När filmen The Matrix kom 1999 blev det en stor succé. Jag minns hur folk tog efter klädstilen i filmen och gick runt klädda i svart läderrock och solglasögon. Nu 22 år senare har den fjärde filmen i serien kommit, och de karaktäristiska glasögonen är tillbaka precis som huvudkaraktärerna Neo och Trinity.
Filmens namn The Matrix Resurrections för tankarna till kristendomen och det finns ett tema av återuppvaknande i den. Huvudkaraktären Neo, som heter Thomas Anderson i den vanliga världen, arbetar för datorspelsutvecklaren Deus Machina (Guds maskin). Deras nya projekt är det fjärde spelet i serien The Matrix. Anledningen till att man ska utveckla spelet är enligt Neos chef att ägarna Warner vill tjäna mer pengar. Det är oklart om det är en ledtråd om filmens syfte i sig, eller ett sätt att markera mot filmindustrin. För oss som fick vår kulturella indoktrinering via 80- och 90-talets Hollywoodfilmer så ligger det något i det, filmbranschen har definitivt blivit tråkigare och mer utpräglat kommersiell.
Filmen är minst en timme för lång. Den saknar tempo och känns i långa stunder tråkig. Har man sett första filmen i serien, The Matrix, så har man i princip sett den här filmen också, så när som på mindre detaljer. En åldrad Keanu Reeves och en åldrad Carrie-Anne Moss återintroduceras i kampen mellan utbrytarna som lämnat den vanliga världen och bekämpar de onda krafterna som härskar där. Filmen har en mängd förklarande scener från första filmen inbakade i historien, som en del av Neos process att åter minnas sig själv. Utan dessa klipp hade Resurrections nog blivit en bättre film när det gäller tempot, men med risk att bli en billig kopia av den första filmen.
Neo är en motvillig hjälte i Resurrections. Precis som i första filmen så väcks han upp från den vanliga världen och kastas in i en kamp mot de onda härskarna. Deras agenda är att behålla den programmering av världen som tjänar deras syften, mänskligheten ligger nedsövd i kapslar med sugslangar som stjäl deras energi. Den verkliga världen är således en illusion, ett fängelse där människorna är fjättrade.
Trinity heter i den vanliga världen Tiffany, är gift och har två barn. När hon blir återuppväckt och ska återinträda i Matrix upptäcker hon att hennes man är en av de onda. Symboliken är tydlig, ett vanligt familjeliv betraktas som en del av fängelset den vanliga världen utgör.
När Neo blir tagen till världen utanför, som kallas Io, upptäcker han att han fått en kultstatus bland många av invånarna där. Ios mänskliga befolkning består till kanske 80 procent av etniska minoriteter. Generalen för motståndsrörelsen är en äldre svart kvinna. Flera robotvarelser är allierade till människorna, och uppvisar husdjursbeteenden. Ett multietniskt, mångkulturellt paradis där till och med maskinerna är inkluderade. I den vanliga världen är i princip alla agenter vita amerikaner av WASP-karaktär (vit anglosaxisk protestant), vilket säger något om vilka filmskaparna anser tjänar ondskan.
En recension av The Matrix Resurrections kan inte undslippa att bli en recension även av första filmen The Matrix. En av de mest analyserade filmerna i modern tid. Den fjärde i serien är regisserad av Lana Wachowski, ett av två syskon som tillsammans kallas The Wachowskis. När The Matrix kom 1999 var de ett brödrapar, nu är de systrar.
På 20 år har världen hunnit förändras men frågan är om inte transrörelsens framsteg är det mest uppseendeväckande. Jag har själv inga minnen av att i tonåren ha stött på denna rörelse. I skolan fick man lära sig om Förintelsen och att två killar kan bli kära i varandra. Lana Wachowski har berättat att The Matrix är en metafor för att byta kön. Hon, eller han rättare sagt, har nu också gjort det själv.
En detalj i Resurrections är att tiden fått en annan betydelse. Neo får veta att det i själva verket gått 60 år sedan han vaknade upp första gången, men han har bara åldrats 20 år. Det är kanske inte så konstigt, kan man tänja fysikens lagar och fånga gevärskulor i luften kanske man kan bli herre över tidens gång också. Filmkritikern Jay Dyer menar att vi är på väg mot metaverse, ett meta-universum där radikal subjektivitet råder. Att upphäva tidens lagbundenhet är således bara ett av många olika steg mot detta ultimata stadium.
Man kan se budskapet i Resurrections som en radikal lögn, som syftar till att rättfärdiga de kirurgiska ingreppen. En religion för vetenskapen.
Precis som i filmen börjar transformationen med ett piller. Hormonbehandling och tillhörande komplicerade kirurgiska ingrepp. Transsexuella är i ett livslångt beroende av sjukvårdens förståelse och hjälp för att kunna existera i den form de vill. De blir försökskaniner för kirurger och läkare som vill utforska eller som faktiskt tror på att det går att byta kön.
Men vem tjänar på detta, om det är omöjligt att i praktiken byta kön? Är det för att vara snäll som man går med på att korrigera personers kroppar efter deras subjektiva uppfattning om sin könsidentitet?
Sedan den moderna läkekonsten slog rot på 1800-talet har olika experiment med människor som försökskaniner utförts. Vipeholmsexperimenten är ett bra exempel, där tvingade man utvecklingsstörda patienter att äta stora mängder smörkola för att studera hur tandhälsan påverkades. I statliga institutioner har olika former av experiment på människor lett till en ökad kunskap om psyke och kropp. Att utföra könsbytesprocesser kan säkert ge en mängd ny information till vetenskapen. Samtidigt kan jag inte släppa det problematiska faktum att själva könsbytet är omöjligt. Då blir frågan om etik och moral ställd på sin spets. Är motivationen en religiös tro på radikal transformation?
Man kan se Matrix-filmerna som den spirituella sidan av en större institution, där modern medicin och vetenskap är den andra. Ett gnostiskt evangelium, via filmmediet anpassat för vår tids nöjeskonsumtion, men med ett högre syfte än bara underhållning.
Prenumerera för 99 kr/mån!