Julen är en högtid som kräver mycket arbete. Speciellt av mig som vill hålla fast vid de svenska traditionerna – framförallt när det gäller vad som ställs fram på julbordet. Det senaste årtiondet har vi sett en propagandakampanj i tidningar, magasin och TV när det gäller julmat.
Budskapet är att julbordet måste förändras. Vi måste ställa fram nya rätter, från andra kulturer. Underförstått är att vi alla är utleda på det julbordet erbjuder och därför egentligen längtar efter att få förtära annat än vad traditionen bjuder.
Men det är lite svårt att begripa varför vi skulle vara trötta på en kombination av rätter som vi avnjuter endast under en begränsad tid på året.
Jag ska inte låtsas att jag tycker det är ett mysterium att det oftast är utomeuropeiska rätter som måste in på julbordet; det är helt i linje med den förhärskande uppfattningen att all kultur från USA, Afrika och Asien anses vara bättre än de europeiska kulturerna.
Det vore rimligare om matmatadorerna i media agiterade för att vi ska inkludera europeiska julrätter på det svenska julbordet. Européer ingår i samma stora mattradition, som förvisso består av säregna och stora nationella och regionala kök, men den gemensamma grunden finns där. Så visst kan du ställa fram nya rätter på julbordet.
Byt ut syltan mot en tysk ”presskopf”, en tjeckisk ”huspenina” eller en italiensk ”formaggio di testa”. Tyskans ”kopf” och italienskans ”testa” betyder ”huvud” och grishuvud är också huvudingrediensen i alla de olika varianterna av europeisk sylta, och sylta är en rätt som ursprungligen skapades i vår världsdel.
Och varför inte testa sillinläggningar från andra europeiska länder? Finsk, polsk, norsk eller rysk sill?
Du vill förstås ha en fruktkaka bland sötsakerna på julbordet? Byt ut den vanliga mot en tysk ”christstollen”, en spansk ”bollo de higo”, eller en italiensk ”panforte” (ska inte förväxlas med en panetone).
Glöggen kan du förstås inte undvara, men varför inte prova all glöggs moder? Ett utmärkt sätt att upprätthålla en europeisk mattradition och påminna dem runt bordet om de olika europeiska kökens och kulturernas samhörighet.
De gamla romarnas skörde- och vänskapsfest saturnalia 17 – 23 december var ett av de tillfällen då det dracks Conditum Paradoxum – den ursprungliga glöggen.
Om du vill uppleva hur det smakade, så bjuder vi här på ett återskapat recept.
Det här är en dryck där sötman inte är kvalmig utan snarare på något sätt mäktig – kanske därför att den får karaktär av svartpeppar och saffran. Fänkålsfröna ger anrättningen en liten aniston.
• 60 cl torrt, vitt vin
• 350 g honung
• 4 lagerblad
• 2 tsk fänkålsfrön, lite, lite mortlade
• 2 tsk svartpeppar
• 6 strängar saffran
• 3 nävar russin
Rör ihop 20 cl vin och honungen i en kastrull och låt det sakta koka upp så att honungen blir helt upplöst. Låt sedan sjuda några minuter. Dra därefter undan kastrullen från värmen.
Rör ner alla andra ingredienser i kastrullen och lägg på ett lock.
Låt svalna och när vinet är avkylt häller du i resten av vinet. Sila vinet och värm det innan servering.
Saturnalia instiftades för att lyfta romarnas humör det olycksaliga året 217 f.Kr. Imperiet hade förlorat några viktiga slag mot kartagerna. Hannibal krossar Gaius Flaminius Nepos armé i Umbrien. Av 30 000 legionärer är bara hälften vid liv när slaget är över 21 juni. Senare på hösten är det Quintus Fabius Maximus styrkor som Hannibal driver på flykten vid Geronium.
Romarna behövde verkligen livas upp.
Som vi kanske?
Den första saturnaliefesten blev också ett tecken på motståndsvilja, ett sätt att visa att man inte var rädd fast kartagerna härjade i Apulien och Kampanien.
Prenumerera för 99 kr/mån!