Barbröstade, muskulösa män som seglar över haven. Män – och kvinnor – som plundrar; men som också upprättar handelsförbindelser och bygger nya riken långt bort från sitt hemland. De gör det i Frankrike, England och Ryssland.
De nordiska vikingarna har alltid fascinerat västerlandet. Serien Vikings har de senaste åren ökat intresset än mer. Ett annat exempel på det är stjärnregissören Robert Eggers kommande film The Northman, med Alexander Skarsgård, Nicole Kidman, Willem Dafoe och Ethan Hawke. Skarsgård spelar Amleth, och om ni tänker att någon måste stavat Hamlet fel är det nästan rätt. Eggers har berättat att läsningen av Gesta Danorum inspirerade honom till filmen. Där fann han själva urberättelsen till Shakespeares Hamlet.
I Gesta Danorum återfinner man också berättelsen om Ragnar Lodbrok, och den har till stora delar inspirerat serien Vikings.
Men varför då detta intresse för vikingar, och till exempel för just serien Vikings? Kanske beror det på de ständiga visdomsord Ragnar levererar. Karga och koncentrerade, en total kontrast till nutidens runda, mjuka, innehållslösa ord och fraser:
”Jag skulle bekymra mig mindre för gudarna och mer för vreden hos en tålmodig man.”
Eller:
”Makten tillfaller bara den som är beredd att böja sig ner och plocka upp den.”
Eller:
”I min värld slits jag ständigt mellan lusten att ta livet av mig själv eller av alla som omger mig.”
Den moderna människan känner igen sig i Ragnars kluvenhet. Å ena sidan längtan efter att få ett alldeles eget hörn av tillvaron där man verkligen kan få rå sig själv, och å andra sidan den ständigt svagt kokande vreden över att man aldrig får uppleva detta för någon längre stund.
Det är lätt att förstå varför vikingarna är så tilltalande. Vikingarna är upproriska och anti-auktoritära, men har en krigarkod som betonar ära och lojalitet. Det är eviga teman, som bär med sig löftet om mänskliga erfarenheter större än vad en måndag morgon på kontoret kan erbjuda, förklarar Simon Trafford som forskar i den tidiga medeltidens historia vid University of London.
Berättelserna i Gesta Danorum har inspirerat många under de århundraden som följde efter det att de skrevs av den danske historikern Saxo Grammaticus kring år 1200. Saxo var sekreterare hos ärkebiskop Absalon av Danmark i Lund, och fick i uppdrag att skriva en förhärligande krönika över Danmarks historia och det danska folket: ”Eftersom alla andra folk brukar framhäva storheten av sina dåd och glädjas över minnet av sina förfäder.”
Verket skrevs på latin, kom i en dansk översättning på 1500-talet, den första översättningen till engelska kom 1894. Det finns sedan länge också översättningar till tyska, italienska, ryska och japanska.
Men först nu, 800 år efter att den skrevs i Skåne, i vårt dåvarande grannland, finns den i en svensk översättning. Vi träffade översättaren Daniel Palmqvist för att diskutera verkets vikt och hans arbete.
Hur uppstod ditt intresse för vikingar och bronsålder?
Jag växte upp i Bohuslän. Som barn besökte man ju Tanum, där det finns tusentals hällristningar. Svårt att säga vad det var som fascinerade mig. Men alla dessa bilder av skeppen, av människorna. Det satte alla tankar i rörelse. Tänk bara på Fossumhällen. Svårt för oss att förstå hur människorna som gjorde hällristningarna tänkte. Men för mig var det så fantasieggande att försöka förstå det.
Intresset ute bland folk är stort för den här tiden och människornas kultur. Jag märker det på sökorden bland de som hamnar på min blogg. De har sökt på ”nordisk mytologi”, eller ”vem var den nordiske stormguden”, eller olika namn på asagudar. Jag försöker svara på de här frågorna, ser det som en fråga om folkbildning.
Varför startade du din blogg ”Brons och Blod”?
Egentligen var det nog för att jag ville skriva en bok. Något i stil med Conan Barbaren, kanske lite Tolkien. Jag började göra research, och jag ville göra något med de texter jag skrev under mina undersökningar, så jag startade bloggen 2019.
Du ville skriva en bok, men startade en blogg. Och var kommer jätteprojektet att översätta Gesta Danorum in?
Verket dök alltid upp i min research. Hela tiden. Det var som om alla berättelser gick tillbaka till den. Eftersom Saxo inte fanns översatt till svenska bestämde jag mig för att göra det.
Låter som vikingamentalitet. Finns den inte på svenska? Då får jag väl själv börja översätta. Varför skulle inte jag kunna göra det? Men den stora frågan är väl varför det tog 800 år innan någon gjorde det?
Ja, det är ett mysterium att den inte funnits på svenska. En möjlig förklaring är att den är skriven under skånsk tidig medeltid. Då blir den osexig för svenska akademiker. Området tillhörde danskarna, alltså blir det ointressant. Boken var dessutom danskarnas sätt att hävda sig; se här vad vi åstadkommit.
Jag måste också påpeka att det är en stor läsupplevelse. Bättre än Eddan.
Vem är din favoritfigur i verket? Favoritavsnitt?
Favoritfiguren är nog Starkad. Hög moral. Stor. Stark. Den verklige bärsärken. Lever efter principen äras den som äras bör. Återhållsam. Frossar inte.
Skildringen av slaget vid Bråvalla är en favorit. Sedan finns det ju en diskussion om var det egentligen utspelade sig. En del säger väster om Norrköping, vid Bråviken. Enligt Västgötaskolan utspelade det sig någonstans vid Göta älv.
Men man hittar på sätt och vis beskrivningar av det här slaget redan i det fornindiska eposet Mahabharata. Och i de irländska myterna motsvaras det av slaget vid Magh Iotha.
Där finns specifika likheter, vi har att göra med samma källa, en myt som funnits länge och följt med de indoeuropeiska folken under deras vandringar.
Och då spelar det ingen större roll om slaget sägs ha utspelat sig på ena eller andra sidan av Vättern.
GESTA DANORUM kan du beställa här.
Prenumerera för 99 kr/mån!