Gränsen mellan succé och fiasko är hårfin. Som tävlingsförare har jag utsatt mig för många faror och det har flera gånger varit nära att gå illa. För mig är det kombinationen av fart, adrenalin, kontroll, fokus och prestige som gör det så förbaskat kul att köra bil. Det har alltid varit min kartläsare och jag som haft det yttersta ansvaret. Det hänger på oss och vilka risker vi är beredda att ta. Ibland är det en kamp mellan tävlingsdjävulen och rädslan, men det är sällan rädslan vinner. Detta beror främst på känslan av kontroll och det starka självförtroendet i att kunna behärska bilens yttersta gränser. Mitt i det riskfyllda känner jag mig alltså trygg, i min självstyrande bubbla.

Men i min privatbil har jag inte alls samma känsla. I trafiken delar jag ansvaret med andra, och i en bil som inte är lika säker. Det spelar ingen roll hur bra jag kör om andra gör misstag. En tanke som säkert många känner igen sig i. Men mina erfarenheter i tävlingsbilen har gett mig en stor respekt för hastigheter och jag förstår hur små misstag kan bli livsfarliga. Därför tycker jag det är både viktigt och roligt att hjälpa andra att bli bättre och säkrare bilförare.

Jag har under många år jobbat som förarinstruktör, där jag vidareutbildat vanliga bilister. I kurserna, som ofta hålls på flygfält eller racingbanor, får deltagarna träna på att hantera bilen i extrema situationer som simulerar farliga trafikhändelser. Exempel är upphinningsolyckan (där man av olika anledningar kommer ikapp bilen framför och kör på den bakifrån), älgolyckor och halkolyckor. Våra moderna bilar är välutrustade med allehanda säkerhetssystem såsom antisladd, bromsassistentsystem och ABS-system, vilket ger en känsla av trygghet. Men i praktiken behöver man träna för att lära sig dem.

Har du någon gång gjort en ordentlig panikinbromsning, känt hur ABS:en aktiverats och bromspedalen pulserat? Många lättar på bromstrycket när systemet aktiveras, för det känns konstigt och läskigt. I stället ska man göra tvärtom. ”Bromsa till dess pedalen går igenom golvet!” har jag många gånger ropat ute på utbildningsbanorna. Det är häftigt att se hur endast ett utbildningstillfälle utvecklar alla förare. Ingen av mina förstagångselever har nyttjat exempelvis ABS-systemet maximalt före kursen, men i slutet av dagen hanterar de bilen med ett helt nytt säkerhetstänk. Det är viktig träning, som kan rädda liv.

Vi jobbar även med fokusövningar där man får erfara hur mycket mobiltelefonen kan störa körningen. Vi småbarnsföräldrar utmanas dessutom på andra vis. Häromdagen överlevde jag till exempel en bilresa där ena barnet gallskrek hysteriskt över en batterilös padda, samtidigt som det andra skrek ”MAMMA ÄR EN BAAAAJSKÖÖÖRV!” på repeat.

De flesta som går förarkurserna är företagsanställda som avverkar många mil ute på vägarna. Deras arbetsgivare ger dem förmånen att gå på regelbundna förarutbildningar för att förhindra allt från olyckor till parkeringsskador. Det kostar några tusenlappar, men jag tror det lönar sig – både ekonomiskt och goodwillmässigt. Jag har flera gånger fått meddelanden från kursdeltagare som varit med om olyckor, och där de tack vare sina nya kunskaper klarat sig från allvarliga skador. Jag tycker att fler bilister borde få möjlighet till vidareutbildning och bli säkrare förare.

Det har satsats mycket pengar på nollvisionen genom hastighetssänkningar, vajerräcken och på att bygga om vägar. Dessa åtgärder i kombination med säkrare bilar har gjort att olyckorna minskat trots att antalet bilister har stigit. I fjol omkom 204 personer och 1 645 blev allvarligt skadade. Så vi är en bra bit ifrån noll och den mänskliga faktorn har det satsats på alldeles för lite. Borde inte detta vara en lika betydande del?

Teoriprov hjälper föga, eftersom bilkörning handlar om praktiska kunskaper och erfarenheter. Träning, träning och åter träning. Att lära sig hantera en bil och förstå betydelsen av förhöjda hastigheter, stoppsträckor och bakvagnar som släpper. Och inte att förglömma saker som tar fokus från körningen, såsom mobiltelefoner och barn som skriker om paddor och bajskörvar.

Ramona Karlsson