Om någon för tio år sedan sagt att i dag skulle man i Australien internera människor i läger utan dom, och på obestämd tid, bara för att de vägrade vaccinera sig – ja, då skulle alla ha skrattat.
Men i dag?
För 20 år sedan roades vi av rubrikerna i tidningen En ding ding värld. Där läste vi om “Han gifte sig med sin bror” eller “Han har 138 ringar över hela kroppen”. Haha, sa vi då. Så omöjligt.
I dag berättar vi om det kommersiella geni som skapade “En ding ding värld”.
Vi låter en person som växte upp då Hatwig vände upp och ner på tidningskulturen skildra den tiden och Hatwig.
Som tonåring var jag så stolt över min första idolposter: Suzi Quatro iförd en lite för liten ”jumpsuit” av svart läder, där dragkedjan tydligen inte gick att stänga mer än till någon centimeter norr om naveln. Några repiga singlar (Can the Can, 48 Crash, Devil Gate Drive) snurrade på min fantastiska stereoanläggning, en finfin Luxor Dirigent 3200. (Farsan köpte den åt mig på Ösmo Radio TV, ett par år innan jag till sist lyckades få fart på min moppemustasch.)
Litet senare råkade jag gå och bli syntpopare, men hemma på väggarna fanns länge posters med Suzi Quatro, Boney M., David Bowie och kanske något med Nazareth. Sweet förstås.
Posters med mer eller mindre glammiga artister blev stort under 70- och 80-talet. Det var en helt ny marknad, och det var Hans Hatwig som skapade den. Vi börjar där.
Han kom till Sverige som ett västtyskt yrväder en dag, den unge Hans Hatwig. Jag vet inte om det var en aprilafton, eller om han hade en back tysk bockbier i baksätet, men han medförde ett obegripligt starkt driv. Att det blev just Sverige berodde till stor del på att han förälskat sig i Sverige och Christina Schollin efter att ha sett filmen ”Änglar, finns dom?”, från 1961. Som 19-åring ställde han sig i grovdisken på Åhlén & Åkerlunds förlag, han hade därmed fått in en fot i mediabranschen. Snart gick han vidare som layoutare på porrkungen Curth Hsons förlag, med klassiska titlar som Piff, Paff, Raff och så vidare, men där fanns också kriminalreportagetidningen Veckans brott. (Det är för övrigt inte alla som vet att Lars Norén skrev anonymt för Hsons Fickis-böcker, kvalitetslitteratur i fickformat.)
Karriären fortsatte, och han tog över som redaktör för ungdomstidningen Tiffany, från början ett renodlat magasin för tonårstjejer: tecknade serier och mode. När Hans klev ombord gjorde han om Tiffany till en utpräglad idoltidskrift, fylld med snälla bilder på kända pop- och rockartister.
1974 startade han Poster, sin egen idoltidning. Som namnet säger bestod tidningen till stor del av posters med bilder på kända artister, mer eller mindre påklädda; Pugh Rogefeldt i kalsonger eller ABBA inslagna i en rulle aluminiumfolie.
Nästa tidning blev den mytomspunna Okej, som Hans grundade 1980. Här pryddes omslagen och reportagen med artister och grupper som Samantha Fox (topless), Kiss (innan de blev ordentligt upptäckta i USA), det amerikanska hårdrocksbandet W.A.S.P. (debattprogramledaren Siewert Öholms favoritband), svenska Herreys (Eurovision Song Contest-vinnare 1984), Christer Sandelin (Freestyle och Style) i leopardmönstrad kroppsstrumpa, en 15-årig Anna Book i blöt baddräkt och Per Gessle (som krävde betalt för att vara med). ”Tuttlisor, chockrockare och dansande deodoranter” som DN så träffsäkert säger i en recension av ”Boken om Okej: 80-talets största poptidning”. Tidningen såldes i 156 000 exemplar och lästes av 500 000 ungdomar, vilket var så gott som hela målgruppen! Hans kunde det här med massmarknad.
Lästes av alla unga
Så här fortsatte energin att flöda; tack vare Hans lyckades en hel generation ungdomar tapetsera sina rum med affischer på pop- och rockstjärnor. Han skrev också manus till flera filmer, och regisserade bland annat den svenska skräckfilmen Blödaren (1983); en turnébuss fylld med hårdrockstjejer lägger av mitt ute i obygden, och iklädda högklackat, läder och nitar måste rockbrudarna ge sig ut i skogen för att hitta hjälp. Och då … (Det florerade rykten om att det var Gene Simmons i Kiss som spelade huvudrollen som maskerad mördare, men så var det nog inte.) För övrigt den första svenska film som producerades direkt för videomarknaden.
Och så skapade Hans Hatwig En ding ding värld, och vi ställdes inför rubriker som ”Dinosaurierna utrotade sig själva – med krocklekar” eller ”Oljeborren öppnade portarna till helvetet – släppte ut djävulen”.
En ding ding värld fanns med oss 1992–2000, vi fick åtta år med denna absurt roliga tidning. I början på 90-talet fanns det inte mycket till internet att tala om (vi betalade per minut …); vi som var med då fick roa oss på något annat sätt. Dessutom var PK-faktorn i samhället fortfarande hanterbar, även om Hans Hatwig och hans tidning gjorde allt för att ta ut svängarna.
Hans Hatwigs tankemodell för tidningen var ändå väldigt lik dagens digitala klickmedia som lockar till att dela innehållet med andra. I tidningen fanns rubriker som ”Sniffa ödlebajs!”, ”Arbetslösa japaner jobbar som krockdockor”, ”De har ett spöke i toaletten”, ”Hund körde bil och fastnade i poliskontroll” och min favorit ”Rymdskeppet kidnappade en hel eskimåby”.
Bilderna fungerade på samma sätt, till exempel det mänskliga skelett som hittades på månen, spanjorskan som krympte sin man till en dockas storlek och det djupfrysta ufot som påträffades i ett isberg. Och självklart bildbevis på att Elvis levde. (Det gör han fortfarande.)
Kunde vara sant
En ding ding värld var en härlig liten fristad med galna konspirationsteorier. Tidningen var samtidigt inte helt spejsad, då texterna presenterades på samma sätt som i till exempel Illustrerad Vetenskap. Det kunde ju vara sant. Dessutom var flera reportage faktiskt helt korrekta.
Men hur kom den till? Hans Hatwigs idoltidning Okej krävde många, många bilder, och han blev därför stamkund på Stockholms bildbyråer. Han hittade rätt snabbt de popbilder som behövdes, men det fanns också högar med bilder som aldrig användes. ”Vad är det här för bilder?”, frågade Hans. ”Det är sådana där konstiga bilder som ingen vill ha”, svarade bildbyrån. ”Klart att man kan göra en tidning på det här”, tänkte Hans och kontaktade förlag efter förlag. Bonniers sa nej. Allers sa nej. Alla sa nej. Istället lånade han pengar och gav ut tidningen själv, och det blev en omedelbar succé från första numret: 55 000 exemplar.
”Jag är gärna oseriös så länge jag kan sälja en massa tidskrifter”, sa Hans Hatwig.
Det fanns en tydlig regel på tidningen: allt som var tryckt i färg var sant, allt som var tryckt i svart var påhittat. (Förhoppningsvis visste läsarna det.) När tidningen gavs ut fanns det inte program som Affinity Photo eller Pixelmator, vilket gjorde det svårt att ”fixa till” färgbilder för att göra dem mer intressanta. Med svartvita bilder var det mycket enklare (man kan se hur flera detaljer återanvänds, bland annat en liten djävul som dyker upp i de mest olika reportage).
Många artiklar köptes in färdiga från framför allt den amerikanska tidskriften Weekly World News. Den finns kvar som onlinetidning (weeklyworldnews.com), och på förstasidan kan du läsa om hur vi i Sverige har tagit fram ett antifryspiller som möjliggör att utan problem sola i bikini mitt i vintern. ”It’s quite an achievement that the Swedes did it first” säger den schweiziske kemisten Dr. Thurleman A. Erben, som fått sina uppgifter från Tyskland. Bilderna till reportagen är naturligtvis svartvita.
Tidningen bjöd också på udda världsrekord, konstiga bilar, människor med de längsta fingernaglarna, siamesiska tvillingar, killen med 138 piercingar, de som skrev världens längsta brev till president Bush. Det här var viktigt. Just att uppenbara lögner mixades med, låt vara konstiga, sanningar gjorde att tidningen fick en balans.
Svartvitt och färg
Flera svartvita reportage började för övrigt med genrebilder; en lämplig personbild, kanske någon som pekar upp mot himlen. Plötsligt har man en expert, professor eller ufo-vittne som får bära den text som redaktionen skrev. ”Därifrån kom ufot som kidnappade mig!” Eller ung kvinna som glatt håller i en telefon plus en äldre herre med inkopierad spindelväv: ”Morfar Ralph Davenport dog för ett halvår sedan, men han håller fortfarande kontakt med sin dotterdotter Kristin – genom telefonsamtal från himlen!”
Det höll hela vägen till 2000. Internet var nu moget att leverera samma sorts innehåll, men så gott som gratis. Dessutom snurrar världen snabbare nu, kompassen roterar fortare än man hinner göra ett nytt inlägg på Facebook.
I en intervju berättar Hans att det enda han ångrar från den tiden var att han slängde en hel container med Okej- och En ding ding värld-tidningar för att få mer plats i sitt garage. I dag ligger en lös Okej-poster med W.A.S.P. eller Iron Maiden uppe på Tradera för 399 kronor styck. Vill du hellre ha familjen Macahan på väggen kommer du undan med 249 kronor.
Missa för all del inte Hans Hatwigs memoarer; ”Miljardären som visste för mycket” (två delar om vardera runt 800 sidor). Den egensinnige miljardären John-Henry Sager, mest känd för att han såg ut som en luffare och levde som en eremit i Sagerska huset, blev av en slump Hans mentor. Tillsammans ägnade de sig åt överklassafari, och sexuellt utsvultna damer tog emot honom med öppna armar.
”Innehåller avslöjanden som författaren en gång skriftligen förbundit sig att hemlighålla i 25 år. Tiden är nu inne då allt kan berättas.”
Hans, du vet fortfarande hur man ska locka till köp …
Prenumerera för 99 kr/mån!