I början av januari stoppades en borgmästare i Niger med drygt 200 kilo kokain på flaket på sin pickup. När sådant händer är det inte utan att man funderar på hur mycket av den sydamerikanska narkotikan som hamnar i Europa med hjälp av migranttransporter som tillhandahålls av icke-statliga hjälporganisationer, så kallade NGOs (non-governmental organizations).

Borgmästaren själv befann sig i bilen tillsammans med sin chaufför vid tillslaget. De skulle leverera kokainet till nästa led i transporten för vidare befordran från öknen utanför Agadez till Libyen.

När man ändå är igång med funderandet så riktas ju tankarna också mot borgmästarens riskbedömningsförmåga. Varför skickar man inte sin chaufför med lasten och svär sig fri från inblandning vid ett eventuellt gripande? Misstänkte han att chauffören skulle sticka med lasten eller pengarna? Varför inte skicka två man? Trodde han att de i så fall skulle dela på lasten? Eller har han svårt för att göra en riskbedömning? Nåväl.

Under 2021 har Interpol gjort flera uppseendeväckande stora beslag i bland annat Sydafrika och Niger. I Sydafrika utförde polisen en två månader lång insats som ledde till 287 gripanden när polisen utförde räder framför allt mot fiskebåtar utanför kusten. Sedan de stora beslagen på respektive 9,5 ton och 3 ton på fartyg utanför Kap Verde och Gambia 2019 så verkar de sydamerikanska drogkartellerna bara fortsatta ösa på med gigantiska leveranser. Det mesta tar vägen upp via Libyen och det är också därför jag funderar på hur mycket de icke-statliga hjälporganisationerna är inblandade. Det är inte så att jag påstår att dessa organisationer är inblandade i den kriminella verksamheten med öppna ögon. Det kan mycket väl vara så att allt sker i lönndom och väl fördolt för deras ögon.

Men de har inga problem med att bistå människosmugglare med transporter över Medelhavet på ett sätt som är helt fritt från skrupler. Genom att se till att migrationsvägarna över Medelhavet är helt säkra så skapar de också incitament för fler afrikaner att söka sig upp mot Europa, vilket leder till att man utarmar redan fattiga områden på de män som borde vara kvar i sina hembyar och bruka jorden och valla djuren. I stället blir kvinnorna och barnen kvar och utför männens arbetsuppgifter. Eftersom mycket av migranttrafiken går via Libyen – ett land som Sverige med stolthet deltog i att förstöra i grunden – så hjälper dessa hjälporganisationer till att underhålla de öppna slavmarknaderna i hamnstäderna. De flesta nordafrikaner har väl aldrig hymlat om att de ser ner på de mörkare folkslagen söder om Sahara och en arbetsför svart man betingar ett pris på runt 400 amerikanska dollar på slavmarknaden.

Så vad vet man egentligen om folks blåögdhet och deras eventuella omutbarhet? De här organisationerna ser inte några som helst moraliska dilemman i att utarma Afrika, försvaga Europa och hjälpa till med att eliminera det smutsiga steget med att ta svarta till fånga. I stället uppmuntrar organisationerna dem med hjälp av orealistiska drömmar att själva transportera sig fram till slavmarknaderna. En sådan organisation belönar man med 90-nummer och reklamplats i landets största reklamfinansierade tv-kanal. Och de hyllas i presstödsfinansierade medier som hjältar som man bör skicka sina surt förvärvade pengar till så att de kan accelerera sina insatser.

Det skapar ytterligare incitament att ge sig in i situationer som man inte förstår komplexiteten av och kanske borde man kalla en sådan organisation for icke-statlig stjälporganisation i stället?

Roland Casselbrant