Många har valt att blunda för den förföljelse som Julian Assange utsatts för alltsedan en svensk åklagare i augusti 2010 inledde en förundersökning riktad mot honom. Misstanken gällde våldtäkt.

Från att ha varit en hjälte för många efter WikiLeaks avslöjanden av USA:s krigsförbrytelser blev Assange nu en person många helst inte låtsades om.

De tänkte: “Ingen rök utan eld.” De trodde att något låg det väl säkert i anklagelserna om att han skulle ha förgripit sig på två kvinnor.

Men i en på svenska nyutkommen bok ifrågasätts den officiella bilden. Författare är Nils Melzer, FN:s specialrapportör om tortyr. Han undersöker hur historien tar sin början; fanns det en ursprunglig anklagelse om våldtäkt eller var det något svenska poliser – och åklagare – fabricerade? Melzer har grävt fram aldrig tidigare använda och diskuterade dokument och fakta, bland annat sms-meddelanden som skickats mellan några av de inblandade personerna.

I dag publicerar vi ett utdrag ur boken. Kapitlet behandlar skeendet när de två  kvinnor som anmäler Assange för första gången i fallet kommer i kontakt med polisen. (Boken Fallet Julian Assange kan du beställa här.)

Utdrag ur Nils Melzers “Fallet Julian Assange”

Polisen forcerar fram ett våldtäktsnarrativ

Vid tvåtiden på eftermiddagen anmäler sig S. på polisstationen, där hon i korthet förklarar sitt ärende och sedan med en kvinnlig polis med erfarenhet av sexualbrott avtalar en mötestid lite senare, klockan 16, ty A. är fortfarande på arbetet och kan inte komma dit tidigare. Trots att förhörsakterna anger tiden för kvinnornas ankomst till polisstationen till ”vid 14 tiden” börjar samtalen enligt uppgift från S. först klockan 16.00, tid nog för polisen att hinna tänka ett och annat. Men redan när S. går in på polisstationen klockan 14.00 verkar polisen i receptionen angelägen om att anmäla Assange för brott. Klockan 14.26, medan S. väntar på att A. skall anlända, skickar hon nämligen följande sms till en väninna: ”Jag är hos polisen. Sossen [därmed avses socialdemokraten A.] och jag trycker via hans assistent på för att Julian ska låta testa sig. Polisen verkar angelägen om att få tag på honom.”* Även om jag inte fått några bevis för att polisen underrättats i förväg om S:s besök på stationen framstår det, milt talat, som ytterst ovanligt att en polis spontant uppvisar en så partisk attityd.

S. själv kommer under förhör och i sms gång på gång att understryka att hon inte sökt sig till polisstationen för att göra en anmälan, utan för att få råd om hur hon skall gå vidare med hivtestet. Hon har telefonledes hört sig för om det möjligen finns någon polisavdelning som är specialiserad på sådana ärenden, men man förklarade då för henne att det finns det inte. Därför gick hon efter sitt besök på Södersjukhuset i Stockholm helt enkelt till närmaste polisstation. Dels var Klara polisstation ett naturligt val för S., eftersom den ligger vid Centralstationen varifrån tågen till Enköping går, alltså staden där hon bor. Dels arbetar där polisen Irmeli Krans, som A. är vän med på Facebook och åtminstone sedan 2009 också står i direkt kontakt med, något som enligt A. dock bara är en slump.

* Obs! officiell översättning: ”I am with the police. The ’sosse’ (SocialDemocrat) and I are pressing Julian via his assistant to go and get tested. The police officer seems to like the idea of getting him.”

Ändå är det en annan polis, inspektör Linda Wassgren, som leder det avtalade samtalet med S. och A. För henne berättar S. vad hon varit med om. När A. hör S:s berättelse hakar hon genast på. Hon upplevde något liknande, säger hon och berättar om ett oskyddat samlag med Assange; han rev då avsiktligt sönder den kondom han använde. På så vis får historien redan efter ett par minuter en annan vändning, åtminstone i polisens sätt att uppfatta saken. S. berättar att Wassgren mycket snabbt drog slutsatsen att det här rör sig om våldtäkt under allmänt åtal och att hon – Wassgren – därför var förpliktad att göra en anmälan, och detta oberoende av vad de – S. och A. – själva önskade. S:s heta önskan, att få Assange att göra ett hivtest, har för inspektör Wassgren uppenbart ingen som helst prioritet. Hennes senare pm kommer hur som helst att vara ett försvar för att polisen inledde sin våldtäktsutredning. Hivtestet tas tydligen inte alls upp.

Kvinnorna är förvirrade, oroliga och ovilliga att gå med på en brottsanmälan, men Wassgren klargör att de inte har något att säga till om i fråga om det. Samtidigt försäkrar hon dem att det inte kommer att innebära några olägenheter och att ingenting kommer att offentliggöras förrän Assange formellt åtalas och ställs inför rätta. Wassgrens memo återger inte alls kvinnornas legitima motvilja och oro utan skriver omedelbart om historien. Således noterar Wassgren att ”inledelsevis så nämndes brottet våldtäkt och att båda kvinnorna skulle varit utsatta”, vilket inte stämmer överens med kvinnornas version av händelserna. ”Jag valde då givetvis att samtala med kvinnorna var för sig och bad dem berätta detaljerat om vad de varit med om”. Beslutet att samtala med de två kvinnorna separat är naturligtvis rätt och riktigt, men tidpunkten redan alltför sen. Ty tillförlitligheten hos offer- och vittnesuttalanden som ömsesidigt kan påverka varandra har en notoriskt kort halveringstid, framför allt i politiskt exponerade fall som påverkas av starka tredjepartsintressen. När Wassgren beslutar att skilja de två kvinnorna åt har de ju inte bara diskuterat sina respektive erfarenheter privat och kommit fram till en gemensam plan för hur de ska ta itu med sina gemensamma problem. De har nu också redan hört varandras berättelser och uppfattat polisinspektörens första reaktioner, vars suggestiva effekt knappast kan överskattas med tanke på deras egen känsla av osäkerhet. De vet naturligtvis att de har att göra med en känd person, de är arga, rådlösa och sårbara och har också omedelbart förstått vad polisen vill höra dem säga. Från S:s synpunkt handlar det fortfarande om ett hivtest. Men polisen har en annan agenda.

Det som sedan följer verkar som en hastigt förberedd koreografi, som visserligen följer manuset men alldeles för brådstörtat för att efterlämna ett intryck av ett naturligt händelseförlopp. Inspektör Wassgren tvekar inte länge. Redan klockan 16.11 registreras en första polisanmälan om våldtäkt innehållande den – bevisligen osanna – upplysningen att S. själv beskyllt Assange för våldtäkt. Däremot nämns S:s verkliga ärende – hivtestet – över huvud taget inte i anmälan. För den svenska polisen verkar S:s uttalade behov och primära intressen vara helt irrelevanta. Det enda som verkar spela någon roll för dem är att få en våldtäktsanmälan mot Assange registrerad så snabbt som möjligt. Kanske alldeles för snabbt. Även tidsangivelsen förvånar, inte bara för att polisanmälan kommer bara elva minuter efter det att det första samtalet mellan inspektör Wassgren och de två kvinnorna inletts, utan också för att det inte är registrerat i Wassgrens namn utan i inspektör Irmeli Krans namn. Och den senares förhör med S. börjar enligt protokollet först tio minuter senare, nämligen klockan 16.21, och pågår fram till 18.40. Det säger sig självt att i ett naturligt händelseförlopp skulle inspektör Krans brottsanmälan göras i slutet av förhöret med S. och absolut inte innan det ens har börjat. Såvida nu inte beslutet att anmäla Assange för våldtäkt fattats redan i förväg och Krans bara följde en plan som bestämts på förhand av en myndighet som var ”angelägen om att få tag på honom”. Den elektroniska tidsstämpeln på brottsanmälan för våldtäkt mot S. är säkert ännu en indikation på att hennes besök på polisstationen i Klara ur myndigheternas perspektiv kan ha varit mindre spontant och slumpmässigt än vad som framställts.

En andra anmälan registreras klockan 16.31 i Wassgrens eget namn, med den – dokumenterat osanna – upplysningen att A. kommit till polisstationen i avsikt att göra en anmälan mot Assange för sexuellt ofredande. Därefter går A. därifrån, utan att något förhör tagits till protokollet, och återvänder till sitt arbete. Med två anmälningar mot Assange för sexualbrott har polisen uppenbart redan allt som behövs.

Att samla in tillförlitliga bevis till stöd för dessa anklagelser verkar ses som en formalitet som kan vänta till senare.

I båda fallen registrerades alltså polisanmälan redan innan kvinnornas utsagor över huvud taget vederbörligen protokollförts, och i båda fallen sades anmälan vara gjord av kvinnorna själva, trots att detta bevisligen inte varit deras avsikt. Liksom för att gardera sig beskriver Wassgren i sin promemoria, i och för sig utan att nämna några namn, hur hon rådgjort med olika instanser: ”Jag, Linda Wassgren, ringde några samtal bla till familjevåld och stationsbefälet på Norrmalms polisstation för att rådgöra om hur vi skulle gå vidare […]. Alla som jag pratade med var rörande överens om att det rörde sig om våldtäkt.” Ty som Wassgren förklarat för kvinnorna är våldtäkt ett brott som faller under allmänt åtal och måste utredas ex officio, alltså oberoende av offrets vilja eller samtycke. Ett första steg för att beröva A. och S. kontrollen över sin historia. För myndigheternas vidkommande handlade detta uppenbart inte i första hand om kvinnorna. Myndigheterna ville i stället så fort som möjligt, och utan deras inblandning, skapa ett fullbordat faktum. A. har knappt hunnit lämna polisstationen och S. sitter fortfarande på Krans tjänsterum och ger sin version av händelserna till protokollet, när Wassgren sträcker sig efter telefonen och muntligen informerar jouråklagaren, Maria Häljebo Kjellstrand, om de båda polisanmälningarna. Även åklagaren agerar snabbt och beslutar klockan 17.00 att anhålla Assange i sin frånvaro, utan skriftligt underlag och utan varje vidare klarläggande – på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt. Efter fullbordad gärning beträder nu Wassgren Krans tjänsterum, där förhöret med S. fortfarande är i full gång, för att meddela nyheterna.

Vi bör här stanna upp ett slag för närmare begrundan: detta beslut att anhålla en politiskt kontroversiell och välkänd offentlig person utfärdades alltså av åklagaren endast på grundval av muntliga uppskattningar gjorda av en polisinspektör som talat med två kvinnor som själva inte alls ville göra någon polisanmälan utan var där i ett helt annat ärende, vilket in sin tur helt enkelt ignorerades. Utan protokollförda förhör med kvinnorna, utan annat bevismaterial och utan något som helst försök att inhämta vad den misstänkte hade att säga. En misstänkt person som inte alls är farlig, som inte är våldsam och som inte hotar någon. Varför då detta brådstörtade beslut om anhållande? I ett pressmeddelande den 23 augusti förklarade Åklagarmyndigheten ”att det rörde sig om en utländsk medborgare och att han, enligt uppgift, stod i färd med att lämna landet […] att det fanns risk för att han skulle hinna avvika innan man hade möjlighet att förhöra honom [… och … ] att han skulle kunna påverka utredningen”.

Ändå greps inte Assange! I stället fick han morgonen därpå via pressen kännedom om anklagelserna, uppsköt på grund av detta på eget initiativ sin avresa från Sverige, som egentligen var planerad till onsdagen den 25 augusti, med en hel månad och ställde sig frivilligt till åklagarnas förfogande.

S. förefaller fullkomligt överrumplad av åklagarens beslut att anhålla Assange. Fortfarande inifrån inspektör Krans tjänsterum skickar hon klockan 17.06 ett sms till A. för att informera henne om vad som hänt. Hon skriver att hon blev ”chockad” när de anhöll Assange, eftersom hon ju bara ”ville att han skulle ta ett test”.* Under senare förhör erinrar sig S. att hon var ”otroligt chockad”** i denna stund och förklarar sin dåvarande förvirring med att hon aldrig haft för avsikt att polisanmäla Assange, att hans anhållande var något som hon inte kunnat föreställa sig och motsatsen till det polisinspektör Wassgren dessförinnan försäkrat henne. Nämligen att det under lång tid inte kommer att hända någonting alls och att hon nu bara skall slappna av och inte oroa sig. Klockan 18:30 därefter ytterligare ett sms, denna gång till en väninna: ”Gjorde jag rätt när jag gick till polisen? Han är anhållen för våldtäkt mot mig och för sexuellt övergrepp (tror jag) mot sossetjejen.”*** Denna väninna vittnar senare om att S. ”kände att hon blev överkörd av polisen och andra runt omkring”. Enligt inspektör Krans avslutande anmärkning i protokollet har S. ”svårt att koncentrera sig på förhöret” efter det att hon fått beskedet att Assange anhållits i sin frånvaro. Därför gjorde hon, Krans, bedömningen att det var bäst att avbryta förhöret klockan 18.40, alltså åtminstone en och en halv timme senare. Krans bifogar: ”[S.] hann dock nämna att Assange var arg på henne. Varför han var arg på henne eller hur det yttrade sig hann jag inte få närmare information om. Vi hann heller inte gå in närmare på vad som i övrigt hände efteråt. Förhöret är varken uppläst eller genomläst för godkännande men [S.] informerades om att hon har möjligheten att göra det vid senare tillfälle.”

* Obs! advokatens översättning: S. writes that she was ”chocked (sic shocked) when they arrested him” because she ”only wanted him to take a test” .

** Obs! officiell översättning: ”I was incredibly shocked.”

*** Obs! officiell översättning: ”Did I do the right thing going to the police? He has been detained for raping me and sexual assault (I think) against the Sosse girl.”

Enligt A:s egen berättelse vill Krans nu genast förhöra A. och ber henne per telefon att komma tillbaka till polisstationen. A. svarar att hon redan sitter på ett tåg till Uppsala och att hon helst vill ha förhöret en annan dag. Krans förklarar att det i så fall kanske inte blir hon som genomför förhöret. Även om A. verkar föredra att inte bli intervjuad av en polis som också är en personlig vän eller bekant, förefaller inspektör Krans inte uppfatta sina personliga relationer med A. som en potentiell intressekonflikt. Under de följande veckorna ger Krans upprepade gånger uttryck för extrem partiskhet gentemot Assange i sociala medier, vilket så småningom utlöser en formell anmälan om intressekonflikt mot henne till den svenska Justitieombudsmannen. I ett häpnadsväckande ytligt, naivt och osannolikt beslut av den 23 maj 2011 avvisar ombudsmannen klagomålet med motiveringen att polisen och Åklagarmyndigheten själva funnit att Krans agerande inte var något tjänstefel och att ombudsmannen därför inte har någon anledning att utreda ärendet vidare.

Undertryckande av bevis till Assanges förmån

”En förundersökning ska bedrivas objektivt. Vid förundersökningen ska undersökningsledaren och den som biträder honom eller henne söka efter, ta till vara och beakta omständigheter och bevis som talar såväl till den misstänktes fördel som till hans eller hennes nackdel.” Så säger den svenska rättegångsbalken (kap. 23:4). Mot denna bakgrund är det faktum att de svenska myndigheterna undertryckte eller marginaliserade de sms-textmeddelanden som skickades av A. och S. synnerligen avslöjande. Särskilt som innehållet i dessa sms ofta totalt motsäger det av myndigheterna framtvingade narrativet. Det finns dokumenterat att de båda kvinnornas sms-korrespondens från den relevanta tidsperioden togs i förvar av polisen, för S:s del den 10 september 2010 och för A:s del den 27 januari 2011. Men denna korrespondens klassades sedan som hemlig av överåklagaren och lämnades inte ens ut till Assanges försvarsadvokater. En utlämning av dessa sms skulle hota utredningen, löd åklagarens standardsvar. Det skulle dröja drygt ett år innan advokaterna Thomas Olsson och Per Samuelson slutligen fick tillgång till dessa sms, men då med sådana restriktioner att det blev praktiskt omöjligt att på ett effektivt sätt använda dem som bevismaterial till Assanges förmån.

De båda advokaterna fick visserligen, den 8 december 2011 på utredningsledaren Mats Gehlins tjänsterum, se ett av honom gjort urval av flera hundra utskrivna sms. Alla härstammade från S:s mobiltelefon. Men advokaterna var uttryckligen förbjudna att kopiera, skriva av för hand eller göra anteckningar om innehållet i dessa meddelanden. Som det sades med hänvisning till datasäkerheten och skyddet av privatsfären – alltså rättigheter som de svenska myndigheterna lade betydligt mindre vikt vid när det gällde Assange. Endast datum och klockslag fick dokumenteras skriftligt vad gäller de sms som ansågs relevanta. I övrigt måste advokaterna förlita sig på sitt minne. Direkt efteråt upprättade de därför ett minnesprotokoll över särskilt betydelsefulla meddelanden, men naturligtvis utan att för varje enskilt sms kunna återge den ordagranna lydelsen. Med tanke på dessa svårigheter är den innehållsliga precisionen i de avskrifter, som jag kunnat jämföra med originalen, ändå imponerande.

Till och med fyra år senare, när Assanges advokater med anledning av en häktningsförhandling den 16 juli 2014 ville lägga fram en kopia av dessa sms som bevismaterial för Stockholms tingsrätt, förvägrades de det med motiveringen att denna sms-korrespondens av Åklagarmyndigheten belagts med sekretess. Samma sak gällde för appellationsdomstolen, vilket innebar att de svenska domare, som där skulle besluta om förlängning av häktningsordern mot Assange, inte fick tillgång till kvinnornas sms för sitt domslut utan därför, vare sig de ville det eller inte, måste förlita sig på åklagarnas påståenden. Man behöver naturligtvis inte vara professor i juridik för att inse att de rättsstatliga skyddsmekanismerna och procedurgarantierna genom detta förfarande fullständigt sattes ur spel.

Det var först 2019, efter det att förundersökningen återupptagits för tredje gången, som Åklagarmyndigheten försåg Assanges försvarsadvokater med en officiell engelsk översättning av ett urval textmeddelanden från S:s mobiltelefon. Av indexnumren för de förtecknade meddelandena framgår att det finns flera luckor där ett eller flera meddelanden har undanröjts av myndigheterna. Viktigast är att tolv meddelanden som S. skickade eller tog emot mellan kl. 14.32 och 18.30 den 20 augusti (index 3994-4005) saknas. Detta är just den tidsperiod då S. befann sig på polisstationen och var mycket upprörd över den våldtäktsberättelse som hon prackades på. Som tidigare nämnts vet vi från de utskrifter som Assanges advokater gjorde 2011, och från S.s eget vittnesmål under hennes andra polisförhör den 2 september 2010, att S. skickade ett meddelande till A. kl. 17.06 där hon uttryckte sin chock över nyheten om arresteringsordern. Trots dess uppenbara betydelse för Assanges försvar har detta meddelande medvetet undanhållits av den svenska Åklagarmyndigheten. Det finns också en andra, betydande lucka på 66 meddelanden som skickades eller mottogs från kl. 7.36 den 21 augusti (då kvinnorna började skicka sms mellan sig, där de uttryckte sitt starka missnöje med den officiella våldtäktsberättelsen som publicerades i media) till kl. 15.31 den 23 augusti, då kvinnorna tilldelats en juridisk rådgivare som häftigt förespråkade just den berättelsen (index 4018-4083).

Man kan med visst fog hävda att i och med detta medvetna undandragande av bevismaterial som talade till förmån för Assange kränkte de svenska myndigheterna inte bara hans processuella rättigheter utan gjorde sig möjligen rentav själva skyldiga till falsk anklagelse.

Boris är chefredaktör för Morgonposten.