Robert Maudsley har suttit 43 år i fängelse. Han är dömd för tre mord och ett dråp. De han dödade var pedofiler och hustrumördare. I dag är han den fånge som suttit längst i brittiskt fängelse, han sitter dessutom i isolering.

Nu har de brittiska myndigheterna än en gång avslagit hans ansökan om att få slippa isolering.

Maudsley växte upp i en tolvbarnsfamilj, men tillbringade de första åren på ett barnhem innan han vid åtta års ålder återförenades med vad som skulle föreställa hans familj. Där misshandlades han metodiskt tills de sociala myndigheterna ingrep.

I sin ungdom började han knarka och sålde sin kropp för att få ihop till drogerna. Uppenbarligen kom han att förakta sig själv, men än mer att hata dem som köpte hans kropp. 1974 plockar John Farrell upp Robert Maudsley i sin bil, Farrell vill köpa sex, men först vill han visa Maudsley bilder på barn han haft sex med.

Där någonstans, medan Farrell förnöjt bläddrar bland fotona blir det för mycket för Maudsley.

Han stryper Farrell.

Åren av misshandel i barndomen, och då antagligen också våldtäkter, åren som följer av att leva på gatorna i London som prostituerad har skapat så mycket hat hos Maudsley att han reagerar med att döda för att komma ur situationen. Han anmäler sig själv hos polisen och förklarar att han behöver hjälp, han fruktar nu för vad han inser att hans vrede gjort honom till – en mordmaskin.

Myndigheterna bedömer att han inte är vid sina sinnens fulla bruk och dömer honom till sluten psykiatrisk vård på mentalsjukhuset Broadmoor Hospital. De första två åren gör Maudsley inget väsen av sig. Men 1977 dödar han och en annan intagen pedofilen David Francis. Maudsley och hans medfånge barrikaderar sig i Francis cell, och misshandlar honom i nio timmar innan de hänger upp hans döda kropp till vakternas beskådan.

Nu döms Maudsley för dråp och skickas till fängelset i Wakefield. Men Maudsley ville vara kvar på mentalsjukhuset i Broadmoor. Kanske var han ute efter en möjlighet att döda ärkepedofilen, tv-stjärnan och underhållaren Jimmy Savile?

Savile arbetade som volontär på mentalsjukhuset. Han hade till och med ett eget tjänsterum och brukade kallas ”Doktor Savile”. Sjukhusets ledning tyckte att det var utmärkt reklam för verksamheten att Savile dök upp där och roade de intagna.

1987 utnämndes Savile till en post i styrelsen för mentalsjukhuset.

2012 avslöjas det att Savile är pedofil och de utredningar polisen inleder kommer att sträcka sig över 60 år. Offren räknas i hundratal.

I utredningarna vittnade även personal som arbetat på Broadmoor.

Sjuksköterskan Richard Harrison förklarade att Savile av personalen hade betraktats som en ”man med allvarliga personlighetsstörningar och ett tycke för barn”.

Sjuksköterskan Bob Allen menade att Savile var en psykopat och att ”många av oss anställda ansåg att han borde sitta inlåst”.

Men Savile hade ledningens stöd, och det var hälsovårdsministern som utsåg honom till en plats i sjukhusets styrelse.

På Wakefield går det inte lång tid innan Maudsley dödar hustrumördaren Salney Darwood. Denne stryps och knivhuggs till döds. Maudsley var noggrann. Därefter gömmer han Darwoods kropp under en säng och går omgående vidare till nästa offer. Det blir pedofilen Bill Roberts som knivhuggs till döds, och för säkerhets skull krossar Maudsley Roberts huvud mot cellväggen. Därefter vandrar han lugnt iväg till vakterna, lämnar över den kniv han tillverkat i smyg. Vakterna stirrar skräckslaget på det blodiga vapnet som ligger där på bordet medan Maudsley stillsamt säger att vid nästa upprop kommer det att fattas två fångar.

Efter detta blir domen livstids fängelse – utan möjlighet till benådning. I dag är Robert Maudsley den man som suttit längst tid i ett brittiskt fängelse; och han gör det i vad som kan beskrivas som total isolering. Han hålls i en specialbyggd underjordisk cell, egentligen är det en glasbur av skottsäkert pansarglas. Utrymmet är knappt 25 kvadratmeter stort. Han får aldrig träffa andra fångar, och får bara lämna cellen en timme varje dygn. Han tillåts inte ha tv eller lyssna på musik i cellen. Han sover på en cementsäng. Möbleringen är en stol och ett bord tillverkade av hårdpressad kartong. Trä- eller plastmöbler anses vara för farliga. De skulle kunna användas som vapen för att döda. Den timme under vilken Maudsley får lämna sin cell för en promenad på rastgården åtföljs han av sex vakter.

Om och om igen har Maudsley ansökt om att få umgås med andra fångar. Avslagen är ständiga. Myndigheternas hållning har aldrig rubbats en millimeter. Han ska dö i fängelse, och han ska dö helt isolerad.

Maudsleys inställning har heller inte förändrats sedan hans vädjan för 20 år sedan. Där förklarade han att han ville ha ett självmordspiller om han inte kunde få slippa isoleringen och umgås med andra fångar. Han bönade också om att få en tv, eller åtminstone en undulat som sällskap i stället för ”flugor, kackerlackor och spindlar”.

Myndigheterna sa nej. Och det har de gjort alltsedan dess. Senaste gången var alltså nu i dagarna.

De perioder under sin tid i fängelse som Maudsley har fått genomgå terapisessioner med en psykolog har det konstaterats att han har en mycket hög IQ. Han älskar poesi, konst och klassisk musik, och att spela schack.

”Myndigheternas lösning är att … begrava mig levande i en cementkista. Jag har lämnats här för att stagnera, vegetera och förfalla mentalt; lämnad att möta min isolering tillsammans med personer som har ögon, men som inte ser. De har öron men de hör inte, de har munnar men de talar inte. Mitt liv i isolering innebär ett evigt liv i depression”.

Boris är chefredaktör för Morgonposten.