Får man lyssna på vit-maktmusik i sin ungdom – och kanske senare i livet också – om man i dag är civilminister? Ida Karkiainen grubblar säkert på den frågan. Och får man lyssna på gangsterrap?

Frågan om vilken musik som är lämplig att lyssna på är inte ny.

Det kan vara svårt att förstå vad som är en tillåten vålds- eller sexskildring i musik. Vi ska försöka ge dig en kort orientering så att du inte trycker på fel play-knapp på nästa fest.

Har du bråttom kan det räcka med den här lilla manualen:

Musik du får lyssna på

Avgörande faktor här är musikerns hudfärg. Är han svart går det nästan alltid bra. Då gör det inget om artisten uppmanar till våld, mord, kvinnoförnedring och är homofob. Du kan hänvisa till att verkligheten ser ut på det sättet, och att det är den som skildras.

Det finns heller ingen risk att du påverkas av musiken och börjar skjuta vilt omkring dig.

(Undantag från regeln om ”svart” är om det rör sig om en gospelkör, då kan budskapet vara kristet och det gör det hela mera tveksamt. Var försiktig i de fallen.)

Musik du inte bör lyssna på

Avgörande faktor även här är musikerns hudfärg. Är han vit får hans texter inte innehålla kvinnoförnedrande sexskildringar, eller hyllningar till mord och våld.

Lyssnar du på den här sortens musik förvandlas du och kommer att ställa in sommarens verandabygge på sommarstället för att istället börja snickra på en Friggebod-version av ett koncentrationsläger.

(Undantag görs för vita artister som bejakar våld om det är riktat mot allt som har att göra med det egna landets historia, traditioner och sociala samband. Eller mot konkurrerande droglangare. Då kan vita musiker betraktas som svarta).

Lång tradition av censur

Hur man alltså ska förhålla sig till olika sorters musik kan verka vara en svår fråga, men linjen är ganska klar om man ser på den svenska musikcensurens historia.

Ibland ställs aldrig frågan om man får sjunga glatt om att döda, som när följande rader ofta spelades i svensk radio på 1970-talet – och även därefter:

”Så han drog upp sin kniv och sa till ingenjör’n

Jag ska skära strupen av dig din djävel

Jag ska släppa luften ur dig din fan

Nej Olsson var inte rädd

Honom kunde dom aldrig knäcka”.

Raderna är ur NJA-gruppens/Fria Proteaterns ”Balladen om Olsson”.

Vid den tiden existerade censur på Sveriges Radio, men den här sången passerade. Fram till mitten av 1970-talet fanns i skivarkivet vad som kallades ”dödskallemärkningen”. Skivorna fick en etikett där det förklarades att de bara fick spelas med försiktighet, om ens alls. I praktiken blev det en fråga om censur som kunde drabba sånger som ”Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen”, en rumba som spelades in 1948. Rader som dessa ansågs vara för vågade:

”Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen,

Och över vidderna man tydligt hörde smällen

Där någon sportklädd pinuppa fick på munnen en puss

Och några välinlärda klappar på sin stuss.

För den som lider utan spleen i sexapellen

Är det så hälsosamt och stärkande i fjällen.”

Det står en doft av erotik omkring vår fjällsportssocieté.”

Av samma skäl spelades förstås heller aldrig något av Johnny Bodes verk från exempelvis ”Bordellmammas visor”. Till och med Owe Thörnqvist fick tre låtar censurerade. Och Cornelis Vreeswijk.

Censurens syfte var uppfostrande. Inget sex. Inget som kunde påminna om reklam. (Paul Simons låt ”Kodachrome” fick inte spelas eftersom det var ett varumärke). Inga moderniseringar; alltså ingen klassisk musik i jazz- eller popversion. Strängt som i en frikyrka på 1800-talet.

Men på 1970-talet när censuren officiellt upphörde, fanns den ändå i praktiken kvar. Liksom det uppfostrande syftet. Nu gällde det inte att undvika att människor blev upphetsade när de lyssnade på ”Skivor till kaffet” eller ”Svensktoppen”.

Nu gällde det snarare att hetsa upp dem, att få dem att vända sig mot auktoriteter, traditioner och normer. Mot samhället.

Därför kunde en sång om lusten av skära halsen av en ingenjör vara tillåten.

Musik som besjunger våld och kvinnoförakt är acceptabel om den framförs av personer eller grupper som vänder sig mot det bestående.

Det är inte acceptabelt om de som gör det har ett nationalististiskt perspektiv eller betraktas som högerextrema.

Problemet är alltså inte att man sjunger om hur rätt det kan vara att döda, problemet är vem man vill döda.

Samma undantag i den outtalade censuren görs när det gäller kvinnosyn.

Eddie Meduzas ”Fruntimmer ska man ha och knulla med” är omöjlig att tänka sig i P3 då den innehåller rader som:

”Fruntimmer de är madrasser med hål i, madrasser med hål i, madrasser med hål i”

Däremot rullar kvinnoförnedrande låtar av svenska rappare ständigt  i P3, och den i sammanhanget tämligen stillsamme Gee Dixons ”Jack” och ”Mina hoes” är väl när det gäller ordval och inställning ungefär som en del av Eddie Meduzas låtar.

Men Dixon är uppväxt i Flemingsberg och Eddie Meduza i mörkaste Småland, sådant spelar roll.

Inte ens Meduzas oskyldiga ”Epatraktor” kunde spelas i P3 utan protester.

Ska man försöka hitta en linje i den dolda musikcensuren i radion måste man gå tillbaka till 1999. Då presenterar Brottsförebyggande rådet sin rapport ”Vit maktmusik”. Där förklaras det att:

”Skriften kan med behållning läsas av alla som arbetar inom rättsväsendet eller inom andra verksamheter som försöker motverka rasism och brott med rasistiska inslag. Den bör också intressera politiker och samhällsdebattörer samt företrädare för musikindustrin.”

Här står vi inför en direkt uppmaning till andra statliga myndigheter samt till personer med makt inom kultur och politik att studera vit maktmusik för att kunna bekämpa den.

Med tanke på att vit maktmusik inte förekommer i statsradion och heller inte är socialt accepterat i stora grupper fyllde rapporten uppenbarligen sitt syfte. Målgrupperna läste och agerade.

Regeringen följde snabbt upp med sin rapport ”Rasistiskt och främlingsfientligt våld”. Där ges följande beskrivning av vit maktmusiken och dess roll:

”Vit maktmusiken är en av nycklarna till den rasideologiska undergroundkulturen.”

I båda rapporterna kopplar man ihop vit maktmusik med Förintelsen och nazism. Slutsatserna i båda fallen är entydig. Den som lyssnar på musiken riskerar att bli aktiv nazist. Musik skapar kultur som påverkar och formar.

Som det uttrycks i regeringsrapporten:

”Musiken, konserterna och musiktidningarna är på många sätt den moderna rasideologiska rörelsen. Dessa aktiviteter ger aktivisterna möjligheter att nå utanför sina normala rekryteringsbaser.”

Men 22 år senare, ställs en interpellation i riksdagen. Den som framför den vill att Brå ges i uppdrag att:

”…kartlägga och analysera gangsterrappen och dess påverkan på bland annat rekryteringen av unga till kriminalitet”.

Önskemålet framförs efter det att gangsterrap i årtionden fått växa fram och ta en allt större del av utrymmet i P3.

Svar på interpellationen har ännu inte inkommit.

Men Anna-Karin Larsson, musikchef på Sveriges Radio, förklarade i samband med interpellationen att: 

”Det är inte politiker som ska bestämma vad som sänds i radio, det ska våra utgivare göra”.

Kulturminister Amanda Lind (MP) säger att musiken som spelas i public service är sådant som politiker inte ska lägga sig i.

Då är ju frågan varför den musik som spelas exakt följer den gällande politiska hållningen.

Musik med nationalistisk inriktning anses ha en närmast magisk kraft, det spelar ingen roll hur den presenteras.

När Liza Marklund 2015 spelade en låt av Ultima Thule 2015 i ”Sommar i P1” blev det lyssnarstorm. Hur kunde public service-radio spela nationalistisk och rasistisk musik? Det hjälpte föga att Marklund noga hade bäddat in spelningen med ett budskap om att Sverige borde öppna gränserna och att alla var välkomna, eller som hon uttryckte det:

”Jag tycker till exempel rent principiellt att alla borde få bo var de vill. Ta bort gränserna. Om Sverige vore lika tättbefolkat som Sydkorea så skulle det bo 180 miljoner människor här. Och det går ju bra för Sydkorea, så varför inte”

Men det räckte inte. Viss musik anses farlig oavsett sammanhang. Annan musik anses ofarlig oavsett sammanhang.

Så ta det säkra före det osäkra och följ vår inledande lilla manual.

Boris är chefredaktör för Morgonposten.