2015 publicerade Harper’s Baazar en krönika med titeln ”Why I Wear The Exact Same Thing to Work Every Day”. I krönikan beskriver Matilda Kahl, art director på en av världens mest berömda reklambyråer, varför hon efter många år valt att varje dag bära en i princip identisk outfit. Krönikan, som snabbt blev viral, var inte ett ensamt fenomen, utan tätt kopplat till en annan idé som tog fäste under perioden, den om en kapselgarderob.

Idén går ut på att garderoben enbart får innehålla ett fast antal plagg, ofta runt 40, med den flexibiliteten att de kan bytas in och ut efter säsong. Ett par vinterkängor in, ett par sandaler ut. På bloggar visade moderiktiga kvinnor upp sina tomma garderober, luftigt gapande och prydda endast av ett fåtal chica plagg, som alla passade sömlöst ihop. Många vittnade om hur de nu kände sig så mycket friare och lättare, hur mycket kortare tid det tog att klä sig på morgonen!

Sedan dess har kapselgarderoben blivit en av modets stapelvaror. Om än aldrig trendig (den är trendighetens raka motsats) så är den ändå ständigt närvarande, som ett slags dåligt samvete. Ett dåligt samvete över modets ständigt accelererande takt, som föder en hysterisk konsumtion av skräpplagg som används en gång för att därefter kasseras. Men kanske ännu mer som ett dåligt samvete över den moderna människans brist på identitet och beständighet. 

För kapselgarderoben kräver självkänsla. Istället för att varje dag klä sig ”som man känner sig”, eller att ständigt uppgradera till något nyare, måste kapselgarderoben skräddarsys för individens egen smak och personlighet. Och vem vet ens vad man gillar efter att ha följt med i varje trendcykel sen tonårsåren? Är starka färger och mönstermixning jag? Eller föredrar jag minimalism? Och vad behöver jag egentligen? Eftersom kedjornas låga priser gjort det möjligt att åtminstone doppa tårna i nästan varje ny trend, har de flesta aldrig ens behövt överväga vad de själva egentligen föredrar. Vi föredrar först och främst det vi ser, på Instagram, på kändisarna, på dockorna i skyltfönstret. Det är vår stil.

Kanske är därför kapselgarderoben den ultimata statussymbolen. I de fall den lyckas, och helt enkelt inte består av samma skräpplagg från H&M som man köpte förra säsongen av lättja och av ovilja att engagera sig i sina klädval, så är den ett vittne om en mogen individ. För att skapa en garderob man trivs med dag efter dag, månad efter månad, krävs urskiljningsförmåga, en kritisk blick och många gånger tålamod. Perfekta plagg för ens egna perfekta garderob växer inte på träd. Den kräver till att börja med att man har en personlighet, en smak, en uppfattning om sina egna preferenser. 

Men kapselgarderoben bär också på ett slags reaktionärt frö. I det fröet finns en rent fysisk koppling tillbaka till hur människor i tidigare generationer levt. Att köpa, eller troligare, själv sy upp kläder, var en process som krävde eftertanke. När ska jag bära det här plagget och hur länge kan jag förväntas använda det? Kommer det passa med vad jag redan har? Passar de här färgerna verkligen mig? Genom idogt användande kom också kläderna att upphöra att vara något yttre i förhållande till personen, som ett skal, utan något individuellt, med en stark koppling till individen själv, som bara förstärktes med de många användningarna.

Nu ska vi kanske inte dra alltför stora växlar på de djupa själsliga upptäckter en kapselgarderob kan bidra till. Men kanske kan kläderna därigenom upphöra att vara en kostym man tar av och på, utan egentlig koppling till människan därinunder, utan långsamt identifieras med henne själv. Så att plaggen vi bär istället för att skymma henne låter hennes personlighet lysa allt klarare. 

Agnes Nergård