Allt fler behöver lättnad efter ett och ett halvt år med pandemirestriktioner. Tröttheten utbredd sedan länge. Mycket värre är det i andra västländer där köerna går långa av friska människor som vill ta av sig maskerna, som behöver andas normalt. Några veckor för att platta till kurvan, några månader för att kunna gå tillbaka till det normala, ännu några år till kan vi gissa.

En intressant fråga som ställts under pandemin är hur det skulle gå för de äkta paren, gifta eller ogifta i samboförhållanden. Skulle kärleksparet komma varandra närmare, lättade och lyckliga av att få mer tid i det paradis som är hemma tillsammans? Eller skulle de börja bråka och gräla, frustrerade av bristen på sociala aktiviteter och resor utanför hemmets fängelse?

Förra året innan jul talades det vitt och brett om hur skilsmässorna exploderade. Någonstans i England hade de ökat med 122% jämfört med året innan. Att allt fler googlade på äktenskapsråd visade hur människor inte längre stod ut med varandra. Det förklarades torrt att det är bättre att slippa stressen av relationen med tanke på allt annat som pågår där ute i det nedstängda samhället. Till och med i Sverige påstods skilsmässorna ha ökat, fastän svenska staten inte stängt ner samhället och tvingat bort alla omaskerade från det allmänna rummet.

En viss osäkerhet om hur det faktiskt förhöll sig, smög sig in. Samtidigt talades det i media om corona-bäbis-boom och framtida quaran-teens som skulle överfylla amerikanska skolbänkar om ett årtionde. Där fanns också solskenshistorier från Sverige om par som uppskattade att de fått mer tid för varandra. Allt hade blivit så mycket bättre av att de slapp arbetspendla, och av att de kunde sitta sida vid sida hela dagen och arbeta på distans tillsammans. Dessutom kunde man mitt i vardagen ta en gemensam lunchpromenad. Mysigt!

Det var lite svårt att se var svenska nyheter såg denna explosion av skilsmässor. Inte återfanns den i statistiken, för sett till statistiken hos SCB är det en knappt märkbar förändring de senaste åren. Grafen visar jämna fina, låga långa vågor sedan millennieskiftet.

Förutom att se till anekdoter eller statistik, kan man undra vilket resonemang som är rimligast. Den amerikanska forskaren Hannah Williamson har speciella förutsättningar för att kunna ge oss ett svar. Hon hade i december 2019 fått in enkätsvar från en stor mängd par om deras förhållanden. Planen var att följa upp paren med liknande frågor några månader senare. Enkätfrågorna blev alltså ställda en god tid innan pandemins utbrott, och forskaren gjorde två uppföljningar med motsvarande enkät, i slutet av mars och i slutet av april 2020, alltså då nedstängningarna inletts ”over there”.

Williamson fick därmed en god inblick i hur paren uppfattat den tidiga fasen av pandemins inverkan på deras relationer. Hon skriver att hennes stora nationella studie visat att personernas nöjdhet med sina relationer inte förändrats särskilt mycket i den tidiga fasen av pandemin. Överlag hade hon sett att människor i relationer blivit mer förlåtande och mindre dömande mot sin partner, eftersom de tillskrev beteendena mindre till partnerns personlighet och hade mer förståelse för pandemisituationens inverkan.

När Williamson försöker dra en mer allmängiltig slutsats av materialet kommer hon fram till att det verkar som att de som har det bra fått det bättre, medan de sämre förhållandena lidit mer. Bibelns Matteuseffekt alltså; åt var och en som har skall ännu mer varda givet. Men den som inte har en hyfsat fungerade relation, från honom skall tas också det han har, genom skilsmässa rent av.

Mehran Nekoro