Wagnergruppen har verksamhet i ett tiotal afrikanska länder. Man har riktat in sig på gruvdrift och handel, och har direkt politiskt inflytande över regeringar. Trots tumultet hemma i Ryssland är verksamheten relativt ostörd i Afrika. Men en nationalisering kan leda till att verksamheten blir mer explicit kopplad till Kreml.

Under den misslyckade kuppen av Wagner-ledare Evgenij Prigozjin skickade Kreml ett tydligt budskap till sin allierade i östra Libyen. Khalifa Hafta, som styr området, kan fortsatt räkna med stöd från 2 000 Wagner-trupper, tekniker och andra politiska operatörer och administratörer, skriver The Guardian.

Eventuellt kommer det bli vissa förändringar i ledningsskiktet, men strukturen kommer förbli densamma. Folket på marken, männen med pengar i Dubai, kontakterna och resurserna vikta åt Libyen. Det budskapet fick Haftar av Kremls sändebud, i hans pansarförstärkta palats. Oroa dig inte, vi ska ingenstans, var andemeningen.

Att Wagnergruppens förehavanden i Afrika påverkats så litet av oroligheterna hemma i Ryssland säger någon om Kremls och Putins ambitioner. Prigozjin har byggt upp ett nätverk av hundratals företag och organisationer, som kommer användas för Kremls syften. På marken i Libyen har knappt några förändringar skett, förutom att 50 man stationerats vid gränsen till Sudan.

Wagner finns i ett halvdussin andra länder på kontinenten. Även där är det i princip inga skillnader i aktivitet. Det kan dock komma att bli ett namnbyte på Wagner, menar Nathalia Dukhan som nyligen skrivit en rapport om deras förehavanden i Centralafrikanska republiken. Hon jämför Wagner med ett virus som sprids, och som kommer stanna kvar.

Wagner etablerade sig i Afrika 2017 och har sedan dess fått ett allt större inflytande. Speciellt i Centralafrikanska republiken och Mali har man sin största närvaro. I det förstnämnda landet hjälpte man från 2018 president Faustin-Archange Touadéra att slå ned ett väpnat uppror från rebeller.

I och kring huvudstaden Bangui organiserar man en gruvverksamhet, som täcker sig över hela landet. Det största projektet är den stora guldgruvan i Ndassima, som är under utveckling. Hittills har man inte kunnat göra en större profit på gruvan, främst på grund av undermålig infrastruktur.

Man har också gett sig in i bryggeri- och sprittillverkning. Dessutom har man planer på att exploatera regnskogarna i södra delen av landet.

Man är också del av smugglingen in till Sudan, främst av guld. Där har man band till Mohamed Hamdan Dagalo, en av krigsherrarna som kämpar om makten i landet. I juni lade USA:s finansdepartement nya sanktioner med inriktning på att försvåra för aktörer i Wagnergruppens finansiella nätverk.

Det gäller tre företag i Afrika. Midas Resources, som sysslar med gruvdrift och är baserade i Centralafrikanska republiken. De har bland annat verksamhet vid Ndassima-gruvan. Diamanter är en värdefull tillgång i handel, speciellt med sanktionerna Ryssland belagts med efter kriget startat. Man kan köpa vilka varor som helst var som helst, menar Nathalia Dukhan. Även EU har lagt sanktioner mot Wagnergruppen, till exempel mot tillgångar i Sudan och företaget Meroe Gold. Guldmynt brukade flygas från Khartoum till Förenade Arabemiraten och Moskva för försäljning, innan kriget bröt ut i april.

I Mali har man hittills haft problem att exploatera gruvnäringen, som man fått tillgång till av militärregimens ledare Assimi Goïta. Det är problem med underutvecklad infrastruktur, vilket orsakat problem för Wagnergruppen som anlände till Mali 2021. Regeringen i Mali beräknas betalat drygt två miljarder kronor till Wagnergruppen sedan dess, enligt uppgifter från Vita Huset.

Men man har också gynnats av FN:s beslut att dra tillbaka sina fredsbevarande styrkor från landet. Man fick problem med relationen till regeringen i landet. Men Prigozjin ska också varit med och påverkat FN:s beslut att lämna landet, och påverkade personer i regeringen.

Wagnergruppen har olika former av verksamhet i följande länder:

Libyen, Mali, Burkina Faso, Ekvatorialguinea, Kenya, Sudan, Mozambique, Zimbabwe, Madagaskar, Sydafrika, Kamerun, Kongo och Centralafrikanska republiken.

När Wagner blir mer tydligt knutet till Kreml kommer också problem som gruppen skapat leda direkt till Ryssland. I Centralafrikanska republiken har det till exempel funnits kontroverser mellan politiker i hur stort inflytande Wagnergruppen skulle få.

Via sin kommendant i Mali, Ivan Maslov, har Prigozjin fått träffa olika politiska ledare från länder i Afrika. Det finns också uppgifter om att Wagnergruppen använt förfalskade dokument för att kunna köpa och forsla iväg minor, drönare, radarutrustning och annat till kriget i Ukraina. Wagnergruppens operationer har alltid legat i fas med Ryssland långsiktiga geopolitiska mål.

Generation efter generation utvinner och handlar med salt vid ett samhälle i öknen, men kämpar för att överleva på grund av väpnade konflikter och varierande inkomster, berättar AFP. Vid kanten av en oas i Niger, som nästan uppslukats av sanddyner, finns ett ökenlandskap fyllt med hål. Det är här saltarbetarna försörjer sina familjer med det saltet ger.

Under århundraden har hundratals gropar grävts för hand, och sedan fyllts med vatten för att laka ut salt från den hårda berggrunden. Saltpannorna i den isolerade ökenregionen Kalala, nära Bilma i nordöstra Niger, var en gång ett viktigt stopp för handlare som färdades i månadslånga kamelkaravaner. Nu kämpar den senaste generationen saltgrävare för att överleva.

Ibrahim Tagaji och en kollega står i groparnas saltlake, där de med hjälp av en kofot skördar saltet, en utvinningsmetod som i princip förblivit oförändrad över tiden. Det är 45° varmt i skuggan när de gräver ut klimparna med salt, som de sedan slår sönder till korn. Kanske att vinden svalkar något, när de sedan häller saltet i formar gjorda av dadelpalmblad, och får torka. De färdiga saltankarna säljs senare – inkomsten varierar beroende på vilka köpare som råkar passera genom samhället.

”När det kommer någon med pengar tjänar man mycket”, säger Tagaji mellan tagen med spaden. ”Annars är det mycket jobb, och litet pengar.” Men den lokala ekonomin erbjuder få alternativ, och hälften av Bilmas befolkning arbetar fortfarande i saltgroparna, enligt lokala tjänstemän.

1 av 9

”Så fort du är klar med skolan måste du jobba här”, säger Omar Kosso, som arbetat länge med saltutvinningen. ”Varje familj har sin egen saltpanna. Du är där med din fru och dina barn, alla arbetar.” De allra flesta invånarna bor i traditionella hus med väggar av salt och lera hämtade från närliggande stenbrott.

En person som kallas ”mai” är den traditionella auktoriteten här, som avgör vem som får vilket område att gräva i, och som också bestämmer försäljningspriset. Kiari Abari Chegou kommer från en lång rad hövdingar, som var och en överlämnat ämbetet och dess attribut till sin efterträdare: ett rituellt svärd och en krigstrumma av garvat läder.

Men tiderna utanför Bilma har förändrats. En gång var det här ett viktigt stopp för kamelkaravaner, men det händer ibland att de köper salt från Tagaji och de andra. Det vanligaste är att kamelerna bytts ut mot lastbilar, en gång finansierade av EU. Men öknen är fortfarande lika farlig, då kriminella gäng utnyttjar regionens porösa gränser till Tchad och Libyen. Därför reser man alltid beväpnad, och när det är möjligt i konvojer med militär eskort.

”Banditerna stoppar våra lastbilar, de tar våra telefoner och pengar och sedan släpper de igenom oss”, sa en chaufför som skulle ge sig av med sin last med salt. Enligt saltarbetaren Omar Kosso är förhandlingarna med kunderna svåra. ”Vi har inga bra kunder.”

Abari Chegou avslutar med att drömma om ett ”väl sammansatt” kooperativ som kunde köpa fordon, och ha ett ställe att lagra produktionen för att stabilisera priserna. Under tiden väntar han och de andra på karavanerna som kryssar mellan sanddynerna.

Du som blir sugen på litet salt från Sahara hittar gourmetförpackningar för några hundralappar i lyxaffärer på nätet, men det är tveksamt om det är Tagajis familj som vaskat fram saltet åt dig. Annars finns det 25-kilospåsar med vägsalt för 79 kronor på byggvaruhusen – ett svenskt företag löser produktionen med egna saltgruvor vid en av Saharas orörda oaser. Täckta lastbilar transporterar varje dag 700 ton till närmaste hamn, där de lagras. Priserna ut till kund är stabila.

Strider har urbrutit i Sudan efter flera veckor av maktkamp mellan två generaler som tog makten i en statskupp 2021. Det handlar om arméchefen Abel Fattah al-Burhan och hans vicechef, Mohamed Hamdan Dagalo som styr över paramilitära gruppen Rapid Support Forces, RSF, skriver AFP. Det ser inte ut att bli något eldupphör eller fredsförhandlingar mellan parterna.

Striderna har intensifierats och pansarvagnar har rullat på gatorna i huvudstaden Khartoum. Från internationellt håll har man krävt ett omedelbart eldupphör och stopp på striderna. Hittills har 97 civila dött sedan striderna bröt ut för drygt en vecka sedan. Ännu fler tros vara skadade och döda, då många inte kunnat ta sig till sjukhus. Andra uppger att 942 personer har skadats.

Enligt WHO har flera sjukhus i Khartoum nu slut på blodreserver och material, intravenösa vätskor och andra viktiga hjälpmedel. Många civila gömmer sig sina hem och risken är att konflikten blir långvarig och drar landet ned i kaos. Förhoppningarna om ett demokratiskt styre igen har grusats.

https://twitter.com/RSFSudan/status/1647650980417228800

https://twitter.com/RenaissanceDam/status/1647760920251191296

https://twitter.com/BNONews/status/1647185120313372673

RSF grundades under förre presidenten Omar al-Bashir 2013, från det som först var Janjaweed-milisen. Den användes av regeringen mot icke-arabiska minoriteter i Darfur, där man anklagades för krigsbrott. Konflikten 2021 startade med att RSF skulle införlivas i armén, vilket skulle avsluta problemen efter att Burhan och Dagalo orkestrerat en statskupp gemensamt.

Statskuppen kom efter att al-Bashir störtats från presidentposten 2019. Burhan gjorde karriär under de tre decennier som al-Bashri styrde landet. Han motiverade statskuppen med att det var nödvändigt att inkludera fler fraktioner i politiken.

Båda sidor beskyller nu varandra för att ha startat konflikten. Och båda säger sig ha övertaget, genom att kontrollera viktiga platser som presidentpalatset och flygplatsen. Tre hjälparbetare från FN:s matprogram har dödats i Darfur, i landets västra regioner. FN har nu tillfälligt pausat verksamheten där. Ungefär hälften av Sudans befolkning är beroende av FN för mat.

https://twitter.com/AFP/status/1647882589708103680

Både Burhan och Dagalo vägrar fredssamtal och kallar varandra för kriminella. Man gick visserligen med på att öppna säkerhetskorridorer för ambulanser och ett eldupphör under söndagen, men striderna fortsatte likväl. Att ramadan pågår skulle kunna inverka på att striderna tar slut, även om det inte ser ut så nu. Snart avslutas fastan med eid.

Den tidigare presidenten al-Bashir hade band till Ryssland, och det finns långt gångna planer på att bygga en rysk flottbas vid Sudans Röda havskust. Efter att han fallit har EU och USA ökat sitt inflytande i landet, som är rikt på naturtillgångar som guld. Egypten har starka band till Sudans militär, man genomför ofta gemensamma övningar. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har starka band till både Burhan och Dagalo, RSF har deltagit på saudiernas sida i kriget i Jemen.

Svenska friidrottsförbundet kommer se över om riktlinjerna för elitlöpares träningsläget ska skärpas. Anledningen är att löpare från svenska klubbar testat positivt för dopning efter varit på läger i länder kända för dopning. Fem löpare som representerat Sverige har tränat i något av dessa länder de senaste åren visar en granskning av SR:s Ekot och Radiosporten. Samtidigt är agentfirmorna ofta medvetna om riskerna, men håller god min så länge inte dopningen uppdagas.

Ett exempel är Robel Fsiha som testade positivt testades positivt för dopning efter att ha testats under ett träningsläger i Eritrea. Han hade tidigare vunnit EM-guld i terränglöpning 2019. Ett annat är Dusabimana Kazungu som testade positivt i samband med ett läger i Kenya 2019. Hon tävlade för Eskilstuna friidrott och tog samma år brons på inomhus-SM.

Länderna som pekas ut av Internationella friidrottsförbundets antidopningsorganisation är Vitryssland, Bahrain, Etiopien, Kenya, Marocko, Nigeria och Ukraina. Där råder högre risk för dopning bland ländernas idrottare. Granskningen visar att flera löpare som varit i Kenya erbjudits dopning, sett andra använda det eller hittat sprutor i sitt träningsläger.

Tidigare nämnda Kazungu fick ingen dopningsutbildning av sin klubb innan hon åkte på lägret. Hon själv var drivande i att köpa så kallade ”starka tillskott”, men påstår att hon dopningen inte var medveten. Hon accepterade avstängningen som följde och att hon nu lärt sig mycket om dopning som inte hade någon aning om innan.

Kenya och Etiopien är uppskattade av löpare för möjligheterna till höghöjdsträning och sparring mot flera av världens bästa löpare, menar Stefan Olsson på Friidrottsförbundet. Han tillägger att man nu informerar om riskerna som finns i dessa länder.

Ansvaret för vad man stoppar i sig ligger på den individuella löparen. Men förbundet avstår i alla fall från att lägga läger i riskabla länder. Eventuellt kommer det skarpare riktlinjer för svenska löpare som vill åka på läger i sådana länder.

Det visar sig också att kända agentbolag blundar för misstänkt dopning. De kan fortsätta tjäna pengar på misstänkta löpares prestationer. En anonym person som SR intervjuat i Östafrika säger att flera stora agentbolag har den attityden. Man satsar kortsiktigt och hoppas på att inget kommer fram, annars säger man att man inte kände till något.

Agenter agerar som mellanhand och förhandlar sponsoravtal och bokat in lopp åt sina löpare. För det får de en del av löparens intäkter, för toppnamnen kan det handla om miljoner kronor. Åker löparen fast för dopning går agenturen ändå fri.

Den anonyme tipsaren säger också att det inte är hans skyldighet att anmäla misstänkt dopning, utan det får antidopningsorganisationernas ansvar. Kajsa Bergqvist, tidigare höjdhoppare och nu förbundskapten på Sveriges friidrottsförbund, kallar det ”tjänstefel”. En seriös manager skulle aldrig arbeta med personer som dopar sig, menar hon.

https://twitter.com/SvenskFriidrott/status/1203772597395173377

Hbtq-människor i Uganda är rädda för att riskera bli gripna nu när parlamentet har röstat igenom en ny lag som gör det kriminellt att identifiera sig som homosexuell. Lagen har dessutom dödsstraff i straffskalan. Lagen kallas ”Anti-homosexualitetlagen, 2023” och röstades igenom med nästan total majoritet i landets parlament. Men lagen kan stoppas av högsta domstolen, då konstitutionen ger människor rätt till privatliv och yttrandefrihet.

USA:s utrikesminister Anthony Blinken har uttalat sig och säger att fundamentala mänskliga rättigheter undermineras och att framstegen i kampen mot hiv och aids nu avstannar. Han uppmanar myndigheterna i Uganda att inte implementera lagen.

Till Reuters säger den öppet homosexuelle Frank Mugisha att han är rädd att det nu kommer ske massarresteringar av lesbiska, bisexuella, transsexuella och andra hbtq-personer. Och pöbellikt våld mot hbtq-gemenskaper.

”Hbtq-personer kommer känna rädsla inför att gå till sjukhus… det kommer bli mycket trauma och fall av (bristande) mental hälsa som kommer leda till självmord, säger Mugisha.”

Samkönade relationer var redan innan olagliga i Uganda. Men de som stödjer den nya lagen vill att ett bredare spektrum av hbtq-personers aktiviteter måste bestraffas. Eftersom de hotar traditionella värden, i ett land präglat av konservatism och religiositet.

Den nya lagen kan förutom dödsstraff för ”förvärrad homosexualitet” och leda till livstids fängelse för personer som har samkönade relationer. Förvärrad homosexualitet innebär till exempel att den ena personen i relationen är under 18 år eller att en person är hiv-positiv.

Nästa steg är att president Yoweri Museveni undertecknar lagen. Han har upprepade gånger kritiserat homosexualitet.

Ett sätt att stoppa lagen är att ta kritiken mot den till landets högsta domstol. Någon Mugisha planerar att göra. Väl där finns det goda chanser att vinna, menar advokaten Adrian Jjuko. Lagen bryter mot konstitutionella rättigheter, som rätten till ett privatliv och rätten till yttrandefrihet.

Senaste lagarna som var mot homosexualitet orsakade minskat bistånd och investeringar från omvärlden, 2013. Då slogs lagen ned av domstolen.

Valet i Nigeria på lördag kan bjuda på en riktig överraskning. Vissa valundersökningar tyder på att Peter Obi och hans Nigeria’s Labour Party har stora möjligheter att ruska om de två dominerande kandidaterna Atiku Aboubakar representerande People’s Democratic Party (PDP) och Bola Tinubu för All Progressives Congress (APC).

Nigeria som i praktiken har varit ett tvåpartisystem sedan det tidigare militärstyret bröts upp 1999 står nu inför ett spännande och viktigt presidentval.

Obi som varit guvernör i Anambra, södra Nigeria, tidigare och vice-presidentkandidat för PDP så sent som inför det senaste presidentvalet 2019, har under den fem månader långa presidentvalskampanjen fått ett allt större stöd. Framför allt ser det ut som att Obi får stort stöd hos de unga väljarna. Det som talar för att det är rätt tid för en ny kandidat att spräcka tvåpartisystemet är den senaste tidens ekonomiska situation i Nigeria.

Efter införandet av den digitala valutan eNaira och utbytet av sedlar i landet (läs mer här) har den akuta bristen på sedlar skapat en prekär situation i landet. Föregående helg utbröt våldsamma demonstrationer i flera städer i landet och staten mötte folkets desperation med våld. Minst sju personer sköts ihjäl av polis. Sedelbristen ser nu ut att leda till en utbredning av fattigdomen i landet. Transfereringen av pengar från medborgarna till staten är med största sannolikhet den enskilda fråga som har störst möjlighet att hota tvåpartisystemet.

https://twitter.com/PeterObi/status/1628011819263528961

Peter Obi har av många jämförts med den franske presidenten Emmanuel Macron, bland annat för att han liksom Macron har hävdat att han varken är höger eller vänster. Detta skall man nog i första hand inte tolka med jämförelser av andra länders ledare utan se som en beräknande taktik att locka röster från alla upptänkliga positioner på den politiska skalan.

Obi har bytt sina politiska allianser flertalet gånger under det gångna året och det ger snarare en bild av opportunism än politisk riktning. Detta närde flesta nigerianer vill ha stabilitet Att Nigerias statsapparat är en socialistisk centralstyrd konstruktion är heller inget som man skall tro att Peter Obi har intresse av att försöka omforma. Trots att ett av de bidragande problemen med säkerhetssituationen i landet är den centralstyrda polisorganisationen och dess svagheter.

De ekonomiska problemen i landet är fler än bara den akuta sedelbristen. Landets utlandsskulder äter upp fyrtioen procent av landets utgifter och inflationen ligger för tillfället runt tjugo procent.

Säkerheten i landet är också ett problem som växer sig allt större. Jihadister, väpnade banditligor och inte minst etniska konflikter håller landet i ett ständigt våldsutövande.

Peter Obi kan bli den möblerar om den politiska kartan i Nigeria men det kan lika gärna sluta med att hans potentiella väljare sviker honom. I Afrika brukar de unga rösterna inte gå att förutse via valundersökningar. De unga väljarna, i Nigeria är 61 procent av befolkningen under 25 år, ändrar sig från stund till annan och är oerhört svåra att förutse. Obi är Igbo och enbart röster från Igbo-folket kommer inte att räcka till för att vinna valet.

Som brukligt söder om Sahara faller mångas röster till någon inom den egna etniska gruppen och även om Igbo är den tredje största etniska gruppen i landet kommer Peter Obi att behöva vinna röster utanför sin egen etniska grupp.

På lördag får vi veta om statens stöld av medborgarnas pengar är tillräckligt för att skaka om i valurnorna eller om det istället förlamar medborgarna från att våga sig på förändring.

Kenya

Vad som till en början antogs vara ett fall av den moderna postcovid-åkomman "plötslig död" har utvecklats sig till ett mordfall med oklara motiv och kanske än mer oklart utförande. Förra veckan klev 46-åriga Lilian Waithera ut från sitt jobb på Kaunda Street, Nairobi, tillsammans med  sin kollega Damaris Achieng. De två kvinnorna lämnade sin arbetsplats på National Hospital Insurance Fund, där Lillian Waithera hade hållit en tjänst sedan femton år tillbaka, någon minut innan halv sex på eftermiddagen.

De två hade knappt hunnit ut på gatan och påbörjat sin promenad på stadens gator innan Lillan plötsligt höll sig för bröstet och bad sin kollega Damaris att ringa efter en ambulans. Sedan föll Lillian till marken blödandes ur mun och näsa. När ambulansen anlände tjugoåtta minuter senare var allt de kunde göra att konstatera att Lillian var död.

Då man bedömde att inget fanns att göra och att det var ett plötsligt hjärtstopp utfördes inga närmare undersökningar av varken kroppen eller platsen där och då.

Först vid obduktionen av Lillian kropp upptäcktes en kula begravd i en av hennes lungor. Detta framkallade en mer noggrann undersökning som visade att kulan hade träffat Lillian i en brant vinkel ovanifrån.

Nu påbörjade polisen en utredning som genererade den vanliga mediabilden till allmänheten.

Lillian hade inga ovänner, hon var omtyckt på sin arbetsplats et cetera. Hennes man lät berätta att Lillian inte hade några hemligheter.

Med det tystnade medias bevakning av fallet. Antingen hade Lillian beskjutits från en av de två högre byggnader inom synhåll på Kaunda Street eller hade kanske ett vårdslöst hanterande av skjutvapen i närområdet orsakat en kula på rymmen som slutligen avstannat sin resa i fru Waithera? Det hela var helt klart något av ett mysterium men för journalisterna fanns det inte mer att gå på och polisutredningen förväntades inte resultera i några egentliga svar.

En vecka efter mordet överraskas vi plötsligt med ett gripande av en misstänkt gärningsman. Polisen meddelade i torsdags att man gripit en Julius Kimani Mwangi misstänkt för mordet på Lilian Waithera. I övrigt har man varit tyst om detaljer från utredningen. I stället för ytterligare en komplicerad utredning som får självdö i högen av outredda brott kanske vi står inför en upplösning av ett märkligt mord på Nairobis gator.

Vem ligger bakom och varför? Spekulationerna rör sig från korruption som gått snett till att Lillians make kanske ändå hade hittat någon hemlighet. Det återstår fortfarande att se vad som ledde fram till detta något ovanliga mordfall.

Västafrika

Minst 51 soldater dödades i ett bakhåll i norra Burkina Faso på fredagen. Attacken kom två dagar innan Frankrikes slutgiltiga tillbakadragande av sin trupp i landet. Bakhållet skedde i ett område i provinsen Oudalan som gränsar till Mali, varifrån terrorgrupperna som opererar i Burkina Faso stammar, som ett resultat av Tuareg-upproret där 2012.

Den burkiniska armén har inte lämnat några kommentarer om vilken terrorgrupp som stod bakom bakhållet men låter meddela att man i kontraattacker har dödat 60 terrorister i flyganfall. Med anledning av att Frankrike har tvingats lämna såväl Mali som Burkina Faso riktar man nu in sig på en ny militär strategi för Västafrika. Frankrikes försvarsminister Sebastien Lecornu har besökt Elfenbenskusten för att erbjuda ett utökat samarbete inkluderande såväl militär träning som militärmateriel.

Då Burkina Faso och Mali inte längre ser nyttan i västs militära inblandning står och faller Frankrikes intressen i regionen med att knyta närmare band med länder som Niger, Benin och Elfenbenskusten. Frankrike har börjat att kratta vägen för mer inblandning i dessa länder genom att berömma dem för deras intresse av att stärka sina militära förmågor i takt med att jihadist-hotet har ökat.

Väst tappar allt mer av inflytande i Västafrika och de junta-styrda Mali och Burkina Faso har, medan de alltjämt förnekar närvaron av ryska legosoldater, uttalat att de skulle välkomna hjälp från Ryssland.

Nu eskalerar dessutom situationen i Västafrika på ett sätt som ingen som ingen på förväg hade förväntat sig. Benin trodde sig vara relativt skyddade och koncentrerade sig på att öka sina säkerhetsstyrkor i norra delen av landet, den som som gränsar till Burkina Faso. Men efter att ha drabbats av en snabb eskalering av terroristattacker har staterna med havskust nu fått se en ny taktik från jihadisterna. Plötsligt är det kustområdena som blivit vägen in i länder som Benin, Elfenbenskusten och Togo.

Benin drabbades under andra halvåret av 25 terroristattacker jämfört med 2 samma period 2021.

Benins president Patrice Talon säger att man under 2022 ökade sina militära utgifter med motsvarande drygt 1,3 miljarder kronor. Dessa pengar har gått till rekrytering av soldater, fortifiering av baser och uppgradering av militärt materiel. Då juntorna i Burkina Faso och Mali har tröttnat på sina allierade i väst ser kustbandet i Västafrika ut att bli västs och i första hand Frankrikes nya ankare i regionen.

Knappt har man hunnit blåsa faran över efter det senaste Ebola-utbrottet i Uganda innan det plötsligt börjat dö människor i Ekvatorial Guinea av en ännu ej identifierad viral hemorragisk feber (VHF). VHF innebär en sjukdomsbild med hög feber och blödningar från olika kroppsöppningar.

Ännu vet man inte vad som har orsakat utbrottet men hittills har det krävt åtta dödsoffer och tvåhundra människor i de två byar som är drabbade är satta i karantän. Prover har skickats till Gabon och Senegal för analys och hälsomyndigheterna i Ekvatorial Guinea arbetar nu febrilt med isolationsåtgärder för att försöka hindra en spridning av smittan i landet.

Samtidigt fortsätter kolera-utbrottet i Malawi att skörda offer. Sedan vi rapporterade om utbrottet för två veckor sedan (läs mer här) har antalet rapporterade fall ökat från trettio- till trettiosjutusen fall och antalet döda i kolera har passerad 1 300.

Världshälsoorganisationen, WHO, bedömer nu risken för fortsatt spridning inte bara i Malawi utan till grannländerna som "Mycket hög".

Redan nu finns det bekräftade kolera-fall i grannländerna Mozambique och Zambia och i själva Malawi är smittan aktiv i 27 av landets 29 regioner. Landet har rullat igång två stora vaccinationskampanjer men då tillgången till vaccin är begränsad har man endast erbjudit den första dosen av vaccinet som kräver två doser för önskad effekt.

Huruvida detta kan leda till ytterligare komplikationer för att få stopp på den pågående epidemin är oklart.

2022 rapporterades cirka åttiotusen kolera-fall i hela Afrika och nya fall är i år rapporterade i länder som Burundi, Kamerun, Demokratiska republiken Kongo, Etiopien, Kenya, Nigeria och Somalia. Det finns en stor risk enligt WHO att Afrika kommer att drabbas av rekordår för kolera-smitta.

Kenya

Ett gruvras i en guldgruva i Kakamega har kostat minst tre gruvarbetare livet. Olyckan får extra uppmärksamhet efter att den lokala guvernören Fernandes Barasa tidigare beslutat att all gruvdrift i distriktet skall granskas. I Kakamega county är hantverksmässig gruvdrift den enskilt största inkomstkällan för distriktet där cirka åttatusen människor beräknas vara gruvarbetare.

https://twitter.com/CisNyakundy/status/1623593254603132930

Tanken är att granskningen skall leda till att det lokala länsstyret - Kenyas gruvmyndigheter - skall kunna utfärda licenser för den hantverksmässiga gruvdriften i regionen. Idag är de åttatusen gruvarbetarnas verksamhet i strikt mening olaglig, samtidigt som alla inblandade är fullt medvetna om att den ekonomiska situationen i distriktet skulle vara än mer utsatt om inte guldgruvorna försörjde totalt runt femtontusen människor.

Licenserna hoppas man skall leda till bättre säkerhet och kunskap runt gruvdriften.

Räddningsarbetet för att försöka gräva fram de tolv gruvarbetare som stängdes in i gruvan i Sigalagala i Kakamega sattes igång omedelbart efter att raset hade inträffat. Som svar på guvernörens krav på licenser för att öka säkerheten har de gruvarbetare i den raserade gruvan krävt att få ingå i räddnings- och katastrofförvaltningen som visat sig vara såväl illa förberedda och uselt utrustade när de nu väl fanns ett behov av dem.

Patrick Mukhule, ordföranden för Kakamega Mining Resilient Team sade att trots att brytandet gynnar distriktet när det gäller intäkter som genereras genom avgifter, har gruvarbetarna fått en dålig överenskommelse med myndigheterna och att katastrofförvaltningen borde anställa de unga män som under räddningsarbetet i gruvschakten visat på att de kan hantera extrema och farliga situationer.

Puntland/Somaliland

Förra måndagen bröt det ut strider i staden Las Anod efter att lokala klanledare gjort ett uttalande om att man vill återföra Sool-regionen till Somaliskt styre. Situationen eskalerade omgående då Sool regionen ligger i både det självutropade Somalilands som i det självstyrande Puntlands intressesfär. Uttalandet om ett återgående till Somaliskt styre backades upp av muslimska ledare samt flera organisationer från civilsamhället.

Sool-regionen har tillhört Somaliland sedan 2007 då styrkor från Somaliland med hjälp av med etiopiska styrkor återtog Sool till Somaliland efter att det under nio år varit en del av Puntland.

Även staten Khatumo har intresse av regionen och anser sig ha rätt till regionerna Sool, Sanaag och Cayn och dess inblandning i konflikten är ännu oklar. Eldupphör efter förhandlingar inleddes inför den gånga helgen. Dock rapporterades om artillerield över Las Anod under lördagen och rapporter om ytterligare dödade och skadade civila i staden. Regeringen i Somaliland säger att man endast agerar i självförsvar och i övrigt har hållit överenskommelsen om eld upphör.

Somaliland lämnade Somalia och utropade sig själva som självständig stat efter Somalias fullständiga sammanbrott 1991. Innan dess hade invånarna i området varit svårt förföljda och trakasserade av myndigheterna i det Somalia som då styrdes av den marxistiske diktatorn Mohammad Siyad Barre. Området befolkas i huvudsak av Isaaq-klanen, vilken Siyad Barre och hans ministrar försökte rensa ut och eliminera.

Konflikterna i de områden som Somaliland och Puntland idag båda anser sig ha rätten till grundar sig fortsatt på klankonflikter.

Det återstår att se vilken stats fana som vajar över Sool-regionen när året är till ända.

Botswana

Botswanas gruv- och energiminister Lefoko Moagi uppmanar afrikanska ledare till eftertanke under den mineralrush som nu har uppstått på kontinenten efter västvärldens beslut om grön samhällsomstörtning.

Flera afrikanska stater ser möjligheten att snabbt tjäna pengar på utländska gruvbolags mineralutvinning och risken är överhängande att länderna sedan kommer att lämnas med stora övergivna gruvområden, en miljöpåverkan som kan ta årtionden att återställa till enorma kostnader, varnar Lefoko Moagi.

När det är en rush kommer folk hit, tar vad de vill ha och försvinner sedan lämnande efter sig gapande hål i Afrika, sa Moagi under konferensen Investing in African Mining Indaba i Sydafrika i början av februari.

Botswana är kanske det land i Afrika som har hanterat sin gruvdrift bäst om man ser till att behålla vinster i landet och livslängd på gruvprojekt (du kan läsa mer om detta här). Botswana är kanske också därför de som kan se på det uppkomna nyintresset för gruvindustrin med nyktrast ögon. Moagi konstaterar att västvärldens energirevolution har lett till liknande energibrist som den i stora delar av Afrika och säger att fler länder än Botswana nu borde utnyttja situationen.

Medan vi nu har ett fönster för kol kan vi trycka ut kol i regionen för att stoppa vår lokala energikris, sa Moagi.

Samtidigt skriker inte minst Europa efter fossila bränslen efter att genom sin gröna revolution beordrat halt för modern energiutveckling för en lång tid framöver.

Afrika kan nu utnyttja väst behov av att köpa kol för att finansiera sitt eget energibehov genom att sälja dyrt till utländska köpare.

Denna gången blir vårt svep över de senaste händelserna i Afrika en blandning av ekonomi och hälsa. Det är onekligen två ständigt aktuella ämnen oavsett var i Afrika man riktar blicken.

Vill man rikta in sig på det sämsta av det sämsta i ekonomiklassen gör man det enkelt för sig att titta på Zimbabwe. Men vi startar i Uganda där ett stort oljeprojekt nu har fått klimataktivister i både när och fjärran att protestera.

Under Albertsjön i Uganda hittade man 2006 en oljereserv som skulle kunna ge landet fantastiska inkomster. Sedan oljan upptäcktes har dock en mängd storbanker runt om i världen vägrat att låna ut pengar till den mest avgörande delen av projektet. Nämligen den pipeline som skall byggas från Albertsjön i Uganda till hamnstaden Tanga i Tanzania.

Anledningen till bankernas motstånd är att man anser att Uganda inte skall borra efter olja i ett område som man ser som skyddsvärt. EU och andra klimataktivistiska föreningar har protesterat högljutt mot hela projektet. Även inom landet hörs protester från den politiska oppositionen.  Oppositionsledaren Kizza Besigye har exempelvis sagt att ingen i hela världen vet vad som händer i naturen när man borrar efter olja. Ett något magstarkt påstående.

Den pipeline som man skall dra från Lake Albert trodde de flesta bedömare skulle passera genom Kenya fram till hamnen i Lamu. Detta hade varit det självklara valet om man bara såg projektet som en pipline som skall dras över ett geografiskt område kortast möjliga sträcka. Fördelen hade dessutom varit att olja som tas upp av Africa Oil i norra Kenya också hade kunnat transporterats via samma pipeline.

Lamu ligger dock i ett område där somaliska terrorister försämrar säkerheten och Lamu ligger så pass geografiskt nära den somaliska gränsen att man ser det som en säkerhetsrisk.

The Kingfisher field där borrningarna snart skall påbörjas av China National Offshore Oil Corporation (CNOOC) förväntas ge 40 000 fat råolja per dag som bäst. Man har beräknat källan att innehålla cirka sex och en halv miljarder fat råolja men att man kan komma åt ungefär 1,4 miljarder av dessa fat med den teknik som står till buds idag. Kina investerar där väst inte vill vara med.

Hela oljeutvinningsprojektet är ett samarbete mellan CNOOC, franska TotalEnergies och det statsägda Uganda National Oil Company.

Licencen för bygget av den pipeline som nu skall bli världens längsta i sitt slag är tilldelat East African Crude Oil Pipeline Company Ltd som ägs till sextiotvå procent av TotalEnergies och femton procent vardera av de statliga oljebolagen i Uganda och Tanzania. De resterande åtta procenten ägs av CNOOC.

Att EU har beklagat sig, med undantag för Frankrike, är på många sätt underligt. Gång på gång protesterar man mot de energiprojekt i Afrika som kan ge länderna på kontinenten möjlighet till ekonomisk utveckling på samma sätt som vi har haft i Europa.

Varje gång EU protesterar mot, och vill stoppa, liknande projekt i Afrika tar Afrika steg närmare och närmare Ryssland och Kina. Snart är det bara Frankrike av de europeiska länderna som gör större affärer i Afrika och det är en förlust för Europa i slutändan.

2025 beräknas den första oljan pumpa fram ur den ugandiska marken.

Zimbabwe

I Zimbabwe är det snart sagt inte någon som litar på landets ekonomiska system. Man undviker sin egen riksbanks valuta som pesten då man dras med en inflation på ett par hundra procent, en bra dag.

I kölvattnet på de problem som uppstår när man måste göra affärer i andra länders valutor dyker det upp praktiska tillkortakommanden som måste lösas. Ett av dessa praktiska dilemman är bristen på sedlar i den valuta man använder.

De flesta som köper och säljer varor i Zimbabwe föredrar amerikanska dollar framför landets egen variant av dollar. Som i de flesta sub-sahariska länderna är amerikanska dollar alltid eftertraktade. Dock uppstår problem om man har problem med inflödet av de sedlar som skall cirkulera i det ekonomiska systemet.

Sedlar slits. Någon sade en gång att amerikanska dollar är världens mest populära sedlar därför att de är som gjorda för att förfalska. Jag vet inte om denna gamla sanning fortfarande har fog för sig men i Zimbabwe är problemet att sedlarna går sönder. Utslitna och tunna som kolibrivingar faller de mer och mer isär av cirkulationen från hand till hand.

Dessutom litar man inte i Zimbabwe på sina egna banker. Bankerna i Zimbabwe är skyldiga att byta in gamla slitna sedlar, även ”greenbacks” mot nya krispiga sedlar. Det lockar dock inte de flesta mindre handlare och privatpersoner som inte vill behöva passera sina sedlar genom det system som hyperinflaterar allt den lägger sina korrupta labbar över.

Så även om det går att gå till en bank och växla in sin gamla slitna sedel mot nya vill inte ens större handlare som stora köpcentra och liknande ta emot slitna sedlar. De litar helt enkelt inte på att banken tar emot dem. Därför finns det en andrahandsmarknad för sedlar.

Så länge serienumret på sedlarna är läsbart på båda sidan av sedeln finns det ”sedelreparatörer” som gärna köper dina dollarsedlar till ett pris.

Med egna klisterblandningar lagar man sedan revor på sedlarna för att få dem att överleva ett tag till. Sedlar som inte duger för de stora butikskedjorna, och som bankerna erbjuder inflaterade zimbabwiska dollar i utbyte emot, har en självklar plats i de lägsta skikten av det ekonomiska systemet. Dessa sedlar roterar på de lokala frukt- och grönsaksmarknaderna tills de helt enkelt inte går att rädda längre.

Malawi

Kolera härjar i Malawi. Hälsominister Khumbize Chiponda säger att de hittills 30 621 rapporterade fallen är de hösta noterade antal fallen för landet någonsin.

Kolera är en bakteriell sjukdom som sprids via förorenat dricksvatten.  I Sverige har fem fall rapporterats den senaste tioårsperioden. Bakterien, Vibrio cholerae, finns inte i Sverige utan personer som upptäcks med sjukdomen här har fått den med sig från en utlandsvistelse.

Det som gör sjukdomen dödlig, upp till femtio procent av de smittade kan avlida, är att bakterien framkallar en riklig vattnig avföring som kan uppgå till mer än tjugo liter på ett dygn.

Detta leder till att den smittade förlorar stora mängder vätska och salter snabbt nog för att nästan omgående utsätta dem för livsfara.

Utbrottet av kolera i städerna Lilongwe och Blantyre har redan krävt drygt tusen personers liv.

Khumbize Chiponda ser att en orsak till den snabba spridningen nu är att de som avlider i sjukdomen tas hand om och tvättas av sina familjemedlemmar. Samma familjemedlemmar som sedan förbereder maten till begravningsfesten.

Som alltid. Håll era händer rena.

Kenya/Somalia

En undersökning i Nairobi visar att de flesta kvinnliga somaliska flyktingar tar preventivmedel utan sina mäns vetskap eller tillåtelse. Då det är männen som fattar dessa beslut för sina fruar måste kvinnorna ta dessa preventivmedel i hemlighet.

Undersökningen är utförd av Dr Eliphas Gitonga, genom intervjuer av 605 gifta somaliska flyktingkvinnor i åldrarna 15-39 i Nairobi County. Att kvinnorna döljer sitt användande av preventivmedel är inte enbart för att det är mannen som skall fatta beslut i äktenskapliga frågor utan också för att om de äkta männen skulle få nys om sina kvinnors preventivmedel är risken för att drabbas av mannens fysiska vrede överhängande.

Om man ser till samma grupp i Sverige skulle det vara ytterst upplysande om man kunde se en liknande undersökning här. Det skulle kunna ge svar på frågan om kvinnors vilja att tillgodogöra sig olika former av familjeplanering är avhängigt av hur stort eget ekonomiskt ansvar familjen själva måste ta för sina barn.

Situationen i Burkina Faso blir allt mer högexplosiv med en militärregim som allt mer ser ut att försöka eliminera konkurrensen om makten. Regimen i Burkina Faso har gett Frankrike en månads respit, sedan skall deras soldater ha lämnat landet. Det har sedan den nya juntan tog makten i september ifjol blivit ökad friktion mellan Burkina Faso och Frankrike. Frankrike hävdar att militärjuntan anlitar Wagnergruppen för legosoldatstjänster och har vägrat att arbeta sida vid sida med dessa. Samtidigt har den egna militären i landet precis fritagit 62 kvinnor och fyra spädbarn som tagits som gisslan av jihadister.

https://twitter.com/PetrVTuma/status/1615094675182080000

Det är möjligt att man med denna framgång anser sig ha tillräcklig militär styrka för att ta sig an de problem landet står mitt uppe i med en stor del av landets norra delar helt kontrollerade av islamistiska terrororganisationer som al-Quaeda och Islamiska Staten. Situationen i norra Burkina Faso är snarast att likna vid en fullskalig invasion. Man beräknar att cirka 40 procent av landet inte är under statens kontroll.

Delar av landet är under blockad av jihadisterna som hindrar transporter och samhällstjänster att nå regionerna. Att internationella styrkor fortsatt misslyckas med att leverera säkerhet i landet gör en militär förstärkning i form av ryska legosoldater begriplig.

Burkina Faso krävde i december att FN:s Barbara Manzi skulle lämna landet och förklarade henne persona non grata. Två veckor senare, i början av januari i år, meddelande regeringens talesman Jean-Emmanuel Ouedraogo att Frankrikes ambassadör Luc Hallade hade uppmanats att lämna landet.

Frankrike har svarat med att höja ett varningens finger över att den franska militära frånvaron kan riskera att de islamistiska terrorgrupperna tar tillfället i akt och flyttar fram sina positioner. Det är dock svårt att se att fyrahundra franska soldater skulle göra någon skillnad för landets säkerhet framgent då ingen skillnad har kunnat skönjas till dags dato.

https://twitter.com/matinyarare/status/1617414368001499137

Schismen mellan de två länderna startade redan samtidigt som Ibrahim Traore tog makten från den tidigare presidenten och tillika kuppmakaren Paul-Henri Sandaogo Damiba. Traore beskyllde fransk trupp för att skydda Damiba samt att Damiba planerade en motkupp med hjälp av fransk trupp. Detta förnekades naturligtvis av Frankrike.

De nu befriade kvinnorna togs till gisslan för drygt en vecka sedan och var ett trendbrott i Burkina Faso. Det har tidigare varit relativt säkert för kvinnor i landet att röra sig fritt. Det har som regel varit män som tagits som gisslan av terroristerna. De kvinnor som tidigare tillfångatagits har varit enstaka isolerade företeelser men det vi nu har fått se i form av ett tillslag där man tar dussintals kvinnor som gisslan i en direkt attack mot en by kan vara en ny taktik från jihadisterna. Ett mönster vi känner väl till från länder som exempelvis Nigeria. President Traore sade i ett uttalande att terroristerna nu vet att militären kommer att agera beslutsamt att de kommer att istället ge sig på de mest utsatta, kvinnor och barn.

Ett par kvinnor lyckades fly till fots från sin fångenskap redan vid ankomsten till platsen där de lämnades av och samlades ihop. De tog sig genom sten, buskar och törnen sig fram till sin hemby och har uppenbarligen lyckats lämna tillräcklig information för att militären snabbt kunnat agera och slå till mot platsen där deras medsystrar hölls fångna.
Ej ännu bekräftade uppgifter om flera hämndattacker från islamistiska terrorgrupper efter fritagandet av gisslan är i omlopp men det återstår att se vad som hänt och kommer att hände i kölvattnet av den aktuella händelsen.

https://twitter.com/jcokechukwu/status/1617147857819111425

Senegal

Det allmänna omdömet om Senegal är att det är ett politiskt stabilt trots en omvärld i ständig oro. Den relativa stabiliteten har inte minst tillskrivits landets president sedan 2012, Macky Sall.

Macky Sall har varit i politikens tjänst sedan 1980-talet och har tjänstgjort som minister, premiärminister och de senaste snart tretton åren som president. Under sin tid i politiken har han formats till en mycket erfaren och slipad statsman. Han har förhållit sig neutral i Ryssland-Ukraina-kriget med vetskapen om att det är alltför riskabelt och osäkert att luta sig enbart mot väst. Sall har också utan att tveka stått upp för sitt eget lands kultur och moral mot USAs ex-president Barack Obama som försökte övertala Macky Sall att ta bort Senegals lagar mot homosexualitet.  Så sent som 2016 sade Sall att "Never, under my authority, will homosexuality be legalized in the Senegalese lands."

https://twitter.com/Macky_Sall/status/1617158828629311490

Macky Sall är alltså en politiker som inte böjer sig för vinden. Vilket naturligtvis är en förklaring till att han sitter kvar till synes säkert på sin position.

En man som Macky Sall släpper inte sin hand om makten hur som helst. Definitivt inte frivilligt.

Ett sätt att göra det svårare för oppositionen att få en verklig chans till att komma över den åtråvärda makten är att fälla dem med juridiska processer.

Att tysta deras röster utan våld.

En relativt ovanlig inställning till politiskt motstånd i Västafrika.

Senast i raden av oppositionsledare att råka ut för detta är Ousmane Sonko som kom på en tredjeplats i presidentvalet 2019 och sedan dess har haft en stadigt ökad popularitet. Under 2022 blev han vald till borgmästare i Ziguinchor och ingen kunde undgå att se Sonko som en utmanare till den sittande presidenten.

https://twitter.com/_____Nguri/status/1617313091460689922

Sonko som efter sin magisterexamen i juridik arbetade som skatteinspektör har tidigare fått känna på hur illa det kan gå om man ger sig på elitens förmåner. 2016 agerade han visselblåsare när han upptäckte hur ett upplägg, med vad vi i dagligt tal skulle kalla skalbolag, hjälpte den senegalesiska toppen att skattebefria sina inkomster via kanadensiska bolag i Senegal. Sonko befriades från sin anställning som resultat av sitt avslöjande.

Nu ser det dock ut som att de ungas röst i Senegal kom för nära makten på fel väg. I dagarna blev det klart att Ousmane Sonko åtalas för bland annat våldtäkt och dödshot.

Om det är sant eller inte kommer vi med största sannolikhet aldrig att få veta. Kanske gick Sonko till den där massösen och kanske våldtog han henne och sedan hotade henne till livet om hon inte höll tyst om det inträffade. Kanske inte.

Vad vi kan vara ganska säkra på däremot är att han kommer att fällas och dömas.

Efter det kommer Ousmane Sonko inte längre vara ett politiskt hot och Senegal kommer att fortsätta att vara politiskt stabilt i en omvärld av oro i det allmänna omdömet.

https://twitter.com/mamadoulaye/status/1617347632300687361

Kenya

Härförleden fick jag en fråga från en läsare om varför jag inte skriver mer om Somalia? Det är en känslig fråga. Särskilt då jag gång efter annan med något dåligt samvete ännu en gång undvikit att nämna något om den senaste utvecklingen i Somalia. Eller det kanske är just det. Det är ingen utveckling i Somalia. Det finns alltid en mängd senaste händelser i Somalia, aldrig någon senaste utveckling.

Etniska grupper och gränsers flyttande genom åren leder till en aldrig sinande ström av konflikter som aldrig kommer lösas. Den östra och norra delen av Kenya är ett sådant exempel. En bit torr och tråkig mark som är befolkat av somalier och just nu är en del av dessa somalier delar av den somaliska grenen av al Shabaab. Dessa jihadister har ett brinnande hat mot Kenya sedan Kenya har varit Somalia behjälpliga med att försöka utrota denna mänskliga varböld och fortsätter därför sitt lågintensiva krig mot Kenya på kenyansk mark.

https://twitter.com/Ikoofiro/status/1616286436386344960

I Garissa har islamisterna under de senaste veckorna utsatt bilar, bussar och lastbilar för granatattacker som dödat flera kenyaner. Som svar på detta utförde kenyansk militär en attack som slog ut och dödade tio al Shabaab-terrorister.  Nu väntar alla på vad motdraget blir i detta ändlösa elände till konflikt. Kommer de somaliska terroristerna att enligt känd modell att försöka spränga något borgmästarkontor eller har man fortfarande styrkan att iscensätta en massaker i något köpcentrum i Nairobi?

https://twitter.com/GroundHawkKE/status/1616705385582190597

https://twitter.com/CTP_Kenya/status/1617410231742648320

Låt oss avsluta med att hylla en fallen entreprenör.  Den nionde januari avled spritpampen Francis Kiambi, eller Francis Kiambi Matanka Kiriiro, i sitt hem endast två veckor innan sin femtionde födelsedag.

Hur  tidigt Francis Kiambi än mötte sitt öde var han stor i livet. Redan under sin studietid startade hans affärsmannaskap då han helt enkelt slog upp en liten butik på campus. Samtidigt som han studerade agrikultur på University of Nairobi startade alltså hans entreprenörsbana parallellt med studierna genom försäljning av snabbmat, läsk och juice.

Francis kommer att bli ihågkommen för att han var en företagsledare som folket älskade. Som alla framgångsrika företagsledare i Kenya måste de också bli en del av politiken. Det är två delar av samma liv och närmast en självklarhet bevakar man sina intressen på alla dess arenor här.

https://twitter.com/KindikiKithure/status/1615810014974775321

Patiala Distillers Kenya i Nairobi är kända för sina produkter Konyagi, Blue Ice Vodka, Gold Medal Brandy, Best Classic Gin, och Diamond Ice samt att de lyckades få ensamrätt som återförsäljare av en del importerade drycker som det danska ölet Faxe. Hans intresse för agrikultur gjorde honom dessutom till en framgångsrik producent av dirra (sorghum) och vattenmeloner och till och med import av timmer fanns med bland hans affärsintressen.

I takt med ökad rikedom från sitt kenyanska alkoholimperium ökade också Francis välgörenhetsarbete och det rörde sig verkligen från stort till smått. Francis Kiambi kunde betala studieavgifter till fattiga men lovande ungdomar samtidigt som han sköt till stora summor pengar till politiska kampanjer och partier. Han lyckades aldrig vinna något av de lokala val han själv ställde upp i men betraktades som något av en kungamakare i kulisserna. Hur mycket av det som är sanning eller skröna kan få dö med Francis Kiambi själv.

Hans mest underhållande strider och slag stod alltid mot skattmasen. Kenya Revenue Authority (KRA) har gjort vad de har kunnat för att få Francis fälld för något av den uppsjö av skattebrott man genom åren anklagat han och hans företag för. Det har alltid varit Francis som vunnit striderna.

2021 stegade en mindre armé av tjänstemän in på fabriken i Nairobi och stoppade produktionen för att utföra en utredning på plats. Man menade att fabriken hade förfalskat tullstämplar och använt dessa för att undvika skatt.

Francis gick till domstol och vann en jordskredsseger. KRA fick på pälsen av domare James Makau som konstaterade att KRA:s agerande var en travesti på rättvisa och att fabriken genast skulle få fortsätta produktionen efter KRA:s obefogade tillslag. Domstolen sade rent ut att KRA skulle hålla sig borta från företagets mark.

Så låt oss sörja bortgången av  Francis Kiambi, en typ av människa och entreprenör som världen behöver fler av. Inte färre.

De så kallade fredsbevarande trupperna som FN fortsätter att stationera i Demokratiska republiken Kongo lämnar efter sig övergivna barn i stor omfattning. De unga tonårsflickorna, ofta i åldern 14 till 15 år, som byter sex mot pengar eller gåvor från de kåta killarna i blåa hjälmar lämnas sedan att själva ta hand om frukterna av dessa utbyten.

Ett annat vanligt förekommande scenario är att FN-soldater inleder förhållanden med de lokala kvinnor som värvas för arbete på förläggningarna, exempelvis som städerskor. När FN-soldatens tjänstgöringsperiod når sitt slut lämnar han förhållandet, ofta utan att över huvud taget informera sin förmodade partner om detta. Resultatet är att en stor del av barnen i de områden de kåta blå är stationerade i lever med ensamstående unga mödrar som har svårt att få livet att gå ihop ekonomiskt.

FN-insatsen Monusco har naturligtvis regler som förbjuder sexuella relationer med minderåriga och förbud mot att betala för sexuella tjänster. Samtidigt har problemet växt till en nivå där Monusco betalar skolavgiften för de barn dess soldater lämnar efter sig. Man känner alltså väl till hur deras soldater roar sig på lokalsamhällets bekostnad.

Då soldaterna sällan delar sin rätta identitet med de kvinnor de inleder sexuella relationer med blir det svårt för kvinnorna att få den utlovade skolpengen betald av Monusco.

FN har lovat att lämna Demokratiska republiken Kongo i förtid, före den planerade reträtten 2024. Detta har vi avhandlat i artikeln Sexturister i blåa hjälmar.

Sydafrika och Moçambique

I Sydafrika har president Cyril Ramaphosa utlovat en utredning efter en film som visar hur soldater slänger en man i en brinnande hög av skräp. På filmen kan man se en soldat med den sydafrikanska flaggan på uniformen. Sydafrika har soldater på plats i Moçambique för att bistå landet i kampen mot islamistiskt våld.

De sydafrikanska soldaterna i Moçambique ingår i Southern African Development Community Mission in Mozambique (SAMIM) som placerats ut i vissa distrikt i Cabo Delgado-provinsen. Orsaken var den ökande islamistiska terrorismen som i stor utsträckning drabbar kvinnor och barn i området.

Soldater från åtta olika stater i södra Afrika ingår i insatsen som sjösattes i juli 2021. Soldaterna kommer från Angola, Botswana, Demokratiska republiken Congo, Leshoto, Malawi, Tanzania, Zambia och ovan nämnda Sydafrika. All denna trupp samarbetar med försvarsmakten i Moçambique. Hittills har insatsen verkat ge en hel del positiva resultat då man har lyckats återta kontrollen över flera byar och beslagtagit vapen och annan krigsmaterial.

Att trupper har lyckats återta byar och områden omkring dessa har också resulterat i att människor som flytt islamisternas våld har vågat återvända till sina hem och att transportvägar mellan byarna nu är betydligt säkrare att vistas på.

I sin framfart att skydda civilbefolkningen har nu alltså soldater fångats på video hivandes kroppar på brinnande sophögar kommit till kännedom för omvärlden. Amnesty International har naturligtvis uttalat sig och säger att säkerhetsarbetet i området inte ”måste komma till kostnaden av mänskliga rättigheter”.

I den på sociala medier spridda filmen kan man identifiera den sydafrikanska flaggan på en soldat som inte är handgripligen inblandad i själva händelsen utan står bredvid och filmar det hela med sin mobiltelefon. Vilket också naturligtvis är på vilket vis filmen har kommit till. Men nu vill alltså Sydafrikas president Ramaphosa stämma i bäcken och utreda vad hans lands soldater egentligen sysslar med i vad som kan vara Afrikas just nu mest anonyma krig.

Kenya

I Kenya har ett av alla dessa ständiga mord lyckats få media att skriva spaltkilometrar och att gå vilse i logiken under tiden de skriver tills tangentborden glöder. Hbtq-aktivisten Edwin Chilobas kropp hittades uppstyckad i en låda bredvid en väg och genast var media igång med spekulationerna. Redan samma dag som lådan med kroppen påträffades kunde tidningarna berätta om hur utsatta hbtq-människor var och hur detta hat mot allt hbtq nu hade resulterat i mordet på Edwin Chiloba.

Upprördheten och indignationen i pressen var i topp under några dagar när man beskrev hur Chilobas kropp blivit behandlad och misshandlad. USA skickade tekniskt stöd för att hjälpa till att söka spår via Chilobas mobiltelefon. Men plötsligt dog det massmediala intresset lokalt här i Kenya.

https://twitter.com/graceamondi7/status/1611116542783094787

Den huvudmisstänkte för mordet på Edwin Chiloba är hans egen partner. Ett våldsdåd begånget inom hbtq-sfären. Media kunde inte fortsätta att pumpa ut artiklar om utsatthet och hat längre och nu rapporteras fallet ur samma vinkel som alla andra mord. Om den huvudmisstänkte Jacktone Odhiambo är skyldig till att ha strypt, plockat ut ögonen och sedan styckat Edwin Chiloba blir polisen och domstolens sak att reda ut men lokalpressen är inte lika upphetsad längre.

Nyhetsmedia i väst passar dock på att pumpa ut artiklar om hbtq-gemenskapens utsatthet med anledning av mordet på Chiloba. Det senaste jag läste var en artikel från Reuters som hävdade att mordet på Chiloba är ett bakslag för transpersoner i Nairobi. De hänvisar till den kenyanska lag som kan ge utövandet av homosexuellt samlag 14 år i fängelse. Naturligtvis betonar Reuters att det är en lag som lever kvar från kolonialtiden. Att Kenya har haft ett drygt halvsekel på sig att ta bort den lagen men inte är intresserade av att så göra, det nämns naturligtvis inte alls.

Reuters hoppas nog att ingen i väst orkar sätta sig in i fallet och att läsaren av artikeln skall tänka att det är synd om hbtq-rörelsen som utsätts för hat utifrån. Att det mesta hatet rörande hbtq-gemenskapen kommer inifrån är en insikt som inte lär bli comme-il-faut än på länge.

Zimbabwe

Det dysfunktionella Zimbabwe fortsätter att excellera i misskötsel och misär. Inför det kommande valet ökar märkligt nog som tidigare våldet mot oppositionella. Det ledande oppositionspartiet Citizens Coalition for Change (CCC) som har ett starkt stöd i mer urbana områden får allt som oftast se sina anhängare på landsbygden drabbas av politiskt motiverat våld.

Det ledande, och sedan det socialistiska upproret enda styrande, partiet Zanu-PF gör vad de kan för att inte deras utlovade demokratiförsök skall utmynna i något som kan liknas med demokrati. Därför har man fiffigt nog infört regler för hur politiska partier får hålla möten. Ett parti som vill hålla offentliga politiska sammankomster måste anmäla detta till de av Zanu-PF styrda myndigheterna två veckor innan evenemanget skall gå av stapeln.

Som av en slump brukar detta innebära att flera politiskt aktiva ledare och funktionärer i oppositionspartierna råkar ut för våld, inte sällan dödligt sådant, och andra lika märkliga och olyckliga sammanträffanden som försvårar dessa politiska sammankomster.

I lördags sköt polis in tårgas i en lokal där CCC höll ett möte och passade också på att arrestera 25 partimedlemmar, inklusive två parlamentsledamöter. Man hann också med att spöa upp några deltagare rejält innan de packades in i polisbussarna. CCC hävdar att det var ett internt valstrategiskt möte medan polisen å sin sida hävdar att det var ett lagvidrigt, "icke sanktionerat" politiskt möte. Polisens talesman Paul Nyathi säger också att han nåtts av uppgifter att flera människor hade utsatts för våld på platsen vilket ger polisen större anledning att hålla de gripna i säkert förvar under utredningen.

Att det var de gripna som utsattes för våld stör inte utredningen.

Polisen skall nu hålla de gripna i förvar tills utredningen av fallet är klart.

Då inget datum för presidentvalet är bestämt får nog oppositionen räkna med att den här utredningen kan dra ut på tiden.

Precis som vi prognostiserade i vår senaste Afrika-kolumn blev de 49 till döden och fängelse dömda FN-soldaterna från Elfenbenskusten benådade av juntan i Mali. Ett spel där fyrtionio människor utsattes för skräcken att behöva fortleva, om möjligt, ett par decennier av sina bästa år oskyldiga i fängelse. För att två staters ledare skulle få framstå som goda.

Nu kan såväl Malis president Assimi Goïta som som den ivorianska delegationen som var i Mali för att förhandla om de gripna soldaterna i december ta åt sig äran för frisläppandet och benådandet av dessa. Elfenbenskustens president Alassane Ouattara välkomnade soldaterna hem på söndagsmorgonen och poserade glatt för pressen tillsammans med de frigivna. Dessutom fick Assimi Goïta visa styrka mot Västafrikas ledare och Economic Community of West African States (ECOWAS) genom att ignorera deras slutdatum för frisläppandet med en vecka.

Ett politiskt skådespel som resulterar i mer makt åt ledarna och innehållslösa förhoppningar om diplomatins möjligheter till folket.

Sydsudan

En annan nyhet som vi rapporterat om här på Morgonposten och nu får anledning att återkomma till är den om när Sydsudans president Salva Kiir kissade ner sig till tonerna av nationalsången vid invigningen av en ny väg i landet.

Nu är efterspelet av läckaget igång. Sex journalister från den statsägda tv-bolaget South Sudan Broadcasting Corporation gripna och häktade, ”misstänkta för att ha kunskap om hur videomaterial på hur presidenten urinerade på sig själv har läckt ut”, enligt Patrick Oyet som är president för journalisternas fackförening i Sydsudan.

Det videomaterial som visade presidentens blöta olycka sändes aldrig i landets TV-sändningar – av uppenbara skäl – men att materialet senare rann ut i sociala medier har nu satt de sex journalisterna i en pöl av problem.

Förutom president Salva Kiir forsar även Vita Nilen genom det bördiga Sydsudan. Trots naturens förutsättningar har krigen i landet slagit ut dessa förutsättningar för vanligt strävsamt folk och i grannländerna befinner sig 1,8 miljoner sydsudaneser som flyktingar för tillfället. Det är som alltid på de här breddgraderna etniska konflikter som förhindrar landets utveckling. Sydsudans inkomster kan sägas vara två. Det ena är den flödande oljan och den andra är det lika flödande biståndet. Svält och andra katastrofer, som presidentens privata problem, i det här landet beror inte på torka utan på att alla pengar stannar i huvudstaden Juba.

Som i de flesta andra afrikanska länder med flera etniska grupper, i Sydsudan cirka 200 stycken, handlar landets ekonomi i stort sett om vem som har makten för tillfället. Här är de stora maktspelarna folkslagen Dinka och Nuer och en vanlig lösning i afrikanska stater i centrala och östra Afrika är att dela makten mellan de dominerande etniska intressena. President Kiir är Dinka och vice-president Riek Machar är Nuer. 2013, bara två år efter att Sydsudan hade blivit ett självständigt land efter inbördeskriget i Sudan sparkade Kiir sin vice-president. Med den vanliga historien om att hans vice-president planerade en statskupp. Sedan 2016 är dock Machar tillbaka på sin post och det är nog av nödvändighet om man skall ha någon framgång i att ena landet.

Dock kräver ett enande att några av landets resurser kommer dess medborgare till del och det kommer inte att hända i närtid.

Sudan

Som minnesgoda läsare säkert kommer kommer ihåg, skrev jag för en knapp månad sedan om hur Nigeras president Mohamed Bazoum vädjade till Europa att sätta stopp på mottagandet av afrikanska immigranter. Det tänker jag på de följande raderna knyta ihop med det faktum att man i Sudan förra veckan grep Kidane Zekarias Habtemariam som ibland har kallats världens mest eftersökta människosmugglare.

Kidane är eritrean och lider av den i Afrika utbredda bristen på medkänsla för andra levande ting, även människor. Människosmuggling över Medelhavet är ett problem som Europa inte bara har varit med att skapa utan även fortfarande underhåller. FN är en av de största organisationerna som fortfarande motarbetar de afrikanska ländernas önskan om att Europa skall upphöra med att locka framför allt unga arbetsdugliga män från sina hemorter i det sub-sahariska Afrika för att söka lyckan i Europa.

https://twitter.com/rgowans/status/1611259934745972736

Kidane Zekarias Habtemariam har drivit mycket av sin handel med människor i Libyen. Libyen är det nordafrikanska land som erbjuder flest smuggelvägar. Anledningen till detta är att Europa och USA bestämde sig för att bomba landet tillbaka till klankrig och obefintliga framtidsutsikter. Jag har personligen träffat ett av Kidanes tortyroffer, en landsman till Kidane som ansågs för liten och vek för att kunna säljas som slav och därför blev måltavla för den eritreanske människohandlarens besvikelse.

Nu är en samvetslös handlare i människokroppar gripen. Det står dock fler i kö för att ta över och fylla den plats som Kidane nu lämnar. Därför vore det på sin plats att vi nu hörsammar Mohamed Bazoums vädjan och slutar locka unga kapabla afrikaner över till Europa.

De flesta flyr inte från något. De flyr till något.

Zimbabwe

Zimbabwe har förbjudit all export av oförädlad litium då man anser att landet förlorar stora möjligheter till ekonomiska vinster genom att inte förädla mineralen själva. Regeringen i Harare hoppas att man genom att ta större del av utvecklings- och förädlingsprocessen av litium nå 20 procent av den totala globala efterfrågan av mineralen.

Mineralexport står för 60 procent av Zimbabwes totala exportinkomster. Med siktet inställt på att öka inkomsterna för landet, som sedan det blev socialistiskt gång på gång överlevt som nation enkom på grund av att tillräckligt många av medborgarna kan idka byteshandel, inför man nu exportförbud för oförädlat litium.

Ingen litiumhaltig malm, eller obearbetat litium över huvud taget, får exporteras från Zimbabwe till ett annat land utom under skriftligt tillstånd från ministern, sade landets gruvminister Winston Chitando i en kommentar till den nya lagen.

Dock kommer man att exkludera gruvbolag som bygger egna bearbetningsanläggningar. Det innebär att utländska gruvbolag kan fortsätta att ta hand om vinsten länge de förädlar litiumet på plats i Zimbabwe.

Det omättliga globala behovet av elektronisk rörlighet gör litium till en av de viktigaste mineralerna då batteritillverkare förväntar sig att litium-ion-batterier kommer att fortsätta vara en av mobilitetens viktigaste komponenter.

En annan produkt som som försvinner över gränsen från Zimbabwe är utbildad sjukvårdspersonal. Fler än fyratusen läkare och sjuksköterskor har lämnat Zimbabwe sedan 2021 på grund av de låga lönerna i landet. Sjukvården är en statlig affär och en sämre stat än Zimbabwe att driva affärer är svårt att finna. En sjuksköterska tjänar motsvarande tusen svenska kronor i månaden och i fjol gick många läkare och sjuksköterskor ut i strejk med krav på inte bara högre lön, utan också på krav att lönerna skall betalas ut i amerikanska dollar.

Med Zimbabwes konstanta problem med en devalverad valuta och höga inflation gör att allt färre vill hantera den lokala valutan som återinfördes 2019 efter en tids frånvaro. Nu hanterar Zimbabwe sjukvårdspersonalens krav på det sätt de brukar hantera problem, på fel sätt.

Sedan 10 januari har man förbjudit organiserade protester för sjukvårdspersonal med fängelse upp till sex månader som strängaste straff.

Därför bjuder jag på en prognos igen.

Prognosen är att fler sjuksköterskor och läkare lämnar Zimbabwe för att söka lyckan i något grannland. Som resultat av detta kommer Zimbabwe hamna i akut brist på sjukvårdspersonal vilket i sin tur kommer att leda till nya kontraproduktiva lagar.

I mitt kära Kisumu utmärktes julförberedelserna av fullständigt trafikkaos. Att resa med bil eller bus mellan Kisumu och Nairobi är ett äventyr och en utmaning i sig själv i vanliga fall. Det är sju åtta timmar av hjärtat i halsgropen, apor på vägen och förare i total avsaknad av konsekvenstänkande. Hastighetsbegränsningen på åttio kilometer i timmen på motorvägen avhjälper inte den ständigt närvarande känslan av att det går alldeles för fort.

Men 24 december ville alla med tillgång till en bil ta sig från Kisumu för att fira julen 25 december i huvudstaden. Med ett ej ännu färdigbyggt motorvägsprojekt som redan till vardags skapar köer och kaos var det som gjort för en trafikpropp av historiska mått. Vissa trafikanter satt fast vid påfarterna till motorvägen i över tolv timmar.

https://twitter.com/ItsEtyang/status/1606358919592411144

https://twitter.com/KisuuleSulaiman/status/1606508311767031808

Vid påfarten vid River Nyando bridge försökte flera bilister ta sig runt köbildningen genom att svänga ut vid sidan om påfarten, vilket endast ledde till att bilarna fastnade i den djupa lervällingen. Men här i det som förr kallades Karivondo låter man aldrig en affärsmöjlighet glida en ur händerna snart samlades unga män med rep och allehanda hjälpmedel för att hjälpa bilar som fastnat att komma loss. Mot en avgift naturligtvis.

Snart nog hade gatuförsäljarna lämnat centrala Kisumu för att prova sin lycka på motorvägen istället. Enligt rykten skall försäljningen av tilltugg och dryck passerat alla tidigare kända och okända rekord.

Rwanda/Demokratiska republiken Kongo

En läckt FN-rapport som förväntas presenteras i dagarna skall enligt uppgift innehålla ”betydande  bevis” på att Rwanda har gett sitt militära stöd till rebellorganisationen M23. Rwanda som hittills hårdnackat nekat till inblandning och samarbete med M23 sedan länge misstänkts stödja rebellgruppen med materiel, stridande trupp och möjlighet att gömma sig i säkerhet i Rwanda.

https://twitter.com/RGakwerere/status/1608745381327929345

Efter att M23 tog till reträtten 2013 utgick de styrande i Demokratiska republiken Kongo (DRK) att rebellgruppen var slagen för gott. Rebellerna i M23 drog sig tillbaka till ett område där Uganda, Rwanda och DRK:s gränser möts i fuktig skog mellan gamla vulkanberg. De flesta trodde att rebellerna skulle dö av köld och aldrig mer ställa till problem.

Föga anade då styret i DRK att såväl Uganda som Rwanda skulle se möjligheterna till att använda M23 för sina egna intressen. Nu är de tillbaka och har under hösten intagit stora områden.

Det återstår att se vad FN-rapporten innehåller. Det finns en möjlighet att rapporten är en produkt skapad för att FN skall finna orsaker tillräckliga för att fortsätta hålla sig kvar i landet. Mot befolkningens uttalade vilja.

https://twitter.com/kivunews24/status/1605874127994294273

Eritrea/Somalia

Två av de mest politiskt "krångliga" länderna i Östafrika, Eritrea och Somalia, bjuder på ytterligare märkligheter. Plötsligt har femtusen försvunna somaliska män återfunnits i Eritrea. Femtusen män som försvann under tidigare presidenten Mohamed Abdullahi Farmaajos styre efter en rekryteringskampanj av den somaliska regeringen.

Officiellt sökte man män som ville arbeta i Qatar men sedan försvann männen spårlöst. Efter en tid började anhöriga till männen att höra av sig till regeringen.  Deras söner och män hade lyckats ge livstecken ifrån sig. Från Eritrea. Där de tjänstgjort i den Eritrianska krigsmakten.

När den sittande Somaliska presidenten Hassan Sheikh Mohamud kom till makten kunde den nya regeringen låta meddela att femtusen försvunna män var "återfunna" i Eritrea och att dessa nu skulle tas hem till Somalia. Nu när de ändå har fått en gedigen militär träning är det inte hem till sina familjer och hembyar de återvänder. Dessa återfunna män skall nu genast sättas in i den offensiv mot terroristorganisationen al Shabaab som intensifierades tidigare under 2022.

Somalias tidigare chef för landets underrättelse- och säkerhetstjänst, Abdisalam Guled, vädjar till regeringen att om man nu inte vet hur många män det handlar om som den tidigare regeringen skickade till Eritrea, räkna hur många man får hem och i vilket fysiskt tillstånd de befinner sig. Regeringen har inte svarat på denna vädjan ännu.

Såväl Somalia som Eritrea nekar till uppgifterna i en FN-rapport att somaliska soldater skall ha varit i strid för Eritreas räkning i Etiopien. Dessa skall ha varit en del av den eritreanska militära insatsen i Tigray-regionen i Etiopien där inbördeskrig har rasat under två år fram till nyligen. Dessa män som blivit soldater under falska förespeglingar om välbetalda arbeten i Qatar skall strida mot välmotiverade terrorister i al Shabaab kan i värsta fall resultera i att många av dem helt enkelt byter sida.

Nigeria

Nigeria införde för drygt ett år sedan eNaira, landets nya digitala valuta. Efter ett första år där intresset minst sagt varit svalt bland de skeptiska nigerianerna har därför landets regering via sin centralbank infört begränsningar i hur mycket kontanter man kan ta ut i banker och automater.

Digitala valutor har under de senaste två åren varit ett het ämne bland centralbanker och regeringar världen över. Fördelen, för utställaren, med digitala valutor styrda av riksbanker är att regeringar snabbt kan besluta om restriktioner i hur medborgarna använder sina redan skattade besparingar för att styra konsumtionsmönster. Kina som är ett föregångsland på området har blivit en förebild för många regeringar i såväl väst som Afrika.

Att Nigeria är ett av de länder som var först ut att införa sin digitala valuta på bred front får sägas vara aningen oväntat och minst sagt riskabelt. I ett land där minst 36 procent av befolkningen saknar bankkonton och en stor andel av medborgarna framlever sina liv som nomadiska herdar sker all handel vara mot vara eller i kontanter. Med de nuvarande begränsningarna i kontanthantering har landets valuta börjat sjunka i värde. Regeringen har därför lättat något på begränsningarna men utan synbart resultat.

Risken för Nigerias regering är att landet dollariseras då landets egen valuta begränsar inrikeshandeln och den digitala valutan anses suspekt.

Att bara runt trehundratusen av 252 miljoner invånare har en aktiv kallad digital plånbok visar med tydlighet att misstänksamheten mot landets digitala valuta är stor. Denna misstänksamhet skall ses ur perspektivet att befolkningen i Nigeria är aktuellt medvetna om regeringens behov av att styra dem.

När Twitter raderade en tweet från president Muhammadu Buhari svarade Nigeria med att stänga ned åtkomsten till Twitter i sju månader. Att stänga ned möjligheterna till att dela och ta del av information är en afrikansk paradgren. Enligt Surfshark, som erbjuder tjänster som VPN med mera, har 32 afrikanska stater vid något tillfälle begränsat möjligheten till åtkomst av digital information sedan 2015.

I det mer teknik- och demokratinaiva Europa lär utrullningen av nationella digitala valutor bli enklare. Trots, eller tack vare att exempelvis Bank of Englands utredning av nationell digital valuta särskilt påpekar styrkan i densamma då regeringar kan hindra människor från fria inköpsval, skall jag låta vara osagt.

Dock bjuder jag på en prognos. När den svenska e-valutan införs kommer det också att vara inträdet till Euro för Sverige och det lär ske senast 2024/25.

På en konferens med andra afrikanska statsledare talade Nigers president Mohamed Bazoum bland annat med Italiens dito Sergio Mattarella och vädjade till Europa att sätta stopp för det stora mottagandet av afrikanska immigranter. President Bazoum vill att europeiska stater skall införa uttalade kvoter för hur många afrikanska immigranter som varje stat kan tillåta och att dessa kvoter skall avgöras enbart av behovet av arbetskraft.

Nigers geografiska position gör det till ett genomgångsland för hundratusentals afrikaner på väg mot Nordafrika och dess hamnstäder för vidare transit mot i huvudsak Italien och Spanien. President Bazoum påpekar att strömmarna av afrikaner mot Europa för med sig stora problem i form av trafficking och att dessa problem kan stävjas med uttalade kvoter baserade på arbetskraftsbehov.

"Tanken att europeiska investeringar i Afrika skulle vara nog för att få ekonomisk utveckling och hindra ekonomiska flyktingar från att lämna sina hemländer är orealistiskt" sade president Bazoum bland annat. "Afrikas utveckling är något betydligt mer komplext" menade Bazoum. Ett annat problem för Bazoum och andra Afrikanska ledare är att de som lämnar deras länder för att söka sin utkomst i Europa oftast är de som är nödvändiga att ha kvar i byarna och städerna i sina hemländer för att det skall finnas några som helst möjligheter till ekonomisk utveckling i Afrika. Det vill säga unga starka män.

https://twitter.com/mohamedbazoum/status/1599891332771610624

För president Bazoum och för Niger och många andra afrikanska länder är det ett rop på hjälp till Europa att immigrationen från Afrika till Europa skall ha måste vara arbetskraftsrelaterad.

Sydafrika

President Cyril Ramaphosa i Sydafrika har hamnat i blåsväder. Sedan polisen fick in uppgifter om att Ramaphosa förlorat stora summor oredovisade pengar på sin farm har en utredning lett fram till den senaste i raden av landets korruptionsskandaler.

Cyril Ramaphosa avsatte sin företrädare Jacob Zuma med löfte om att städa upp korruptionen i landet. Det bör med största sannolikhet tolkas som att Ramaphosa ville ta över utkomsten från korruptionen från sin företrädare.

För Ramaphosa kommer korruptionsanklagelserna olägligt i kalendern då African National Congress (ANC) om några få veckor skall utse partiets kandidat inför det kommande valet 2024.

Affären startade när Sydafrikas tidigare spionchef Arthur Fraser i juni tidigare i år klev in på en polisstation med en anklagelse om korruption och pengatvätt och att president Ramaphosa skall ha försökt att dölja detta genom att inte anmäla att han blivit bestulen på en stor mängd kontanter i olika utländska valutor.

I en redogörelse till polisen berättade Fraser om hur presidentens farm, Phala Phala viltfarm, blivit plundrad av tjuvar vilka kom över kontanter motsvarande ett värde av minst fyrtio miljoner kronor. Vissa uppgifter gör gällande att summan kan motsvara det dubbla av det uppgivna värdet. Polisen startade en utredning för att försöka klargöra varför Presidenten hade stora summor kontanter på sin farm och om dessa var redovisade eller icke. Inbrottet skall ha skett redan 2020 men alltså inte kommit till kännedom innan juni i år.

President Ramaphosa själv hävdar att han var bortrest under tiden för inbrottet och att han anmält händelsen när den väl kom till hans kännedom och att mängden kontanter som försvunnit närmast är att betrakta som försumbara och har sitt ursprung i farmens dagliga affärsverksamhet, viltjakt.

Frasers anmälan innehåller film och foton från övervakningskameror och detaljerade uppgifter om tjuvarna ifråga som enligt uppgifterna skall ha spenderat stora summor pengar på bland annat nya dyra bilar. I kölvattnat på polisutredningen har oppositionspartiet African Transformation Movement (ATM) motionerat i parlamentet om att starta en Sketion 89-utfrågning. Sektion 89 är en process under vilken man kan anklaga och utreda en sittande president om det framkommer bevis på oegentligheter.

https://twitter.com/MDNnewss/status/1602241147061116929

Jacob Zumas ex-hustru Nkosazana Dlamini-Zuma, som förlorade maktkampen om presidentskapet till Ramaphosa 2017, och ett par ministrar har officiellt gått ut och föreslagit att presidenten bör kliva åt sidan efter vad som framkommit i vad media i Sydafrika har döpt till ”Farmgate”. Turistminister Lindiwe Sisulu som utmanar Cyril Ramaphosa och kampanjar mot denne internt i ANC kräver Ramaphosas avgång.

En talesperson för presidenten sa i ett uttalande att presidenten inte har för avsikt att avgå eller att kliva åt sidan med anledning av en ”felaktig anklagelse”. Presidenten kommer således att fortsätta sin kampanj för en ny presidentperiod.

Frågan är om väljarnas bristande tålamod med en president som profilerat sig som en kraft mot mygel och korruption efter ett decennium av Zumas mygel och korruption är tillräckligt för att skaka ANC? Eller har partiet genomsyrat systemet med tillräckligt mycket mygel och korruption för att sitta säkert?

https://twitter.com/Gentlements/status/1601637399054143488

Kenya/Demokratiska republiken Kongo

Kenyas tidigare president Uhuru Kenyatta blev upprörd och uttryckte att mötesdeltagarna uppvisade bristande respekt för hans makt under fredsmötet i Nairobi i måndags. Kenyatta har blivit utsedd av East African Community (EAC) till ledare för de fredsamtal mellan representanter för Demokratiska republiken Kongos regering, de starkaste rebellgrupperna, överlevare och civilsamhälle. Samtalen som har till syfte att få till ett eldupphör efter de senaste månadernas eskalerande militära våld i DR Kongo.

Det är inte bara de interna aktörerna som har intresse av att det råder åtminstone grundläggande ordning i landet. Även grannländer och omvärld vill se att det är ”business as usual” i landet med ofattbart stora mineraltillgångar med möjlighet att berika alla som har ett finger med i spelet.

Det officiella avslutandet av fredsmötet i Nairobi skulle krönas av ett tal av den tidigare kenyanske presidenten. Talet fick dock skjutas upp i sista stund. Flera representanter för de deltagande rebellgrupperna reste sig helt sonika och lämnade de avslutande förhandlingarna med hänvisning till uteblivna utlovade traktamenten.

Man kan se detta som ett försök att sätta käppar i hjulet för fredsprocessen men det kan också vara så enkelt att man behöver de utlovade traktamentena för att ha råd att betala sina hotellnotor i Kenyas huvudstad.

Uhuru Kenyatta var inte road av tilltaget och den bristande respekten för hans person. Kenyatta påpekade att han personligen varit delaktig i att äska medel för samtliga utgifter för mötet och lovade att han omedelbart skulle söka klarhet i vad som låg bakom de uteblivna utbetalningarna.

Kenyatta tillade också att de delegater som lämnat mötet kanske inte förstod att han fortfarande är en mäktig person som har delegaternas ledares öra och uppmärksamhet och att han därför bör visas rättmätig respekt.

Demokratiska republiken Kongos aktuella situation verkar dock inte ha påverkats nämnvärt av fredsförhandlingarna i Nairobi.

Aber nicht. Ursäkta min franska men det var ett England som inte har imponerat speciellt under turneringen så här långt och som långt in i första halvlek spelade ett impotent anfallsspel. Ett England som spelade oavgjort mot USA i gruppspelet och vann två matcher som inte säger någonting om var England egentligen står, mot Iran och Wales.

Vi har sett överraskande resultat i vissa grupper men att England inte slår USA är svagt. Nio mål framåt ser bra ut i statistiken men det är sex mål mot Iran och tre mot Wales. Man släpper dessutom in två mål mot Iran. ett framåtlutat Senegal skulle kunna slå ut England och gå vidare i VM.

Kamerun lyckades att slå ett Brasilien som släppte ut sina avbytare på grönbete (läs Johan Linders utmärkta matchreferat här) men Ghanas Black Stars föll ihop mot ett Uruguay som var betydligt sugnare än Ghana på att gå vidare, även om de inte tog sig hela vägen, och förpassade Ghana till ett VM:s marginalanteckning.

Det afrikanska hoppet stod således till Senegal. I svensk media har det mesta om Senegal handlat om landets fotbollsstjärna Sadio Mané som inte är på plats. Trots att inte en enda av Aliou Cissés mannar spelar i någon, för svenskar, obskyr inhemsk liga saknas till stor del kunskap om spelarna. Då spelar de ändå till vardags i lag som Chelsea, Rennes, Everton, Milan, Anderlecht, Olympiakos, Monaco, Everton, Nottingham Forest, et cetera.

Efter fyra minuter dök matchen första riktiga farlighet upp när Boulaye Dia tar emot en passning från Pathé Ciss som snappat upp bollen efter att Senegal brutit ett offensivt försök av England. Dia är nästan förbi backarna men borde kanske ha provat ett tidigare avslut.

Sedan tar halvleken form.

England för och Senegal försöker täppa igen och ta hand om kontringar. Dock är England bättre och snabbare på att återvinna boll än senegaleserna. Det är ett styrkebesked som England visar och som kan vara det som avgör den första halvleken.

Ismaïla Sarr får ett läge efter att bollen via Stones arm studsat ner framför honom precis framför målvakten. Trots en tydlig hands och VAR blir det ingen straff för Senegal.

Filip Lamperuds utmärkta text om VAR (kan du läsa här) slutar i ett nej till VAR. Här kommer ett argument till, som tillägg till Filips. Vi har ingen aning om det var en hands eller något annat de kontrollerade för i situationen ovan. Beslutet: ingen straff, kan ha handlat om en eventuell fällning. Ytterligare ett exempel på VAR och dess tillkortakommanden.

Eftersom Sarrs läge dök upp efter en av flera svaga insatser i den engelska backlinjen blir England väldigt försiktiga och defensiva för en stund. Senegal fick tillfälle att ta över initiativet och bli mer offensiva.

I trettioförsta spelminuten hittade också Ismaïla Sarr fram till Boulaye Dia som tvingade Pickford till en reaktionssnabb enhandsräddning. Men med ett uppflyttat och utmanande lag hamnade Senegals backlinje för högt och exakt 38 minuter in i halvleken kom det första engelska anfallet i fart och Hendersons fot var sist på bollen som hamnade i nät.

https://twitter.com/vokethatipster/status/1599624396133388293

1–0 och Senegal försökte hitta tillbaka men engelsmännen hade nu förstått att det skulle gå med fart mot det senegalesiska försvaret och nu kom anfallen ett efter ett. När Bellingham också lyckades bryta en boll i fart fick Kane sätta 2–0 på kraft efter att ha blivit helt ren på tilläggstid och det var det sista som hände i halvleken.

Det var inte ett rättvist resultat sett till hela första halvleken men helt rättvist sett till hur England vågade växla upp mot ett Senegal som lyckades hota England när de var för försiktiga.

Andra halvlek på Al Bayt Stadium startade med tre förändringar i Senegal.  Aliou Cissé bytte ut tre av sina mittfältare mot två mittfältare och en anfallare i Bamba Dieng. En tydlig satsning offensivt och med fyrtiofem minuter kvar att spela och underläge med två mål något tvunget att göras. Inledningen av andra halvlek bjöd också på fotboll och fart. England spelade ut med ett helt annat självförtroende än i första halvlek. Senegal sökte lösningarna och en reducering som skulle kunna förändra matchen igen. Ett mål i det här läget skulle ge oss ännu en förändrad matchbild. Och det kom.

Målet. Phil Foden plockade, i fart, upp en boll som Kane tappat i en duell och drev bollen med sig på vänsterkanten.  När Kalidou Koulibaly mötte upp honom slog han passningen parallellt med mållinjen mellan benen på Koulibaly och framför målvakten till en Bukayo Sako som löpt sig till en målchans. En fot på bollen och 3–0 var ett faktum liksom spiken i kistan var ett faktum.

Hur kan man sammanfatta den afrikanska insatsen i detta VM? Marocko slås sannolikt ut av Spanien i sin åttondelsfinal och inget lag från Afrika kommer längre.

Ghana är fortfarande lite för tunna för att hoppas på mer än att ta sig vidare ur ett gruppspel än på några år. Kamerun är bättre än sitt resultat i detta världsmästerskap men kan inte heller tro på mer än en åttondelsfinal i VM-sammanhang inom snar framtid.

Senegal är bättre än England i trettiofem minuter av åttondelsfinalen i år men sedan räcker man inte till. Ett mål på någon av de inledande chanserna som man skapade hade kunnat förändra det men samtidigt saknar man styrka nog att vända en match på den här nivån.

Vad finns det bakom dessa nationer som vi kan få chansen att se och uppleva i nästa fotbolls VM? Ett av de bästa lagen i CAF Africa Cup of Nations 2021 var definitivt Nigeria. Nigeria blev utslaget redan i åttondelsfinal mot Tunisien men skall absolut inte räknas bort bland de afrikanska lagen. De skulle nästan garanterat ha kunnat konkurrera mer framgångsrikt än Ghana redan i detta VM.

Bakom Nigeria så har vi Egypten som Senegal slog ut på straffar efter 1–0, 0–1 i deras kvalificeringsmöten. Bakom dessa nationer ser jag inga riktiga utmanare. Afrika är på väg framåt och har varit på väg framåt i fotbollsvärlden i flera decennier nu. Men det är fortfarande en lång väg att gå till den absoluta toppen i världsfotbollen.

I Taita-Taveta, Kenya har nu elefanter börjat trakassera befolkningen i byn Zongwani. På jakt efter tilltugg och vatten har en flock elefanter som tröttnat på torkan i området börjat ta sig friheter som satt hela byn i skräck.

Julius Mwatela vaknade av ett högt ljud och sekunden senare kände han hur sängen lyftes från marken. I panik slängde han sig ur sängen och rusade mot dörren. Det sista han såg innan han slog upp plåtdörren och sprang för allt vad han var värd till ett grannhus var två elefantbetar som tryckt sig igenom väggen.

https://twitter.com/SelinaTeyie/status/1596068293135171584

Cirka 20 elefanter är nu ökända i området och byborna kan vittna om hur ledaren för flocken tar sig fram till hus och små butiker för att slita bort taket, vilket oftast är gjort av halm eller liknande, och sedan rota sig igenom kök och hyllor efter godsaker som socker, mjöl, bröd och tilltugg. Godsakerna slängs ut på marken och bytet bärs sedan iväg till den borrade vattenbrunnen utanför byn. Där har flocken rivit muren som omgärdade brunnen och nu kan de i godan ro smaska i sig sitt godis och släcka sin törst.

Djuren vandrar runt i de tre byarna Zongwani, Marapu och Rahasi som delar på vattenbrunnen och byborna har nu börjat hålla vaktschema och tänder eldar runt om i byarna för att hålla elefanterna på avstånd. På tio dagar har Jumbo och hans gäng lyckats förstöra 27 hyddor och paniken och ropen efter hjälp från myndigheterna stegras dag för dag.

https://twitter.com/SKuseren/status/1597568447059492870

De lokala styresmännen i byarna har också anklagat myndigheterna för att inte dela med sig av inkomsterna från Tsavo nationalpark från vilka de tjuvaktiga elefanterna ifråga stammar. Taita Taveta Wildlife Response Trust har lovat att hjälpa drabbade bybor att fylla i rätt formulär för ansökan om ersättning från staten för förödelsen.

Intergovernmental Relations Technical Committee (IGRTC) är den myndighet som har reagerat på propåerna och säger att man kommer att lösa problemen inom sex månader.

São Tomé och Príncipe

Den lilla ö-nationen São Tomé och Príncipe utsattes, enligt Reuters, för ett kuppförsök 25 november. Premiärminister Patrice Trovoada höll senare samma dag en kortare kommuniké på Radio Somos Todos Primos där han kunde meddela att landet varit utsatt för ett kuppförsök som startade vid 00.40 och var avvärjt och avstyrt strax efter 06.00 samma morgon.

Vilka som låg bakom kuppförsöket på den paradisliknande ön är ej ännu allmänt känt men attacker inleddes mot flera militärbaracker i landet och minst fyra kuppmakare oskadliggjordes och omhändertogs. Senare greps en tidigare soldat vid namn Arlecio Costa för inblandning i kuppförsöket.

Sedan det senaste kuppförsöket, riktat mot president Fradique de Menezes 2003, har landet uppfattats som stabilt.

São Tomé och Príncipe upptäcktes och annekterades av Portugal någon gång på 1470-talet. Drygt 50 år senare befolkade portugiserna dem huvudsakligen med fångar och landsflyktiga judar. Den första tiden odlades sockerrör med hjälp av slavar från fastlandet men sedan 1800-talet har kaffe och kakao varit huvudsaklig gröda. I dag är kakao den enda exportvaran av betydelse i landet, som är beroende på internationellt ekonomiskt stöd. Efter Sovjetunionens fall har São Tomé och Príncipe lämnat Sovjet-modellen som samhällsförebild. Den tidigare marxist-leninistiska enpartistaten har kommit långt i sin omstöpning av samhället och har i dag ett utvecklat lokalstyre och en yttrandefrihet som respekteras.

Tanzania/Kanada

En lite annorlunda stämning har lämnats in till högsta domstolen i kanadensiska provinsen Ontario. Bakom stämningen står 21 tanzanier som anser att det kanadensiska gruvbolaget Barrick Gold skall hållas ansvariga för delaktighet i utomrättsliga mord utförda av tanzanisk polis som bevakar North Mara-gruvan. Gruvan är belägen i norra delen av Tanzania endast 30 kilometer från gränsen till Kenya.

Barrick Gold har tre gruvor i Tanzania. Förutom North Mara också Bulyanhulu samt Buzwagi, som är ett projekt under nedstängning.

Bland de 21 personerna som ställt sig bakom stämningen finns anhöriga till fem män man hävdar har dödats av tanzanisk polis. Att anmälan riktas mot gruvbolaget Barrick Gold och inte mot den tanzaniska staten beror enligt anmälarna på att polisen som bevakar gruvan snarare är anställda av Barrick än av staten.

Företaget anser att anmälan är helt ogrundad och att den är full av felaktigheter och man säger att man har för avsikt att "kraftfullt bestrida stämningen". En talesman från Barrick säger att det är ett "försök att framföra anspråk mot Barrick Gold Corporation i Ontario baserat på påstådda handlingar från den tanzaniska polisen, även om Barrick inte utövar någon kontroll eller ledning av någon som helst karaktär över den tanzaniska polisen."

I stämningen slås det fast att invånare i trakten rutinmässigt beträder gruvområdet för att hitta slagg och gruvrester som innehåller spårmängder av guld som de bearbetar och säljer. Anmälarna hävdar att polis som är avsatt att bevaka har agerat våldsamt mot de människor som ertappats vid gruvan.

Det hävdas även i stämningen att Barrick har en aktiv och praktisk kontroll över den polis som är posterad vid gruvan. Vilket i praktiken gör dem till företagets privata säkerhetsstyrka.

Att man själva gör sig skyldiga till olaga intrång och stöld kan möjligen sätta käppar i hjulet för något slags framgång med stämningsansökan ifråga.

Ghana

Ghana vill komma ifrån behovet att behöva hålla stora volymer av utländsk valuta för att kunna köpa olja med amerikanska dollar. Därför har man nu föreslagit en ny politik som skall implementeras under första kvartalet 2023, vilken innebär att man ämnar köpa olja med guld som betalningsmedel istället för dollar.

Minskade valutareserver i kombination med efterfrågan på dollar från oljeimportörer i landet försvagar den ghananska valutan cedi vilket leder till ökade levnadsomkostnader för medelghananen.

Enligt vice-president Mahamudu Bawumia kommer den nya finanspolitiken "att förändra vår betalningsbalans i grunden och avsevärt minska den ihållande värdeminskningen av vår valuta".

Ghana producerar själva råolja men deras enda egna raffinaderi togs ur bruk 2017, efter en explosionsolycka. Sedan dess är man helt och hållet tvungen att importera raffinerade oljeprodukter.

Landets regering hoppas att bytet av guld mot olja kommer att betyda en stor strukturell förändring och sträcker ut en hand till övriga länder i Västafrika att följa exempel.

Samtidigt backar man upp sitt beslut med att beordra samtliga industriella guldbolag som är verksamma i landet att med början från 1 januari 2023 sälja 20 procent av sin totala volym av bearbetat rent guld till landets centralbank.

Regeringen kommer via banken att betala spotpris, utan rabatter, och regeringen kommer att betala företagen för guldet i ghananska cedi.

Det enda gruvbolaget som har kommenterat regeringens nya finanspolitiska åtgärd är Gold Fields Ghana, vilka har tre gruvor i drift i landet. Gold Fields talesman kommenterade att branschen ännu inte fått några officiella förfrågningar men att man redan säljer 15 000 uns guld i år till centralbanken.

Ghana som producerar olja, guld och kakao står i början av den största ekonomiska krisen på en hel generation, enligt regeringens egna prognoser.

Senegal kommer att göra allt för att bevisa belackarna att de har andra planer än att lägga sig platt.  Aliou Cissé utnämndes av CAF till årets coach och Senegal vann inte bara Africa Cup of Nations 2021 utan var tvåa i turneringen 2019 (Africa Cup of Nations spelas vartannat år) och har under 2000-talet etablerat sig som en maktfaktor i afrikansk fotboll och ingenting tyder på att de tänker slå av på takten.

Öppningsmötet mot Nederländerna var snäppet bättre än Senegals västafrikanska kollegors premiärmatcher men det har visat sig minst sagt svårt att bedöma lagen efter deras premiärmatcher i detta VM. Förlusten kom sent i matchen. Det dröjde till matchminut 84 innan Nederländerna fick hål på Lejonen av Teranga. Enligt många ett misstag av målvakt Édouard Mendy men jag har inget att anmärka på Mendys insats vid Gakpos nickmål. Däremot är det Mendy som får ta på sig ansvaret för att han släpper ut returen till Davy Klaassen och 0–2 i nionde förlängningsminuten i andra halvlek.

Nederländerna vinner över Senegal. Nederländerna spelar oavgjort mot Ecuador. Senegal slår Ecuador. Vilket lag är egentligen bäst?

Mot Qatar gjorde Famara Diédhiou det viktiga 0–2-målet. Diédhiou var Senegals bäste målskytt under kvalet inför VM och har gjort 11 mål på 26 landskamper, vilket ger ett bättre snitt i landslagströjan än självaste Sadio Mané. Det kan vara viktigt att komma ihåg.

Målet mot Qatar kom på en fast situation, en hörna. Fasta situationer är något som Senegal har visat sig behärska mycket väl. Dessutom stod målvakten Édouard Mendy för ett par räddningar av absolut toppklass.

Så blev det då dags för ett direkt avgörande om vilka som skulle få följa med Nederländerna vidare från gruppen (för att Nederländerna skulle förlora mot Qatar fanns det ingen, knappast ens i Qatar, som trodde) på Khalifa International Stadium inför drygt 44 500 åskådare.

https://twitter.com/brfootball/status/1597652251450949634

Direkt efter att domaren hade blåst igång matchen tog Lejonen av Teranga hand om saker och ting från första sekund och det var kontrollerat halvleken igenom. Senegal spelade upp boll efter boll via kanterna vilket Ecuador inte hade några egentliga motmedel emot.

Senegal var också fysiskt dominanta över hela planen. De gånger som Ecuador försökte sig på att spela på offensiv planhalva var det närmast uteslutande på Senegals högerkant där Kalidou Koulibaly (nu i Chelsea) var stabil som en marmorkolonn och inte släppte någon förbi sig.

Ecuadorianerna lider ju tyvärr av den smärtsamma allergi mot närkontakt som många sydamerikaner och sydeuropéer drabbats av men senegaleserna hanterade behärskat de flera skrämmande scenarion. När de vid direkt hudkontakt med motståndarna fick se dessa lyfta rakt upp från marken och vända sig nittio grader för att sedan falla handlöst rakt ned i gräset behöll de ändå fattningen och tålamodet. De tänkte inte låta sig provoceras.

Framåt gav de snabba uppspelet via kanterna resultat när Ismaïla Sarr skar in i straffområdet med en fin löpning och var förbi sina motståndare. En sen Piero Hincapié blev tvungen att fälla Sarr, som själv tog hand om straffen.

Målvakten Hernán Galíndez åt höger och Ismaïla Sarrs straff närmast slickade stolpen på målvaktens vänstra sida. Galíndez kunde inte ha varit längre ifrån en räddning. En välförtjänt ledning för lejonen.

Oturligt nog hade jag valt att strömma matchen med svenska kommentatorer och trots att Senegal gick till anfall efter anfall, och Ecuador kände sig tvungna att bara rensa och slå bort bollar, babblade bisittaren Lotta Schelin oavbrutet om de fina offensiva trevliga Ecuador. Under en av Ghanas matcher försökte samma Schelin att uttala ordet ghananer. Det misslyckades vid båda försöken och hon fick till slut formulera om sig. Det råder antingen stora logiska brister i kommentatorernas resonemang eller är det bara ren okunskap. Och hur man kan resonera som att det landslag som rankas av FIFA som nummer 44 skulle vara något slags klar favorit mot den nation som är rankad som nummer 18 är ju direkt märkligt.

"Det här passar ju Ecuador bra" var kommentaren från bisittare Schelin efter 27 minuters speltid när Ecuador fortfarande hade problem att spela sig till senegalesisk planhalva och Lejonen av Teranga var det enda laget som skapade chanser. Hade detta varit radiokommentatorer hade jag trott att det var en helt annan match än den jag såg med mina ögon. Remarkabelt uselt och en närmast hallucinatorisk upplevelse.

Andra halvlek började med ett jagande Ecuador som tog initiativet. Ecuador behövde ett oavgjort resultat för att kunna gå vidare från gruppen och i sextiosjätte minuten kunde Moisés Caicedo raka in en boll på hörna. Plötsligt stod Caicedo helt utan bevakning och en senegales som stod som klistrad vid första stolpen omöjliggjorde att ställa någon offside. Det var en direkt svag försvarsinsats av Senegal. För mycket Teranga och för lite lejon helt enkelt.

I det följande anfallet fick Senegal en frispark som den kraftfulle mittbacken och kaptenen Kalidou Koulibaly resolut slog i mål efter att Ecuador inte orkat rensa bort andrabollen. 1–2 och Senegal klara för cup-stegen, där mycket kan hända.

Annars har det mesta som sagts om Senegal inför och under den här turneringen handlat om den spelaren som inte är här. Sadio Mané och hans skadefrånvaro har varit det hetaste ämnet runt Senegal. Att laget saknar den spelare som räknas som en av världens absoluta toppspelare under det innevarande året är naturligtvis en förlust. Totalt har Sadio Mané under sin landslagskarriär gjort 34 mål på 93 landskamper.

Fotboll är trots allt en lagsport och det Senegal har visat under sina bästa stunder i de tre första matcherna under VM är att de har en helhet. Fortfarande blir afrikanska lag bedömda för den brist på lagspel och hänfallande åt individuella prestationer som historiskt har varit deras signum. Nu när de visar upp en organisation i spelet som väl matchar andra kontinenters lag är omvärldens fokus på en enda spelares betydelse. Kapten Kalidou Koulibaly visade i matchen mot Ecuador att det finns ledargestalter att samlas kring. Jag både tror och hoppas att Senegal - Un peuple, un but, une foi - kan ge England en ordentlig kamp om fortsatt spel i dessa världsmästerskap. England som i internationella fotbollssammanhang är permanent överskattade kan mycket väl åka ut ur turneringen med Senegals benägna hjälp, även om spelbolagen anser att Senegals endast har drygt 16 procents chans att vinna.

https://twitter.com/goal/status/1597745221885911042

Matchresultat för västafrikanska lag

Matcher spelade till och med 30:e november

Senegal – Nederländerna 0–2

Qatar – Senegal 1–3

Senegal – Ecuador 2-1

Schweiz – Kamerun 1–0

Kamerun – Serbien 3–3

Portugal – Ghana 3–2

Sydkorea – Ghana 2–3

Världens just nu längst sittande ledare för ett land är Teodoro Obiang Nguema. Han tog makten från sin egen farbror genom en kupp 1979 och har nu suttit vid makten i Ekvatorialguinea i hela 43 år. Av någon märklig anledning har Teodoro Obiang utlyst val i landet. Märkligt därför att alla vet att det är det mest auktoritära styret i hela Afrika och att valen är rena skådespel.

Visserligen får de 40 procent av befolkningen som har låtit sig röstregistrerats ta sig till vallokalerna för att lägga sin röstsedel. Väl där ombesörjer vallokalsdelegaterna att man röstar på rätt parti eller att röstsedeln rivs. Sedan fortsätter teatern med att man meddelar ett röstresultat där det sittande partiet PDGE, det vill säga Teodoro Obiang själv, har vunnit med drygt 90 procent av rösterna.

Så min prognos är att Ekvatorialguinea ännu en mandatperiod får äran att ledas av Teodoro Obiang Nguema. Det enda synliga hotet mot det nuvarande styret är en intern kupp. Då landets oljereserver börjar sina och nu endast ger 93 000 fat per dag, mot de 160 000 fat man levererade per dag 2015, kan man misstänka att Teodoros ålder och minskade intäkter till sina bundsförvanter lämnar fältet öppet för eventuella maktförskjutningar.

Några prognoser för mindre grad av auktoritet och korruption kan jag dock inte leverera.

Sydafrika

Sydafrikanska shoppingkedjor som Massmart och Shoprite stänger ner sina butiker i land efter land. Efter att ha missbedömt marknaderna i de länder de har expanderat i ser de sig nu nödgade att backa från sin tidigare expansionsiver. Shoprite meddelar att de stänger ner sina verksamheter i Demokratiska republiken Kongo, Nigeria, Kenya, Uganda och Madagaskar. Massmart stänger på samma sätt ner sina varuhus under namnet Game Store i Uganda, Tanzania, Ghana, Nigeria och Kenya.

Shoprite anger som orsak inflation och ökade inköpspriser på varor samt kontrakt på lokalhyror baserade på amerikanska dollar som orsak. Massmart ligger nog närmare sanningen när de erkänner att de inte riktigt har förstått marknaderna där de försökt etablera sig.

Min lokala Game Store här i Kisumu i Kenya är belägen i köpcentret Mega City Mall. Trots sitt namn är detta med svenska mått mätt en ganska liten galleria och varje gång jag besöker Game Store slås jag av att det aldrig samtidigt är fler kunder än anställda i butiken och nu är det snart slut. 25 december stänger butiken för gott då ingen har visat intresse för att ta över verksamheten.

Det misstag de sydafrikanska kedjorna har gjort är att helt missbedöma marknaderna i övriga subsahariska länder och de butiker man har etablerat har hamnat geografiskt långt ifrån de potentiella kunderna.

Sydafrika har ännu en betydligt större köpstark medelklass och fler stora urbana områden än sina afrikanska grannar. Mega City Mall ligger beläget i utkanten av vad som närmast är att betrakta som ett slumområde. Här försöker människor livnära sig på enklare hantverk som att kunna svetsa ihop metalldelar till redskap eller möbler och man säljer grönsaker och kött slaktat och styckat hemmavid.

Att etablera ett traditionellt varuhus med vitvaror, köksutrustning, möbler, tv-apparater, fläktar och energisnåla LED-lampor i detta köpcentrum betyder att man måste få kunder som annars handlar i centrala Kisumu att ta sig ut i den slummiga utkanten av staden. Den medelklassen finns helt enkelt inte här.

Kenya

I slutet av förra veckan klev herr Wangethi Chege in på polisstationen i Kasarani, Nairobi och bad om polisens hjälp att avlägsna den döda kroppen av en kvinna från hans bostad.

Den 59-årige mannen hade träffat en kvinna på, vad polisen benämner som, ett underhållningsetablissemang. Vilket betyder att kvinnan ifråga med andra ord tillhörde det lätta gardet. Chege uppgav att vid hemkomst hade han uppfattat att kvinnan plötsligt förvandlats till ett spöke alternativt ett troll, zimwi, och gått till någon form av attack.

Han hade då sett sig nödgad att utdela ett antal knivhugg för att försvara sig mot detta övernaturliga monster. Kasaranis polischef Anthony Mbogo säger dock att man kommer att utreda det hela som ett vanligt mord då offret huggits till döds med en mängd knivhugg som samtliga placerats i rygg och huvud. Polischef Mbogo säger att polisen redan uteslutit spöken och troll ur utredningen.

I den kenyanska byn Yatta har en 48-årig ensamstående mamma till åtta drivits ur byn av sina grannar. Enligt upprörda bybor är har kvinnan i sin ägo ett manligt könsorgan som hon varje morgon tar fram och viftar med mot himlen. Detta har enligt byborna orsakat att det väntade och välbehövliga regnet låter dröja. I ett försök att genomföra en reningsritual för kvinnan slaktade byborna en get som man tvingade henne att dricka det ännu varma blodet från. Då reningsprocessen inte gav önskat resultat, då regnet ännu inte faller, beslutade man sig för att driva henne ur byn.

Man lät riva hennes tak och hjälptes mangrant åt att förpassa ägodelarna till sidan av vägen som passerar byn. Polisen hämtade kvinnan och hennes barn och låter familjen bo på en närliggande polisstation tills vidare då en av döttrarna har en skoltentamen nästa vecka och behöver lugn och ro inför denna.

Innan man dömer magiskt tänkande som leder till dessa till synes galna handlingar skall man betänka att magiskt tänkande förekommer i alla samhällen. Inte minst i Sverige, där vi exempelvis har reduktionsplikten. För vilken ett flertal kanske skulle behöva smaka varmt getblod.

Någonstans norr eller nordväst om Turkanasjön finns ett land som heter Woto. Det är ett av alla dessa hemländer för olika stammar i Afrika som inte erkänns annat än av tradition stammarna emellan. Så länge stammarna inte är i krig med varandra vill säga.

Woto är hemlandet för det nomadiska samburu-folket och betyder norr på deras språk samburu. Exakt var landet ligger är det ingen som riktigt vet men trots att samburu-folket räknas som en kenyansk stamhittar man snarast Woto i södra Etiopien. I dag lever de största delarna av detta nomadiska herdefolk i Samburu County som ligger söder om Turkanasjön. Dessa enkla nomader har nu hamnat på den politiska agendan med anledning av deras tradition att omskära såväl män som kvinnor. Den nyss avgångne president Uhuru Kenyatta satte 2019 som mål att kvinnlig omskärelse skulle vara helt utrotat i Kenya till slutat av 2022.

Kenya har i jämförelse med andra afrikanska länder en låg del av kvinnlig omskärelse men det finns fortfarande grupper som inte tänker ändra sina traditionella vanor för att blidka politiker. Enligt myten hade "Kipkenyo många bröder och systrar som alla dog när de uppnådde pubertet. Kipkenyo beslutade att när han själv fick barn skulle han förändra dem alla när de närmade sig puberteten. Han lät omskära dem alla och inget av barnen dog. Folket iakttog och beslutade sig för att följa exempel."

Traditionen bjuder att en kvinna som inte är omskuren skall våldtas i en ritual och en ej omskuren kvinna får inte föda några barn. Då processen att skära bort klitoris på flickorna med begagnade och smutsiga skärverktyg ofta leder till svåra medicinska besvär, bland annat infektioner med fistelgångar mellan slida och ändtarm som följd, har man i ett första steg försökt erbjuda samburu att komma till sjukhus, för att få ingreppet utfört med sterila verktyg i en ren miljö.

Detta har inte varit en speciellt framgångsrik metod och nu inleder Kenya en ny metod för att försöka få samburu att sluta upp med den kvinnliga omskärelsen. Man har utvecklat en mobil-app där användarna anonymt kan anmäla misstanke om att en omskärelse är nära förestående. Då skall de lokala myndigheterna ge sig ut till platsen och utföra omfattande undersökningar och förhör för att kunna stävja tilltaget.

Att appen presenteras just nu är heller ingen slump. Förutom att 2022 börjar närma sig sitt slut är det oftast under skolornas decemberlov som omskärelsen av flickorna utförs.

I premiärmatchen mot självaste Portugal, en svår motståndare för vilken nation som helst, ställde Black Stars upp med en defensiv och bakåtlutad 5-4-1-uppställning plus Lawrence Ati-Zigi längst där bak mellan stolparna. Med den defensiva uppställningen var det lovvärt att se att man startade matchen med att pressa de portugisiska motståndarna högt upp i banan. Det var tydligt att taktiken var att låta Portugal äga boll men att försöka göra det svårt att tränga igenom försvarsmuren som höll sin uppställning disciplinerat genom matchen.

När Ronaldo i åttonde matchminuten tog emot en passning som skar igenom försvarsmuren och friställde honom med målvakten hade den unge keepern redan läst spelet och möte Ronaldo innan denne hann komma i läge för avslut. Zigi gjorde sig stor och avvärjde situationen.

Efter det anfallet tog Black Stars ned pressen en bit i banan och gjorde sig därmed ännu tätare och svårare att komma runt eller igenom.

Sjundeplatsen i VM 2010 i Sydafrika är som sagt Black Stars bästa internationella resultat här långt och då gick man vidare från gruppspel efter att ha kommit tvåa i sin grupp efter Tyskland. Om man gör en jämförelse mellan de grupper Ghana spelade i då, 2010, och nu, 2022, finns det vissa likheter.

Grupperna består av en stark favorit. Då Tyskland, nu Portugal. Sedan tre lag där vilka resultat som helst egentligen är rimliga på förhand. 2010 räckte det med en vinst (mot Serbien), en oavgjord (mot Australien) och en förlust mot Tyskland för Black Stars att ta sig vidare på målskillnad.

Första halvleken mot Portugal kanske inte kommer att bli kvar i minnet som en av de bästa fotbollsmatcher man har sett men det ju allt som oftast faktum i de första omgångarna av världsmästerskapen. Lagen skall hitta sin rytm och acklimatisera sig. Ghanas taktik fungerade genom första halvlek och man höll Portugal borta från egentliga målchanser. Man visade upp ett samlat lag och det var imponerande att se att varje enskild spelare i Black Stars stod upp för sig i de individuella duellerna med portugiserna.

I 33:e minuten lyckades Black Stars vid ett av sina få försök att bryta igenom framåt att skapa en hörna. Mohammed Kudus, med klubbtillhörighet Ajax, slog en helt godkänd hörna som Baba Rahman förvaltade till en chans. De få offensiva tendenserna under halvleken visade att Black Stars mycket väl kan hota sin motståndare. Inte minst Kudus hårda skott kan komma att ställa till det för motståndarna under återstoden av turneringen. I sin iver att se till att hålla matchen mållös till pausvilan drog dock Mohammed Kudus på sig ett onödigt gult kort när han för sen in i en duell om en hög boll sträckte fram sin fot i vägen för den portugisiske spelaren som var på väg att slå bort bollen. Portugisen träffade med full kraft på undersidan, och därmed dobbarna, på Kudus skor och den dåliga timingen bestraffades.

2010 gick Black Stars vidare från sextondelsfinalen mot USA med vinst i övertiden, för att möta Uruguay i kvartsfinalen. Matchen gick till ett straffavgörande där Uruguay gick segrande ur striden, men en sjundeplats måste absolut ses som en ordentlig framgång för nationen. I år har man chansen att ta revansch mot Uruguay redan i gruppspelet vilket skulle ge laget självförtroende inför utslagsrundorna i slutspelet. Man kunde med lite hjälp från fru Fortuna ha kunnat nå en kvartsfinal redan i VM 2006 i Tyskland om man nu inte hade fått Brasilien som motståndare i sextondelsfinalen.

Den svarta stjärnan på Ghanas landslagsuniform har funnits med sedan landets självständighet 1957 och har blivit en symbol viktigare än färgerna på landets flagga för att symbolisera Ghanas fotbollslandslag. The Black Star Line var ett skepparrederi lett av bland andra Marcus Garvey för att vara ett redskap för gods och personer i ”Back-to-Africa”-rörelsen. ”Black Star Liners” anses av vissa kännare vara 1970-talets viktigaste reggae-låt. Skriven och framförd av Fred Locks kunde den göra ”Back-to-Africa”-rörelsen känd för en helt ny generation.

Turneringens yngsta trupp gick ut till andra halvlek med till synes gott mod. Det finns enorma mängder talang i Ghanas trupp men avsaknaden av erfarenhet av att spela på högsta internationella nivå lös emellanåt igenom. Man får ta i beaktande att flera av truppens utlandsproffs ännu spelar i olika andraligor runt om i framför allt Europa. Två spelare i truppen spelar kvar i Ghana Premier Leauge. Trots detta var det veteranen i sammanhanget, André Ayew, spelandes i All-Sadd – Doha, som drog på sig Black Stars andra gula kort för kvällen.

Femtiofem minuter in i matchen började de portugisiska spelarna dra nytta av de unga ghananernas brist på erfarenhet. Efter att ha lärt sig att ingen spelare i Black Stars tänkte flytta på sig eller vika ner sig i en närkamp började portugiserna falla som höstlöv i närkamperna. Något som fungerade för att stoppa spelvändningar och i stället få frisparkar till sin fördel.

Taktiken att låta Portugal äga bollen (62 procent bollinnehav) men stänga spelytorna höll fram till sextiofemte minuten då Ronaldo ånyo löpte sig till läge och fick en perfekt passning. När mittbacken Mohammed Salisus fot var hundradelen för sen för att nå bollen och i stället fällde Ronaldo var straffen ett faktum.

En straff som Ronaldo slog högt och hårt vilket inte gav målvakten Zigi en chans att göra någonting åt den trots att han läste Ronaldo rätt och slängde sig åt rätt håll.

Ghanas taktiska dispositioner förändrades efter målet och man började att utnyttja sina individuella talanger inom ramen för sin spelidé och i sjuttiotredje minuten löpte Kudus igenom från vänstersidan in mot målområdet och fick fram en boll som André Ayew kunde sätta rakt i mål.

Då både Kudus och Ayew hade dragit på sig varsitt gult kort byttes båda spelarna ut direkt efter målet i ett dubbelbyte.

Uppenbarligen ville man inte riskera att få någon av spelarna utvisad och med bara en kvart kvar att spela av matchen trodde man sig kunna hålla oavgjort till avblåsningen. Kanske var det ett ogenomtänkt beslut? Kanske var det de oerfarna spelarnas brist på fokus, att det direkt bytena var genomförda stod 2–1 till Portugal och endast två minuter senare stod 3–1?

I det här skedet såg beslutet om bytena ut som en taktisk missräkning som skulle kunna kosta laget deras självförtroende in i nästa match. Otto Addo har hyllats för hur långt han har tagit detta oerfarna lag men nu såg det ut som han hade tagit ett rejält felbeslut.

Men Black Stars tänkte inte ge upp och att byta in Osman Bukari i stället för André Ayew resulterade i åttionionde minuten i en reducering.

Målet var inte helt olikt Ghanas första. Ett pass från backposition upp till offensiv vänsterkant, denna gång till backen Baba Rahman som gjorde en offensiv löpning och vann sin duell. Sedan en ballongpass över försvarande backar parallellt med mållinjen där Osman Bukari kunde sätta huvudet på bollen rakt i öppen bur.

I den absoluta matchavslutningen lurade Iñaki Williams bakom Portugals målvakt och kunde stjäla bollen av denne när han rullade den framför sig för in inspark. Hade inte Williams halkat i situationen hade de helt enkelt kunnat stjäla sig till ett mål och fått en välförtjänt poäng med sig. Nu får Black Stars samla sig efter förlusten och se tillbaka på vad de gjorde bra i den här matchen. Det var pass bra att jag tror att de tar sig vidare från gruppen i ytterligare ett VM.

Matchresultat för västafrikanska lag

Matcher spelade till och med 26:e november

Senegal - Nederländerna 0–2

Qatar - Senegal 1–3

Schweiz – Kamerun 1–0

Portugal – Ghana 3–2

Enligt en läckt rapport från den ugandiska regeringen beräknas 500 dödsfall till slutet av april 2023. Om prognosen visar sig stämma kommer detta att utvecklas till det tredje största Ebola-utbrottet sedan sjukdomen upptäcktes första gången 1976.

Men de senaste siffrorna tyder på att utbrottet kan ha rasat ut – för den här gången.

Vid nedtecknandet av dessa rader är dödsfallen uppe i 53 och bekräftade smittade 135 sedan 20 september.

https://twitter.com/ebola_cases/status/1594468726795108358

När det nuvarande Ebola-utbrottet bröt ut i Uganda tidigare under hösten räknade nog de flesta av oss som följer utvecklingen i Afrika att situationen skulle vara under kontroll inom någon vecka. De första fallen kom från en familj i byn Madudu. En by med cirka 480 hushåll och familjen sattes i den rutinmässiga 21-dagars karantänen omedelbart efter att det var klart att man återigen hade med Ebola att göra.

Fred Balungu och hans familj klarade sig och tillfrisknade men när karantänen var över hade hans grannar börjat insjukna och dö. Balungu berättar i en intervju för Deutsche Welle hur han brottas med känslorna inför det faktum att han kan vara orsaken till sina grannars öde.  Ingen vet huruvida det är Balungu eller någon annan som har spridit smittan i byn. Den stam av viruset som har identifierats i det aktuella utbrottet i Ugande stammar från Sudan och anses vara ett virus som sprider sig relativt långsamt.

Isoleringen av Madudu fick inte stopp på spridningen och president Museveni pekade på att flera insjuknade bröt sin isolering för att ta sig till traditionella häxdoktorer i andra byar för att bli behandlade mot förtrollningen de trodde sig ha drabbats av. De tradinionella helarna är mer tillgängliga och billigare att anlita än modern sjukvård vilket tros ha bidragit till smittspridningen.

Om en ambulans tillkallas tar det som regel flera timmar innan den dyker upp och ambulanspersonalen kräver kontant betalning på plats för att ta med sig patienten eller att påbörja behandlingen. De traditionella helarna tar sig an fallet genast i utbyte mot en get eller ett fjäderfä.

Det senaste Ebola-utbrottet är det femte i Uganda sedan år 2000 och senast just den här stammen av viruset gjorde sig påmint i Uganda var för tio år sedan, 2012. Till dags dato har smitta påträffats i åtta regioner i Uganda. Två regioner har nu stängts ner i lockdowns vilket leder till brist på såväl mat som andra nödvändiga varor.

Ett problem som kan komma att göra nya lockdowns verkningslösa är det faktum att Uganda hade världens längsta nedstägningar av skolor på grund av Covid-19. I två år var samtliga skolor stängda och när Covid-19 inte drabbade befolkningen till närmelsevis lika hårt som andra sjukdomar, som malaria exempelvis, riskerar man att människor försöker komma runt konsekvenserna av nedstägningarna.

Sudan-stammen av viruset skiljer sig på flera sätt från Zaire-stammen vilket har försvårat förebyggande åtgärder och försenat diagnoser. De två virusen har endast 55% genetisk likhet och vaccinen mot Zaire-stammen av viruset kan därför inte antas skydda mot Sudan-stammen. Dessutomskiljer sig förloppen i insjuknande åt. Generellt kan man beskriva insjuknandet vid smitta av Zaire-stammen med förlorad kroppsstyrka och muskelstelhet sedan feber. Vid smitta av Sudan-stammen av virusen liknar insjuknandet mer insjuknandet vid malariasmitta, feber och utmattning.

De liknande symptomen vid malaria smitta som vid insjuknande av den aktuella Ebola-smittan misstänks ha förvärrat det nuvarande utbrottet. Dels väntar insjuknade personer i vissa fall flera dagar innan de söker vård, dels bedömde sjukhuspersonalen som tog emot de första fallen från  Madudu patienterna som smittade av malaria. Detta ledde till att sjukhuspersonalen inte använde korrekt skyddsutrustning, vilken det för övrigt råder brist på, och därför också smittades och i den första vågen av döda ingick det arbetslag på sjukhuset som tog emot de första svårt insjuknade patienterna.

Nu har Uganda rapporterat det första fallet av Ebola i en region utanför de centrala regionerna. Det är i Jinja i östra Uganda fallet har påträffats och nu riskerar smittan att sprida sig utanför Ugandas gränser till de grannländer som har en regelbunden kontakt och ström av människor som passerar gränserna varje dag.

Ugandas grannar Rwanda, Kenya, Sydsudan och Tanzania har redan en ökad försiktighet och beredskap vid sina gränser mot Uganda. I Kenya har man utlyst hög beredskap i de tjugo regioner som beräknas vara i störst risk att få in smittan. Tanzania påbörjade förberedelser i form av specialutbildad sjukvårdspersonal och särskildt upprättade infektionskliniker för att stå redo, redan efter att första dödsfallet av Ebola i Uganda rapporterades i september, om smittan sprids över gränsen.

https://twitter.com/BNOFeed/status/1594458024978137088

Demokratiska republiken Kongo

Rebellgruppen M23 startade en offensiv 20 oktober som i sin styrka ser ut att ha, åtminstone tillfälligt, fått ner regeringsstyrkorna på knä. Under förra veckanavtog de intensiva framryckningarna från M23 och regeringen fick ett ypperligt tillfälle att positionera sig för att slå tillbaka. Istället har M23 åter upptagit offensiven med styrka.

Det är på ett antal platser runt om i provinsen North-Kivu i östra Kongo som M23 går fram, vilket har orsakat panik hos civilbefolkningen. Stora mängder flyktingar packar sina få ägodelar och ger sig till fots av mot lugnare platser att söka skydd i.

Kenyas före detta president Uhuru Kenyatta är i Kongo för att försöka få parterna att sluta fred och sade i ett tal under sitt besök att Kongo inte skulle låta utländska intressen påverka deras inre angelägenheter. Detta samtidigt som ytterligare soldater från Kenyas armé flögs in i landet för att hjälpa till att stabilisera situationen i landet. Om Kenyatta menade sin egen och övriga östafrikas inblandning eller om det var en känga riktad mot Rwanda som av Kongo fortsatt anklagas för att stötta de Tutsi-ledda M23-rebellerna skall låtas vara osagt.

FN verkar mer eller mindre helt ha spelat ut sin roll i landet. FN:s fredsbevarande operation Monusco med en årlig budget på 15 miljarder kronor kan närmast ses som ett fullständigt misslyckande som mycket väl kan ha förvärrat situationen i landet snarare än skapat någon som helst nytta.

Samtidigt som Kongos regeringsstyrkor försöker jaga fram rebellerna med artellerield fylls gatorna i östra Kongo av flyende människor med lite ägodelar och ständigt minskat hopp om fred.

Kenya

För den som tror att de stora telekom-bolagen har växt färdigt kan vända blicken mot det expansiva Afrika. Här utvecklas mobila betalningslösningar för såväl privatpersoner som för företagare som ligger före liknande tjänster i Europa. För tillfället räknas Nigeria och Kenya som de två viktigaste telekom-marknaderna i det sub-sahariska Afrika. Safaricom har 90 procent av den kenyanska marknaden och expanderar nu till den viktiga etiopiska marknaden.

Safaricom Group ser ut att kunna bli inte bara Östafrikas utan hela kontinentens ledande teleoperatör. Om den nya etableringen i Etiopien följer företagsgruppens planer och förhoppningar blir Safaricom svår att slå för konkurrenterna.

https://twitter.com/SafaricomPLC/status/1593974710810935297

Safaricom Groups VD Peter Ndegwa är positiv trots att man fortfarande avvaktar Bank of Ethiopia angående vilka av Safaricoms populära tjänster, som är marknadsledande i Kenya, som kommer att tillåtas att implementeras i Etiopien. De tjänster som dominerar dess konkurrenter i Kenya är M-Pesa, en mobil betalningslösning som påminner om vår Swish men med fler tjänster samt Lipa na Mpesa vilket är en motsvarande lösning för företag.

Fortfarande växer företagets inkomster på samtliga tjänster som man erbjuder i Kenya och om  Bank of Ethiopia ger klartecken finns det stora möjligheter för Safaricom att bli kontinentens telekom-jätte. Kenyas två huvudkonkurrenter på hemmaplan, Airtel och Telkom, kämpar hårt för att försöka öka sina marknadsandelar men har svårt att få vinst i sina kenyanska verksamheter.

I ett turbulent och stormigt väder störtade ett passagerarplan från Precision Air ner i Viktoriasjön utanför den tanzaniska staden Bukoba. Planet var på väg från Dar es-Salaam och hamnade i oväder och vid inflygningen till flygplatsen i Bukoba gick någonting fel. Piloterna flög förbi flygplatsen för att vända om och göra ett nytt försök i det hårda vädret men planet hamnade i vattnet.

Av de 43 som befann sig ombord på planet överlevde 24, av vilka när detta skrivs fortfarande 19 befinner sig för vård på sjukhus. Det var en märklig syn med endast den bruna och gröna stjärtfenan stickandes upp ur vattnet där planet hade kraschat endast 50 meter ut i sjön. Lokala fiskare gav sig ut för att försöka rädda eventuella överlevande. Människor som rusade till undsättning lyckades med rep att dra planet närmare land och därmed också få större delar av planet ovan vatten. Fiskarna kunde sedan i sina båtar ta ut folk från den bakre dörren, som en flygvärd hade lyckats öppna inifrån, och ta dem iland för vård.

https://twitter.com/OnDisasters/status/1589238556299784194

Anhöriga och andra resenärer som stod på flygplatsen i Bukoba blev ögonvittnen till händelsen och paniken spred sig snabbt när anhöriga i ankomsthallen insåg att de precis bevittnat sina nära och kära flyga rakt ner i Victoriasjön.

De båda piloterna var fortfarande vid liv när polis kom på plats och kunde samtala från cockpit, men båda avled av sina skador innan räddningspersonal kunde nå dem.

https://twitter.com/aviationbrk/status/1589984397641494528

Av allt att döma var det hårt väder som orsakade olyckan. Flygplanstypen ATR-42 används av ett drygt 40-tal civila operatörer runt om i världen och då främst som matarflyg. Precision Air är ett flygbolag som mestadels flyger inrikes i Tanzania men även har ett par rutter till närliggande länder som Kenya.

Sydafrika

90 fall av våldtäkt och totalt 148 åtalspunkter, varav de flesta olika sexualbrott med våldsinslag samt några fall av kidnappning och överfall. Det var den digra listan av brott som Nkosinathi Phakathi dömdes för under en rättegång i Palm Ridge utanför Johannesburg i tisdags.

https://twitter.com/Chriseldalewis/status/1587724784628113409

Den 38-årige Phakathi utsåg i huvudsak skolflickor på väg till eller från skolan och hann hålla på med sin sjuka syssla i nio år innan han begick misstaget att försöka ta sig in till ett tidigare offer för att våldta denna igen. Flickan larmade polisen som lyckades komma på plats innan Phakathi hann smita och han stoppades med en kula i benet. Kulan från polisens pistol skadade han till den grad att benet behövde amputeras och när domaren läste upp samtliga 148 åtalspunkter satt den enbente med huvudet nedsjunket mellan sina kryckor.

https://twitter.com/MPHOKOKA1/status/1589963855400402945

Offren för denna seriegärningsman spänner i åldrar från nio till 44 år och brotten skakar ett Sydafrika där sexual- och våldsbrott riktade mot kvinnor ökar lavinartat och är ett av landets största våldsrelaterade problem. Våldtäkter har ökat med 13 procent från 2018 till 2022 och mord på kvinnor gick upp med 52 procent under årets tre första månader jämfört med samma period i fjol.

Nkosinathi Phakathis dom väntas i början av december.

Kenya

Inte bara våra svenska influensers felsteg ter sig tama vid en jämförelse med sina afrikanska likar, även våra kriminella gäng får sig en kamp om tronen... Där gängkriminaliteten i Sverige allt som oftast handlar om vem eller vilka som skall kontrollera drog- och sexhandel i vilka områden har vi ännu inte sett mycket av gäng som utsätter omgivningen för våld för endast förströelse, utan ekonomiska intressen eller vinning.

I Kigumo, Kenya driver det omkring gäng som söker upp utsatta människor att våldta och förnedra. Det kan handla om personer som berusat sig höggradigt på någon av alla svartkrogar eller någon med funktionshinder som gäng överfaller för att våldta och misshandla till döds. Inte sällan ger man sig på åldringar. Som när 90-åriga Mary Njeri nyligen våldtogs av flera gärningsmän och lämnades att dö i ett buskage.

Det som skrämmer lokalbefolkningen mest är att ingen verkar vilja göra något åt saken och att problemet nu växt till en omfattning där ingen vågar agera. Den lokala polischefen Karuku Ngumo säger att det stora problemet som leder till dessa brott är att det finns illegala barer som serverar alkohol efter den lagstadgade tiden 23.00. För en besökare i denna del av verkligheten ter det sig som en relativt svag analys av sakernas tillstånd.

För att i grupp samlas med det enda syftet att våldta och misshandla människor till döds krävs det minst en utlösande faktor till än bara alkohol.

Gängen väljer offer urskillningslöst mellan könen och det senaste dödsoffret var en 55-årig man, Meshack Muiruri. Meshack våldtogs först och knivhöggs sedan till döds vid ett shoppingcenter. Man bedömer att det är betydligt fler offer för våldtäkt i Kigumo än de tio per vecka som anmälts de senaste två åren. Män undviker att anmäla för att undvika att ses ned på i lokalsamhället och detsamma gäller de utsatta kvinnor som väljer att leva i tystnad för vad de utsatts för i rädsla och skam för att stötas ut ur samhället.

Att Kigumo ligger i området kring Mount Kenya är något som jag kommer att återkomma till i framtida kolumner. Området är särdeles drabbat av våld. Att dyka ner i vad som döljer sig bakom statistiken kan ge svar bortom ett slumpmässigt öde och ren otur.

De två viktigaste men också värsta flaskhalsarna för att utveckla Afrikas ekonomi är dess hamnar och landtransporter. Kontinentens hamnar förlorar enorma summor pengar varje år på grund av korrupta tjänstemän, ineffektivitet och dålig, ibland usel, infrastruktur.

Hamnen i Lagos, Nigeria, är minst sagt en utmanande plats för de som önskar importera gods till Västafrika. Kostnaderna för faktiska avgifter och mutor adderas av att lastbilarna som skall transportera godset vidare ut på kontinenten måste ta sig fram på en väg i ett skick som anbefaller försiktighet och krypfart. Det är ingen ovanlighet att lastbilar får köa sig fram på vägen fram till hamnen i veckor innan de måste betala mutor såväl för att komma in på området som för att lämna det. Dessutom är det en realitet för alla som tar in gods via hamnen att en del av ens gods kommer att försvinna under hanteringen inne på hamnområdet.

Enligt hamnens officiella siffror så genererade man intäkter på närmare 13,5 miljarder kronor under första kvartalet 2022. Samtidigt avslöjar en rapport från Maritime Anti-Corruption Network (MACN) och Lagos industri- och kommerskollegium att Nigeria går miste om närmare 80 miljarder kronor årligen på grund av korruptionen och ineffektiviteten som råder.

Hamnkaos i Lagos (klicka för full storlek!)

1 av 4

MACN noterar också i sina rapporter att korruptionskravet utsätter handelsföretagens representanter och anställda för en betydande risk för utpressning, trakasserier och hot om våld.

I Ghanas två mest frekventerade hamnar, Tema och Takoradi flyter det på bättre än i Lagos och importörer och rederier har nått viss framgång med att samarbeta mot korruption. Här är flaskhalsen istället tjänstemän och myndigheter. Svårförklarliga väntetider för gods som redan är deklarerat och tullat står utan klartecken att få hämtas onödigt länge. Vilket naturligtvis fördyrar såväl processen som priset på varorna.

Ghanas hamnar utgör en signifikant del av landets inkomster då 70 procent av landets handel sker via hamnarna. Trots detta så känner sig myndigheterna tvungna att ständigt höja hamnavgifterna vilket saktar ned utvecklingen och skrämmer importörer från att ta in gods i landet via sjön.

I Östafrika är situationen på många sätt en spegelbild av Västafrika. Hamnen i Mombasa, Kenya, är Östafrikas absolut viktigaste. Den är nödvändig för att få in varor och gods inte bara menade för Kenya utan hela Östafrika och även Afrikas horn.

Kenyas politiska styre har satsat mycket pengar, lånade sådana, för modernisering och utbyggnad av Mombasas hamn under de senaste tio åren vilket borde ha genererat betydligt mer pengar i kassan än vad som faktiskt är fallet. Den lider av korruption och misskötsel som gör den ineffektiv och till en ekonomisk besvikelse för Kenya.

En metod som hamntjänstemännen använder för att sko sig själva på verksamheten är att ge importörer fyra dagar på sig att hämta tullklarerat gods. Sedan tar man ut en "avgift" på drygt 1000 kronor per dag som godset väntar på utlämning. Samtidigt så fördröjer man hanteringen av tulldokumenten så att det i praktiken blir omöjligt att få tillgång till sitt gods inom den stipulerade tidsramen.

Till detta kommer det omfattande problemet med att importörer av piratkopierade produkter samarbetar med tjänstemän på KRA (Kenya Revenue Authority) för att få in sitt gods utan att betala tullavgifter mot en del av vinsten. Detta påverkar i sin tur tjänstemännens vilja att vara behjälpliga för den som konkurrerar med pirathandlarna.

Moçambiques hamn Maputo har efter att regeringstjänstemän försökt hitta vägar runt korruptionsproblemen minimerat antalet moment som behöver utföras öga mot öga. Genom att lägga allt mer av dokumenthantering för klarering av gods digitalt så minskar också antalet möjligheter att genomföra mutaffärer och direkt utpressning från hamnanställda.

Sandra Sequeira från avdelningen för internationell utveckling på London School of Economics som har tittat på hamnproblematiken i flera av Afrikas hamnar har sett bevis på att korruptionen är så pass omfattande och kostsam att även när länder sänker sina tariff-nivåer ökar inte importvolymerna som beräknat. Korruptionen fyller istället ut det kostnadsutrymmet. Det har alltså i många fall inte ens en mätbar effekt för många afrikanska länder att försöka konkurrera med pris för sina hamntjänster.

För rederierna har den osäkerhet som råder i de mest korrumperade hamnarna vad gäller godsets säkerhet och osäkerheten kring tidsplanering skapat stora problem. Det finns exempel på importörer som har betalat tre gånger kostnaden för mutorna i hamnen i Maputo, Moçambique för att istället ta godset till den icke-kurrupta hamnen i Durban, Sydafrika. En manöver som då också fördyrar de av nödvändighet längre landtransporterna till sin slutdestination.

Korruptionen skapar en nedåtgående spiral där fartygen undviker att lägga till i de mest korrupta hamnarna, vilka har byggts ut och ingått i stora nationella infrastrukturprojekt bekostade med skattemedel och utlandslån. Stora investeringar som inte bär frukt. När de förväntade inkomsterna uteblir slutar också investeringarna att komma till.

I Kenya har man satsat på hamnen i Lamu för att göra denna till en attraktiv omlastningshamn. Den ligger geografiskt strategiskt placerad för omlastning och distribuering av gods till mindre regionala hamnar i området.

Hamnen i Lamu ingår i infrastrukturprojektet Lapsset-korridoren som är planerad att förbinda norra Kenya med Sydsudan och Etiopien med transportvägar. Projektet är omfattande och innehåller delar inte bara för hamn, järnväg och vägar, utan även expansion av oljeledningar, ett oljeraffinaderi i Bargoni, utbyggnad av flygplatsen i Lamu samt tre rekreationsområden längs kusten i Lamu, Isiolo och Lake Turkana i Kenya.

Projektet har dock försenats på grund av frågetecken runt lönsamheten på de olika delarna. Det första stora steget var hamnen i Manda Bay i Lamu. Nu står den färdig och hittills i år har den tagit emot endast 13 fartyg. Att se projektet bli så lönsamt att övriga delar i Lapsset-korridoren kan finansieras utan enorma utlandslån är svårt att se.

De infrastrukturprojekt som får mest nyhetsbevakning i väst är de olika järnvägssatsningarna i främst östra och södra Afrika. Tanzania, Uganda och Kenya projekterar alla tre att bygga nya järnvägslinjer inom paraplyprojektet East African Railway Master Plan. Dessutom planeras att järnvägen i dessa länder skall utökas med sträckor till Rwanda och Burundi för att även dessa länder skall kunna dra nytta av effektiva transporter från hamnarna i Mombasa och Dar es Salaam.

2019 var tanken att den andra etappen på Kenyas trestegsplan att få godstransporter att välja järnväg framför lastbil skulle ha varit färdig. Etappen blev dock en besvikelse och ett misslyckande. Etapp ett var att bygga en ny järnvägssträcka mellan hamnstaden Mombasa och huvudstaden Nairobi som ligger mitt mellan kusten till Stilla havet i öst och Victoriasjön i väst. Etapp två var en 120 kilometer lång nybyggd järnvägssträcka mellan Nairobi och Naivasha.

Om du inte hört talas om orten Naivasha tidigare kan det bero på att det är en by i absolut ingenstans. Det finns ingenting där förutom nomadiska massajer och deras betande boskap. Tidigare presidenten Uhuru Kenyatta såg de tre etapperna på Kenyas stora järnvägssatsning som det stora infrastrukturprojektet som skulle leda Kenya från ett låginkomstland till ett medelinkomstland men både etapp ett och två har dragits med problem som har fått de kinesiska finansiärerna Exim Bank att strypa utlåningen till projektet.

Kenyattas lysande plan var att i Naivasha bygga upp ett center där allt gods skulle dirigeras om för vidare järnvägstransporter som skulle vara möjliga med etapp tre. Man skulle erbjuda en ekonomisk zon med skattelättnader och billig energi för att få importörer av gods att välja järnväg före bilväg. Det hela försenades först på grund av att man inte kunde erbjuda någon lösning på transport från Naivasha innan etapp tre stod klar. För det andra för att transporterna från Mombasa skulle bli cirka 25 procent mer kostsamma än att transportera med lastbil samma sträcka. Det tredje, och kanske mest förödande, hade man inte köpt upp marken man skulle bygga denna ekonomiska zon på.

2017 stod första etappen, mellan Mombasa och Nairobi klar till en kostnad av 37 miljarder kronor, av vilka 90 procent kom från kinesiska lån. 2019 skulle etapp två stå klar men Uhuru Kenyatta kunde inviga Naivasha Inland Container Depot först i juli i år. Under tiden hann kineserna tröttna på Kenyas ineffektivitet i projektet och vägrar nu att låna ut de pengar som krävs för etapp tre som skulle bestå av en järnvägslinje mellan Naivasha och staden Malaba – på gränsen till Uganda, via Kisumu, som är Kenyas hamnstad i Victoriasjön. Detta hade möjliggjort snabbare och effektivare transporter till Uganda, Rwanda och Sydsudan som utan egna kuster mot Stilla havet behöver ta sitt gods från hamnen i Mombasa.

Nu står Kenya utan finansiering till etapp tre och plötsligt blev det  enda sättet att undvika att projektet, som är Kenyas största infrastruktursatsning sedan landet blev självständigt, slutar i en fullständig ekonomisk katastrof att försöka renovera de befintliga järnvägslinjerna som engelsmännen började anlägga, för samma transportsyfte, för över hundra år sedan. De järnvägslinjerna har, som det mesta som afrikanska länder inte behöver finansiera själva, fått förfalla till oanvändbarhet på grund av notorisk misskötsel. Sträckan Nairobi–Kisumu rullar sedan ett år tillbaka återigen på i sakta mak. Persontransporter på sträckan tar nära tolv timmar. Att jämföra med sju till åtta timmar med bil beroende på trafiktätheten.

Nu står Kenya med ett ofärdigt järnvägsprojekt som är beroende av två olika spårvidder. Den tidigare järnvägsförbindelsen till Tanzania mellan orterna Voi i Kenya och Moshi i Tanzania har legat i malpåse i många år samtidigt som båda länderna istället har siktat på att vinna politiska poäng genom att satsa på ny infrastruktur med lånade pengar framför underhåll av den befintliga.

Det är med hjälp av pengar från övriga världen som Afrika vill bygga sin infrastruktur och skapa framgång och välfärd. Att kontinenten fortsätter att uppvisa total oförmåga att transformera sina enorma tillgångar till framsteg på hemmaplan när kolonisatörerna lyckades göra vinster på att transportera Afrikas rikedomar hela vägen till väst, inte sällan med 1800-tals-teknik, måste snart synas. Avskrivningar av lån från utlandet fungerar bara så länge långivande länder kan se en egen framtida vinst. Om Afrika fortsätter att vara ett ekonomiskt slukhål är de snart tillbaka där de var innan européerna kom dit för 150 år sedan – en källa för arabisk slavhandel.

Vissa nyheter får en att lyfta ögonbrynen litet extra av förvåning och inse att man ibland missar det uppenbara. November är månaden då Kisumu får trafikljus för första gången. Under mina besök i staden de senaste fem åren har jag inte noterat att det saknas trafikljus. De finns i Nairobi, Mombasa och till och med i Eldoret, men jag har aldrig noterat dess frånvaro här.

Visst är trafiken i Kisumu vild och galen på många sätt, men det finns ett visst flyt genom cirkulationsplatserna (rondell är det cirkelformade mittpartiet där man kan placera obegripligt kostsam offentlig konst) som definitivt saknas exempelvis vid Brommaplan i Stockholm. Trots, eller på grund av, att det finns trafikljus på tre av de sex på- och avfarterna är upplevelsen att närma sig den något av djävulens väntrum och eftersom en cirkulationsplats är menat att vara ett alternativ till trafikljus får man väl anse den till hälften god, till hälften ond, lösning.

Nu 21 år efter att Kisumu uppnådde status av stad i Kenya skall den alltså berikas med trafikljus. Förhoppningen är att man skall minska antalet dödsoffer i trafiken från de drygt 4 000 som dog under 2021. Minst en tredjedel av de som dör i den kenyanska trafiken är dock fotgängare som väljer, låt oss kalla det alternativa övergångsstrategier. Vilt och galet som sagt.

När vi ändå är inne på djävulens väntrum vill jag passa på att presentera en av den senaste tidens märkligare dödsfallsutredningar i Kenya. Det gäller den brittiska medborgaren fru Lutfunisa Khandwalla som dödades av djävulen i augusti 2020.

Lutfunisa var på besök hos sin make och dennes släktingar i Mombasa när hon plötsligt togs av daga av Satans hand under något slags seans utförd av en lokal andlig ledare vid namn Arif Mohamed. Herr Mohamed försökte, enligt uppgift, "hjälpa henne". Han uppges vara en religiös andlig ledare och siare som får uppenbarelser av en icke namngiven profet.

Vid tillfället för hennes tragiska frånfälle reagerade inte de lokala domstolarna på den något egenartade uppgivna dödsorsaken och hon lades i jord redan nästföljande dag.

När hennes bror, Imran Admani, boende i Dar es-Salaam i Tanzania fick beskedet om systerns död låg hon redan i jord och han misstänkte att det fanns mer bakom hennes bortgång än ett plötsligt djävulsk infall från underjorden. Nu efter två års undersökande utfört av broderns egna jurister har domstolen gått med på gräva upp kroppen för en obduktion med inriktning på en toxikologisk undersökning för att klargöra om hon egentligen blev förgiftad.

Precis som Imran Admani anade fult spel bakom sin systers död är det inte sällan man stöter på uppenbara märkligheter vid brottsutredningar kring dödsfall och försvinnanden här under den varma afrikanska solen. För den som läste Morgonpostens rapportering om den pågående dramatiken som omgärdar mordet på den pakistanske journalisten Arshad Sharif noterades säkerligen en del underligheter angående polisens uppgifter om hopblandning av fordon på grund av registreringsnumret.

Nu kan vi lägga till fler märkligheter kring just fordonen. Det efterlysta fordon som polisen utgav sig spana efter har visat sig vara en Mercedes-Benz Sprinter. Detta är en stor skåpbil, omtyckt och ofta använd av fundis (hantverkare) och handlare. Den bil som journalisten Sharif färdades i var dock en Toyota Landcruiser.

Fordonen är inte speciellt lika till utseendet och än mer besvärande för polisens historia blir det onekligen när den vägspärr de hade satt upp för att blockera vägen med var deras egen, just det, Toyota Landcruiser.

Utrymmet för sammanblandning ter sig minimal.

Polisen har nu, dagar efter sina första uppgifter, kryddat sin version av händelsen vid vägspärren med att föraren av bilen skall ha beskjutit poliserna i vägspärren. Det återstår dock att se om ett vapen påträffas under utredningens gång.

Under de första två dygnen som följde på Sharifs död läckte en hel del information ut från inblandade och utredning, även om locket verkar ligga på tills vidare. En ytterligare detalj om den förmodade kidnappningen av ett barn ger helt plötsligt ett annat sken av polisens tidiga påstående om kidnappningen. En kidnappning så allvarlig att man bedömde att man måste beskjuta det fordon som barnet skulle ha kunnat befinna sig i.

Ägaren till den Mercedes-Benz Sprinter som anmäldes försvunnen skall enligt egen uppgift till polisen ha lämnat sin 26-åriga son Dancan sittandes i bilen under tiden han själv gick in i en butik för att inhandla elkablar. När han tio minuter senare kom ut från butiken var bilen, med sonen, försvunnen. Det visade sig att han följt ett infall att åka till sin mor i Kiserian och efter att ha följt telefonens rörelser kunde han gripas för olovlig körning på en bensinmack där han skulle sammanstråla med sin far igen. Det ger onekligen en tanke om att den vägspärr specialstyrkan GSU satte upp hade ett helt annat mål än att hitta ett kidnappat barn.

Sharifs änka Javeria Sadique har uttryckt oro att den grupp utsedd av Pakistans regering för att delta i utredningen kring makens död inte kommer att hjälpa till att hålla utredningen transparent.

Som det första ärendet gällande landets olika polisenheter kan man notera att Kenyas nytillträdde president William Ruto nyligen upplöste Special Service Unit (SSU). I ett uttalande i mitten av oktober uppgav Ruto att det var på hans direkta order som enheten hade upplösts. Som orsak angav han att SSU begick utomrättsliga avrättningar och att han vill få ett slut på att kenyaner dödas och dumpas i floden Yala. Dussintals kroppar från saknade personer återfunnits i floden under det senaste året.

Förkärleken till att skapa en uppsjö av olika paramilitära specialstyrkor inom poliskåren för att stävja den grova och ofta våldsamma kriminaliteten i landet ger ofta ett motsatt resultat. Alla dessa olika specialstyrkor med häftiga namn, exempelvis Flying Squad, som upplöstes och ombildades till Sting Squad Headquarters, och Special Service Unit, som bildades ur upplösta Special Crimes Prevention Unit, representerar snarast en svårkontrollerad poliskår som lämnar sig åt direkt olagliga sidoinkomster minst lika våldsamma som dem de är satta att förhindra.

Afrika i färg, form och mode

Afrika är inte bara en sammelsurium av våldsamheter, död och blod som tyvärr är en realitet och viktigt att berätta om. Afrika är även färg och form och uttryck. Samtidigt som en alltmer välbeställd medelklass växer fram och diasporan i väst växer ökar i dess fotspår marknaden för  de skapande krafterna.

I Sydafrika har modedesignern Thando Ntuli börjat göra sig ett namn efter att ha vunnit priset för unga talanger på South African Fashion Week. Under modeveckan visade Ntuli upp sitt eget märke Munkus kollektion Umama (mamma på zulu) där inspirationen kommer från de olika roller, eller persona, som hennes mamma representerar. Det är en modern och fräck kollektion som samtidigt visar sitt traditionella arv. Kombinationen av färger visar sig i de olika plaggens samspel snarare än i de starka och rika mönster som många i väst kanske spontant förknippar med Afrika.

Uppväxt i Soweto satsar nu den 25-åriga Thando Ntuli på Fashion Weeks i Nigeria och Kenya där hon hoppas kunna sprida sydafrikansk kultur.

För livfulla mönster kombinerade med brittiskt mode sticker just nu märket Lisou ut. Designern Rene Macdonald, ursprungligen från Tanzania men sedan unga år bosatt i England, kombinerar krocken av färger och mönster från Afrika med plagg och former från ett hippt London.

Det är fräckt, snyggt och kostsamt och det är inte konstigt att hon nu representerar afrikanskt mode på Victoria & Albert Museum i London. Där den nya talangen Munkus satsar på slitstarka kläder med afrikanska former står Lisou i diasporan för traditionen i mönster och färg med ett mode för nuet.

https://twitter.com/Fashion_Critic_/status/1430804282786332672

Mitt eget öga rör sig ofta mot lokala hantverk i modevärlden. Mer accessoarer och bruksföremål än kläder. Med det sagt kan erkännas att jag under mina besök i Afrika ofta väljer betydligt mer vågade mönster än jag gör i hemma i Sverige. Det kan konstateras att attraktiva och användbara läderarbeten för länge sedan lämnade Malung i Dalarna i backspegeln och nu med fördel kan erfaras i Afrika och kanske just nu främst i Östafrika.

Det finns en begränsning i uttryck på produkter som väskor och plånböcker men med sin afrikanska blick på dessa produkter lyckas kenyanska Jokajok och etiopiska Zaaf att skapa attraktiva och spännande läderprodukter. Jokajok är kanske det mer vardagliga bruksmärket även om dess produkter ligger i en prisklass som visar att de satsar på export.

Abai Schulzes mamma hade inte råd att ge henne en skolgång och valde därför att placera dottern på ett barnhem. Livet hos nunnorna på hemmet fick Abai att bestämma sig för att hon inte skulle stå inför samma situation den dagen hon själv blev mamma.

Hennes intresse för form och mode har resulterat i en egen tillverkning av lädergods med intressant formgivning och tillverkning från råa djurhudar genom hela tillverkningsprocessen av garvning och färgning av lädret fram till den färdiga produkten. Abai Schulze driver i dag Zaaf framgångsrikt och har butiker i Maryland, USA och Adis Abbeba, Etiopien.

Formgivningen av handväskorna från Zaaf har plockat inspiration från arabisk byggnadskonst i Östafrika och från traditionell östafrikansk form. Bland de snygga handväskorna är det hennes Gulo-väska "Saddex Xagal" som får anses vara kronjuvelen i kollektionen.

Efter 30 år på posten dog Tchads tidigare president Idriss Déby, 68 år gammal, i augusti 2021. Déby tog makten i en militärkupp 1990 och dog på slagfältet i strider mot rebellgrupper. Sonen Mahamat har sedan faderns död styrt landet som ledare för ett militärt råd, tillsatt av landets armé, men har nu utnämnt sig till president och skjutit fram presidentvalet till oktober 2024 preliminärt.

Att han nu utropat sig till landets president utan val har lett till oro inte bara bland medborgarna utan även Afrikanska unionen visade sitt missnöje genom att inte närvara under installationsceremonin. En ceremoni där Mahamat valde att visa upp sig i den traditionella vita oubou-klädnaden i syfte att understryka att han är en civil ledare och inte en militär. Det kommer nog att krävas mer än ett enstaka framträdande utan uniform för den fyrstjärniga generalen för att övertyga om den saken.

Hur Frankrike kommer att ställa sig till Déby juniors styre återstår att se. Pappa Idriss var en för Frankrike och Europa stabil och förutsägbar samarbetspartner mot jihadisternas frammarsch i Sahel-regionen och den rollen kan även junior axla med stöd från Europa i ryggen. Dock kan man vara helt säker på att Tchad kommer att fortsätta vara ett land där en stark man leder och håller så kallade demokratiska val, vilka egentligen är ren teater, och fortsätta se till att hålla statligt monopol på alla samhälls- och infrastrukturfunktioner. Oljan som landet producerar landar i den absoluta toppens fickor.

Under en inflygning till huvudstaden N'Djamena för några år sedan, under en orolig tid i Tchad, kom jag på mig själv med att fundera över vad i hela världen det fanns i all sand att slåss om. Men det spelar naturligtvis ingen roll vilka resurser som erbjuds så länge makt kan uppnås. I torsdags utbröt våldsamma demonstrationer på gatorna i staden. Minst 50 dödade och närmare 300 skadade i konfrontationer mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor. Demonstranterna tände eld på bildäck och försökte blockera gatorna med allsköns bråte i syfte att protestera mot Mahamats beslut att skjuta upp de utlovade demokratiska valen. Demonstranter passade även på att attackera infartsposteringen vid den amerikanska ambassaden vilket kostade fyra personer livet.

https://twitter.com/rybar_en/status/1583141884150808576

Stämningen i landet är lättantändlig och vi riskerar en våldsam period i "Afrikas döda hjärta".

Etiopien

Inbördeskriget i Etiopien kan bli mer utdraget och komplicerat än vad åtminstone den här skribenten först trodde. Nu lutar det mot att kunna bli en mångårig konflikt som riskerar att spilla över till att bli ett fullskaligt krig inte bara mellan regeringsstyrkorna och Tigray People’s Liberation Front (TPLF) utan även mot tredje part. De eritrianska styrkornas inblandning kan leda till TPLF:s fortsatta strider mot Eritrea om de först antingen vinner inbördeskriget eller om de två etiopiska sidorna ingår fred.

Det kommer löpande rapporter om flygattacker i Tigray-regionen och som vi har rapporterat tidigare riskerar situationen urarta i extrem svältkatastrof och enorma flyktingströmmar. Rapporterna om trupprörelserna från Eritrea in i Etiopien blir också fler och fler. Den kommunistiska diktaturen i Eritrea kommenterar som vanligt ingenting om vad den håller på med men det står helt klart att det sker omfattande militär inblandning från Eritrea med både män och materiel.

https://twitter.com/mekashaeddie1/status/1584130314862895104

Frågan man bör ställa sig nu är huruvida den här från början interna konflikten riskerar ett spridas till grannländerna. Vilka kommer övriga parter vara som blandar sig i konflikten? Den gångna veckan har regeringsstyrkorna hävdat att de tagit kontrollen över tre städer i Tigray-regionen: Shire, Alamata, och Korem. Shire som är ett samhälle med tiotusentals flyktingar från andra delar av regionen och befolkningen är oroliga över vad som kommer att hända om regeringsstyrkorna beslutar sig för att besätta staden med militär. Priserna på matvaror andra förnödenheter rusar och den kanske dystraste konsekvensen mellan Tigray och de styrande i Addis Abeba kan bli att möjligheten till det regionala självbestämmande som existerar i dag i de olika regionerna riskerar att bli ersatta av totalt styre från huvudstaden.

Etiopien befinner sig nu långt från sin glansperiod med det aksumitiska riket, med hjärtat i Tigray, och skulle kanske åter behöva en negus negesti (kejsare) för att kunna lämna sin oroliga samtidshistoria.

Uganda

Det senaste Ebola-utbrottet i Uganda är inte det enda som är aktuellt i landet. Muhoozi Kainerugaba, son till Ugandas president Yoweri Museveni har blivit befordrad från generallöjtnant till general. Det var efter ett antal inlägg på Twitter där dåvarande generallöjtnanten Kainerugaba hotade att invadera Kenya som han inte bara befordrades utan också fråntogs ansvaret för landets armé och istället får äran att vara presidentens rådgivare för militära specialoperationer.

https://twitter.com/mkainerugaba/status/1577268228119986176

General Kainerugaba fick dock mer internationell uppmärksamhet för sin tweet om att han erbjöd 100 Nkore-kor för att äkta Giorgia Meloni efter hennes framgång i Italiens val. Det kanske säger en del om hur lite media i väst bryr sig om vad som händer här nere i Afrika när ett erbjudande om eventuell hemgift ges mer utrymme än ett direkt hot om invasion av ett grannland.

"Det skulle inte ta mig och min armé två veckor att erövra Nairobi!" skrev han på Twitter.

https://twitter.com/mkainerugaba/status/1576597185864830976

Dessutom är Nkore-kor inget att förakta. Absolut inte i ett antal om 100. Fina kreatur med imponerande horn. Det är att räkna som ett gott bud för ett bra fruntimmer i Uganda. Många kan bara drömma om en liknande hemgift.

Dock verkar hans fokus ha förflyttats från invasion av diverse grannländer efter hans befordran till general. Nu twittrar Kainerugaba istället mest om hur han ser sig själv som näste president och föreställer sig hur firandet längs Kampala Road kommer att glädja nationen.

https://twitter.com/mkainerugaba/status/1583511241149976576

Blandningen av megalomani och släktskap med landets ledning är ett slags arbetsmarknadspolitisk åtgärd här i Afrika. Man är garanterad jobb så länge släkten har makt, likt att jobba i public service eller på ett departement i Sverige. Med tanke på att president Yoweri Museveni har haft makten i 36 år kan vi nog förvänta oss att idén att hans uppenbart galne son skall ta över efter pappa redan satt kupptankar i huvudet på flera intressenter.

https://twitter.com/mkainerugaba/status/1583382221712654337

https://twitter.com/mkainerugaba/status/1582461696706502656

En indisk medicinskandal med barn som offer är på uppsegling i Gambia just nu. Den indiska läkemedelstillverkaren Maiden Pharmaceuticals fyra olika hostmediciner som säljs på den gambiska marknaden misstänks ligga bakom åtminstone 66 barns död.

Maiden Pharmaceuticals har tidigare haft problem med kvaliteten på sina produkter och är misstänkta för att ha sålt och distribuerat läkemedel i sju delstater i Indien. I Vietnam är Maiden Pharmaceuticals svartlistade sedan åtta år på grund av kvalitetsproblem med bolagets produkter.

Antalet drabbade barn hann bli högt då Gambia själva inte har tillgång till de laboratorietester som krävs och först när dussintalet barn hade dött av njursvikt togs blodprover som skickades till grannlandet Senegal för analys.

Hittills har 66 barn dött och minst 81 barn ligger fortsatt under vård för njursvikt från vad man tror är direkt fusk från Maiden Pharmaceuticals tillverkning av läkemedlen. Dietylenglykol har funnits i de blodprover som har analyserats. Dietylenglykol är giftigt för människor och djur och användningen bör begränsas till frostskydd och bromsvätskor och hållas långt ifrån hostmedicin för barn. Om det är dietylenglykol i de nu beslagtagna läkemedlen får man anta att Maiden Pharmaceuticals har använt denna glykol som ersättning för glycerin i läkemedelsmixturen. Om det visar sig vara fallet kan ansvariga hos läkemedelstillverkaren vänta sig långa fängelsestraff hemma i Indien.

Vad som upprört människor i Gambia minst lika mycket som dödsfallen är den sittande presidenten Adama Barrow kommentar i den statliga TV-kanalen, där han sa att de inträffade dödsfallen inte nämnvärt påverkade statistiken för barnadödlighet jämfört med fjolårets.

Uttalandet och myndigheternas saktfärdiga agerande har mött starka reaktioner bland både drabbade familjer och andra gambier. Under helgen hölls en högtid i Serrekunda för de sörjande och många röster höjdes med önskan om att de ansvariga myndigheterna och presidenten bör ta sitt ansvar för att man har möjliggjort för skadliga läkemedel att kunna säljas i landet.

Det förekommer fortfarande olika uppgifter om de fyra olika läkemedlen som man har länkat till dödsfallen i Gambia. Vissa källor anger att produkterna enbart sålts på den gambiska marknaden men samma läkemedel kan enligt andra källor förekomma på andra marknader.

Vägrar betala skatt

Medborgarna i Wuru i nordvästra Ghana vägrar att betala skatt tills dess att myndigheterna låter Wuru ta del av utvecklingskakan som utlovas skattebetalarna. Hittills syns ingenting av de av myndigheterna utlovade motprestationen för skattepengen överhuvudtaget i Wuru.

För att ta sig till Wuru från närmaste ghananska bebodda område är det enda motordrivna alternativet motorcykel. De 70 kilometerna ner till Tumu tar cirka tre timmar för den som är utrustad med en motorcykel och eftersom inga andra motordrivna fordon göre sig besvär är transport av varor och gods inte en möjlighet för de hårt prövade medborgarna i Wuru.

Förutom avsaknaden av traditionella transporter saknar Wuru tillförlitliga kommunikationsnätverk som telefoni, det finns inga sjukstugor, bristfälliga utbildningsmöjligheter och det råder total brist på möjligheter att använda modern jordbruksteknologi. Allt det där som myndigheter brukar utlova i gengäld för betald skatt.

Sjukvårdsmöjligheterna i Wuru består av en manlig sjuksköterska som dock inte har tillgång till de kylmöjligheter som krävs för de oftast använda läkemedlen. Vilket gör sjukvårdsmöjligheterna i Wuru begränsade till bandage och en tröstande klapp på axeln.

Harduna Atiah, lokal affärsman och ansvarig för byns lokala marknad berättar att man tidigare har betalat sin lokala skatt (motsvarande kommunalskatt) till samhället Tumu men att man inte längre ser någon som helst anledning till att bekosta andras utveckling. Atiah berättar för Ghana News Agency att den enda möjligheten för handel i området är att göra affärer över gränsen till Burkina Faso. Detta har dock försvårats av att burkinierna inte accepterar den ghanesiska cedin som valuta.

De lokala myndigheterna är inte glada över Wuru-medborgarnas skattevägran. Myndigheten tycker tvärtom att för att lösa det uppkomna problemet skall inte enbart skatt betalas utan man kommer att införa nya avgifter för de som vill idka någon som helst handel i området samt att man kommer att försöka beskatta de burkinier som tar sig in i Ghana för att bedriva handel.

I praktiken är medborgarna i Wuru med andra ord endast att betrakta som gisslan i sitt eget land.

Knorras och bubblar

Det är inte bara i Ghana som medborgare börjar höja röster om hur skattemedel försvinner iväg ur medborgarnas synfält. Den senaste tiden har röster höjts såväl i Malawi som i Kenya över vad man ser som missbruk av skattemedel.

President Rutos luxuösa installationsceremoni har varit den tändande gnistan för de aktuella debatterna för vad skattemedlen används till här i Kenya. För tillfället är det studenterna som protesterar mest högljutt över hur skattemedel används.

I Malawi har det börjat bubbla av ilska bland skattebetalarna sedan landets andra dam, Mary Chilima, fru till vicepresident Saulos Chilima, har blivit garanterad sina sjukhusräkningar på drygt tre och en halv miljoner kronor betalda av skattemedel.

Sjukhusräkningen från vård i Sydafrika har läckt ut till media och plötsligt blev det allt för tydligt att den statliga vården som erbjuds medborgarna i Malawi kunde vara av betydligt högre kvalitet om inte landets elit fick sin utlandsvård betald ur skattekistan.

Skattebetalare i Malawi knorrar nu över att deras ledare inte tar medborgarna på allvar. Mycket i Afrika fungerar med andra ord precis som i väst. Samtidigt som media fokuserar på vad studenter och ungdomar anser om hur skattemedlen skall användas ligger hoppet för lokala fria ekonomier, som fungerar optimalt för dem som deltar i dem, hos det hårt arbetande folket själva.

I Afrika är entreprenörskap en del av en normal livsstil. Det finns inte en arbetsmarknad som kan täcka in ens en majoritet av befolkningen och för de som inga officiella jobb finns att finna eller för all del, för de som har ett "vanligt" jobb, drygar man ut kassan med någon egen verksamhet.

Det kan vara änkan med fyra barn som går de två och en halv milen ner till marknaden i Kisumu för att köpa grönsaker och ägg, för att sedan gå hela vägen tillbaka och sälja sina varor vid ett enkelt ihopsatt stånd av grenar och pinnar för att tjäna ihop tillräckligt för att föda sina barn. Det kan också vara min svärmor som driver en lågstadieskola i byn. Svärmor Jane tar in skolavgift och säljer skoluniformer inför varje termin mot att hon undervisar barnen.

Vad som är gemensamt för såväl Jane som änkan med fyra barn är att de inte betalar skatt. Endast 10 procent av de registrerade företagen i Kenya betalar företagsskatten som lagen anger och bland de små icke registrerade småföretagandet betalar naturligtvis ingen den skatt de skall betala enligt lag. Resultatet är att de flesta faktiskt har råd att ställa mat på bordet åt familjen och att sätta barnen i skolan utan att staten behöver kompensera de av skatt fördyrade varorna och tjänsterna med olika bidrag i form av bostads- och socialbidrag. Under tiden som de korrumperade regeringarna ödslar pengar över märkliga infrastrukturprojekt som inte klarar att dra in sina egna kostnader fortsätter vardagsekonomin att lösa vanliga strävsamma människors problem.

Med ett försäljningsrekord för företaget i maj 2022. Förutsättningarna för denna explosion av gruvframgångar beror till stor del på Europas märkliga energipolitiska ställningstaganden där nedmontering av stabil elförsörjning med ett samtidigt ökat energibehov plötsligt ökar möjligheterna för aktörer i Afrika att göra vinster utöver det vanliga.

Botswanas president Mokgweetsi Masisi säger att ”Botswana måste ta detta tillfälle i akt för att fullt utnyttja resurserna att föda de framväxande och många marknaderna”. Nu är inte heller Botswana vilket afrikanskt land som helst. Botswana har varit det politiskt mest stabila postkoloniala landet och med diamantbrytningen i ryggen har man utvecklat landet från fattigdom till medelinkomst på dryga 50 år. Det är med andra ord ett land som har resurserna för att effektivt kunna möta efterfrågan på kolet.

EU:s politiska ställningstaganden och spel kan dock driva de afrikanska staterna och gruvbolagen i famnen på asiatiska och ryska köpare istället.

Afrika ser på med skepsis när Europa inför sanktioner mot Ryssland och noterar med höjda ögonbryn hur EU för fram en dubbelmoral som mycket väl kan drabba afrikanska stater som inte gör som Europa kräver. När Europaparlamentet nyligen krävde att den östafrikanska oljeledningen som är under konstruktion skulle pausas med hänvisning till mänskliga rättigheter och miljö samtidigt som Europa ökar sin egen användning av så kallade ”smutsiga bränslen”, som kol, drog många afrikanska företag och politiker åt sig öronen.

När EU:s utrikesrepresentant, Josep Borrell, på genomresa i Moçambique, Kenya och Somalia passade på att måla upp Ryssland som orsak till allt ont på jorden så faller det inte automatiskt i god jord på den här kontinenten. Eftersom afrikaner ibland inte har alltför ljusa minnen av den europeiska kolonisationen ser de ofta med viss skepsis på Borells idé om att alliera sig med EU mot Ryssland.

Den ryske ambassadören Oleg Ozerov har tagit tillfället i akt och beskriver i en artikel i en av Kenyas största tidningar, Nation, Europas, EU:s och FN:s problematiska hållning till länder och stater som vill behålla sin suveränitet och kunna göra sitt eget val med vilka de vill göra affärer.

Det är nämligen troligt att Afrika på många sätt står närmare Ryssland än vad progressiva västeuropéer förstår.

När Ozerov beskriver Västeuropas självpåtagna moraliska kompass landar det helt rätt här. Den genussaga som Europa nu vill påtvinga de delar av världen där man anser att av kön finns det två och två allena, alienerar den progressiva europeiska världsbilden från Afrikas.

I mars 2020 utfärdade EU-kommissionen och Europeiska utrikestjänsten ett gemensamt meddelande med titeln "Mot en övergripande strategi för Afrika". I meddelandet föreslår man samarbete på fem centrala globala områden och den första punkten lyder "den gröna omställningen och tillgången till energi". Detta skall uppnås genom att "maximera fördelarna med den gröna omställningen och minimera hot mot miljön i full överensstämmelse med Parisavtalet".

När Afrika kämpar för att skapa en stabil energiförsörjning för elektrifiering och industrialisering stretar Europa emot med sin globalt påtvingade gröna agenda. För afrikanen så är det uppenbarligen på det viset att Europa inte vill ge Afrika samma möjligheter till utveckling som Europa själva har fått åtnjuta. Nu skall resten av världen pekas finger åt på grund av att Europa har fått ett miljösamvete. Afrikanska unionen ler och håller med men i realiteten handlar det mest om att säkra de bidrag som skall slussas ner till Afrika.

När Europa har näsan i vädret och tar sig an den moraliskt politiska bror duktig-rollen mot omvärlden riskerar det att få fullständigt motsatt resultat än det väntade. I Afrika tappar Europa, sedan länge, allt mer betydelse till förmån för Kina och Ryssland.

När Europa talar, handlar Kina och Ryssland. Det spelar ingen roll hur mycket vi i Europa pratar om mänskliga rättigheter när vi inte accepterar system som inte kopierar våra egna. FN:s havererade fredsbevarande uppdrag i länder som Kongo och Mali har inte ökat västs anseende i Afrika heller. I samhällen där familj och familjebildning är själva fundamentet för samhällsbyggandet är fria aborter och omfattande program för könsbyten moraliska anomalier som snarare driver Afrika i famnen på ett för dem mer kulturellt begripligt Ryssland.

Under tiden som Europa nu skall genomgå en 180-gradig moralisk och politisk vändning för att ursäkta att eldning med kol och olja är bättre och på något sätt grönare än modern och säker kärnkraft kommer de som kan sälja oss kolet att kanske sälja det till dem som behandlar dem bättre. Varför skulle ett afrikanskt land som bannats av västvärlden för sin användning av fossila bränslen plötsligt vilja sälja kol och olja till väst? Risken för framtida politiska komplikationer verkar ju närmast garanterade.

Det är inte omöjligt att EU har spelat korten så dåligt att det är enbart Europas befolkning som får ta konsekvenserna av EU:s miljö- och Rysslandspolitik. Afrika bryter allt mer kol, sällsynta jordartsmetaller och ädelmetaller och Europa gör sig allt mer svår som kund. Om EU verkligen trodde att sanktionerna skulle drabba Ryssland när man samtidigt ställt sig i energimässig beroendeställning till landet blir det allt mer tydligt att EU för en politik som isolerar Europa från omvärlden.

Utan att vara ekonom eller finansanalytiker så kan man börja ana att de närmaste årens ekonomiska vinster kommer att finnas i gruvindustrin. Inte i Sverige eftersom det i praktiken är omöjligt att sprätta runt med mer än en blomspade i rabatten utan att ha betalat en förmögenhet i förstudier och myndighetsansökningar för att till slut ändå få ett blankt nej.

Vill man inte längre bara betala för EU:s politik utan kanske få tillbaka en och annan devalverad krona, då är gruvsektorn i Afrika en tanke så god som någon.

https://twitter.com/PilotCrushtec/status/1575069259314520066

Visst, kärt barn har många namn men även mindre kära barn har många namn. Den afrikanska jättesnigeln heter ju inte så, utan den korrekta benämningen skall vara afrikansk jättelandsnäcka. Arten kallas också för tigersnäcka och det vetenskapliga namnet är Achatina fulica, så namn att välja på finns det.

Det är som vanligt det engelska språket som ställer till det för den svenska namnstandarden. På vårt tungomål är sniglar med skal snäckor och sniglar utan skal sniglar, medan båda varianterna heter snail på engelska.

Hur som helst så kanske den afrikanska jättelandsnäckan inte är det första som faller en i tanken när man tänker på det afrikanska djurlivet. Men bortom zebror, flodhästar, giraffer och lejonhonor som vaktar sina små finns det sannerligen mer att upptäcka. Att upptäcka och ibland även att äta.

Afrikansk jättelandsnäcka

Den afrikanska jättelandsnäckan ses som en delikatess, Afrikas svar på Beluga-kaviaren. Den har kanske inte slagit igenom i de breda lagren av befolkningen ännu men i Elfenbenskusten satsar man nu ordentligt på dessa relativt lättskötta djur som ett alternativ till dyrare köttproduktion. Personligen har jag under många år avnjutit en liten tallrik escargot de bourgogne till en kall öl när tillfälle har givits, så jag är böjd att hålla med om snäckans delikatesstatus.

I Elfenbenskusten odlas nu de slemmiga vännerna till en växande publik. De senaste åren har konsumtionen av den afrikanska jättelandsnäckan vuxit från sju ton, av vilka nästan samtliga snäckor plockades vilt i skogarna, till en årskonsumtion på 21 ton, av vilka fortfarande sju ton kommer från det vilda beståndet.

I ett land som Elfenbenskusten där ett kilo nötkött kostar motsvarande 45 svenska kronor kan man få hela 90 kronor kilot för köttet från snäckan. Dessutom är snäckan lätt att föda upp och kräver minimalt med utrymme vilket öppnar upp marknaden för många nya snäckbönder. Dessutom finns det inga spillprodukter från snäckan – kött, skal och slem är alla efterfrågade produkter. Slemmet används för att producera duschgel och tvål och skalet är rikt på kalk.

Om du inte vill ge dig på att äta eller tvätta dig med det delikata blötdjuret kan du låta den husera i ditt hem som husdjur. Dock brukar man varna de som skaffar en afrikansk jättelandsnäcka för att hålla terrariet tätt nog för att hålla den slemmiga vännen på plats. Snäckan har ett rykte om sig att kunna orsaka förödelse i en trädgård på väldigt kort tid.

https://youtu.be/aHDpl5REaK0

Rhodesian ridgeback och azawakh

Man vågar väl påstå att hund är ett betydligt vanligare husdjur än snäckor och sniglar i norra Europa och det finns gott om hundar även här i Afrika. De flesta hundarna man stöter på här har dock en tydlig uppgift att utföra och är inte en kelgris som man tar med sig in i sovkammaren hur som helst.

En afrikansk hundras som blivit allt mer populär i Sverige de senaste decennierna är rhodesian ridgeback, eller afrikansk lejonhund som den också kallas. En mycket bra och effektiv vakt- och jakthund som dock mer sällan syns på våra nordliga breddgrader är azawakh. Den räknas av Svenska kennelklubben i gruppen vinthundar och första gången man ser en azawakh är det inte ovanligt att man misstar den för en greyhound.

Azawakhen är en hundras som härstammar från Sahel-regionen och som används av tuaregerna för såväl jakt som skydd. En azawakh varnar högljutt för främmande djur och människor som närmar sig i god tid för att dess ägare skall hinna komma på fötter och göra sig redo för att skydda sig mot eventuella inkräktare.

Även om en azawakh är trygg, lugn och harmonisk hos sin familj kan den vara ytterst reserverad, närmast skygg, mot främlingar – därför är det kanske inte det optimala valet av hund för en familj i tätbefolkade områden.

Tuaregerna, som föder upp får, getter och boskap, har använt rasen till att vakta hjordarna och lägren mot rovdjur och fiender och eftersom de rör sig över stora landområden är det en hund som gillar att röra på sig och få långa promenader.

Gambiansk jättepåsråtta

Det längsta uppmätta exemplaret av den gambianska jättepåsråttan, Cricetomys gambianus, var 91 centimeter, med svansen inkluderad, men oftast blir de runt 65 till 85 centimeter långa. Råttan har ett utbredningsområde från Sahel i norr till nordöstra Sydafrika i söder och är en intressant liten krabat på flera sätt.

Den är ett mycket bra hjälpmedel för att nosa fram landminor som ligger nedgrävda i marken. Till skillnad från metalldetektorer som ger utslag på all metall under jord, må det vara vilket skrot som helst, snokar den här lilla gynnaren sig fram genom doften från sprängämnet.

Redan fyra veckor gamla börjar den sociala träningen med människor och vid tio veckors ålder startar betingningen, som går ut på att råttan belönas med något gott att äta när den hittat ett föremål med samma kemiska innehåll som sprängämnet i en landmina. Sedan löper träningen på i flera steg innan ett slutgiltigt blindtest med nedgrävda minor på en yta av 400 kvadratmeter och vid godkänt utexamineras råttan som aktiv minletare.

Med den utsökta nosen till hjälp kan den gambianska jättepåsråttan också hjälpa till med medicinska urval. I dag använder man råttan för att upptäcka tuberkulos i salivprov. I Tanzania, Moçambique och Etiopien hjälper råttan till att sortera ut vilka prov som kan vara positiva och därför skall undersökas i mikroskop.

Det tar laboratorietekniker fyra dagar att undersöka 100 salivprov med hjälp av mikroskop, ett jobb som en gambiansk jättepåsråtta utför på endast 20 minuter. När råttan markerar ett prov som positivt tar man det vidare till laboratoriet vilket effektivt sorterar bort negativa prov och effektiviserar processen märkbart. Med tanke på att tio miljoner människor smittas av tuberkulos varje år och att 1,8 miljoner människor dör årligen av sjukdomen runt om i världen får man nog anse den gambianska jättepåsråttan som en verklig hjälte och resurs.

https://youtu.be/GBqMJjfSgYY

Våldet mot kristna i Nigeria ökar, speciellt mot präster. Enligt Armed Conflict Location and Event Data Projekt har det ökat med 21 procent under 2021, jämfört med 2020. Detta följer också trenden av ett ökat politiskt motiverat våld mot civila över lag. Mellan januari 2020 och juli 2022 skedde det 99 attacker mot präster och andra representanter för kyrkor.

Dussintals dog vid en attack mot en katolsk kyrka i Ondo i juni. Nigerianska staten skyllde dådet på IS-terroristernas västafrikanska gren. Men ingen har officiellt tagit på sig dådet. Att präster specifikt är måltavlor lägger också en till dimension av problem. Många som tillfrågats vill inte prata med journalister från Al Jazeera, med hänvisning till sin egen säkerhet.

Så sent som i augusti kidnappades fyra nunnor som var på väg till Flodstaten i Nigerdeltat. Polisen fritog nunnorna efter några dagar men ville inte säga om det krävdes en lösensumma. Det finns tecken på att just kidnappningar mot lösensumma har blivit något av en egen nisch i nigeriansk kriminell verksamhet.

Den mest kända terrororganisationen i Nigeria är Boko Haram. IS-terroristernas västafrikanska gren bröt sig loss ur Boko Haram 2016. Man har sitt högkvarter i Kaduna i nordligaste delen av Nigeria.

Den nordligaste delen är också den farligaste med 32 attacker mot präster sedan 2020. Den minst farliga är den sydvästra delen. Enligt Polycarp Lubo, ordförande för en avdelning av landets kristna samarbetsorgan CAN, är prästerna själva inte rika. Han kan därför inte svara på varför präster och pastorer nu blivit måltavlor.

Tidigare har den främsta måltavlan för kidnappningar varit skolbarn. En orsak till skiftet mot mål som präster är att öka legitimiteten för milisgrupperna som utför dåden. Att man stängt skolor i utsatta områden av säkerhetsskäl kan också spela in. Dessutom får man väldigt mycket uppmärksamhet, både lokalt och internationellt.

Inget hindrar milisgrupperna från att röra sig mot nya mål, det är därför mycket viktigt att prästerna får beskydd. Det säger Malik Samuel, som arbetar för Institute of Security Studies i Abidjan.

Katolska kyrkan är värst drabbad, av 120 präster och andra som utsatts hör hälften till dem. Kyrkan har inte officiellt kommenterat kidnappningarna men tros betala lösensummorna. Enligt Lubo betala alla kyrkor i landet lösensummorna, trots umbäranden för både kyrkor och familjerna till kidnappade präster.

Lubo menar att detta är en form av förföljelse mot kristna i Nigeria. Enligt källor till Al Jazeera handlar det bara om kyrkornas förmåga att betala, och inte om religiösa motiveringar. Undantaget är Boko Haram och andra islamiströrelser. Samuel menar dock att situationen kan leda till en ökad konflikt mellan kristna och muslimer i landet.

Islamismen i Nigeria nu

Boko Haram svor 2015 trohet till Islamiska Staten. Åren efter följde stora konflikter där en koalition av västafrikanska länder slog tillbaka, i vissa områden som Boko Haram erövrat. 2019 påstod president Muhammadu Buhari att man besegrat organisationen, något som tillbakavisats. Man har en central organisation men också ett system av celler om drygt 300 soldater var.

2021 kapitulerade 6 000 Boko Haram-soldater i den nordöstra regionen inför Nigerias armé. Totalt har 350 000 personer dött i konflikten som startade 2009. Det har också rapporterats att ledaren Abubakar Shekau dog i maj i fjol, genom att ha detonerat en bombväst. Han var då nära att bli tillfångatagen av rivalerna i IS-terroristernas västafrikanska gren.

Ofta när Nigerias regering utropat seger har motstridiga rapporter kommit. Det återstår att se hur nära man är att besegra Boko Haram, eller om man får blodad tand av den nya lukrativa verksamheten med kidnappning av präster.

Den svenska riksdagens partier påminner allt mer om en mandelamassa. En kladdig materia, med övermäktigt söt smak. Man kan inte äta speciellt mycket av den utan att få kväljningar.

Mandelamassa?

Ja, ni läste rätt. Det är ingen felstavning. Det handlar inte om geggan av mandel hoprörd med socker och glukossirap.

Vi ska prata om mandelamassan i svensk politik och det faktum att svenska partier identifierar sig med Nelson Mandela.

När Svt inför förra valet gjorde en undersökning om de politiska förebilderna inom varje riksdagsparti hamnade Nelson Mandela på tio-i-topp-listan hos sju av de åtta partierna.

Det är lite oklart varför. Men han hör till de där personerna som svenska politiker ska nämna som sina föredömen, typ Dalai Lama, Jesus, Barack Obama. Moder Teresa har kommit lite ur mode, men kan fortfarande dyka upp. (Ni ska inte bli förundrade över att det ibland i uppräkningarna dyker upp serie- eller sagofigurer – politiker har lite svårt att skilja på vad som är ihopdiktat och vad som är sant).

När det gäller idoliserandet av Nelson Mandela över hela skalan från höger till vänster framstår det på sätt och vis som logiskt.

Efter det att Nelson Mandela blev president ökade arbetslöshet, fattigdom, brottslighet, korruption och sjukdomar i Sydafrika – de svarta som skulle befrias när Mandela fick makten fick det sämre. Mycket sämre. I början på 2000-talet sjönk till och med medellivslängden drastiskt under några år.

Så visst verkar det som om svenska politiker har Mandela som föredöme, och vill gå hans väg – vi upplever samma sak, men förstås i mycket mildare form.

Det yttersta tecknet är väl att Sverige nu står inför planerade elavbrott. Strömmen räcker inte. Samma sak sker sedan länge i Sydafrika.

Det kan verka svårbegripligt att svenska politiker har en idol vars makttillträde också innebar att befolkningen i hans land sjönk ner i kaos och fattigdom. Men Afrikas roll i svensk politik är i sig lite svårbegriplig – kontinenten finns alltid närvarande som ett slags pass eller ID-kort för svenska politiker. Genom att tala om hur alla dagens problem i Afrika är de vitas fel visar man som politiker att man är en person med samvete och medmänsklighet, och är beredd att bära den vite mannens skuldbörda. Om politikerna går ner på knä inför Mandelas minne, så går fotbollspelare ner på knä inför minnet av George Floyd.

Medias valkompasser ger ingen vägledning i en fråga som denna eftersom alla partier svarar likadant, det allmänna elände vi ser i Afrika anses vara kolonialismens fel. Partierna ägnar sig därför åt att skicka bistånd samt åt att så fort tillfälle ges be om ursäkt för kolonialtiden.

Är detta då ett förnuftigt förhållningssätt?

Bättre förr?

Som tidigare i valguiden söker vi oss några årtionden tillbaka i tiden, för att se om det finns andra möjliga förhållningssätt. Det är nödvändigt för att förstå att det funnits alternativ till det politiker säger i dag.

Under 1960-talet börjar de afrikanska staterna frigöra sig. Land efter land blir självständigt. Det gamla franska imperiet börjar spricka. Ställd inför detta konstaterar president de Gaulle 1962:

”Jag vet att avkoloniseringen är förödande. De flesta afrikaner befinner sig på en medeltida nivå. De dras till de stora städerna som moskiter till ljuset medan landsbygden återvänder till ett vilt tillstånd. De kommer att få uppleva stamkrig, trolldom och häxkonster, kannibalism. Ytterligare 15 år under vår kontroll skulle ge dem möjlighet att få ett moderniserat jordbruk, få bättre infrastrukturer, spetälska skulle utrotas … men vad kan jag göra åt det? Amerikanerna och ryssarna tror att det är deras mission att befria de koloniserade folken och tävlar med varandra om att göra det. Det är det enda de har gemensamt och de två stater som hävdar att de är anti-imperialister är istället de två sista imperialiststaterna.”

Det har gått 60 år sedan de Gaulle gjorde sin profetia.

Och han fick rätt – om man ser till fakta, och inte hänfaller åt allmänt tyckande och påbjuden känslosamhet.

Vi ser stamkrig. Kannibalism. Våldtäkter som botemedel anvisade av häxdoktorer, kroppsdelar som amulett. Spetälskan inte utrotad utan istället har nya sjukdomar spritt sig – dödliga sjukdomar. Och de stora städerna med slum som ständigt breder ut sig; Lagos och Kinshasa 15 miljoner, Dar es Salaam och Khartoum sju miljoner, i kombination med landsbygd där bönder behöver bistånd.

Samtidigt finns det i dag 29 amerikanska militärbaser i Afrika.

De Gaulle fick rätt där också. Avkoloniseringen ökade eländet – och den amerikanska närvaron.

Men hade då de Gaulle något alternativ att erbjuda?

Under några år i skiftet mellan 1950- och 1960-talet diskuterar de Gaulle och den tyske förbundskanslern Konrad Adenauer ett återupptagande av de planer som formulerats av franska ämbetsmän som befann sig i exil under andra världskriget, och arbetade för det fria Frankrike. De planerade för ”Eurafrica”.

Franska ämbetsmän är alltid långsiktiga, och de lade upp planer för vad som skulle hända efter andra världskriget. De såg framför sig en tungt industrialiserad Rhenregion som administrerades gemensamt av Frankrike och Tyskland och där de franska kolonierna utgjorde områdets kornbod. På så sätt skulle Europas ekonomi stärkas, parallellt med att Afrika utvecklades genom ordnad avsättning för jordbruksprodukter.

Konstruktiv kolonialism

Detta var själva förutsättningen för Romfördraget 1957 (och EU, vilket man inte låtsas om i dag), samt för Élyssée-fördraget som Adenauer och de Gaulle undertecknade 1963 – dess grundtanke var ett stärkt samarbete mellan Tyskland och Frankrike, de två nationernas samarbete skulle vara garanten för att Europa som stod fritt från amerikansk eller sovjetisk kontroll – och man skulle gemensamt utveckla Afrika.

Av detta blev intet. USA och president Kennedy började genast protestera mot fördraget som Adenauer och de Gaulle arbetat fram och undertecknat. Den tyska förbudsdagen godkände fördraget först efter en mängd tillägg som gjorde att Västtyskland bands till USA.

De Gaulles trötta kommentar var:

”Tyskarna beter sig som grisar. De underkastar sig totalt Amerika. De förråder andan i det fransk-tyska fördraget. Och de förråder Europa.”

För 60 år sedan fanns det alltså ett rationellt europeiskt förhållningssätt till Afrika.

Det saboterades av USA, och det rationella europeiska förhållningssättet har ersatts med känslor, symbolhandlingar och allmosor i form av bistånd. En politisk kultur skapad i USA. Och det sättet att tänka har infekterat de flesta länder i Europa – och kanske Sverige mest av allt.

Istället för att som de Gaulle och Adenauer resonera om som kan göras för att gynna båda kontinenterna har man övertagit den amerikanska modellen, tala om vit skuld, göra bot genom bidrag och genom att ständigt be om ursäkt. Det spelar ingen roll att Afrika trots detta sjunker allt djupare ner i misär.

Inrikespolitiskt spelar det förstås också roll i Sverige. Här behandlas svarta invandrare på samma sätt som politikerna behandlar Afrika.

Så om du av någon anledning känner för att rösta i årets val, kan en utgångspunkt vara att kontrollera hur politikerna ser på Afrika.

Tidigare valguider läser du här och här.

Bilden av Afrika har i väst förändrats efter hur våra politiskt styrande partier har förändrats. Det är först en bit in på hälften av det svenska socialdemokratiska partiets existens som man började tillskriva svagbegåvade och handikappade ett jämlikt mänskligt värde och sedan dess har innehållslösa slag ord som "allas lika värde" använts för vad som passar partiets glidande världsbild och dagspolitik.

I skuggan av denna utveckling kan man studera synen på Afrika och på afrikanen från ett västperspektiv och framförall ett svenskt perspektiv, särskilt eftersom den socialdemokratiska synen har kommit att bli den enda syn man kan och får ha i offentligheten.

Från att styvmoderligt vilja bilda den exotiske vilden till att fylla "allas lika värde" med fantasier om att alla är lika kan man inte längre berätta om Afrika utan att det läcker ut ett annat ljus genom filtret som är satt framför våra ögon. Det är därför ytterst lite skrivs och rapporteras om i framför allt svenska medier. Detta i kombination med att flera afrikanska länder har används som socialistiska experiment som kostat, och fortsättar att kosta, betydligt fler människorliv än vad kolonialtidens politik gjorde så vill ingen att Afrika hamnar under lupp.

Vi är inte alla lika, och alla afrikaner är inte lika. Det kan låta självklart men strider helt emot dagens användning av begreppet "allas lika värde". Med ett par nyhetsberättelser i lokala medier i Afrika kan vi belysa hur verklighten ter sig utan det svenska filtret.

Jacqueline Msongozi, parlamentsledamot i Tanzania rapporterade i ett tal i juni hur företeelsen att män suger mjölken ur sina ammande fruars bröst nu har spridit sig in i södra Kenya, från att tidigare varit en företeelse känt i delar av Tanzania och Uganda. Männen kommer ibland hem på sin lunchrast för att dia sin hustru. Sedan när han kommer hem och vill varva ner efter jobbet så vill mannen dia igen då det får honom att känna sig fylld av energi och ger honom känslan av att bli omhändertagen av sin hustru.

Kvinnorna går med på att amma sina makar eftersom de är rädda att de antigen skall bli lämnade eller att de skall bli slagna. Resultatet är naturligtvis att undernäringen av barn med alla dess inte bara direkta faror utan även kommande skadeverkningar ökar.

Om du nu instinktivt kände att du vill att någon gör något åt detta i form av något slags informationskampanj eller liknande så är du en sådan där bakåtsträvare som vill bilda den exotiske vilden. Rätt svar är naturigtvis att skicka mer biståndspengar så att representanter i byarna kan informera istället.

Det har dock funnits TV, radio och tidningar i dessa länder i ett sekel så det kanske inte spelar så stor roll med informationskampanjer om vi skall vara realistiska.

Under försommarn så attackerade ett får den 45-åriga kvinnan Adhieu Chaping i Sydsudan genom att stånga sitt huvud mot fru Chapings bröst och revben. Chaping avled omedelbart av skadorna och polisen startade en mordutredning efter att ha omhändertagit det misstänkta fåret ifråga.

Polisutredningen har kommit fram till att fårets ägare är helt oskyldig till händelsen och att fåret ensamt har utfört attacken och därmed gjort sig skyldig till mord. Straffet för fåret blir tre års fängelse som skall tjänas av på ett militärläger någonstans i Sydsudan. Ägaren döms dock till att betala för skadan i form av fem kor till offrets familj.

Nu kan det säkert kännas frestande att vilja lägga sig i inte bara sydsudanesisk rättsskipning utan hela samhällsuppbyggnaden och kanske med pengar och varför inte våld hjälpa dem att införa demokrati efter västerländska mått. Då tänker du precis som du förväntas göra. Svensk inblandning i Afrika går nämligen ut just på att genom att ösa biståndspengar över projekt som skall få afrikaner att bli lika lika som oss.

Det är biståndsprojekt utformade inte efter vad befolkningen själva anser sig behöva utan utifrån vad svenska UD och politiker anser vad de behöver.

Nästa gång tittar vi på hur svenska politiska drömmar har bidragit till folkmord, korruption och fattigdom som din skola aldrig berättade om.

Överstelöjtnant Paul-Henri Sandaogo Damiba ledde militärkuppen i Burkina Faso 24 januari tidigare i år. Orsaken till kuppen var officiellt att den sittande presidenten Roch Marc Christian Kaboré hade misslyckats med att stabilisera landet som sedan 2015 varit utsatta för ständiga terrorbrott från islamistiska terroristgrupper knutna till såväl al-Qaida som Islamiska staten.

Den första mars deklarerade den nya ledningen för landet att militärjuntan styr vidare under en treårig övergångsperiod då demokratiska val skall hållas. I det kommande valet skall inte någon, vare sig Damiba eller någon av de andra 25 medlemmarna i militärledningen, som deltar i juntan kunna ställa upp i valet.

Militärjuntan under ledning av Damiba verkar utåt sett arbeta för att uppnå just det som de har utsagt sig vilja uppnå, nämligen säkerhet och stabilitet för medborgarna i landet. Tidigare ledare i Burkina Faso, inklusive den tidigare presidenten Blaise Compaoré – nu levande i landsflykt i Elfenbenskusten, ser ut att få spela en roll i militärjuntans strävanden mot stabilitet. Problemet för Damiba och militären är att terrorattentaten har eskalerat enormt sedan de tog över makten i landet. I de norra och östra delarna av landet har hundratals människor mördats sedan maktövertagandet av tillsynes helt samvetslösa islamister som ger sig på by efter by på landsbygden.

Burkina Faso har på ett par år när varit ett självständigt land lika länge som de var en fransk koloni. Direkt efter att landet blev självständigt så hände samma sak som i otaliga andra subsahariska afrikanska stater, man gjorde en kraftig politisk vänstergir med allt vad det innebär av interna maktkamper, odugliga karriärister eller snabba förändringar vars efterverkningar tar årtionden att rätta till och definitiv fattigdom. Den ledare för landet som har nått mest ryktbarhet utanför landet, Thomas Sankara, ofta kallad "Afrikas Che Guevara", var också den som 1984 ändrade landets namn från Övre Volta till Burkina Faso. Liksom Che Guevara så uppträdde Thomas Sankara inte bara ständigt i uniform och basker utan älskade också att åka motorcykel.

Efter endast cirka fyra år vid makten, 1987, så tog Sankaras närmaste och mest betrodde man Blaise Compaoré över makten och Sankara avrättades. Sankaras relativt korta tid vid makten är antagligen också den enskilt största orsaken till hans legendstatus i vänsterkretsar i Afrika. För efter närmare sextio år som självständig nation så har landet gått kräftgång ekonomiskt och är i realiteten helt beroende av Frankrikes goda vilja och stora bistånd. Bomull och guld är landets två största exportprodukter men det finns mångt mycket mer av värdefulla mineraler under Burkina Fasos torra mark – men vem är villig att investera när landet inte får kontroll över islamisterna och deras terror?

Det måste anses vara ett i stort sett hopplöst uppdrag att försöka skapa säkerhet och stabilitet i ett land som man inte i realiteten kontrollerar. Så även om det ännu ser ut som om överstelöjtnant Paul-Henri Sandaogo Damiba verkligen har ett ärligt uppsåt att ta kampen för att uppnå just detta genom att nu sträcka ut handen, inte bara till tidigare ledare för Burkina Faso utan också till en motsträvig opposition, så måste man se det som ett sisyfosarbete.

Med den totala samvetslöshet och fullständiga brist på empati som terroristerna visar så hålls stora delar av de norra och östra delarna av landet i fullständig skräck. I staden Seytenga flydde regeringsstyrkor och polis staden under en attack i mitten av juni, lämnande stadens invånare helt utan försvar. De islamistiska terroristerna gick från hus till hus. Alla de fann i husen dödades, män, kvinnor som barn. Affärer sattes i brand och de som försökte fly lågorna sköts på fläcken.

De som lyckades fly, närmare 7 000 människor, varav de flesta barn, är nu hemlösa flyktingar i sitt eget land och antalet terrorattacker räknas i år att vara närmare 700.

Skall Burkina Faso ha en chans att komma tillrätta med våldet i landet och ge burkinierna stabilitet och säkerhet är man helt beroende på att grannländer som Mali också lyckas med kampen mot terrorismen.

Verkligheten är lika krass som Afrika är varmt och att Burkina Fasos framtid snarare blir kaotisk och våldsam med fortsatta regelbundna stats- och militärkupper, än stabil och säker är tyvärr det säkraste vadet i det västafrikanska spelet.

Gambia satsar på klimat

Gambia har säkrat 680 miljoner kronor från Världsbanken för att återuppliva landets turistnäring. Pengarna är menade att stödja diversifiering och klimattålighet enligt Axel Van Trotsenburg på Världsbanken. För den som har rört sig i Gambia utanför strandstråken och dansrestaurangerna i någon större omfattning de senaste åren, framstår klimattålighet närmast som ett skämt i ett land där befolkningen utanför turisternas hotelliv inte har tillgång till, eller ens bryr sig om sophantering på någon synlig nivå. Sopor ligger i drivor på Banjuls gator och på varje normalt hemman så håller man sig med ett eget privat litet sopberg som i bästa fall har en get som sköter återvinningsprocessen. Skräp in, skit ut.

Förutom det paradoxala att ge bort pengar till klimattåliga turistsatsningar till ett land som inte ens bryr sig om sophämtning så undrar man ju onekligen varför staten skall få pengarna när de flesta turistattraktionerna är privata dito?

När Reuters rapporterar om nyheten så illustrerar de nyheten med en bild från Kunta Kinteh island, eller St. James Fort, där en påhittad karaktär skall symbolisera det västafrikanska slaveriets rester. För den som har besökt Kunta Kinteh island så är det mest bestående minnet efteråt kanske inte den lilla ön som härbärgerade alldeles för många människor samtidigt utan vägen dit. Vägen från Barra till Albadarr utgörs till 90 procent av en bred väg byggd på tidigare "projektpengar" för att främja turismen.

Uppenbarligen försvann en del av de pengarna till annat än sitt ändamål eftersom vägen aldrig blev klar. Pengarna räckte inte till en beläggning. Så utan asfalt har regnet slagit sönder underlaget och förvandlat det till något som får den kraterklädda månytan att te sig slät som en biljardboll. Den som lyckas hitta en chaufför som är beredd att företa sig resan kommer att finna sig upptagen, inte med att njuta av det sköna landskapet, utan av att fundera på om stötdämparna kommer att komma farande in i kupén innan njurarna skakar loss, eller vice versa.

Väl framme i Aldabarr och Juffur kan man filosofera över det faktum att det var här som den svarta lokalbefolkningen gjorde sig en rejäl sidoinkomst på att sälja tillfångatagna klanmotståndare till västerlänningarna som inte vågade sig längre in än till kustremsorna. Varför man inte kunde tillfångata några slavar på egen hand. Kunta Kinteh Island utgörs av ruinerna av St James Fort och hur diversifiering och klimattålighet skulle kunna utveckla den här platsen är svårt att förstå. Pengarna kommer naturligtvis inte att "räcka till" annat än att fylla hålen i statskassan efter Yahya Jammehs landsflykt.