En fin novemberdag för några år sedan åkte jag med familjen upp till Overijssel, en av Nederländernas mer lantliga (och således lite bortglömda) provinser. Visst Giethoorn ligger där, men dess ryktbarhet verkar inte ha smittat av sig på resten av provinsen.

Även i vårt fall var besöket mer av praktisk karaktär än turistande. Min fru och en god vän skulle besöka ett ostmejeri för en guidad visning.

Då dottern var alltför ung för fyra timmar av ”allt du velat veta om vassle”, på japanska, så lämnades fru och vän på mejeriet och bilen styrdes lite planlöst åt nordväst. Någonting borde man väl kunna hitta på att göra? Efter några kilometer i bedårande vacker natur, över små kanaler, förbi ett gammalt slott och längs med en järnväg tornade en väderkvarn upp sig på andra sidan av en flod.

Kvarnen hade flaggor upphängda mellan bladen. Märkligt, men fint. Detta var något nytt och eftersom dottern somnat så bestämde jag mig för att svänga förbi och titta närmare på vad som försiggick.

Efter lite trixande runt på små kullerstensgator kom vi fram till väderkvarnen. Ja, någonting var helt klart på gång. Men vad? Med dottern i barnvagnen följde jag strömmen av familjer som rörde sig ner mot floden. Svartmålade barn i färgglada kläder och även en del som såg ut som någon sorts korsning mellan jultomten och en biskop, lekte på de avstängda gatorna. Väl framme vid stadens lilla hamn stod en musikkår uppställd. Vi hade helt klart haft tur med vår timing. Men vad väntade vi alla egentligen på?

I ensam majestät kommer så en båt glidande på floden. Båten är fylld med likadana svartmålade människor, fast vuxna, i samma märkliga kläder. Och där längst bak på båten. Såklart! Det är ju Sinterklaas som anländer från Spanien!

Sinterklaas och Zwarte Pietens ankomst är en av de viktigaste dagarna på året för alla holländska barn. Då börjar nämligen nedräkningen mot den 5 december, pakjesavond, presentafton. Under veckorna som följer reser Sinterklaas runt i landet på sin skimmel Oh zo snel och besöker skolor, köpcentrum, restauranger och alla möjliga andra platser. Detta krönikeras i något som närmast kan liknas en adventskalender där man varje dag får följa Sinterklaas och hans hjälpredors förehavanden.

Varje kväll får man även ställa en sko vid skorstenen eller kaminen om man har en sådan, annars något mindre romantiskt, vid husets centralvärmekälla. En morot eller kanske lite hö lämnas till Oh zo snel och nästkommande morgon ligger i skon istället en godisbit eller en present från Sinterklaas.

Den 5 december är det så dags för den stora paketutdelningen. Oturligt nog har alltid Sinterklaas bråttom och lämnar presenterna på farstubron, eller gömmer dem i huset. Den 6 december åker han och hans hjälpredor tillbaka till Spanien igen.

Sinterklaas ankomst och paketutdelning är en synnerligen smart tradition, där julen således kunnat separeras från den i andra länder så ofta förekommande julklappshetsen.

Den hetsen är förvisso bara flyttad drygt 20 dagar tidigare, men det gör ändå att julen kan handla om andra saker. För djupt kristna familjer kan såklart mer fokus läggas på religiösa aspekter av julfirandet. Men för de allra flesta blir julen en tid då man träffas och umgås med sin familj. Man äter… bröd, Kerststol (Ha! Vad trodde ni egentligen?). Firandet är avslappnat och både juldag och annandag spenderas oftast i soffan eller kanske med något sällskapsspel. Okej, visst finns även Kerstman, jultomten, men något riktigt genomslag har han aldrig fått. Trots idoga övertalningsförsök från ganska många barn får man förmoda.

Så med denna lilla historia om Sinterklaas önskar jag alla Morgonpostens läsare prettig kerstmis, god jul!

Stefan Nilsson-Kawamura