När det nu meddelas att regissören Jean-Marc Vallée plötsligt dött under julhelgen har det gett upphov en mängd vackra minnesord. Han var endast 58 år gammal när han dog i sitt hus utanför Québec. Skådespelare och producenter omtalar honom som ”varm”, ”omtänksam” och ”unik”.

Men samtidigt utlöser det förstås mängder av spekulationer. Plötslig och oväntad död? Ingen dödsorsak angiven? Det vet man väl hur det är i Hollywood. Var det inte självmord så var det en drogöverdos.

Men kanske gör man det då alltför lätt för sig.

Hur myten uppkommit om att regissörer brukar ta sig av daga är lite oklart. Förvisso har regissörer tagit livet av sig genom filmhistorien. Rätt många till och med. Men det var för länge sedan. Eller minns ni ett namn som Woodbridge Strong Van Dyke II? Mycket stor på sin tid; Tarzan-filmer, Den gäckande skuggan och San Francisco. Begick självmord för att han var obotligt sjuk. Gjorde dock en sista film under svåra plågor.

Den senaste mer kända regissör som begick självmord var Tony Scott som i augusti 2012 hoppade från Vincent Thomas Bridge i Los Angeles. Bakom sig hade han en lång rad filmer, och den bästa var nog True Romance.

Men filmregissörer nu för tiden verkar vara ett härdigt släkte, inte benägna att gå in i depressioner och ta livet av sig.

Så sett till statistiken kan man förstås inte utesluta självmord, men det är nog mindre troligt. Inte så vanligt numera. Däremot ger Woodbridge Strong Van Dyke II oss en fingervisning om vad som oftast orsakar en regissörs frånfälle. De arbetar sig till döds, och hjärtattacker verkar vara den vanligaste orsaken.

Den alltid maniskt arbetande Orson Welles ägnade kvällen 9 oktober 1985 åt att bli intervjuad för tv, åkte därefter hem och satte sig att göra scenanvisningar inför en filminspelning dagen efter. Dog i gryningen vid skrivbordet. Orsak hjärtattack.

Stanley Kubrick avled i sömnen – också av en hjärtattack några dagar efter att han klippt klart Eyes Wide Shut (med Nicole Kidman och Tom Cruise i huvudrollerna).

George Hickenlooper, som gjorde bland annat den fantastiska dokumentärfilmen om hur Francis Ford Coppola spelade in Apocalypse Now och höll på att gå under som regissör och människa; orkaner, konstrande skådespelare med missbruksproblem, griniga producenter. Eller som Coppola själv beskrev upplevelsen:

”Vi befann oss i djungeln, vi var för många, vi hade tillgång till för mycket pengar, för mycket utrustning, och med ett litet steg i taget blev vi alla vansinniga.”

Och så har vi regissören Ted Demme, som dör under en kändismatch i basketboll. Segnar ner och dör; hjärtattack.

Med på listan finns också den ryske filmskaparen Aleksej Jurjevitj German. Hjärtattacken i hans fall var väl nästan naturlig. Det måste ha varit påfrestande att vara regissör i Sovjetunionen. Han skapade bara sex filmer på 50 år, och en av dem var förbjuden i 15 år.

Listan på offer för hjärtattacker kan göras deprimerande lång, så vi kan stanna där. Alla begriper att den som ska navigera mellan skådespelare, producenter, investerare och publik och få alla på gott humör då och då kommer att känna hur hjärtat går för fort, för sakta eller i värsta fall är på väg att lägga av.

Men vi får väl anta att de här uppräknade dog lyckliga, mitt i sitt arbete. Och det de ska ihågkommas för är deras arbete.

Det gäller i högsta grad Jean-Marc Vallée som gav oss HBO-serien Big Little Lies, men också filmer som Dallas Buyers Club. Där spelade Matthew McConaughey Ron, en man som får veta att han har en månad kvar att leva. Högst. Tungt besked för den kokainberoende homofoben, som dessutom alla nu skyr som pesten på grund av hans sjukdom. I filmen skildras hur Ron möter transsexuelle drogmissbrukaren Rayon (Jared Leto), och tillsammans börjar de ta in icke-godkända mediciner från Mexiko, och sälja dem till HIV-smittade.

Filmen blev en framgång, liksom det mesta Vallée producerade.

Men vi som följde Vallée förstod att han började bli sliten. På filmfestivalen i Vancouver 2018 förklarade kanadensaren att han skulle ta ordentligt ledigt och ”ladda batterierna”. Han ”ville få tillbaka sitt liv”.

I december samma år rapporterades det att han var tillbaka och skulle börja filma miniserien Gorilla and the Bird.

Men det gjorde han inte. Det sades att han satt och skrev på manus till en dokumentär om John Lennon och Yoko Ono.

Men i april i år meddelar Vallée att han nu skrivit ett treårsavtal med HBO. Nu ska Gorilla and the Bird bli av, och Vallées bolag skulle också producera ett morddrama som utspelar sig på en exklusiv skola.

Sorgligt på många sätt, och vi är nog många som hade hoppats få se vad han kunde göra av Gorilla and the Bird. Serien skulle byggt på Zack McDermotts självbiografi där vi får möta en advokat som arbetar som offentlig försvarare. 

Han får ett totalt psykiskt sammanbrott, alla diagnoser på en gång, med extra allt. En lång period av galenskap följer (mentala problem täcker inte riktigt in tillståndet av vanföreställningar och aggressivt antisocialt beteende). Det blir polisingripanden och mentalsjukhus. Hans mor blir den som lotsar honom tillbaka till verkligheten. Det brukar vara så med intressanta konstnärskap; man talar om vad de kunde gjort om de fått leva, och man kan alltid gå tillbaka och betrakta det de skapade medan de var i livet.