Sumobrottning är japanernas nationalsport och med mer än 2 500 år på nacken är den inne i sin mest blomstrande period någonsin. Alla har vi väl sett åtminstone en glimt av sumo på tv någon gång, men vet du egentligen hur sporten går till? Vilka är reglerna och ritualerna? Läs om hur matchen utkämpas och hur turneringar och divisioner är organiserade. Möt rikishi, shimpan, sekitori och tsukebito! Strax vet du vilka de är.

Reglerna i sumo är mycket enkla: man vinner om man får ut sin motståndare från dohyon (ringen) eller får honom att vidröra marken med någon annan kroppsdel än fotsulorna. Det är inte tillåtet att dra i håret, trycka ut ögonen, slå med knuten näve, slå på örat, sparka ovanför benen, strypas, bitas eller angripa familjelyckan. Det finns inga viktklasser och den genomsnittliga brottaren väger 160 kg, medan de tyngsta väger över 200 kg.

Klädsel, tekniker och matchplats

En rikishi (sumobrottare) är under match klädd i en mawashi (ett 9 m långt och 80 cm brett bälte) med en sagari (ett band av strängar som hänger ner) och har håret uppsatt i en frisyr kallad chonmage. Undantaget är sekitori (professionell rikishi), som i officiella sammanhang har håret ordnat i en oh-ichoh-mage (frisyr formad som ett ginkgolöv). Rikishi använder olika tekniker, men brukar oftast föredra oshi-zumo (knuffa motståndaren ut ur ringen) eller yotsu-zumo (greppa motståndarens mawashi och kasta omkull eller föra ut honom ur ringen). Det finns totalt 82 officiella kimarite (vinsttekniker).

Dohyon består av en cirkel med en diameter på 4,55 m, omgärdad av delvis nedgrävda tawara (risstråbalar). I de fyra väderstrecken är tawara förskjuten utåt något och kallas tokudawara. Det var något som infördes vid brottning utomhus för att vatten ska rinna ut och dohyon därmed inte översvämmas vid regn. Under en honbasho (huvudturnering) är dohyon upphöjd på en 66 cm hög och 6,7 m bred kvadratisk plattform.

Matchens inledande ceremonier

En sumomatch inleds med shikiri – en ceremoni där brottarna alternerar mellan att på dohyon utföra en rad rörelser vända mot varandra och återvända till sin ringhörna. Runt dohyon sitter fem shimpan (domare) klädda i svart kimono. Alla shimpan är före detta rikishi som nu är oyakata (sumotränare) och ofta även shisho (ägare) av en heya (stall). En av shimpan ansvarar också för tidhållningen och säger till när det är dags för den sista vändan till den egna ringhörnan.

Tiden varierar och ökar ju längre upp i divisionerna man kommer och når fyra minuter i den högsta divisionen. Förr i tiden fanns det ingen tidtagare och det kunde hända att brottarna gjorde ett tvåsiffrigt antal besök till sina ringhörnor. En gyoji (ringdomare) klädd i ett detaljrikt sidenplagg baserat på över 1 000 år gamla japanska krigarkläder står under matchen i dohyon. När det är dags att brottas vänder gyojin sin gunbai (solfjäder) ut mot mitten av dohyon i stället för österut som tidigare.

Sex domare avgör matchen

Våra rikishi ställer sig framåtböjda mitt emot varandra. När de är i harmoni och andningen är synkroniserad är det dags för tachiai (det initiala utfallet). Brottarna kan ingå en tyst överenskommelse om tachiai innan shimpan säger att det är dags, men det är numera mycket ovanligt. Gyojin är nu för tiden i stället noggrann med att brottarna placerar sina knogar på eller bakom sin shikiri-sen (två vita linjer på dohyon) före tachiai. Om han inte tycker att båda är redo ropar han ”mata”, vilket betyder att de får göra om den sista delen av förberedelserna. När matchen är slut pekar han på segraren med sin gunbai.

Om någon av de fem shimpan anser att domslutet är felaktigt eller tveksamt räcker han upp en hand och en monoii (överläggning) mellan de fem shimpan tar vid, där gyojin får vara med och lyssna. Numera tar man även hjälp av tv-bilder. Om de inte kan utse en segrare beslutas om en torinaoshi (ommatch).

Brottarna möts i turneringar

Det har hållits sumoturneringar (basho) sedan åtminstone 1684 och den första banzuken (rangordningslistan) presenterades 1761. Det tog dock lång tid innan konceptet yusho (turneringsseger) introducerades. Takamiyama Torinosukes vinst i juni 1909 var den första honbasho med en officiellt erkänd yusho. Antalet honbasho under ett år har varierat mellan två och dagens sex som gällt sedan 1958. En honbasho pågår under femton dagar där rikishi i de två högsta divisionerna går en match om dagen medan övriga brottas under sju av dagarna.

Normalt ställs brottarna mot motståndare som är rangordnade på liknande nivå. Sumoförbundet bestämmer en eller två dagar i förväg vilka som ska mötas och om en rikishi drar sig ur efter att detta tillkännagetts ges den tilltänkte motståndaren segern på fusensho (seger utan tävling). Om en rikishis tillbakadragande leder till ett ojämnt antal brottare i divisionen får en lågt rangordnad rikishi möta en rikishi med hög rang från divisionen under.

Den som vinner flest matcher tar hem yushon och om fler än en rikishi delar förstaplatsen tar man till kettei-sen (utslagsmatcher). Det är endast vid kettei-sen som två rikishi kan mötas fler än en gång under en honbasho och som rikishi från samma heya kan ställas mot varandra. Den sista dagen av en honbasho kallas för senshuraku.

Sumons sex divisioner

Professionell sumo administreras av nationella sumoförbundet Nihon Sumo Kyokai och är indelad i sex divisioner. Brottare flyttas upp och ner inom och mellan divisionerna baserat på resultaten under varje honbasho. Vid kachi-koshi (fler segrar än förluster) flyttas man upp och vid make-koshi (fler förluster än segrar) flyttas man ner. Brottarna är även rangordnade inom divisionen och ju högre rang brottaren har desto bättre motståndare möter han. Varje rangordningsnivå är även uppdelad i öst och väst, där öst klassas något högre än väst.

Brottarna i de två högsta divisionerna (makuuchi och juryo) kallas sekitori (professionell rikishi) och får en bra lön och en del förmåner, inklusive en tsukebito (en yngre och mindre erfaren rikishi som hjälpreda). Rikishi i lägre divisioner ses som lärlingar och får i stället ett underhåll efter varje honbasho i utbyte mot utförande av diverse sysslor.

Bakom respektive under ridån

Makuuchi, även kallad makunouchi, är den högsta divisionen och består av 42 sekitori. Ordet makuuchi betyder ”bakom ridån”, vilket kommer från den professionella sumons barndom då de högst rangordnade brottarna satt i ett avgränsat område före match. Makuuchi kan även åsyfta både makuuchi och juryo, eftersom brottarna i båda divisionerna är sekitori.

Den näst högsta divisionen juryo har 28 sekitori. Ordet juryo betyder ”tio ryo” vilket en gång i tiden var inkomsten för brottare i divisionen. Divisionen heter egentligen jumaime, vilket betyder ”tionde plats”, men är allmänt känd som juryo. Härnäst har vi makushita (”under ridån”), som var den näst högsta divisionen innan juryo skapades. Divisionen håller 120 rikishi. Därefter följer sandanme med 200 rikishi, jonidan med 200–250 rikishi och slutligen jonokuchi med 40–90 rikishi.

Sumoklubbarna

Startpunkten för de flesta rikishi är jonokuchi efter att ha deltagit i minst en maezumo (sumo för ej rangordnad brottare) under en honbasho. Framgångsrika universitetsbrottare kan dock börja direkt i makushita eller sandanme. För att bli sumobrottare måste man tillhöra en heya. På en heya tränar, äter och bor brottarna och eftersom lojalitet är en dygd i Japan förväntas man stanna hos samma heya (eller oyakata) under hela sin karriär. För att minska den utländska dominansen introducerade sumoförbundet 2002 en regel om att varje heya får ha endast en utländsk rikishi, med undantag för de heya som då redan hade fler utländska brottare.

Tobias Törnell