Handlar poker bara om tur? Kan man bara ”trycka på en knapp”, spela utan att tänka och sedan vinna? En gång när jag nyligen hade börjat spela poker upplevde jag en dust mellan två nästan skrattretande stereotypa pokerspelare. Man kan säga att de representerade två arketyper av pokerspelare.

Den ene är en vild och galen så kallad ”maniac”, en galning som inte vet vad han gör och nästan patologiskt måste bluffa eller bara göra något aggressivt. Utseendemässigt ser han verkligen galen ut. En sådan spelare som ändå kan lite poker och är kapabel kan vara bland det jobbigaste som finns att spela mot.

En annan stereotyp av en dålig pokerspelare är en synstation, en ”calling station”, som ska vara med till sista kortet med nästan varje hand – kosta vad det kosta vill.

Jag brukar skämta om att alla bra pokerspelare har en av de arketyperna i sig. Och det ligger nog lite sanning i det.

De sämsta spelarna är den typen som ska vara med i varje pott, se varje kort, betalar maximalt när de ligger efter och tar minimalt betalt när de har en riktigt bra hand om de inte får sig allt serverat. Det krävs att någon bluffar in i dem brutalt hårt eller har en väldigt bra hand som bara är en aning sämre. Inget är dyrare i poker än att ha näst bästa hand, som det heter. Denna typ av spelare brukar efter upprepade förluster få för sig att bluffa. Men de gör det alltid på taffligast möjliga sätt, eftersom de inte förstår sig så mycket på poker.

Så vad händer om de två drabbar samman? Den vilda galningen får i denna historia heta Charlie Sheen, för att göra en liten liknelse vid personligheten. En del saker han gjort i sitt privatliv är rätt extrema, bisarra och totalt utan tanke bakom. Han har druckit tigerblod inför kamerorna, adopterat en flamingo, jagat Loch Ness-odjuret med en båt på fyllan – listan är lång. Han passar som vår galning i potten.

Synstationen får heta Mona Sahlin, för jag tror att det är exakt så hon skulle vara som pokerspelare. Även där passar personligheten som hand i handske!

För 17 år sedan i Melbourne under min första riktiga pokerresa fick jag se det utspela sig framför mina ögon. Vår synstation Mona hade suttit och synat bort massor och förlorat lite i varje pott ett tag och var frustrerad. Jag tänkte att om hon inte vinner snart så kommer hon att tröttna och göra ett dåligt spel på vinst och förlust.

Då infinner sig Charlie vid bordet. Yvigt hår, småvirrig, lite stirrig och ryckig till sättet. Han börjar bluffa i varje pott. Han verkar inte förstå vad han gör, men har kul. Därför blir det en ganska stor pott. Det är fyra satsningsrundor i Texas hold’em no-limit som vi spelar, och denna pott blir stor till sista kortet. Det är bara Mona och Charlie kvar efter att sista kortet lagts.

Fram till sista kortet är det såklart Charlie som satsat och Mona som synat. Efter att sista kortet dyker upp ser Mona väldigt besviken ut, men satsar plötsligt någonting ganska litet. Vi som förstår lite poker ser att det är helt ologiskt och att det är ganska lite som satsats. Kortet var helt ”blankt”, som man säger, och förändrade ingenting.

Man ”måste” syna med det mesta när det satsats så lite jämfört med vad som finns att vinna. Eller kanske bluffa genom att höja mycket när det ser ut som att det är tommare än tomt – om man själv är lika tom vill säga. Man kunde verkligen se på Charlie att han tänkte: ”Den här Mona är ju helt knäpp, jag kan ju inte bluffa här.” Så han synade.

Nu hände en lustig sak: Mona bluffade och hade ingen förståelse för att hon ju då måste klämma i med att satsa lite mer. Därefter synades hon av en spelare med sämre hand. Charlie hade med hjälp av de fem korten på bordet och de två på handen inte fått ihop till bättre än nio hög. Mona hade tio hög och vann. Det var en för bordet ganska stor pott. Vår vinnande hjältinna lämnade snart bordet nöjd, kanske för att köpa en Toblerone eller lägga undan pengarna för att köpa en lägenhet. Vem vet!

Ingen hade någonting i potten! Som det brukar sägas: operationen lyckades, men patienten dog. Båda spelarna fattade de sämsta möjliga besluten i varje läge. Fel beslut, fel i hur mycket de satsade, fel i när de synade. Men de spelade helt motsatt. Ingen av dem kunde något om poker och de agerade båda bara på impuls. Så var det bara tur som gjorde att Mona vann?

Ja, bara tur! Däremot kunde Charlie ha vunnit med hjälp av skicklighet – om han hade förstått att han kunde bluffa på slutet. Nu kanske den riktige Charlie Sheen skulle ha gjort det, särskilt under påverkan av de medikament han brukade stoppa i sig.

Sensmoralen är att om man endast spelar passivt kan man bara vinna på tur. Om man däremot spelar aggressivt kan man vinna med skicklighet. Det är en generell regel i poker. Med det sagt kan det i vissa lägen löna sig att vara en synstation, särskilt om en high stakes-spelare beslutar sig för att sätta sig och spela i ett lägre spel på fyllan. Men det tar vi en annan gång.

Raymi Sanchez Thorn