Av någon anledning ska alla världens makthavare hälsa till oss under julen. Just när man drar sig undan med sina närmaste sätter de sig framför kamerorna och förklarar för oss hur världen ser ut och vad vi måste göra.
Lite märkligt beteende. Just när man för en dag vill dra sig undan från den där världen då vill de påminna oss om den. Lika välkommet som om en berusad och påstridig tomte knackade på dörren och ville komma in. Utan att ha julklappar med sig. Nej, en vaccinspruta eller ett vaccinpass räknas liksom inte som en julklapp.
Vår egen kung Carl XVI Gustaf talade i sitt julbudskap om att vi ständigt blir äldre. Kungen och drottningen ska ju av tradition skicka telegram till alla undersåtar som fyller 100 år. Förr var det en inte alltför betungande uppgift. Tre om året kanske. Nu kan 100-åringarna räknas i dryga tusentalet per år. Kungen konstaterade att det beror på att vetenskap och medicin utvecklats, och han uppmanade därför alla ungdomar att satsa på en utbildning inom dessa områden.
Jag förstod inte riktigt vad kungen menade, och det beror inte på att jag koncentrerat satt och åt en fruktkaka med mycket vispgrädde till. Fruktkakeätande kräver fokus. Men även utan den framför mig hade jag inte begripit vad kungen menade.
Om man betraktar de senaste två årens nedstängningar på grund av Wuhanflunsan blir kungens lovsång till vetenskap och medicin lite underlig. Det är ju läkare och medicinprofessorer som förordar alla dessa onödiga inskränkningar i vår frihet.
Varför skulle ungdomar behöva utbilda sig för att göra karriär i de professionerna? Det kunde väl lika gärna räcka med en 14-dagars kurs om kristallers helande verkan. Skulle möjligen göra mindre skada också.
Det var också en märklig upplevelse att en timme efter kungens jultal titta på statstelevisionens stora dramasatsning, ni vet den om affären mellan Gustaf V och Kurt Haijby. Mycket manligt kött som förenades på varjehanda sätt. Vi blev väl inte mycket klokare när det gällde tiden eller hur Gustaf V var som monark, men det var väl heller inte meningen.
Om jag tyckte programsättningen var märklig är det nog inget mot vad Carl XVI Gustaf tyckte. Han håller ett högtidligt tal till nationen i statstelevisionen, och en timme senare ser han hur en serie inleds där hans farfarsfar skildras som en förvirrad, kärlekskrank, orkeslös, homosexuell gubbe som inte annat vill än förenas med sin yngre ofrälse älskare. Jag tror statstelevisionen vill säga oss något, både med serien i sig och med själva placeringen i tablån.
Även drottning Elizabeth framför som vanligt ett julbudskap. Hon talade om sin saknad efter prins Philip. Det var bitvis väldigt vackert, och sorgligt. Men än sorgligare var att hon inte kunde säga så mycket om sina barn. Prins Andrew hukar någonstans på landsbygden och hoppas på att rättegången mot Ghislaine Maxwell någon gång ska ta slut så att folk inte ständigt påminns om hans existens. Andrew deltog antagligen inte i någon av de traditionella jakterna på juldagen. Det skulle väl känts märkligt när man själv är ett villebråd.
Harry och Meghan är inriktade på att Meghan ska göra politisk karriär i USA som ledare för kvinnors rättigheter. Tror det vore bättre om hon satsade på en karriär som fackföreningsordförande. Varför inte i ”United gold diggers of the world”? Vi får förstå att drottningen inte nämnde dem.
Charles och William fick dock heller ingen större uppmärksamhet. Vi förstår det också.
Jag tror Elizabeths saknad efter Philip till viss del beror på att hon betraktar barn och barnbarn och vill diskutera med sin älskade make, typ: ”Philip, vi var genom vår plikttrogenhet förebilder för nationen. Hur kunde då våra barn bli som de blev?”
Påven har förstås levererat sitt ”Urbi och Orbi”-budskap. Inte bara beteckningen på detta budskap är rena latinet för mig. Det var även själva innehållet i talet. Han talade om att vi människor har börjat glömma bort alla de tragedier som utspelar sig i världen; som Jemen, Syrien och Irak. Påven ville att vi skulle tala mycket mer med varandra, mötas, lära känna varandra. Det kan han väl säga till dem som utfärdar vaccinpasstvång och ordnar nedstängningar.
Dessutom är det där med pratande och diskussioner överskattat. Det påmindes vi genom att ärkebiskop Desmond Tutu dog i helgen.
Han var mottagare av Nobels fredspris och ledde de ändlösa sessionerna i den sydafrikanska sanningskommissionen. Där skulle makthavare från apartheidtiden öppet bekänna sina synder och så skulle Tutu och åhörarna förlåta dem. Och så det pratades, och så det bekändes och bads om ursäkt.
Resultatet?
De svarta sydafrikanerna har hur man än väger och mäter deras tillvaro det mycket, mycket sämre än under apartheid. Med undantag för dem som har en position i det styrande ANC förstås.
Så mycket för prat.
President Biden förstod nog, som vanligt, inte riktigt vad han själv sa i sitt jultal. Han förklarade bland annat att många amerikaner ägnade sig åt att: ”finna ljuset i mörkret, vilket kanske är det mest amerikanska man kan ägna sig åt.” Så har det väl varit sedan den amerikanska revolutionen.
Absolut. Kan man få utbe sig om att vi i andra länder slipper dras in i det mörkret.
President Macron verkade däremot i sitt jultal inte så inställd på samtal och dialog. Han ägnade huvuddelen åt att uttrycka sin beundran och tacksamhet till den franska krigsmakten för dess insatser. Polisen kom med på ett hörn också, kan bero på att den är så tungt beväpnad och militariserad att den är att betrakta som en del av krigsmakten.
Och så blev det en hyllning för alla de som stupat i fransk tjänst i Afrika det gångna året.
Visst är väl julen en fridens högtid, men det var rätt uppfriskande att höra en julhälsning som utgick från världen som den ser ut.
Och visst tycker jag om samtal och diskussioner, men de för jag under julen med dem som står mig nära. Det är så man samlar styrka inför det kommande året.
Prenumerera för 99 kr/mån!