Längtar man bort från sin vardag går man ofta in i en serie och försjunker i den värld som skapas där. Att döma av julens mest uppmärksammade premiärer drömmer vi om starka män – och minst lika starka kvinnor.

Vi ser med längtan tillbaka på tider då vi föreställer oss att allt var enklare, som i Vilda Västern. Denna längtan är så stark att den till och med formar nya science-fictionserier.

1883 (premiär 19 december)

Många har fångats av serien ”Yellowstone” som skildrar hur ranchägaren och patriarken John Dutton försöker skydda sina egendomar – och sin livsstil. Samtidigt försöker han få ordning på sin familj. En del av seriens dragningskraft kan ligga i att huvudrollen spelas av Kevin Costner. Inte samma rastlöshet i rolltolkningen som under storhetstiden, men samma energi, även om han numera i sin väderbitenhet mest påminner om en väl använd, men kanske inte så omskött, sadel.Hoten mot hans enorma ranch är många; oljebolag, fastighetsutveckare, ett indianreservat och så USA:s första nationalpark.

Och politiker och myndigheter.

Men hur började familjesagan? Hur hamnade Duttons i Montana och hur skapade de vad som är en ranch som verkar vara bara något mindre än själva delsaten?

Den som är nyfiken på svaret kommer säkert att följa den nya serien ”1883”.

Där möter vi familjen Dutton på deras väg västerut genom USA för att bli nybyggare i Montana. De flyr fattigdomen och hoppas på att kunna skapa sig ett nytt liv.

Countrystjärnorna Faith Hill och Tim McGraw (som i verkliga livet varit gifta sedan 1996) spelar det äkta paret James och Margaret Dutton, som med sina två barn och några släktingar ansluter sig till ett vagntåg som ska ta förhoppningsfulla människor tvärs över Great Plains stora slätter. Av de rollistor som släppts verkar de som gör Duttons sällskap över prärien mest bestå av ensamstående kvinnor – vilket kan verka något märkligt.

Sjävklart finns som i alla moderna västernfilmer också två prostituerade med bland dem som ska västerut. Något mer begripligt med tanke på alla ensamma män som väntar.

Karavanen anförs av den outtröttlige skådespelarveteranen Sam Elliot som antagligen kommer att överleva hela västernfilmgenren.

The Book of Boba Fett (premiär 29 december)

Rymdvästernserien ”The Mandalorian” som är en sidoserie till ”Stjärnornas krig” får nu i sin tur en sidoserie i ”The Book of Boba Fett” (och det kommer att bli fler, “Ashoka” där Anakin Skywalker dyker upp börjar filmas nästa år).

I ”The Book of Boba Fett” möter vi prisjägaren Boba Fett (Temuera Morrison) och den kvinnliga legosoldaten och lönnmördaren Fennec Shand (Ming Na-Wen). De försöker skaffa sig en maktposition i galaxen genom att ta kontrollen över Jabba Hutts brottsimperium.

Cobra Kai (premiär 31 december)

På nyårsafton är det premiär för säsong fyra av ”Cobra Kai”, serien som berättar hur det gick för huvudpersonerna i 1980-tals-succén ”Karate Kid”. 30 år senare möts Daniel LaRusso (Ralph Macchio) och Johnny Lawrence (William Zabka) igen. Men rollerna är ombytta. Nu är det Johnny Lawrence som är en underdog, rätt rejält kantstött av livet, medan Daniel LaRusso är en framgångsrik bilhandlare.

Konflikterna mellan de båda leder förstås till att deras familjer och vänner påverkas. Seriens allmänna budskap kan sägas vara att man man ska omvända och förstå dem som vill en illa; förlåta istället för att förgöra och ge en möjlighet till ånger och botgöring.

I den kommande säsongen verkar det som om det också som vi kommer att undervisas om nödvändigheten av att enas med sina gamla fiender närt det dyker upp nya motståndare.

Så frågan som redan ligger i luften är om Daniel och Johnny gemensamt kan besegra Kreese.

Och som i de tidigare säsongerna kommer säkert Daniels fru Amanda (Courtney Henggeler) att spela en viktig roll. När männen i serien sällan ser någon annan lösning än att kliva in i dojon och göra upp (eller på annat sätt angripa varandra) är Amanda alltid en förnuftets röst.

The Witcher (premiär 17 december)

Många fantasyälskare förtrollades av ”The Witcher”. Serien bygger på den polske författaren Andrzej Sapkowski romansvit om Geralt av Rivia. En monsterjägare som behärskar magi och har vissa övernaturliga förmågor på grund av genetiska mutationer.

Geralt av Rivia har av litteraturkritikerna ansetts förkroppsliga den nyliberala och antipolitiska hållning som kännetecknade polsk populärkultur efter murens fall.

Man kan också uttrycka det som att han är den klassiske motvillige hjälten, vilket i hans fall innebär att han vill ägna sig åt att döda monster, och få betalt så han kan koppla av med vin och kvinnor. I övrigt vill han vara ifred – vilket är lite svårt i en värld fylld av demoner, andar och monster och där kungar, drottningar och adelns män och kvinnor gör allt för att erövra makten.

Det är väl lite oklart om Andrzej Sapkowskis syn på världen märks i serien. Han är en uttalad feminist som förklarat att:

”Jag tror att den feminina kraften dominerar i naturen. Kvinnor är i allmänhet starkare än män. All makt i världen borde vila i kvinnors händer. Livet och världen är för viktig för att lämnas i våra händer.”

I vilket fall skildras många starka kvinnor i serien. Inte minst Yennefer av Vengerberg (Anya Chalotra) som är Geralts stora kärlek. Yennefers magiska förmågor har gjort henne till den yngsta medlemmen av Trollkarlarnas råd som leder Trollkarlarnas brödraskap. När brödraskapet krossas uppstår ur resterna Trollkvinnornas förbund – men de lyckas inte rekrytera Yennefer. Hon kan inte riktigt förlika sig med deras hårdföra feminism som innebär att de anser att män är alltför enfaldiga för att få styra över dem som har magiska krafter.

I säsong 2 för Geralt prinsessan Cirilla i säkerhet till borgen Kaer Morhen, förvissad om att Yennefer har dödats. Där utanför murarna kämpar alla Kontinentens kungar, älvor och demoner om vem som ska få kontroll. Själv inser Geralt att han måste skydda Cirilla från något mycket farligare, den mystiska kraft som finns inom henne.

Allmänt sett innebär julens premiärer fortsättningen på en trend vi sett länge. Serierna bygger sina egna världar och skapar spin-offs och den ursprungliga berättelsen förgrenar sig både framåt och bakåt i tiden.

Och sidledes.

Kanske är det för att än bättre fylla vårt behov av att kunna gå in i en annan tillvaro än än vår egen? Det blir mer på riktigt. Serien blir inte bara en värld. Den blir ett universum.

En annan trend som är tydlig är att kvinnorollerna blir mer och mer aktiva, tills en del av dem når en punkt där de skildras som rent livsfarliga.

Hur är det då med mångfaldstrenden i serierna? Ni vet den som innebär att om man gör en nyinspelning av Robin Hood så ska representanter för alla nationer som finns i FN vara med i serien, och helst ska munken Broder Tuck spelas av en imam. Det ska ju alltid finnas med så många representanter som möjligt för nationaliteter, religioner och kulturer.

I fantasyserier och science-fiction-serier borde problemet väl sägas vara löst. Med tanke på de varelser vi ser i The Book of Bobba Fett eller The Witcher kan det inte bli mer mångfaldigt. Trehövdade monster är svårslaget när det gäller att göra minoriteter synliga.

Och i 1883:s vagntåg hittar vi ensamma kvinnor av italienskt eller östeuropiskt ursprung på väg mot Montana. Inte så historiskt troligt. I verkligheten hade de stannat i New York eller Boston. Men mångfald blir det. Men man ska kanske vara mer förundrad över att de inte stoppat in några utomeuropeiska immigranter i karavanen.