Vi inleder med Stenbocken och Vattumannen.

Solen går genom Stenbocken

Tid: 21 december - 20 januari. Dygd: Mod. Nåd: Frälsning.

Stenbockens tid börjar med årets midnattstimma, det som i forna tider kallades De tolv heliga julenätterna. Under medeltiden, under de kristna krigarmunkarnas stora tid, var detta en tid för drömmar och återblickar men även för visioner och framåtblickande. I det gamla Rom var det Janus tid. Janus guden med ett ansikte mot det avgående och ett mot det ankommande. Det var en andhämtningens tid, då man besinnade hela det gångna årets erfarenheter och drog lärdom av dessa för att av denna lärdom kunna bilda ett solitt beslutsunderlag för det kommande årets nödvändiga gärningar. Återblick, besinning, prognos och beslut.

Alltså beslut även för gärningar som innebär risker och som kräver mod. Ja, kanske i synnerhet för dessa.

Det första slaget av mod som krävs för sådana gärningar är det intellektuella modet, modet att se och inse; modet att inte blunda för vad som faktiskt föreligger, och modet att dra de verkliga och följdriktiga slutsatserna av det man ser. Även om och när detta kostar på; ja även om själva livet så skulle sättas på spel.

Att våga sitt liv för det som är rätt och gott, det kräver ett ur sanningskänsla upparbetat mod. Och endast ett sådant mod skapar utrymme för befrielsen; för frigörandet av de fastlåsta tankar, de fastlåsta känslor och de fastlåsta initiativ som — det vete djupens makter hur länge — har legat nedtryckta i de delar av vårt inre för vilka vi ängsligt har blundat. Men även utrymme för de latenta mellanmänskliga angelägenheter som ligger fastfrusna i bitterhet, ängslan och feghet.

Så mycket helande väntar på vårt mod. Så mycken sorg vill förlösas.

När modets gnista föds i hjärtats dunkla rum, då kan vi ana Julens mysterium; Frälsarens födelse i den mörkaste vinternatt.

Solen går genom Vattumannen

Tid: 21 januari - 20 februari. Dygd: Diskretion. Nåd: Djup.

Kan du bevara en hemlighet? Den frågan väcker något i en. Man gör sig beredd på att ta ett moraliskt ansvar. Antingen genom att lyssna eller genom att betacka sig. Får man sådana frågor så är det för att man utstrålar den typ av integritet som kallas diskretion. Diskretion är något mer än att bara vara tystlåten. Diskretion, kan man säga, förhåller sig till tystlåtenhet på samma sätt som mysteriet till hemligheten. För att bevara en känslig hemlighet räcker det i princip med tystlåtenhet. Men för att vakta ett mysterium, exempelvis frälsningens mysterium, krävs något mer än bara tystlåtenhet. En nyfrälst och hans oombedda bekännelser lägger lätt sordin på vilken öppensinnad stämning som helst. Leendena stelnar. Och den som i själ och hjärta känner sig kristen -- hur vagt och ogärna vi än definierar detta -- vaktar ett mysterium. Det kan vara hur universellt som helst, det är iallafall en privatsak. Och kräver vår diskretion. Denna förädlade art av tystlåtenhet är helt omärklig. Vi kan sprudla av iver, frimod och öppenhjärtig vänskaplighet, vara brutalt självutlämnande och aldrig så ärliga, utan att de som står oss nära märker att vi vaktar ett mysterium.

Det finns en scen i Goethes Faust, där den alltför unga, och lika fromma som förälskade Margatethe plötsligt känner olust inför den världsvane Dr Faust, som uppvaktar henne. Är han verkligen kristen? Han går ju inte ens i kyrkan? Han säger att prästernas svar på existentiella frågor liknar hån. Hån? Faust tycker inte att man kan svara på huruvida man tror eller inte, och isåfall på vad; det blir platt och falskt. Margarethe är förvirrad och lite arg. Faust suckar:

"Min älskling, missförstå mig inte nu!

Vem törs kalla honom vid namn och bekänna: jag tror?

Vem bland alla, som äger förmåga att känna, har mod att säga: jag tror ej?

Allomfattaren, alluppehållaren, fattar och håller han inte dig, mig, sig själv?

Välver sig inte himlen därovan? Ligger ej jorden fast grundad härnere?

Och stiger vänligt blickande eviga stjärnor ej upp? Ser jag ej, öga i öga, dig?

Stormar ej allt mot ditt huvud och hjärta, och verkar, i evigt mysterium, osynligt synligt omkring dig?

Låt det fylla ditt hjärta till bredden, och när du är salig vorden i känslan, kalla det då vad du vill:

Lycka! Hjärta! Kärlek! Gud! Jag kan inte ge det namn!

Allt är känsla, namn är buller och rök som böljar kring himmelskt ljus."

Allt är känsla, förkunnar Goethe. Och allt i en känsla går inte att sätta namn på.

Inte ens i en lögndetektor skulle det märkas att den diskrete förtiger något. Det beror inte på att diskreta personer blir skickligare lögnare; det beror på att de blir sämre på att minnas allt de vet, eller kanske snarare bättre på att glömma vad de inte vill belasta sitt vardagsmedvetande med. I den fascinerande boken The religion without a Name (2022) samt i intervjuer på Youtube beskriver forskaren Brian Muraresku de psykoaktiva drycker som i de gamla mysterierna kallades Minnets dryck och Glömskans dryck. Det behövs inget knark i de nya, i de kristna mysterierna. Och ändå finns det en drömlik, liksom astral motsvarighet till de fysiska drycker som i antiken användes för att minnas och glömma. Därför talar traditionen, exempelvis i romanen Zanoni (1842) av Sir Edgar Bulwer-Lytton fortfarande om minnets och glömskans drycker. Och dessa "drycker" stimulerar det endokrina körtelsystemet så att detta frigör hormoner i närmast homeopatiska doser.

Hormoner, signalsubstanser, är olika för olika mentala verksamheter och tillstånd. Ett sådant mentalt tillstånd, eller en sådan verksamhet, är att liksom vara havande med en hemlighet som inte går att uttala, och att behandla denna hemlighet med diskretion. Man kan vänja sig vid diskretion. Denna vana kan bli som ett tillägnat, kemiskt beroende: Man kommer att föredra hur man känner sig när man inte försöker säga allt. Det blir en livshållning. Med tiden gör denna hållning något med vårt väsen. Detta bäddar för en fördjupad besinning, en besinning som fördjupas till begrundan, till själva kraften att begrunda.

Så som tystlåtenhet förhåller sig till diskretion, så förhåller sig även besinning till begrundan. När man begrundar något tar man det med sig ner i den gnutta djup man har. Något djup har alla, det är medfött. Man kan besinna en hemlighet, men ett mysterium begrundar man. Man får mer djup då. Djup är en gåva som inte kan tvingas fram eller tränas upp. Den kan däremot möjliggöras. Och detta gör man genom att öva och utöva diskretion.

(Första delen publicerades 25 december 2022).

Del 2. Fördjupning

Kanye West är rätt komplex. Det såg vi i första delens sondering av hur de planetariska intelligenserna är fördelade i hans mikrokosmos. Vill man mest få en generell uppfattning om Kanye West som person kan man absolut nöja sig med det. Men den som vill gå djupare in på hans karaktär får besinna -- därefter begrunda -- hur dessa intelligenser påverkar varandra. Det låter sig göras genom att kartlägga de så kallade aspekterna.

Resonerande aspekter

Många av Kanye Wests mikrokosmiska planeter påverkas av varandra, men inte alla, och inte alla som påverkas påverkas på samma sätt. Varför kan till exempel Kanye Wests blotta närvaro uppfattas som så dräpande? Hela gangsterrappen som genre har ju punkterats av hans framfart. Man kan nästan beskriva hans publika persona som en sorts framfart med omnejd.

Memento Mori i en trigon

Och varför drabbades han så förkrossande hårt i själva existensen av sin mors död? Båda dessa faktorer beror på en distinkt resonans mellan å ena sidan dödens Pluto i de dolda djupen och å andra sidan jagkänslans öppet lysande sol samt visionens Jupiter tätt inpå. Denna resonans är en aspekt. En trigon. Vi ser denna trigon symboliserad av två ljusblåa streck i följande bild:

Denna resonans, trigonen, utgörs av att det är ungefär 120 graders vinkel mellan planeterna från jorden sett (det är ju på jorden man föds, därav det geocentriska perspektivet) och innebär att de intelligenser planeterna representerar står i ett harmoniskt, gynnsamt förhållande till varandra. Med egenskaperna från Pluto (döden, döendet och dödandet) kan det i Kanye som är jagkänsla och vision (sol och Jupiter) både initiera och avbryta processer på ett anständigt sätt. Avbrytandet kan betyda att inte ge utrymme till meningslösa eller destruktiva beteenden i andra. Initierandet kan innebära att både uppmuntra och provocera fram talang. Han trivs i rollen som mentor och manager och producent.

Snabba sextiler

Men det kan gå trögt. Skulle det vara för omständigt att invänta samvetets klartecken kan han emellertid använda sig av en svagare men snabbare kanal i form av två sextiler, alltså halva trigoner, som är kopplade till varandra via den strikta, kallt skärande Saturnus.

Tänk en klingande gitarrsträng. Vidrör den exakt på mitten och tonen fortsätter att klinga. Men svagare. Och en oktav högre. Så förhåller sig sextilen till trigonen. Den snabbare och svagare frekvensen uppfattas inte lika lätt av det egna samvetet. Och den vanliga intelligensen hos de inblandade planeterna förvandlas till den sorts genialitet som inte nödvändigtvis beaktar den moraliska dimensionen, eller iallafall inte anser sig behöva underkasta sig samvetets signaler. Om det ens kommer några signaler.

Detta gör Kanye West både auktoritär och en smula egensinnig.

Ursinnigt korståg

Tjuvkopplingen mellan sol/Jupiter och Pluto finns hos Kanye och går via den gränssättande, disciplinerande intelligensen Saturnus. Som chef, exempelvis över en videoproduktion, kan han både avskeda och anställa folk på stående fot, flytta på dem, sära på dem, sammanföra dem på ren impuls -- och ingen vågar protestera. I ärlighetens namn skall tilläggas att ingen heller vill protestera. Produktionerna blir bra när Kanye styr och driver på impuls. Stöddiga rappare njuter av att domineras av gangsterrappens baneman. Och sedan hans egen manager -- hans mor -- korsade tröskeln har pengarna börjat rulla in. Hon måste vara effektiv. Sedan Kim Kardashian lämnade honom har han också börjat ett allt mer ursinnigt korståg mot pornografi, aborter och skörlevnad.

Plikt och samvete

Sextilen mellan solen och Saturnus ger i sig en respekt för tradition och ordningsamhet och återfinns hos många naturer som är betydligt mer konservativa, återhållsamma och formella av sig. Att Jupiter är med ger honom arbetskapacitet och pliktkänsla. Vilket inte är samma sak som samvete, även om det kan se likadant ut, och tjäna som ett substitut.

Konsten att försaka

Sextilen mellan Saturnus och Pluto innebär att han kan stålsätta sig när det behövs, till exempel avgifta sig från drogberoenden eller sluta med porr eller leva snålt i fattiga tider, om sådana skulle komma, kort sagt att han har talang för konsten att försaka.

De svarta isjättarna

Nu är Saturnus ingen isolerad storhet och präglar inte allena länken mellan de två sextilerna. Ty Saturnus är i sin tur i ett par starka relationer med andra planeter. De svarta isjättarna. Saturnus är på kant med Uranus men tillfreds med Neptunus. Den gäckande, trippade Neptunus, som kan vända varje känsla till sin motsats, ger Saturnus ett djup och en mångdimensionalitet som destillerar hans erfarenheter till erfarenhet, hans kunskaper till kunskap och hans klokskaper till vishet. Åtminstone när han har sina ljusa stunder.

Här ser vi den kärva resonansen, kvadraturen, i rött och den harmoniska, trigonen, i blått:

Dubbelnaturens källa

Här har vi en källa till Kanyes dubbelnatur. Uranus position i Skytten, i Lejonets hus, är redan en känslig sak, vilket berördes i första delen. Men när Uranus i denna position dessutom är på kant med Saturnus är det direkt utmanande. En i övrigt ordningsam och rentav konservativ personlighet kan genom denna aspekt bli upprorisk och nyckfull. Är denna kvadratur dessutom helt under horisonten, som i detta fall, så är det inte så mycket ägaren kan göra åt saken genom att vända blicken inåt och söka i sin egen själ efter problemets kärna. Den finns där men kommer inte att visa sig.

Retrospektion

Det han kan göra är att vända blicken bakåt och granska sina handlingar. Att göra det är emellertid en typiskt saturnisk gest, och problemet är ju att Saturnus är påverkad av Uranus. Han kan ha svårt att riktigt se vad det är han ser, eller komma ihåg vad han ser, och hittar gärna på alternativa förklaringsmodeller. Men i god tro. Känns det fel så kan Neptunus, med sin trigon till Saturnus, trösta honom med att det som känns fel inte sällan är det rätta, just för att det känns så fel. Och, återigen, allt detta utspelar sig i Kanyes mikrokosmiska underjord, och undandrar sig därför hans direkta reflektionsförmåga.

Dödliga tjuvkopplingar

Men åter till dödens Pluto ett tag. Sextilen mellan Pluto och Saturnus är nämligen inte Plutos enda. Precis som Saturnus är en länk mellan två sextiler -- som agerar som en tjuvkoppling på en högre oktav, förbi en samvetskompatibel trigon (mellan Pluto och sol/Jupiterkonjunktionen) -- så är Pluto själv en länk mellan två sextiler som tjuvkopplar en kontakt mellan två storheter, nämligen Saturnus och Neptunus. Trigonen mellan Saturnus och Neptunus ger ju Kanyes saturniska omdöme ett poetiskt djup som gör honom, åtminstone potentiellt och tidvis, kulturellt relevant och mänskligt intressant. Men trigoner är snälla. De är harmoniska och samvetskompatibla. Sextiler är snabba och moraliskt okänsliga. Och dessa två sextiler är sammanlänkade av medvetandet om att allting har en ände, att saker tar slut, går sönder, blir fel, dör. Av Pluto. Pluto i Vågens tecken. Vågens tecken och Kräftans hus.

Hur påverkar det Kanye? Vad gör detta med honom?

Profetisk profit

Om trigonen mellan Neptunus och Saturnus ger Kanye West en tendens att vilja predika, så ger snabbkopplingen via Pluto denna tendens en extra skjuts: Han vill inte bara predika, han vill även profetera. Han skulle utan vidare, vad denna aspekt anbelangar, kunna vara en karismatisk domedagsprofet som får sökande, rika änkor att donera sina förmögenheter till något tempelbygge i någon ödemark. Det är bara det att han då skulle behöva ha talets gåva till förfogande för detta ärende. Talets gåva har han förvisso, men det han talar om tenderar att färgas av allt från hans privatliv till hans pengar och pampiga projekt. Och där tappar han bort sig i detaljer. Och de rika änkornas ögon torkar lite. Han kan prata i timmar om tekniska detaljer i textilproduktionen i Kina jämfört med den i USA, om fördelar och nackdelar med olika material i sportskor han tänker lansera, och samtidigt tro att alla, som han, känner att detta är den självklart relevanta grunden för en världsmission. Bara det att just nu citerar han sin lilla dotter och just nu citerar han en kinesisk textilfabrikant, och det måste också få ta sin tid. Profiterandet och profeterandet samsas i samma entusiastiska del av hjärnan och skapar ett hejdundrande inre symposium. Som hittar ut i långa beskrivningar av allt möjligt.

Merkurius i Oxen

Eller på astrologiska: Kommunikativa Merkurius i praktiska Oxens tecken i samhällsorienterade Vattumannens hus står mol allena, utan andra aspekter än -- och det nämndes i förbifarten i Del 1 -- en tunn, darrande kvint till Pluto. Det är som att ha en ständig känning av att tiden snart är slut, men den är såpass svag att han bara blir en gnutta forcerad. I stället för att runda av eller byta ämne fortsätter han att beskriva detalj efter detalj så att han skall hinna med allt innan någon -- kanske Liemannen -- knäpper av ljudet. Det är en lite olycklig tendens men den räddar honom från att lyckas som ytterligare en stollig domedagsprofet som ingen tar på allvar när pengarna en dag är slut.

Hans storslagna projekt är föralldel lovvärt och inget att skämta bort: Att bygga ett sorts Lebensborn 2.0, dit havande, kanske övergivna unga kvinnor skall kunna komma och bo, föda sina barn i en trygg, livsbejakande och andligt bejakande miljö så att de knyter starka band till barnet. Kanske fadern hittar dit också, och så är ytterligare en familj räddad, eller åtminstone ett liv.

Hitler och ensamheten

Man får anta att hans inopportuna faiblesse för Hitler på senare tid har att göra med en samsyn i sådana frågor. Även om man kan befara att mellanhavanden med underhållningsindustrins judiska affärsmän kan vara en faktor. Eller Louis Farrakhan. Eller om det mest är ett försök att hålla sig aktuell. Det får andra reda ut. Här är uppgiften att analysera karaktär, inte att recensera bullriga utspel och pinsamma perspektiv.

Men ändå. Hur kan Kanye West vägra se det fullkomligt omöjliga i att försvara Hitler? Det kan sannerligen inte förklaras ur etniska eller socioekonomiska perspektiv. Ur astrologiska perspektiv är det klarare: Det har att göra med kontaktsökande Merkurius isolerade position.

Korset och den tunna kvinten

Normalt står Merkurius mycket närmare solen, jagkänslan. Då känner man ett större ansvar för vad man säger. Är de i direkt konjunktion så har man ofta ingen distans till sina egna uttalanden. Är de så långt från varandra som i Wests fall, och dessutom inte har några aspekter till andra synliga intelligenser, så kan pratsamheten och jagkänslan bli helt separata verkligheter, icke kommunicerande kärl. Men alla har sitt kors att bära.

Här är den tunna kvinten mellan ensamma Merkurius och dolda Pluto:

Oppositionen och låtsasvärlden

När solen, och för den delen även Jupiter, står mitt emot Neptunus brukar man idealisera människor, även sig själv. De oundvikliga besvikelserna bortförklaras lätt, långt upp i åldern, och man tar smäll efter smäll, blir verkligen sårad, är tunnhudad, har franska nerver, men ger sig inte för det. Det har sina fördelar även om det kan vara plågsamt. Ett nederlag, exempelvis på äktenskapets område, kan då förvandlas till en stark impuls att rädda familjen som samhällets urcell.

Och där har vi i stort sett hela Kanyes karaktär: Oppositionen mellan Jupiter/solen fullt synliga i Tvillingarnas relationella tecken och hyperkänsliga Neptunus i de osynligaste av himlens fyra hörn -- Hus 5, Lejonets hus -- där låtsasvärldar föds ur fantasiernas flödande djup. Där är Kanye sårbar, sensibel och samvetsgrann. Samtidigt har han sextiler i en kedja över samma sträcka via Pluto och Saturnus, så helt och hållet samvetsberoende är han inte. Han kan alltså drabbas av grandiosa vanföreställningar utan att han riktigt reflekterar över den saken. Två trigoner ger stadga åt konstruktionen, två vinkelhakar i kryss.

Geijers bräckliga farkost

Det ser ut lite som en båt. Och det är lite som en båt. Det är lite som den bräckliga farkost tvillingen Erik Gustaf Geijer besjöng i sin berömda På nyårsdagen 1838, när han bröt med hela det konservativa etablissemang som sponsrat honom och blev radikal liberal:

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! - så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.

Beaktar man horisonten så för bilden tankarna till ett sjunkande skepp. Så fungerar givetvis inte astrologin men bilden är ändå talande. Det mesta av denna farkost är under hans medvetandes horisont. Men det finns fler aspekter som länkar den till höjderna än de vi här ser till solen och Jupiter. Månen är nämligen i höjderna, i Fiskarnas tecken, och månen är på kant med både solen/Jupiter och med Neptunus.

Trumpen jättebebis

Det är en smula knepigt. Månens kvadratur med Neptunus gör Kanye extremt lättkränkt. Och dess kvadratur med solen och Jupiter får honom lätt att överreagera. Bilden av West som en harmsen, trumpen, självhävdande jättebebis kommer från det blodiga segel som håller farkosten i färd:

Handplocka medmänniskor

Ytterligare en opposition ger syre åt Kanyes farkost. Det är de otänkbara tankarnas Uranus som opponerar det tajta paret Mars och Venus. Detta ger vitalitet åt Kanyes nytänkande men det ger även ett drag av paranoid bråkighet åt hans relationer. I bästa fall en sund vinnarskalle, i värsta fall en man som inte kan vidmakthålla nära relationer och som inte kan föra sig i salongerna. Utan som måste bygga egna salonger och handplocka sina medmänniskor. Det får lätt draget av en majestätisk ensamhet. Det är som att vara jätterik. Vilket han ju numera även är.

Här är en astrologiskt vedertagen symbolbild för denna opposition:

På gott och ont är detta något Kanye West accepterar, det är närheten till sydnoden som låter honom vila i den stämningen. För oss andra skulle den troligen vara outhärdlig.

Så, hur står han ut med sig själv? Hur står han ut med sitt öde?

Ödeshjulets gömda nyckel

Det finns ett svar på det. Och svaret är gömt precis mitt i människomötet i form av saf, den mångdimensionella tröskeln. Där, i själva det liminala spänningsfältet mellan jaget och duet, på den östra himlaranden, AC, ligger nyckeln till ett hjul av tur, en stortrigon. Den enda synliga delen av detta hjul är känslans intelligens, månen, och den är bara synlig för honom själv (eftersom den är belägen väster om MC). Månen har nämligen en trigon med Uranus i djupen. Och både månen och Uranus -- det är hemligheten -- har en trigon till Österrand. Nyckeln aktiveras av det ärliga människomötets mysterium. I mötet aktiveras stortrigonen av trefaldig tur: Tur som i att våga gå på tur långt utanför den egna bekvämlighetszonen; tur som att stå på tur och tur som i att ha tur, det vill säga att oförtjänt vara gynnad av ödets makter. Så när han faller -- och det gör han -- kan han genom ett äkta möte själ till själ, rulla runt och komma upp på fötter innan det ens märks att han har fallit.

Flytets källa

Denna stortrigon är källan till hans flyt. Såhär ser den ut:

Vad vi ser och säger

Därmed kan vi med gott samvete och vettet i behåll backa och kisa lite och se helheten igen, denna gång genomlyst och förstådd. Åtminstone aningsvis. Varje människa är i grund ett mysterium. Man kan aldrig lära känna någon fullt ut. Vi består även av framtid. Av vad vi gör av det som är oss givet.

En vis man, min mentor, sade en gång någonting i stil med följande: Stjärnorna talade en gång till oss, nu skall vi svara dem med det vi gör.

Soloviev, en djupt bildad själ, föraktade den västerländska besattheten med den egna personens små angelägenheter, föraktade egoismens väsen, men fruktade enbart ett: Den Gula Draken. Om Ryssland, menade han, skulle avvisas av västerlandet så skulle förr eller senare ett oemotståndligt erbjudande komma från Kina. Och då är den kristna tanken dödsdömd. Soloviev såg det ryska som en förutsättning för det kristna. Den ryska kulturens mission, menade han, var att åskådliggöra kristendomens väsen, inspirera till ett ärligt och innerligt medvetande om Kristus samt broderligt omfamna varje kultur som, behållande sin unika prägel, tillsammans med den ryska anden ville dyrka Gudsmodern och i hennes gestalt se den gudomliga Sofia.

Låter det svulstigt, sentimentalt och bombastiskt? Låter det som den där typen av fanatisk fromhet som vid minsta provokation kan slå om från innerlighet till helig vrede och våld, rullande huvuden, brinnande städer och ett ... tja, kanske ett i blod marinerat grannland som räckt lång näsa?

Soloviev skulle ha förståelse för en sådan farhåga. Men skulle även mena att det isåfall beror på att vi i väst har blivit så andligen utmärglade, så svältfödda och så innerligen deprimerade att vi inte längre förmår tillgodogöra oss den näring själen trängtar efter, ja, att vi finner den motbjudande. Han skulle rentav ha kunnat gå så långt som att tillstå, att dessa farliga böjelser för fanatism faktiskt existerar. Men att de existerar för att väst har vänt öst ryggen, i stället för att räcka ut handen och bibringa en äkta tankeklarhet, och inte den IQ-dyrkande förnuftskulturens falska upplysning, med sitt förakt för svaghet, för lidande, för äkta inre nöd och för hängiven tillbedjan.

Soloviev skulle utan vidare göra sig till språkrör för den ryska folksjälen och å dess vägnar skylla ifrån sig! Han skulle säga: ryssen har villigheten, tysken har viljekraften, därför åligger det tysken att vårda sin innerlighet på ett sätt som ryssen kan ta till sig, så att tyskens tankeklarhet, och inte fransosens sterila intellektualism och veka sentimentalitet, kan befrukta det ryska sinnelaget. I Ryssland vördas fortfarande den helige dåren. I väst har man visserligen övervunnit föraktet för intellektuell svaghet, men man har ersatt det med ömkan.

Vi vördar inte längre dåren som någon som står närmare de himmelska härskarorna; vi vill istället vårda dåren som någon som står närmare underjordens demoner, som vi dock inte kallar vid namn, utan vid en allt längre katalog av psykiatriska diagnoser. Det är vårt svek.

Den ryska själen hade, i all sin svulstiga stollighet, varit vår uppkoppling till det himmelska om vi bara hade varit dess jordkabel, dess sans och balans, men utan att förakta sinnet för det heliga, det innerliga och det himmelskt kvinnliga. Vad Soloviev våndas över är den därmed obönhörliga glidningen österut, som den ryska själen då måste göra. Och där, där längst borta i öster, på andra sidan stäppen, väntar sedan tusen år den stora, gula draken.

Idag är det europeiska hoppet grusat sedan snart tre generationer. Den tyska kulturens betydelse för världen har förintats, förgasats, förvandlats till å ena sidan en akademiserad finkultur för en internationell elit och å andra sidan en korporativ internationalism som har ett ansikte i figurer som World Economic Forums Klaus Schwab.

Den nyanserade, centraleuropeiska kultur Soloviev hoppades på, den försvann med världskrigen, något som i gripande detalj skildras av Stefan Zweig i hans sista, återblickande bok Världen av igår, som han skrev i brasiliansk landsflykt och efter vilken han sköt först sin unga hustru, därefter sig själv. Kommunistisk depression och amerikaniserad hybris (Wirtschaftswunder) klöv inte bara Tyskland, utan klöv själva den europeiska tanken, och lämnade Ryssland utan föredöme.

Den kinesiska överhögheten

Sakta men säkert flyttade Kina fram sina positioner. Lika smygande sakta och lika säkert knöt det postsovjetiska Ryssland sin framtid till Kinas. Tillsammans med Indien och Brasilien, som leds av varsin karismatisk antiglobalist, och nu senast, på ett hörn, även Afrikas ledande ekonomi Sydafrika (Sydkorea och Mexiko har ansökt, arabvärlden visar intresse), utgör BRICS ett substantiellt hopp för alla de folk och stater som av olika skäl misstror den västerländska välviljan och globalismens agenda. I stället för The Great Reset och Agenda 2030 talar man om en “multipolär världsordning”. Den snabbväxande titanen Kina intar en särställning. Ett misstänksamt Indien invänder. Men Ryssland accepterar Kinas överhöghet i BRIC.

En sista, kanske famlande, kanske desperat, kanske halvhjärtad gest att knyta an till den västerländska civilisationen kom faktiskt i elfte timman, men avslogs. Det var när Putin tog över efter Jeltsin. Då talade han både med NATO:s dåvarande ledare, skotten George Robertson och med Bill Clinton, när Clinton var i Moskva år 2000. Helt informellt. Och frågade när det var dags för Ryssland att erbjudas medlemskap i NATO. Robertson ryggade, förlorade sig i byråkratiska detaljer om att ansöka, stå i kö och så vidare, och missade ett världshistoriskt ögonblick. Undrar om han fattar det. Exakt vad Clinton svarade är okänt, men vi vet att det var avvisande och att USA gav stöd åt tjetjenerna strax därefter.

Och där knöts banden till den av Soloviev så fruktade makten i öster.

Just nu styrs västvärldens och hela världens största makt, USA, av en trio, där två av de styrande är över 80 år gamla och visar tecken på demens, samt en påfallande flamsig 57-åring. Den västerländska civilisationen har aldrig haft ett svagare styre, relativt sett. Vill dess rivaler skjuta fram sina positioner så är det nu som gäller. Och lärorika Kina har diskret tagit över rollen som kolonisatör, har intressen både i Afrika och Sydamerika, men är betydligt smidigare än sina europeiska föregångare, och har i all tysthet knutit ihop en global infrastruktur med sin makalösa förnyelse av de gamla sidenvägarna genom storsatsningen Belt and Road Initiative, som knyter samman 70 olika länder i ett nytt nät av järnvägar för godståg, pipelines för olja och för naturgas, hamnar och kraftverk.

Det är mot denna bakgrund vi har orsak att försöka förstå Xi Jinping, mannen som presiderar över det snabbväxande kinesiska imperiet.

Astrologi på allvar

Här möts vi av en speciell svårighet: Kineser tar, till skillnad från oss i väst, astrologi på allvar. Det är därför långt ifrån säkert att en kinesisk nyckelperson uppger korrekta födelsedata. Kunskap är makt, och maktmänniskor vill inte att andra skall ha inblick i deras psykiska mekanismer. Vi måste därför extra betona den reservation som alltid måste göras när man ställer ett horoskop. Födelsehoroskopet ger en exakt bild av själens strukturer men det förutsätter att tid och plats stämmer. I detta fall får vi utgå från att vi har rätt år och datum -- han är isåfall tvilling, född den 15 juni 1953 – men vilken tid på dygnet Xi föddes, det vet vi inte. En sak är säker. Om födelsedatumet är falskt så är det valt med omsorg. För att den som ställer horoskopet skall bäva.

Den bävan vi bör känna inför tanken på att nalkas en människas blottade själ, hennes inre himmel genom horoskopet, där vi bör känna samvetets vassa svärdspets mot vårt blottade bröst, i det vi följer dess lotsande röst in i det okända. Går vi för snabbt fram, ja, då blöder det. Men tvekar vi, då kan vi tappa kontakten och då står vi där, i ett rum som för oss ligger i mörker. I ett rum där enbart samvetet kan se. För det måste vi helt enkelt ta till oss: Enbart samvetet är seende i det rum vi nu beträder. Det är tassemarker. Låtas vi bara ha kontakt med det vassa samvetet så får vi gissa oss fram. Och det slutar alltid med pinsamheter eller värre. Den här gången är det ingen vanlig man och människa vi nalkas. Det är inte ens en vanlig statschef vi nalkas. Inte ens en kung. Egentligen inte ens en kejsare, alltså en kungarnas kung, med lydkungar under sig. Nej, det är en representant för en hel civilisation. Som lyder under en för oss helt väsensfrämmande civilisationsprincip.

Ty visst: Kinesen älskar, kinesen hatar, kinesen arbetar, vilar, lider och leker som vi. Det är inte det. Kinesen gör allt det där som även vi gör. Men med lite andra förtecken. Skrattar, men på lite andra ställen. Gråter som vi, men med andra förtecken. När vi nalkas den kinesiska kejsarens himmel -- och det gäller även om det skulle visa sig att den är fabricerad för att skrämma och imponera – så är det på ett sätt hela Kinas himmel vi nalkas; hela Kinas himmel som skräms och som imponerar.

Vad himlen visar

Kejsaren av Kina har en klassisk krigarsjäl. Hans jagkänsla är stark, och inställd på att relatera, men är en jagkänsla som har ingått en förening med konfrontationens och dominansens intelligens. Denna konfrontativa intelligens gäller dock inte relationerna som sådana, de gäller reviret. Livsrummet. Imperiet.

Hurså? Vi tar det en gång till, men nu med de himmelska intelligenserna: Hans jagkänsla representeras av solen, och den är stark eftersom den är gynnsamt länkad till strikta Saturnus och den känslomässiga vändbarhetens Neptunus, samt snabblänkad till dödens Pluto. Och denna jagkänsla är inställd på att relatera, eftersom solen står i Tvillingarna. Samtidigt har denna jagkänsla ingått en förening med konfrontationens och dominansens intelligens; den står i konjunktion med Mars. Denna konfrontativa intelligens, Mars, gäller dock inte relationerna som sådana, de gäller reviret. Livsrummet. Imperiet. Eftersom Mars inte liksom solen står i relationernas Tvillingarna, trots att de är förenade, utan står i revirets tecken, i Kräftan.

Skenbar dubbelnatur

Att kampen är en del av identiteten men gäller reviret och inte relationen, det är en ganska ovanlig inre situation. Inte unik, men ovanlig. Att kamp och jagkänsla å ena sidan är förenade, fast å andra sidan har olika klangbotten, relationernas Tvillingarna och revirets Kräftan, gör honom svår att slå. Resultatet är en gåtfull, svårläst person med både en blick för relationer, som handelsrutter och handelsavtal, och hårda nypor när det gäller det egna reviret.

Xi, som bokstavligen bodde i en grotta som ung, och idag i praktiken är kejsaren av Kina, kan nog, om än i grunden felaktigt, uppfattas som en sorts dubbelnatur.

Rätt att döda

Dessutom är jagkänslan, i det relationella, förstärkt av – och nu kommer det – förmågan att döda. Inte långsamt och utdraget, inte heller i lönndom, utan rakt upp och ner, storstilat, och så självsäkert att ingen kommer för sig att ifrågasätta det. Pluto står i Lejonet. Det måste inte vara ett fysiskt dödande, men kan absolut vara det. Det kan även vara ett dödande av en förhandling som håller på att spåra ur; en relation som håller på att surna eller en affär som plötsligt ser ofördelaktig ut. Lite som tvillingen Trumps “you’re fired”, kan tvillingen Xi meddela “no deal”. Då är det över. Det är inte förhandlingsbart. Och det kan gå så snabbt att ingen ser det komma. Eller han slår till och avtalet är beseglat och oåterkalleligt innan någon riktigt hinner fatta hur det gick till. Talande är att han inledde sin karriär med att göra en genomgripande utrensning av korrumperade tjänstemän i partiapparaten, ända upp i toppskiktet, en inte helt ofarlig aktion. Men han lyckades, och satte sig i respekt. Han har känsla för det storstilade, det storstilat absoluta, och hans folk, även de som är fullt kapabla till kritiskt tänkande i övrigt, ser i Xi inte en farlig psykopat, inte en nyckfull tyrann, än mindre en slug opportunist, utan snarare en allvetande övermänniska, ödesbestämd att leda sitt folk; kort sagt, en äkta, klassisk kinesisk kejsare.

Blick för det möjliga

Xis instinktiva blick för förhållanden – även mellan provinser och nationer, rentav mellan kulturer och civilisationer – förstärks av en skarp blick för potentialer och resurser. Det är Jupiter i Tvillingarna. Han vet var det finns olja. Han vet var det finns guld. Och han vet hur han kan utnyttja en situation som andra ser som hopplös, eller inte ser alls.

Den blicken är länkad till en instinktiv känsla för det storstilade. Det är därför inga små visioner Xi har, vilket visar sig i hans världsomspännande projekt och ambitioner, även om vi mest bara kan ana vad han har i kikaren. Transparens är inget ideal för honom, trots att han ofta antyder det i sin retorik. Det mest talande uttryck han brukar använda är dock inte transparens, utan “win-win” och “harmony”. Kina startar inga krig. Även om Taiwan har orsak att rusta upp nu när Ryssland, av skäl vi inte helt genomskådar, slår till hårt mot Ukraina.

Harmoni och ömsesidig vinst är klassiska, konfucianska ledstjärnor och om hans krigskonst sköts i enlighet med de principer som fastställdes av Sun Zi kan han erövra världen innan världen ens märker något av det. Hans karmiska kompassnål säger att hans hjärtefråga och hans ödesbestämmelse handlar om samhälle. Hans vision säger att ifrågavarande samhälle är själva världssamfundet. Vad han än styr över är det världssamfundet han har i åtanke. Månens norra nod i Vattumannen pekar på det.

Domartyp

Hans självförtroende är grundmurat. Det beror på att jagkänslan, solen, är förstärkt från två håll, och att den mer instinktiva förstärkningen ger honom en grundläggande känsla att han har både mandat och förmåga att döda. Den andra förstärkningen ger honom både moralisk flexibilitet och en naturlig självdisciplin. Han han vara både avspänd och sträng samtidigt, och han ger därför intrycket av att vara en auktoritet i rättsfrågor. Alla rättsfrågor. Det beror på att han har effektiva Saturnus i konjunktion med vändbara Neptunus i omdömets tecken, Vågen.

List och vishet

Xi är en ovanligt intelligent man. Och hans intelligens är inriktad på hur han bäst skall sköta och helst expandera sitt ansvarsområde, sitt revir. Inte för egen del, utan för sitt folks del. Självisk är han inte, inte heller fåfäng. Kinesisk kultur skulle för övrigt inte medge det. Men Xi har en intelligens som är extra rörlig. Det beror på att den är förstärkt med ett utpräglat sinne för det paradoxala, och det skenbart motsägelsefulla. Han kan hitta synteser där andra famlar efter kompromisser, och han kan hitta kompromisser där andra famlar efter sitt svärd. Han har nämligen multiperspektiviska Uranus på samma ställe, alltså samma vinkel från jorden, som den talföra och snabbtänkta Merkurius. Och det i livsrummets tecken, Kräftan. Han kan alltså se saker från många håll samtidigt, och han kan lägga orden så, att de landar rätt när det gäller att framstå som en administrativ auktoritet och en inkluderande ledare.

Smärta och upprättelse

Liksom hela sin generation har Xi lätt att vända och vrida på frågeställningar och finna okonventionella lösningar på gamla problem. Han hade nog framstått som mer radikal om han inte hade Venus i Oxen,

vilket ger honom en utstrålning av trygghet och stabilitet. Har han någon liten personlig hemlighet så är det att hans ambition är förknippad med smärta. Men det är ingen hemlighet att hans far en gång var en högt uppsatt politiker i den kommunistiska revolutionens första generation och att han råkade i onåd under Kulturrevolutionen. Det var därför familjen under en tid var tvungen att bo i en grotta. Xi Jinpings bana mot den absoluta maktens topp har därför en prägel av revansch och av att ge sin far upprättelse. Saturnus sextil med Pluto ger honom tåga och en förmåga att uthärda som gränsar till en oförmåga att ge upp. Hans kampanda håller honom i form.

Kinesisk magi

Den kärva kvadraturen mellan känsla och intimitet, mellan den lunära och den veneriska intelligensen, ger Xi en air av oåtkomlighet och distans, och med hans ledaregenskaper en upphöjd sådan. Xi uppfattas som vis. Det beror också på att jagets sol har en snabblänk till dödens Pluto. Han har ett sinne för hur det är på andra sidan. Traditionell kinesisk magi torde därför inte vara någonting som är främmande för honom. För oss är sånt så främmande att vi inte ens förstår att det finns något där att förstå. När vi mäter tiden i generationer så gör vi det för att vi räknar nu levande människor som aktiva faktorer i utvecklingen. När folk dör så försvinner de, i vår uppfattning. För den kinesiske traditionalisten inspirerar de vi kallar döda, och kan låna de levande sina perspektiv, och ge vägledning. Den kinesiske traditionalisten beaktar elementarvärlden vid byggnation och placerar hus och hela städer med största omsorg i landskapet.

Även vi har haft sådana kunskaper och föreställningar men de har sedan länge ersatts av ett mer mekanistiskt synsätt. Vår magi har vattnats ur till en vag men ändå för oss ofta rätt viktig mystik som tar sig uttryck i fenomen som blåbärsplockning och levande ljus på bordet. Kinesen må föredra lysrör och pulversoppa med crab sticks men kan sin feng shui.

Här fortsätter vår astrologs analys av president Erdogans stjärnbild. Första delen publicerades här.

Oppositionell resonans

Jupiter är, förutom solen, den mest lysande planeten. Även i sitt gömställe i femte huset är denna intelligens lysande, visionär, ser potentialer och konsekvenser, men är, i detta läge, egentligen bara verksam genom sina resonanser med andra intelligenser. Jupiter i femte huset, som är dolt både från andras blickar och den egna introspektionens blick, har en ganska livgivande verkan med en hel del lekfullhet och energi. Erdogans tidiga karriär som fotbollsspelare gör sig här påmind igen. Betänker man dessutom att Jupiters expansiva, visionära intelligens är belägen i Tvillingarnas relationella miljö så anar man något om varför det är tävling som är lekfullhetens livsluft, och inte samverkan. Erdogans relationer går ut på att övertyga, att få folk med sig. Eller ur vägen. Detta drag förstärks av Jupiters opposition till Mars och månen, som ju är i konjunktion. Lekfullheten har alltid ett drag av något drivet, för att inte säga överdrivet. Det blir alltid tävling av det hela. Och Erdogan är den siste som tröttnar. Han vinner. Om inte förr så på utmattning.

Folk i hans omgivning uppfattar de effekter som Mars och månen ger; den exekutiva och sensibla intelligensen. Vad de inte uppfattar är varför denna effekt är så livlig och expansiv. Det beror på resonansen med den dolda Jupiter. Här:

Månen/Mars och Jupiter har en direkt resonans genom en opposition. Den gör honom livlig, energisk och tävlande. Men de har även en indirekt resonans, genom kvadraturer, via solen och Venus/Merkurius.

Kärv trekant

Oppositioner i allmänhet är sällan problematiska i sina verkningar. De är mest lite stimulerande, som en frisk men inte allt för hård motvind en varm dag på cykel. Kvadraturer, däremot, kan vara kärva. Effekten blir ofta att intelligenserna tycks motverka varandra. Solens kvadratur med Jupiter ger lätt jagkänslan impulsen att överdriva, att ta i för hårt, att skjuta över målet. Turkiets kurder och kristna är inte de enda som har svidande kännedom om Erdogans kvadratur mellan sol och Jupiter.

Merkurius kvadratur med Jupiter kan leda till slarvigt tänkande och förhastade slutsatser och Venus dito kan få honom att ta ut segrar i förskott. Turkiets ekonomiska äventyrligheter 2018 och därur sviktande väljarstöd är ett praktiskt exempel på vad sådant kan leda till.

Intelligenser som tagna var och en för sig är utmärkta, kan både främja och hämma varandra beroende på hur de klingar ihop. Kvadraturer tenderar att klinga lite väl gällt och skarpt. Då är en opposition rentav skön att kunna falla tillbaka på. Sammantaget ser dessa aspekter ut som en rätt spännande och inte alldeles enkel trekant, ett ménage à trois mellan två par och en singel. Det blir ofta missförstånd.

Å andra sidan kan även det djupaste samförstånd stundom bero på ett missförstånd:

Faktum är att den för omvärlden kännbara konjunktionen mellan månen och Mars är laddad inte bara med den expansiva energin i den väl dolda Jupiter, utan även med själva solkomplexet, med solen och Venus-Merkuriuskonjunktionen i Fiskarnas tecken. På svenska: Snygg, stark och smart jagnärvaro även i den ganska brutala och rätt bossiga sidan av Erdogan. Det är inte bara vinnarskallen på AC som gör sig gällande, som i ungdomens fotbollsmatcher. Den mogne krigsherren och lyssnande landsfadern har en ständig återkoppling från de djup där Erdogans äkta jagkänsla, liksom svävande och skickligt, rör sig i Fiskarnas miljö.

Dessa aspekter allena förklarar inte Erdogans långa och lyckade karriär som turkarnas karismatiske kung. Han kom från slummen och arbetade sig upp genom att göra vad han älskade att göra. Länge var det fotboll, men även politisk teater. Han skrev, regisserade och spelade i en pjäs om ondskefulla judar, frimurare och kommunister. Han råkade i trubbel när han på 1990-talet deklamerade en dikt som hyllade den islamiska expansionismen med rader som "Moskéerna är våra kaserner, kupolerna våra hjälmar, minareterna våra bajonetter och de troende våra soldater...", satt ett halvår i fängelse och förbjöds att bedriva politisk agitation. Han var snart tillbaka med ett nytt parti. Och sådär höll det på. Varifrån han har sin energi har vi sett. Men varifrån har han sin tur? Ty energi allena är inte nog för att alstra en sådan stabil personkult som den som omger Erdogan.

Turen

Nu är det så, i Erdogans halo eller personliga himmel, att den där av milt snille och skarp elegans förstärkta jagkänslan i djupen inte bara resonerar kärvt med övriga intelligenser.

Låt oss nu titta på en ganska slående aspekt av Erdogans halo. Ett kluster av resonanser som tar samma vägar bildar en stor triangel, en så kallad stortrigon. En vanlig trigon är en resonans mellan två punkter, oftast planeter, som ligger ungefär 120° vinkel från den plats och den tid där någon föddes, i detta fall Tayyip, och när tre sådana punkter resonerar i rundgång så uppstår det man kallar en stortrigon. En sådan innebär alltid i en eller annan mening tur, grace, flyt, oförtjänt merit.

Trigonen är en resonans som bekräftar och stärker de egenskaper som har denna resonans. Tre trigoner skapar en rundgång av sådan bekräftande resonans. Och i Erdogans fall rör det sig inte bara om tre punkter, det rör sig om tre kluster av intelligens förbundna med varandra av positiv resonans. Utan denna stortrigon skulle han inte orka tillgodogöra sig kraften i den kärva trekant vi hittills har beskrivit. Stortrigonen är helt enkelt Erdogans vind i seglen.

Låt oss se närmare på denna vind. Var och en kan ju förnimma att vissa människor bärs av något man kan likna vid en vind. Det står en frisk fläkt kring dem, eller de kan sägas ha en framfart, eller det stormar kring dem, eller en behaglig bris för dem genom livet, det är ju olika och beror på varifrån vinden kommer och vart den far, för att parafrasera Jesus när han (Joh 3:8) läxar upp mäster Nikodemus. Vinden ser vi inte. Men vi hör dess sus, vi förstår den genom dess verkningar. På vår hud. På trädtoppar. På vattenytor och sädesfält. Och vi kan lära oss att segla. Även i motvind, genom att kryssa. Genom att se på en individs relation till världsalltet i astrologisk belysning kan vi få en tydligare och mindre subjektiv känsla för vindens särart. Just Erdogans vind är, som vi ser, av en påfallande sammansatt art.

Och den är dold. Den vore svår att identifiera utan vår metod. Eftersom den inte berör någon intelligens som finns mellan AC och MC, alltså konjunktionen mellan Mars och månen, den sensibla stridbarhet som är hans enda socialt påfallande karaktärsdrag. Det enda som antydningsvis skvallrar om vinden, om stortrigonen, är att den berör MC. Media Coelestis är ingen planet, ingen intelligens. Inte heller en miljö, alltså ett stjärntecken. MC är gränsen mellan två hus; ja, mellan två kvarter, det östra, som berör det yttre livet och det västra, som på motsvarande sätt berör det inre livet.

MC-toppen

Och just det avslöjar varför MC har en såpass stor betydelse i en karaktärsanalys: MC är själva den utkiksplats från vilken man både kan blicka in i sitt inre och blicka ut i sin yttervärld. I Erdogans fall är den kyligt effektive Saturnus såpass nära MC att den i praktiken kommer att prägla hans sätt att blicka in i sig själv och ut i sin omvärld. Men Saturnus gör detta från insidan, den berör MC från väster. Från öster, alltså från hans sociala omvärld, syns inte Saturnus. Den är dold bakom den vägg mellan MC och IC som skiljer det man visar utåt från det man… tja, visar inåt. Visar sig själv. Visar de väsen som eventuellt har inblick i ens inre genom att de själva inte har ett yttre liv. De som inspirerar en. Hjältarna, helgonen, idolerna, de man kände sig sedd av som barn, men som sedan länge är döda.

Från MC ser man in i denna inre värld och Erdogan gör detta på ett kyligt och effektivt sätt. På ett saturniskt sätt. Han må vara poetisk, ja, rentav ha en innerlig sida, men han är inte sentimental. Man ser in från MC och från MC ser man även ut. Därför är MC viktig för att förstå någons yrkesliv. Speciellt om de lever sitt kall, om de känner sig kallade att göra det de gör. Och man blir knappast en karismatisk folkledare, med folkets mandat att döda, utan att känna sig kallad därtill.

Detta kall, kallet att vara erdoganismens epicentrum och upphov, är alltså själva höjdpunkten i den vind som driver Erdogan.

Skorpioner och spioner

Att MC dessutom befinner sig mitt i Skorpionens tecken gör sitt till. Den skorpioniska miljön penetrerar det fördolda. Den luskar diskret ut hemligheter. Den stalkar och spionerar. Den lägger utan betänkligheter ut snaror, gräver fallgropar, blandar gift och skapar rökridåer. Är man Turkiet, mellan ryska, kinesiska, iranska, arabiska och västerländska intressen så är det givet att man har en omfattande underrättelseverksamhet. Kort sagt, man har ett intrikat och världsomspännande nätverk av slipade agenter. Och spindeln i nätet är Erdogan själv. Han vet vad han behöver veta, det går knappast att gömma information han vill ha. Och han är en mästare på att spela ut sina fiender mot varandra. Kurderna och ISIS får bekämpa varandra, Erdogan finansierar fajten och hoppas att alla dör. Samma med Ryssland och USA. Samt Kina och Indien. Erdogan spelar på trådarna med sin sensibla stridbarhet (Mars/månen i Skytten) men hans tur i spelet kommer från stortrigonens vind av intelligens. Som är en relativt oberoende sak. Den finns där oavsett.

Och den är så chill. Både avspänd, kreativ och gudasänd. Hur kommer det sig?

DC-livet

Det beror på att stortrigonens västra hörn består av Uranus, sydnoden och DC. I Kräftans tecken. Dessutom backar Uranus, vilket mildrar och liksom smetar ut det som annars kan skapa en anarkistisk vildhjärna av en i övrigt välstädad tänkare.

Ingenting i detta hörns liv är speciellt påtagligt. Sydnoden brukar inte ens skrivas ut i autogenererade horoskop. Och DC brukar inte beaktas som annat än oppositionen till AC. Har man en planet på DC så brukar det heta att man har denna planet i opposition till AC, vilket förvisso stämmer, men som sekundärfenomen. DC är svårgripbart för en modern mentalitet, eftersom Västerrand är gränssnittet till en dimension som lätt får oss att känna oss lite obekväma, kanske ovärdiga, generade eller otåliga.

Tills vi eventuellt kapitulerar och fylls av vördnad och inspiration.

Samma sak med sydnoden. Nordnoden är inget problem, alla har vi ett mål eller ett ultimat syfte med vår jordevandring. Men sydnoden? Den handlar om varifrån, inte varthän. Sydnoden är förstås alltid i opposition till nordnoden men där nordnoden visar oss de relevanta utmaningarna och uppgifterna i våra levnadsöden, där visar sydnoden vad vi är trygga med, vad vi känner oss förstådda av, vad vi “bör våga släppa för att kunna gå vidare”, som man brukar säga. Och självklart har jag inte samma behov av mammas bullar, av nallebjörnen och av min gamla flanellpyjamas som när jag var liten. Sentimental nostalgi är ingen dygd. Men vi behöver alla något att dra oss tillbaka till; trygghetsskapande faktorer och ett place of power att utgå från. Det må vara ett kuddrum eller en tronsal, en promenadslinga eller en frukostrutin men den bör finnas med. Och den representeras av sydnoden. Som i Erdogans fall befinner sig i kräftans, revirets, tecken. På Västerrand, öppningen till det utomvärldsliga. Tillsammans med den lite psykedeliska Uranus, som bäddar för omvärderingar och nytänkande.

Uranus syns inte heller, den är extremt fjär och mörk, och upptäcktes så sent -- 1781, och medelst teleskop -- att den inte finns med i forntidens astrologi. Att en planet rör sig i retrograd, alltså att den från jorden sett backar, beaktas inte alltid heller. Men det gör alltså Uranus i Erdogans halo och det påverkar hans mentalitet. Han har allt detta så att säga i bakhuvudet, hela tiden. Och alla dessa faktorer sammantaget utgör en stark och komplex kraft. Och denna kraft förmedlar en vind av tur. En stortrigon.

Solkomplexet

Stortrigonens tredje hållpunkt eller hörn är det redan omtalade solkomplexet, det kluster av intelligens som utgörs av äkta jagkänsla, intellektuell kvickhet och elegans, allt i Fiskarnas poetiskt simmiga tecken, dolt i tredje husets djup.

Erdogans vind av tur präglas således av vattnets element. Alla tre hörnen i triangeln är i vattentecknen, Kräftan, Fiskarna och Skorpionen. Därav hans flyt.

Det här hade ju kunnat vara en karakteristik av en hyfsat sympatisk kille. Men alla som har talat med en kurd vet bättre. Många andra också. Erdogan är inte bara brutal och bossig, vilket förklaras av Mars och månen. Han är mordisk. Obekymrat mordisk. Hänsynslös, på det där läskigt kultiverade sätt som rika psykopater på film är. Vad beror det på?

Det finns ytterligare två aspekter vi måste titta närmare på, för att få svar på det. Dessa två resonanser gör honom inte direkt starkare, men snabbare. Snabbare än samvetet. Ty nog har Erdogan ett samvete. Men det är inte heltäckande. Och det kan konsten att titta bort. Eller -- vissa av hans talanger är helt enkelt snabbare.

Sextil snabbkoppling

Låt oss först fundera lite över sextilen -- den snabba resonansen -- som kopplar Erdogans eleganta kvickhet i djupen till hans ansikte utåt. Den eleganta kvickheten är alltså konjunktionen Venus (skönhet, elegans, grace) och en backande Merkurius (kommunikation, vitterhet, snabbtänkthet). Denna konjunktion är en del av stortrigonens vind av tur. Den är dold. Men nu kopplas något av denna vind till det som minst av allt är dolt, hans ansikte utåt, hans sociala persona, AC. Och det genom en sextil, det vill säga: med något som är snabbare än samvetet.

Erdogan kan alltså använda sig av sitt flyt för att lyssna så andra talar och tala så andra lyssnar, för att relatera effektivt till omvärlden. Trots ständiga försök till folkmord, trots tortyrkammare, trots arrogant retorik så har han Det Där. Som gör att folk lyssnar till, och citerar, det han säger. Som gör att de, när han visar intresse, anförtror honom lite mer än de först tänkt sig. Trots hans osympatiska drag uppstår det en personkult kring honom.

Men det är inte allt, som sagt. Ytterligare en sextil finns. Han är medveten om den, den är alltså helt och hållet över horisonten, men den är väster om skiljeväggen MC/IC, så andra uppfattar inte detta drag. Även om allt för många bittert har fått erfara det. Men då är det så dags.

Sextilen i fråga sammankopplar nämligen Neptunus i Vågen med Pluto i Lejonet.

Vad betyder det?

Mordisk moral

Neptunus är egentligen inte en intelligens i vanlig mening. Neptunus gör något med vår intelligens, speciellt vår emotionella intelligens, och alltså även med vår moraliska kompass. Neptunus ger ett känslomässigt metaperspektiv och därigenom en rörlighet, en motorik, till det som vår vanliga känsla normalt är fast förankrad i. Neptunus destabiliserar själva värdegrunden vi tar spjärn mot när vi bedömer värdet av något. Följden är emotionell förvirring. Men följden av en sådan förvirring är en blixtsnabb omgruppering av de parametrar vi rör oss med. Resultatet: omvärdering. Neptunus i sig ger oss inte omvärdering, utan emotionell förvirring, men genom att hantera denna förvirring lär vi oss att bedöma efter nya moraliska kriterier. Eventuellt helt hemsnickrade sådana.

Denna egenskap, Neptunus, har vi alla. Erdogan har den i Vågens tecken. Vågen ser allt från två håll och eftersträvar neutralitet. Neptunus gör Erdogans upplevelse av Vågens miljö till ett rörigt, rörligt råmaterial för moral av egen tappning. Han är muslim, men han bestämmer själv vad islam innebär. Han är turk, men han definierar vad turk är. Han följer troget landets lagar, men han har även tolkningsföreträdet. Han är poet, han är fri. Det är Neptunus i Vågen. Härligt men farligt. Hela hippiegenerationen präglas av denna konstellation men Erdogan har den dessutom i nionde huset. Det innebär att hans moral tenderar att se ut som kosmisk lagbundenhet, transcendental sanning och djup vishet.

Åtminstone i hans egna ögon.

Och denna Neptunus i Vågens tecken, den är alltså snabbkopplad till något riktigt mordiskt, nämligen en backande Pluto i Lejonet. Pluto måste förstås inte betyda mord. Pluto kan lika gärna betyda att man rundar av ett samtal på sina egna villkor utan att den man talar med tänker på det. Pluto kan innebära att man låter förstå att det finns en deadline. Eller att det är dags att vända blad. Allt som har med medvetandet om avslutningar att göra hör till Pluto. Även mord och mordhot. Pluto är informell, dold makt. Och om Pluto är i Lejonets tecken är detta inget man sköter lite halvkvävt och blygsamt, hur informellt eller dolt det än må vara till sin natur. Man kan begå lönnmordet inför öppen ridå och komma undan med det.

Vågmästerskapet

När denna egenskap är kopplad till ett moraliskt tolkningsföreträde genom Neptunus i Vågen kan man förstå att den är farlig. När den är kopplad genom en sextil är den livsfarlig. Erdogan är livsfarlig. Och bäst att hålla sig väl med. Han sitter på flera nyckelpositioner, kanske fler än han själv vet om, men en sak är han alldeles klar över: Den som lyckas styra honom styr Turkiet, och den som styr Turkiet är vågmästare för betydligt större krafter, nämligen mellan öst och väst. Kanske rentav mellan nord och syd. Styr han sig själv så styr han, med sin dolda makt, betydligt mer än bara Turkiet. Xis BRI, den nya Sidenvägen, går genom Turkiet. NATO har baser i Turkiet. Lömska och intelligenta Iran ligger nästgårds. Relationen till Israel är förstås på helspänn men har varit värre. Överhuvudtaget har Erdogan lyckats lugna läget, genomfört ekonomiska reformer, avskaffat dödsstraffet och tycks borga för en viss stabilitet i ett lättantändligt grannskap. Ofta på sina egna villkor, vilket väcker respekt i de berörda kulturerna.

Att intressera sig för Erdogans karaktär är således ingen smaksak, det är en världsangelägenhet.

Ödmjuk och misstänksam

Lägg dessutom till följande aspekt: Neptunus är på kant med både den yttre och den inre tillvaron, genom att kvadrera AC såväl som IC, Sydnoden och Uranus. Kvadraturen med Uranus är generationsbetingad och inte unik för Erdogan som person. Den gör honom, oavsett akademisk skolning, öppen för exempelvis sufimystik, på samma sätt som vår motsvarande generation intresserade sig för indisk mystik, meditation och fornnordisk folktro. Det är inte så konstigt. Men dessutom når denna kvadratur sydnoden och DC, mystikens Västerrand. Trots att detta är hans revir, genom Kräftans tecken, gör Neptunus att han håller sig på tå när det gäller det han är trygg i. Känslan av att man kan ha missat något. Att det fattas en bit av pusslet. Att man kanske har glömt det viktiga. Eller att det viktiga är något annat än det man tror.

Den känslan. Den har Erdogan i relation till det inre livet. Det måste inte vara dåligt, tvärtom, det kan vara utvecklande. Det kan bidra till djupare klarsyn, rentav -- i bästa fall -- en smula ödmjukhet.

Då är det värre med kvadraturen till AC. Där kan Neptunus, utan att det märks utåt, bidra till osäkerhet på om han har läst av situationer och personer tillräckligt djupt. Inte för att han ser signaler sämre än andra, utan för att han ser dem bättre. Han ser att han inte alltid ser. Och det kan göra honom överdrivet misstänksam, i värsta fall paranoid. Millî İstihbarat Teşkilatı, MİT är därför en oerhört komplex och effektiv spionorganisation, som dessutom har ett instrument i SADAT, en inofficiell eller “privatägd” organisation för inrikes uppdrag. Man skulle kunna likna dessa två vid MUST och SÄPO, men man kommer nog närmare om man liknar dem vid SS och Gestapo. Att de är så starka och effektiva beror på denna kvadratur. Erdogan vill inte lämna säkerhet åt slumpen.

Karismans dolda trigon

Sufismen då? Är Erdogan inte något av en andlig ledare för sina anhängare? Jo. Det är han. Det låter sig inte förklaras enbart av en sydnod på DC, som gör honom trygg med känslor som vördnad och ödmjukhet inför det han håller heligt, eller ens en Uranus, som låter honom skifta perspektiv precis när tankarna stagnerar. Erdogan har kanske inte samma gurustatus på hemmaplan som Indiens Narendra Modi (se separat analys) men nog betraktas han som något av en visdomens mästare av sina beundrare. Det beror inte bara, eller ens primärt, på Neptunus koppling till DC. Det beror framför allt på Neptunus trigon med den visionära Jupiter i de relationella Tvillingarnas tecken. Jupiter är det visionära ledarskapets ledstjärna, och genom Tvillingarna kan man ha en relation till honom, till och med utan att han vet om det. Han är på så sätt skapt för kändisskap och ständig comeback.

Vi ser trigonens blåa länk framträda, och sammankoppla de knepiga trekanterna på ett harmoniskt sätt, här:

Här, i denna trigon, har vi hemligheten bakom Erdogans för oss så gåtfulla führerstatus. Att han eggar sina anhängare till uppoffringar. De som ser vad han ser, genom att så att säga se honom i ögonen och samtidigt se upp till honom, de ser själva erdoganismen. Och den är lika mycket en kulturell och andlig impuls som den är en politisk rörelse. Hans anhängare känner att de får vara med om något stort, kanske större än livet. Hans fiender ser honom som farlig, kanske fåfäng, troligen lömsk, men inte som någon lättviktare.

Summa

Om vi nu sammanfattar det vi hittills gått igenom uppstår en ganska komplex bild. Det finns förstås alltid mer, och sista ordet är inte sagt, men vi kan åtminstone börja göra oss en någorlunda rimlig uppfattning om vem världen har att göra med i Recep Tayyip Erdogan om vi genom skärpt besinning av delarna, och lugn begrundan av helheten, får en känsla för följande bild:

Namnet på allas läppar är allt oftare Erdogan. Han har varit president sedan ödesåret 2014, premiärminister i 12 år dessförinnan. Och han drivs av en vision. Det kan var och en känna och det är detta driv som eggar hans många anhängare till uppoffringar för en större sak. En begåvad ledare har den förmågan: att egga sina anhängare till uppoffringar, till personliga försakelser för en sak, en vision, ett mål eller helt enkelt bara en känsla av ett högre syfte som alla inser aldrig kommer att uppnås.

Att med sin blotta utstrålning stimulera känslan av att vara ett sammansvetsat folk, av högre makter utvalt till stora bedrifter, till vördnadsväckande kulturyttringar, till att sätta skräck i fiendefolk och avund i handelspartners, det är något man måste ha medfödda anlag till. Det är inget man kan lära sig i någon skola. Och det handlar varken om arv eller miljö, det handlar om att födas på rätt plats i rätt tid. Obegripligt, ur vårt nuvarande, naturvetenskapliga paradigm. Här är inte rätta platsen att utmana vår gemensamma berättelse om världens beskaffenhet. Men det är rätta platsen att väcka ett djupare intresse för människosjälen; för vad det vill säga att vara människa.

För att kunna nalkas en så grannlaga uppgift måste vi vilja dels förstå oss själva, dels övervinna våra naturliga böjelser att gilla det ena och ogilla det andra. Precis som en lärare, en läkare eller en präst måste göra. Killar med kall. Med en kallelse. Och med präst menar jag själasörjare, och det inbegriper hela spektrat från livscoach, psykolog, krishanterare och dagisfröken till mentor, försvarsadvokat, vigselförrättare och palliativ personal, ja egentligen överallt där man arbetar professionellt med människor med målet att kunna ge dem sin välsignelse. Även om man inte använder så högtidliga begrepp. Varje lärare, läkare och i denna mening präst måste utgå från självkännedom, människointresse och självövervinnelse. Detta gäller även en karaktärsanalytiker, oavsett vilka metoder som används -- alltså även astrologiska metoder.

Förberedelse

Därför är det också viktigt att inte bara ta sig an karaktärer man känner spontan sympati för. De som väcker motvilja är inte bara betydligt mer intressanta, de utmanar dessutom både min vilja till självkännedom och min vilja till självövervinnelse. Tar man tag i, och förädlar denna vilja så mognar man som människa. Och växer i människokännedom. Det kan vara bra, inte minst för människorna i ens omgivning.

Därför börjar nästan alla dessa karaktärsanalyser med en vädjan till samvetet. Är jag beredd att förstå en i min uppfattning rejält osympatisk människa med samma sakliga intresse som jag är beredd att förstå mig själv, någon som står mig nära, eller någon jag beundrar? Frågan framkallar ett visst allvar. Den har nästan karaktären av en dörrvakt, eller en dörrvakts granskande blick. Inte minst när man till sin genans, förfäran, besvikelse eller kanske fascination upptäcker att det döljer sig ett par stänk sympati även i den mest passionerade motvilja -- och vad kanske värre är: det omvända. Man kan upptäcka att man egentligen har lite svårt för en man vördar, beundrar eller dras till.

Allt sådant hör till förberedelserna när man närmar sig en människa vars karaktär väcker intresse.

Vad vi vet

Nu gäller detta intresse Erdogans karaktär. Vem är han egentligen? Hur är han funtad, och vad driver honom? Han brinner för sitt land, men med vilken sorts eld brinner han? Var går hans gränser, rent moraliskt? Vad begränsar hans kapacitet som ledare, administratör och strateg? Hur bra är han på att läsa av vad folk går för? Är han en listig räv, en brutal slugger eller kanske egentligen mer av en innerlig visionär?

Vi vet att han höll på att bli fotbollsproffs som ung, han var halvprofessionell under hela 1970-talet. Vi vet också att han bekänner sig till den mest innerliga och poetiska grenen av islam, sufismen och hyser en djup vördnad för dess mystik. Vi vet att han är tämligen skeptisk, ja kanske nästan en smula hatisk, mot den västerländska civilisationens idéburna aktörer, speciellt judar, frimurare och kommunister. Kurder och araber står inte heller högt i kurs. Vi vet också att han just nu driver ett för vårt land synnerligen märkligt maktspel. Vi vet inte riktigt varför, han tänker för det mesta långsiktigt och är inte speciellt lynnig, men faktum är att han visar vem som bestämmer i Sverige, eller i alla fall vilka det inte är som bestämmer. När sluge Putins mullrande i Ukraina skrämmer både den finska och den svenska regeringen att blixtsnabbt släppa alla gamla ideal för att kasta sig i armarna på senile Bidens Nato, då kräver Erdogan att vi först skall jaga fram varannan vänsterkurd och skicka dem till turkiska fängelsehålor och tortyrkammare. Annars stoppar han vår ansökan. Såg någon den komma? Vänsterkurden Amineh Kakabaveh, som nästlat sig ända in i vårt lands centrala nervsystem Riksdagen, såg hon detta komma? Och ambitionerna att omintetgöra de sista resterna av Kemal Atatürks grandiosa projekt att frigöra det turkiska folket från arabisk kultur och istället knyta det till europeisk kultur, för att i stället återupprätta det osmanska imperiet, är det på riktigt eller är det mest en populistisk flirt med den egna väljarbasen? Vad och vem är det vi har att göra med här?

Den typen av frågor allena torde räcka för att tända en mogen undran över Erdogans mentala universum. Ty han är inte alldeles enkel att läsa av. Det gjorde honom en gång i tiden till en bra fotbollsspelare och det gör honom idag till en sensibel och intuitiv politisk strateg.

Vilket intryck gör han på de han möter? Och vilket intryck gör han på sig själv, alltså hur är hans självuppfattning? När man är ung är dessa två ofta svåra att skilja åt. Men ju äldre man blir desto tydligare brukar det bli -- det finns undantag -- att ens sociala framtoning och ens självuppfattning är väsensskilda.

Öde och pondus

Tidigt en februarimorgon, i en fattig del av Istanbul, när det fortfarande var stjärnklart, bara ett par år efter Turkiets inträde i NATO, föddes gossebarnet Recep Tayyip. Det var den 26 februari 1954 och solen stod sedan några dygn i Fiskarnas tecken, tätt invid en starkt lysande stjärna som utgjordes av två planeter som just då stod precis framför varandra. Det var kommunikationens merkuriala intelligens och det var elegansens veneriska intelligens. Merkurius och Venus i konjunktion flankerade alltså solen, djupt där nere under den östra himlaranden. Där nere i djupet förankrades därmed Receps självkänsla och den är intimt förbunden med känslan av att allt han gör låter bra, ser bra ut och är smart. Det är denna känsla som successivt präglar hans självbild. Initialt präglas den mer av att han har vinnarskalle, är ambitiös, tycks vara förutbestämd att segra och att han tar smärta utan en min. På den östra himlaranden fanns nämligen Stenbockens tecken, och alldeles under ytan smärtans plutoniska flisa Kiron tillsammans med ödets egen pekpinne, den norra noden. Ingen av dessa är synliga för ögat ens om de är över horisonten. Kiron ser man inte för att den är så liten och avlägsen, noderna ser man inte för att de inte är himlakroppar, utan vändpunkter för månens bana.

Den norra noden pekar alltså på vår bestämmelse. Det är dit vi är på väg. Inte vid karriärens höjdpunkt, utan när allt är klart och sammanfattat, så att säga efter fullbordat dagsverke, vid arvodets utdelande. Allt vi gör i livet, alla vägar vi väljer, skall till slut föra oss till det som den norra noden pekar på. Och Erdogans norra nod pekar på strävsamhetens och ambitionens tecken, Stenbocken, i nära anslutning till gränssnittet mellan det egna jaget och den sociala omvärlden, den östra himlaranden, AC. Detta är så att säga hans image, hans sociala jag, och det som präglade hans självbild som ung. Inte konstigt att han tillbringade sina unga år som halvproffs i fotboll. Och inte så konstigt att han utvecklade en aversion mot fuskande judar (smarta jurister och affärsmän), hemlighetsfulla frimurare (Atatürk var frimurare) och tjuvaktiga kommunister som vill ta vinsten från de flitiga och ge den till de lata (Stalin var kommunist och den direkta orsaken till att Turkiet gick in i NATO). Hela Svarta havets sydkust är turkisk, liksom den norra är ukrainsk, och Ukraina var en del av Stalins kommunistiska imperium. Krim är ett kapitel för sig. Den som har Krim har havet. Alla har någon gång haft Krim.

Erdogans bestämmelse är alltså förenad med hans sociala profil, kämpen som inte ryggar för plågor och vedermödor, utan förvandlar dem till karisma och pondus.

Erdogans halo

Om vi skulle skissa upp en symbolisk halo kring Erdogans huvud så skulle de intelligenser som omger honom placera sig på följande vis. Minns nu att en intelligens i det mikrokosmiska, alltså i människan, representeras av en planet eller motsvarande i det makrokosmiska, så som den stod i förhållande till den plats på jorden där det lilla gossebarnet föddes. Och att denna prägel är livslång. Hans självförståelse förskjuts från AC till solen i takt med att hans inre identitet blir tydligare för honom än den han fått genom hur andra ser honom. Och solen är i Erdogans halo flankerad av Venus och Merkurius som ser ut som en enda stjärna, allt detta i Fiskarnas tecken, vilket gör hans tankevärld en smula undanglidande eller i alla fall svårgripbar.

De små osynlighetsmolnen på skissen döljer det man inte kan se, men som finns där ändå. Precis som horisonten döljer det som är under ytan, alltså solen i sällskap med Venus och Merkurius, samt, mol allena, den strålande Jupiter i det relationella Tvillingarnas tecken. Att dessa starka intelligenser är under ytan gör dem inte svagare, nästan tvärtom, eftersom de då kan verka ifred, på ett mer intuitivt sätt. Med solen i Fiskarna kommer han dessutom att intuitivt anpassa sitt uttryck till vad som passar för situationen, ämnet eller publiken, det må vara fotboll, politisk teater eller teatral politik. Är solen dessutom så nära Merkurius så tenderar man att tro på sitt tänkande och på sitt uttryck vare sig man har rätt eller inte. Och med Venus på exakt samma vinkel som Merkurius uttrycks det tänkta och sagda dessutom som skönt och gott, harmoniskt och välgörande. Vare sig det stämmer eller inte. Poesi är honom inte främmande och han är säkert djupt förtrogen med Ibn Arabi, Rumi, Hafiz och de andra stora sufimystikerna.

Närbilder

Zoomar vi in på norra noden, som pekar på den karmiska bestämmelsen, så ser vi tydligare hur den är placerad mellan den östra horisonten och smärtans komet, Kiron, som ger honom en air av kämparglöd. Den gula pilen markerar att det är där solen, och alla de andra, föds fram till synlighetens värld och börjar sin bana över himlavalvet.

Zoomar vi istället in på den egentliga jagkänslan, den som man i själ och hjärta känner sig vara allt eftersom man mognar som människa, så ser vi solen och dess två förenade följeslagare djupt nere i underjorden:

Ser vi närmare på Merkurius så upptäcker vi att den tycks backa, dvs är markerad med ett “r”. Det innebär att Erdogans intellektuella skärpa är lite utsmetad och inte så punktuell som Merkurius vanligen gör den. Det passar egentligen ganska bra ihop med Venus, som ger det hela en mjuk stämningsbelysning. Hans känsla för poesi och mystik gynnas av detta. Han ser själva skogen, inte bara en samling träd. Och den som ser skogen, den får en helt annan uppfattning om vad som behöver göras.

Erdogans görande är en annan femma, och inte mindre sammansatt. Att han är en görare med känsla för görandet, det är det som är det tydligaste i hans framtoning. Orsaken är Mars i konjunktion med månen i 11e huset i Skyttens tecken:

På vanlig svenska: Erdogans exekutiva intelligens och hans emotionella intelligens är i praktiken en och samma intelligens, och den befinner sig i det läge där den har som störst inverkan på det samhälle i vilket han befinner sig, samtidigt som den är målmedveten. Detta uppfattar andra människor, eftersom 11e huset är mitt i utrymmet mellan österrand, AC, och middagspunkten, MC. Det är i detta utrymme andra har inblick. Där kan man inte dölja en egenskap. Det utrymme man kan dölja egenskaper bäst i, det är utrymmet mellan DC och IC. Och mittemot 11e huset, med sin Mars-månkonjunktion, har vi det femte huset. Och där gömmer sig Jupiter.

Detta är den första delen av två där Erdogans stjärnhimmel analyseras.

Till slut samlas alla tungviktare i New Delhi. Eftersom Indiens starke man, den karismatiske premiärministern Narendra Modi har navigerat med säker hand genom den stormiga skärgård som Rysslands angrepp på Ukraina har skapat världen över. Indien har förblivit neutralt och har de andra världsledarnas förtroende som en relativt stabil stormakt med en snabbt växande ekonomi. Modi respekteras i alla läger.

På hemmaplan ses han närmast som en landsfader, avspänd, balanserad och kommunikativ, med bitsk humor och nära till känslorna. Han är respekterad i alla läger trots att hans bakgrund är i RSS, den hindunationalistiska högerrörelse som sköt Gandhi och egentligen vill deportera Indiens muslimer till den för ändamålet avstyckade landsände som gränsar till Afghanistan, nämligen Pakistan. Men Modi är ingen fanatiker, han är en pragmatisk realist. Och han mediterar. Han är en hängiven lärjunge till en av Indiens största gurus, Vivekananda. Av alla statschefer i BRIC är Modi den som spontant är lättast att tycka om. Han kommer kanske inte riktigt från slummen, men snudd på, och hankade sig fram på ströjobb som ung, bland annat som servitör på en av alla de små teserveringar som Calcuttas trottoarer vimlar av. Det låter kanske barnsligt bollywoodskt, men rags to riches går hem i Indien. Alla gillar en vinnare och Narendra har genom ärlig och oförtruten strävan och idealitet klättrat från samhällets botten till dess absoluta topp. I processen har han luttrats, mognat och blivit en representant för hela Indien, inte bara för sina väljare.

Pakis och lankeser

Hela Indien? Nja, nog finns det en liten by i Gallien eller två, som inte gillar Modi och inte känner sig representerade av honom. Både i Ystad och Haparanda. För att inte tala om grannfolken, lankeser i söder och pakistanier i norr. Men de flesta tycks vara överens om att Modi medlar mästerligt och hindrar krig att bryta ut. Varken lankeser eller pakistanier är överdrivet fredliga av sig. Den lankesiska ekonomin är i fritt fall, 26 ministrar samt riksbankschefen har avgått och landet hotas av konkurs. Blir det Modi eller Xi som räddar Got Abaya Rajapaksas Sri Lanka och i praktiken köper den uråldriga kulturön?

Och vem räddar Pakistan? Blir det Modi eller Putin? Eller hinner den sluge Xi knipa den dolda maktens trådar? Guoanbus skickliga infiltratörer är lika flitiga som CIA:s och Kina har starka band till landet. Detta är i mångt och mycket ett agentproxykrig mellan Kina och USA. Ty den fordom så självsäkre globetrottern, playboyen och cricketstjärnan Imrat Khan, som bytte både hatt och lösnäsa och blev populär muslimsk makthavare, fick med tiden armén mot sig, och därefter folket, och då uppstår ett maktvakuum. I skrivande stund är parlamentet formellt upplöst och situationen ytterst oklar. Som vanligt, får man väl nästan säga: Under de 75 år Pakistan har varit en autonom republik har inte en enda statschef suttit mandatperioden ut och den filmstjärnesnygge Imran Khan lär inte bli den förste premiärminister som når mållinjen. Han vädjar nu till Modi att rycka in och styra upp.

Exakt himmel

Vad är det med Narendra Modis aura som gör att han utstrålar en sådan pålitlighet?

En människas aura är hennes egen himmel, och den är ett mikrokosmos av hur den stora himlen var när vederbörande tog sitt första andetag. Då fick själen sin grundprägel, fundamentet för all annan prägling. Vet man säkert när och var en människa är född, då kan man även räkna ut hur himlen såg ut där och då. En karta av denna himmel är horoskopet. Genom att studera horoskopet kan man med förbluffande precision utröna en människas grundläggande karaktärsegenskaper, även om man inte vet någonting annat om henne. Givetvis finns det många faktorer som måste vara på plats och stämmas av med varandra för att tolkningen skall bli tillförlitlig. Men materialet är förhanden och såtillvida är astrologin exakt. Stämmer inte analysen med verkligheten så beror det på att födelsens tid eller plats inte stämmer eller att tolkaren inte kan hantverket. I detta hantverk ingår självkännedom, så att man kan räkna in och neutralisera sina egna karaktärsegenskaper när man tolkar någon annans, så man inte färgar tolkningen. Tolkaren måste förstå sin egen himmel för att kunna förstå någon annans. Givet dessa faktorer kan tolkningen bli exakt, eftersom grundkaraktären inte blir en annan, även om den mognar och förändras med åren.

Mars

I Modis fall har vi ett problem med födelsetiden. Ort och datum är kända, men det finns tre olika uppgifter om klockslaget: 09.35, 11.00 och 12.08. Visste vi ingenting om hans liv så skulle vi vara chanslösa, som i fallet Xi. Men nu är han en offentlig person vars karriär och karaktär är väldokumenterad. Vi kan därför använda uteslutningsmetoden. Av Modis liv, verk och verkan att döma är det mest troligt att han föddes runt 11.00. Då var nämligen Mars precis på väg upp genom österrand, från den ktoniska till den olympiska hemisfären, i det gränsland där hans personlighet och den mellanmänskliga yttervärlden har sin mötesplats.

Och Mars är stridbarhetens intelligens. Han är känd för att ta en fajt. Eller för att ha en utstrålning som gör att han inte ens behöver gå så långt som till fajten innan hans opponenter viker ner sig eller föreslår en kompromiss. Och Mars stod vid tillfället i Skorpionens tecken, vilket ger hans dominanta utstrålning ett drag av genomskådande. Man känner sig inte bara sedd av Modi, man känner sig genomskådad. Kort sagt: Modi äger. Och kan vara ganska bitsk.

Högersekten

Mot denna bakgrund är det ganska logiskt att han som ung gjorde karriär i en auktoritär, högerorienterad, hindunationalistisk sekt, Rashtriya Swayamsevak Sangh, RSS, med starka band till den rent politiska organisationen Hindu Mahasabha, som, iallafall initialt, stödde en Hitler, stödde en Mussolini, även stödde en ben Gurion, som skarpt tog avstånd från västerland och kristendom, men även från arabism och islam, och som med tiden blev allt kritisk till självaste Gandhi, inte minst när Gandhi var villig att avstå provinsen Pakistan till muslimerna för att få britterna att överlämna resten av Indien till indierna. Det var en grupp inom RSS som 1948 mördade Gandhi. Men det var över två år innan Modi föddes och RSS som rörelse blev efter ett knappt år rentvått från kopplingar till mordet på den store ledargestalt som befriade Indien.

Like a Boss

Modi har alltså i grund och botten en blick som en boss, en röst som en boss och ett kroppsspråk som en boss. Kort sagt, Modi är en närvarande, kommunikativ och effektiv man med en naturlig auktoritet som väcker respekt och åtlydnad. Man vill spontant gärna göra honom till viljes, han är inte vem som helst. Det beror på många faktorer i hans himmel men den mest slående är sextilen mellan Mars på AC i Skorpionen och trippelkonjunktionen sol, Merkurius och Saturnus i sakliga Jungfrun.

Solen, det är hans jagkänsla, den han känner sig vara, och denna känsla är i Modis fall förenad med både kommunikation (Merkurius) och återhållsamhet (Saturnus). Det betyder att varje ord väger tungt. Han behöver inte säga så mycket för att det skall ha stora konsekvenser. Det han säger känns genomtänkt och moget, och är det också. Dels för att det tänks och sägs mot en fond av renhet, Jungfruns signum, och dels för att det har en direkt snabblänk till hans exekutiva kraft, Mars, som mot bakgrund av den genomskådande Skorpionen befinner sig precis där han och andra möts, på AC. Med andra ord, steget från ärlig tanke och effektiv kommunikation till stridbar handling är blixtsnabb. Snabbare än samvetet.

Nu har Modi ett rätt väl fungerande samvete, men när han strider så är hans samvetsbeslut redan fattade och han kommer inte att låta sig störas av eventuella samvetsbetänkligheter. Så är det med sextiler i allmänhet och med sextiler mellan solen och Mars i synnerhet. Än mer så om solen har förenats med både kommunikationens och effektivitetens intelligenser, alltså Merkurius och Saturnus, och de klingar mot saklighetens tecken.

Kompensation

Dessutom är det ett par aspekter som tillkommer i Modis fall, nämligen hans personliga engagemang och hans samtidigt distanserade, nästan blyga, förhållande till fysisk intimitet och förtrolig innerlighet. Som han tenderar att dölja genom att helt enkelt göra gott och vara omtänksam, vilket givetvis är positivt men samtidigt aldrig kan ersätta äkta närhet och sårbar tillit. Det personliga i hans engagemang, hans intuitiva känsla för stridens konst, kommer av månens närhet till Mars. Månen, som är i målmedvetna Skyttens tecken, och strax under horisonten, är så nära Mars att de två verkar som en enda intelligens. Sensibiliteten hos månen och dådkraften hos Mars blir en och samma kraft. Det distanserade i hans så kallade nära relationer kommer av Venus kvadrant till Mars och till AC. Välgörenhet och omtanke präglar hans utstrålning. Man skulle kunna ta för givet att dessa trevliga egenskaper är en kompensation för oförmåga till själslig närhet. Och på sätt och vis är de det. Men är ingen brist, ingen psykologisk skada från ett barndomstrauma eller liknande, och går därmed inte att åtgärda; det är helt enkelt så han är funtad.

Det vi hittills har tittat på är de egenskaper som både Modi själv och hans medmänniskor kan vara ganska klara över att han besitter. Det beror på att det rör sig om synliga planeter på den del av det synliga himlavalvet som begränsas av himlaranden, AC, och av höjdpunkten, MC. Fältet mellan AC och MC, alltså hus 10, 11 och 12, är kännbart för både personens medmänniskor och personen själv.

Den onde havsguden

Nu finns det ytterligare en himlakropp utritad på denna karta, och det är Neptunus. Den syns inte fysiskt. Inte med blotta ögat. Inte ens en riktigt mörk och stjärnklar natt. Och det trots att den är ofantligt stor. Den är en av de två stora så kallade isjättarna (den andra är Uranus) och tillhör egentligen inte vårt solsystem. Den, och Uranus men även Pluto och dess vassa flisa Kiron, stryker, illvilliga men välgörande, omkring på avstånd och influerar obemärkt, genom att störa ordningen.

Nu är detta alltså en bra sak, det hindrar oss från att stagnera, men det ställer förstås även till med besvär. Ibland gör bra saker det. Och ibland är besvärliga saker bra. För att vi som släkte med tiden har lärt oss att detektera deras inflytande och neutralisera det genom att anpassa vårt förhållningssätt till livet, både det inre och det yttre.

Just när det gäller Neptunus handlar det om känslolivet, känslans intelligens, men inte i samma enkla mening som månen. Känslans intelligens är ju annars månens gebit. Nej det Neptunus gör är att verka under ytan -- Neptunus är ju guden i havets djup -- och hans verkan är att ge varje känsla en extra känsla, nämligen känslan av att det ju kunde vara tvärtom också. Exempelvis genom att när vi känner sorg, i oss själva eller i andra, dessutom få känslan att det ju kan vara glädjande att man (eller någon annan) sörjer. Eller sorgligt att någon (eller man själv) är glad. Eller att det kan vara både roligt och rogivande att vara arg. Eller, på motsvarande sätt, frustrerande att vara lugn.

Psykopaten och filantropen

Neptunus skapar en metakänsla av motsatt karaktär. Detta kan leda till psykopatens sensibla likgiltighet inför både egna och andras känslor, även när de är djupa och starka, eller det kan leda till filantropens mod att kasta sig in i svåra konflikter och hålla huvudet kallt och omdömesgillt samtidigt som hjärtat blöder för de lidande. Ibland, för att komplicera saken, ryms dessa två rentav i samma person. Och det utan att bero på något barndomstrauma. Neptunus gör varje känsla vändbar. Eller visar oss att varje känsla faktiskt är vändbar.

Och denna märkliga och dolda intelligens, var har Modi den?

Luttrande besvikelser

Liksom hela sin generation, de födda 1942 - 57, har han Neptunus i Vågens tecken. I rättvisans och det sociala omdömets tecken. Det betyder att han hör till den generation som vågade ifrågasätta rådande normer under de stora omvärderingarnas 1960- och 1970-tal. Det var då han gick in i den radikala rörelsen RSS. Men i vilket hus är Vågen med sin Neptunus på just Modis himmel? I vilken vinkel till jorden står de? De står precis mitt i den för alla synliga kvartalen, alltså i elfte huset. Detta gäller inte hela hans generation, det gäller honom själv.

Och vad har detta för verkan? Jo en verkan som kastar ljus över hans engagemang i radikala RSS. Han hade en extra stark tendens att idealisera människor. Att tro dem om för mycket. Att göra dem mer fantastiska än de egentligen är, så att de får svårt att leva upp till hans förväntningar. Han ser fortfarande det bästa i var och en, tack vare denna konstellation, men livets oundvikliga besvikelser har luttrat honom.

Familjelivet?

Har man sin veneriska intelligens, Venus, i torra Jungfrun, som är på kant med Mars i hemliga Skorpionen, är det inte helt säkert att man har tid med äktenskap och familj och sånt. Nära relationer, bilsemestrar och fredagsmys kommer inte att vara prio ett. Som indisk god sed föreskriver så trolovades Narendra till sin hustru i ung ålder, närmare bestämt som 13-åring, och blev gift med henne 1968, när han var 18 och hon 17. Ingen av dem verkar ha klagat på äktenskapet. Eller ens nämnt saken. Kärlek är, som de säger i Indien, ofta följden av ett äktenskap. Men i stället för att, som det heter, fullborda äktenskapet, och skapa kärlek, försvann den unge mannen. Han bara gav sig av. Man förmodade att han uppsökte visa män i Indiens många ashram. I två års tid var han spårlöst försvunnen och först långt senare kom det fram att han under denna tid undergått en esoterisk, politisk och fysisk skolning i RSS-sektens regi. Och de antog inga gifta män. RSS var en orden av krigarmunkar. Unga fru Modi var mer än villig att följa sin man i allt men hade ingen aning om hans politiska engagemang. Själv ställde han sig helt oförstående till hennes önskan att följa honom och anmodade henne att studera. Så då gjorde hon lydigt det, och blev så småningom lärarinna. Att Narendra faktiskt var gift förblev, enstaka rykten till trots, en hemlighet ända tills de offentligt tog ut skilsmässa i samband med att han svors in till sitt ämbete som premiärminister 2014.

Modi är gift med Indien. Och Indien verkar vara hyfsat gift med Modi.

Gurun

Narendra Modis himmel har fler kvaliteter. Men det är kvaliteter som varken han eller hans medmänniskor direkt kan förnimma, förutom indirekt, genom hur de påverkar de kvaliteter han kan förnimma genom introspektion. Han måste alltså söka dessa egenskaper i retrospektivt ljus, eftersom det introspektiva ljuset inte belyser dem.

Att Modi har ett aktivt, introspektivt ljus står bortom alla tvivel. Han praktiserar fortfarande meditation. Under inspirativ ledning av en död guru. Hans guru är vishetsläraren, samtidigt nationalisten och samtidigt universalisten Narendra [sic] Nath Datta, världskänd som Swami Vivekananda, 1863 - 1902. Med sina meditativa tekniker byggda på Patanjalis Yoga Sutras och sin moderniserade vedalära med inslag av frimureri, teosofi och annan västerländsk esoterik, skapade denne unge, kreative swami en tidsenlig och tilltalande uppdatering av den urgamla och ofta påfallande världsfrånvända indiska vishetstraditionen. Både Sri Aurobindo och Mahatma Gandhi ansåg att Vivekananda, under sitt korta och intensiva liv (han mediterade bokstavligen ihjäl sig), var den som gav Indiens spretiga andliga liv en enhetlig prägel och idag finns det både en polisakademi, ett universitet och en flygplats som är uppkallade efter honom.

Indiens mest offentlige person, premiärminister Narendra Modi, har alltså ett aktivt inre liv vars grund är strävan efter världskännedom genom självkännedom, och vice versa. Därför är han säkerligen medveten om sina karaktärsegenskaper.

Himlafursten

Några egenskaper han själv kan uppfatta, men som är mer dolda för hans medmänniskor, har Modi egentligen inte. Däremot förklaras de upplevbara egenskaperna till fullo bara om man räknar in vissa andra egenskaper, som påverkar dem. Vilka är dessa, varför kan han inte själv uppfatta dem och hur påverkar de den Modi vi känner som Indiens i alla läger mest respekterade premiärminister?

Låt oss börja med den mest gåtfulla av de dolda influenserna. Gåtfull, inte för att den är dold, utan för att den så att säga är dold mitt i salongen, på ett ställe där Modi själv skulle vara akut medveten om den, om den bara syntes för hans introspektiva perception. Men den syns lika lite som Neptunus, och av liknande skäl: Den rör sig hela tiden utanför gränsväktaren Saturnus. Den stryker runt likt en tjuv om natten. Och den har lånat sitt namn av himlafursten, Ouranos, eller Uranus. ♅

Vad gör då denne Uranus med vårt medvetande? Och mer specifikt: Vad gör den med Modis medvetande?

Den inre, den mikrokosmiska versionen av Uranus orsakar något liknande på tankens nivå som Neptunus orsakar på känslans nivå. Om Neptunus ger oss en känsla av att det vi känner även kan kännas tvärtom, så ger oss Uranus tanken att det vi tänker också kan tänkas tvärtom. Att tankar och tankeprocesser, ja logiken själv, är vändbar.

Förvirrande som detta är kan det även rädda oss ur gamla hjulspår där vår tanke har kört fast. Uranus stör våra tankestrukturer och skapar förvirring men bäddar därmed även för nytänkande. Förvirring kan ibland vara nödvändigt för att vi skall få nya perspektiv. Och det ordnar Uranus. Och det utan att vi ser det, eftersom Uranus är osynlig. Det är vad Uranus tysta närvaro gör med vårt medvetande i största allmänhet. Som en klar liten droppe i kaffet, av något psykedeliskt utan smak och lukt. Så vad gör Uranus med just Modis medvetande? Ja, var befinner sig Uranus på hans himmel?

På Narendra Modis egen himmel befinner sig Uranus väster om höjdpunkten, i revirets och livsrummets tecken, Kräftan, halvvägs ner mot västerrand, i åttonde huset. Han är alltså kapabel, kan man förstå, att få ytterst ovanliga infall till lösningar av helt vanliga politiska problem. Samhällsproblem. Problem som gäller reviret -- livsrummet, samhället -- som i det här fallet är hela den myllrande mångkulturen Indien. Men han är också, egentligen av precis samma skäl men även på grund av åttonde husets karaktär, böjd att söka nya svar på mystikens eviga gåtor. Han har helt enkelt fallenhet för esoterik, för det fördolda, och förstår förmodligen hur man exempelvis tolkar ett horoskop, även om han troligen föredrar de indiska metoderna. De har högre precision men tar ofta flera inkarnationer att bemästra.

Djupens Jupiter

Modis Uranus i Kräftan hänger så att säga inte i luften. Den har ett par, tre distinkta aspekter. Den ena är lite svår, en kvadratur, med Neptunus, men den har han å andra sidan gemensamt med hela sin generation, den som rev upp allt som luktade gammal blind tradition och konvention för att ompröva varje rutin, omformulera varje fras och bädda för en djärv, ny värld. De andra två andas också frihet men på ett mer konstruktivt sätt.

Minns nu att Modi själv inte kan se detta i introspektionens meditativa ljus. Det enda sättet för honom att förstå dessa sidor av sin personlighet är genom retrospektion; att ärligt dra sig till minnes tidigare erfarenheter utan att lägga till och dra ifrån. Med ålder och erfarenhet får man då en indirekt belysning på dessa sidor av sitt eget väsen. Och vid det här laget har han uppnått profetåldern, 72, och har en helt annan självdistans och därur följande överblick.

De andra två är en sextil och en trigon, båda innebär alltså medvind. Sextilen, snabbkopplingen, går mellan Uranus och Venus. Den gör honom pedagogisk. Han fattar instinktivt hur han skall lägga orden för att andra inte bara skall känna att de förstår en eller annan fråga, utan även känna sig befriande förstådda av sagda fråga. Och han har som sagt ingen aning om hur detta går till, han vet mest bara att det fungerar. Det är något han bara kan, helt enkelt. Trigonen är spännande, den länkar hans Uranus till den av planeterna som har det starkaste ljuset, den intelligens som ser möjligheter och resurser, Jupiter.

Plutos intelligens, som uppmärksammar oss på både döendet, dödandet, döden som process och döden som tillstånd, är hos Modis generation i Lejonets tecken. Vad man vet har inte Modi dödat någon. Men som makthavare i ett land som Indien har han givetvis behövt fatta beslut som i förlängningen har lett till människors död, det är oundvikligt. Och som ung gick han raka vägen från sin nygifta fru till en sorts orden eller sekt för krigarmunkar som var beredda att både döda och dö för ett etniskt rent Indien. Nu var RSS ingen vanlig terroristgrupp eller befrielsearmé. Att kalla denna folkrörelse en sekt ligger närmare till hands, men då skall man hålla i minnet att Indien, kulturellt sett, utgörs av sekter och att begreppet sekt därför inte nödvändigtvis har någon negativ laddning. Den grupp RSS-medlemmar som planerade och genomförde mordet på Gandhi hörde till en annan generation. De hade Pluto i Tvillingarna. För dem var det på ett helt annat sätt självklart att döda någon även om de hade en positiv relation till vederbörande, om det skedde för en god sak.

Pluto trigon Kiron vet redan som barn vad de skall göra med livet och de räds inte det mörker som måste finnas i det djupa. Eftersom Kiron svider och smärtan bejakas genom Plutos medvetande om döden. Visheten i att man ofta dör i smärta är att smärtan gör döden mindre motbjudande. Är man permanent medveten om att man inte bara är dödlig, utan i någon mening även är döende, då är det lite lättare att acceptera smärtan och låta den bli ett sorts infraljus, alltså ett ljus som lyser i mörkret utan att mörkrets invånare fattar eller störs av det. Man kan inte utforska mörkret genom att lysa på det med en strålkastare. Därför kommer vårt ingenjörsmässiga förnuft aldrig åt det som utgår från de osynliga storheterna, Pluto och Kiron, Neptunus och Uranus. Månens noder är osynliga av andra skäl, de är vridpunkter utan utsträckning i rummet.

Karmisk kompass

Månens noder är de punkter på månens omloppsbana runt jorden som är fixerade. Omloppsbanan vinglar, och noderna är balanspunkterna. Den södra noden pekar på vad man är trygg med; vad man tycks ha en medfödd erfarenhet av, och den norra noden pekar på det angelägna och aktuella, som man kanske måste uppbåda en del mod för att nalkas, men som man ändå känner att man har motivation för, eftersom det angår en. I Modis fall är den södra noden en del av konjunktionen mellan solen, Merkurius och Saturnus. Där är han trygg och hemtam. Den norra noden är den som pekar ut hans bestämmelse, hans färdriktning på livets väg. I Nodis fall är den i Fiskarnas tecken, vilket indikerar att han nog kan tänka sig att bli klar med politiken en dag och istället på heltid ägna sig åt meditation och filosofiska studier. Helt enkelt bli mindre krigare och mer munk. Kanske i en fjärran framtid återuppstå som poet. Karma och samsara, alltså människoandens återfödelse, är en självklarhet i den hinduistiska miljö Modi lever i och för. Men än så länge är Jupiters pakt med Uranus en så drivande intelligens att han lever för att konservera de strukturer som borgar för den fria viljans ödmjuka mod att möta karma hos var och en. Så kan man faktiskt tänka som hindu, och en hindu är Modi.

Borde Modi inte ha koll på en intelligens som den? Jo. Men inte när den är under ytan, och den är så långt ner man kan komma innan det vänder. Ja, Jupiter befinner sig faktiskt på själva vändpunkten i den ktoniska hemisfärens djupaste djup, IC. Typiskt för en sådan placering är en stark förbindelse till det moderliga. Och även om Modi har en ganska sval inställning till det äktenskapliga livet så har han faktiskt ett tätt umgänge med sin gamla mor, som är över 100.

Empatisk aristokrat

Men nu gällde det inte Jupiter på IC som sådan, utan Jupiter i relation till Uranus. Och den relationen är en trigon. Vad betyder det? Det betyder, kort sagt, att den konservative politikern Modi egentligen är ganska liberal. Hans traditionalism är självvald. För att han tycker att konservatism och nationalism är en bra idé, helt enkelt. Inte för att det är något han bara känner är trivsamt eller av instinktiv lojalitet. Den chauvinistiska typen av konservativ nationalism har han egentligen ganska svårt för. Någon gapig lokalpatriot är han inte, Modi, utan en rätt aristokratisk och empatisk själ med sinne för helheter och för andra människors behov av livsrum. Sådant tycker han rentav är viktigt. Det är sådant han kämpar för.

På sätt och vis kan man få en känsla av att Modis egen mor inte bara är hans egen mor för honom, utan en gestalt som representerar det moderliga med hela hans kultur. Lite märkligt, kan tyckas, att hans fru inte alls väckte dessa ridderligt omhändertagande krafter i honom, men att hans mor gjorde det är å andra sidan logiskt, i ljuset av Jupiters läge.

För Narendra Modi representeras Indien av hans mor, och omvänt.

Ju äldre krigarmunken Modi blir desto mindre krigare och mer munk blir han. När han en dag drar sig tillbaka från offentligheten kommer han säkert att vilja leva i relativ isolering och kontemplation. Hans karmiska kompassnål i transcendensens tecken pekar på det.

Stenen i skon

Var har Modi ont? Alla har ett ställe där det under vissa omständigheter sticker till. Sedan hanterar man smärtan på högst olika sätt, den kan bryta ner och den kan bygga upp; den kan förmörka och den kan upplysa beroende dels på smärtbärarens mognad och dels på hans rasion d’etré; hans känsla av varför han finns till.

Kort sagt, ju starkare känsla man har av varför man finns till, känslan av att ens liv har ett högre syfte, desto mer kan den vassa lilla flisan från dödsmedvetandets Pluto svida på ett sätt som gör mer gott än ont. Svedan från Kiron kan accepteras så helt utan motstånd, eftersom man har viktigare saker för sig än att känna efter hur ont man har i kropp eller själ, att denna smärta inte hinner uppfattas som smärta, utan i stället uppfattas som något som belyser ett eller annat livsområde. Modi är välsignad med en Kiron som befinner sig i målmedvetenhetens eget tecken, eldtecknet Skytten. Det är verkligen förenat med smärta, för Modi, att vilja något. Men han känner inte att han har något val. Han var redan som liten uppfylld av känslan att hans liv har en mening. Då blir allt underordnat denna mening, och smärtan lyser upp, i Modis fall, i själva ambitionen. Kirons placering i Skyttens tecken ger honom med andra ord en upplyst målmedvetenhet. Att Kiron i skytten just i Modis fall rör sig mot himlaranden, och alltså befinner sig i första huset, ger honom ett visst självhävdelsebehov som kan vara användbart. Det är sant att, som det heter, ego dödar talang, men utan ego ingen ambition. Och då står man där med sin talang till glädje för ingen alls. Första huset ger Kiron i Skytten det driv som gör Modi lite lagom hänsynslös. I Indien måste man kunna stålsätta sig, hålla huvudet kallt och stundom passera en tiggare. Så man får något gjort.

Många har fascinerats av Boris Johnson personlighet – det gäller både beundrare och fiender.

Detta är andra och avslutande delen i vår astrologiska analys av Boris Johnson. Första delen hittar du här.

Stortrigon 3

Här har vi Boris tredje, helt dolda stortrigon. Den harmoniska resonansen mellan känslovändaren Neptunus och MC ger Boris en inlevelseförmåga, en förmåga att inte bara åsidosätta sina egna känslor och ta in andras, utan även förmågan att göra om de egna känslorna så att de blir identiska med de andras, när så påfordras. Detta gör honomkanske inte direkt telepatisk, men han snappar instinktivt upp stämningar och kan integrera dem i sitt eget uttryck utan att behöva reflektera över det. Men Neptunus verkande såpass långt nere i djupen är medveten reflektion varken möjlig eller nödvändig. Dessutom backar denna långsamma gasjätte, så dess verkan blir än mer utsuddad och omfattande.

Sammantaget utgör de två dolda stortrigonerna, 2 och 3, ett hexagram:

Notera alltså att dessa två stortrigoner är separata och inte kopplade till den första stortrigonen, med solen och Venus i topp. Dessa två, som tillsammans utgör något så ovanligt som ett hexagram, har ett eget och mer fördolt liv. Neptunus harmoniska resonans med MC ger Boris snuddpå telepatisk sensibilitet, men vad gör då Kiron? I sin trigon med MC ger Kirons oundvikliga smärta en uppfriskande kvalitet. Boris blir sårad när han blir förolämpad men smärtorna tar ut varandra och resultatet är en kvick, lätt sarkastisk kvalitet. Han blir ett så kallat ljushuvud med sinne för lättsam, svart humor. Han kan helt enkelt skratta åt eländet och gå vidare. Kirons harmoniska resonans med Neptunus är likartad men eftersom den utspelar sig helt och hållet under ytan är den mer av en konstnärlig talang. Han kan improvisera och vända de svartaste stunder till något användbart utan att ens tänka på det. Det är framförallt denna resonans som ger honom det osårbara intrycket.

Sextilerna

Ett hexagram innebär en hel kedja av sextiler. Sextilerna är inte lika starka kopplingar som trigonerna men desto snabbare. De kopplar ihop hexagrammets alla spetsar till en helhet. Snabbare än samvetet. Genialiskt snabbt. Om hexagrammet är perfekt. Just i det här fallet är Kiron lite för nära horisonten. Distansen mellan Kiron och IC är aningen för långt. I stället bollas en extra sextilkedja ner från Neptunus-Pluto i Jungfrun via månen, vidare till södra noden och därifrån till Saturnus. Den långa kedjan som förbinder alla spetsarna i stjärnan fångas också upp av Saturnus. Det blir alltså en liten öppning mellan Saturnus och Kiron. Ringmuren av genialitet kring Boris Johnson har en bräsch.

Kanske är det tur för världen att detta hexagram är såpass skev, ändå, att sextilerna inte når hela vägen runt. Vägen mellan IC och Kiron är alltså lite för lång. I stället finns Saturnus där och fångar upp resonansen från IC. En rundgång av sextiler hade kunnat göra honom så gott som osårbar. Och därmed odräglig. Nu finns det, precis som i den otempererade kvintcirkeln, ett litet glapp, nämligen de 13 graderna mellan Saturnus och Kiron, alltså mellan effektiviteten och smärtan. båda dock i Fiskarnas gränsöverskridande miljö.

De 13 graderna mellan Saturnus och Kiron är Boris svaga punkt.

Vi har hittat Boris Johnsons akilleshäl. Själv kommer han aldrig att hitta den. Den är under horisonten och väster om IC. Där är Saturnus. Det var därför lille Alexander -- den blivande charmören Boris -- inte lekte med andra barn. Eller ens som andra barn. Han tyckte inte att han hade tid med sånt. Han var fullt upptagen med viktiga saker. Visserligen hade det nog inte gått så bra, eftersom han nästan var helt döv, och eftersom de flyttade så ofta, men den egentliga orsaken fanns i hans temperament.

Han var helt enkelt upptagen med att lära sig viktiga saker, så att han skulle kunna bli en ohotad världskung som vuxen. Det var, som vi vet, hans uttalade ambition som barn. Att bli världskung. Då har man inte tid med barnlekar. Men mellan denna allvarliga, saturniska intelligens och själva den existentiella smärtans väsen var redan då en avgrund av det mest omedvetna slag. Det man inte vet att man inte vet. Det är i den mentala miljö som kallas Fiskarnas tecken, och som bär prägel av transcendens, av gränslöshet mellan världarna. Där är han sårbar. Såras han där kommer han inte märka något förrän det är försent.

Och i Boris Johnsons position har man givetvis mäktiga fiender. Att sätta sig upp mot EU, sturskt trotsa lobbyn i Bryssel, stolt återskapa Storbritannien, det är inte småsaker. Exakt hur man skulle kunna skada honom genom Fiskarna går vi givetvis inte in på, där går gränsen för det anständiga, men det skulle gå. Precis som det just där, mellan Saturnus och Kiron där han är som mest omedveten, går att läka honom. Det är där, i hans sårbara punkt, öppningen i hans personliga Iron Dome, som gudarna vederkvicker och återställer honom efter dagens strider.

Boris Johnsons ringmur av sextiler ser i korthet ut som följer:

Kiron sextil Jupiter: Handikappet att vara nästan döv gör honom beläst. Jupiter sextil MC: Han utstrålar samarbetsförmåga och tillför vision. MC sextil Pluto: Han blir någon att ty sig till; han ser problemens kärna. (Plutos konjunktion med Uranus gör honom till en radikal nytänkare). Pluto sextil Neptunus i 11 och 2 huset: sällskapets ostyriga medelpunkt. Neptunus sextil IC: Hemlivet är både excentriskt och mycket privat. IC sextil Saturnus: Absolut diskretion rörande “private matters”.

Men halva järnkupolen har dessutom dubbla lager, från Uranus i det sociala huset ner genom underjorden till Saturnus i lekdriftens omedvetna femte hus. Det andra lagret ser ut som följer:

Uranus sextil månen: Emotionellt autonom, frihetsälskande liberal. Månen sextil sydnoden: Boris tänker på sin sköra mor och inspireras. Sydnoden sextil Saturnus: Boris tänker på sin ambitiöse far och stärks. Boris tänker inte på att han tänker på sina föräldrar. Det sker ändå.

Innan vi lämnar de blåa linjernas behagliga intervaller är det ett par figurer vi bör beakta för att förstå helheten. En sådan figur är relativt ovanlig. Två är mycket ovanlig. Figuren kallas för Mystikerns rektangel, och utgörs av sextiler och trigoner.

Man blir inte nödvändigtvis mystiker eller ens lagt åt mystik genom att ha en sådan figur i sin himmel men man får ett större djup än man annars skulle ha haft. Är alltså Boris Johnsson en djuping? Tja, han söker tröst och inspiration i Homeros verk. Han värdesätter sin klassiska bildning. Han uppskattar poesi. Han räds inte döden. Frågan är väl snarare om han ens trodde på den innan han drabbades av covid, och kände dess kalla andedräkt. Den horisontella av de två rektanglarna handlar om att hantera döden. Den består av en sextil mellan Pluto - Neptunus, en trigon mellan Neptunus och Kiron, en sextil mellan Kiron och Jupiter samt en trigon mellan Jupiter och Pluto. Aspekterna som sådana har diskuterats, här handlar det om att de dem i samband med varandra.

Dödens väsen har en harmonisk resonans med potentialernas visionära intelligens och en genial men samvetslös resonans med fantasiernas nyckfulla havsgud. Smärtans väsen har en harmonisk resonans med denna havsgud -- och båda är utom räckhåll för Boris medvetande -- men en genial och samvetslös resonans med förmågan att visualisera det möjliga. Så kan man sammanfatta den horisontella rektangeln.

Den diagonala rektangeln förbinder janusmedvetandet, att kunna blicka utåt och inåt samtidigt, MC, som även är ens kallelse, med det revolutionerande nytänkandets Uranus på ett genialt men samvetslöst sätt och har samtidigt en harmonisk resonans med sinnet för kyligt nykter stringens. Denna saturniska stringens har å sin sida även en genialisk men samvetslös resonans med trygga hörnan, där Boris från vara ifred och tänka på mamma och pappa som positiva krafter (i verkligheten var mamma ett vrak och pappa ett kräk, de skildes när han var 12). Trygga hörnan, sydnoden, har i sin tur en harmonisk resonans med det revolutionerande nytänkandets Uranus. Tillsammans bildar dessa fyra vägar en rundgång som bromsas lagom mycket av oppositionerna. Men i Boris fall är denna den diagonala rektangeln snäppet för skev för att få en tydlig opposition mellan MC och sydnoden, så hälften av motståndet uteblir.

Motstånd finns det emellertid gott om.

Svåra aspekter

Hittills har vi betraktat det i Boris Johnsons karaktär som ger honom medvind. Skulle man bara ha medvind så skulle man inte mogna som människa. Det gäller även Boris. Och det finns gott om hindrande och försvårande faktorer i denna ovanligt komplexa himmel. Låt oss börja med det lätta av det svåra. Det är svårt nog även för en begåvning som Boris. Det handlar om oppositionen mellan konservative Saturnus och nytänkande Uranus. Det här innebär samarbetssvårigheter. Boris dolda konservatism upprör och förvånar alla som charmas av hans radikala liberalism och kärlek till alla människors frihet. Boris vet fuller väl hur kallsinnigt strikt man kan behöva vara för att skapa de utrymmen för svängrum som får oss att känna att vi är fria att tänka, säga och göra det vi vill. Den kallsinniga disciplinen kommer emellertid spontant för Boris, kan måste inte stålsätta sig, anstränga sig extra eller offra något speciellt för att vara effektiv och begränsande. Slöseri, utsvävningar och onödig lyx har aldrig varit hans grej. Oppositionen mellan revolutionära Uranus i vänskapernas miljö och strikta Saturnus i lekfullhetens miljö förvirrar de som dras till honom. Jämbördigt samarbete aktualiserar sådana missförstånd. Därför ser han helst att han bestämmer över sina medarbetare. Och därför kallar han sig konservativ.

Till denna opposition lägger vi nu den mellan Neptunus och Jupiter. Händelsevis framträder här det Andreaskors som även återfinns i Union Jack, brittiska samväldets omisskännliga flagga. Vad innebär denna opposition? Den är lite typisk för något Boris Johnson och hans typ av politiker ofta kritiseras för: Att lova runt och hålla tunt. Att vara så lättlurad att han dels överskattar optimistiska medarbetare, dels överskattar sin egen makt. Farligt, och har försatt honom i knipa lika ofta som det har hjälpt honom att framstå som den idealist han på sitt sätt också är. Såhär ser det ut.

Gäckande Neptunus i Skorpionens hemlighetsfulla källarvalv opponerar sig mot Jupiters praktiska och förnuftiga framtidsvisioner, Oxens miljö, vilket kan vara stimulerande men samtidigt spela elaka spratt och göra honom till löftesbrytare både privat och som politiker. Vilket även då och då händer i hans liv. Rockbandet Guns n’ Roses skivtitel och turné Use Your Illusion fick säkert den då 28-årige journalisten Boris att le. Han arbetade i Bryssel och bevakade EU på ett allt mer kritiskt och agendadrivet sätt, vilket slutade med att han fick sparken. Givetvis fick han genast nya uppdrag, han var ju inte vem som helst. Att journalister överdriver, vinklar och tänjer på sanningen hör liksom till yrket. Mod att avslöja slarv och korruption har aldrig hindrat honom från linda in polemik i artiklar, tvärtom. Han tar risker. För det mesta går det bra. Och den tveksamma journalistiken i Bryssel ledde på sitt sätt till Brexit.

Men detta andreaskors av oppositioner är verkligen ett kors Boris riskerar att naglas fast vid, och som förr eller senare kan stryka honom ur rullorna. Minns att vi lever i en tid av Cancel Culture.

Nu räcker det inte, i Boris fall, med något så enkelt och definitivt som ett rött kryss, ett Andreaskors. Det är förstås värre än så. Vi har ju sett att Uranus inte står ensam, den är i konjunktion med Pluto. Och Saturnus står i opposition även med Pluto. Det innebär att Boris på gott och ont präglas av en viss hänsynslöshet. Pluto nöjer sig inte med att notera saker. Som bästföredatum och deadlines. Pluto skapar. Och när Pluto skapar, då dör saker. De tar slut, byter innebörd, går sönder eller faller i glömska. Det eller den som står i vägen för Boris ambitioner får helt enkelt räkna med en rugbytackling. Och så får man fiender. Nu tycker Boris att sånt bara är trevligt men både han och hans närstående lever farligt. Och eftersom han trots allt inte är någon äkta fullblodsnarcissist så plågar det honom att hans nära och kära får lida. Det är Kiron som vibrerar in sin sveda i Plutos drift att likvidera, avsluta och tackla bort det som står ivägen.

Som vi minns är hela Boris himmel omkransad av sextiler utom på ett litet ställe: De 13 graderna mellan Saturnus och Kiron. Där är det öppet. Och det är öppet ända in till dödens väsen, till Pluto.

Det var oppositionerna i Boris himmel. Innan vi tittar på kvadraturerna, som är betydligt svårare att hantera, så skall vi notera ett mönster som vid första påseende kan tyckas högst tillfälligt och ytligt. Men som, när man begrundar saken och ställer den mot den människokännedom som trots allt finns, pekar på en märklig talang. Det är ett alvkors, bestående av Andreaskorset sammanlänkat av tre trigoner. Såhär:

Kan Boris hantera sitt Andreaskors med grace, vilket inte är säkert, då aktiveras en figur som har samma funktion som en stortrigon, i detta fall i vattnets element, miljöerna Kräftan, Skorpionen och Fiskarna, som är tre oktaver eller förfiningar av samma djupa, flödande, stundom spegelblanka stämning. Detta är en av ovanligt många ingredienser i Boris Johnsons själsliv men den är påfallande när man väl får syn på den, och är den delförklaring till hans lite sävligt disträa flyt.

Kvadraturerna

Fadern var ett kräk. Han var rolig, tävlingsinriktad, charmig, rastlös, notoriskt otrogen och ganska självupptagen. Livet hemmavid bestod till stor del av en skrikande pappa, en gråtande mamma, oräkneliga flyttkartonger, ideliga tävlingar och välsignade böcker att fly bort i. När det nyblivna skilsmässobarnet, den linblonde trettonåringen Alexander började på internatskolan Eton så skapade han en ny image. Den charmige, vimsige, spännande och världsvane Boris, vars farfarsfar var turk. Han upptäckte att det var smart att spela lite dum. Och att det gällde att reda sig. Sorg och förbittring kunde förädlas till den där vitsigt bitska stilen som är så typisk för engelsk överklass. Det var nog skönt att slippa pappan. En sak som pekar på det är kvadraturen mellan Saturnus och Mars. Den avslöjar dock att faderns press effektivt sjunkit in i sonens själ och blivit en inre piska. En tröst är att det inte hade hjälpt att ha en snällare pappa. Den inre piskan hade hittat dit ändå. Det ligger i vinkeln mellan aggressive Mars och stringente Saturnus. De är på kant med varandra. Mars är i relationernas miljö, Tvillingarna, och Saturnus står, som vi redan sett, och lurar långt nere i gränslösa Fiskarnas miljö. Det skaver, och förstärks av skavaren Kirons kvadraturer med trippelintelligensen sol, Venus och Merkurius. Det smärtar att vara Boris. När han hanterar det med värdighet märks det inte utåt. När han accepterar smärtan kan den rentav lysa upp områden i själslivet som annars är höljda i dunkel skugga. Kiron och Saturnus står där likt pelarparet Jakin och Boas vid templets förgård och när Kiron lyser kan ingen, varken vän eller fiende, osedd smyga sig in. Det är mellan dessa pelare man måste passera om man skall komma in i Boris själ. Det är mellan dem Boris själv en dag måste passera, fast åt andra hållet, för att möta sin skapare. Pelaren Saturnus vaktar med sin bistra blick, Kiron med sitt av livssmärta vordna ljus.

Mars, som resonerar så kärvt med den saturniska stringensen, har en lika kärv resonans med Uranus. Svårt för frun. Svårt för nära medarbetare. Svårt med tillit. Svårt att finna vila i sämja. Lätt att börja ifrågasätta den andres intelligens. Och det blir inte lättare av att man själv är smartare än man låter påskina. Här ser vi hur Mars och Saturnus är på kant med varandra:

Hur kan Mars och Saturnus kvadratur förädlas till något vettigt och värdigt? Mars är bossig och Saturnus gränssättande. Är de i harmoni blir man en bra chef. Skaver det dem emellan får man jobba på saken. Men den som jobbar på saker blir klokare, ödmjukare och skickligare än den som får allt gratis. Boris har mycket gratis. Denna kvadratur torde därför i grund och botten vara välkommen. Men den kostar.

Mars kvadratur med Uranus, som kan skapa spänningar i de bästa av relationer, ja speciellt dessa, kan förstås också förädlas. Här syns den:

Kvadraturerna mellan smärtans Kiron och de mest centrala av våra intelligenser, speciellt i Boris fall, alltså jagkänslans sol med elegansens Venus och kvickhetens Merkurius, ser vi i följande tillägg:

Eftersom Kiron ständigt smärtar jagkänslan med sin kärlek till det intima och även kvickheten med ord och uppfattning kan sår där läkas snabbare och det plågsamma bli en källa till hälsa. Ett klassiskt recept och därför fullt rimligt för en klassicist som Boris Johnson. Men Merkurius har större problem än så. Ytterligare en kvadratur, till Pluto, ger Boris en tendens till dräpande repliker som går lite bortom den charmiga nonchalans som passar i salongerna. Han kan förefalla elak och arrogant, och döda inte bara dialoger utan även ambitioner och hopp i välvilliga partners. Där får han se upp. Kultiverar han denna tendens så har han en trogen vän och ett vasst vapen i sin snabba tunga. Eftersom hans yrke är att prata så kultiverar han såklart denna förmåga men det har kostat relationer och förtroenden på vägen. Här ser vi denna farliga kvadratur:

Epilog

Då har vi kartlagt hela paketet av problematiska aspekter. Notera att vi enbart arbetar med huvudaspekterna, det finns alltid mer. Själen är en komplex känsla. För att få en distinkt känsla för denna komplexa känsla måste vi koka ner alla dessa aspekter till en helhet.

Det är lite som att kliva in på en krog och höra sorlet av röster. Män och kvinnor, i par och klungor, inbegripna i skratt och samtal av olika slag. Vissa bullrar, andra mumlar, några kanske viskar eller bara låter blickar och händer mötas i talande tystnad. Först är sorlet kompakt, det är det enda vi uppfattar. Så småningom kanske vi ser någon vi känner. Då hör vi den rösten. Därefter kan den inte längre försvinna in i det allmänna sorlet. Den sticker ut. Inte för att den hörs högre, utan för att vi får resonans med den. Vi låter blicken vandra över alla ansikten. Även de obekanta kan få en air av igenkänsla när vi lever oss in i mimik och fysionomi. Röst efter röst blir besjälad för oss. Vissa senare än andra, några kanske aldrig, men människorna och deras öden blir lite verkligare för oss. Man kan känna en sorts kärlek. Kanske även till sluskarna i hörnet. Sådär rent allmänt, beroende på dagsform och temperament.

Beroende på vem man själv är i allt detta.

Här är sorlet. I det föregående finns vad som behövs för att, med lite äkta intresse, detektera rösterna, samtalen och personligheterna och därefter återföra dem till en helhet. Nu inte som ett anonymt sorl, utan som en församling av vänner, ovänner, bekanta och obekanta. Som den store Novalis påpekade: Varje människa är en församling.

Boris Johnson heter egentligen Alexander. Eller han heter Boris också, i mellannamn, men växte upp som Alexander. När han var 13 och började på Eton College lade han sig till med den excentriska personlighet han blev känd för och bytte då även tilltalsnamn till Boris. Hans närmaste kallar honom fortfarande för Al.

Som liten ville han bli “världskung” men ödmjukade sig senare till att bara vilja bli kung. Och det blev han ju. Först över London, därefter över hela England. Excentrisk och även begåvat excentrisk överklass finns det relativt gott om på de brittiska öriket men Boris tar nog priset. Att ta priser är för övrigt något han drillats i sedan barnsben. Allt i hans familj gick ut på att tävla. Det har sina fördelar. Man lär sig både att ta en förlust och att hata att förlora. Det man eventuellt förlorar i avspänd innerlighet kompenserar man med vinnarens storsinta ödmjukhet. Om man nu blir en vinnare. Lille Alexander såg inte ut som en vinnare. Ett introvert öronbarn, en halvdöv bokmal utan andra vänner än de egna småsyskonen och den lätt nervsvaga konstnärinnan till mor. Det var fadern som hetsade fram tävlingsandan.

Man kan fortsätta att psykoanalysera fram en förklaringsmodell till varför det bildade charmtrollet Boris blev den han blev men den analysen faller på att många har haft en liknande barndom utan att bli det minsta lika Boris Johnson, så vi lämnar det spåret och vänder oss till den port som leder till den stjärnbeströdda himmel som såg den lille Alexander ta sitt första andetag och med detta andetag även den stjärngenomstrålade luft som skulle komma att prägla hans karaktär.

Farlig mark

Får man göra så? Alltså är det ok? Är det rätt att bara gå rakt in i en annan människas mest intima struktur? Är inte vår blick för nyfiken, för klumpig och skvallersugen? Är inte vårt sinnelag för oluttrat och döljer inte vårt sentiment allt för många fula fiskar av avund, skadeglädje och cynism?

Detta är äkta samvetsfrågor inför varje själ man intresserar sig för. Har man tillgång till det redskap som utgörs av kännedomen om himlakropparnas beskaffenhet, egenskaper, verkningar och gång, då måste man rannsaka sig med sådana samvetsfrågor hur hopplöst det än kan tyckas vara att få ett säkert klartecken. Den moraliska dimensionen är ingen smaksak när det gäller människans varelse. Den primära fråga som inställer sig kanske är: Vem är jag att undra vem Boris Johnson innerst inne är! Och även om den frågan inte enkelt låter sig besvaras utan vidare så är den viktig. All intimare insikt i en annan människas väsen börjar med självkännedom. Jag måste har en känsla för vem jag själv är för att kunna få en känsla för andra människor. Distinkta och subjektiva förnimmelser kan man ju få ändå. Minsta unge vet direkt hur dess mamma känns. Men att förädla denna förnimmelse till äkta känsla och trovärdig kännedom är en lång process och den börjar med den ärliga undran om den egna själens beskaffenhet och karaktär. Sånt där som man bara lär sig genom livets kriser och strapatser.

Att ställa och läsa sitt eget horoskop kan vara ett oundgängligt komplement men ersätter givetvis inte att man faktiskt plågar sig själv med den allvarliga, rentav bekymrade frågan om vem man är, varifrån man kommer, vart man är på väg och vad det skall bli av en när allt man vet är över.

Med dessa grubblerier som fond kan man, utan att känna att man gluttar och smygtittar, få en känsla för andra människors karaktärsegenskaper. En oerhört rik värld öppnas då för en. Och denna rikedom förpliktigar. Till vad? Det går inte att säga generellt. Men att den förpliktigar är säkert. Den som har fått inblick står i skuld. Det måste man acceptera. Och betalningsviljan måste vara på plats. Väktaren vid porten till den här typen av inblick i en annan människas grundkänsla är noga med det.

Säger något inom mig att jag borde vänta med den här typen av analyser så borde jag det. Men har jag den där blicken som en riktigt bra lärare har gentemot alla sina elever, även de jobbiga, så kan jag nog fortsätta. Man måste kunna gilla den vars karaktär man analyserar, annars blir man kall och hjärtlös och tillför inget gott. En tröst är att även ganska obehagliga människor går att gilla ur det perspektivet.

Kan vi gilla någon som vi samtidigt skulle kunna ogilla? Någon som kanske slarvar med sanningen, rundar hörn, skryter och koketterar eller ställer till med hemliga fester mitt under pandemin? Kan vi rentav gilla något med en politiker vars politik, eller frisyr, eller uppsyn, vi ogillar? Den frågan måste besvaras för att väktaren skall vrida om nyckeln och öppna den där porten.

Porten öppnas

Det första man slås av är hans begåvning. Vad vi ser rakt in i är ett gytter, ett kaos av guldglänsande begåvningar. Lite som den där frisyren, eller vad man skall kalla kalufsen. Ett yrväder av glänsande, ljusblonda fjun, en lätt disträ uppsyn och ett kroppsspråk som säger att han egentligen hade tänkt göra något helt annat men att han inte kommer på vad det var, så han kan väl lika gärna göra det här, nu när han ändå har vägarna förbi. Lite så är även hans himmel. Så det är inte bara det att han är ett bortskämt första barn till liberala intellektuella föräldrar med gott om tid och pengar och en tradition av att äga världen.

Är porten lite på glänt? Får du följa med in? Ta då in den här kanske obegripliga bilden och försök att översätta linjerna till klingande toner, där de blåa linjerna är harmoniska intervaller och de röda lite svårare.

Här är det autogenererade horoskopet. Det visar, vilket vi senare skall se, långt ifrån allt. Födelsetiden, kl 14.00, i Manhattan högsommaren 1964, bygger på uppgifter ur ett brev från fadern till den Boris, Boris Litwin, som lille Alexander fick sitt andranamn efter.

Det första man ser är nog triangeln med solen i topp. Den binder ihop fyra eller fem intelligenser varav två eller tre redan är förenade, nämligen den solära och den veneriska samt en air av den merkuriala intelligens man så starkt förknippar med Boris. De andra två är den lunära och den saturniska intelligensen. Denna triangel skapar en sorts harmonisk rundgång mellan dessa intelligenser och gör det lite svårt för Boris att känna sig misslyckad. Han har det inte riktigt i sig. Och det oavsett om han skulle misslyckas med ett eller annat som utifrån skulle se ut som en rejäl flopp.

Boris skulle ha kunnat födas till fattiga och obildade föräldrar utan ambition och ändå känt sig som en vinnare. Visst har arv och miljö betydelse men erfarenheten visar att det är den himmelska grunden som slår an tonen.

Och den himmelska grund som denne Alexander Boris de Pfeffel Johnson bär med sig är så enormt sammansatt av begåvning att man knappt vet var man skall börja. Skulle man rita ut samtliga betydelsebärande aspekter, även om man nöjer sig med huvudaspekterna, så skulle horoskopet se så fullklottrat ut att man får svårt att orientera sig. Titta här bara, här har vi först alla planeter men inga aspekter markerade:

Vad vi enkelt kan konstatera, innan vi går vidare, är att Boris integritet inte är krystad, utan beror på att alla hans synliga planeter befinner sig på västra sidan om mittlinjen MC/IC. Av de synliga är den fjäraste och den närmaste, Saturnus och månen, under horisonten. Enbart månen är öster om mittlinjen, i första huset, vilket är en av hemligheterna bakom hans relativa popularitet. Aristokratiska själar som Boris brukar inte ha så starkt folkligt stöd, men känslans intelligens får resonans med omvärlden nästan till den grad att han får akta sig för att inte framstå som alltför populistisk och publikfriande med sin naturliga charm.

Men förutom månen är det bara osynliga faktorer öster om mitten.

Låt oss nu se samma himmel med alla huvudaspekterna markerade:

Detta skenbara virrvarr av aspekter pekar på en ytterst sammansatt personlighet. När allt redovisas samtidigt är det, precis som i en symfoni, svårt att urskilja de enskilda stämmorna och ackorden. Bäst är att först låta sig översköljas och inte ens försöka urskilja något, som första gången man hör ett symfoniskt verk. Man tar in och man känner av efterklangen. När det klingar ut kan man återvända till verket. Och lyssna på stämma efter stämma, ackord efter ackord. Slutligen förenar man alla enskildheter igen men genomlysta av medvetande. Alltså inte nu det kosmiska medvetande som skapat och ordnat dessa intelligenser, utan ditt eget medvetande.

Det är den processen vi skall antyda i det följande.

Vet bara att den alltid kan göras ånyo och allt bättre. Man upptäcker ofta nya samband varje gång man försänker sig i en människas himmel. Och just Boris Johnson är inte vem som helst. Hans himmel representerar inte bara hans person, utan en viktig tid i Storbritanniens utveckling. Inte minst för att han var så drivande i den dramatiska processen att lämna EU och är så drivande i att hålla landet utanför, trots den centrala ställningen i NATO och världshandeln.

Stortrigon 1

Låt oss ta en sak i taget och låt oss börja med det mest framträdande, stortrigonen med solen i spetsen. Här är den:

Toppen på denna stortrigon, i Tvillingarnas relationella tecken, är alltså ett litet gytter av intelligens, närmare bestämt en konjunktion av fyra olika intelligenser. Om man nu kan kalla månens norra nod för en intelligens. Det kan man nog.

Noderna

Låt oss helt snabbt titta lite på noderna. Den norra noden anses ofta vara viktigast att hålla reda på. Det är begripligt. Den styr våra fötter mot det öde vi själva har berett. Den visar vart vi, när allt är sagt och gjort, är på väg. Den visar riktningen vårt levnadsöde som helhet skall leda till, kanske i en annan inkarnation.

På motsvarande sätt visar den södra noden varifrån vi kommer, vad vi känner oss trygga med, vad vi kan sedan gammalt. Boris södra nod är i Stenbockens tecken, helt solitär, långt nere i djupen av hans väsen, inte långt från IC. Det där med tävling och karriär är alltså något Boris kan vila i. Det är därför det ser ut att gå så lekande lätt för honom att vinna val och slå sig fram. Rugby är han inte främmande för. Stenbocken strävar.

Men den norra noden på hans karmiska kompass är alltså i solens sällskap. Och solen är i sin tur i sällskap med Venus och Merkurius. En anmärkningsvärd detalj är att nordnoden, trots sin närhet till solen, faktiskt står i ett annat tecken än de tre andra. Solen och Venus är båda exakt 28 grader in i Tvillingarnas tecken (Merkurius är 19 grader in, alltså nio grader från de andra), men noden är två grader in i Kräftans tecken. Trots att det bara skiljer fyra grader är alltså nordnoden i ett annat tecken. Kräftans miljö är det egna reviret. Hemmet. Territoriet. Det man skyddar och söker skydd i. Är man premiärminister med vision så är man troligen angelägen om att sätta sitt land främst. Norra noden i Kräftan är då en rimlig placering.

Toppens intelligenser

Men de andra tre, de egentliga intelligenserna, de är i Tvillingarnas relationella miljö. Där är alltså solen och Venus på exakt samma vinkel från Manhattan sett, den där sommardagen 1964. Merkurius är nio grader bort men nära nog att både påverkas av och påverka de andra två. Boris är alltså i sitt esse när han är charmig. Eller rättare sagt, när Boris är i sitt esse så blir han automatiskt charmig. Han gör sig inte till, det är naturligt och äkta. Lite som det där håret. Han är helt enkelt född till charmtroll, tjejtjusare och orator. Hans anföranden är i världsklass och han deklamerar Iliaden på flytande gammalgrekiska.

Men hur betagande Boris än är, och hur graciöst hans ledarskap än må vara, så är det som att allting går på halvfart. Som om han aldrig riktigt tar i. Som om han aldrig riktigt riskerar något. Man kan förstås tillskriva detta fenomen de lättsinnigt släpiga överklassmanér som präglat den engelska aristokratin sedan tidigt 1700-tal. Men man finner i grund och botten samma saktmod hos bönder, mödrar och andra jordnära, flitiga människor, bara med inte lika sofistikerade förtecken. Och det finns gott om aristokrater som inte bärs av en sådan eufem grace.

Saktmod. Modet att bibehålla ett upphöjt lugn mitt i larmet, när andra tappar koncepterna och börjar hispa. Vissheten att det på ett eller annat sätt ordnar sig hur det än går. Saliga äro de saktmodiga, ty de skola ärva jorden. De som har mod att förbli trogna tingens egen timing må förlora en och annan strid. Men de vinner själva kriget. De kammar hem potten i slutänden. Och en Boris vet dessutom om det. Hans far har tvingat det sävliga öronbarnet att bli en tävlingsmänniska. Han vet allt om att vinna och förlora. Allt det där pekar på en stortrigon. En stortrigon ger tur. Stundom rentav förtur.

Boris har tre stortrigoner. Snudd på fyra. De allra flesta av oss har ingen alls. Har man en så är man ofta en turknutte. Vi tittar nu på dessa turtrianglar i turordning. Låt oss uppehålla oss en stund vid denna den mest uppenbara av Boris tre stortrigoner. Vad innebär det att den lunära, den känslomässiga intelligensens väsen, i Skorpionens hemlighetsfulla miljö, resonerar sympatiskt med effektivitetens kyliga intelligens i Fiskarnas gränsöverskridande miljö, å ena sidan, och att båda dessa dessutom resonerar sympatiskt med en triad bestående av jagkänslans strålande intelligens, ljuvhetens varma intelligens, och kommunikationens lysande intelligens i relationernas miljö -- dessutom i sällskap av själva framtidens obevekliga pekfinger i revirets miljö, Kräftans tecken? Hur känns det harmoniska ackord som utgörs av dessa tre?

Låt frågan sjunka in. Lev med den. Vänta på en känsla av ett svar.

Där är Boris Johnsons mest uppenbara stortrigon. Och dess känsla är svaret på varför den är viktig för att förstå vem han är. Inga tabeller om vad olika tecken och planeter “betyder” kan ersätta denna känsla! Boris får flyt på sin tillvaro genom denna stortrigon. På grund av den landar han på fötterna hur han än kastas. På grund av den rullar han runt och reser sig så snabbt att ingen ens hinner reflektera över att han fälldes. På grund av denna stortrigon räds han inte fallet. Han kommer runt. Det löser sig.

Stortrigon 2

Nu nästa stortrigon. Den är mer dold. Den är mer skugglik och svår att sätta fingret på. Men den är inte desto mindre verksam och inte desto mindre nödvändig för att förstå fenomenet, mysteriet och känslan Boris Johnson. Fenomenet Boris är socialt. Mysteriet Boris är personligt. Känslan Boris är karmisk. Ödesartad. Låt oss nalkas denna trigon med respekt. Den har alltså spetsen neråt, är rotad i spetsen, och har basen uppåt, i trigonen mellan Jupiter i Oxen och konjunktionen Pluto - Uranus i Jungfrun.

Och på svenska?

Översatt till en aningen mer mer normal svenska är Jupiter i Oxen samma sak som den dolda potentialens intelligens i det praktiska sinnelagets miljö. Uranus leder till nytänkande. Men det är egentligen mänskligt görande, en reaktion. På vad? På det faktum att Uranus relativiserar de givna tankarna så att vi kan vända på dem, varpå de förlorar sin absoluta karaktär. Uranus är i Boris fall förenad med Pluto.

Vad och hur är Plutos väsen?

Pluto är medvetandet om döden. Mänskligt sett innebär det att man vet att allt och alla har ett bäst-föredatum, alltså att allting i grund och botten är parentetiskt och övergående. Dessa två insikter, om tankens relativa eller illusoriska natur och livets ändlighet, befinner sig alltså i Jungfruns miljö, vilket innebär att de har något kompromisslöst över sig.

Dess mest uppenbara komponent är förstås Jupiter. Eller Jovis, som romarna kallade denna högt lysande intelligens. Boris föredrar för sin del Hellas ädla tungomål och tänkesätt men behärskar även latinet. Många skulle nog skriva under på att Boris är påfallande jovial. Det betyder, på astrologiska, att Jupiter utgör ett relativt starkt inflytande på hans karaktär. Denna dolda stortrigon präglas alltså i hög grad av Jupiter, av en blick för resurser och potential, där andra kanske bara ser problem. Vad är det då i Boris som präglas av det joviala ljuset? Det är IC och det är Pluto. Som i sin tur ger prägel åt varandra -- därav stortrigonen.

IC är ingen intelligens. IC är en miljö, men inte ett tecken, eller ens ett hus, utan en punkt mellan två hus, nämligen hus 3 och hus 4, som ligger i ett annat kvarter. IC är det djupaste stället i den ktoniska världen; i den underjordiska sfären. Immum coelesti är himlasfärens djupaste punkt från planetbanorna sett. Inte nadir, som är den absoluta bottenpunkten och motsatsen till zenit, utan själva vändpunkten mellan nedgång och uppgång. Det är där vi har våra rötter. Den motsatta punkten är MC, där vi ser lika bra utåt som inåt, och där vi uppfattar vårt kall här i världen.

IC handlar inte om kall, inte om yrke, inte om våra roller och uppgifter, utan om våra djupaste rötter. Händelsevis har Boris även sin södra nod ganska nära IC. Det gör honom ganska trygg i sig själv. För att riktigt understryka detta är miljön så tävlings- och konkurrensinriktad den kan bli. Både sydnod och immum coelesti är nämligen placerade i Stenbockens ständigt strävsamma tecken. Boris Johnsons djupaste rot har alltså borrat sig ner i tävlingsandans egen hemmiljö. Han har valt rätt far! Nu pekar hans biografi såväl som på kvadraturen mellan Mars och Saturnus på att han inte riktigt tålde sin far, eller för den delen någon annan auktoritetsfigur, men just det kan ha triggat honom att bli en vinnare.

Både Jupiter och IC har nu varsin trigon även till konjunktionen Pluto och Uranus, som befinner sig i Jungfruns miljö. Den jungfruliga miljön präglas av renhet och saklighet. Det är som det är. Rätt skall vara rätt. Jungfrun är helt oförstående inför fusk, inför kompromisser, inför att tumma på sanningen och inför det där med att ta en paus, chilla lite och distrahera sig med något ovidkommande. Allt är ju verkligt, så allt räknas!

Vad har Boris i denna miljö? Jo medvetandet om att allt är en parentes i det stora hela (Pluto) och medvetandet om att alla sanningar har en baksida som ur en annan synvinkel är en framsida (Uranus)! Tillvarons parentetiska, övergående natur i kombination med ett radikalt nytänkande på livets alla områden men i synnerhet där ideal och verklighet möts skall alltså finna en arena i renhetens jungfruligt kompromisslösa miljö? Och detta i hus 11 dessutom, som gör honom så okonventionell, närmast traditionsföraktande. Hur skall det gå!

Den avslutande delen kommer nästa lördag, 18 juni.

Ekonomin går som en Tesla, kan en optimistisk finansminister förkunna i full förvissning om att budskapet går fram. En Tesla. Givetvis tänker man inte på det serbiska snillet Nikola Tesla, utan på fordonet med hans namn. Och säkert även på dess afrikanske uppfinnare, och världens rikaste man, den sympatiske Elon Musk. Hans informella och ödmjuka framtoning har knappast gått någon förbi. Möjligen har någon missat det där med att han är afrikan. Men det är han alltså. Han är född och uppvuxen i Pretoria, ett välmående, afrikanskt Boston.

Modern är en kanadensisk fotomodell och fadern en sydafrikansk ingenjör, uppfinnare, seglare, pilot och framgångsrik entreprenör. Elon var kortväxt och introvert, läste böcker och spelade dataspel. Föräldrarna skildes när han var 10 och han tyckte inte om sin pappa, som han beskriver som en hemsk människa. För att fly bestämde han sig för att lära sig programmering. Vid 12 hade han blivit så skicklig att han kunde sälja program. Och det var det som drev honom, inte att uppfinna för uppfinnandets skull. Han ville utveckla säljbara program för att ha råd att köpa bättre dataspel, helt enkelt. Dataspel var hans tillflykt. I skolan var han en mobbad nörd ända till 15-årsåldern, då han lärde sig karate, slog tillbaka och fick vara ifred. Som 17-åring blev han inkallad till mönstring men ville inte göra lumpen. Han bad sina föräldrar att de skulle flytta till USA, men de var skilda och ville inte samordna något. Det slutade med att Elon flyttade själv, till moderns födelseland Kanada, och därifrån vidare till USA, där karriären sköt fart. Många av böckerna han läste som barn handlade om Silicon Valley. Att bo där var hans drömmars mål.

Elon Musk är allt som oftast namnet på var mans läppar. Det första som väckte uppmärksamhet var förstås Den Där Farkosten. Som ser ut som en bil. Men med en extra bagagelucka under motorhuven och en fullkomligt ljudlös framfart och en extremt låg tyngdpunkt, dvs bra väghållning, tack vare ett stort, tungt batteri som bottenplatta, i samma proportioner som ett mobilbatteri fast större, och en elmotor innanför varje hjul. Och hårdvara installerad för förarlös körning, även i stadstrafik. Men innan dess grundade han en nätbaserad bank, X.com, med ett elektroniskt betalningssystem, Paypal, och SpaceX, som utvecklar och producerar rymdtransport och satelliter. Han har utvecklat ett nytt system för att gräva tunnlar till elektrisk biltrafik och på ritbordet finns ett tåg som fungerar som en rörpost. Bland annat. Hans praktiska kreativitet tycks gränslös. Aktierna svajade till lite efter han rökte på med Joe Rogan men hämtade sig snabbt. Han är extremt angelägen om yttrandefrihet och är en flitig twittrare. När Ryssland anföll Ukraina och slog ut nätet fick han ett nödropstweet från den ukrainska kommunikationsministern. Några timmar senare kom svaret: Fixat. Han hade kopplat upp Ukraina på sitt satellitsystem Starlink. Världssamfundets jubel fastnade i halsen när det visade sig att han även lät Ryssland använda Starlink. Musk twittrade att diverse aktörer, dock icke Ukraina, krävt att han skall blockera Ryssland men att han är yttrandefrihetsfanatiker och ignorerar sådana krav. När Twitter portförbjöd den då sittande presidenten, Trump, och började censurera allt och alla som inte var politiskt korrekt surnade Musk och hotar nu att köpa upp hela plattformen för att skapa ett både botfritt och censurfritt Twitter. Plötsligt vände sig det förment socialliberala etablissemanget mot honom. Teslas största kundkrets, GAL-folket, de gröna, alternativa och liberala, började håna sin idol. Kritiska tweets och artiklar började dyka upp i forum som Rolling Stone och Vice. Hade han inte varit elak mot någon kvinna? Eller haft en vid sidan av? Eller kommit med otillbörliga närmanden efter en massage? Elaka tungor tycktes ha saker att förtälja.

Men allt detta kom efter han förkunnat sin avsikt att köpa Twitter.

Oändliga hyllningsreportage och framgångsartiklar skrevs dessförinnan om Elon Musk och hans imposanta framfart och man måste i ljuset av all denna braskande panegyrik ändå fråga sig: vad är detta för en människa egentligen? Hur bär han sig åt för att alltid ligga i framkant? Och, lite försiktigt, är han riktigt frisk? Går det att leva med en sådan man? Hur är han som älskare, som far, som chef, som kompis?

Det är den dammluckan som nu öppnas.

Väktaren vid tröskeln

Men där nånstans känner man den vid det här laget välbekanta, vassa kylan av samvetets värja mot hjärtat. Och man förnimmer anande den där inre väktaren med höjt finger och sträng blick som står där framför porten till mysteriet och kräver leg. Har jag verkligen tillåtelse att träda in i den boning där en människas själ visar hur dess subtila mekanismer är ordnade? Är inte detta en helgedom som änglar tvekar att beträda? Kan jag med rent samvete se väktaren i ögonen och släppas in?

Annars får jag snällt vända om. Det finns så mycket annat spännande här i världen. Men om jag inte bara drivs av barnslig nyfikenhet, utan av ett äkta och respektfullt intresse för en av vår tids mest betydelsefulla personligheter och hans unika sätt att vara människa, då kommer saken i ett annat ljus. Kan jag, i mitt inre, se den märklige afrikanen i ögonen och med gott samvete fråga "Elon, who are you, really?" och ärligt, öppet och intresserat ge rum för hans svar? Då kan jag kanske fortsätta över tröskeln och beträda denna helgedom.

Och nu menar jag inte att just Elon Musks själ skulle vara en helgedom. Varje människas själ är en helgedom. Även den människa vi föraktar och bespottar, förkastar och rentav bekämpar. Vi har alla våra roller i livets teater och det gäller att spela sin roll väl.

Solen skall födas

Elon Musk spelar roll. Alla som stått honom nära är inte eniga om att han spelar sin roll väl. Han lär vara en ganska lynnig och diktatorisk chef och har flera skilsmässor bakom sig. Och han vet inte allt om hur kan själv fungerar. Men så är det ofta med skapande genier. Och det är de flesta överens om: Elon Musk är ett skapande geni. Själv säger han att han har Aspergers syndrom. Just hur aspig han är får visa sig när vi vågar oss in under hans himmel, så som den såg ut den afrikanska vintermorgon som såg honom födas. Vår högsommar, den 26 juni i det här fallet, är en sydafrikansk midvinter. Som är som vår högsommar. Solen hade ännu inte fötts fram ur den rodnande österrand med det var redan ganska ljust. Och denna sol, som skulle fixeras som på ett fotografi vid hans första andetag och förbli där, i hans inre kosmos, under hela detta jordeliv, gav honom den där känslan av oemotståndlig jagkraft. Hans aura är liksom konstant havande med det i honom som strålar. Och denna strålande jagkänsla är inte ensam. Den har med sig den merkuriala kraftens väsen, och ger honom en hjärna som ständigt går på högvarv, och en mun som ständigt vill berätta om nya idéer ur hans sprudlande intellekt. Längre ner i nattens djup är månen, men den har en resonans med solen som ger honom en sån där skön känsla för det som för tillfället uppfyller honom att man gärna lyssnar. Han skulle nog vilja vara en bättre lyssnare men har man de bästa idéerna så har man.

Och har man, som Elon, dessutom en lite mer kärv länk mellan solen och de två revolutionära intelligenserna Uranus och Pluto, då är den där sköna känslan, som månen ger, ganska starkt kryddad. Inte med buller av Kapten Haddocks variant, utan av ett nästan tvångsmässigt ifrågasättande av konventioner och döda rutiner. Det kan bli svårt för hans sällskap, rentav olidligt, men det blir knappast tråkigt.

Den ensamme clownen

Något i den där sköna känslan är dock som den ensamme clownens läge. När applåderna dött ut och alla gått hem så känner man den ensamhet som alltid fanns där. Det beror på en kärv länk som resonerar ner kylan från Saturnus. Saturnus bantar ner saker till det blotta nödvändiga. Saturnus skalar av fluffet, den kanske mjuka, kanske behagligt luddiga förpackningen, så att det kärnfulla framträder, även i relationer. Saturnus befinner sig nämligen i relationernas tecken, Tvillingarna.

Elon Musk skulle ha haft en betydligt mer kärv och bister framtoning om inte ytterligare en intelligens fanns i relationernas tecken, nämligen den ljuva Venus. Det är just den där närvaron av venerisk behagfullhet som ger Elon Musk den där karakteristiska auran av lekfullhet, som gör att någon moster skulle kunna få lust att nypa honom lite i kinden. Om det bara inte vore för den air av värdighet och distans som Saturnus ger.

Det man känner när man närmar sig Elon Musk är just den där auran av både distanserad stringens och något behagligt, nästan blygt och lite barnsligt. Gosedjuret med de runda kinderna. Han känns generös men samtidigt kanske lite krävande. Och han är känd för att kräva motprestationer när han donerar till välgörande ändamål, vilket han gärna gör. Venus gör honom generös, genererande, och Saturnus gör honom krävande.

Men Elons Venus i Tvillingarna står inte i en lika intim relation till Saturnus, trots att även Saturnus står i Tvillingarna, som till avlägsna Mars. Där finns det en harmonisk resonans. Mars, med sin exekutiva kraft, klingar in i ljuva Venus och gör henne mer strålande, ja, mer passionerad, än normalt. Resultat Elon kommer så att säga undan med att vara sig själv, eftersom han är så charmig och entusiastisk. Han hade varit betydligt blygare utan denna hemliga uppbackning av bossige Mars.

Alfahannen

Att Mars är så stark på hans himmel vet han om själv. Han känner sin styrka och kan sina vapen. Vi andra ser det inte lika direkt. Bara indirekt genom att hans veneriska energi ger honom en sådan air av entusiasm. Att vi inte direkt uppfattar hans krigarkvalitet beror på att Mars gömmer sig bakom ryggen på honom. Mars befinner sig i den bakre, den västra halvan av hans himmel, men över horisonten, så att han själv har koll på denna ganska explosiva kraft.

Och han kan explodera, Elon Musk. Många av hans medarbetare har lämnat företaget i vredesmod och harm, eller rentav fått sparken. Men då rör det sig om människor som så att säga tagit sig in i Elon Musks värld och gått in i ett kontrakterat samarbete med honom. De har alltså befunnit sig i hans egenskapade sammanhang, i hans samhälle. Mars är en kraft, en intelligens, som Elon Musk ständigt så att säga har i bakhuvudet, men Mars står mot en klangbotten av sammanhangskänsla. Och det är inte de privata relationernas sammanhang som avses här, utan de olika samhällen som tillsammans utgör större samhällen. De som går utöver de han har vid köksbordet till vardags eller träffar vid släktmiddagarna. Exempelvis de företag han startar och driver. Där kommer en mer tyrannisk sida fram. Där är han en lynnig boss. Och där har han inte bara Mars. Han har även sin karmiska kompassnål där. Det är ingen himlakropp. Det är en matematiskt fastställt balanspunkt, en av de två gångjärnen i månens lätt vinglande omloppsbana. Den norra av dessa noder pekar på framtiden. Det är dit man vill. Den södra, som alltså står mitt emot den norra men som sällan markeras i ett horoskop, pekar på det redan tillryggalagda och fullbordade, där man är trygg och säker som i ett kuddrum. I Elons fall är hans södra nod i Lejonet, där även månen och hans känsla är, men hans norra nod — den som pekar framåt — är i Vattumannen, inte så långt från Mars. Elon har alltså en känsla av att det är hans karma, hans bestämmelse, att verka i samhällen av ett eller annat slag. Det kan vara allt från en liten firma till en världsomspännande koncern. I Elons fall helst det senare.

Näsa för pengar

Och precis som Mars ger extra entusiasm åt Venus, så ger nu Venus, genom samma länk av harmonisk resonans, en extra touch av skönhet åt hans bossiga sida. Han dominerar sina sammanhang men han gör det med stil och övertygelse. Eller gör det ofta. Kanske för det mesta. Men skulle ha gjort det alltid. Om det inte vore för en kärv relation mellan den martiala intelligensen och två andra gudar, som dock står så nära varandra att de i praktiken verkar som en och samma kraft. Nämligen sinnet för resurser och visioner, Jupiter, och känslan för paradoxer i just känslan. Neptunus. Havsguden. De djupa, svarta vattnens kusliga gud. Vilket kan göra honom misstänksam när det går som bäst. Det är därför han kan vara en smula kitslig och lynnig som företagsledare. Men det är också därför han har näsa för pengar. Han kan få för sig att gräva guld där ingen annan skulle tänka på att ens göra det i teorin. Han har en inre slagruta för sådant. Det är ju omvittnat och inga nyheter. Men vad man kanske bör förstå är att han själv inte har en aning om hur han bär sig åt. Det är mer som en instinkt. Och ingen av de människor han möter kan ge honom minsta vink om saken. Han uppfattar inte dessa vinkar (för det är klart att de kommer). Parhästarna Jupiter och Neptunus är nämligen dolda både för honom själv (under horisontlinjen AC/DC) och för omvärldens blickar (väster om mittlinjen MC/IC). Men ett sånt elegant placerat gömställe har de funnit sig, dessa två, att själva väggarna i detta gömställe ekar hemligheter! Den resonans, som sinnet för pengar och potential och sinnet för känslans vändbarhet får av sin fond, viskar hela tiden om det fördolda. Inte bara i metafysisk mening, utan i en helt vardaglig mening också. Allt som är hemligt drar till sig Elon Musks sinne för pengar — Jupiter — men därmed även hans sinne för fara, och kanske en lust att fly bort. Denna böjelse för eskapism och det som skulle kunna bli en lätt paranoid läggning kan emellertid förädlas till precis den uppfinningsrikedom som kännetecknar Musk. För att han ser sina idéer. Lika tydligt som vi andra ser våra egna händer. Det är hur detta går till som han inte ser. Men det bekymrar honom knappast. Han om någon är en konstnärssjäl. En av världens rikaste män bryr sig alltså verkligen inte om pengar. Lätt att säga, kan tyckas, men han skulle inte ha brytt sig om pengar ens om han var fattig. Han har näsa för dem ändå. Orättvist, möjligen, men det finns en kosmisk vishet även i det. Han är ju generös.

Krävande, disciplinerad och generös, det vet han själv att han är. Livet har även lärt honom att han är ganska lättkränkt, men det döljer han både för andra och för sig själv. En kärv länk mellan Neptunus typ av känslighet och månens känsla för känsla ger honom den smakfulla osäkerhet som gör hans leende intagande och inte kaxigt. Utan denna länk vore han inte lika lätt att tycka om. Att månen dessutom är placerad mot bakgrund av den omsorgsfulla och på sätt och vis oskuldsfullt ordentliga Jungfrun gör att han aldrig blir riktigt divig eller slarvig.

Del 2. Fördjupning.

Vid det här laget torde frågorna hopas i den vetenskapligt sinnade som trots allt kommit såhär långt in i dessa karaktärsanalyser. Vi skall därför använda Elon Musk som exempel och gå lite djupare in på hur hans sladdar är dragna, i astrologisk mening. Nu blir det alltså lite mer tekniskt, om än på tabloidnivå. Vi kommer att använda övertydliga skisser för att illustrera det hela. Häng med om det intresserar dig.

Kvadraturer och trigoner

Elon Musk är en man som är generöst begåvad. Att han ändå förefaller såpass ödmjuk och mänsklig beror på att dessa talanger ideligen hindras av vad vi har kallat kärva länkar. Vad är en kärv länk? Egenskaper kan stå sida vid sida utan att påverka varandra. Är avståndet precis rätt kan de förstärka varandra. Med ett annat avstånd kommer de att motverka varandra. Detta avstånd mäter man genom att ange hur många graders vinkel de står från varandra från betraktaren sett, alltså från jorden. Står två himlakroppar i ungefär 90 grader från varandra, från jorden sett, så är det en kärv länk. Likaså om de står mitt emot varandra, alltså 180° från varandra, vilket ju är det dubbla avståndet, eller 2 x 90°. Det kallas på astrologiska en opposition och är inte fullt lika kärv som en kvadratur, som 90°-vinkeln kallas. Se det som en lätt uppförsbacke som alltid är där eller som en lätt motvind man knappt ens tänker på, men som påverkar. Kvadraturerna är mer påtagliga. Men räddar oss från den värsta av laster — begåvad lättja — genom att vi på grund av dem tvingas anstränga oss och utveckla dygder. Vi återkommer till Elon Musks intressanta oppositioner och kvadraturer. Först skall vi titta på det som ger honom gratis kraft, medvind och nedförsbacke. Och det är de länkar som är delbara med 3, alltså när planeter står i ca 60° eller ca 120° vinkel från jorden sett. Och det är samma princip där: 120° innebär medvind och en lätt, knappt märkbar nedförsbacke. 60° innebär en snabb skjuts, inte sällan en blixtrande begåvning. Som alltså kan behöva bromsas för att inte sluta med en krasch. 120° är samma avstånd som två av hörnen i en liksidig triangel (3 x 120 = 360) och därför kallas en 120-gradig länk för en trigon. En 60-gradig länk kallas på motsvarande sätt för en sextil. Sex sådana i rad och cirkeln sluts i en hexagon.

Separera medvind och motvind

För att åskådliggöra detta skall vi nu roa oss med att separera det i Musk som gör hans liv lätt från det som gör hans liv svårt. Därefter pusslar vi ihop det och förstår lite mer om hur Musk är funtad.

Vi tecknar de gynnsamma länkarna i blått. “Länkar”, förresten. Det kanske är bättre att tänka på dem som strängar på ett musikinstrument. På astrologiska kallas de “aspekter”. Men vi kan för enkelhetens skull fortsätta att kalla dem länkar.

Vi kan börja med den gynnsamma länk Elon själv är mest medveten om. Och det är resonansen mellan det sköna och det starka; det feminina och det maskulina, det omhändertagande och det aggressiva. Utåt är han en blyg mjukis med entusiasm och glimt i ögat. Bakom kulisserna är han en dominant alfahanne som älskar en bra fajt och är bossig både hemmavid och på jobbet. Inte så att han slåss fysiskt, som han fick lära sig under skoltiden, men han vinner hårda förhandlingar och drar sig inte för att avskeda medarbetare som inte lever upp till hans krav. Och båda dessa kvaliteter, den mjuka och den hårda, är starka i honom. Eftersom de stärker varandra. Och han vet om det. Eftersom de är över horisonten. Det där med Mars uppfattas inte av andra, inte initialt, eftersom Mars är i nedan. Hans första fru klagade, efter deras spädbarn dog, på att hon kände sig som en anställd, varpå Elon fräste att om hon varit en anställd så hade han avskedat henne. Hon levererade ju inte. Ungen dog. Nå, det blev provrörsbefruktning, tvillingar, återigen provrörsbefruktning, trillingar, därefter lämnade han fembarnsmamman för en yngre och snyggare dam. Det höll inte så länge. Men det beror inte bara på Mars och definitivt inte på dess länk till Venus. Här ser vi denna trigon i blått:

Nu är inte detta hela sanningen, förstås. Det är vad Elon själv kan identifiera genom introspektion, men det finns ytterligare en aspekt som inte kommer fram, fastän den är verksam, och det är en trigon som Venus, hans mjuka sida, har till Uranus, som är belägen alldeles intill IC, alltså den djupaste punkten under horisonten, där planeterna — från jordytan sett — vänder och börjar sin färd mot den östra horisonten igen.

Guden som lurar i källarens mörker

Där nere, i det djupaste djupet, lurar den store, i och för sig alltid osynlige, gasjätten Uranus. Och Uranus står i en gynnsam vinkel, en trigon, till Venus. Detta påverkar både Uranus och Venus. Hur påverkar det Venus? Hur påverkar det Elon Musks mjuka, generösa sida? Jo, genom att göra honom egensinnig och på sin vakt mot att bli utnyttjad! Uranus är den intelligens som gör oss medvetna om att två plus två i vissa fall blir fem och att veneriska relationer inte alltid är symmetriska. Genom Uranus djupt omedvetna men ganska starka inflytande blir Elon Musks generösa sida inte mindre generös, men mycket mer på hans egna villkor. Det är han som skriver reglerna och den första regeln är att han får och kan ändra reglerna när han vill, utan förvarning och utan att ange orsak. Det är så han håller ryggen fri. Det var därför han kunde vända dynamiken i skolan, där han blev slagen och trakasserad, till att klippa till sina plågoandar och sätta sig i respekt. Det var därför han gjorde slag i saken och själv, som 17-åring, flyttade till Kanada. Det är, på gott och ont för andra, därför han är såpass resolut. Han kan vända på steken och han kan göra det när han vill. Han frågar inte om lov och ber inte om ursäkt. Och han trivs bäst i kreativa miljöer. Blir det långtråkigt så kan han plötsligt flytta. Eller skilja sig. Hade hans fru varit medveten om den aspekten av hans horoskop så kanske hon hade utvecklat ett annat förhållningssätt. Han kanske inte hade känt behovet att lämna henne, eller hon kanske aldrig hade fallit för hans envetna uppvaktningar. De fem barnen kanske hade fått andra föräldrar. Viljan är alltid fri. Det är omständigheterna som är givna, inte vad vi gör med dem. Och den inre himmel vi lever med från första till sista andetaget är en omständighet.

När vi ändå är inne på Uranus: Det finns en annan trigon som skapar en resonans med Uranus, och det är trigonen till Saturnus. Även Saturnus är i Tvillingarna, alltså i relaterandets tecken. Ganska nära Venus, men inte så nära att de bildar bubbla med varandra (kallas konjunktion) som t ex solen och Merkurius gör. Så trots att den strama och kyliga kraft som utgår från den saturniska intelligensen inte direkt påverkas av, eller påverkar, Venus, som ligger strax intill, så påverkas båda två, gynnsamt, av Uranus, som ligger långt därifrån, nere i nadir (motsatsen till zenit) alldeles vid imum coeli, eller IC.

Saturnus ger Elon Musk den där lite reserverade hållningen som, på grund av att den ljuva Venus trots allt är i samma relationella tecken, ger honom en lite återhållsam framtoning. Alltså att han är klädsamt blyg.

Vad gör nu Uranus, i sina dolda djup, med Saturnus? Hur påverkar dessa två intelligenser varandra i Elon Musks karaktär? Genom att ge honom integritet. Där har vi en förklaring till det aspiga draget. Till hela hans “kan själv”. Saturnus ger honom stringensen och effektiviteten, Uranus ger denna stringens allsidighet; han vänder och vrider på varje tanke av relevans till den relation han befinner sig i. Och det måste sannerligen inte vara en relation till en kvinna eller ens en människa. För honom är även en problemställning väsensartad. Den ber honom om en lösning. Den ger honom en uppgift. Som han antar eller inte. Naturligtvis på sina egna villkor.

Den frånvarande trigonen

Den uppmärksamme läsaren torde vid det här laget ha gissat att det kan finnas en trigon även mellan Uranus och Mars. Men det gör det inte. Aspekterna är en smula elastiska, som strängarna på en gitarr. Men det är snäppet för långt mellan Uranus och Mars för att de skall resonera med varandra. Hade han varit född lite senare på dagen så hade Mars hunnit längre och Musk hade haft vad astrologer kallar en stor trigon, alltså en rundgång av positiv resonans mellan tre planeter. Man kan väl säga att det ser ut som han hade lite för bråttom att födas, men den kosmiska visheten skall inte underskattas. Hade Mars hunnit till norra noden dessutom så hade han inte kunnat skilja på stridslusten och ödet. Han hade identifierat sig som krigare och kanske utvecklat bombdrönare i stället för kommunikationsteknologi. Den lilla distans mellan Mars och noden han nu har, kan göra en sådan skillnad. Här ser vi de tre trigoner vi hittills har tittat på, den mellan Venus och Mars, den mellan Venus och Neptunus samt den mellan Neptunus och Saturnus:

Men det finns tre gynnsamma aspekter till. De är dock inte harmoniska trigoner, utan intensiva sextiler. De är helt och hållet underjordiska, och indikerar således karaktärsdrag som visserligen är påfallande men som Musk själv aldrig kommer att kunna pinpointa genom att vända blicken inåt. Och det är å ena sidan sextilen mellan Pluto och bubblan sol/Merkurius, och å andra sidan sextilerna mellan dödsplaneten Pluto och bubblan, alltså konjunktionen, Jupiter/Neptunus.

Tre busiga smygare

Vad betyder nu detta? Låt oss börja med den djupaste och, på sätt och vis, konstigaste; den mellan Pluto och Jupiter/Neptunus. Både dvärgplaneten Pluto och gasjätten Neptunus är osynliga för blotta ögat oavsett var i stjärnekransen de råkar befinna sig. Det gäller även vår inre, mikrokosmiska himmel, som vi bär med oss sedan födelsen. I Elon Musks fall är dessa busiga smygare dessutom under ytan, alltså under medvetandets horisont, så de är dubbelt osynliga. Busiga? Ja, alla tre osynliga, alltså även Uranus, har funktionen att ställa saker på ände för oss, så att vi inte blir alltför stagnerade och självgoda. Pluto gör oss medvetna om döden. Inte bara den fysiska döden, utan alltings död. Den fina stunden med en älskad vän har ett slut. Däck får ibland punktering. Flygplan störtar. Båtar sjunker. Tåg spårar ur. Vänner sviker. Börsen kraschar. Shit happens, helt enkelt, och Pluto är den intelligens som gör oss medvetna om det, även när det går som bäst. Det är inte så kul. Å andra sidan är det förutsättningen för den specifikt mänskliga typen av framförhållning som gör att vi nånstans i bakhuvudet alltid har en b-plan och en konsekvensanalys för alternativ. Vi blir försiktiga, i den egentliga meningen: för-siktiga, förutseende. Därmed kan vi också alltid återgå till fabriksinställningen, det vill säga återställa oss och bli ursprungliga. Börja om. Uranus snurrar till det i logiken så att vi inte fastnar i gamla hjulspår och gamla föreställningskomplex. Det kan vara förvirrande och skapa oro men bäddar även för nytänkande, något som ju kännetecknar Elon Musk. Uranus har ju trigoner till både ljuva Venus och stränga Saturnus, vars kvaliteter är det första man märker med Musk. Men så har vi Neptunus också. Havsguden vars treudd då och då sticker upp ur djupen, som vi ser på symbolen. Vändbarhetens intelligens. Det är den som i Elon Musks fall har bildat bubbla med Jupiter, som är den joviala och mest lysande intelligensen efter solen själv. De två trigonerna är alltså i praktiken en enda. Men för tydlighetens skull särskiljer vi dem så vi lättare kan se — höra med vår inre syn — hur denna resonans klingar:

Pluto, dödsrikets centrala intelligens, eller konung, gör oss vagt klara över alltings förgänglighet. Den höge herren Jupiter, å andra sidan, ser potential i allt. Pengar att tjäna. Vision att förverkliga. Låter därför nåd gå före rätt. Att dessa två klingar harmoniskt med varandra innebär att Musk, utan att förstå hur han bär sig åt, kan få för sig att gå mot strömmen, äntra ett sjunkande skepp, ta kommando och vips är läckorna tätade, seglen hissade och kursen riktad. Musk styr upp. Visst finns det faror med en sådan naturbegåvning. Man kan bli lite väl självsäker och göra sig osams med sina medarbetare. Men man kan också bli deras guru. Deras “Den som med blotta blicken får dem att känna att ja ja, pengar är inte allt, såklart, det finns högre värden och värdigare mål här i livet än snöd vinning”. Det sociala problemet är väl, återigen apropå att vara lite aspig, att den som inte hajar grejen hamnar i onåd och bör gå självmant. Inte för att Musk är en bully. Utan för att han har en vision och modet att döda allt som står ivägen. I bästa välmening, förstås.

Men Jupiter är inte mol allena i hemligheternas tecken. Hand i hand går alltså Neptunus. Den känslomässiga vändbarhetens kusliga gudom. En trigon mellan Neptunus och dödsrikets Pluto, vad innebär det?

Nu är det inga märkvärdigheter längre, att ha denna aspekt. Alla som har fötts under efterkrigstiden har samma dynamik, bara inte på samma ställe i sin inre himmel och inte med Jupiter inblandad. Plutos trigon med Neptunus är den egenskap som bäddar för både modernismens och den så kallade postmodernismens genombrott. För ifrågasättandet av de gamla slentrianföreställningarna, dogmerna och en ogenomtänkt känsla av att allt troligen är precis som alla alltid har trott att det är. Hela den enorma rörelse bort från traditionella religiösa och konservativa känslor som präglat det vi kallar modern til beror på denna trigon. Bara inte så tillspetsat som när Jupiter är inblandad. Ty Jupiters och Neptunus pakt skapar högrisktagare, gamblers, drömmare och … tja, galningar.

Nu skulle Elon Musk ställa sig ganska oförstående till en sådan beskrivning. Han skulle säkert nicka instämmande och ödmjukt men han skulle knappast känna sig träffad. Han tycker helt säkert att han är ganska sansad och systematisk i sina riskbedömningar. Och ur sitt eget perspektiv är han ju det. Att kvinnor och kollegor kan vara känslostyrda och hysteriska är ju inte hans fel, liksom. Vi får komma ihåg att konjunktionen mellan Jupiter och Neptunus är undangömd i himlens mest dolda hörn.

Ett par strålar klingar upp genom horisonten från denna konjunktion till Mars, men de går vi in på när vi diskuterar de mer knepiga aspekterna. De som ger honom motstånd. Först ger vi oss på den sista och säkert viktigaste av de aspekter som ger Musk medvind. Och det är sextilen mellan sol och måne.

Sol och måne! De två lysande kloten, så lika i upplevd storlek och så olika i karaktär. Sol och måne har ofta använts för att karakterisera kvinnligt och manligt. Så enkelt är det inte. Det torde ha framgått att kvinnligt och manligt representeras betydligt bättre av Venus och Mars. Sol och måne representerar något annat. Och i Elons fall har dessa två intelligenser en synnerligen snabb länk till varandra.

Vi nämnde, liksom i förbifarten, att sextilen är problematisk, trots att den innebär medvind. Det knepiga med en så snabb koppling är att den är snabbare än samvetet. Och det knepiga med att ha den mellan just solen och månen är att solen representerar jagkänsla och månen minnet. Jagkänsla plus minne är lika med samvete. I vanliga fall. Men är de två kopplade med en sextil så är återkopplingen så snabb att samvetet inte alltid hinner med. Man kan liksom inte ha fel. Det känns rätt hela tiden. Och har man dessutom Merkurius i konjunktion med solen, det vill säga kommunikationsförmågan i omedelbar förening med jagkänslan, så kan man övertyga både sig själv och andra om detta med bländande logik.

I Elons fall är solen i revirets tecken, den bepansrade Kräftan. Månen är i omsorgens tecken, den pedantiska och troskyldigt korrekta Jungfrun. Där för övrigt även Pluto håller hus. Det betyder att (bortse från Pluto nu, Pluto pratar inte med månen) Elon inte ger sig. Han har omsorgsfullt tänkt ut allt. Och har helt enkelt rätt. Och äger sina tillgångar. Inte för att han bryr sig om pengar, utan för att rätt skall vara rätt och man skall vara herre i sitt eget hus. Sedan kan man gärna vara givmild och trevlig ändå, det är ingen motsägelse alls. Bara dumma och lata tror det.

Vi ritar ut denna sol-mån-sextil på Elons himmel så har vi samtliga gynnsamma aspekter kartlagda och kan övergå till knepigare kopplingar.

Del 3. De knepiga kopplingarna

I denna tredje och avslutande del behandlas de svårare aspekterna i Elon Musks karaktär, samt något om hur han hanterar dem och vilken verkan de har i hans liv. En fjärde del kommer läsaren själv att kunna utforma i sin känsla genom att fundera över dessa tre delar sammantaget, men i synnerhet del 2 och 3.

På kant med sig själv

Nu har i betraktat och besinnat det trevliga, och låtit det sjunka in lite. Då kan vi, om den där dörrvakten i samvetet tillåter, gå över till de mer knepiga kopplingarna. Kvadraturerna. Ritade i rött, som traditionen bjuder. Det är dessa som räddar Elon från sin värsta fiende: Från Elon. Han skulle vara alldeles odräglig utan dessa motstånd.

De motstånden som faller en i ögonen är de vi som hastigast nämnde, nämligen kvadraturerna mellan bubblan Jupiter konjunkt Neptunus, under ytan, och den högt stående Mars. Och precis som sextilerna mellan Jupiter-Neptunus-konjunktionen i praktiken är en och samma sextil, så är kvadraturerna mellan denna bubbla och Mars en och samma kvadratur. Men även här skall vi dela upp dem för att tydligare se själva ingredienserna i denna knepiga länk. Låt oss börja med den knepigaste; den mellan Mars och Neptunus. Vad innebär en kvadratur mellan Mars och Neptunus; mellan den exekutiva, konfrontativa intelligensen och den gåtfulla, mystiska, närmast gäckande intelligens som kan vända på varenda känsla så att man kan se, eller snarare känna, det farliga i det trygga, det trygga i det farliga; det sorgliga i det glada och, faktiskt, det glädjande i det sorgliga? Vill man alltid kunna sånt? Nej. Kvadraturer betyder dessutom att storheter är på kant med varandra. Att det är ofrånkomligt men knaggligt och motigt att de påverkar varandra.

I Elon Musks fall innebär det att han kan vara överdrivet misstänksam och lite väl snabb att avfärda andras impulser som trams eller försåt. Att inte se det betydelsefulla i att göra lumpen i Sydafrika? Visst, även det. Även om just det är rätt begripligt. Det man tänker på är snarare hans tendens att se alla inviter som bud, alla relationer som affärsrelationer och alla situationer som förhandlingssituationer. Även de familjära och intima, som inte borde präglas av resonemang kring personliga fördelar, nackdelar eller ens rättvisa, men av tillit och generositet utan baktankar.

Hans svårighet att hålla ihop familj beror inte enbart på att hans kvinnor kanske är guldgrävare, vilket han givetvis måste räkna med. Han vore misstänksam ändå. Det är ensamt att vara superrik och det är ännu ensammare att vara superrik med kvadraturen Mars - Neptunus.

Uppsidan på det är att det är i ensamheten som de stora idéerna föds.

Och mellan Mars och Jupiter? Är det lika illa där? Nej, inte alls. Mars gör slag i saken och Jupiter visar saken, kvadraturen innebär mest att det blir hetta, friktion, i länken. Om, alltså, det nu inte vore för att det i praktiken rör sig om samma länk som den mellan Mars och Neptunus. Så vad det innebär är att Elons paranoida drag mildras av lusten att ta risker, vara påpasslig och slå till först. Och att denna lust mildras av oron att bli lurad, sviken eller drabbad av andras slarv. Så de håller på sätt och vis varandra i schack, dessa två kvadraturer som är som en enda. Även om det kan göra det svårt för honom att gå och lägga sig i tid och somna lugnt. Drömma gör han ändå, mest hela tiden, men det beror på andra aspekter.

Det som ändå ger konjunktionen en extra spänning är det faktum att Jupiter och Neptunus, fast de bara är några grader från varandra, är i olika tecken. Jupiter är i hemligheternas tecken, Skorpionen, vilket innebär att man alltid ser mer än man säger, eller ens kan säga, och Neptunus är i målmedvetenhetens tecken, Skytten, vilket alstrar stark idéstyrdhet. Samtidigt som de är i samma bubbla. Som är på kant med krigarens kraft, Mars. Någon materialist är världens rikaste man inte!

Så, vad gör Elon Musk till en drömmare? Jo, det är den knepiga länken mellan å ena sidan den sunda, vitala känslan och å andra sidan känslans mystiska vändbarhet. Nu matas hans eskapistiska drömmar i och för sig direkt upp till jagkänslan och kommunikationen, så eskapismen blir aldrig riktigt eskapistisk, men känslan av det osannolika i hela hans sak ligger dold här. Han är helt enkelt lite konstig, lite egen, om än på ett charmigt sätt. Vore det inte för det gnagande, tuktande, kylande inslaget av saturnisk stringens genom ytterligare en kvadratur till månen så skulle hans drömmar säkert inte gå att förverkliga. Detta inslag av sorg och svårmod visar sig tidigt i Elons liv genom den smärtsamma fadersrelationen. Han kände sig verkligen inte sedd av pappa. Detta är en karmisk sak, inget som hade gått att ändra på, och som syns i kvadraturen måne - Saturnus. Det är även en bidragande faktor till att han har ombesörjt att hela välden ser honom. Så länge han gör en positiv skillnad, och det vill han verkligen, så är detta inget vi kan beklaga. Även om fadern säkert är klandervärd som person. Här är dessa två länkar, med månen som spegel i Jungfruns hörna:

Som vi ser var det snubblande nära att hela Elon hade naglats fast vid en stor kvadrat, men Mars har redan hunnit flytta på sig såpass att vinkeln till den långsamma Saturnus blir för vid och inte får resonans. Och månen hann undan oppositionen till Mars med en hårsmån. En stor kvadrat, alltså fyra sammanhängande kvadraturer, kallas också ett stort kors och är ofta ett tungt kors att bära. Det slapp Musk, men nätt och jämnt. Det finns alltså inget rött streck mellan Mars och Saturnus.

Men det finns andra röda streck. Innan vi berör de återstående kvadraturerna, som är värst, måste vi notera den mer självklara men inte oväsentliga oppositionen mellan Saturnus och konjunktionen mellan Jupiter och Neptunus. Den gör honom lite kitslig och bitsk när han är på dåligt humör. Det är egentligen en inre osäkerhet men som tenderar att bli en osäkerhet på andra och framförallt andras avsikter. Det är egentligen något liknande med Saturnus opposition till Jupiter. Den gör honom lätt otålig med folk. Folk, även medarbetare, är tråkiga, korkade och lata, när Elon är på det humöret. Det är ett tråkigt karaktärsdrag men som en av många ingredienser i en helhet är det förstås nödvändigt för att han skall vara den han är och bli den han skall bli. Det är ofta genom att behöva övervinna tråkiga karaktärsdrag som man mognar. Och det är ingen man kan köpa sig fri från, inte ens med Elons pengar.

Han slapp i alla fall oppositionen mellan Mars och månen, men som sagt, med en hårsmån. Se här bara:

Då måste vi titta på de svåraste kvadraturerna; de mellan Uranus och sol konjunkt Merkurius, och den mellan Pluto och solen. Här ser vi dem:

Merkurius är, som vi ser, lite för nära, så den klarar sig från kvadraturen med glädjedödaren Pluto. Och tänkandets kommunikativa intelligens Merkurius skall egentligen också ha sig ett rött streck från nytänkandets revolutionära intelligens Uranus, det är bara skissen som är lite slarvigt utförd. Det autogenererade horoskopet korrigerar skissernas alla småfel. Låt oss därför börja med just den aspekten: Vad innebär det för Elon Musk att Uranus i Vågen kvadrerar Merkurius i Kräftan?

Det innebär för det första att Elon Musk kommer att utmana andra människors föreställningar och tänkesätt, vare sig han vill eller inte. Han kan bara inte låta bli, helt enkelt. För det andra innebär det att han ofta har rätt, men att han i många avseenden helt enkelt gissar. Han litar på sin intuition. Mycket mer än andra litar på hans intuition. Trots att han generellt är en trevlig prick, med sin intagande personlighet, så kan kan vara ganska irriterande att ha att göra med. Både Uranus och Merkurius intelligenser siktar ju in sig på den rent mänskliga intelligensen. Musk är alltså intelligent på ett både kommunikativt och revolutionerande sätt. Vilket kan ha irriterat alla intellektuella samtalspartners från hans far och framåt. Killen är ett geni, han är i och för sig trevlig, men hans ständiga ifrågasättanden av andras tänkesätt är ganska irriterande och kan få honom att framstå som en smula arrogant, mitt i all den där intagande trevligheten. Och han är helt enkelt född sån. Det beror ju på den knepiga kopplingen mellan den närmast psykedeliske Uranus, nere i djupens mörker, och den av iver sprickfärdige budbäraren Merkurius, som i självaste solens tajta sällskap är på väg att födas upp genom den rodnande österrandens himmelska sköte.

Vilket för oss direkt till frågan: Solen då? Hur påverkas solen själv av kvadraturen till Uranus? Hur påverkas Elon Musks i och för sig ganska strålande jagkänsla av den psykedeliske idésprutan djupt nere i himlens mest fördolda undre värld?

Han blir bitsk. Bitsk och trotsig. Han kommer inte att acceptera tillrättavisningar, inte ens av, nej speciellt inte av, sin far. Spela ingen roll hur söt han är. Och han var riktigt söt som pojke. Söt, drömsk och enormt viljestark. Som sexåring, när han just hade börjat läsa böcker, smet han en gång iväg från ett utegångsförbud och promenerade rakt genom hela Pretoria, med sina tre miljoner invånare, för att leka med sina kusiner. Och eftersom hans sol och hans Merkurius är konjunkta så utstrålar han inte bara detta bitska trots, han kommunicerar det. I detta fall med fötterna. Han må vara söt. Men han är inte alltid smidig och han har inte alltid alla rätt men han får oftast som han vill. Detta beror i rätt hög grad på Uranus hemliga små meddelanden till hans inre sol och dess bubbla med hans energiskt signalerande Merkurius.

Och Pluto? Pluto har ju också en knepig koppling till denna bubbla, eller iallafall till solsidan av den, om man nu kan skilja dem åt. Vad gör Pluto med Elons jagkänsla? Är det mer av samma medicin?

Ja. Det kan man gott säga. Pluto raserar. Inte bara föreställningar och tänkesätt, utan alla livets sandslott, korthus och babelstorn och framförallt de fåfänga hoppen om att våra fåfänga skapelser går att flytta in i och bebo.

Det är nästan så att man kan börja misstänka att lille Elon själv kan ha varit en av orsakerna till föräldrarnas skilsmässa. Inte för att man skall skylla på barn när sådant händer. Absolut inte. Men ändå. Krasst och pragmatiskt sett så vet vi ändå såpass mycket om deras familjedynamik att den framgångsrike och ganska egenkäre fadern varken kunde förstå eller acceptera Elon som han var. De drog helt enkelt inte jämnt. Och det är allom bekant hur en mor reagerar på det, och vems parti hon tar. Tur för Elon att han hade en såpass rik inre värld att ta sin tillflykt till! Både Pluto och Uranus befinner sig på ett ställe, där nere i den undre världen, där de genererar intuitivt tvärsäkra tankar, men tankar som oftast ställer andras föreställningar på huvudet, om de får luft. Och det gör de, i Elons fall, genom att blåsa in trots i hans jagkänsla och hans sprudlande intellekt och lust att kommunicera. Zelenskyjs Ukraina kopplas upp på Starlink. Världen jublar. Jublet kommer av sig. Han har, meddelar han, kopplat upp Putins Ryssland också. Eftersom yttrandefrihet.

Detta för oss till den allra sista jobbigheten i Elon Musks inre värld. Den är relaterad till Pluto. Ja, den kanske bäst beskrivas som en sylvass liten skärva av denna dödsmedvetandets glädjedödande dvärgplanet. Den är uppkallad efter dödsrikets färjkarl, Karon (Kairo, Chiron, kallas oftast Kiron på svenska, eller på astronomiska “95P-Chiron”), och brukar befinna sig ungefär mitt emot Pluto på himlavalvet. Så även hos Elon Musk. Och eftersom hans Pluto är nära botten, IC, så får vi leta efter den vassa skärvan vid MC, som befinner sig i Vädurens initiativrika tecken. Kiron, som upptäcktes ungefär när Elon rymde från husarresten till sina kusiner på andra sidan stan, svider. Det som utmärker Kiron är sveda. Det kan vara en bra sveda, som i att klia sönder myggbett, eller få en risbastu, men ofta är det en ganska obehaglig sveda, även om det i grund gör gott och botar en från värre saker än myggbett. Det må komma som en överraskning för alla som inte är Elon Musk att hans initiativ svider. Alltså inte bara i andra, som bensinbilstillverkare, propagandakrigare och hans far, utan även i honom själv. Det sticker till när han vill något. Det hindrar honom inte att vilja saker, men det ger honom en viss respekt för initiativ som sådana, inte bara för sina egna. Han tror säkert att alla känner den där svedan när de vill något. För Elons generation är det också så. Men alla i hans generation har inte sin vädurskiron på MC. Kiron kan befinna sig var som helst i en människas himmel, beroende på vilken tid man är född, och hena Elons generation känner det där stinget när de tar initiativ till något, men alla har inte samma tvingande behov av att ta initiativ som Elon Musk. Detta behov beror på att Väduren, med sin Kiron, är den klangbotten som är högst upp på hans himlavalv. Dessutom är Kiron och MC, media coelestis, i opposition till Uranus!

Vad innebär det? Jo, att han till varje pris vill ha ryggen fri. Han vill inte stå i skuld till något eller någon. Inte ekonomiskt och inte moraliskt. Det är ett incitament så gott som något till att bli ekonomiskt oberoende. Och det har ju världens rikaste man lyckats med. Hur det förhåller sig med det moraliska oberoendet kanske man borde fråga hans exfruar om.

Nu återstår bara en sak. Del 4. Men den är din: Att lägga ihop de blåa ingredienserna från del 2 och de röda som just presenterats. Först då får man en bild som kan djupna till en känsla. Känslan “Elon Musk”. Varje människa är en känsla. Som är alldeles för stor och alldeles för sammansatt för att kunna uttryckas i ord, eller kanske ens omfattas av ett medvetande. Men man kan få en känsla för en sådan känsla, alltså för en människas väsen. Förutsatt att ens egna känslor inte ställer sig ivägen. Kan man, åtminstone för stunden, åsidosätta de egna känslorna, åsikterna och omdömena om en person, då kan även kartan över en personlig himmel börja tala på ett meningsfullt sätt. Han man dessutom skaffat sig en riktig känsla för de kvaliteter som planeter, tecken, aspekter och hus står för — och den kan alltid djupna och mogna mer — så kan man dessutom begripa något av vad den där talande himlen har att säga.

Det kan tyckas osannolikt. Men ställ några dussin horoskop själv och börja med ditt eget, så kanske det ger sig. Om du verkligen är intresserad förstås. Det är en aning för jobbigt om man bara är lite nyfiken sådär.

Med denna betraktelse kan en första början vara förberedd.

Eller mer formellt uttryckt:

Elons himmel som helhet, i grova men exakta drag. Kiron saknas.

Den ryske filosofen Vladimir Soloviev var en älskande man. Han älskade det judiska, älskade det grekiska, älskade det kristna; älskade sin gode vän Fjodor Dostojevskij och älskade över allt annat Sofia, den himmelska vishetens väsen, det kosmiskt feminina. Som han såg i Jungfrumodern och i varje kvinnas innersta.

Soloviev, en djupt bildad själ, föraktade den västerländska besattheten med den egna personens små angelägenheter, föraktade egoismens väsen, men fruktade enbart ett: Den Gula Draken. Om Ryssland, menade han, skulle avvisas av västerlandet så skulle förr eller senare ett oemotståndligt erbjudande komma från Kina. Och då är den kristna tanken dödsdömd. Soloviev såg det ryska som en förutsättning för det kristna. Den ryska kulturens mission, menade han, var att åskådliggöra kristendomens väsen, inspirera till ett ärligt och innerligt medvetande om Kristus samt broderligt omfamna varje kultur som, behållande sin unika prägel, tillsammans med den ryska anden ville dyrka Gudsmodern och i hennes gestalt se den gudomliga Sofia.

Låter det svulstigt, sentimentalt och bombastiskt? Låter det som den där typen av fanatisk fromhet som vid minsta provokation kan slå om från innerlighet till helig vrede och våld, rullande huvuden, brinnande städer och ett ... tja, kanske ett i blod marinerat grannland som räckt lång näsa?

Soloviev skulle ha förståelse för en sådan farhåga. Men skulle även mena att det isåfall beror på att vi i väst har blivit så andligen utmärglade, så svältfödda och så innerligen deprimerade att vi inte längre förmår tillgodogöra oss den näring själen trängtar efter, ja, att vi finner den motbjudande. Han skulle rentav ha kunnat gå så långt som att tillstå, att dessa farliga böjelser för fanatism faktiskt existerar. Men att de existerar för att väst har vänt öst ryggen, i stället för att räcka ut handen och bibringa en äkta tankeklarhet, och inte den IQ-dyrkande förnuftskulturens falska upplysning, med sitt förakt för svaghet, för lidande, för äkta inre nöd och för hängiven tillbedjan.

Soloviev skulle utan vidare göra sig till språkrör för den ryska folksjälen och å dess vägnar skylla ifrån sig! Han skulle säga: ryssen har villigheten, tysken har viljekraften, därför åligger det tysken att vårda sin innerlighet på ett sätt som ryssen kan ta till sig, så att tyskens tankeklarhet, och inte fransosens sterila intellektualism och veka sentimentalitet, kan befrukta det ryska sinnelaget. I Ryssland vördas fortfarande den helige dåren. I väst har man visserligen övervunnit föraktet för intellektuell svaghet, men man har ersatt det med ömkan.

Vi vördar inte längre dåren som någon som står närmare de himmelska härskarorna; vi vill istället vårda dåren som någon som står närmare underjordens demoner, som vi dock inte kallar vid namn, utan vid en allt längre katalog av psykiatriska diagnoser. Det är vårt svek.

Den ryska själen hade, i all sin svulstiga stollighet, varit vår uppkoppling till det himmelska om vi bara hade varit dess jordkabel, dess sans och balans, men utan att förakta sinnet för det heliga, det innerliga och det himmelskt kvinnliga. Vad Soloviev våndas över är den därmed obönhörliga glidningen österut, som den ryska själen då måste göra. Och där, där längst borta i öster, på andra sidan stäppen, väntar sedan tusen år den stora, gula draken.

Idag är det europeiska hoppet grusat sedan snart tre generationer. Den tyska kulturens betydelse för världen har förintats, förgasats, förvandlats till å ena sidan en akademiserad finkultur för en internationell elit och å andra sidan en korporativ internationalism som har ett ansikte i figurer som World Economic Forums Klaus Schwab.

Den nyanserade, centraleuropeiska kultur Soloviev hoppades på, den försvann med världskrigen, något som i gripande detalj skildras av Stefan Zweig i hans sista, återblickande bok Världen av igår, som han skrev i brasiliansk landsflykt och efter vilken han sköt först sin unga hustru, därefter sig själv. Kommunistisk depression och amerikaniserad hybris (Wirtschaftswunder) klöv inte bara Tyskland, utan klöv själva den europeiska tanken, och lämnade Ryssland utan föredöme.

Den kinesiska överhögheten

Sakta men säkert flyttade Kina fram sina positioner. Lika smygande sakta och lika säkert knöt det postsovjetiska Ryssland sin framtid till Kinas. Tillsammans med Indien och Brasilien, som leds av varsin karismatisk antiglobalist, och nu senast, på ett hörn, även Afrikas ledande ekonomi Sydafrika (Sydkorea och Mexiko har ansökt, arabvärlden visar intresse), utgör BRICS ett substantiellt hopp för alla de folk och stater som av olika skäl misstror den västerländska välviljan och globalismens agenda. I stället för The Great Reset och Agenda 2030 talar man om en “multipolär världsordning”. Den snabbväxande titanen Kina intar en särställning. Ett misstänksamt Indien invänder. Men Ryssland accepterar Kinas överhöghet i BRIC.

En sista, kanske famlande, kanske desperat, kanske halvhjärtad gest att knyta an till den västerländska civilisationen kom faktiskt i elfte timman, men avslogs. Det var när Putin tog över efter Jeltsin. Då talade han både med NATO:s dåvarande ledare, skotten George Robertson och med Bill Clinton, när Clinton var i Moskva år 2000. Helt informellt. Och frågade när det var dags för Ryssland att erbjudas medlemskap i NATO. Robertson ryggade, förlorade sig i byråkratiska detaljer om att ansöka, stå i kö och så vidare, och missade ett världshistoriskt ögonblick. Undrar om han fattar det. Exakt vad Clinton svarade är okänt, men vi vet att det var avvisande och att USA gav stöd åt tjetjenerna strax därefter.

Och där knöts banden till den av Soloviev så fruktade makten i öster.

Just nu styrs västvärldens och hela världens största makt, USA, av en trio, där två av de styrande är över 80 år gamla och visar tecken på demens, samt en påfallande flamsig 57-åring. Den västerländska civilisationen har aldrig haft ett svagare styre, relativt sett. Vill dess rivaler skjuta fram sina positioner så är det nu som gäller. Och lärorika Kina har diskret tagit över rollen som kolonisatör, har intressen både i Afrika och Sydamerika, men är betydligt smidigare än sina europeiska föregångare, och har i all tysthet knutit ihop en global infrastruktur med sin makalösa förnyelse av de gamla sidenvägarna genom storsatsningen Belt and Road Initiative, som knyter samman 70 olika länder i ett nytt nät av järnvägar för godståg, pipelines för olja och för naturgas, hamnar och kraftverk.

Det är mot denna bakgrund vi har orsak att försöka förstå Xi Jinping, mannen som presiderar över det snabbväxande kinesiska imperiet.

Astrologi på allvar

Här möts vi av en speciell svårighet: Kineser tar, till skillnad från oss i väst, astrologi på allvar. Det är därför långt ifrån säkert att en kinesisk nyckelperson uppger korrekta födelsedata. Kunskap är makt, och maktmänniskor vill inte att andra skall ha inblick i deras psykiska mekanismer. Vi måste därför extra betona den reservation som alltid måste göras när man ställer ett horoskop. Födelsehoroskopet ger en exakt bild av själens strukturer men det förutsätter att tid och plats stämmer. I detta fall får vi utgå från att vi har rätt år och datum -- han är isåfall tvilling, född den 15 juni 1953 – men vilken tid på dygnet Xi föddes, det vet vi inte. En sak är säker. Om födelsedatumet är falskt så är det valt med omsorg. För att den som ställer horoskopet skall bäva.

Den bävan vi bör känna inför tanken på att nalkas en människas blottade själ, hennes inre himmel genom horoskopet, där vi bör känna samvetets vassa svärdspets mot vårt blottade bröst, i det vi följer dess lotsande röst in i det okända. Går vi för snabbt fram, ja, då blöder det. Men tvekar vi, då kan vi tappa kontakten och då står vi där, i ett rum som för oss ligger i mörker. I ett rum där enbart samvetet kan se. För det måste vi helt enkelt ta till oss: Enbart samvetet är seende i det rum vi nu beträder. Det är tassemarker. Låtas vi bara ha kontakt med det vassa samvetet så får vi gissa oss fram. Och det slutar alltid med pinsamheter eller värre. Den här gången är det ingen vanlig man och människa vi nalkas. Det är inte ens en vanlig statschef vi nalkas. Inte ens en kung. Egentligen inte ens en kejsare, alltså en kungarnas kung, med lydkungar under sig. Nej, det är en representant för en hel civilisation. Som lyder under en för oss helt väsensfrämmande civilisationsprincip.

Ty visst: Kinesen älskar, kinesen hatar, kinesen arbetar, vilar, lider och leker som vi. Det är inte det. Kinesen gör allt det där som även vi gör. Men med lite andra förtecken. Skrattar, men på lite andra ställen. Gråter som vi, men med andra förtecken. När vi nalkas den kinesiska kejsarens himmel -- och det gäller även om det skulle visa sig att den är fabricerad för att skrämma och imponera – så är det på ett sätt hela Kinas himmel vi nalkas; hela Kinas himmel som skräms och som imponerar.

Vad himlen visar

Kejsaren av Kina har en klassisk krigarsjäl. Hans jagkänsla är stark, och inställd på att relatera, men är en jagkänsla som har ingått en förening med konfrontationens och dominansens intelligens. Denna konfrontativa intelligens gäller dock inte relationerna som sådana, de gäller reviret. Livsrummet. Imperiet.

Hurså? Vi tar det en gång till, men nu med de himmelska intelligenserna: Hans jagkänsla representeras av solen, och den är stark eftersom den är gynnsamt länkad till strikta Saturnus och den känslomässiga vändbarhetens Neptunus, samt snabblänkad till dödens Pluto. Och denna jagkänsla är inställd på att relatera, eftersom solen står i Tvillingarna. Samtidigt har denna jagkänsla ingått en förening med konfrontationens och dominansens intelligens; den står i konjunktion med Mars. Denna konfrontativa intelligens, Mars, gäller dock inte relationerna som sådana, de gäller reviret. Livsrummet. Imperiet. Eftersom Mars inte liksom solen står i relationernas Tvillingarna, trots att de är förenade, utan står i revirets tecken, i Kräftan.

Skenbar dubbelnatur

Att kampen är en del av identiteten men gäller reviret och inte relationen, det är en ganska ovanlig inre situation. Inte unik, men ovanlig. Att kamp och jagkänsla å ena sidan är förenade, fast å andra sidan har olika klangbotten, relationernas Tvillingarna och revirets Kräftan, gör honom svår att slå. Resultatet är en gåtfull, svårläst person med både en blick för relationer, som handelsrutter och handelsavtal, och hårda nypor när det gäller det egna reviret.

Xi, som bokstavligen bodde i en grotta som ung, och idag i praktiken är kejsaren av Kina, kan nog, om än i grunden felaktigt, uppfattas som en sorts dubbelnatur.

Rätt att döda

Dessutom är jagkänslan, i det relationella, förstärkt av – och nu kommer det – förmågan att döda. Inte långsamt och utdraget, inte heller i lönndom, utan rakt upp och ner, storstilat, och så självsäkert att ingen kommer för sig att ifrågasätta det. Pluto står i Lejonet. Det måste inte vara ett fysiskt dödande, men kan absolut vara det. Det kan även vara ett dödande av en förhandling som håller på att spåra ur; en relation som håller på att surna eller en affär som plötsligt ser ofördelaktig ut. Lite som tvillingen Trumps “you’re fired”, kan tvillingen Xi meddela “no deal”. Då är det över. Det är inte förhandlingsbart. Och det kan gå så snabbt att ingen ser det komma. Eller han slår till och avtalet är beseglat och oåterkalleligt innan någon riktigt hinner fatta hur det gick till. Talande är att han inledde sin karriär med att göra en genomgripande utrensning av korrumperade tjänstemän i partiapparaten, ända upp i toppskiktet, en inte helt ofarlig aktion. Men han lyckades, och satte sig i respekt. Han har känsla för det storstilade, det storstilat absoluta, och hans folk, även de som är fullt kapabla till kritiskt tänkande i övrigt, ser i Xi inte en farlig psykopat, inte en nyckfull tyrann, än mindre en slug opportunist, utan snarare en allvetande övermänniska, ödesbestämd att leda sitt folk; kort sagt, en äkta, klassisk kinesisk kejsare.

Blick för det möjliga

Xis instinktiva blick för förhållanden – även mellan provinser och nationer, rentav mellan kulturer och civilisationer – förstärks av en skarp blick för potentialer och resurser. Det är Jupiter i Tvillingarna. Han vet var det finns olja. Han vet var det finns guld. Och han vet hur han kan utnyttja en situation som andra ser som hopplös, eller inte ser alls.

Den blicken är länkad till en instinktiv känsla för det storstilade. Det är därför inga små visioner Xi har, vilket visar sig i hans världsomspännande projekt och ambitioner, även om vi mest bara kan ana vad han har i kikaren. Transparens är inget ideal för honom, trots att han ofta antyder det i sin retorik. Det mest talande uttryck han brukar använda är dock inte transparens, utan “win-win” och “harmony”. Kina startar inga krig. Även om Taiwan har orsak att rusta upp nu när Ryssland, av skäl vi inte helt genomskådar, slår till hårt mot Ukraina.

Harmoni och ömsesidig vinst är klassiska, konfucianska ledstjärnor och om hans krigskonst sköts i enlighet med de principer som fastställdes av Sun Zi kan han erövra världen innan världen ens märker något av det. Hans karmiska kompassnål säger att hans hjärtefråga och hans ödesbestämmelse handlar om samhälle. Hans vision säger att ifrågavarande samhälle är själva världssamfundet. Vad han än styr över är det världssamfundet han har i åtanke. Månens norra nod i Vattumannen pekar på det.

Domartyp

Hans självförtroende är grundmurat. Det beror på att jagkänslan, solen, är förstärkt från två håll, och att den mer instinktiva förstärkningen ger honom en grundläggande känsla att han har både mandat och förmåga att döda. Den andra förstärkningen ger honom både moralisk flexibilitet och en naturlig självdisciplin. Han han vara både avspänd och sträng samtidigt, och han ger därför intrycket av att vara en auktoritet i rättsfrågor. Alla rättsfrågor. Det beror på att han har effektiva Saturnus i konjunktion med vändbara Neptunus i omdömets tecken, Vågen.

List och vishet

Xi är en ovanligt intelligent man. Och hans intelligens är inriktad på hur han bäst skall sköta och helst expandera sitt ansvarsområde, sitt revir. Inte för egen del, utan för sitt folks del. Självisk är han inte, inte heller fåfäng. Kinesisk kultur skulle för övrigt inte medge det. Men Xi har en intelligens som är extra rörlig. Det beror på att den är förstärkt med ett utpräglat sinne för det paradoxala, och det skenbart motsägelsefulla. Han kan hitta synteser där andra famlar efter kompromisser, och han kan hitta kompromisser där andra famlar efter sitt svärd. Han har nämligen multiperspektiviska Uranus på samma ställe, alltså samma vinkel från jorden, som den talföra och snabbtänkta Merkurius. Och det i livsrummets tecken, Kräftan. Han kan alltså se saker från många håll samtidigt, och han kan lägga orden så, att de landar rätt när det gäller att framstå som en administrativ auktoritet och en inkluderande ledare.

Smärta och upprättelse

Liksom hela sin generation har Xi lätt att vända och vrida på frågeställningar och finna okonventionella lösningar på gamla problem. Han hade nog framstått som mer radikal om han inte hade Venus i Oxen,

vilket ger honom en utstrålning av trygghet och stabilitet. Har han någon liten personlig hemlighet så är det att hans ambition är förknippad med smärta. Men det är ingen hemlighet att hans far en gång var en högt uppsatt politiker i den kommunistiska revolutionens första generation och att han råkade i onåd under Kulturrevolutionen. Det var därför familjen under en tid var tvungen att bo i en grotta. Xi Jinpings bana mot den absoluta maktens topp har därför en prägel av revansch och av att ge sin far upprättelse. Saturnus sextil med Pluto ger honom tåga och en förmåga att uthärda som gränsar till en oförmåga att ge upp. Hans kampanda håller honom i form.

Kinesisk magi

Den kärva kvadraturen mellan känsla och intimitet, mellan den lunära och den veneriska intelligensen, ger Xi en air av oåtkomlighet och distans, och med hans ledaregenskaper en upphöjd sådan. Xi uppfattas som vis. Det beror också på att jagets sol har en snabblänk till dödens Pluto. Han har ett sinne för hur det är på andra sidan. Traditionell kinesisk magi torde därför inte vara någonting som är främmande för honom. För oss är sånt så främmande att vi inte ens förstår att det finns något där att förstå. När vi mäter tiden i generationer så gör vi det för att vi räknar nu levande människor som aktiva faktorer i utvecklingen. När folk dör så försvinner de, i vår uppfattning. För den kinesiske traditionalisten inspirerar de vi kallar döda, och kan låna de levande sina perspektiv, och ge vägledning. Den kinesiske traditionalisten beaktar elementarvärlden vid byggnation och placerar hus och hela städer med största omsorg i landskapet.

Även vi har haft sådana kunskaper och föreställningar men de har sedan länge ersatts av ett mer mekanistiskt synsätt. Vår magi har vattnats ur till en vag men ändå för oss ofta rätt viktig mystik som tar sig uttryck i fenomen som blåbärsplockning och levande ljus på bordet. Kinesen må föredra lysrör och pulversoppa med crab sticks men kan sin feng shui.

Det började explosivt. Den stridbara Marine Le Pen, 53, är dotter till en politisk rörelse. Hon föddes in i ständiga diskussioner, i kamp och kontroverser. Den hetsiga debatten var hennes livsluft. Beslutet att gå i sin kontroversielle faders fotspår kom när hon var åtta år och med egna ögon fick bevittna ett bombattentat vars avsikt var att mörda pappa, för att pappa ville rädda det stolta Frankrike.

Lilla Marine kunde inte tänka sig något mer ädelt och osjälviskt än fadern Jean-Marie och hans ständiga kamp mot de krafter som hotade att undergräva fransk kultur, fransk stil, fransk industri och franska värden, i synnerhet den massiva invandringen från Frankrikes forna kolonier. Sida vid sida kämpade far och dotter under decennier av debatt och kampanj. Till slut överräckte fadern ledarskapet åt sin stridbara dotter. Hon

hade varit läraktig och hade en oklanderlig integritet. Hon lät aldrig person gå före sak, såtillvida var hon omutlig. Eldprovet kom 2015, när hon, som partiledare, uteslöt den förutvarande partiledaren, tillika grundaren, tillika hennes egen mentor, förebild och far. Han hade vägrat be om ursäkt offentligt för att han i en intervju hade kallat de tyska koncentrationslägrens gaskammare för en “historisk bagatell”. Den gamle hedersledamoten fick gå. Det måste ha varit smärtsamt, eftersom Jean-Marie Le Pen redan genomgått en svår förnedring, när Marines vackra mor, Pierrette, att förnedra sin man under en äktenskapskris, lät vika ut sig i franska Playboy och försvann med en älskare. Fransk passion och franska svartsjukedramer är lite extra.

Den historiska bagatellen

Marine var alltså 8 när familjens lägenhet sprängdes, 16 när hennes mor försvann. Hon ville bli polis, pluggade till jurist, försvarade främst sin fars anhängare i rätten och när Saturnus efter nästan 30 år återkommit till den position den hade när Marine först såg dagens ljus kände hon, som så många, sitt kall. Vid 30 gick hon in i politiken på heltid. Hon gav sin fars bespottade parti ett nytt ansikte. Eldprovet var när hon följde faderns principer att låta sak gå före person och uteslöt fadern ur partiet. Jean-Marie var alltid envis, annars hade det inte blivit något politiskt parti av Nationella Fronten, denna envishet var även en belastning. När fadern vägrade ta tillbaka och be om ursäkt för det där med “historisk bagatell”, då rann bägaren över och hans egen dotter var tvungen att välja mellan familjesammanhållningen och de politiska principer hon av fadern hade lärt sig att hålla heliga. Nationella fronten skall inte vara ett rasistiskt parti, än mindre ett antisemitiskt sådant.

En radikal Fenix

Det smärtsamma uteslutningsärendet mot fadern, mentorn, förebilden och grundaren av det parti som Marine Le Pen såg som Frankrikes enda hopp och sin egen ödesväg, det innebar ett eldprov för Marine personligen. Men det innebar även en förnyelse av partiet självt. Partiet blev rumsrent och Marine Le Pen hade visat sig värdig att räknas som seriös politiker. Och nu siktar hon högt: På en Frexit. Hon säger det inte så högt längre men vill få bort Frankrike från EU, bekämpa globalismen och verka för en mellanstatlig, inte en överstatlig, form av samverkan mellan Europas fria folk och deras länder. Eftersom Kol- och stålunionen mellan Tyskland och Frankrike var själva upphovet till EU är detta ett vågspel. Denna union, som var ett handelsavtal, skulle garantera att något krig mellan Europas primära kulturnationer aldrig mer kunde utbryta.

Som om inte det skulle vara nog vill hon ta ut Frankrike ur NATO, återinföra dödsstraffet, stänga islamistiska moskéer, förbjuda bärandet av hijab i offentliga miljöer och utvisa misstänkta terrorister. Hon får fiender. Men hon är van vid det. Och ju mer hatad hon blir av de som ogillar hennes politik, desto mer älskad blir hon av de som gillar den. Hon har nästan gjort det till ett varumärke att visa sig frimodig och orädd, ta lätt på dödshot och röra sig bland vanligt folk.

Dessutom är hon kedjerökare.

Många ser Marine Le Pen som en lejoninna. Det beror förstås på att hon rör och för sig med pondus och att hennes drag för tankarna till lejon. Men kan det finns mer kosmiska skäl till denna air av konungslig karisma och pondus? Vi vet efter en rad av liknande karaktärsanalyser att det är möjligt att ana något av en människas djupare karaktär genom när och var hon är född. Samtidigt har vi vid det här laget även förstått att dessa aningar inte är pålitligare än ens eget samvete tillåter. Eftersom det enbart är i ett gott samvetes ljus man kan lita på vad man eventuellt ser när man blickar in i en annan människa på samma sätt som man blickar in i sig själv vid introspektion. Använder man nyfikenhetens, avundens, skadeglädjens eller passionens ljus så kan man inte lita på det man ser. Det man ser kommer då vara allt för färgat av det man vill se. Och det man vill se kommer att vara lika förmörkat som den andres inre kommer att vara upplyst, så man kan inte neutralisera biverkningarna av sitt eventuella önsketänkande. Och att man har ett sådant måste man förutsätta. Därför är det varken etiskt, moraliskt eller intellektuellt försvarbart att ens försöka få en djupare inblick i en människas karaktär än den inblick man kan vilja ha i någon man tycker om och respekterar.

Dörrvakten till detta studium har därför en blick som säger oss:

Den man inte kan känna någon typ av respekt eller ödmjukhet inför, den kan inte visa vem den är i sitt inre. Det är en naturlag. Alla praktiserande själasörjare -- terapeuter, psykologer, präster och motsvarande -- är klara över detta. Annars skulle de inte kunna utöva sitt yrke. Att med hjälp av stjärnhimlens exakta rörelser och konstellationer närma sig en människas inre är inget undantag, det är tvärtom än mer så att man kommer att landa fel om man hoppar över den där ödmjuka respekten, och det gäller precis lika mycket om man känner spontan motvilja som om man känner spontan sympati för den som skall betraktas. En människa, även en skurk, är inget föremål, inget objekt, utan ett subjekt, ett väsen. Med ett öde, en inre värld, en historia och en framtid. Och med en mer eller mindre fri vilja. Som vi själva. Gör vi oss bara helt klara över detta så vet vi om vi har vårt samvetes tillåtelse att gå vidare i att närma oss kärnan i någons personlighet.

Nu vet vi om vi skall läsa vidare eller om vi skall göra något annat.

Lejoninna med tur

Marine Le Pen är verkligen en lejoninna. Hon tog sitt första andetag när solen rörde sig genom Lejonets tecken och det har präglat henne både fysiskt och psykiskt. Solen ger oss den starkaste prägeln. Men inte den enda. Och även solens prägel påverkas av andra kosmiska faktorer. Låt oss se vilka dessa är i just Marine Le Pens fall, och låt oss göra det med den respekt som saken kräver!

Det första man slås av är stortrigonen. Denna triangelrelation omfattar inte solen men den ger hennes karaktär en lika stark prägel, eftersom den sammanlänkar tre olika himmelska intelligenser till en enda. De tre är dessutom, i hennes fall, tre mycket inflytelserika intelligenser, nämligen den sköna Venus, i stolta Lejonets tecken, den stränga Saturnus, i initiativrika Vädurens tecken och den känslostarka månen, i strävsamma Stenbockens tecken. Dessa tre intelligenser, alltså planeter, och deras respektive klangbottnar, alltså tecken, gynnar varandra, ger varandra energi och bekräftelse, och låter Marine Le Pen få en sorts tur som inte är självklar för alla. Även i motgång har hon denna tur. Ja, just genom den har hon klarat motgångar som andra skulle knäckas av. Hennes talrika politiska fiender kan reta sig på den. Hennes vänner förundras. Men ingen, inte ens hon själv, kan fullständigt se mekanismerna bakom den. En tredjedel kan andra se. Det är den stolta skönhetens kvalitet, den som kommer från Venus i Lejonet. Men den kan ju lika gärna komma från att hon har själva sin jagkänsla, solen, i Lejonet, i konjunktion med kommunikationens intelligens Merkurius.

Venus i päls med sällskap

Den som lyckas separera ut det specifikt veneriska, det som har att göra med hennes kvinnlighet, hennes skönhet och känsla för stil, den är turen på spåren. Men kommer inte längre än till att konstatera att denna Venus har förstärkning från okända orter. Dessa orter är okända för en utomstående betraktare för att de är bakom varsin gräns. Den ena gränsen är horisonten. Under den kan inte ens Marine själv ringa in vad det är för en intelligens som verkar (det är månen). Den andra gränsen är den som utgörs av linjen mellan solens höjdpunkt och dess lägsta punkt, på sin bana runt jorden, MC/IC, som skiljer förmiddag från eftermiddag. Kort sagt är det enbart förmiddagsljuset som avslöjar sina intelligenser för utomstående. I takt med att ljuset mognar blir det allt mer synligt för en annan kategori, men till det återkommer vi längre fram.

Trekanten

Hur ser då denna stora trigon ut, på ett horoskop? Den ser ut som en rundgång mellan tre planeter. Såhär:

Stridbart, pratsamt, jagstarkt lejon

Mellan AC, den östra horisonten, och MC, middagspunkten, finns en hel rad av Marine Le Pens intelligenser. Alla, ja utom den alltid omärkliga Uranus, ♅, här i konjunktion med den lika omärkliga Pluto, ♇, i Jungfruns tecken, utmärker egenskaper som, just för att de befinner sig mellan AC och MC, är fullt märkbara för en någorlunda sensibel människa i Marines närhet.

De intelligenser som märks mest är således den starka visionens Jupiter i praktiska Jungfruns tecken, Venus i Lejonet, med sina dolda kopplingar till två andra intelligenser, starkast märks sol-Merkurius-konjunktionen, också i Lejonet, samt stridbara Mars, så nära Lejonet man kan komma utan att lämna det revirorienterade Kräftans tecken.

Men låt oss först fokusera på den där stora trigonen; triangelrelationen mellan Venus i Lejonet, Saturnus i Väduren och månen i Stenbocken. Det är den som ger henne tur. Som ger henne den där magin som låter henne landa på fötterna som en katt hur hon än kastas omkring. Såhär kan den visualiseras. De blåa strecken är förstås inte synliga, de symboliserar det faktum att Venus, Saturnus och månen står ca 120 grader från varandra.

Venerisk elegans

Venus intelligens, som ger Marine charm och elegans, är påtaglig. Men hennes charm och elegans är inte ett isolerat fenomen, det står som sagt i direkt förbindelse med två andra krafter. Från Saturnus kommer något som verkar kylande, uppstramande och strängt. Gränssättande och en smula allvarsamt. Denna kvalitet är hon själv medveten om, men den syns inte så mycket utåt. Däremot påverkar den som sagt hennes charm och elegans och gör den en smula sträv och krävande. Hon ville trots allt bli polis. En annan kvalitet som påverkar Venus är månen. Men eftersom månen befinner sig långt nere under ytan så har varken Marines vänner eller hon själv koll på den kraften. Stark är den dock, och ger hennes charm och elegans en besjälad känsla. Eftersom den klingar mot en fond av Stenbocken så skapar denna känsla en air av ambition. Hon drar sig, med andra ord, inte för att använda sin charm för att uppnå sina mål. Såtillvida är hon kanske lite extra mycket fransyska. Och två av dessa tre planeter, Venus och Saturnus, står i eldtecken, vilket innebär att hon har temperament.

Jordig måne

Hade hon bara väntat en stund till med att födas så hade hon kanske varit alldeles för eldfängd för juridik och politik, men månen hann inte lämna jordtecknet Stenbocken, vilket gör henne mer sansad och systematisk än om månen hade hunnit in i eldtecknet Skytten. Skall man arbeta med den ökänt komplicerade franska byråkratin så gäller det att vara skärpt. Och ha en känsla för det som andra kan se som bagateller.

Saturnisk skärpa

En god del av Marines Le Pens skärpa har sin förklaring i just trigonen mellan Saturnus och månen. Utan månen kan Saturnus bli fantasilös, snål och torr. Utan Saturnus kan månen bli sentimental, utsvävande och inbilsk. Tillsammans tar de fram det bästa i varandra, men det kan bli rätt kallt. Det är där trigonerna till Venus kommer in i bilden. I och med att både Saturnus och månen får prägel av ljuva, varma Venus motverkas kylan. Och trigoner är lagom enkla länkar som ger en lätt medvind men inte snabbare än att samvetet hänger med. Rundgången som gör dessa tre trigoner till en triangel, eller som det heter: en stortrigon, skapar den där magin som ger henne flyt även när andra skulle ha börjat tvivla. Hon är rätt säker på sin sak.

Noderna som nål

Men det beror inte bara på stortrigonen. Det beror även på att Månens norra nod är placerad precis på andra sidan av västra horisonten, ungefär lika nära som Saturnus, men under. Och månens noder är den karmiska kompassnålen. Noderna är alltså alltid mitt emot varandra.

Sydnoden, som pekar på det hon är trygg i, det hon kan vila i eftersom det är karmiskt välbekant, är strax ovanför den östra horisonten.

Där är Vågen. Sydnoden i Vågen på AC ger Marine Le Pen den framtoning av att vara pålitlig och dominant som både fienderna och beundrarna ser hos henne -- den auktoritära juristen som gärna tar plats.

Att villigt gå i döden

Nordnoden precis under DC ger henne något ganska speciellt, nämligen ett medvetande om att hon mycketväl kan dö i strid för sin sak. Hur kan hon ta det så lätt? Det beror inte på att hon är överdrivet religiös. Men hon har en syn på döden som präglas av att hon föddes under studentrevolten 1968. Under denna omvälvande period var Uranus i konjunktion med Pluto. Uranus låter oss se att våra vanliga tankar inte alls är så självklara. Och Pluto låter oss tänka på döden. Våra vanliga tankar kring döden är alltså inte alls så självklara. Döden kan innebära något helt annat än vi tänker oss! Och Marines generation är född under den osynliga dubbelstjärna som öppnar medvetandet för en sådan inställning. Dessutom, just i Marines fall, står den mot bakgrund av Jungfruns rena tecken. Här finns ingen plats för baktankar och B-planer, kompromisser och glidningar. Virgo, Jungfrun, är ärlig och rak utan att tänka på kostnaderna. När döden är redo för henne, då är hon redo för döden. Och den blir nog inte som man har tänkt sig. Hon tänker inte oroa sig. Det passar inte hennes praktiska sinnelag. Därför kan hon le både varmt och lite överlägset åt dödshoten.

Sikte på Valhall

En annan orsak är att nordnoden, hennes karmiska färdriktningsvisare, pekar ditåt. Inte till döden som sådan, utan till döden som port, DC. Genom dödens port, över tröskeln och förbi dess stränga väktare går hennes väg förr eller senare och det är hon helt klaröver. Det skrämmer henne inte. Tvärtom är de flesta av hennes stora inspirationskällor människor som redan tagit steget över, och inspirerar därifrån. Att hon en dag kommer att följa sina hjältar är inget hon tvivlar på eller romantiserar kring. Det bara är så. Och tills dess tänker hon strida som den lejoninna hon är och utarbeta den mest praktiska politiska vision hon är kapabel till.

Ledarskap som konstform

Jupiter i Jungfrun kommer att ge henne få alternativ, det är hennes mission att leda, och med månen i trigon till Jupiter gör hon det med smittande entusiasm. Jupiters harmoniska relation till månen gör ledarskapet närmast till en konstform. Att månen dessutom är i Stenbocken ger känslan envishet, uthållighet och ambition. Hur de psykologiska mekanismerna kring den känslan fungerar ser varken hon själv eller andra, eftersom månen, som vi konstaterade redan när vi talade om tur och stortrigonen, verkar under ytan, i de djupasteunderjordsrymder. Hennes ledarskap går, sin praktiska inriktning till trots, på konstnärlig intuition.

Lunas djup

Marine Le Pen improviserar mer än man kan tro. Och hon gör det från månen i Stenbocken, djupt nere i tredje huset, nästan vid IC.

Månen, känslans intelligens där nere i djupen, är nästan som en sorts sambandscentral. Den resonerar med både Pluto, Jupiter och Venus i öster och med Saturnus, nordnoden och Kiron i väster. Utan att hon vet annat än att någonting inom henne ger henne ett djup. Det lunära ger alltså extra djup och känsla åt både det joviala och det veneriska draget i hennes personlighet. I det avseendet är hon konstnärinna. Månen har även en distinkt resonans med Uranus, men i form av en kvadratur. Det betyder att hennes känslomässiga intelligens är på kant med det där som gör hennes mentalitet spännande och nytänkande.

Spontant tvivlar hon på auktoriteter och invanda tankemönster och när hon lärde sig hantera sin rebelliska natur var det detta som gjorde henne till en politiker.

När detta skrivs pågår sista röstomgången. När det läses vet vi hur det gick. Troligen fick det franska folket inte sin första kvinnliga president den här gången heller, men det kom ännu närmare än förra gången. De djupa folklagren stöder henne. Men många är för uppgivna för att rösta. Lyckas hon få fart på soffliggarna så beror det på den sträva, väckande kvadraturen mellan månen och konjunktionen Pluto-Uranus, parad med den lika sträva kvadraturen mellan den mystiskt trippade Neptunus i skumma Skorpionen nere under horisonten i andra huset och stortrigonens charmanta Venus i stolta Lejonet. Det kan se ut som en skavande aspekt men leder ofta till en idealiserad syn på den eller det man bryr sig om. När hon smickrar sin publik, eller sitt folk, så kan det alltså vara äkta även om det egentligen är överdrivet. Sådant kan faktiskt få sega och motvilliga soffliggare på fötter för att masa sig iväg till vallokalen i tid. Om de bara råkar ha tv:n på så de hör hur mycket hon tror på dem och deras framtid som fria, franska medborgare.

Tro som urkraft

Marine Le Pen tror. Hon är troende. Hon är inte egoist, inte materialist, inte ateist, inte heller religiös i traditionell mening, men hon är troende. Hon tror på den franska tanken och på fria nationalstater. Hon tror på folksjälarnas fria förbund. Och hon tror på en meningsfull död, när den än kommer. Fast i grund och botten är hennes tro av det där ogripbara slaget. Skulle man fråga så skulle hon nog bara svara med en politisk klyscha. Svaret skulle vara undvikande. Tron är viktig för henne. För viktig för att blottas och beskrivas i ord. Men med nordnoden på DC, gränssnittet till den Andra Världen, och en Kiron som råkar backa just när hon föds så är det givet att allt i hennes privatliv som kan skava och svida bara triggar henne att aldrig vika ner sig och aldrig sluta sträva.

Hon skulle gärna dö i strid och hon skulle dö i någon sorts visshet om att inte ha levat förgäves även om hon aldrig når presidentposten. Hon skulle dö med känslan att nu, nu går jag till mina fäder. Nu går jag till hjältarnas och hjältinnornas sfär, de som har inspirerat mig och givit mig mod under hela mitt liv. Hon skulle dö med Jeanne d’Arc i åtanke.

Men vi lär se mer av henne först, oavsett hur det gick i valet 2022.

Emmanuel Macrons dramalärarinna, sedermera hustru, säger att han är ytterst diskret, för att inte säga förtegen, den unge, franske presidenten. Inte bara med vems miljoner och miljarder han satte i rörelse som framgångsrik bankman i en investeringsbank, utan med vem han är som människa, vad som driver honom, vad han drömmer om, vad han strider för och vad han strider mot. Man får en distinkt känsla av ambition när man möter hans blick. Men vad är det han eftersträvar? Han känns inte som en typisk maktmänniska.

Han är musikalisk, bildad, ekonomiskt sinnad och har en, vad det verkar, osviklig känsla för vad som går hem. Kort sagt, mannen är, bakom den otadliga fasaden, ett mysterium. Hade han varit en privatperson vilken som helst så hade han förstås fått vara ifred med sitt mysterium. Men han är ju inte det. Tvärtom. Han leder, som förste man för andra mandatperioden i rad, Europas flaggskepp och forna imperium, de fria folkens förening. Att vara frank betyder att vara fri. Frimodig. Frisinnad. Frihetlig. I frankernas land råder strejkrätt. Och då menar jag absolut strejkrätt. Vem som helst får enligt fransk grundlag strejka för vad som helst utan att anställningen äventyras. Denna rätt är inte billig, men helig. Och den utnyttjas. Och missbrukas, förstås. Men få om ens några andra länder sätter sin tilltro till lagar, regler, rättigheter och skyldigheter som de fria folkens Frankrike. Samtidigt som de gillar att ta ut svängarna, runda hörnen och gräla om skitsaker. Fransoser fascinerar nästan lika mycket som fransyskor.

Hal ål

Emmanuel Macron är nästan lika svårgripbar genom sina politiska uttalanden som genom sitt bankmannamässigt neutrala yttre. Han har ett uttalande för varje potentiell väljare, heter det, och det ligger något i den saken. Han må ha vunnit för att väljarna helt enkelt inte tordes ge sin röst till någon vars namn så gott som alltid uttalas med prefixet "den högerextrema", vilket signalerar en varning till alla nyhetskonsumenter. Men vann gjorde han. För andra gången i rad. Visserligen finns det alltid frågetecken kring det där med rösträkning men faktum är att Macron är president för andra omgången i rad, vilket alltså inte har hänt i fransk politik i mannaminne.

Dörrvaktens blick talar

Får vi därmed kasta oss över hans horoskop och slita upp det perfekta och anonyma omslagspappret för att med lystna blickar ta reda på vad som döljer sig där inne? Det är inte självklart. Han vill ju ha sitt inre för sig själv. Å andra sidan kommer inte bara hans närstående, inte ens bara de franska folken, Frankrikes medborgare, nej inte ens bara vi i EU, utan i förlängning hela världen att påverkas av hans inre. Om han nu har ett inre. Hans yttre avslöjar som sagt lika lite som hans politiska uttalanden om den saken. Så det är visserligen fortfarande en samvetsfråga, men det ligger tunga argument på båda vågskålarna. Det är en hederssak att visa respekt för en människas personliga integritet. Men det är också en plikt att göra vad man kan för att förstå vad som driver en makthavare. Inte minst en makthavare av den geopolitiska betydelse som tillkommer en fransk president. Du avgör. Slutar du läsa här så har du min respekt. Fortsätter du så är det mellan dig och ditt samvete. För utan ett gott samvetes sällskap är den himmelska informationen ändå opålitlig, om den ens går att begripa. Det rena underhållningsvärdet är lika tveksamt som näringsvärdet hos Pepsi och Pringles. Det egna samvetet är alltså både dörrvakt och potentiell guide, och ingenting man blir av med. Låt oss alltså nalkas hans himmel med aktning, om alls.

Människan är en mikrokosmisk motsvarighet till makrokosmos. Det är nyckeln till denna urgamla och märkligt exakta vetenskap från tider långt innan uppspaltningen i naturvetenskaper och humaniora, eller andevetenskaper, som man på både norska (åndsvitenskaper) och tyska (geisteswissenschaften) kallade de ämnen som på anrika lärosäten som Cambridge kallas Moral Sciences. Innan denna uppspaltning klöv det mänskliga medvetandet i ett yttre och ett inre, så fanns en mer hermetisk ansats och den tog sig bland annat uttryck i en moraliskt kvalitativ syn på astronomin, som gav den en direkt förbindelse med det vi i dag kallar psykologin, alltså kunskapen och forskningen om själen.

När vi nu tittar på Macrons himmel så är det därför verkligen både hans egen aura och den himmel som fanns när han tog sitt första andetag, och som kommer att prägla hans inre rum till dess han andas ut för sista gången. Prägeln är given och oföränderlig. Vad han gör med denna prägel, och vad han gör av de egenskaper den ger honom, det är upp till hans fria vilja.

Solpannan

Så, vad präglar Emmanuel Macron? Förutsatt att tid och plats för hans födelse verkligen stämmer, och det har vi anledning att förutsätta, så ser hans inre himmel ut ungefär på följande sätt. Vi visar den först utan att dra streck mellan de planeter som har en speciell resonans med varandra. Det gör vi allt eftersom vi fördjupar förståelsen av det vi ser. Så vad är det som är slående vid första anblicken?

Solen i pannan, förstås. Som dessutom är tätt flankerad av både Venus och Merkurius. Därefter ser man nog att ytterligare ett stort ljus lyser precis mittemot solen med sin drabant Merkurius. Det är Jupiter. Solen, Merkurius och Venus lyser upp det rum som är märkbart för alla som ser Emmanuel Macrons blick. Solen är hans starka jagkänsla, Merkurius, som i hans fall knappast går att skilja från solen, är hans kvicka intellekt och hans förmåga att komma igenom, höras genom bruset. Venus bidrar med elegans, finess och en viss air av fulländning, det där som gör att det inte riktigt finns något att anmärka på. Utom möjligen just att det inte finns något att anmärka på, förstås, vilket gör Macron svåråtkomlig.

Svåråtkomligheten

Men själva svåråtkomligheten beror egentligen inte så mycket på Venus. Inte på elegansen och den charmanta finessen i hela hans uppenbarelse. Nej, den beror på ljuset mittemot, som hans medmänniskor inte ser, men kanske anar att han liksom har bakom ryggen. Och det är just det. När Jupiter står i sjätte huset, alltså det område som alltid utgörs av första delen av en planets vandring genom den underjordiska sfären, då är det som att medmänniskorna anar att han har en vision, en plan, en hemlighet eller en baktanke, men de kan inte se vad det är. I just det här fallet lyser det joviala ljuset i Kräftans tecken. Solen med följe lyser i den målmedvetna Skyttens tecken. Redan där är situationen en smula spänd. Jupiters ljus lyser nämligen upp det möjliga. I Jupiters ljus tenderar man att se dolda tillgångar och resurser. Men vad skall han göra med dem? Ingen vet! Eller jo, han själv har nog en aning, men inte mer. Jupiter är ju å ena sidan under ytan, under hans klara medvetandes horisont, men å andra sidan förbunden med solen via en lätt besvärande resonans, en opposition. Opposition mellan solen och Jupiter är inte besvärande. De är mest en sorts påminnelse om att även baksidan av saker och ting kan ha en ljus aspekt. Följden är att man får energi. Man blir energisk, pigg, oftast rätt optimistisk även i motgång. Macron upplevs helt enkelt som å ena sidan extra solig, extra strålande, men å andra sidan oåtkomlig.

Så vad gör Jupiter i Kräftans ombonade tecken? Hittar resurser, såklart. Pengar, kapital, råvaror, saker ingen har tänkt på tidigare, eller som har glömts bort. Och Kräftan måste inte vara familjens trånga krets. Familjen Macron är ändå en smula udda, med hans 28 år äldre fru med egna barn. Själv har Emmanuel inga barn, han trivs utmärkt med den lite mer distanserade sämja som en äldre fru och styvbarn ger. De har trevligt ihop, men det är inte familjen som är Emmanuels revir. Det är Frankrike.

Så, varför är han inte nationalist?

Nja. Alltså. Ibland är han ju det. Hans patriotiska retorik är ibland alldeles hjärtknipande. Såpass, iallafall, att många fosterlandsvurmande fransmän (och fransmän är generellt fosterlandsvurmande) spetsar örat och blir berörda. Inför en annan publik kan han med samma strålande patos tala sig varm för överstatligt samarbete med Bryssel som centrum.

Investment

Det är svårt att riktigt veta var man har honom. Men han utstrålar den pålitlighet som bara en erfaren investeringsbankman är kapabel till. Hur går det till? En hemlighet är att Jupiter är i retrograd. Det betyder att hans näsa för resurser inte bara sniffar sig framåt, utan att han även går tillbaka i sina egna fotspår och tar en andra titt på sina fyndplatser. Han reviderar. Omvärdering är hans livsluft. Så blir man en genial investerare och så blir man en progressiv politiker utan ideologiska skygglappar. Emmanuel Macron är helt enkelt inte lojal mot någon speciell ideologi. Alla tror det, och det är därför han, med sin merkuriala kvickhet, slingrar sig ur de retoriska fällor som dagligen gillras mot honom av journalister och politiska rivaler.

Macrons hemlighet är att han är en slipad och diskret investerare.

Den självsäkerhet han utstrålar är intimt förbunden med det ovanliga faktum att solen och Merkurius är på precis samma grad. Det finns alltså exakt noll distans mellan jagkänsla och logik; logik och resonemang; resonemang och retorik. Han känner sig alltid objektiv. Även när han skapar den verklighet han beskriver genom att beskriva en vision som strålar in från det möjligas joviala värld bakom hans rygg. Han vet hur man finansierar projekt. Hur man trollar fram resurser ur tomma luften.

Lejonkungen

Nästa sak som är ganska påfallande är den krigiska Mars. I majestätiska Lejonets tecken. Också bakom honom, från oss andra sett. Också backande, från jorden sett. Men ovanför horisonten, så att han själv är klar över denna kvalitet, trots att inte vi andra får grepp om den så lätt.

Att Mars, den exekutiva kraften, rörde sig genom Lejonets tecken när den nyfödde Emmanuel andades in den kosmiskt genomstrålade luften, det kan man kanske vänta sig av någon som i praktiken är vald till kung över de fria folkens rike. Men att den vid tillfället rörde sig bakåt, hur påverkar det Mars verkan? Precis som med Jupiter handlar det om att han tenderar att gå tillbaka i sina spår, men här inte för att se om han missat ett fynd, utan för att se om han missat en fajt. Det gör honom till en mycket grundlig vinnare. Han vinner inte bara striden, han vinner kriget. Och han vinner inte bara kriget, han kanske, kanske vinner även freden. Det skall nu mycket till att vinna någon fred i det kollapsade imperiet, där de koloniserade folken har fått stående fribiljett att bosätta sig i la France självt. Framförallt de muslimska enklaverna skapar tusen olösliga problem med allt från språksvårigheter till kolliderande seder och rena religionskrig med terrorism, öppna mord och kyrkobränder.

Centerextremistens brutalitet

Hade Emmanuel Macron varit en svensk politiker så hade han knappast betecknats som centrist. Han hade betecknats som hårdför extremhöger. Men Sverige är lite speciellt och det finns egentligen ingen anledning att använda svenska mått på utländska politiker eller utländsk politik. Vi skall bara hålla det i bakhuvudet så att vi förstår vad som menas när man kallar Macron för socialliberal. Det är inte Annie Lööf vi talar om här. Inte ens Jimmie Åkesson. Det är ledaren för ett land med dagliga bråk och kravaller av den typ vi såg under påskhelgen. Men där polis och den speciella insatsstyrka som kallas gendarmeri utan att tveka sätter hårt mot hårt, med kraftfulla vattenkanoner, gummikulor, elchockvapen, förutom de hårda batongerna som är långa som basebollträn. Macron, centristen, skulle aldrig få för sig att ifrågasätta eller äventyra statens självklara anspråk på absolut våldsmonopol. Hans Mars går tillbaka i sina fotspår för att, metaforiskt talat, sätta en kula i pannan på sårade fiender. Han är grundlig. Och drar sig inte för att dräpa. Men helst med finess. Brutalitet kan också skötas med finess. När han vunnit presidentvalet sågs han och familjen fridfullt flanera längs Paris kvällsbelysta gator. Vad man inte såg, eller ens hörde, var de våldsamma sammandrabbningarna med arga demonstranter ett kvarter bort. Det sköts snyggt, det franska bullret.

Försåvitt detta har med Macrons inflytande att göra så beror det på att dödsplaneten, dvärgen Pluto, står i en sextil till Mars. Och Pluto är inte ensam. Med sig har den Emmanuel Macrons nordnod. I Vågen.

Sextilen ger en resonans mellan planeter som är mycket snabb. Deras inflytanden når varandra snabbare än samvetets varningsklocka. Sextiler har så att säga överljudsfart. Blixtsnabbt och oreflekterat slår alltså Pluto till och bistår Mars med ammunition. Nordnoden är också där, vilket ger Macron känslan att detta är helt i linje med hans karmiska bestämmelse. Det är som det måste vara. Han är på väg till en position där han dömer (Vågen bedömer, överväger) på liv och död. Han kan starta krig, han kan sluta fred. Visserligen är han inte för dödsstraff, men polisen har sina befogenheter. Och landet har kärnvapen och en enorm armé.

Havet och Hades

Vidare från Pluto går det ytterligare en sextil, till Neptunus. Neptunus, det djupa havets intelligens, kan vända på känslor, så att man ser det som är positivt i det som är negativt, och omvänt. På så sätt kan även polisbrutalitet ses som något önskvärt, eller iallafall nödvändigt. Och Neptunus har denna snabbkoppling till Pluto, som är Hades, dödsrikets konung. Dessutom finns det en mer normalsnabb koppling, en trigon, mellan Mars och Neptunus, som inte går via Pluto. Vi ritar ut sextilerna via dödens Pluto i Vågens tecken och trigonen utan Pluto:

Jungfrulig rationalism

Nästa sak som faller en i ögonen är gränssättande Saturnus, här i passande mörkblått. Även Saturnus backar, och befinner sig återigen någon grad in i Jungfrun, där den genom sin stränga effektivitet gör rättvisa åt Jungfruns systematiska nit och kärlek till det rena och enkla.

Saturnus är minnet. Inte minnena som sådana, inte heller det ljus i vilket vi ser dessa, utan själva erinringsförmågan. Backar Saturnus, och det gör den rätt ofta, så tenderar man att se över sina minnen då och då, för att dra lärdom av dem. Minns man vad man varit med om, hur man har agerat i olika situationer och hur resultatet blev, då blir man givetvis en smula klokare än om man inte bryr sig om att dra sig till minnes. Spridda erfarenheter samlas till erfarenhet, livserfarenhet, och lägger sig till grund för kloka beslut. Macrons saturniska intelligens har en sextil till Jupiter, rakt ner i djupet, och en trigon resonans med klustret sol, Merkurius och Venus. Solen är jagkänsla, det vill säga ansvarskänsla och myndighet, Merkurius är kommunikation. Venus är elegans. Alla dessa tre, i målmedvetna Skyttens tecken och alla dessa tre i kommunikativ samklang med den strikta kraft som kallt skär bort allt som inte hör dit; allt som inte behövs i en aktuell situation, så att uppgiften tydliggörs.

Vi åskådliggör dessa resonanser med blåa streck:

Vi har en bit kvar, men redan nu börjar en bild framträda av den mentala stringens och effektivitet som präglar den intelligente men oåtkomlige Macron. Som har för avsikt att reformera hela sitt land för att leda världen in i den nya världsordningen.

Lynniga Luna

Men är han inte konstnär också? Jo. Han har tävlat som konsertpianist. Hans fru var en gång hans dramalärarinna. Hennes dotter var för övrigt hans klasskamrat och alla trodde att det var de som var ihop. Macrons förmåga att hålla masken röjde inte relationen förrän tiden var inne. Så, vad i hans himmel pekar på den där musikaliteten? Månen. Jupiter också, förstås, men framförallt månen. Och månens känsliga intelligens har en spännande, och inte helt okomplicerad, resonans med Mars. De är på kant. Kvadratur. Detta ger Emmanuel Macron hans beskärda del av temperament.

Sveda och ljus

Betänker man därtill att svidande vassa Kiron är i samma tecken, praktiska Oxen, så förstår man att något sporrar honom. Kirons till ljus förvandlade sveda strålar på ett välgörande sätt ut åt två håll, skapande en positiv resonans med å ena sidan solkomplexet och å andra sidan med Saturnus. Här har vi både gåtan och dess lösning. Enbart med den djupt gömda och redan i sig osynlige Kiron, som även den backar och därmed återupplever sin egen smärta, fullbordas den stortrigon som man har anat hela tiden. Men bara i den utsträckning svedan bejakas har han det flyt som trots allt utmärker honom. Att han bejakar det som smärtar, fastän han även lider av det, det ser man redan på hans smärta, närapå asketiskt utmärglade gestalt.

Fransk revolution

Men, måste man slutligen fråga sig, vad är det där med hans besatthet av reform och omdaning? Varför skall alla institutioner nödvändigtvis vara så annorlunda? Macron är säker på att vi går mot nya tider och att dessa inte kommer att likna de gamla. Han är visserligen kapabel till passion och känsla men han är extremt idéstyrd och fokuserad. Södra noden i Vädurens tecken visar att han är trygg och hemtam med att ta initiativ. Norra noden i Vågen visar att han vill skapa en harmoniskt balanserad värld och Plutos närvaro i denna norra nod visar att han är beredd att dö och döda för detta mål. Revolution är ok. Bara det går snyggt till.

Vilket dessutom är ganska franskt.

Viral diskretion

Men som sagt: Emmanuel Macrons besatthet av nytänkande och reform, varifrån kommer den? Den kommer från den himmelska intelligens vi har kvar att betrakta. Det är en av de stora osynliga, som egentligen är inkräktare som kretsar kring det egentliga solsystemet för att störa oss. Så att vi inte somnar vid ratten. Det handlar om Uranus. Och hans Uranus står i den hemlighetsfulla Skorpionens tecken. Det kan alltså röra sig om ytterst hemliga operationer. Det högteknologiska biolabbet i Wuhan byggdes av Frankrike, visste du det? Det är möjligt med dagens bioteknik att specialdesigna ett virus som angriper en enda specifik människa, som man av något skäl vill sätta ur spel. Sådana virus kan färdas på och smitta oräkneliga kurirer utan att de får några symtom, och när viruset når den avsedde, så blir det plötsligt dödligt. Det förenar sig med just vederbörandes unika DNA och monterar ner systemet. Det ligger i sakens natur att vi inte vet så mycket om de operationer som kanske förbereds eller kanske rentav genomförs, men geopolitiska analytiker menar att det är sådana virus som Putin fruktar och det är därför han håller så tydliga fysiska avstånd till människor. Kanske är det därför han i skrivande stund ser så sjuk ut också, vem vet. Vad man vet är att tekniken finns och att läkemedelsindustrin och försvarsindustrin inte längre är två separata verksamheter. Och att Wuhan Institute of Virology skapades 2017, strax före Macrons tid, med hjälp av franska experter och en fransk mångmiljardär, Alain Mérieux. Vi vet givetvis ingenting alls om Emmanuel Macrons eventuella engagemang i detta projekt, vare sig som finansman eller som politiker, men vi vet att han är psykologiskt kapabel att genomföra den typen av projekt. Uranus kan inte bara se det möjliga i det omöjliga. Uranus kan även intellektuellt motivera initiativ som ett normalt sinnelag aldrig skulle överväga.

Ett triangeldrama

En radikal omdaning av hela världssamfundet förutsätter en stark Uranus. Helst i Skorpionen. Och det har Macron. Den resonerar med månen, både direkt, via en opposition, och indirekt via Mars och två kvadraturer. Vi visar: Uranus och månen i opposition, även länkade med kvadraturer via krigiske Mars.

Uranus och månen i opposition brukar betyda att man inte gärna binder upp sig i förtroliga relationer. Många ungkarlar har denna opposition. Man föredrar den hövliga och trevliga sämja som kan uppstå med spännande vänner och intressanta bekanta, professionella kontakter och ... tja, varför inte en riktigt trevlig 24 år äldre fru och några styvbarn.

Omvägen via Mars innebär två kvadraturer. En av dem har vi redan berört. Det är den mellan månen och Mars, som ger Macron temperament och ett konstnärligt sinnelag. Den andra är mellan Mars och Uranus, och ger honom modet att bryta ny mark, kasta sig in i högriskprojekt och kanske vara något av en gambler. Vilket låter som ett bra recept för en geopolitisk storspelare.

Himmelsk mimersbrunn

Det finns alltid mer. En människas himmel är outtömlig och det vi här har skisserat är ett fragment. Men det är ett fragment som ger Macron en antydan till de karaktärskonturer man inte så lätt ser utan de verktyg vi nu har använt. Människan är i sanning ett mikrokosmos!

Även människan Emmanuel Macron, just nu president i Frankrike.

Vilken statschef trotsar alla råd och varningar och flyger till Moskva för att luncha med Putin bara dagarna innan angreppet på Ukraina? Från en svensk synvinkel kan det tyckas fullkomligt obegripligt att en man som Jair Bolsonaro är så populär i världens femte största land, Brasilien. Hur kommer det sig att så många brasilianare stöder en sån där hök? Vad ser dessa kvinnor och män, rika och fattiga, medelklass och bohemer av alla åldrar och etniciteter i en, vad vi skulle tycka, oborstad hårding. Inte en bullrig, fredlig Trump, utan en riktig stridspitt.

Jaha, kan man tycka. Sydamerika är Sydamerika och det berör väl inte oss så mycket? Fast jo. Det gör nog det. Det är inte riktigt en smaksak att intressera sig för sydamerikansk politik och i synnerhet inte brasiliansk. Inte längre. Eftersom Bric. När ukrainaaktuella Ryssland nu drabbas av västvärldens sanktioner och samtidigt måste upprätthålla sin image av att vara oresonliga återstår att höra med sin gamla allians med B, I och C. Ryssland är alltså R i Bric; i Brazil, Russia, India, China. Allt mer inkluderas även Sydafrika, då heter det Brics. Dessa jätteländer har inga tydliga avtal, vad man vet, men träffas och stämmer av. Målet är att vara starka spelare i den nya världsordningen, den multipolära vision som nu seglar upp som ett alternativ till den globala vision som steg för steg förverkligas när organisationer som Förenta nationerna (FN), Europeiska unionen (EU), World Economic Forum (WEF), Internationella valutafonden (IMF) och andra aktörer knyter ihop sina verksamheter.

I Brasilien, där det liksom här är valår i år, står nu kampen mellan den erfarne och relativt renhårige gamle fallskärmsjägaren Jair Bolsonaro, med sin kärva och hårdföra framtoning, och den erkänt korrupte men enormt folkkäre före detta fackpampen Lula, arbetarpartiets Luiz da Silva, som trots att han dömts till 12 års fängelse för ekobrott just fått klartecken att kandidera i årets val. Och skulle Lula, som han kallas, vara alltför belastad av sin dom så har han ett ess i ärmen i form av en annan vänsterpolitiker, den genomsympatiske Fernando Haddad. Många tippar dock på Lulas återkomst. Hatad eller beundrad: Bolsonaro väcker frågor.

Bolsonaros politik är nådlöst, för att inte säga brutalt, pragmatisk. Han har varit aktiv i kongressen i ett kvartssekel, bytt parti ett flertal gånger när plattformen inte passade honom, uppfattas som befriande ärlig och fick nästan 55 procent av rösterna i valet 2018 trots sina många bryska och elaka uttalanden om allt och alla som vi svenskar generellt uppfattar som sympatiskt; det må vara feminism, homoäktenskap, invandring, abort, kriminalvård, ekologi och nedrustning, kort sagt GAL-värderingar. Jair Bolsonaro har givit renodlade TAN-värderingar ett ansikte. Och han är alltså omåttligt populär.

GAL–TAN-skalan åberopas inte så ofta längre. Den kritiserades för att vara för grov. Kritikerna raljerade och kallade den OND–GOD-skalan. GAL står alltså för Green, Alternative, Libertarian, alltså grön, alternativ och liberal. Sådant som man skall vara för om man hänger med och är modern, i västvärldens narrativ. TAN står för motsatsen: Traditional, Authoritarian, Nationalistic.

Korruption

GAL har inte fått bukt med problemen i Brasilien. GAL har försökt och GAL har misslyckats rejält. Korruptionen bland progressiva, liberala politiker har ökat, skandalerna har duggat tätt, våldet och skjutningarna har eskalerat till groteska proportioner. Rosengård och Järva ter sig paradisiska i jämförelse. Hela filosofin med dialogpoliser och en stark socialtjänst har blivit en drivande del av problemet, inte av lösningen.

Kanske kan man ana varför en Jair Bolsonaro uppfattas som en lösning, även för annars progressiva brasilianare med mjuka värderingar. Och kanske kan man, om än lite motvilligt, börja ana att det skulle kunna vara en tidsfråga innan en svensk Bolsonaro upplevs som en lösning även av vår mindfulla, klimatsmarta GAL-medelklass med örtté och barnen i waldorfskola.

Vissa kallar Bolsonaro “Tropikernas Trump” och de tu må ha en viss värdekonservatism, en del pragmatisk nationalism och ett grovt språk gemensamt men den i grund liberale Trump har exempelvis aldrig fattat vitsen med rasåtskillnad och att förbjuda samkönade äktenskap. Den till synes liberale Obama svängde i den frågan först när han riskerade att förlora valet annars. Nej, Bolsonaro är värdekonservativ på riktigt, och skäms inte för att hylla både Chiles lika fruktade som hatade Pinochet och en rad inhemska ledare med hårda nypor.

Är han mänsklig?

Motvilligt väcks här en viss fascination. Vem är denne man? Är han över huvud taget mänsklig? Finns han på riktigt? Att han är så populär, när han är så argsint och fräck, även mot potentiella röstare, kan förklaras med den kaotiska situationen i Brasilien. Men hur skapas en Bolsonaro? Av vad för slags stjärnstoft är hans aura spunnen, vävd och skräddad?

Törs vi, får vi, kan vi ställa den frågan?

För om vi inte kan göra det med gott samvete, så kan vi inte göra det alls. Dels, förstås, för att det vore oetiskt. Men även för att vi för att få tillförlitliga svar måste använda samvetet som sinnesorgan, och alltså inte kan åsidosätta det. Nyfikenhet allena räcker helt enkelt inte. Inte om vi vill vara sakliga. Då står nyfikenhet rentav i vägen.

Nyfikenhet i all ära. Men denna mäktiga, ja oumbärliga kraft, ställer det egna jaget i centrum. Man fikar efter det nya. Man vill norpa åt sig kunskaper, och ha dem för sig själv. Kanske skryta lite med dem, kanske trösta sig lite med dem. Men så fort det nya blir gammalt så blir det tråkigt, det förlorar sitt nyhetsvärde och sjunker i glömska. Den nyfikna är en nyhetsknarkare, en skvallernarkoman. Och med den kraften kan man inte lita på sitt vetande. Så det är inte bara en moralisk fråga, det är även en teknisk fråga. Kan jag övervinna min inre skvallertant och min inre moraltant? Har jag inget bättre, inget värdigare och mer bestående, att komma med?

Det värdiga, det bestående, är intressekraft. Intresset för alla de olika sätt på vilket man kan vara människa. För det mänskliga i människan. Hur tråkig, rolig, galen, trevlig, elak, kunnig, korkad eller osympatisk vederbörande än är. Hur dålig eller skicklig på sin roll i livets teater vederbörande än är.

Kan man ärligt uppbåda en sådan intressekraft, då kan man se sitt samvete i ögonen. Samvetet har en ögonavläsare och kommer då att öppna dörren till det mänskliga i den människa man intresserar sig för.

Man kan likna ett horoskop vid ett iris; tolkningen vid irisdiagnostik.

Vi kan alltså få köpa en ögonavläsare av vårt samvete. Den kostar. Men om det är samvetet vi köper den av (det finns billigare på svarta marknaden) så kommer den att vara värd sitt höga pris.

Vad den kostar? Den kostar dina fördomar och din nyfikenhet. Det du får i stället är kunskaper och intresse. Sanning och ljus, om man så vill. Givetvis i begränsade doser, men man vill kanske inte ha mer än man kan göra nytta med. Så den som slutar läsa här har min fulla förståelse, för att inte säga sympati.

Den som fortsätter ändå har min välvilliga skepsis!

Med denna varning i åtanke nalkas vi nu tröskeln till människan, mannen och ministern Jair Bolsonaros inre värld.

En sak till bara: Man kan naturligtvis tolka hans yttre uppenbarelse; hans gestalt, hållning, kroppsspråk, mimik, tonfall och ordval. Man kan bilda sig en uppfattning grundad på de livsval och beslut han har fattat under sin tid på jorden. Eller på hans barndomsupplevelser och föräldrarnas karaktär. Dessa källor till kunskap är inte att förakta. Och ytterst sett så kan inte äkta kunskaper utvunna på olika sätt motsäga varandra. Risker för feltolkningar finns alltid, även i astrologiska analyser. Men metoden är tämligen beprövad och görs den samvetsgrant är den också förbluffande pålitlig. Det är berättigat att fråga sig hur den kan fungera. Svaret på den frågan skulle riskera att kullkasta hela vår naturvetenskapliga världsbild, så den får vänta. Det får räcka med att notera att den här typen av undersökningar må ses som ett led i att återbesjäla universum. Som kanske aldrig var så stumt, kallt och dött som astrofysiken ger vid handen. Hursomhelst är det en smula ovetenskapligt att avfärda rön som bygger på en världsbild man inte greppar.

Nu åter till Jair.

Det kanske mest slående vid en första anblick av hans himmel är det stora kors han har att bära. Begåvningar finns det gott om men korset är tungt och strävt, och finns där hela tiden. Han är en korsbärare.

Att vara en korsbärare betyder givetvis inte att man är något helgon. Men det är sådant stoff helgon görs av. Lidande. Lidande och envishet.

Ser du den röda, lätt högerlutande kvadraten? Det är det stora korset:

Ett av hörnen i denna kvadrat är både över horisonten och öster om mittlinjen. Det betyder att just den aspekten av det stora korset är öppet synlig, det vill säga kännbar, för Bolsonaros sociala omvärld. Och vilken aspekt är det? Jo Mars, förstås. Krigarens intelligens är en aggressiv, konfrontativ och bossig kraft i hans inre kosmos. Denna kraft, denna intelligens, som har den envisa och pragmatiska Oxen som klangbotten, har nu inte bara en koppling till det stora korset, utan även, via en snabbkoppling, till nästa storhet: Stortrigonen, den blåa triangel som gör Bolsonaro till en överlevare. Himlar med både ett stort kors och en stor trigon är ovanliga.

Det finns ett ryskt ordspråk som Putin använde i en rätt färsk intervju: Den som är ödesbestämd att hängas kommer inte att drunkna. Överfört till Jair Bolsonaros inre himmel kan man parafrasera ordspråket: Den som är ödesbestämd att härska kommer inte att dö av ett knivhugg. Inte ens i ett land med sex gånger så många mord som i USA. Eller av covid-19. Trots att han fnyser åt vaccinet. Den stora trigonen gör Jair Bolsonaro till en överlevare. Han har tur. Han är på tur. Och det blev efter ett kvartssekel av envishet och lidande hans tur att styra landet och vara dess självsäkra ansikte utåt. Ingen sätter sig på Bolsonaro.

Visionerna

Och ingen hyser egentligen någon större tvekan om vad han vill. Hans Jupiter har just stigit upp över horisonten, vilket ger hans vision social synlighet. Hans vision är i grund ganska lik den spanske generalen Francisco Francos, eller den chilenske generalen Augusto Pinochets; en polistät, liberalkonservativ nationalism i vilken man betraktar kärnfamiljen som samhällets urcell. Det skall vara lag och ordning, bovar skall jagas upp ur sina hålor och straffas hårt, mödrar skall inte behöva förvärvsarbeta, utan en normal familj skall kunna leva på mannens lön, barnen skall kunna leka i parker och på torg och söta flickor gå tryggt om kvällarna. Grannländernas enorma kokainproduktion skall inte ens märkas av, knarksmugglare skall returneras i liksäckar, tjänstemän skall hållas juridiskt ansvariga för sina beslut och varje tecken på korruption skall bestraffas snabbt och strängt.

Bolsonaro vill skapa ett paradis för de välartade, för de skötsamma, för de kristna och konventionella. Metoderna får vara okonventionella. Han kan sin Machiavelli. Om de goda inte använder de ondas metoder, och värre, så kommer de onda att segra. Den gode som drar sig för att vara hårdare än de hårda är egentligen inte god; han vill bara kokettera med det godas attribut, för att framstå som god. Egentligen är denne hycklare ondare än de onda, som i alla fall är ärliga. Bolsonaro vill vara hårdare, snabbare och smartare än de som inte drar sig för att undergräva samhället för att gynna sig själva. Folk fattar det. Även de som inte tycker om hans stil. Han är hellre effektiv än sympatisk, och demokratin får inte urarta till någon skönhetstävling.

Det är inte speciellt svårt för Bolsonaro att tänka utanför boxen. Han har inte bara Jupiter på själva mötesplatsen till omvärlden; Jupiter står nämligen i konjunktion med den osynlige men kusligt verksamme jätten Uranus. Som kan vända och vrida på varje konventionell tankebana tills den passar Jupiters vision. Och det är en kreativ krigare vi ser här. Mars står nämligen i en intensiv kontakt med Jupiter-Uranuskonjunktionen medelst en sextil, alltså med en blixtsnabb länk som låter honom slå till innan eventuella samvetsbetänkligheter hinner ikapp beslutsprocessen. Mars intelligens utgör i sin tur ett av hörnen i den där tunga kvadraten av fokus genom plikt och plåga. Där har vi hans kors. Han har bokstavligen låtit sig döpas i vuxen ålder, ett evangelistiskt helkroppsdop, och är liksom Putin uttalat kristen.

Men vilken klangbotten har Bolsonaros okonventionella dröm om den konventionella kärnfamiljens beväpnade paradis? I vilket tecken steg Jupiter och Uranus upp i österrand den där eftermiddagen i mars månad 1955? Det kan man nästan gissa sig till. Familjens tecken, såklart. Reviret, skyddsområdet, protektoratet. Mitt hem är min borg. Det tecknet. Kräftan. Där är AC; ascendenten, skötet ur vilket allt föds.

Bolsonaros stora kors har en snabbkoppling till AC genom sextilen. Hans stora trigon har en direktkoppling till AC genom Jupiter och Uranus. Dessa två, den röda kvadraten och den blåa triangeln, är så dominerande på Bolsonaros himmel att vi borde titta lite närmare på dem innan vi går vidare till de övriga aspekterna. Vi börjar med triangeln. Den som ger honom tur i trefaldig mening: tur som i modet att gå på tur utanför sin komfortzon, tur som i tålamodet att vänta på sin tur (och veta att den kommer) och slutligen tur i vanlig mening, det vill säga gudomlig nåd, oförtjänt merit.

Av vad består denna fantastiska triangel? Bortser vi från den osynliga storheten Uranus ett ögonblick så ser vi de tre viktiga intelligenserna; jagkänslans sol, mitt emellan initiativrika Väduren och de drömska Fiskarna, effektivitetens Saturnus i hemlighetsfulla Skorpionen och visionens Jupiter i revirmedvetna Kräftan. Det är Jupiter som har en hemlig ledsagare bakom ryggen i form av den okonventionelle Uranus, som kan förvandla Jupiters vision till något Picasso kunde ha målat. Och som, omvänt, kan förvandla något som Picasso kunde ha målat till en för vanligt folk begriplig och önskvärd vision.

Nere i djupen alstras effektiviteten. Saturnus sorterar bort alla lockande men störande faktorer med sitt strama gränssättande. Här går Bolsonaro på autopilot, han vet inte själv hur mekanismen fungerar, det är mer som en konstnärlig talang han har, att kunna gallra bort det som inte tillför något till visionen. Lägg alltså till att Jupiter har det där stora, osynliga spöket tätt inpå sig, som kan vrida till visionen, och du har det triangulära lyckohjul som gör att Bolsonaro alltid kommer upp på fötter.

Ett kors att bära

Men den kreative krigaren är även en lidande riddare. En korsbärare.

Låt oss återvända till det där korset och se lite närmare på det.

Vad består det av, förutom Mars i Oxen helt nära himlens höjdpunkt? Jo ljuva Venus, i offentliga Vattumannen, återigen stränga Saturnus i hemlighetsfulla Skorpionen och till sist dödsplaneten Pluto i storslagna Lejonet. Venus är dessutom under direkt inflytande av både sensibla månen och kommunikativa Merkurius.

Hur ger detta Bolsonaros lidandets gåva? Ty tänk bara, hur högmodig han hade kunnat bli utan skammens och självförebråelsernas lidande!

En stor kvadrat innebär att det finns två oppositioner. Den ena är mellan arga Mars i stadiga Oxen, och stränga Saturnus i hemliga Skorpionen. Den andra är mellan dödskänslans Pluto i stolta Lejonet, och både sensibla månen och kvicke Merkurius, i luftiga Vattumannen. Innan vi analyserar kvadraten, låt oss titta närmare på dessa oppositioner: När Mars och Saturnus befinner sig i opposition, då behövs ett känslomässigt högtryck för att få igång motivationen. Man är arg på något, och det hjälper inte att skrika och stampa i golvet. Man vill låta vreden ta sig uttryck i konkreta handlingar. Man vill alltså inte bara bli av med vreden, man vill bli av med det som gör en arg. Man blir en effektiv polis, jurist, politiker eller yrkesmilitär. Och detta drag är rentav utmärkande hos officeren och fallskärmsjägaren Jair Bolsonaro. Att Saturnus dessutom är i Skorpionens tecken innebär att han kan hålla masken, inte tappar fattningen, och kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att Mars är i Oxen innebär att han har tålamod, arbetar envist och långsiktigt och inte behöver visa känslor även när han är provocerad. Dessutom är Mars, och största delen av Oxen, i tionde huset, vilket ger Mars en extra touch av ambition, tävlingsinstinkt och strävan. Saturnus i fjärde huset gör att han har lärt sig leva med en permanent känsla av inre ensamhet. Han vet att han måste bära sitt kors själv, och han har accepterat detta. Han söker därför inte sympatier och försöker inte framstå som sympatisk.

Pluto och Venus

Den andra oppositionen är den mellan Pluto och månen, respektive Venus. Oppositionen mellan Pluto och månen innebär ofta ett drag av stingslighet i nära relationer. Han är nog inte så lätt att leva med, Jair. Oppositionen mellan Pluto och Venus förstärker detta drag, så att en känsla av ofrihet och kontroll lätt får fäste i intima relationer. Petite mort kan finnas på menyn, men även därtill hörande svartsjukedramatik.

Detta är kärnan i Bolsonaros stora kors. Kvadraten som omspänner det är kanske mer som en törnekrans. Plutos kvadratur med Mars gör honom ganska självhävdande och lättkränkt även om han inte visar det utåt. Att Pluto dessutom är i första huset, alltså alldeles under den östra horisonten, gör honom extra angelägen om maktpositioner och kontroll. Han initierar processer som i sinom tid skall leda till att han kniper åt sig makten, även -- eller kanske speciellt -- den dolda makten. Att Pluto är i Lejonet innebär här att han drar växlar på denna gest och ser den som betydelsefull i ett större sammanhang. Vilket gör saken än mer plågsam när det kärvar. Ty kärvar gör det, i och med kvadraturen till Saturnus, som är kärvhetens intelligens. Ett stänk av bitterhet är den oundvikliga följden, även om han, som sagt, nog håller masken och tar det som en man när det svider till.

Saturnus, i de slutna rummens Skorpionen, är även på kant med den behagfulla Venus, och den känslosamma månen, vilket skapar en viss kyla och misstro där man helst skulle se värme och tillit. Att Venus sedan dessutom är på kant med Mars bäddar för hårda tag i sängkammaren. Men det angår förstås bara de direkt inblandade och är inget vi behöver fördjupa oss i. Så skulle han själv se det, och säkert även hans unga fru.

Detta är, i all korthet, Bolsonaros tunga kors. Som alla källor till lidande kan det även vara en källa till förädling. Som katolik torde han veta det.

Men mekanismerna i Bolsonaros komplexa själ består inte enbart av lidandets stora kors och de trefaldiga turens triangel. Det finns ytterligare några betydelsefulla inslag. Låt oss avslutningsvis titta lite på dem, för att sedan, i hjärtevärmen, koka ner allt till en helhetskänsla. Ty ja, det man inte kan uppbåda någon hjärtevärme för, det kan faktiskt inte visa sig på riktigt. Själen är skygg och ryggar för kyla. Och det gäller även själen hos människor man har det svårt för. Varje pedagog vet det.

Fördolda själsdjup

Så, vilka egenskaper återstår nu för oss att titta på, för att få en komplett bild av Brasiliens legendariske tuffing Jair Bolsonaro?

Det rör sig om egenskaper i hans fördolda själsdjup, men som har en stark verkan framförallt på hans inre, medvetna liv. Det där han vet om sig själv men som hans sociala omvärld inte riktigt får syn på, nämligen vad som påverkar hans kommunikativa kvickhet, hans känsla för politik och hans märkliga förmåga att beröra människor fastän han är raka motsatsen till en publikfriande charmknutte. Hans leende är nästan lika ansträngt som hans favoritpåves, salig Benedictus XVI. Ändå vinner han hjärtan. Hur kommer det sig?

Jo, det kommer sig därav att han ideligen övervinner blygsel med hjälp av känslan att nederlaget kan innebära den största segern, något varje from kristen är medveten om så fort den bilden av krucifixet framträder i hans inre; att sorgen kan ruva på en stor glädje och att vreden kan dölja en inre tillfredsställelse. Kort sagt: att varje känsla är vändbar. Neptunus hemlighet!

Längst nere i djupen, i tredje huset, finns den i och för sig alltid osynlige gasjätten Neptunus, vars intelligens hemlighetsfullt ger en poetisk prägel åt både hans merkuriala intelligens, hans känslomässiga intelligens och hans veneriska intelligens, det vill säga hans sinne för stil, för skönhet, för det outtalbara. Denna poetiska prägel ger, som all god poesi, ett stänk av spännande svärta och djup åt det den berör. Man känner helt enkelt att han har djup; att han i någon mening är en konstnärssjäl.

Detta med konstnärssjäl eller drömmare spiller emellertid även över på hans offentliga profil lite grann, och gör honom mindre trovärdig i traditionellt opoetiska, traditionellt ingenjörsartade och krassa ögon som försvarsmakten. Man tycker att han borde ligga bättre till hos dem, men de tycks föredra den korrumperade Lula, som ger dem vad de vill ha utan att fråga. Det kan bero på att något i Bolsonaros aura viskar “Pass auf, här är en konstnärssjäl med orealistiska drömmar!”. Tekniskt beror detta på en kvadratur mellan Neptunus och Jupiter. Sextilen mellan Neptunus och Pluto har han gemensamt med hela sin generation, så den säger inte så mycket om Bolsonaro personligen. Likadant är det med kvadraturen mellan Neptunus och Uranus. Men det var en polariserad generation av okonventionella nytänkare och rigida nykonservativa. Många av de rigida sökte sig till strikta strukturer just för att deras inre djup inte skulle dränka dem i personliga grubblerier.

Smärtpunkten

Till sist: Kiron, smärtpunkten, som i Bolsonaros fall inte är länkad till hans stora kors, har också en kärv länk till Neptunus. Detta accentuerar visserligen det plågsamma med att vara Jair Bolsonaro men det gör det även möjligt för honom att använda sig av denna smärta, vare sig den är fysisk eller själslig. Neptunus kan vända den till ljus. Detta ljus lyser i Vattumannen, vilket betyder att han är en lite klokare politiker än man spontant kan tro. Lite mer osjälvisk än hans bullriga ego antyder. Men det beror mest på att hans jagkänsla är på kant (kvadratur) med hans karmiska kompassnål (månens norra nod) vilket gör att han måste övervinna sig själv för att följa sitt ödes mål. Det gör han också.

Och detta är ändå inte de avoga redneckarnas sydstater i USA, utan det är sävliga, sossiga Kanada – landet som kröner det spretiga USA med sans och balans, ordning och reda och nordisk eftertänksamhet. Det är Jordan Petersons och Leonard Cohens land. Ja, för att inte säga: Justin Trudeaus land. Den charmige kronprinsen som, efter att ha pysslat med teater och skönlitteratur, hjälparbete och skolundervisning ärvde tron och krona, axlade manteln och gav Kanada det pojksötaste ansikte som tänkas kan.

Pappa Pierre

Står nu verkligen landets sympatiske, snygge, progressiva, sopsorterande unge kung och säger att de som, fullt friska, vägrar ta sin medicin är olämpliga människor? Att de ofta är kvinnohatande, ofta rasistiska, ofta vitmakt, ofta högerextrema, att jämställa med terrorister och att deras bankkonton skall låsas samt att både deras hundar och deras barn skall tvångsomhändertas om de inte lyder honom och tar sin medicin?

Och inte bara det, utan även att de som stöder dessa obstinata vägrares rätt att vägra ta sin medicin är i onåd, och riskerar att få sina bankkonton låsta. Och att de som sympatiserar med detta stöd också är på svarta listan? Den äppelkäcke Justin har i fredstid infört undantagslagar för första gången sedan hans far Pierre Trudeau, eller adoptivfar, som gjorde samma sak som premiärminister på 1970-talet, när verkliga terrorister var i farten och tog gisslan och hade sig.

Vem styr?

Det är här jag börjar bli lite smått fundersam. Ingen premiärminister, inte ens en bufflig typ, skulle göra sig osams med ett helt skrå av livsnödvändiga yrkesmänniskor i onödan. Truckers är en förutsättning för liv i Kanada. De transporterar förnödenheter, livsmedel, allt som är färskt, som produceras annorstädes. Man ser som statschef helt enkelt till att man inte får transportarbetare mot sig. Och Justins främsta uppenbara tillgång är hans charm. Att han är en nice guy. Att han utstrålar sympati. Att han får fruarna att le, med något drömskt i blicken.

Så då uppstår den konspiratoriska frågan: Är Justin Trudeau styrd?

Hurså? Jo, det måste rimligen vara ytterst motvilligt han gör sig osams, det vill säga förbrukar sitt charmkapital, med ett helt befolkningssegment. Visst, än så länge har förarna fler mot sig än för sig, procentuellt. Men Justin har ännu fler mot sig, eller i alla fall färre för sig. Det här kan, med andra ord, kosta honom karriären. Det rimliga är att han inser det. Har han en lockande titel som väntar efter tiden som premiärminister? Det är, enligt socialliberala analytiker, inte helt säkert.

Fast, vad vet man.

Vad Justin vet

Ja, vad vet han själv? Vad kan han tänkas veta om sig själv? Det är svårt att säga, förstås, men alldeles omöjligt är det inte. Vi ska snart få se varför. En sak Justin nog vet om sig själv är att han är en överlevare. Inte bara en kronprins, utan en smidig kille som när han är fälld rullar runt och kommer upp på fötterna innan någon hinner reagera. Hans medfödda charm är organiskt bunden till ämbeten och offentliga sociala sammanhang. Och till en känsla av mission, av att vara född för det han gör. Att hans framträdanden nästan alltid är charmanta är inte bara medieträning och teater, utan det är medfött. Likaså hans raison d’être. Denna offentliga charm är hans öde, meningen med hans liv. Och hans administrativa förmåga samt modet att avveckla rådande strukturer är direkt kopplade till denna charm.

Tre egenskaper

En förening av relationellt fokus, moraliskt nytänkande och offentlig charm. Det är dessa tre egenskaper som utgör grunden för hans nio liv. Han är funtad så att dessa tre egenskaper inte bara är framträdande utan dessutom kopplade till varandra på ett sätt som förstärker dem.

Så han kan faktiskt med ett visst fog tro att han kommer att klara av det här, hur osannolikt det än må te sig när han blir utbuad i parlamentet såsom häromdagen och hatad på nätet. Anledningen var att han vägrade att be om ursäkt för att ha brunsmetat hela oppositionen och sagt att de inte drar sig för att sälla sig till drägg som viftar med sydstats- och hakkorsflaggor. Alla judiska parlamentsledamöter, och de är många, gick förstås i taket för det där med hakkorsflaggorna, men han rörde inte en min, utan malde på med sitt mantra om att demonstranterna är kriminella, som om parlamentsledamöterna inte stod och skrek på honom att han skulle be om ursäkt. Vilket de alltså gjorde. Flera gånger. Man tappade hakan. Hur i hela friden kommer det sig att han tror sig komma undan med sånt? Ingen kommer undan med sånt!

Möjligen då om man dels är född och fostrad till tronarvinge, dels besitter en speciell begåvning för mental judo, så att man kommer upp på fötter vad som än händer. Vi får se. Han är en fascinerande artist, vad man än tror och tycker om honom som politiker. Men att han har börjat få socialliberala influencers som Bill Maher emot sig måste svida även i hans teflonskinn.

Hur kan man beskriva en sammansatt personlighet som Justin Trudeaus utan att göra våld på hans väsen? Vi får börja med de mest utmärkande karaktärsdragens ingredienser och ta det därifrån.

Ett drag är tydligt: den offentliga charmen. Denna charm backas upp av ytterligare två drag: relationell effektivitet och moraliskt nytänkande.

Triangeldynamik

De tre egenskaperna relationell effektivitet, moraliskt nytänkande och offentlig charm är som hörnen i en liksidig triangel som omsluter hela hans person. Men denna triangel, eller snarare pilspets med riktning mot det offentliga, hänger inte i luften. Den är snarare kontextualiserad med vissa andra spännande och, som vi ska få se, talande egenskaper som tillsammans utgör denna fascinerande personlighet. Man måste nämligen, om man har en smula människointresse, medge att den ungdomlige Justin Trudeau inte är någon dussinmänniska. Han är inte ens någon dussinindiktator. Han är på många vis en frisk fläkt, en dynamisk person som får saker att hända.

Här måste man vara lite som en bra klasslärare för att kunna se klart. Alla elever är härliga och intressanta på sitt sätt, även de stökiga, de slöa, de dryga och de inställsamma. Ser man inte människan så ser man bara ett antal framträdande egenskaper – inte personen själv. Därför måste man faktiskt orka gilla den man försöker förstå, annars är man hopplöst fast i sina egna förutfattade meningar. Kan man inte förmå sig till att gilla någon så kan man inte heller förstå den på djupet. Det vet nog alla egentligen, men det kan vara bra att påminna sig om sådant när vi nu måste med en viss ömsint blick nalkas en offentlig person. Det är enda sättet att förstå någon, både tekniskt och moraliskt, och det gäller även en klandervärd och kanske till synes osympatisk människa. Håll det i minnet, så fortsätter vi.

Jag, Justin

Justin Trudeau har aldrig riktigt tvivlat på sin betydelse. Det är inte så att han har varit stöddig och nedlåtande, för han är som sagt en solskensgrabb, ingen mobbare. Men han har en oförtruten strävan. Han känner sig som en människa med ambition. Han tycker inte om att lata sig, vara ineffektiv eller slösa tid på strunt. Han må kunna spräcka etablerade rutiner och konventioner med sitt moraliska nytänkande, men han känner sig inte som en bråkmakare eller anarkist. Att anarkister ofta gillar honom beror på att de, liksom andra, ganska enkelt kan läsa in sina egna föreställningar i hans personlighet. Den är i vissa avseenden som en filmduk för andras projektioner, vilket ger honom vad man kallar skådespelartalang. Han måste inte själv projicera något speciellt. Förutom möjligen en strimma av den där relationella stramheten, men den ger honom snarare karisma än bisterhet i framtoningen.

Det känns som en ynnest att få vara i hans sällskap, för han har naturlig stjärnstatus och en full kalender. Likaså må han kunna fatta snabba och besvärliga beslut, men han känner sig inte som en diktator för det. Snarare smärtar det honom, utan att han kan sätta fingret på exakt varför, när han måste krossa någons drömmar eller genomdriva begränsningar. Ändå tvekar han inte och tvivlar aldrig på sin politiska instinkt. Det han gör är gott och rätt, och oftast elegant genomfört – den offentliga charmen – och därför övertygande. Det är inte så att han aldrig gör bort sig, men hans tabbar glöms och förlåts snabbare, och av fler, än andras tabbar.

Känslovändande och pondus som tjuvkopplingar

Han har ett moraliskt nytänkande, som gör att han kan krossa konventioner utan att framstå som excentrisk, och en relationell effektivitet. Det sistnämnda är den enda egenskap han inte riktigt kan dölja och det finns som sagt en triangels sidolinje av ömsesidig bekräftelse. Dessa två egenskaper stärker alltså varandra: båda har liksom en mild medvind i varandras riktning. En likadan medvind finns mellan dessa två egenskaper och den där tredje egenskapen, som är förknippad med hans livsinriktning, nämligen den offentliga charmen. Dessa tre stärker varandra på ett milt och harmoniskt sätt. Men dessutom finns det ett slags snabbkoppling mellan de tre, ja nästan som en tjuvkoppling.

Justin kan gå den raka vägen mellan sin offentliga charm och sitt moraliska nytänkande. Men har han lite bråttom så kan han även gå via en booster som gör kopplingen snabbare än samvetet. Det kan ibland behövas, även om det låter en smula skumt. Många begåvade människor har sådana förmågor. I Justins fall är denna booster en känsla. Denna känsla är känslan av att känslor inte alltid är vad de känns som. De kan vara tvärtom också. Det som känns bra kan vara dåligt, och omvänt. Det som spontant känns sorgligt kan innerst inne vara glädjande.

En känslovändare är hans booster mellan det moraliska nytänkandet och den offentliga charmen i pilens riktning. Med en sådan booster kan man åstadkomma en hel del, särskilt om själva ens jagkänsla är identisk med ambition, och ambitionen är att skapa en ny och vackrare ordning i samhället. Blir folk ledsna över det så kan man alltså ha överseende, eftersom de innerst inne är glada över att vara ledsna och kommer att tacka honom i slutänden.

Diktatorisk finess

Även mellan den relationella effektiviteten och den offentliga charmen finns en alternativ och snabbare rutt än den raka vägen. Även där finns en booster. Den är på sätt och vis hederligare än den mer eller mindre ogripbara känslovändaren. Ja, den är synnerligen gripbar; den är en av de mest begripliga egenskaper som finns: exekutiv kraft. Beslutsförmåga. Pondus. Går det inte att koppla relationell effektivitet till offentlig charm snabbt nog på raka vägar så kickar pondus automatiskt in och fördubblar farten. Snabbare, återigen, än samvetet. Det kan vara både diktatoriskt och smidigt, ibland rentav samtidigt. Besvärande beslut kan fattas och förverkligas innan någon hinner uppfatta det, än mindre protestera. Som fullbordade fakta kan de sedan säljas in med den offentliga charmens självklarhet.

Krismästarskapets hemlighet

Dessa två boosters, känslovändaren och pondusen, har dessutom en annan relation till pilens bashörn, alltså till den relationella effektiviteten och det moraliska nytänkandet. De är nämligen inte bara boosters på vägen till den offentliga charmen och målmedvetenheten, utan även till varandra –fast på ett lugnare sätt. Känslovändbarhet och pondus bekräftar varandra på samma sätt som pilens basvinklar bekräftar varandra. Går detta för långsamt – vill Justin vara snabbare än sitt samvete någon gång – så kan den offentliga charmen agera booster och snabbkoppla känslovändaren och pondusen.

Så kan man klara en politisk kris av stora mått.

Ocharmig magi

Och som om inte det vore nog: känslovändarens och pondusens ömsesidiga bekräftelse samt bashörnens ömsesidiga bekräftelse är länkade till varandra genom de parallella, suprakonduktiva snabbkopplingarna.

Vad innebär det?

Det innebär att Justin får en positiv rundgång mellan ömsom harmonisk medvind, ömsom blixtsnabb koppling, mellan fyra ganska ocharmiga, ja man skulle nästan kunna säga hänsynslösa egenskaper – särskilt i denna samverkan. Moraliskt nytänkande låter ju fint och bra, men är sällan trevligt – tvärtom. Denna egenskap strider per definition mot allmän rättskänsla. Den kan vara befriande men givetvis även skrämmande och destruktiv, beroende på hur den används. Den måste ju destruera våra moraliska förgivettaganden för att alls komma till användning. Och i Justins fall har detta moraliska nytänkande en snabblänk till känslovändaren. Hela denna rundgång kan beskrivas som en rektangel.

Kedja som snabbkopplar

I Justins fall är denna rektangel ställd så att en av egenskaperna, i hans fall den relationella effektiviteten, är på topp och synlig för alla. En annan, känslovändaren, befinner sig däremot i botten, som osynlig. Det betyder dock inte att den inte kan verka med full kraft – tvärtom.

Denna rektangel av rundgång har en inbyggd broms, bestående av att två egenskaper alltid hamnar mitt emot varandra, nämligen diagonalerna.

När två egenskaper står mitt emot varandra tar de i viss mån ut varandras verkan. De opponerar, motverkar, varandra. Det magiska med denna rektangel – ty den ger bäraren en fläkt av magi – är att de oppositionella egenskaperna hela tiden liksom magiskt kan ta snabbvägen genom sina grannar, som därmed blir boosters. I Justins fall är det alltså fyra ganska hänsynslösa egenskaper, särskilt i samverkan i en magisk rektangel, nämligen relationell effektivitet, pondus, känslovändare och moraliskt nytänkande. Vid behov kan alltså pondusen och känslovändaren även snabbkopplas via den offentliga charmen. Vi har alltså en kedja med hela fyra snabbkopplingar i rad.

Justins jagkänsla

Vi talade i början om Justins jagkänsla. Att han aldrig riktigt har tvivlat på sin egen betydelse. Om vi markerar denna jagkänsla med en liten sol så ser vi dess position i förhållande till det nätverk av egenskaper vi redan har kartlagt:

Jagkänslan står, lite bekvämt, utanför de spänningsfält vi hittills har kartlagt. Men det finns fler, och två av dem förbinder Justins jagkänsla med två av egenskaperna, nämligen med det moraliska nytänkandet och med pondusen. Det är inte nog med att dessa två förbindelser är motiga, som oppositionerna men de är faktiskt värre. Det motstånd Justin känner inför att döda gamla moraldogmer och inför att fatta besvärande beslut – för det gör han faktiskt – är dock inget som hindrar honom. Tvärtom ger det honom en air av samvetsgrannhet och karaktär, att han rakryggat och plikttroget står för sina moderna ideal i ur och skur.

Låt oss för säkerhets skull påpeka det kanske självklara: jagkänslan är inte samma sak som jaget självt. Jagkänslan är den man känner sig vara. Sådant påverkas ju, mer eller mindre, av hur man tror att andra uppfattar en, eller hur man kände att andra såg en när man växte upp. Det inre jaget är något mycket djupare och mer beständigt, och som omfattar varje egenskap och varje relation mellan egenskaper i hela personligheten över tid, från första till sista andetaget eller rentav längre. Det som beskrivs här är personligheten, karaktären och dess mekanismer, fallenheter, begåvningar och brister – inte själva kärnan. Den är bortom ord och förbjuden att tillträda för oss dödliga.

Justins kommunikation

Vi har talat om Justins relationella effektivitet. Och att den står i opposition till hans förmåga att se känslor från andra sidan. Nu är det dags att se på känslovändarens omedelbara granne, nämligen hans sätt att kommunicera. Både känslovändaren och kommunikationen har något målmedvetet och riktat över sig. Han ägnar sig inte åt kallprat, utan all hans kommunikation har ett syfte.

Dessutom tenderar all hans kommunikation att utgå från bilder. Justin Trudeau tänker och talar helst i bilder. Och hans bilder innehåller sällan bara det som föreligger eller det som har varit. De innehåller oftast även det som skulle kunna bli av, både i form av hotbilder och i form av positiva framtidsvisioner. Detta gör honom till en god talare, en skicklig pedagog och, med tanke på känslovändarens omedelbara kontakt med kommunikationen, till en medryckande demagog. Han kan, som det heter, sälja sand till Arabien.

Känsla för känsla

Kommunikationen flankeras på den ena sidan av känslovändandet och på den andra sidan av förmågan att kommunicera visioner. Denna tajta trio är helt i målmedvetenhetens tecken. Trion, som verkar som en röst, har en gynnsam koppling till Justins känsla för ... för känsla. När han talar, och även när han lyssnar, kan han göra det med känsla. Han har talang för att spontant lägga sig i rätt känsloläge. Det går av sig självt. Den känsla ”för känsla” det här är frågan om är samma känsla som kan leda till kännedom om något, och till att man lär känna någon.

Hans kommunikation får därmed en personlig touch, vilket förstärker det sympatiska intryck man får av hans offentliga charm. Denna känsla för känsla har emellertid något initiativrikt över sig. Delar man Justin Trudeaus känsla för något så vill man vara delaktig. Han är medryckande. Och genom sitt visionära berättande kan han lätt få med sig dem som lyssnar. De ser vad han säger och känner vad han känner.

Politiskt väderkorn

Det är bara en sak som egentligen bromsar denna medryckande egenskap och det är dess opposition till den egenskap som gör honom medveten om livets paradoxer. För ett sådant medvetande har han, trots allt. Det är därför han känns så modern och ungdomlig. Det är inte bara yta, utan det är en äkta drift att se saker från flera håll samtidigt. Ett slags öppenhet, om man så vill. Detta sinne för paradoxer tenderar dock att dämpa hans känsla för känsla en smula, vilket skapar en paradoxalt tillnyktrande effekt som rimmar med hans städade och strukturerade framtoning. Känslan för känsla har dock en snabbkoppling till sinnet för paradoxer, där detta sinne inte kan bromsa känslan, och det är via hans visionära egenskaper: hans känsla för det möjliga och hans politiska väderkorn.

Den tunna linjen

Nu börjar bilden av Justin Trudeaus personlighet bli komplex. Men vi har byggt upp den steg för steg, så det borde gå att få en känsla för helheten. Det finns alltid mer. Hur lätt eller svårt det är att få denna känsla, och hur saklig den är, beror delvis på hur ens egen personlighet är uppbyggd.

Den tunna linjen som skär rakt igenom är en horisont som skiljer det Justin Trudeau kan sätta fingret på genom introspektion – det som är upptill – och det som han bara kan gissa sig till genom livserfarenhet.

Rider of the storm

Den kris han nu står inne i är hans hittills i särklass svåraste prövning. Vi vet ännu inte exakt vad som driver honom. Allt fler tar avstånd, även i det socialliberala lägret, och hur det slutar får vi se. Men vi ser i denna karaktärsanalys att han skulle kunna göra det snudd på omöjliga, och rida ut stormen, återfå sitt folks förtroende och gå vidare. Kanske som en marionett för främmande makt, kanske för en djup stat eller kanske helt enkelt för sin egen delvis irrationella ambition att leda med elegans.

Hela kartan

Ovanstående analys baseras på den urgamla konsten att, våra astrofysiska föreställningar till trots, tolka hans födelsehoroskop. Med tanke på Justin Trudeaus bakgrund är det troligt att han har bekantat sig med sitt horoskop och alltså känner till något av det som beskrivits. Detta är enbart ett axplock av de mest framträdande dragen och det finns mycket mer för den som bemödar sig att tolka sakligt och inkännande.

Skisserna i texten torde gå att känna igen i det astrologiska horoskopet nedan.

Utexaminerad jurist, ekonom, ambitiös tv-producent och charmig komiker – allt i ett – spelar huvudrollen i en lättsam tv-serie, Folkets tjänare, om en snygg, pigg president som krossar korrupta oligarker. Ukrainarna sitter klistrade vid rutan. Honom vill vi ha! Sagt och gjort, han kandiderar och vinner valet med ett brak; en jordskredsseger på 73% av rösterna. Killen ger Ukraina ett snyggt ansikte utåt. Som en Justin Trudeau, fast med ett betydligt vildare land att styra. Här räcker det inte att vara snygg och smart. Inte heller räcker det att, precis som Justin, försöka vara hela folkets tjänare. Zelenskyjs motto är visserligen något i stil med “min vilja är folkets vilja, oavsett vad folket vill”. Men det ukrainska folket består av flera folk. Förutom en stor och spretig grupp av etniska ukrainare, som till utseendet påminner om skandinaver, finns det en försvarlig mängd etniska ryssar, och därtill Zelenskyjs eget folk, ashkenazim, den där sortens judar som kammar hem nästan hälften av alla nobelpriser som delas ut varje år. Ett folk med en blixtrande begåvning och en hög ambition. Dessutom tillkommer regionala grupper av bulgarer, ungrare, polacker och rumäner; lokalpatriotismen är stark och skillnaden mellan den östra, rysktalande delen och resten av landet är stor. Spänningarna mellan det fransktalande och det engelsktalande Kanada är ingenting mot de multipolära spänningarna i den instabila legeringen Ukraina.

Utan att här försöka bedöma Zelenskyjs politiska gärning kan man konstatera att en ledare som under den massiva ryska invasionen gör ett tv-framträdande – där han öppet säger att detta kan vara den sista gången ni ser mig i livet, och samma dag säger att nej, striden är här; det är inte en biljett härifrån jag behöver, det är mer ammo jag behöver – gör intryck. Den oprövade juristen och den snygge tv-spelevinken visar mannamod inför en överväldigande fara både för hans person – “det är mig de vill åt” – och det folk som valt honom till ledare. En ledare som i folkets ögon inte levde upp till de skyhöga förväntningar de hade på honom. Vi överlåter med varm hand åt begåvade statsvetare att, vare sig han överlever detta eller inte, bedöma Zelenskyjs politiska gärning. Vi försöker i stället att göra en djupdykning i hur denna man är funtad. Hur fungerar Zelenskyjs psyke? Hur uppfattar han sig själv? Hur är hans sladdar dragna? Är han en högrisktagande gambler? En fanatisk martyr? En lättsinnig egocentriker? En argsint ideolog? En perfekt marionett? Eller rentav en korrupt skurk?

Vi har tittat på Putin. Nu måste vi titta lite på Zelenskyj.

Och återigen hamnar vi direkt inför en väktare. En stöddig dörrvakt. Som frågar om vi har legitimation. Vi måste legitimera oss. Vi måste legitimera denna närgångenhet. Kan vi med gott samvete ge oss in i den här frågan? Kan vi respektera den här människan tillräckligt mycket för att vara verkligt opartiska i vår bedömning av hans psyke? Det är inga rättspsykiatriska diagnoser vi är ute efter. Inte heller försöker vi recensera hans roller. Kan vi se honom på samma sätt som vi skulle ha sett honom om han var en av våra elever? Om han var en av våra vuxna söner? Om han var en klient som sökte personlig konsultation, själavård eller rentav ville bikta sig? Ty vi behöver ha samvetet med oss om vi skall kunna få en rättvisande känsla för vem han är. Och då måste vi kunna hysa respekt för honom som människa, oavsett hans olika roller som äkta man, som tonårspappa, som tv-producent, som komiker och som president för ett folk i ett land under ett massivt militärt angrepp från den fruktade ryska björnen, vare sig han i läsande stund fortfarande är i livet eller inte. Får vi ett inre klartecken? Då kan vi ställa frågan:

Vad är Zelenskyjs mest utmärkande drag? Hur ser hans inre himmel ut?

Zelenskyj är en konstnärssjäl. Han har inte alls lika bra koll på sig själv som sin nemesis Putin. Men två saker vet han: Han vet att han älskar skönhet; att han älskar när det han gör blir vackert; att när han skapar – och han älskar att skapa – då skall det kännas bra, inte bara för honom själv, inte bara för familjen eller vänkretsen, utan för alla. I offentliga sammanhang. Då trivs han. Då är han i sitt esse. Dessutom är han medveten om de psykiska mekanismer i sig själv som bäddar för denna känsla. Han vet hur han skall få till det.

En annan sak han vet, är att han är en fenomenal kommunikatör. Där har han sin ambition. Han kan sjunga, dansa, deklamera, dikta, komponera, skriva, regissera, skämta, improvisera och engagera sig i intensiva samtal. Han drar sig inte för några knep eller några kommunikationsplattformar för att komma igenom, för att få till dialog; för att kunna lyssna så andra talar, och tala så att andra lyssnar. Och hör vad han vill att de skall höra.

Dessa två egenskaper vet han precis var han har inom sig. Han har dem så att säga alltid i bakhuvudet. Han vet också att andra inte lika självklart kan se hur han bär sig åt i denna kommunikativa kreativitet. Hur han får till det är ett mysterium, inte för honom men för oss andra. Och det är medfött; han har alltid varit så. Han har en vision, en idé om något projekt eller om hur samhället skall reformeras och detta känner de han möter direkt. Det är lätt för honom att förmedla visionen; att få andra att se vad han ser. Alldeles under ytan i den sfär där han relaterar till andra har han sitt sociala kapital, förmågan att få kontakt, att komma igenom, att synliggöra sin vision. Detta kapital är även en näsa för pengar; för var det finns resurser. Men framförallt är det förmågan att visa visionen.

Det var det han vann valet på. Sedan var det inte fullt lika enkelt att förverkliga visionen, förstås, så hans stjärna var med tiden i dalande. Kompetenta ministrar som han handplockat lämnade båten en efter en. På ett sätt kan man säga att Putins krig räddade honom. Folk började tröttna på honom och hans tv-stjärneprat. Det är nästan som man kan misstänka (alltså inte på fullt allvar, men ändå) att han beställde eller provocerade fram attacken från Putin för att få visa framfötterna och återta det folkliga stödet. Kriget har i alla fall fått honom att levla upp sig, mogna, visa att han är vuxen uppgiften att leda landet i ett blodigt försvarskrig mot en överväldigande fiende, stormakten Ryssland, med sina hårdtränade soldater. Och han slår världen med en viss häpnad med sin ståndaktighet. Han håller stilen.

Han finner det plågsamt med konfrontationer men måste han så gör han det med en viss storslagenhet. Hur det där går till har han ingen aning om, men det funkar. På astrologiska kallas det Mars i Lejonet. Den krigiska kraftens pondus mot en fond av storslagenhet. Denna egenskap är dock under ytan, så han ser själv inte hur det går till när den aktiveras. Plötsligt är den bara där. Och gör vad den skall. Han har nämligen en annan egenskap som också är storslagen, nämligen känsla. Inte känslorna – känslor har han lite varstans, han kan vara ganska emotionell – men just känsla. Han är inte för inte regissör; han kan iscensätta händelser på ett storslaget sätt. Även med enkla medel. Som när han filmar sig själv med en skakig mobil på torget i Kiev mitt under brinnande krig bara för att meddela folket att han är där, att han står kvar, att vårt vapen är sanningen och att sanningen är att vårt land är vårt och att nu ger vi allt för vårt land! Tjugosex sekunder på Twitter. Rätt in i hjärtat.

Han har känsla för det poetiskt målmedvetna (det kan låta som en paradox men i hans fall är det så) och för hur man effektivt sätter stopp för saker som skall stoppas. Och han har tack och lov inte en susning om hur han får till det där. Tack och lov, för då skulle han bara klanta till det genom att försöka regissera det. Nu är allt vishetsfyllt väl dolt under hans horisont och får göra sin grej utan insyn och utan inblandning. Och grejen är alltså just hans exceptionella talang för att ha en storslagen känsla för den poetiskt formulerade målmedvetenheten, eller rentav den poetiskt tänkta målmedvetenheten, och därigenom kunna, stoppa, avsluta, pausa, låsa, finta bort eller om så behövs verkligen döda.

Men denna talang för att stävja är för Zelenskyj direkt kopplad till en känsla för opersonlig rättvisa, eller ett opersonligt rättvisepatos, för att uttrycka det lite paradoxalt och, tja, kanske poetiskt. Och han har själv ingen aning om hur han får till det. Det är bara så och det har alltid varit så. Hans moraliska kompass pekar ditåt. Han sätter stopp, eller vill i alla fall sätta stopp, för orättvisor. Han känner sig kallad att göra det.

Samtidigt vill han inte gärna stirra för djupt ner i brunnen. Han har nog gjort det vid ett antal tillfällen i sin ungdom, och märkt att han kan bli lite trollbunden av mörkrets och paradoxernas hemlighetsfulla värld. Om han som komiker och mediemänniska har framstått som en smula ytlig så är det för att han har respekt för djupens makt över medvetandet.

Intelligensen är det inget fel på.

Inte på självdisciplinen heller. Han kan ta sig i kragen. Han kan rycka upp sig när han fastnar i någon frågeställning eller problemkomplex eller annat grubbleri. Han kommer upp på morgonen. Men han vill gärna att det noteras. Eller så kan han på ett eller annat sätt notera det själv. Se till att det märks att han är stringent, kommer i tid, får till saker och att hans visioner är realistiska och att andra kan relatera till dem.

Det är verkligen en ganska osannolik fältherre. Han är skapt för att leda ett projekt, det må vara en filminspelning med egensinniga skådespelare eller ett land med en spretig befolkning, men helst i fredstider, så att han kan skapa ordning och skönhet. Då är han i sitt esse.

Hur andra ser Zelenskyj beror i ovanligt hög grad på vilka dessa andra är, vad de vill och vad de inte vill se. Zelenskyj är skicklig att projicera en självbild som är ganska långt från den han själv känner sig vara. Han är verkligen en skådespelartalang. Hela hans medvetna framtoning är ett oskrivet ark, en filmduk han kan projicera vad han vill på. Baksidan på det är att andra också kan projicera sina bilder av honom på hans persona. Den verklige Zelenskyj är en gåta. Som han varken vill eller kan besvara själv. Förutom i skarpt läge. Han kan kriga. Han har känsla för vad som behövs och hur man gör det med stil. Och han har den disciplin, den effektivitet, som saken kräver. Och saken? Den tycks nu alltså Vladimir Putin ha bjudit på.

Jag vill sannerligen inte låta lättsinnig här. Man tar inte lätt på krig. Folk dör. Man säger att krig är ett helvete. Men helvetet är bättre än krig, för helvetet drabbar inga oskyldiga. Krig drabbar oskyldiga.

Detta gäller emellertid alla nivåer av krig. Det yttre, fysiska kriget är bara den sista, den lägsta nivån. Alla krig börjar som andliga krig. Krig mellan olika mentaliteter, olika värderingar och ideal, olika idéströmningar. De allra flesta krig löser man kontinuerligt på det planet, genom handel och dialog. Eller helt enkelt genom att låta varandra vara ifred. Zelenskyj vet det. Oligarkerna i Ukraina vet det också, och spelar med det. Det pågår en hel del fuffens i landet och gränsområdena mellan de olika subkulturerna är en bördig mylla för den svarta marknad som är grunden för den gråa marknaden, det vill säga den illegala handeln med legala varor och tjänster. Inte bara byggsektorn myllrar av oseriösa aktörer med falska papper. Även läkemedelsindustrin, vapenindustrin och deras skrämmande oäkting biokemin har långa rötter och utväxter djupt inne i denna gråzon. Det stora problemet, och det var nog här Zelenskyj fick problem, är att denna gråa marknad på samma sätt är fundamentet för så pass mycket av den vanliga, vita marknaden, där både handeln, varorna och tjänsterna är fullt lagliga och transparenta. Detta är den minsta delen av marknaden. Den största är den svarta. Skulle man kollapsa den så skulle hela ekonomin kollapsa.

I krigets kaos frodas den svarta marknaden. Men i krigets kaos gives även många möjligheter att exponera och eliminera maffialiknande syndikat och deras ledare. Den hårdhänte Mussolini fick bukt med maffian under sådana tider. Denna tid av oro kan alltså, om Zelenskyj håller huvudet kallt, bli fortsättningen på den grundliga utdikning av träsket han hade tänkt sig när han tillträdde 2019, men som kom av sig. Frågan är bara om Zelenskyj inte är lite för mycket av en poet, lite för mycket av en konstnärssjäl, för det. Krigets stålbad får utvisa det.

Den gapige Donald Trump gick till val på att dika ut träsket. På att dränera den sumpmark som utgörs av skumma typer inom administration och regionalpolitik. Det rör sig om tjänstemän utan tjänstemannaansvar som ser till att släktingar får en lägenhet någonstans, eller ett stipendium till ett fint lärosäte, eller varför inte en tjänstebil. Eller som tar emot mutor, förhalar och försnillar, trixar med siffror i folkomröstningar och inkomstdeklarationer, ser till att vissa får otur och andra får tur, rentav förtur. Och allt vad det kan vara. Eller värre, jurister och ekonomer som arbetar för dessa tjänstemän, eller för en rivaliserande oligark. Den kaxige Trump överskattade sin förmåga och underskattade kraften i träsket och makten hos dess små och stora monster.

Kanske något liknande gäller den charmige Zelenskyj i Ukraina. Han gick också till val på att dika ur träsket och jaga bort oligarkerna. Även de som gjorde affärer med Joe Bidens son Hunter. När rösterna räknats hade han 73%. Storslam. Men vem räknade dem? Givetvis kan Volodymyr Zelenskyj ha varit en marionett redan från början, jurist, ekonom och begåvad skådespelare som han är.

Jag håller mig öppen för att han var äkta vara men förlorade kampen.

Här ser vi hur sinnet för det möjliga, Jupiter ♃, ligger och lurar strax under horisonten på den sida vi möter Zelenskyj, som är i det relaterande tecknet, Tvillingarna ♊, vilket gör honom så kommunikativ. En kedja av blixtsnabba kopplingar länkar sinnet för det möjliga till hans förmåga att ta sig samman och bli effektiv, Saturnus ♄; från hans känsla för sakers natur, Månen ☾, båda mot en fond av storslagenhet, Lejonet ♌, där även den saturniska effektiviteten befinner sig. Från hans känsla för känsla går en snabblänk till dödsrikets väsen, Pluto P, i rättvisa Vågen ♎, som gör att han kan sätta stopp för eller rentav ta död på den eller det som står i vägen, eller som åtminstone utstrålar dold makt. Därifrån går i sin tur en snabblänk till Neptunus ♆, som ger honom gåvan att kunna sälja in obekväma beslut genom att visa hur det svåra kan vara bra och det lätta kan vara dåligt. Detta, dessutom, mot en klangbotten av riktad kraft, målmedvetenhet och fokus, Skytten ♐, placerad precis under västra horisonten, som är öppningen till det eller de som inspirerar honom ur det förflutna, som förfäder, hjältar och martyrer.

Detta om kedjan av snabblänkar. De är egentligen lite problematiska, eftersom de kan göra honom en aning för bra, för snabb för att samvetet skall kunna hänga med i svängarna. Det går fort i hockey. Han kan vara och verka både impulsiv och påpasslig, och agerar ofta på intuition.

De andra länkarna har behandlats implicit i karaktärsanalysen.

I skrivande stund återstår det att se om Volodymyr Zelenskyj överlever detta eldprov och om han passar på att likvidera de oligarker som girigt suger det sargade landets blod. Eller om han är deras marionett. Vad hans himmel anbelangar är båda alternativen möjliga.