Bankrånare har ofta blivit folkliga hjältar och romantiserats. Från Jesse James till Bonnie & Clyde och John Dillinger. I ballader och sånger framställdes de som män, och ibland kvinnor, som stal från de rika och gav till de fattiga. Nu var det väl inte så mycket bevänt med det, kanske gav de lite extra mycket i dricks på barer och bordeller efter en framgångsrik kupp.
Bankrån har blivit allt mindre vanliga, men det skrivs fortfarande romantiserande sånger om bankrånare. Fast ”fortfarande” är förresten kanske att ta i. Det är några årtionden sedan bankrånare var riktigt populära bland textförfattarna.
Steve Millers Bands ”Take the money and run” kom 1976. Klarsynt text. Sheriffen som jagar rånarna beskrivs med orden:
”He makes his livin’ off of the people’s taxes”.
The Clash spelade in ”Bank Robber” 1988. Och nu ställs rånaren fram i riktig mysbelysning:
”Hey, my daddy was a bank robber
But he never hurt nobody
He just loved to live that way”.
Var man ska placera in Genesis långa “Robbery, Assault and Battery” från 1976 i den här traditionen är väl lite svårt att säga. Antagligen skulle de inte kunna göra det själva ens när den spelades in. Låten får lyssnaren att tänka att alla kanske inte ska in i studion under påverkan av något illegalt preparat.
Förr var bankrån ett hantverk som krävde sina specialister. Det behövdes dynamitarder, skickliga bilförare, och så de som stod för själva viftandet med vapen när man gick in i banklokalen. Det krävdes också en viss planeringsförmåga, om inte annat så måste den ansvarige för operationen kunna klockan.
Att bankrånare i dag är en grupp mer utrotningshotad än kittelflickare beror inte på att så få av dagens kriminella kan klockan, det blir svårt att planera ett bankrån då. (Vet någon förresten varför de skaffar sig så dyra klockor? Vore det inte bättre med timglas? Vill de skryta kan de ju ha guldsand i timglaset.)
Inte heller beror det på att dagens gängmedlemmar inte kan planera något mer komplicerat än vem som ska ta langarpasset vid T-baneuppgången.
Det beror på att det inte finns några banker att råna längre. Bankkontoren läggs ner. Och de få som finns kvar hanterar mycket sällan kontanter.
Så de som vill råna får ge sig på vanliga människor. De senaste fem åren har ungdomsrånen fördubblats. Förövarna är oftast 15 till 17 år och har utländsk bakgrund.
De lever i en kultur där gangsterrap är stort. Och i gangsterrap är bankrån en mindre vanlig företeelse, där handlar det mest om hur man slår till mot varandra och stjäl konkurrentens knarklager. De känner väl sina begränsningar. Eller som Three 6 Mafia beskrev det redan för 15 år sidan i “Let’s Plan A Robbery”:
“I ran up in his spot, with the glock, his jaw dropped
He knew I came for money and da weight I heard he got
I cracked him in the middle of his face with da tone
Tied his ass up and ransacked his home”
Även om bankrån blir en allt mindre vanlig företeelse, så ser vi desto mer av bankrånk.
Vet ni inte vad en rånk är?
Det är storbågen i en ryssja. Om ni inte heller vet vad det är kan jag berätta att det är ett fiskeredskap. En, eller flera nätpåsar, som fisken mycket enkelt kan ta sig in i, men den får det väldigt svårt att hitta ut. Nätet är monterat på bågar, rånkan är den största och viktigaste bågen.
Banksystemet i dag fungerar på det sättet, det är väldigt lätt att ta sig in, men svårare att ta sig ut.
Du blir ständigt bankrånkad.
Nu kanske du säger att det där håller på att förändras. Numera kastar banken ut småkunder, eller vägrar ta in dem som kunder. För mycket besvär, och så kan bankerna alltid peka på de utslängda eller inte insläppta småkunderna, och säga: ”Titta, vi håller efter penningtvättare.”
Så visst blir du fortfarande bankrånkad. Mer än någonsin dessutom.
För så fort det blir kris kommer svenska staten eller EU och hjälper till med stödmiljarder.
Vem tror du får stå för de pengarna i långa loppet?
Prenumerera för 99 kr/mån!