Nu, efter tre månader, är polisen klar med den utredning som initierades efter en anmälan till Arbetsmiljöverket, meddelar Expressen. ”Genom utredarens rapport blev ofördelaktiga omdömen rörande Mats Löfvings egenskaper som chef exponerade”, står det i rapporten. Den har nu lämnats in till Arbetsmiljöverket.

Under punkten ”faktorer och orsaker i arbetsmiljön som innebar risk för ohälsa” tar rapporten upp den presskonferens som utredaren Runar Viksten höll. Vikstens sammantagna bedömning var att Anders Thornberg borde sparka Löfving, då han haft en relation med underrättelsechefen Linda Staaf.

Rapporten tar också upp den tystnadskultur som finns inom polisen, och att det därför finns skäl att ”utveckla och förstärka myndighetens organisationskultur”.

I går kväll hittades regionpolischef Mats Löfving död i sitt hem. Hans dag hade inletts med att han fått uppleva två förnedrande presskonferenser. Klockan 09.00 höll Runar Viksten en presskonferens för att berätta om sin utredning av affären Löfving-Staaf. Hade Mats Löfving haft ett förhållande med Linda H Staaf? Hade han gett henne en tjänst hon inte var kvalificerad för – och sedan fortsatt att gynna henne?

Vikstens slutsats var att Staaf var väl kvalificerad för sin tjänst, och att paret inte hade ett förhållande när hon utnämndes. Däremot menade Viksten att det fanns fyra senare fall av jäv – vilket gjorde att Viksten rekommenderade att Löfving skulle skiljas från sin chefsposition - eller från sin anställning.

Viksten hävdade också att rikspolischefen Anders Thornberg gjort allt rätt i den här affären – samme Thornberg som utsett Viksten till utredare.

Två timmar senare håller Thornberg själv presskonferens, påtagligt nöjd över att ha friskrivits från allt ansvar – och han förklarar att han ska ha ett ”arbetsrättsligt samtal” med Löfving de kommande dagarna.

Åtta timmar senare är Mats Löfving död.

Mycket få verkar ifrågasätta Vikstens utredning – eller Thornbergs påståenden. I båda fallen finns stora oklarheter – och de har inte under presskonferenserna konfronterats med krav på förklaringar.

Var Staaf verkligen den mest lämpade att bli underrättelsechef på polisens Nationella operativa avdelning?

Ja, svarar Viksten. Hur han kan bedöma det när han inte kunnat studera de andra sökandenas meriter är oklart. Den dokumentationen finns nämligen inte sparad, säger Viksten.

Var Löfving jävig när Staaf tillsattes?

Nej, svarar Viksten. Han medger att han är ”oklar” över när förhållandet inleddes, men ”tror” att det var flera månader efter det att Staaf utnämndes. Han vet inte säkert, men kommer ändå fram till att det inte förelåg jäv.

Alltså: Viksten har inte i verklig mening kunnat bedöma Staafs lämplighet, och hans friande av Löfving från jäv vid utnämnandet av Staaf visar att systemet fungerar, säger Viksten. Men grunderna är synnerligen oklara för Vikstens bedömning, de verkar oklara även för honom själv.

Sedan kommer vi till frågan om hur rikspolischef Thornberg hanterat anmälningarna mot Löfving.

Där konstaterar Viksten under presskonferensen att Thornberg gjort allt som kunnat göras – och att myndigheten agerat enligt regelboken.

Det har gjorts polisanmälningar mot Löfving som hamnat hos Särskilda åklagarkammaren, som omgående lagt ner ärendet – och valt att inte inleda förundersökning.

Två anmälningar har gjorts som behandlats av Särskilda åklagarkammaren. I det ena fallet en anmälan september 2020 där det hävdas att Löfving misshandlat Staaf. Eftersom en av de två personerna vars uppgifter anmälan vilar på, dragit tillbaka sina uppgifter väljer åklagaren att lägga ner ärendet.

”Naturligtvis” var det rätt konstaterar Viksten. Men Speciella åklagarkammaren har tidigare drivit frågor där till och med den drabbade inte önskat att den skyldige ska åtalas. Här har vi till exempel fallet med Peter Lundgren, som var en av SD:s ledamöter i Europaparlamentet och tafsade på en kvinna. Offret ansåg det hela överspelat, åklagaren förundersökte ändå och åtalade – ända upp i hovrätten. I Löfving-fallet gjordes inte minsta lilla granskning av åklagaren kring omständigheterna.

När åklagaren lagt ner, konstaterar polismyndigheten att då behöver de inget göra – med det märkliga konstaterandet att det ändå inte är ”arbetsrelaterat”. Men anmälan bygger ju på att Löfving ska ha misshandlat sin partner – de har haft ett förhållande. I princip var därmed frågan om jäv uppe på bordet redan september 2020 i polisledningen.

Men rikspolischef Thornberg försökte hålla armlängds avstånd då frågan delegerats till kanslichefen.

Problemet för Thornberg är att chefen för polisens avdelning för särskilda utredningar, Ebba Sverne Arvill, säger sig ha informerat Thornborg om innehållet i anmälan – vilket innebär att Thornberg då fick kunskap om Löfvings jäv i september 2020.

En andra anmälan utan resultat

I december 2021 kommer nästa polisanmälan mot Löfving för brott mot Linda Staaf. Den här anmälan grundar sig på ett PM polisens säkerhetschef Ari Stenman skriver efter samtal med Linda Staaf – anmälan gäller vad som kan rubriceras som grov fridskränkning, olaga förföljelse och ofredande.

Återigen informerar Ebba Sverne Arvil rikspolischefen om att det kommit en anmälan mot Löfving.

Åklagaren finner inget skäl att inleda förundersökning – trots att det är andra gången Löfving anmäls för övergrepp mot Staaf.

Viksten verkar inte ha utrett Särskilda åklagarkammarens hantering speciellt väl Han säger att ”…. det är väl inte fullständigt klart…” varför åklagaren inte går vidare.

Viksten säger också: ”… jag har också pratat med åklagaren, men jag blir inte mycket klokare på det …” – och konstaterar att ”… det kan finnas andra orsaker …” till att det inte blev förundersökning.

Viksten medger att han inte vet och inte förstår varför det inte blir en förundersökning. Om han inte gör det borde rimligtvis Thornberg inte heller göra det – men rikspolischefen tar uppenbarligen tacksamt emot besked om nedläggningen. Och Viksten säger att Thornberg handlar korrekt.

Thornberg säger i mars 2022, enligt säkerhetschefen Arvil, att handlingarna i ärendet ska skickas till kanslichefen på personalansvarsnämnden för bedömning.

Men dit ankommer aldrig handlingarna – och i maj 2022 avskriver Thornberg ärendet helt.

Efter det att Expressen avslöjat anmälningarna mot Löfving tvingas Thornberg utse en utredare i december 2022. Han utser Runar Viksten som Thornberg tidigare som Säpo-chef utsett att utreda Säpo:s agerande. Även den gången kom Viksten fram till att allt var som det skulle, och att Thornberg var en utmärkt chef.

Alltså: den ytterst ansvarige personen i ett ärende utser den som ska hantera hur bland annat just den ytterst ansvarige personen agerat.

Det är en uppenbart lättad Thornberg som håller en egen presskonferens efter att Viksten hållit sin dragning. Thornberg säger att nu ska han starta ett projekt för att ”förbättra kulturen” inom polisen.

Som om det skulle svara på följande frågor:

– varför vet ännu ingen om Mats Löfving var jävig vid utnämnandet av Staaf.

– varför vet ingen på vilka grunder Särskilda åklagarkammaren valde att inte inleda förundersökningar mot Löfving (inte ens Viksten säger sig veta).

– varför tog det bara två dagar innan Särskilda åklagarkammaren fattade beslut om att inte inleda en förundersökning.

– vem ljuger? Thornberg eller Arvil som säger sig ha informerat Thornberg om jävssituationen ett år innan Thornberg säger sig ha fått vetskap om att det kunde finnas ett förhållande mellan Löfving och Staaf.

Det är några av de avgörande frågor som Vikstens utredning inte ger svar på.

Ändå konstaterar Viksten att allt skötts korrekt av Thornberg.

Det enda vi andra vet säkert är att Mats Löfving tog sitt eget liv igår.

Och att Thornberg nu ska förbättra kulturen i poliskåren.

Här kan du läsa mer om Runar Viksten.

Polistopparnas favoritutredare Runar Viksten gjorde i dag än en gång vad som förväntas av honom. På morgonens presskonferens förklarade han att allt gått rätt till de senaste åren i ledningen för Sveriges polis. Systemet hade fungerat och alla rutiner följts när det gäler turerna kring Mats Löfving och Linda Staaf. Enda problemet var att Mats Löfving varit jävig vid fyra tillfällen och därför bör han skiljas från sin tjänst, föreslog Viksten. Rikspolischefen Anders Thornberg friskrivs helt från all kritik – i alla avseenden.

Det Viksten säger sig ha studerat och utrett är hur tillsättningen av Linda H Staaf gick till. Var hon den mest lämpliga för att leda NOA och den svenska polisens underrättelseverksamhet? Spelade det någon roll att hon hade ett förhållande med Löfving? Hade hon alls vid tiden för tillsättningen ett förhållande med Löfving?

Viksten anser att tillsättningen var helt korrekt. Staaf var den mest lämpade och meriterade bland alla sökande att leda polisens underrättelseverksamhet i en tid då gängkriminaliteten exploderade (både bildligt och bokstavligt) i Sverige.

Innebär det att Viksten granskat alla sökandens meriter? Nej, det innebär det inte eftersom de andra sökandenas meriter och ansökningar inte finns sparade, förklarade Viksten på en direkt fråga. Men han anser att alla rutiner vid en tjänstetillsättning följts på ett korrekt sätt. Det är lite svårt att förstå hur han kan fälla det omdömet eftersom han inte känner till något om de andra sökandena till tjänsten.

Professor Stefan Holgersson har ju utvecklat en omfattande kritik mot tillsättningen av Staaf, och baserat den just på en bedömning av hennes kvalifikationer – och andra sökandens – något Viksten inte brytt sig om.

Möjligen har Viksten blivit imponerad av Staafs dokumenterade förmåga att inleda förhållande med män i chefsposition som kan befrämja hennes karriär – förutom Löfving har hon haft förhållanden med en annan manlig chef på polismyndigheten – och i dag är hon tillsammans med Sveriges ÖB Micael Bydén. Tveksamt är dock om detta ska anses som i sig meriterande vid en tillsättning av chefer.

Inte heller har Viksten påverkats av den omfattande kritik som finns inom poliskåren mot hur Staaf skött sitt jobb sedan hon tillsattes. Efter korankravallerna påsken 2020 var många poliser och polischefer förbannade över hur dåligt NOA:s underrättelseverksamhet fungerat – en rimlig utgångspunkt för Viksten – som borde undrat om inte det visade att Staaf inte var den bäst lämpade.

Viksten kommer också fram till att Löfving inte var jävig när Linda Staaf utnämndes. Viksten säger att han är lite ”oklar” över när förhållandet mellan Löfven och Staaf inleddes, men ”tror” att det var sommaren 2015. Eftersom Staaf utnämndes i februari det året förelåg inte något jäv, menar Viksten.

Här ser vi Vikstens vanliga metod när han utreder något. När det börjar brännas förklarar han att det inte går att komma vidare i frågan, att uppgiftsläget är osäkert – och så fäller han ett omdöme ändå. Om han senare avslöjas kan han som så många gånger förr säga: ”… de var svårt att säga säkert”.

Att förklara att en av landets högsta polistjänster går till någon som har ett förhållande med en annan hög polischef, som också är den som har en avgörande roll i beslutet vore att ifrågasätta hela systemet och myndigheten - och det kan inte Viksten göra. Istället förklarar han att Löfving varit jävig vid fyra andra, senare tillfällen, när det gäller Staaf:

• löneförhöjning
• förlängning av förordnande
• tilldelande av tjänstevapen
• godkännande av bisyssla
I dessa fyra fall borde inte Löfving deltagit i besluten, och han har därmed varit jävig och brutit mot grundlagens objektivitetsprincip, säger Viksten – och slutsatsen blir att rikspolischef Thornberg bör överväga att skilja Löfving från dennes tjänst.

I detta sammanhang kan det vara värt att studera frågan om bisysslan. Vad var det för bisyssla?

Det gällde en deckare som Staaf skrev och som utkom 2020. Det godkändes som bisyssla.

Under en period då skjutningar och sprängningar blir allt vanligare, gängkrigen rasar och islamister startar upplopp och sätter polisbilar i brand i stora svenska städer – då har chefen för polisens underrättelseverksamhet tid att sitta på sin kammare och skriva en deckare. Och hennes chef – som hon har ett förhållande med – godkänner denna märkliga bisyssla.

Viksten verkar inte ha höjt på ögonbrynen inför detta – kanske för att själva utgångspunkten för hans utredning är att Staaf är den mest lämpliga – det kan inte ifrågasättas. Systemet har fungerat.

Däremot finns det en person som visat dåligt omdöme – och därför måste Löfving avsättas – och på så sätt kan systemet visa att det faktiskt fungerar.

Möjligen tycker de poliser som kunde dödats under korankravallerna annorlunda.

Här kan du läsa mer om utredaren Runar Vikstens bakgrund.

Åklagaren: Polischefen Mats Löfving misstänks för grovt tjänstfel och tjänstefel för agerandet i Linda Staaf-härvan.

Det grova tjänstefelet gäller hur han tillsatte Staaf 2015.

Det andra brottet avser tilldelningen av tjänstevapen till henne 2020. Mats Löfving förnekar att han gjort något brottsligt.

Linda Staaf erkände i december att hon och Löfving haft en relation, vilket Morgonposten rapporterat om. Hon sa då att:

– Vi utvecklade senare även en privat men ytlig relation när han var min chef vid Noa, men vi har aldrig varit närstående.

Hennes uttalande kom efter att Expressen valt att lyfta fram märkligheterna kring hennes tillsättning, vilket Morgonposten också hade gjort mer än fyra månader tidigare.

Många har konstaterat det märkliga i att kalla en stormig och flerårig relation för ytlig. Löfvings svartsjuka ledde till och med till en polisanmälan (som dock lades ned).

Det kan möjligtvis ha varit sant att den var ytlig för Staaf – om det bara handlade om köttets råa lustar, eller om att komma upp sig i karriären. Eller så säger hon det för att tona ned allvaret i korruptionen. Det står var och en fritt att spekulera.

Nu kanske vi får ett svar på hurdan deras relation var, när vice överåklagare Bengt Åsbäck ska bevisa att tillsättningen av henne 2015 var ett grovt tjänstefel. Då kanske vi också får ett svar på när den inleddes. Staaf hävdar att det var efter att han tillsatte henne.

I pressmeddelandet från Åklagarmyndigheten står det att både Löfving och Staaf är förhörda. fler vittnen kommer att förhöras och inhämtad digital bevisning ska anlyseras.

Löfvings karriär

Mats Löfving tog ett steg bakåt i karriären i oktober 2020. Då slutade han som chef på Nationella operativa avdelningen (Noa) och som ställföreträdande rikspolischef. I stället blev han regionpolischef för polisregion Stockholm. Om det var helt frivilligt eller om det berodde på dålig stämning i högkvarteret vet bara Löfving och rikspolischefen.

Innan han kom till nyinrättade Noa 2014 var han länspolismästare i Östergötlands län i tio år. Där lärde han känna underchefen för ekonomiavdelningen Linda Staaf i en eller annan utsträckning. Hon var då chef för en intern ekonomienhet.

Han tog en juristexamen 1988. Mellan 1988 och 2004 arbetade han sig upp i systemet via olika chefspositioner. Morgonposten har skrivit om polischefer med endast akademisk bakgrund och utan poliserfarenhet. Löfving är inte en av dem men om man gräver lite så är frågan om han har så mycket erfarenhet från ute på fältet.

Efter examen från på Polishögskolan 1981 och fram till 1988 arbetade han på ordningspolisen i Norrköping. Det är längesen nu men snacket går fortfarande om hur han hellre satt i receptionen och pluggade juridik än åkte radiobil.

– Det kommer från folk som jobbat med honom, eller varit i samma turlag, säger en källa till Morgonposten.

Rikspolischefen tog bort Löfving från tjänsten som regionpolischef i Stockholm i december när Särskilda åklagarkammaren inledde sin förundersökning. Det var ännu ett steg bakåt i karriären. Kanske slutar det där det började, i Norrköpingspolisens reception?

– Antingen brinner man för polisarbetet eller så vill man göra karriär. Då sitter man hellre i vakten och pluggar juridik och tar emot anmälningar från folk som fått sina plånböcker stulna, säger samma källa.

Linda Staafs uppdrag som underrättelsechef på Noa har upphört. Hon skulle börjat en ny tjänst på Justitiedepartementet i januari men det stoppades av nuvarande chefen på Noa, Johan Olsson.

Frågorna är många kring vad som händer i den högsta polisledningen. Fick Linda H Staaf sitt jobb som chef för NOA:s underrättelseavdelning därför att hon hade ett förhållande med den höge polischefen Mats Löfving. Hotade en svartsjuk Löfving senare Staaf? Var det rentav frågan om misshandel? Varför utreddes inte de anmälningar mot Löfving en säkerhetschef gjorde efter det att han talat med Staaf?

Rikspolischefen Anders Thornberg har beslutat att det som hänt ska utredas.

Under tiden har Löfving fått en annan tjänst, och Staaf finns numera på justitiedepartementet.

Den som fått Thornbergs uppdrag att utreda härvan är chefsrådmannen Runar Viksten. Valet av honom har mött kritik. Han har tidigare utrett Säpo:s agerande när det gäller terroristen Akilov. Säpo hade ju tidigare haft ögonen på denne mördare – kunde de agerat annorlunda och förhindrat dådet på Drottninggatan?

Nej, blev Vikstens svar. Han menade i sin utredning att Säpo skött sitt jobb som de skulle. Säpo-chefen Anders Thornberg blev nöjd. Kritiker hävdar att det är därför Thornberg nu gett uppdraget till Viksten.

Men juristen Viksten har en lång historia av att vara regeringens torped när det klagas på bristande insyn i och kontroll av statens angelägenheter.

Viksten är mannen som skapade en specialdomstol kontrollerad av regeringen, en domstol där medborgarna inte har någon insyn.

Domstolen skapades 2009 för att garantera att Försvarets radioanstalt (FRA) inte under sina spaningar bröt mot lagar som skyddar individens integritet.

Domstolens prövning av ansökningar om signalspaning skulle stärka rättssäkerheten, eller som regeringen uttryckte det: ”tillståndsförfarande förutsätter att tillståndsgivningen kan anförtros ett självständigt och oberoende organ som är ägnat att upprätthålla ett brett allmänt förtroende för verksamheten”

Regering ansåg sig innan domstolens inrättande kunna lösa detta med att låta Försvarets underrättelsenämnd få uppgiften, men eftersom nämnden redan utövade tillsyn över FRA blev kritiken omfattande. Någon som sitter på dubbla stolar kan knappast sägas vara ”självständig” och ”oberoende”:

Regeringen tillsatte därför en särskild utredare som skulle se till att tillståndsgivande och tillsyn skildes från varandra. Utredaren skulle förbereda en ny myndighet som skötte tillstånden. Den som blev utredare var chefsrådmannen Runar Viksten, och på hans förslag inrättades Signalspaningsnämnden.

Ordförande blev den som utrett ärendet, alltså Runar Viksten.

Alltid till regeringens tjänst

Men innan nämnden ens kommit igång bestämde regeringen att tillståndsprövning skulle flyttas till en domstol. Kritiken var fortfarande så omfattande mot FRA att det sågs som ett sätt att visa en god vilja att trygga rättssäkerheten. Frågan var bara vilken existerande domstol som skulle få uppdraget? Beslutat blev att skapa en fristående specialdomstol, eftersom regeringen ansåg att ett ”oberoende organ” skulle skapa förtroende.

Regeringen var ganska ensam om den ståndpunkten, många domstolar som var remissinstanser hade allvarliga invändningar mot en specialdomstol som bara skulle pröva FRA:s ansökningar om avlyssning. Även Advokatsamfundet hade invändningar. En enda remissinstans var entydigt positiv, och det var Signalspaningsnämnden som leddes av Viksten.

Regeringens beslut blev att gå på linjen med specialdomstol, och man gjorde det med hänvisning till Signalspaningsnämndens remissvar. Regeringen tillsatte därför en ny utredning som skulle förbereda bildandet av Försvarsunderrättelsedomstolen.

Vem blev utredare?

Runar Viksten.

Och vem blev ordförande i den nya domstolen när den kom igång?

Runar Viksten.

Alltså: regeringen får stark kritik för den bristande oberoende kontrollen av FRA:s avlyssning. Runar Viksten är med i varje led av regeringens arbete för skapa ett organ som man kan hänvisa till som garant för rättssäkerheten. Inget av regeringens förslag accepteras av en majoritet av remissinstanserna, men slutligen inrättas ändå Försvarsunderrättelsedomstolen med Viksten som ordförande.

Han blev ordförande i en domstol som inte var en domstol i verklig mening.

I en riktig domstol har domarna – enligt grundlagen – särskild anställningstrygghet för att garantera deras oberoende – de ska inte behöva oroa sig för att bli sparkade av politiker som är missnöjda med domar som fälls. I denna domstol blev endast ordföranden ordinarie (alltså Viksten), de andra domarna fick tidsbestämda uppdrag.

Ingen riktig domstol

Vilket arbete utför då domstolen? Den tar ställning till de ansökningar om avlyssning som kommer från FRA efter att de fått en begäran från till exempel Säpo eller Försvarsmakten.

De flesta av domstolens ledamöter har ingen juridisk bakgrund utan utnämns för att de anses ha kunskap som är viktig för domstolen. Där har man alltid kunnat finna toppbyråkrater som fått positionen av regeringen; i nuläget bland annat en ambassadör, och en generaldirektör.

Där finns också en tidigare stabschef vid FRA.

Enligt grundlagen ska svenska domstolars förhandlingar och domslut vara offentliga. (Beslut kan i vissa fall fattas om lyckta dörrar vid förhandlingar, men specialdomstolens dörrar är alltid lyckta).

Ingen vet vilka ärenden ”domstolen” behandlar och vad domen blir. Det redogörs inte för i årsredovisningen. Där får man inte ens veta hur många ärenden som behandlats.

Man får däremot veta i den senaste årsredovisningen att domstolen byggt om lite i sina lokaler. Var de finns? Ja, det kan verka märkligt, men den oberoende domstolen är inhyst hos Totalförsvarets forskningsinstitut.

Man bör också notera att det inte är några rättegångar i verklig mening som domstolen genomför. I en rättegång ska det finnas två parter. I specialdomstolen finns det bara en part – FRA (som lämnar in en ansökan på uppdrag av exempelvis SÄPO). Domstolens beslut kan inte överklagas.

Sverige kritiserar gärna Polen för vad man anser vara brister i det landets rättsväsende, till exempel att domarna är politiskt utsedda och beroende av politiker, eller att insynen i rättsprocessen är bristfällig.

Sverige har alltså i dag en specialdomstol, utredd, skapad och organiserad av Runar Viksten som också blev domstolens förste ordförande.

Det är en domstol helt utan insyn för medborgarna, och de som verkar i domstolen är helt beroende av politikernas välvilja.

Runar Viksten skapade och ledde en domstol som var en domstol bara till namnet.

Och Runar Viksten, chefsrådman, samt överstelöjtnant i reserven är den som nu ska utreda en sex– och svartsjukehärva mellan Linda H Staaf och Mats Löfving – en historia där Sveriges nuvarande ÖB Bydén förekommer som den som efterträdde Löfving som Staafs älskare.

Vi kan vara säkra på att Viksten fullgör sitt uppdrag till uppdragsgivarens belåtenhet.

Så visst blir det en utredning – men blir det en utredning till mer än namnet?

Det fortsätter att blåsa kring Linda H Staaf – polisens nationella underrättelsechef, tillika överbefälhavarens älskarinna.

Nu erkänner hon ett tidigare förhållande med höga polischefen Mats Löfving. Det gör hon i en intervju med Expressens Michael Syrén.

Hon berör också den svidande kritik mot hennes meriter som uttalats av polisforskaren Stefan Holgersson, som Morgonposten tidigare rapporterat om.

I artikeln avslöjas att Mats Löfving polisanmäldes av säkerhetschefen Ari Stenman i december 2021, efter att Staaf i ett samtal berättat att hon var orolig för sin egen säkerhet. Stenman tog hennes rädsla på allvar och skrev i anmälan att det kunde handla om grov fridskränkning, olaga förföljelse och ofredande.

Staaf erkänner som sagt att hon och Mats Löfving haft en relation. Det formulerar hon så här:

– Vi utvecklade senare även en privat men ytlig relation när han var min chef vid Noa, men vi har aldrig varit närstående.

Ett något luddigt uttalande av Staaf, men i sin artikel beskriver Michael Syrén det som att polischeferna "under en period haft ett förhållande".

Intressant är också att Staaf är noga med att placera förhållandet i tiden till när de arbetade tillsammans på Nationella operativa avdelningen (Noa) i Stockholm, där hon började 2015.

Misstankar har funnits kring varför hon fick tjänsten på Noa trots bristande erfarenhet, och kring att det var Mats Löfving som gav henne tjänsten. Han var vid den tiden ställföreträdande rikspolischef.

Innan den stora omorganisationen hade han varit hennes chef i Linköping, på polismyndigheten i Östergötland.

En sak i polisanmälan talar mot det hon säger, att deras relation skulle ha inletts först när hon kom till Noa 2015. Ari Stenman skriver nämligen att brotten skulle ha skett mellan den 1 januari 2015 och den 27 november 2021.

Den 1 januari 2015 var en dryg månad innan hon tillträdde tjänsten som underrättelsechef. Antingen har Stenman missförstått Staaf, eller så stämmer inte det hon säger. Kan det handla om en relation som inleddes före 2015, kanske när de arbetade tillsammans i Linköping? Rimligtvis måste någon tid gå från att en relation inleds till att en svartsjuk förföljelse börjar.

Åklagaren Anders Jakobsson valde att lägga ned utredningen redan efter ett par dagar. Till Syrén säger han:

– Ingenting i handlingarna visar på att det skulle ha utövats något våld eller hot eller så. I min värld så var det mer fråga om svartsjuka.

Stefan Holgerssons kritik

Linda H Staaf förklarar att hon var orolig för vad hon skulle kunna utsättas för i framtiden. Det var därför hon behövde stöd och någon att prata med, och det blev Ari Stenman. Hon betonar dock att hon inte anser sig ha utsatts för något brott av Mats Löfving.

En del av oron bestod i att hon fått kritik av forskaren och polisen Stefan Holgersson, som bland annat försökt sätta ljuset på hennes svaga meriter, konstigheter vid tillsättningen av henne som underrättelsechef och hennes agerande vid korankravallerna i påskas – eller bristande agerande, snarare.

– Han beskrev i princip vilken bedragare jag var genom att hävda att jag skulle ha farit med osanning om mina meriter. I det läget befann jag mig i en utsatt position, förklarar hon.

Ett bemötande av kritiken lyser dock med sin frånvaro.

Holgersson utvecklade sin kritik i Morgonposten i juli:

– En person med i princip ingen erfarenhet av operativ verksamhet hamnar på en av polisens mest centrala befattningar. Det skulle aldrig förekomma i försvarsmakten eller i andra länder.

– Det här får följder. Det är bara att se vad rikspolischefen sa med anledning av påskupploppen, att det inte fanns tillräckliga underrättelser, som han uttryckte det, sa Holgersson då.

Påskupploppen, eller korankravallerna, fick bland annat hanteras av regionpolischef Patrick Ungsäter och poliserna i polisregion Bergslagen, när det brakade loss i Örebro på långfredagen.

När Ungsäter pratade med Morgonposten i augusti ville han inte direkt peka ut Noa och Linda H Staaf som ansvariga för den bristande underrättelsen:

– Nej, men sedan så skulle man ju önska att vi hade haft bättre underrättelser.

Regionpolischefen Ungsäter konstaterade också att de kunde gjort bättre val om de haft bättre underrättelser:

– I efterhand, med den erfarenhet vi har och det som hände, så skulle vi inte ha varit i Sveaparken. Men det var ju en bedömning man gjorde utifrån det underrättelseläge vi hade då.

Linda H Staaf ska snart avgå som underrättelsechef och börja arbeta på Justitiedepartementet. Mats Löfving är i dag regionpolischef i Stockholm.