Vi verkar ha ett behov av skräck. Som om detta behov liksom inte kunde fyllas av det vi ser i nyheterna. Allra störst verkar det ha varit några år på 1970-talet. En av dem som var barn då minns tillbaka på slemmiga varelser och blodtörstande monster.
Det var värre förr. Och allra värst var det 1972, framför tidningshyllan på Domus i Nynäshamn.
Farsan parkerar mig framför serietidningarna på Domus, han ska visst prata med den nya grannfrun igen. (Som om det inte räcker med att de träffas i smyg på kvällarna.) Vem förstår sig på vuxna?
Ja, ja, bara jag får något bra att läsa. Då ska vi se. Acke. Nä. Agent X9. Nix. Undrar om veckopengen räcker till litet godis den här gången? Bamse, Bessie, Binky, Blondie … plötsligt stelnar jag till. Håller andan. Vad är det jag ser? Boris Karloffs midnattsrysare? Va?! Och till höger om Buffalo Bill glider blicken förbi Buster till … Chock. ”Ej censurerad”. Dracula. Skräckmagasinet. Monster, spöken, dödskallar, skelett, demoner, varulvar … jag är hjälplöst förlorad.
Med darrande händer plockar jag fram en Chock, och hinner läsa fram till ”Klornas förbannelse!” på sidan elva. Det är då jag hör hasande steg bakom mig. En kall, benig hand griper långsamt tag i min axel. Jag fryser till is. En väsande röst säger ”Vi har ingen gratisläsning här, unge man!”
Mentalhygienproblem
Sverige hade sedan 50-talet en stark moraldebatt, där särskilt serier pekades ut som något man måste ta avstånd från. Psykiatern och forskaren Nils Bejerot stod på barrikaderna och kritiserade serierna för deras innehåll av våldsromantik, klichéartade kvinnotyper och rasfördomar. Serier var fördummande. Inget svenskt förlag vågade ge ut skräck i serietidningsformat, trots att det fanns gigantiska mängder material i USA.
Det började sakta bli bättre när Semic 1967 smög in ”Det okända” i Fantomen – en svensk översättning av Gold Key Comics serietolkning av tv-serien ”The Twilight Zone”. 1970 introducerade Fantomen dessutom material från Marvels ”Chamber of Darkness” och ”Tower of Shadows”. ”Fantomenrysaren” introducerades i Fantomen nummer 6, 1971. Korta biserier som mest fick läsarna att längta efter mer.
Det här var lugnet före den fyra år långa stormen.
”Miiin guldaaarm!”
Nu har vi hunnit fram till 1971, året innan Sverige översköljdes av alla hemska skräckserietidningar. Vi barn roade oss gärna med att skrämma kompisarna från vettet med skräckhistorier när vi sov över hos varandra. Favoriten var när vi stängde in oss på skoltoaletten under en och annan långrast, släckte lampan och satte skräck i någon oinvigd stackare med ”Veeem haaar taaagit miiin guldaaarm?” Det var roligt.
En långsam lördag gick jag till kiosken för att köpa en påse smågodis och en Fantomen. Det var då jag fick syn på den. Boken. Kalla kårar. ”Ryslig midnattsläsning.” Svart blod som rann ner på omslaget. På baksidan fanns varningstexten ”Absolut ingen läsning för er med svaga nerver!” Oj.
Veckopengen (och litet till, boken kostade trots allt 3,95 kronor) investerades i B. Wahlströms första titel i serien Kalla kårar; John Christophers roman ”Natten har onda ögon”. ”De var instängda, avklippta från yttervärlden av snöskredet. Och utanför huset stod de andra … de som en gång varit deras reskamrater. De var som döda, men levde liksom av ondskan – den ohyggliga ondskan som fördes över från människa till människa vid beröring – som kunde äta sig in i hjärnan och ta kommandot. De stod där ute och väntade i natten.” Oemotståndligt, eller hur?
Kalla kårar är skräplitteratur när den är som bäst: ond bråd död, gengångare, varulvar, spöken, osaliga andar, mystiska varelser, råttor, ormar, spindlar, rymdskepp, glorifiering av satanismen, varningar från andra sidan graven, hädelse, grön gegga i avloppet och annat upplyftande. Det är inte alls alla berättelser som har ett lyckligt slut.
Fyra hemska år
Du har kanske hört talas om Björn Borg? 1972 blir han som 15-åring den yngste någonsin att spela en Davis Cup-match i tennis (han vinner mot topp 20-spelaren Onny Parun). Det nya svängiga popbandet ABBA släppte sin debutsingel (”People Need Love” – en kärlekssång för en bättre värld). Det var ungefär så här spännande det var. Den svartvita tv:n bjöd ibland på den barnförbjudna tv-western High Chaparral (med Manolito!), samt äventyr med delfinen Flipper och den långhåriga collien Lassie. Två kanaler. Lördagsgodis. Kalle Anka, Pelle Svanslös och möjligen Fantomen.
Konkurrensen mellan de stora serieförlagen i Sverige var under den här tiden fullständigt måttlös. Nu var det dags. In med en helt ny genre! Skräck! Förlagen inspirerades av de amerikanska kollegorna, och ett par redaktörer hoppade till och med av sina jobb för att starta ett eget förlag (Red Clown). Man kopierade tankesättet från de framgångsrika förlagen i USA: ut med så många titlar som möjligt för att snabbt ta andelar inom ett helt nytt marknadssegment. Kan bara bli bra.
Semic hade ju redan en del skräck i Fantomen, och skyndade på mest. De var först ut på den nya marknaden i februari 1972 med Boris Karloffs midnattsrysare. De lät Hans Arnold teckna de första omslagen; han var redan omåttligt populär med sina illustrationer till Vecko-Revyns ”Veckans chock”-noveller.
Marknaden fullständigt detonerade. 1972–1975 gav fyra förlag ut 25 enskilda tidningstitlar med skräckserier, totalt 230 tidningar. Det är mer än all annan sammanlagd skräck i serieform innan 1972 och efter 1975.
Konsum bojkottar, tobakisterna ger upp
Det här gick ju naturligtvis inte för sig. Tänk på barnen! Författaren Lars Peterson tar i en bok avstånd från skräckserier. Journalisten Annika Hagström skriver i en artikel i Folket i Bild/Kulturfront (1974: 15) att skräckserietidningarna borde förbjudas helt och hållet.
1975 började Konsum med friskt humör bojkotta det mesta med skräck, mest för att tidningarna var så skrämmande. (Konsums moral nådde konstigt nog inte ända fram till herrtidningar som FIB Aktuellt eller Lektyr.) En Domus-föreståndare uttalar sig i Barnjournalen den 28 februari, 1975: ”Det är alltså de tidningar som vi tycker innehåller det grövsta utav våld och skräck som vi har beslutat att sanera bort.”
Utgivningen av skräck i serieform blev också så omfattande att allt inte längre fick plats på tidningshyllorna. Många butiker och tobakister gav upp, och returnerade mycket av leveranserna utan att ens packa upp dem, samma dag de kom in.
Till slut kroknade förlagen: det fanns inte längre någon ekonomi i skräckserier. Det fick räcka med säkra veteraner som Kalle Anka, Seriemagasinet, Fantomen och Stålmannen. Slutet kom en helt vanlig gråmulen fredag: den 5 december 1975 landande Skräckmagasinet 1975: 12 i butikerna. Det blev den allra sista skräckserietidningen (tanken var att ge ut ett nytt nummer den 2 januari 1976, men det gick aldrig till tryck). Det blev bara fyra år med skräck. Men tidningarna finns kvar, mycket omtyckta av samlare.
Tillbaka till barndomen. En mörk och stormig tisdagskväll (sopbilen kom på onsdagsmorgnarna) upptäckte jag att hela min Kalle Anka-samling var spårlöst försvunnen. Alla 43 tidningar från sorterade årgångar. Borta. Det var min älskade farmor Lilly som hjälpt till att städa hos oss. Hon kunde inte alls förstå att det gick att spara på gamla tidningar. ”Man sparar ju inte på Västernorrlands Allehanda eller Nya Norrland.” Tack och lov hann jag rädda mina vällästa Kalle Ankor från förgängelsen.
Prenumerera för 99 kr/mån!