Tv-serien Vi på Saltkråkan har diskuterats vilt. Varför ska det göras en ny uppdaterad, mer mångkulturell och inkluderande version? På sociala medier spekuleras det för fullt och många känner sig redan innan tv-serien har spelats in förorättade av det normbryteri som de förutsätter ska prägla nyproduktionen av Vi på Saltkråkan.
Det är en viktig diskussion – men den riskerar att dölja något mycket viktigare. Den första filmversionen hade inte så mycket att göra med Astrid Lindgrens bok om Saltkråkan. Boken var ett försvarstal för ett sätt att leva som redan då höll på att försvinna.
Astrid Lindgrens bok Vi på Saltkråkan bygger på den i dessa dagar ganska omtalade tv-serien med samma namn som snart ska spelas in på nytt, i modernare version. Att boken bygger på tv-serien förvånar mig, eftersom tv-serien är så slätstruken medan boken är så mäktig. Som tonåring läste jag boken ett femtontal gånger.
Stockholmsfamilj på skärgårdsö
Stockholmaren Melker Melkersson och hans fyra barn har just stigit i land på ön Saltkråkan i Stockholms skärgård. Han har hyrt en stuga som de ska bo i över sommaren. Mötet med Snickargården blir dock lite snopet, för den visar sig vara gammal och gisten. Den snälle men temperamentsfulle Melker står med barnen kring sig i juniregnet och stirrar på det fallfärdiga huset. ”Är jag en misslyckad figur nu som har hyrt huset?” funderar Melker.
Ångesten smittar genast av sig på den 19-åriga dottern Malin. Sedan mamman dog har hon fått hjälpa till med att uppfostra sina yngre bröder Johan, Niklas och Pelle. Hon får regelbundet också trösta sin humörsvängiga pappa, vilket hon alltid gör galant. Malin spelar också en särskild roll i boken, eftersom hon genom sin dagbok då och då tar över som berättare. Det blir härigenom också tydligt att boken Vi på Saltkråkan i första hand handlar om familjen Melkersson.
Astrid Lindgren var alltid en mästare på att skildra det inre dramat. I denna realistiska roman är det dramat lika framträdande som i de böcker där den yttre ramen är desto mer dramatisk än här, såsom Mio min Mio eller Bröderna Lejonhjärta. I Vi på Saltkråkan består dramat bland annat i huruvida denna lite udda men ändå genomsvenska, vanliga och därmed trovärdiga familj ska få ett lyckligt liv på ön.
Som huvudpersoner är Melkerssons typiska för Lindgren. De är utsatta och i viss mån svaga, men utrustade med magiska egenskaper som i längden blir till styrkor. Dit hör Melkers charm och Malins skönhet och klokhet. Dessa egenskaper gör det också möjligt för de yngre barnen att gradvis assimilera sig in i det autonoma livet på landet.
Kass tv-serie blev storartad bok
Boken Vi på Saltkråkan har inte uppnått samma popularitet eller litterära status som Lindgrens mer kända storsäljare, som Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta. Det märkliga är också att tv-serien Vi på Saltkråkan i stället har blivit så hyllad, eftersom det åtminstone för mig är helt omöjligt att extrahera något ”drama” ur denna. Man förstår helt enkelt inte vad som händer, bland annat eftersom ljudet är under all kritik.
Det var kanske det som Lindgren själv upptäckte när hon såg serien färdigklippt: att det såg ut som en reklamfilm för skärgården, producerad av Norrtälje kommun. Det blev inte den roman hon egentligen hade haft i huvudet. Eller också hade hon inte haft den i huvudet alls, men fick inspiration till den när hon lärde känna karaktärerna under inspelningstiden så att hon sedan kunde skriva boken.
Ingen svensk Familjen Macahan
Om tv-serien hade varit mer som boken sedan blev skulle man som tittare ha kunnat ta del av de konflikter och faror som berättelsen erbjuder längs vägen. Vi på Saltkråkan skulle då ha kunnat konkurrera med Familjen Macahan som lördagsunderhållning – inte bara ifråga om tittarsiffror utan även när det gäller genren ”kämpa för lyckan”.
I Familjen Macahan är antagonisterna visserligen tydligare och de uppträder i nästan varje avsnitt, såsom konkurrerande markägare, lycksökande tjuvar och eventuellt indianer. Det gör att man även över ett par glas vin kunde ta in handlingen. Däremot i Vi på Saltkråkan är dramat mer subtilt och implicit, till exempel Malins vara eller icke vara i familjen. Hon uppvaktas nämligen ständigt av kavaljerer (som alltså då blir bokens antagonister). Ett annat exempel är djurvännen Pelles kamp för att få ett husdjur.
I bägge fallen vill svenskarna antagligen förtvivlat gärna att det ska gå bra för familjerna. Men är det tillbörligt att känna sympati för familjen Melkersson?
Saltkråkan hotar det postmoderna projektet
Kanske är det lite mindre kontroversiellt att önska familjen Macahan väl än familjen Melkersson? Macahan utstrålade visserligen kärnfamilj så att det kändes över hela Atlanten, men just tack vare avståndet kunde man ändå gödsla kärlek på Laura och hennes syster Jessie utan att det väckte anstöt hos den svenska kulturhegemonin på 70-talet. Förresten var det nog faktiskt just den hegemonin som distribuerade Familjen Macahan till folket och gjorde det av just det skälet, för att svenskarna skulle få lite av livets goda och hålla tyst. Under tiden kunde de själva bygga om Sverige till en postmodern stat, utan familjer.
Melkerssons är väl däremot på gränsen till det anstötliga att sympatisera med, även om det finns förmildrande omständigheter. Exempelvis får farbror Melker författarbidrag och lille Pelle tycker om djur. Men Malin är en klok och vacker heterosexuell blondin och hennes småbröder tycks vara gjorda av gammalt fint, svenskt virke och leker utan problem med Granqvists jämnåriga trettonåriga flickor.
Går vi sedan vidare och besöker resten av invånarna på Saltkråkan är det en rent ut sagt bedrövlig samling människor, med dagens postmoderna mått mätt. Nisse Granqvist är lyckligt gift med Märta, som i sin tur både arbetar och har tid för sina barn. Så mycket tid har Märta för sina barn att en mamma i dagens Sverige måste tro att hon själv är dålig på matematik, eftersom hon knappt hinner (eller egentligen vill) jobba och inte har tid med barnen heller. (Tid för barnen har förresten inte dagis heller, men hon har dem där ändå.)
Och så finns där bonden Jansson, gubben Westerman och gubben Söderman, en pensionär och änkeman vars barnbarn Stina hälsar på ibland. De senast uppräknade är visserligen inte helt utan skavanker, men det är ju inte Melkerssons heller. Westerman är till och med en slags skurk. Men det som är farligt med Vi på Saltkråkan för kulturens uppbärare i dagens Sverige är om tittarna på lördagskvällen skulle få för sig att närstudera det sociala livet på ön. Då skulle de upptäcka att invånarna bygger band och relationer och trivs med varandra. Samhället på Saltkråkan är alltså inte dysfunktionellt som deras egen experimentverkstad Sverige, som är dysfunktionellt i såväl det lilla som det stora. Bland de vuxna finns det heller inga analfabeter, slapphögar, Iphone-broilers eller moralväktare.
Kavata barn och rättrådiga föräldrar
Astrid Lindgren gillar gåpåiga barn. Pippi Långstrump och många andra karaktärer är ett bevis för det, men när det gäller Tjorven tror jag att hennes uppgift mer är att visa hur föräldrar ska vara. De ska låta barnen ta plats, men de ska också tillrättavisa dem om omständigheterna så kräver. När Tjorven väcker sina föräldrar Märta och Nisse klockan sex på morgonen för att upprört beklaga sig över att storasystrarna Teddy och Freddy tagit med sig hennes hund Båtsman på en båttur avslutar pappan hela uppträdet med: ”Gå härifrån, Tjorven! Gå nån annanstans om du ska vara arg, så slipper vi höra det.”
Tjorvens uppstudsighet ska knappast, i alla fall inte om Lindgren hade fått välja, ses som en punkt på en önskvärd linjär utvecklingslinje. Jag tänker på den utveckling som har gett oss dagens upphöjda och ”kränkta” barn, påhejade av ängsliga och ”omogna” föräldrar.
Märta och Nisse, i synnerhet Märta, har i grunden en avsikt att tygla Tjorven, även om detta inte alltid är det lättaste.
Tjorven protesterar mot omoralisk sälhandel
Att Tjorven själv också – trots allt – är en ”moralisk” person kan följande episod illustrera.
Gubben Westerman har på vårkanten fångat en sälunge som han inte har någon användning för och därför ger bort till Tjorven. Några veckor senare dyker en vetenskapsman upp på ön och hör talas om sälungen. Denne är intresserad av att köpa sälen för att ha i forskningssyfte.
Westerman går då till Tjorven och säger att han ska ha sälen tillbaka. Hon skriker: ”Far ända in i baljan med allt ditt ljug! Du sa att jag skulle få honom till min helt och hållet, det sa du!” Westerman svarar bryskt att han inte behöver fråga Tjorven om lov att sälja sin egen säl. Och säljas ska den. Om Tjorven inte tar reson ska han tala med hennes far. ”Det ska jag minsann göra själv!” skriker Tjorven gråtande av förbittring. ”Aldrig i livet får du Moses!” Tjorven och hennes kompis Stina söker råd hos Pelle, som bara skakar dystert på huvudet. ”Det hjälper inte att tala med din pappa. För du kan ju inte bevisa att Westerman lovade dej att du skulle få Moses till din helt och hållet, och då vet farbror Nisse inte vad han ska göra.” Stina inflikar: ”Nä, då får han gå och fråga tant Märta.”
Som synes har Lindgren sin sedvanliga fingertoppskänsla för hur barn är och vad de skulle kunna säga när de är som bäst.
Den svenska jämställdhetsgenen
Du har ovan fått stifta bekantskap med Tjorvens och även Stinas frispråkighet i förhållande till vuxna.
Denna frispråkighet härrör från en svensk kulturell ”gen”, en tradition beträffande relationer mellan barn och vuxna som kan sägas ha något att göra med det i och för sig uttjatade begreppet jämställdhet. Men här handlar det om jämställdhet mellan människor, på ett slags svenskt naturreligiöst sätt – inte (bara) om jämställdhet mellan män och kvinnor.
När Lindgren i sina böcker laborerar med den här genen kan hon falla tillbaka på erfarenheter från sin egen barndom på gården Näs i Småland. Den barndomen var visserligen inte helt felfri, men det fanns enligt henne själv en ganska stor ”frihet”. Ingen av hennes syskon eller deras kompisar var rädda för sina föräldrar eller andra vuxna. Tvärtom ansågs gårdens ”patriark” Samuel August Ericsson, Astrids far, vara en ”nallebjörn” som gosade med sina barn. Kom de försent till maten fick de inte spöstraff av mamma Hanna. De fick bara ”äta lite senare”.
Frihet, närvaro och gränssättande
Men ”friheten” var inte heller enbart av godo och därför skapar Lindgren femtio år senare Märta Granqvist på Saltkråkan. Hon är på sätt och vis en avbild av hennes egen mamma, men med större tålamod samt mer närvaro och gränssättande i sitt barns känsloliv. Det finns en anledning till att barns utsatthet alltid är ett centralt tema i Lindgrens böcker. Hon själv var nämligen i någon mening, eller i alla fall kände sig, känslomässigt försummad under barndomen. Det måste också finnas en anledning till varför hon, så fort hon hade gift sig och fått barn, satte sig ner och resten av sitt liv skrev böcker i ett furiöst tempo. Nästan alla dessa handlar, mer eller mindre, om traumatiserade eller åtminstone utsatta barn. Det var nog den fasta handen och dialogen mellan barn och föräldrar som Lindgren själv saknade på Näs, i synnerhet med sin mamma.
Tjorven och Pippi Långstrump är ljusår ifrån Lindgrens egen personlighet och ska inte ses som självbiografiska. Men det kan vara så att Lindgren skapade dessa sinsemellan olika karaktärer som litterära dimridåer för att därigenom tala om hur föräldrar bör förhålla sig till sina barn.
Pippi hade visserligen inga föräldrar, men hon var på sätt och vis själv en förälder. Hon hade ”barn”, nämligen Tommy och Annika som hon lekte med hela dagarna och också skyddade mot tjuvar, bråkiga pojkar, socialsekreterare och poliser. (Gränssättandet var det väl däremot i och för sig värre med, men Tommy och Annika hade ju egna föräldrar.)
Stadsmänniskorna möter landet
Ett tema som Lindgren antagligen gärna vill torgföra genom Vi på Saltkråkan är förhållandet mellan land och stad. Närmare bestämt rör det sig om landets fördelar i förhållande till staden. Och där tar hon i stället med sig det positiva från sin barndom i Småland.
Mot de av Lindgren gudomligt framställda naturmänniskorna som bor på Saltkråkan året runt (Nisse, Märta, Tjorven med flera) ställer hon familjen Melkersson. När Melker och barnen först anländer står de helt främmande och osäkra inför livet på skärgårdsön.
Lindgren låter tonårspojkarna Johan och Niklas visa vägen när det gäller att assimilera familjen till skärgårdslivet. De två bröderna är de som anpassar sig snabbast till livet på ön, hjälpta av de dagliga utflykterna och äventyren med kompisarna och jämlikarna, flickorna Teddy och Freddy.
Johan och Niklas blir dock under den första sommaren pikade av flickorna vid flera tillfällen för att ha en del att lära när det gäller skärgårdslivet.
Hotet från staden
När ett år har gått sker en verklig kraftmätning mellan stad och land. Snickargården ska säljas och Melker kommer då inte längre att kunna hyra den, och köpa den kan han inte vid den tidpunkten. Spekulant är den rike direktör Karlberg från Norrtälje. Mer stad än Norrtälje tycks inte existera i Astrid Lindgrens föreställningsvärld, ty allt större än så är inte bra för mänskliga relationer.
Karlberg besöker Snickargården för inspektion. Ja, huset kommer han förstås att riva efter köp. Melkers barn tillsammans med Teddy och Freddy ser förtvivlat på när direktören går sin inspektionsrunda.
Direktörens trettonåriga dotter Lotta passar under tiden på att spatsera runt utanför huset med sin pudel Musse för att njuta av sitt övertag över bondungarna. ”Visserligen var de sex stycken, men det var spännande att se om man kunde klara av sex fiender på en gång. Hon brukade klara av sådana saker ganska bra, för hon var säker i korken och hade aldrig haft svårt att skaffa sig fiender, övning hade hon tillräckligt. Dessutom hade hon sin pudel, alldeles ensam var hon inte. Och Musse tyckte precis som hon själv att Lotta Karlberg var något mycket fint och framstående, det styrkte henne att känna det.” Lindgren kallar de barn som står och tittar på Lotta för ”bondungar”, alltså även Melkerssönerna som ju kommer från Stockholm.
För att visa för Musse hur fallfärdigt huset är hugger Lotta tag i ett fönsterbleck. Vad hon inte vet, men som barnen Melkersson vet, är att det sitter löst. Hon blir bestört när hon plötsligt står där med fönsterblecket i handen. Hon försöker ivrigt och fåfängt att få det på plats igen. Till slut stegar Niklas fram och tar det ifrån henne. Han sätter fast det med ett vant handgrepp och säger sammanbitet: ”Hördu, du kan ju vänta med att riva kåken tills ni har köpt stället åtminstone.”
Sveriges motor är av bondesläkt
Melkerssons är i detta skede inne i sin djupaste kris och detta är bokens litterära klimax. Ska familjens dröm om en framtid på ön nu sänkas till havsbottnen? Oavsett hur den frågan besvaras har Lindgren och landet vunnit en delseger mot staden, när Niklas som en riktig Robinsonvinnare stegar fram och sätter Lotta på plats. På ett år har ”egna smeder” härdats fram på Saltkråkan, som om Melkerssons rent av vore av (bra) bondesläkt, precis som Lindgren själv.
Och varför skulle inte så kunna vara fallet? En större del av Sveriges ”motor” i dag är av bondesläkt, om man verkligen börjar undersöka saken.
Direktörsdottern och hennes arketypiska snobbpudel (som är nästan lika uttrycksfull som de eldsprutande drakarna och onda riddarna i Lindgrens sagor) befinner sig inledningsvis i överläge, men har naturligtvis enligt Lindgren inte mycket att hämta i den här kulturkampen.
Som den sagoberätterska Lindgren är låter hon förstås den yttre berättelsen sluta lyckligt. Snickargården kommer i slutänden i Melkerssons ägo. Det sker genom att Melker får ett författarstipendium, vilket innebär att han kan bjuda över direktör Karlberg och köpa Snickargården. Melker åker ikapp mäklaren och spekulanten till Norrtälje.
Den kvällen skrev Malin i dagboken: ”Men för oss, Melkerssons i Snickargården på Saltkråkan är det här en dag så bubblande full av lust och fröjd och glans och glädje, så jag vet inte vad vi ska ta oss till med den.”
Paradis i frusen skepnad
Författarinnan tycks dock vilja framhålla att det krävs en ”process” för att kunna omfamna detta liv. På jullovet ska Melkerssons fira jul på Saltkråkan, vilket gjorts möjligt genom att Nisse och Märta har eldat i Snickargården och värmt upp den sedan senhösten. Då möter Melkerssons vid ankomsten med skärgårdsbåten åkande i en av isbrytare uppbruten ränna ett helt annorlunda semesterparadis.
”’Alltihop är olika mot i somras’, det kom Johan och Niklas överens om. Inte Teddy och Freddy förstås, de tjoade och skrek och kraxade som kråkor och var sig gudskelov alldeles lika men för övrigt var det som att komma till en annan värld. Varken Johan eller Niklas ägnade en tanke åt hur det kunde vara att bo i den världen bland snö och is, ensamt och avskilt. De uppfattade allt det vintriga och olika bara som något spännande och äventyrligt mer eller mindre tillkommet för deras nöjes skull.”
Här är bröderna (och familjen) halvvägs i sin vistelse. De kallar, visserligen genom stundens ingivelse där de står och betraktar ön på vintern, tillvaron på Saltkråkan för ”ensamt och avskilt”, men Lindgren ser till att de sommaren därpå har tänkt om.
”Ensamheten” på ön stämmer för övrigt inte överens med verkligheten.
Strävsamma svenskar med bonderötter
Nisse och Märta kan inte avfärdas som några ”omoderna” människor, sin lantlighet till trots. För Lindgren tycks de vara föredömliga svenskar som ska leda landet in i andra hälften av 1900-talet, samtidigt som de har tydliga rötter i bondekulturen i hur de förhåller sig till livet. Det framkommer när Lindgren berättar om Tjorvens uppträde om Båtsmans båttur: ”Det var snart dags för Märta att stiga upp och börja en ny strävsam dag. Den här sista halvtimmen innan väckarklockan ringde var henne dyr som guld, men det förstod inte Tjorven.”
Nisse och Märta framställs som om de kombinerar en barndom lik Lindgrens egen (strävsamheten) med att handskas med mer moderna attribut som telefonväxel och väckarklocka. Det blir lätt att misstänka att Saltkråkans familjer (både Granqvist och Melkersson) är ämnade att axla rollen som ett slags svenskar 2.0.
Mänskliga relationer och gemenskap
Lindgren betonar att strävsamheten och det autonoma levnadssättet på ön skapar mänskliga relationer och gemenskap. En skildring från Melkerssons julfirande:
”Ute var det vargavinter. Kalla stjärnor lyste över deras isiga fjärd och kölden knäppte i knutarna. Då var det skönt att kura ihop sig i ett varmt kök. Pelle myste och proppade spisen full med ved, precis så här skulle det vara. Alla skulle sitta tillsammans och ha det varmt och sjunga och prata. Ända tills han själv blev så sömnig att han hörde allt som ett enda surr och vacklade i säng.”
Lindgren skapar några polariserande arketyper, exempelvis den snorkiga överklassflickan Lotta och hennes pappa direktören. Tillsammans utgör de jätten Goliat som ställs mot en hel rad andra arketyper på Saltkråkan, med fattiglappen, poeten, charmknutten och familjefadern Melker i epicentrum. Karaktärerna är jämförbara med riddar Kato, Mio min Mio och de andra små, oskyldiga och ridderliga barnen i boken med samma namn. En stark längtan driver för övrigt huvudrollsinnehavarna i bägge böckerna, Mios längtan efter sin far i Mio min Mio och Melkers drift efter lugn och ro och glädje och trygghet, symboliserat i Snickargården i Vi på Saltkråkan.
Kommer Saltkråkan att skändas av SVT?
Bokens innehåll och värderingar är alltför intrikata för att SVT ska kunna begripa hur man ställer dessa saker på ända i en film. Vill de göra en ”normbrytarfilm” blir det lite grovt så att ”gamla” värderingar och kanske traditioner lustmördas samtidigt som man infogar något mångkulturellt och eventuellt någon transperson. Om det nu alls är något sådant som planeras av SVT. På sociala medier spekuleras emellertid för fullt och många känner sig redan innan tv-serien har spelats in förorättade av det normbryteri som de förutsätter ska prägla nyproduktionen av Vi på Saltkråkan.
Om det är ett sådant lustmord som står för dörren är tv-serien naturligtvis en idealisk måltavla att använda som material, eftersom inte mycket mer än en idyllisk sommar och en farbror som ramlar i vattnet framträder där. Är det detta ”verk” som ska ”skändas” av SVT är det sannerligen inte mycket att hetsa upp sig över. Jag menar snarare att tv-serien skändar boken och Lindgrens intentioner.
Boken handlar mer om människor med hög social moral och även hög allmän moral, såsom strävsamhet, målmedvetenhet och tillit. Det är gamla svenska adelsmärken som har legat förpuppade och nu blommar ut på ön Saltkråkan i början av 60-talet. Det är ett slags svenskar 2.0 som uppstår och förmedlas av Astrid Lindgren, men de grundar sig i samma landsortsbaserade människor som alltid har byggt upp Sverige.
Prenumerera för 99 kr/mån!