Vad beror all galenskap i världen på? Hur kommer det sig att vetenskapen blivit enfaldig och korrupt? Finns det hopp om en ljusning för intellektuell nyfikenhet och vetenskaplig kreativitet?

Steve Patterson är en frifräsande filosof som i sin podd Patterson in Pursuit levererar intressanta synvinklar på det mesta. I avsnittet Our Present Dark Age resonerar han om vad som kan vara orsaken till den intellektuellt mörka tidsålder som vi befinner oss mitt i. Det är ett fascinerande avsnitt eftersom Patterson attackerar något som ligger mig varmt om hjärtat: fysiken. Jag är nämligen utbildad fysiker och mitt sätt att se på världen är präglat av det. Att förenkla och isolera ett problem så mycket som möjligt och försöka lista ut hur man matematiskt kan resonera om det sitter i min benmärg. Fysikerns tankesätt kan exemplifieras med det gamla skämtet om en bonde som skriver till en fysikprofessor och frågar hur han ska optimera mjölkproduktionen. Han får sedan en lång matematisk uträkning som svar med en notis i början som lyder: anta att kossan är sfärisk och befinner sig i vakuum.

Att förenkla problemet är ofta nödvändigt, men lika ofta är det helt fel väg att gå. I fysiken har det fungerat förbluffande väl eftersom den hanterar de enklaste förloppen i universum vilka faktiskt kan förenklas till prydliga ekvationer. Men i mer komplexa ämnen som biologi eller medicin slår det helt fel och mest fel slår det förmodligen i ekonomi som man på ett helt hopplöst sätt försökt ”matematisera”. Nej, sådant kräver andra slags resonemang. Förenklingsfetischen och mycket annat kritiserar Patterson i avsnittet. Akademiker har helt enkelt blivit enfaldiga i ordets sanna bemärkelse. Vi har fysiker som inte kan något om filosofi, läkare utan kunskap om näringslära och statsvetare som är ekonomiska analfabeter. Ingen har längre den holistiska förståelsen som krävs för att förstå sin egen nisch och alla förenklar så grovt att de tappar bort verkligheten.

Ännu mer problematiskt enligt Patterson är att hela grunden för fysik och matematik skakades av kvantmekaniken respektive Kurt Gödel och de har aldrig återhämtat sig. I stället sopades problemen under mattan med tilltag som Köpenhamnstolkningen inom kvantmekanik vilken kan summeras som: ekvationerna funkar men vi fattar inte riktigt varför, så det är bäst att vi håller käften och räknar i stället för att ställa jobbiga frågor. När vetenskapens kronjuveler, vilket matematik och fysik ändå är, har korrumperats på det sättet så har nedströmseffekten blivit att all vetenskap fått en skakig grund.

Men varför är det nästan ingen inom den akademiska världen som kritiserar det sorgliga tillståndet? Patterson anser att det beror på två saker. Först och främst är hela finansieringsmodellen korrupt. Professorer har förvandlats till tiggare som med hatten i hand tvingas buga inför statliga byråkrater eller storfinansen för att få medel till sin forskning. De som betalar har givetvis önskemål om vad forskningen ska mynna ut i och därför får vi fler interdisciplinära och genuscertifierade studier om vindkraft som finansieras av Blackrock och uppfyller Agenda 2030 och färre tankar kring kvantmekanikens metafysiska fundament.

Lika illa är det att alla vaggats in i att tro att den vetenskapliga metoden och den akademiska världen är samma sak när akademikerna i realiteten är starkt präglade av biologi, psykologi och social dynamik precis som i alla andra mänskliga sammanhang. Det omhuldade peer review-systemet är till syvende och sist inte heller till mycket hjälp, vilket replikeringskrisen uppdagat.

För någon som har ett eget förflutet som en så kallad skeptiker, vilket bara är ett fint ord för en djup tro på vetenskapsetablissemanget, så är Pattersons inlägg i ämnet tänkvärt och utmanande. Jag vill behålla bilden av akademiker som en upphöjd krets av rationellt tänkande människor inlemmade i ett självkorrigerande system, men den illusionen blir allt svårare att upprätthålla. Man kan bara hoppas att Patterson har rätt när han i slutet av poddavsnittet förklarar att han tror att Internet släppt lös all den intellektuella nyfikenhet som sedan länge varit uppdämd och att vi står inför en ny era av kreativitet inom naturvetenskap och filosofi när den akademiska världens monopol fallit.

Johan Simu