Varifrån kommer sumo? Hur kom man sig för att syssla med denna udda sport? Stämmer det att den är tusentals år gammal? Har den något med religion att göra? I vår andra del i serien om sumo tar vi med dig på en djupdykning i Japans historia och dess traditioner. Vi visar att sumo har en plats i ett lands folksjäl som ingen annan sport har. Alla frågor du gått omkring och ruvat på och många fler därtill får ett svar.

För ungefär 2 500 år sedan – alternativt i en tid före tidens begynnelse – blickar den högtstående skaparen Takamimusubi tillsammans med solgudinnan Amaterasu ner över en grupp öar utanför Stilla havets nordvästra kustlinje. De beslutar sig för att ta besittning över världen mellan himlen och helvetet. Därför skickar de ner åsk- och svärdguden Takemikazuchi till Izumo för att tvinga landmassornas gud Okuninushi att överlämna kontrollen över provinsen. Okuninushi överlåter beslutet åt sin son Takeminakata, gud över vind, vatten och jordbruk. Men sonen vägrar vika sig utan att först få pröva sin styrka gentemot Takemikazuchi. Denne greppar dock genast Takeminakatas arm och förvandlar den först till is och sedan till ett svärd, varpå han med ett kast fäller Takeminakata till marken och tvingar honom att ta till flykten. Det var historiens första sumomatch.

Storskrävlare får på nöten av sumons grundare

År 23 f.Kr. ber Japans elfte kejsare Suinin, för sitt höga nöjes skull, krukmakaren Nomi no Sukune från Izumo att göra upp i en tvekamp med Taima no Kuehaya. Den sistnämnde är en skrävlare som påstår sig vara den starkaste mellan himmel och jord. Efter en stunds kamp får matchen en dödlig utgång när Sukune utdelar en spark mot sin motståndares solar plexus och en mot hans rygg. Nomi no Sukune, härstammande från Amaterasus son Amenohohi, står som segrare i den första sumomatchen människor emellan och räknas sedan dess som sumons grundare.

I hopp om en rik skörd bad bönderna böner och utförde olika jordbruksritualer och danser för att blidka gudarna. Under de århundraden som följde på Nomi no Sukunes seger blev sumon en del av dessa ritualer. De starkaste männen visade upp sin styrka i dessa tvekamper sinsemellan som ett tecken på respekt och tacksamhet gentemot de högre makterna.

Sumo blir underhållning och kampsport

De första historiskt säkerställda sumomatcherna ägde rum år 642 e.Kr. vid kejsarinnan Kogyokus hov. Hon lät då slottets vakter brottas som underhållning för sändebud på besök från det koreanska kungahuset Baekje. Efter denna lyckade tillställning blev sumo en alltmer populär underhållning för kejsare och hov och inkorporerades därför även i hovets ceremonier. Med början på 700-talet rekryterades sumotori (brottare) från hela landet för att brottas på den kejserliga slottsgården under årliga festivaler på den sjunde dagen under den sjunde månaden.

Sumo var nu inte endast en jordbruksritual, utan fungerade även som del av bön om nationell fred och ett blomstrande japanskt samhälle. Festivalsumo fortsatte långt in på 1100-talet och sporten etablerades under den här perioden även som kampsport, vilket innebar att regler och tekniker förfinades. När Kamakura-shogunatets upprättades i slutet av 1100-talet kollapsade den centrala kejserliga makten och sumon tappade snart sin centrala roll inom hovet.

Sumoturneringar för krigarklassen

Under Kamakura-shogunatet (1192–1333) började krigarklassen utöva sumo som militär närkampsträning, uppmuntrad av Kamakuras första och mest kände shogun Minamoto no Yoritomo. Denne var nämligen en stor sumofantast. För att inte bli övertrumfade av centralmakten anordnade snart även daimyo (länsherrar) runtom i Japan egna sumoturneringar vid sina slott.

Oda Nobunaga var en av de tre daimyo som enade Japan under sengoku (”de krigande staternas tid”). År 1578 anordnade han en turnering vid Azuchi slott till vilken han samlade 1 500 sumotori från hela landet. Antalet deltagare var stort och därför ville man att matcherna skulle utövas parallellt. Det löste man genom att rita upp cirklar på marken för att avgränsa ytan för varje match och på så sätt var dohyon uppfunnen. Tidigare hade ringen av åskådare runt kombattanterna utgjort gränsen för arenan, så detta innebar även en ökad säkerhet för publiken. Till slut kunde man kröna en segrare och han fick som pris en pilbåge av Nobunaga. Det gladde honom så mycket att han för att visa sin tacksamhet spontant föll in i dans inför turneringens värd.

Sumon urartar i gatuslagsmål och förbjuds

Nu blev sumo alltmer populärt och det började hållas sumoturneringar som var öppna för allmänheten, främst som ett sätt att samla in pengar för att renovera shinto-tempel. Tokugawa-shogunatets maktövertagande på 1600-talet innebar början på en fredsperiod. Många samurajer blev då arbetslösa och dessa ronin (herrelösa samurajer) fick på grund av sin elitklass inte ta jobb bland de lägre klasserna – såsom handlare, hantverkare eller bönder. Därför arrangerade vissa ronin sumo ute på gatan, medan andra försörjde sig på att brottas i samband med templens pengainsamlingar. I vissa nöjesdistrikt i de större städerna spårade matcherna ofta ur och även åskådare kunde bli inblandade med skadegörelse som resultat.

Den sport med värdighet som fängslat kejsare och shogun förvandlades till en brutal, blodig och gemen företeelse. Myndigheterna oroade sig för att sporten skulle ha en negativ inverkan på den allmänna moralen och de försökte därför sätta stopp för sumo på gatorna. Detta lyckades först 1661, då shogunatet till och med förbjöd daimyo att brottas som rekreation. Sumo upphörde inte helt, men utövandet minskade alltmer de följande 20 åren.

Sumon knyts till shintoismen och får striktare form

Under 1600-talet växte en japansk nationell kultur fram tillsammans med en ökad avsmak för allt oäkta och utländskt. För att få förbudet mot sumo hävt försökte man associera sporten med shintoismen, som blivit till den nationella religionen. Man hävdade att sumo förkroppsligar shintoismens filosofiska och andliga väsen. Ledda av ronin Ikazuchi Gondaiy lyckades man 1684 nå sitt mål och en första välgörenhetsturnering anordnades vid Tomioka Hachiman-templet i Edo under åtta soliga dagar.

Shogunatet ställde dock vissa motkrav, bland annat att en officiell sumoorganisation bildades och att nya regler inrättades som alla brottare behövde följa. Bland de företeelser som nu såg dagens ljus märks dohyon avgränsad av tawara (risstråbalar), mawashin (brottarnas klädesplagg), systemet med heya (brottarstall) och en strikt lista på tillåtna och otillåtna tekniker. De nya reglerna innebar även att gyojin (domaren) försågs med kläder som påminner om krigare från 1100-talet och en likadan gunbai (solfjäder) som samurajerna använde.

De första sumostjärnorna

Sumons växande popularitet ledde till att daimyo började agera mecenater åt de mest framgångsrika sumotori, vilka fick en hög lön och även nådde samurajstatus. De fick också en kesho-mawashi, ett ceremoniellt förkläde på vilket feodalherrens namn broderades. För att uppnå detta goda liv gjorde brottarna allt för att imponera på de daimyo, eller deras representanter, som fanns bland åskådarna. Under 1700-talet infördes ett rangordningssystem och 1761 presenterades den första banzuken (rangordningslistan) på vilken brottarna presenterades tillhörande det län där de tjänade sitt uppehälle, snarare än platsen där de föddes som numera är fallet.

De två rivalerna Onogawa Kisaburo och Tanikaze Kajinosuke blev 1789 som första brottare utsedda till yokozuna (den högsta rangen) och var tillsammans med Raiden Tameemon den tidens stora idrottsstjärnor som publiken inte kunde få nog av. Populariteten under andra hälften av 1700-talet gjorde att sporten för första gången gick med vinst och att sumotori blev ett professionellt yrke. Det fanns dock inga dedikerade arenor för sumo på den här tiden, utan turneringarna ägde rum utanför templen. Man byggde stora tillfälliga konstruktioner i tre våningar kring dohyon för att få plats med all publik.

Sumon negligeras för att sedan blomstra mer än någonsin

År 1853 anlände den amerikanske kommendören Matthew Perrys flottstyrka till Japan och landet tvingades öppna sina hamnar. Det är den mest kända av de faktorer som ledde fram till Meijirestaurationen på 1860-talet, vilken innebar att makten över landet formellt återfördes till kejsaren. Sumon kastades nu in i en stor kris. Den stora omvälvningen ledde nämligen till en snabb modernisering med syfte att nå i kapp västerlandet och sporten sågs nu som en pinsam relik från det förgångna.

Med avskaffandet av shogunatet och det feodala systemet försvann även den naturliga finansieringen av verksamheten. Osäkerheten kvarstod fram till dess kejsar Meiji gav sitt stöd för sumon genom sin närvaro vid en turnering 1884. Det var först 18 år senare tack vare rivaliteten mellan de båda yokozuna Umegatani och Hitachiyama som sumobrottningen återvann sin prominenta position och blev till landets nationalsport. Matcherna mellan dessa stora yokozuna med olika stil gav upphov till Ume-Hitachi-eran och gjorde sporten omåttligt populär. Sportens nya uppsving ledde till att sumoorganisationerna i Tokyo och Osaka slogs ihop 1927 och bildade dagens nationella Nihon Sumo Kyokai. Det är det förbund som har lett sumon genom 1900-talet och dess mest framgångsrika period någonsin. I dag blomstrar sporten som den fysiska och andliga bestående länken till Japans förflutna.

Tobias Törnell