Vilka kunskaper om Afghanistan har alla dessa politiker, socialarbetare, byråkrater och journalister som värnar om och månar om Afghanistan i dag – och om de afghanska flyktingar som finns i Sverige?

I några artiklar kommer vi att diskutera svenska böcker om Afghanistan. Böcker som hade många läsare under de mer öppet vänsterradikala årtiondena från 1960-talet till mitten på 1980-talet. Har de idéerna försvunnit eftersom deras författare är döda och ingen läser böckerna längre? Eller är det så att de idéer som en gång spreds står starkare i dag och är mer utbredda än någonsin? Trots att bärarna inte vet var deras uppfattningar kommer ifrån.

För 60 år sedan började svenskarnas bild av Afghanistan att formas. Svenska författare reste till ett land vi inte visste så mycket om. Författarna återkom med berättelser om ädla vildar, som var ungefär som vi var, om inte kanske rentav lite bättre än vi i moralisk och kulturell mening.

Hur mycket har dessa författares skildringar av Afghanistan bidragit till att så många i dag i Sverige känner en skuld inför människor i tredje världen, och kanske till och med känner sig underlägsna dem?

Vissa länder, som aldrig låtit sig kuvas av stormakter, utövar en särskild lockelse på journalister. Afghanistan är ett av de länder som sedan flera decennier varit en följetong i svenska medier.

Jan Myrdal skrev en reseskildring från landet redan i slutet av 1950-talet, och på den tiden figurerade inte Afghanistan i medierna.

Den av det nya landet förtrollade Myrdal berättar i Resa i Afghanistan, i bokens första kapitel:

“Men som bakgrund till denna okunnighetens lockelse och denna motorromantiska bild av obanade leder fanns också en stämning av solidaritet med detta okända land. En känsla av att det är ett land för oss. Denna känsla hade blott vuxit sig starkare ju fler ofördelaktiga saker vi läst om landet. Vi läste om banditism och fränhet, vi såg journalistiska fraser om ett land där man tätade bilringar med kamelspillning och fyllde  växellådan med getmjölk. Men vi tillhör ju den generation som under krigsåren lärt sig läsa tidningar och reportage och rapporter som Fan läser bibeln. Anklagas ett land för banditism, de härskandes anklagelser mot de aldrig behärskade, då börjar man göra sig beredd till solidaritet med de anklagade.

Lite senare fortsätter Myrdal:

“Det är mycket liten skillnad mellan mig och en afghansk jordbrukare. En skillnad mindre än mellan mig och min farfarsfar. En skillnad i teknisk utveckling. Det finns inga skarpa gränser mellan folk och folk. Seder och bruk kan variera lika starkt inom vårt eget land som mellan vårt och ett centralasiatiskt. Det blev oss allt omöjligare att tro på sedernas nationella olikhet. Det uppträdande som gör mig accepterad i våra bergsbyar i norr, gjorde mig accepterad i Afghanistan. Skillnaden mellan en bonde i Gustafs (Dalarna min anm.) och en bonde i Bamian är så hårfin att den inte skulle märkas av en för båda främmande iakttagare. Kulturer är olika, människor icke. Och kulturer är också förvånansvärt lika. Finns inte denna upplevelse av vår gemenskap blir allt reseskrivande till lögn och förbannad dikt.

Erkännandet av vår likhet, vår närhet är den enda möjliga utgångspunkten för vårt tal om olikhet. Först gemenskapen gör olikheten betydelsefull och fruktbar.”

Det var mycket på en gång. Antingen har Myrdal rätt eller också är uttalandena ett uttryck för att han själv är är helt avskild från sin egen kultur. Och det vet alla att det är precis vad Myrdal är, om man med “kultur” egentligen menar ”familj”. Vi vet att Jan Myrdals känslokalla barndom fick honom att distansera sig från sina föräldrar, vilka i sin tur stod som fanbärare för mycket av svensk kultur; inte gammal kultur, som bonden i Gustafs, utan den framväxande offentlighetens kultur. Den som hans mamma Alva och hans pappa Gunnar var med om att skapa.

“De härskandes anklagelser” från citatet ovan syftar på kolonialmakterna. Men det kanske är Alva och Gunnar  som spökar här också, ty de har ju “härskat” över Myrdal själv, över hans känsloliv, de har försökt styra honom enligt vad han själv beskrivit.

Det behövs inte mycket mer än en kraschad barndom för att man ska vilja förändra världen. Den uppgiften; att förändra världen, ter sig troligen i Myrdals inre, som mer överkomlig än att återvinna mammas hjärta. Och att förändra världen utgör den andra halvan av hans livs skrivgärning. De två delarna, förtalandet av föräldrar och det politiska skrivandet hör därför ihop som tvillingar.

Så Myrdal reser bort från sina två kylskåp till föräldrar, och deras kungadöme Sverige. Han reser med sin flickvän Gun, i sin 12-hästars Citroën halvvägs in i Asien, så att han kan andas igen och hitta nya förebilder, både mänskliga och politiska.

Och “ja”, framtidens idealsamhälle finns i Afghanistan, anser han och exemplifierar med lyriska naturbeskrivningar, skildringar av historiska monument. Han stannar till ibland på vägkanten och dricker te med afghanerna och beskriver hur dessa heroiskt försöker bygga vägar genom det bergiga och svårbemästrade landskapet.

Men ju mer man läser desto mer inser man att han anser att det är det afghanska samhället som är överlägset våra västerländska demokratiska skrytbyggen. Eller åtminstone kommer det att bli det, bara afghanerna bygger klart sina vägar. Det afghanska samhället kommer då till och med att bli bättre än vårt.

Han jämför det afghanska klansamhället med våra egna vikingar, ty där fanns ju fria män och slavar och tinget. Vikingarna, menar Myrdal, uppslukades av något sämre, medan Afghanistan istället nu hade framtiden för sig, eftersom de hade behållit sitt gamla stamsamhälle:

“Vi har kommit hem till Kabul…Häruppe är inte ett land av spetsfundigheter. Här är inte kast. Här är inte människoförakt, människohat, människoplundring. Här är ett fattigt och hårt land med svårigheter, förtryck och annat mänskligt ont. Mänskligt! Rättvisan är fortfarande mänsklig. Den kan vara orättvis och den kan fela men den är inte legalistiska spetsfundigheter. Och den är inte till blott för de rikas och mäktigas allt större rikedoms och advokaternas allt fetare arvodens skull.”

Hur mycket har tankar som dessa satt sig i huvudet på människor som i sin ungdom läste dem, sedan fick en maktposition i media, förvaltning och politik och där utförde sitt värv till vardags styrda av sådana idéer. ”Legalistiska spetsfundigheter” kan vara allt som gör att en afghan utvisas på grund av oriktiga uppgifter. Bättre då med en ”rättvisa” som är ”mänsklig”. Afghanen är ju bättre än vi.

En annan svensk författare som begår kulturrelativisering mellan Sverige och Afghanistan är Sven Lindqvist som skrev boken ”Elefantens fot”. Titeln syftar  på Sovjetunionens härjningar i Afghanistan under 80-talet:

”Ryssarnas sätt att röra sig liknar elefantens – han granskar först grundligt den plats där han skall sätta ner sin fot och när han väl har överfört sin tyngd dit drar han sig inte tillbaka och har heller ingen brådska att ta nästa steg innan han har låtit sin fulla tyngd vila på den första foten och krossat allt som ligger under den”.

Lindqvist reste runt i Afghanistan, 25 år senare än Myrdal, och pejlade det politiska läget genom att så gott det gick intervjua alla läger; afghanska flyktingar i Pakistan, gerillan i Afghanistan, den sovjetstödda regeringen i Kabul samt den afghanska splittrade politiska oppositionen, representerad av sex olika ledare.

Under sin intervjuturné med motståndsrörelsen i Afghanistan är författaren vid ett tillfälle närvarande vid ett tältmöte i Peshawar, i nordöstra Afghanistan, för att hedra minnet av upproret i Herat 1979. Det blev inledningen till den väpnade kampen mot regeringen i Kabul, och sedermera kampen mot Sovjet. 3000 människor dödades.

Mötet i Peshawar är mycket laddat, noterar Lindqvist.  När människor i församlingen snart börjar ropa “Allahu Akbar”, anser Lindqvist att tillställningen “urartar” mer till ett bönemöte än ett politiskt sådant, men han skriver:

“Ja, plötsligt känner jag igen alltsammans! Det är ju pingsttältet vi sitter i, det är ju bröderna som reser sig bakom mig och ropar “Halleluja!” och Rabbani själv är ju pastorn som står därframme och predikar med den typiska frikyrkliga rytmiken och upprepningstekniken!

Vilken småländsk pingstförsamling som helst skulle känna igen sig här. De skulle känna igen den fanatiska nykterismen och sexualfientligheten. De skulle känna igen det högstämda känsloläget och de ömma broderliga omfamningarna. De skulle möta samma intellektualism, samma bibelsprängda okunnighet, samma uppslutning kring BOKEN som enda rättesnöret.

Plötsligt tycker jag att jag förstår vad jag är med om – det här är ju islamsk pietism, det är väckelse sällsamt förmäld med skarpskytterörelsen, det är min barndoms söndagsskola och hemvärn i samma gestalt.”

Det är på sätt och vis lovvärt att Sven Lindqvist tar avstånd från Allahu Akbar-ropandet. Men syftet med den skämtsamt häpna tonen i skildringen av bönemötet, är inte att ta avstånd från islam. Han vill istället koppla ihop islam med pietismen, för att därefter göra kopplingen till Sverige, svenskarna, välstånd och västerländsk kultur. 

Men pietismen, en sträng kristen riktning, hindrade inte Sverige från att utvecklas till en civilisation, med fungerande institutioner för medborgarnas trygghet, ett land där människor arbetade i industrin på vardagarna och samlades till möten i kyrkan på söndagar.

Inget tyder på att den muslimska pietismen utvecklar de länder där den finns till något som påminner om Sverige.

I Ahmed Rashids bok “Talibanerna” finns en genomgång av Afghanistans tidiga historia:

“År 654 e. Kr. hade arabiska arméer genom Afghanistan och nått fram till floden Oxys på gränsen till Centralasien. De hade med sig den nya religionen islam, som predikade jämlikhet och rättvisa och som snabbt genomsyrade hela regionen.”

Formuleringar som gör att vi ska anta att erövrarnas krav på ”jämlikhet och rättvisa” bidrog till framgångarna. Och att de därmed är som vi, som antas vara besatta av ”jämlikhet”.

Författaren Lasse Berg skriver i sin bok “När Sverige upptäckte Afrika” (tiden är 1700-tal och sammanhanget är svensk kolonisation i Afrika):

“En ny och idealiserad syn på Afrika och dess folk växer parallellt fram i Sverige, baserat på allt som skrivits av Sparrman och andra, liksom den var påverkad av det nya jämlikhets-tänkandet. Emanuel Swedenborg, vetenskapsman, filosof, bibeltolkare, teosof, kristen mystiker, och kontroversiell i akademiska kretsar, börjar tala om afrikanerna  som Guds utvalda folk, och hävdar att dessa har en särskild insikt om det himmelska.”

Här ser vi att Myrdal och Lindqvist inte var de första att forma tanken om att utanför Sverige, långt bort, fanns de ädla vildarna. Vi ansågs ha mycket att lära av dem eftersom de egentligen var som vi. Fast på något sätt bättre.

Och nu är de här.