Science fiction

Science fiction-litteraturen har en inte så värst lång historia. Vissa vill förvisso låta scifi-traditionen gå tillbaka ända till den äldsta nedtecknade litteraturen – Gilgamesh-eposet, som skapades i Mesopotamien för mer än 4000 år sedan. Där finns nämligen resor till riken bortom vår värld, apokalypsberättelser och strävan efter odödlighet. De ingredienserna finns dock i många myter och sagor sedan tusentals år, och det finns ingen teknologi i eposet som förlänar det någon typisk scifi-känsla. Eposet är härligt att läsa men inte som science fiction.

På den långa, slingrande vägen till vår tid finns det många hållplatser att stanna till vid om man vill finna science fiction-reminiscenser. Flera klassiska indiska hymner och epos innehåller vaga scifi-element. Grekisk-romerska berättelser där till exempel den mytiske uppfinnaren Daidalos förekommer gör det också. En japansk medeltida berättelse handlar om en månflicka som hamnar på jorden. Några scener i Tusen och en natt berättar om resor till andra världar. Filosofen Thomas Mores bok Utopia lägger i en vision fram en perfekt värld. Cyrano de Bergerac återger en resa till månen i sin bok med just titeln Resa till månen och en resa till solen i en annan. Jonathan Swifts Gullivers resor berättar i en del av boken om vetenskapsmännens värld uppe i molnen. I Mary Shelleys brevroman Frankenstein skapas en konstgjord varelse med hjälp av den senaste tekniken.

Många sådana exempel finns, men det är väl först med Jules Verne och HG Wells böcker under andra hälften av 1800-talet som man på allvar kan tala om science fiction, d.v.s. spännande fiktionsberättelser med (trovärdig) vetenskap och teknologi på gränsen till framtiden. Äldre författare än Wells och Verne får väl då kallas föregångare till genren. Men allt det där är en smaksak och hur man vill tänja på begreppen.

Lägger man till fantasygenren till science fiction-genren – de går ibland in i varandra – blir det ännu besvärligare att reda ut genrernas historia. Böcker som Bergeracs Resa till månen brukar tillges genren ”fantastiska berättelser”. Fantasy arbetar gärna med magi, äldre vapen, fantasifulla världar (utan modern teknologi) och ganska mycket melodram i handlingen. Fantastiska berättelser har över huvud fantastiska, overkliga ingredienser som en del av handlingen. Det kan vara Bergeracs bok eller Kafkas novell Förvandlingen där lilla Greger Samsa råkar bli en skalbagge.

Lukianos syriern

Den viktigaste föregångaren till senare tids europeisk science fiction är en man som var på gränsen till europé. Lukianos var troligen av syrisk börd, men han skrev sina verk på grekiska. Han föddes i staden Samosata, som under hans livstid ca 120-180 e.Kr. tillhörde Romarriket. Det låg i dagens Turkiet ungefär på gränsen till norra Levanten, en liten bit från Medelhavets nordöstra hörn.

Långt före Lukianos tid hörde området till det assyriska riket och sedan Perserriket. Efter Alexander den stores erövring av Mellanöstern helleniserades området varmed grekiska blev huvudspråk. Vem vet, kanske hade Lukianos ett stänk grekiskt blod. Ett par århundraden kring Jesu födelse utgjorde området en egen stat, Kommagene, men år 72 e.Kr. blev det slutligen en del av Romarriket.

Oavsett alla härskare menade Lukianos själv att han var syrier, han poängterade själv det, och hans modersmål var en variant av arameiska. Men grekiska var som sagt dåtidens lingua franca, och Lukianos lärde sig det till perfektion. Hans grekiska ordförråd ska ha varit stort som Platons (ca 10000 ord står det i en handbok), en filosofisk storsvamlare av rang. Och hans kunskap om grekisk skönlitteratur, filosofi etc är enastående. Man får väl nästan säga att han var grek.

Lukianos skrev underhållande och lärda berättelser, essäer och dialoger. De flesta har en komisk, satirisk, parodisk udd. Karlen var uppenbarligen humorisk till lynnet med gott humör och kvick tunga. Han driver med hög och låg till höger och vänster. Hans esprit har inspirerat i synnerhet mången fransos på 1600- och 1700-talet, t.ex. Voltaire som älskade att visa det dråpliga hos människor – genom att visa upp henne i dråpliga situationer.

En sann historia

Inte minst är det Lukianos novell En sann historia som har inspirerat många – den första verkliga science fiction-berättelsen, om man nu ska använda den genren på Lukianos novell. Redan titeln får en ju att misstänka att det inte kanske är helt sant och trovärdigt det som står där. Att det hela mest är ett skämt snarare än en hänryckande, spännande berättelse. Att resan i rymden bara är ett sätt att driva med någon!

Grekerna och romarna excellerade i satir, parodi och humoristiska elakheter. Allt med djup och dräpande skarpsinnighet. Mästaren var den athenska komediförfattaren Aristofanes, en stor inspiration för Lukianos, vars elakhet mot härskare, diktare, filosof och vanlig snubbe var lika gemen som lustig. Man parodierade allt, inget slapp undan. Till och med Iliaden, det diktverk som ansågs stå över allt annat, fick sin dos av humoristerna. Korteposet Striden mellan grodor och möss skämtar rejält med den upphöjda stämningen i Iliaden, varmed den krigiska äran dras ned på musnivå. Till och med undertecknad har blivit utskrattad genom Lukianos lilla bok Den narraktige boksamlaren.

Lukianos berättelse En sann historia parodierar framför allt äventyrs- och reseromaner. Men även etnografiska studier, upphöjda epos som Odysséen och Argonautica, filosofiska utläggningar med mera får sin dos av Lukianos slev. Äventyrliga berättelser där huvudpersonerna råkar flaxa runt i hela den kända världen och lite bortom var väldigt populära. De mest fantastiska saker kunde hända och de mest fantastiska varelser förekomma. Känns det igen? Just det, i vår tids science fiction och fantasy. Något av det roligaste när man läser Lukianos novell är att han så att säga i förväg parodierar all senare science fiction. Ta alla bisarra händelser och varelser i Star wars. På sätt och vis finns de alla med redan i Lukianos bok, bara det att han gör sig lustig över knaseriet, alltmedan det är seriöst i Star wars som vill berätta en spännande och seriös historia.

(Avslutande delen om Lukianos publiceras 7 september.)

För drygt två tusen år sedan, närmare bestämt den 9 juni år 53 f.Kr. mötte den romerska konsuln Marcus Licinius Crassus sitt öde. Ett digert öde. Crassus tillhörde det berömda första triumviratet mellan honom, Julius Caesar och Gnaeus Pompejus under de romerska inbördeskrigen. Crassus var ofattbart rik, men han kände nog en gnutta mindervärdeskomplex gentemot sina förbundsbröder Caesar och Pompejus, två av tidernas mest framgångsrika fältherrar.

Crassus hade Syrien som provins, varmed han nog blev än rikare. I öster låg de stora rikedomarna. Men där låg också den stora fienden i form av Partherriket – där det fanns än mer rikedomar och ära att vinna. År 53 beslöt Crassus att anfalla partherna. Fälttåget präglades av en rejäl dos övermod. Och så gick det som det gick. Crassus förlorade – fältslag och liv – i slaget vid Carrhae.

Högmod måste stävjas

Partherna lät halshugga den fräcke romaren. Huvudet kom sedan till användning på det mest makabra sätt. Och kanske mest lämpliga sätt! Givetvis som en nesa för arvfienden Rom men också som en läxa för all form av övermod. Till orden

Från jaktens lyckliga fejder

en ranka, som skurits nyss,

från berget jag med mig bringar.

i Euripides tragedi Backanterna bars Crassus huvud spetsat på en thyrsosstav, en pinjestav (rankan i citatet), under en föreställning av det berömda dramat, med den parthiske kungen Orodes II som åskådare. Crassus blev precis som pjäsens huvudperson Theseus fälld av sitt övermod. I Euripides drama blir Theseus, kung i Thebe, av med huvudet på det mest gruvliga sätt eftersom han har hånat dionysoskulten och därmed vinguden själv. Sådant fräckt högmod måste stävjas. Precis som Crassus. Att grekiska tragedier hade diverse skräckinslag, både i texten och uppförandet, var inget ovanligt. Det hörde till. Det sägs att kvinnor från och till svimmade av skräck när de åsåg de värsta tragedierna.

Låt oss backa bandet.

Långt före Crassus tid på jorden skapade athenaren Euripides tragedin Backanterna. Han skrev det omkring år 408 f.Kr. Men Euripides hann gå ur tiden innan dramat framfördes. Hans brorson, som också hette Euripides, fick äran att sätta upp mästarens magnum opus ett par år senare. Succén var självklar, och Euripides pjäs vann den berömda tävlingen i Athen där dramatiker tävlade om att gå till evigheten med sin konst.

Låt oss backa bandet ytterligare.

En snilleblixt skapade en helt ny diktart - dramatiken

På 530-talet f.Kr. fick skalden Thespis en snilleblixt. I Athen firades ett par gånger om året högtider till Dionysos ära. Dionysos var vinets gud som bekant, men också dansens, rusets och extasens gud. Ett inslag i athenarnas Dionysoskult var tävlingar i dithyramber, hymner till Dionysos ära, framförda av kör till flöjtspel och dans. Thespis provade en gång ett nytt grepp. Han uppträdde i kören som sjöng hymnen (en dikt om en myt), men plötsligt bröt han sig ur kören och agerade som en egen roll – en dramatisk karaktär – bredvid kören. Den litterära genren dramatik hade hux flux uppfunnits.

Dithyrambtävlingen kallades tragodia, vilket betyder bocksång. Bocken förknippas med Dionysos, och kanske var priset i tävlingen en bock. Snart blev tragodia – tragedi som vi säger – namnet på den nya genren med skådespelare som spelar upp ett drama. Dithyrambkören hängde kvar och kommenterade och berättade om händelserna på scenen.

Det är lite spekulation att det gick till på just det sättet. Det exakta ursprunget glömdes bort redan av antikens greker, och många teorier har lagts fram från och med 300-talet f.Kr. ända in i våra dagar. Men vi vet att tävlingar i tragedier infördes år 534 f.Kr. under Dionysosfesten ”den stora Dionysia” som firades i mars-april. Thespis var den första segraren. Ett par decennier senare blev det standard att tre författare skrev varsin trilogi, tre tragedier som spelades från morgon till kväll. Komedier tillkom också snart, uppsluppna skådespel med dagsaktuella ämnen.

En europeisk framgångssaga

Det rörde sig således om en nästan 500-årig tradition från tragedins uppkomst fram tills Crassus ofrivilligt spelade med i uppsättningen av Backanterna med sitt spetsade huvud. Och så har det fortsatt genom århundradena. Dramat har blivit en framgångssaga nästan utan dess like med namn som Shakespeare, Molière, Ibsen, Strindberg och många flera. Efter år 1900 även transformering till vita duken. Film är ju också ett drama – om än inte live.

Fascinerande är att det genom historien nästan helt har förblivit ett europeiskt fenomen. Det finns indiska dramer av hög kvalitet från seklen efter Kristi födelse, men det är inte omöjligt att de är sprungna ur grekisk påverkan. Japaner skapade no-spel många århundraden senare, fast den konstnärliga kvaliteten, poetiskt sett, är en skugga av grekernas dramer. Samma sak gäller andra tendenser till dramatik utanför Europa. Först i modern tid har andra folk lärt sig av européerna hur god dramatik skapas.

Crassus borde kanske vara lite stolt i sin himmel som fick ta del av en så storartad tradition. Och hans huvud fick äran att delta i en av de absolut bästa tragedierna som skapats genom årtusendena. Speciellt är det också, ty Backanterna är det enda bevarade antika dramat där Dionysos är med – själva grunden för tragedin och hela dramatiken.

Dionysos och hans backanter

Dionysos är inte huvudperson i Backanterna, men väl en av de viktigaste figurerna. Han står onekligen i dramats – och tragikens – centrum. Handlingen utspelar sig i Thebe, Dionysos födelseort, dit han har återvänt efter vandringar i Asien. Han är son till Zeus och Semele, och Semele är dotter till Thebes grundare Kadmos. När Semele var gravid påstod hennes systrar Agaue, Ino och Autonoe att fadern nog var en luffare, men att Semele gett Zeus skulden p.g.a. skammen att vara havande med okänd man. Semele önskade då att Zeus skulle visa sig för henne som bevis att han var fadern, varmed hon blev bränd till aska vid åsynen av guden. Zeus sydde då in Dionysosfostret i sitt lår och ”födde” det vid ett senare tillfälle.

Vid dramats början är Kadmos dotterson Pentheus härskare i Thebe. Pentheus är son till Agaue. Han är en ny sorts härskare, som tror mer på förnuftet än traditionerna. Pentheus vill således inte veta av Dionysos galna kult med extatisk utlevelse. Kulten har gjort stadens kvinnor förryckta. De har blivit gripna av backantisk yra och dragit upp i bergen för att dyrka guden medelst hemliga ritualer. Få hemligheter kan hållas i evighet, så vi vet en del av kultens inslag. Höjdpunkten var sönderslitande av ett levande djur, förtäring av rått kött och headbanging.

Jo, du läste rätt, en av riterna var att svinga håret hit och dit i vild extas. Om hårdrocksmusik ingick förtäljer inte källorna. Riterna praktiserades hur som helst på flera håll i den tidens Grekland. Kvinnorna blev då menader eller backanter, följare av Bacchos, ett av Dionysos namn. Dionysos har sett till att Agaue, Ino och Autonoe är bland menaderna som hämnd för deras förnekelse av att Zeus låg med Semele.

Dionysos, som vistas i staden som en präst eller trollkarl, tänker inte godta Pentheus respektlöshet. Han ska se till att stadens män tillber honom som sig bör. Dem med förståelse för traditionen, däribland Kadmos och den gamla siaren Teiresias, täljer sig pinjestavar (Dionysos särskilda attribut) för att vandra i bergen. Pentheus är dock hårdnackad förnekare och låter fängsla prästen/Dionysos.

Ärans väg är egentligen en golgatavandring

Därmed börjar Pentheus golgatavandring. Pentheus tror att det blir en ärans väg, men ack vad blind han är. Ironierna i dramat är brutala. Under förhöret med prästen säger prästen/Dionysos att guden ser vad som händer. Vadå, vardå, undrar Pentheus. Pentheus, som tror har är så klyftig, ser inte det mest uppenbara, att en gud står där framför honom. Egentligen är han blind av dårskap. Dessutom är Dionysos såsom extasens gud mästare på att förvränga synen på folk. Han har inte alls blivit fängslad och övertalar snart Petheus att dra upp i bergen för att se på kvinnornas ritualer – liderliga orgier hoppas väl Pentheus – fastän det är förbjudet eftersom ritualerna bara är för de invigda. Dionysos kryddar det hela med dubbeltydiga och ödesdigra ord:

Du döljas skall i doldhet, som den döljas bör,

som kommit dolskt att spana på menaderna.

Dionysos spökar ut stackars Pentheus i kvinnokläder som en annan transa, och får Pentheus att tro att han ska undgå att bli upptäckt, att hans identitet ska döljas. Dionysos säger också att Pentheus ska bli buren hem i triumf i sin moders händer. Det hela är förstås dubbeltydigt menat. Pentheus tror att han dold ska kunna spana in menaderna och att han ska komma hem med värdig lön med sin mor. Men egentligen betyder det att han ska bli dold i jord, att han ska bli fångad, att modern ska bära hans spetsade huvud och att döden är hans lön. Häri består tragiken, det som de grekiska tragöderna ville fånga: som människa – och människan är i grund och botten en tragisk figur – med allehanda begränsningar ser inte Pentheus de rätta perspektiven. I stället känner han sig full av värdighet just i det som ska bli hans hemska död.

Dionysos: Men följ blott. Jag dig leder tryggt till festen och

en annan för dig därifrån.

Pentheus: Min moder, ja.

D: Och allas blick du fängslar.

P: Vilken ljuvlig dag!

D: Ja, vilken vällust!

P: Nu får jag värdig lön.

Dionysos hämnd är gruvlig. Givetvis avslöjas Pentheus för backanterna, med hans mor Agaue som första backantinna. Hans bön om nåd hör ingen, ty kvinnorna är i total extas. Det slutar med att de sliter den stackars härskaren i stycken. Pentheus makt och klyftighet står sig slätt mot naturens krafter.

Alla syndare måste lära sig en läxa

Men även Agaue har felat en gång och måste lära sig en läxa. Hon förnekade ju när det begav sig att Semele hade blivit befruktad av Zeus och således fött en gud. De extatiska kvinnorna spetsar Pentheus huvud på en tyrsos – pinjestaven – och marscherar i triumf mot staden för att visa vilket odjur de har nedlagt. Agaue ropar rent av efter Pentheus så att han full av stolthet ska se vad hon har åstadkommit. Kadmos, hennes egen far, får henne till slut att nyktra till och inse vad hon har gjort.

Alltför sent förstår vi människor vad det är vi gör och tycker och vill. Vidderna av alla önskningar och handlingar. Vi ser en sak men förstår inte att det finns flera synvinklar av en händelse eller tanke eller önskan. Som kung Kroisos som hört oraklet i Delfi sia om hur ett stort rike ska falla om Kroisos korsar floden till ett fiendeland. Det stora riket som föll var förstås Kroisos eget. Lottovinnaren drömmer om jackpot och slutar kanske som heroinist. Det är tydligen inte helt ovanligt. Crassus ville bli uppburen såsom sina triumviratkompisar och fick sitt huvud som dekor i en pjäs. Vi förblindas av vår önskan, vårt hopp, vår kunskap. – Nä, tänkte inte på det…

De grekiska tragedierna gestaltar människans gränser. Att gå utöver dem innebär hybris, högmod, övertro på sin egen förmåga, förträfflighet och makt. I det ögonblicket drabbas människan av blindhet och dårskap, varmed hon inte längre gör det rätta, hur bra människa hon än är. Pentheus högmod består i att han tror sig kunna bedöma guden och kultens oriktighet och därmed kunna förneka traditionen.

Skön körsång mitt i alla hemskheter

För det straffas han på det mest horribla sätt. Grekiska tragedier var många gånger precis så hemska. Det beror på att de gestaltade myter som faktiskt var fruktansvärda ibland. Men också på att människor måste lära sig en läxa, lära sig förstå. Fast – man ska inte glömma att tragedierna även innehöll den mest sublima och vackra poesi, mitt i allt det hemska. Tragedins bakgrund låg ju i dithyrambhymner sjungna av en kör. Det momentet behöll tragöderna. Utöver skådespelare finns således en kör som emellanåt sjunger en dikt som kommenterar handlingen. Vid ett tillfälle sjunger kören (evoi ropade backanterna till sin gud):

Från kväll till morgon i backisk dans

min vita fot skall hasta.

Under evoirop i daggfrisk glans

skall trotsigt med nacken jag kasta,

lik hinden, som leker på ängen förnöjd

och har åt dess rikliga grönska sin fröjd,

när hon undflytt jägarens snara

och känner sig tryggad vara

Genom språng över flätade maskors nät –

och jägarn sitt koppel manar

att spänna sin kraft till väldiga fjät;

men stormsnabb hinden sig banar

sin mödas ilande väg över land,

som bredes till slätt längs flodens strand,

och åt öde bygder hon glädes,

där jägarns pil hon ej rädes.

I Euripides tragedi Backanterna samsas den största skönhet och det grymmaste innehåll. Den visar upp hur statens mäktigaste råkar ut för det yttersta fallet. Och den ger lärdomar för alla tider. – Och den som glömmer lärdomen riskerar att lära sig den hårda vägen. Som Crassus.

Den sortens spår för oss norrut till Öland, Kalmar och Stockholm där Sveriges främsta poet framlevde sina dagar i största obemärkthet. Hittills har ingen forskare ifrågasatt att Erik Johan Stagnelius skulle vara författaren till dikterna i samlingen Liljor i Saron – även om det kunde vara frestande för en inbiten konspirationsteoretiker. Däremot finns det mycket konspiratoriskt i själva dikterna.

Det är populärt att skrika ordet ”konspirationsteori” nu för tiden. I synnerhet verkar mången svensk journalist älska konspirationsteorier. De strör ju gärna ordet omkring sig. Givetvis gör de det bara när de anklagar motståndare på högerkanten. Men alla känner vi ju den mänskliga psykologin. I dess enklaste form: den som sa’et han va’et! Alltså, de gillar konspirationsteorier och är fullt dugliga konspiratörer.

Medborgare?

Snart är det väl konspiratoriskt att säga att det finns svenskar i Sverige. Medborgare, inte svenskar, ska det väl heta. Blir det då också konspiratoriskt att säga att Stagnelius var svensk? Var han i så fall bara medborgare, inte svensk? Trots att han hatade franska revolutionen och Napoleon, som spred medborgaridén i Europa? Stagnelius bör man kanske akta sig för i våra tider? Använd pincett och plasthandskar, annars kanske sanningsministeriet bankar på dörren. Stagnelius skrev trots allt ett hyllningsepos om den forna ryssen Vladimir, och han fantiserade i diktens form om hur den ryska tsaren skulle återupprätta och garantera en ny andlig tid i Europa. Vad är det för konservativa, ja reaktionära fasoner? Förbud, ropar sanningsministeriet rätt vad det är.

Nåväl, etablissemangets kärlek till konspirationer inspirerar till att kasta nytt ljus över Stagnelius poesi. I hans poesi är nämligen konspirationen en grundläggande tendens. Alla dofter, all ögonfägnad, alla toner, all längtan och all åtrå skvallrar inte om skönhet, njutning och behag. Tvärtom vittnar de egentligen om förtvivlan, blint begär, öknar, intighet. Vad vi ser och upplever är blott villor. Varken vi eller djuren inser att mitt i all skönhet, allt liv, all mångfald av former och färger och dofter finns bedrövelse, fångenskap och död. De första stroferna i dikten ”Livets villkor” väcker en aning om att det är så.

Se ekens strid mot stormarne på fjällen,
hör suckarne av lundens näktergal,
då mossan växer lugn och kall på hällen
och musslan sover i sitt gyllne skal.
Ju högre liv, ju större kval du röner -
ett kors är denna värld för ljusets alla söner.

Milt ängens ros på grästapeten blänker,
av västan kysst ur vintersömnen opp.
Sitt fromma huvud rodnande hon sänker,
och blygt ur tårar ler dess rädda hopp.
O arma blomma! Om dig själv du kände,
ej flammande din kind - en glödhet tår den brände.

Se turturduvan! Mellan skogens tallar
i klyftans djup hon valt sitt trygga bo.
Med rädda ljud hon på sin älskling kallar
och vingen flaxar utan rast och ro.
Ack, sorgsna fågel, kände du min trånad,
en brudgums kyssar då ej svalkade din brånad.

Redan Stagnelius liv och öde väcker konspirationsteoretikerns (den vanliga svenska forskaren) lusta: hur var det med fyllan och opierusen, vem var Amanda i hans dikter egentligen, vad tyckte han om Atterbom och Tegnér, när skrev han alla dikter? Man förstår konspirationslustan. Stagnelius och hans diktning var mer eller mindre obesedd av den intellektuella och poetiska gräddan i början av 1800-talet. Samtidigt är han dem överlägsen. Han var ful och sjuklig. Kvinnor fick han sjunga om i dikt snarare än avnjuta livet med. Han levde i rätt stor misär, med alkohol- och opiummissbruk. Han dog blott 29 år gammal. Han är väldigt produktiv, ytterst beläst och har en poetisk ådra som ingen annan svensk. Ändå är han knappt läst medan han lever. Det känns som något fuffens är i görningen. Så avig kan väl inte världen vara?

Visst, hans far var bildad präst, han låg vid lärosätena i Lund och Uppsala, han tillägnade sig mycket lärdom och litteratur på egen hand. Men storheter som Tegnér, Geijer och Atterbom var alla i centrum av det intellektuella och poetiska livet i Sverige. De jobbade vid universiteten och ingick i kotterier där de dagligen samtalade om konst, politik och filosofi. Stagnelius däremot gjorde tankemördande skitjobb på något statligt verk. Stackarn var kanslist och kopist, ett oavlönat jobb – och pappa fick skjuta till pengar åt sonen.

Stagnelius levde långt från de litterära salongerna, samlingsplatser där konstnärer, intellektuella, läsare med flera träffades för att högläsa, diskutera samtidens idéer och få inspiration. Vid enstaka tillfällen närvarade Stagnelius, men det föll sällan väl ut. Han var nämligen brådmogen och överentusiastisk som ung samt lite sluskig och för klyftig som vuxen.

Vad hette han förresten, Erik eller Johan eller Erik Johan? Man söker desperat efter svaret i handböcker om vår största svenska poet. Erik Johan står det alltid. Det är som om den mest självklara frågan går handboksförfattarna förbi. Men i ett brev säger fadern vid ett tillfälle ”min son Eric” när han talar om gossen. Erik får det således bli, men det är ett riktigt detektivarbete för en amatör att hitta den mest basala uppgift om Stagnelius.

Vem är bäst?

Är han för övrigt bäst? Det är förstås en smaksak. Men ser man det lite krasst från ovan så är det väl bara Fröding som kan mäta sig med Stagnelius på lyrikens marker. Det är i vart fall svårt att inte placera Stagnelius långt över sina samtida diktarbröder. Och då får man inte förglömma att han dog mycket ung och således bestals möjligheten att skriva ytterligare hundratals vackra poem i världsklass.

Hur kunde den unge mannen ge ljud åt sin tids komplicerade idéer i den mest underbara svenska språkdräkt – likt ingen annan i sin samtids Sverige? Alla andra låter ganska träiga och simpla när deras poem konfronteras med Stagnelius smekande och rika poesi. Vi kan exemplifiera med de inledande stroferna i dikten ”Ifrån den tid, då dagens stjärna brinner”.

Ifrån den tid, då dagens stjärna brinner

vid söderns pol, till dess hon åter hinner

den milda Vädurns blåa himmelstrakt,

behärskar köldens kopparspira Norden.

De gyllne kornen slumra under jorden

och drömma tyst om nya Vårars prakt.

Palats av drivor Vinterguden höjer,

med bördors tyngd han fjällens granar böjer

och slukar dalens låga kojor opp.

Ej bäcken mer igenom ängen seglar,

ej morgonen den friska kinden speglar,

ej fästets stjärnor, i hans stilla lopp.

Ej Näcken mer i flodens vågor kväder

och ingen havsfru blekar sina kläder

på böljans rygg i milda Solars glans.

Ej älvorna i daggbestänkta gräset

vid månbeglänsta dammars rand, på näset,

man sväva ser i nattlig sommardans.

Se vintrens likdräkt vilar över ängen

där förr i buskars skjul på blomstersängen

ett hänryckt par mot aftonsolen log.

Se öde ligger, under drivans täcken

den nejd, där förr vid kaprifoliehäcken

med elfenhand Lucinda cittran slog.

Ej lärkan mer på lätta vingar buren

sin morgonglädje tonar i azuren,

ej syrsan kvida hörs i daggig ljung.

Ej svalans stim ur sömnen odlarn väcker,

ej lövets skugga lyssnande betäcker

i ambranatten lundens sångarkung.

Ej turturns slag ur almens kronor ljuda,

blott gråa sparvar än varannan bjuda

till nöjets fest i nakna toppars höjd.

Var gång då Solens guld ur molnet bryter,

ur deras bröst ett tonrikt kväde flyter,

likt återljud av flydda dagars fröjd.

Avlövade stå popplarne i lunden,

en vitklädd vålnad lik i midnattsstunden

sig eken höjer med ett dystert sus.

I andefärgen var gestalt sig målar.

i brokigt skimmer tallen återstrålar

från rimbeklädda grenar Månans ljus.

Vintern beskrivs mest genom frånvaron av den skönhet och det behag som sommarhalvåret bjuder på. Och vilka bilder – knivskarpt och glasklart återgivna! Bäcken återspeglar inte längre stjärnor och ansikten. Sagofigurerna syns och hörs ej med sin trolska aura. Par ligger inte på ängen och ser på kvällssolen. Lärkan, syrsan, svalan, duvan är frånvarande. Den berusande sinnligheten, den angenäma känslan, de små händelserna (odlarn som väcks) visar indirekt på vinterns karghet. Själva orden, så typiska i Stagnelius dikter, berusar ytterligare: böljans rygg, daggbestänkta gräset, månbeglänsta, ambranatten, tonrikt kväde. Stagnelius behärskar svenska språket perfekt; annars skulle det hela låta fånigt. Han behärskar också det verstekniska hantverket perfekt; han excellerar i avancerade versmått och får det att låta som en porlande bäck. Därtill finns filosofi, religion och mytologi insvept i många av dikterna.

Svaret hur Stagnelius kan åstadkomma allt det här är enkelt. Han var förstås högbegåvad, brådmogen och genial samt hade en poetisk känsla som är få förunnad och bar det svenska språket i sig på ett förunderligt sätt. Det är inte mer konspiratoriskt än att klimatalarmismen kan vila på forskarbluffar eller att det kan ha förekommit mycket fuffens i det amerikanska presidentvalet – hur mycket våra journalister än ylar om konspirationsteorier när man påpekar saken.

Men de utlovade konspirationerna då? Jodå, de finns i själva dikterna. Det här är egentligen inget nytt. Man har från första början känt till innebörden i Stagnelius dikter. Det är snarast själva inställningen som är aktuell, att se det som konspirationstankar. Stagnelius använder idéer från gnosticismen, kristen och platonsk tradition, filosofen Schelling, den romantiska skolans poetiska idéer med mera i ett härligt hopkok.

Själens fångvaktare

Själen, som kallas Anima, är fångad i världen. Ursprungligen var själen i enhet med Gud, men den blev lockad av Demiurgen, härskaren i sinnevärlden som också är son till Achamot, själva materien. Demiurgen är också fångvaktare som håller själen fängslad i sinnevärlden och materien. Världen är således egentligen ett fängelse och livet är en öken även om vi ser helt andra saker, berusade av sinnlighet och begär. Världen är fångad i materien och människosjälen i kroppen. Termerna är från den gnostiska traditionen.

I de ”teosofiska” dikterna i Liljor i Saron är denna gnostiska världsbild uttalad, och målet är att bringa själen till ro och enhet med Gud genom korset, genom försakelse av den sinnliga världen. Men i hans övriga dikter – de allra flesta publicerade först efter hans död – finns de idéerna mer under ytan. Där blir spänningen mycket större. Det blir lite som en konspiratorisk värld där man känner den underbara känslan av översköljande sinnlighet och kärlekens kraft men samtidigt en fruktansvärd förtvivlan, tomhet och desperation – både livets puls och dess fångenskap.

I dikterna ”Näcken” och ”Endymion” ändas en sinnlig och trolsk öppning med sådan tomhet. I ”Näcken” spelar vattengubben på sin fiol i den trolska skymningen tills han påminns att han aldrig kommer till himlen.

Tårar gubbens anlet skölja,
ned han dyker i sin bölja,
gigan tystnar. Aldrig Necken
spelar mer i silverbäcken.

Och Endymion – den grekiska herden som i myten tänder mångudinnans åtrå varpå hon kysser den sovande ynglingen – vaknar upp och vet inte vad som har hänt.

När han vaknar en gång, vad ryslig tomhet
skall hans lågande själ ej kring sig finna!
Blott i drömmar Olympen
stiger till dödliga ned.

När man drabbas av sådan tomhet och besvikelse, trots allt vackert runt en, börjar man söka efter svar. Ligger det en konspiration bakom de hemska känslorna? Vad är det för mörka krafter som styr egentligen? Långt ifrån alla Stagnelius dikter drar fram de svåra känslorna. Men i åtskilliga finns kedjor, bränder, dimma, illusion, bedrövelse, natten, vintern, suckar, skuggor, öknen, furier.

Den förtvivlan Stagnelius diktar om gör sig påmind i vår tid. Många känner sig snuvade på ett sunt och gott liv i Sverige. För många svenskar känns det som om mörka krafter styr, som om några konspirerar för att förvandla deras gamla vanliga sköna liv till något fruktansvärt – en öken.

Trots vilsenheten och hopplösheten i Stagnelius dikter finns ett överflöd av sinnlig skönhet, känslointensitet och trolsk aura som skapar ett underbart behag. Men behöver givetvis inte läsa in de filosofiska och religiösa idéerna. Dikterna går utmärkt att avnjuta utan sådant. Det räcker med att känna av problemen mitt i all sinnlig yra samt få en aning om vad som inte står rätt till. Ofta finns något hos diktjaget som minns ett spår av det förgångna trots vilsenheten. Ett spår av den ursprungliga enheten med Gud.

En romantisk idé är att poeten kan ge just den aningen, nosa upp det där spåret, som ingen annan kan. Det görs med fantasins kraft och konstens förmåga att väcka oss. Stagnelius excellerar i just det. Det finns ingen svensk poet som diktar om begär och längtan, om kärlekens kraft, som Stagnelius – utan att få det önskade förstås, så att känslan blir extra intensiv. Stagnelius är också den mest lysande konspirationsteoretikern. Han får oss att känna att något är fel, han ger ett vagt spår som vi kan snöa in oss på, och han förstärker våra känslor maximalt.

Begär och berusning

Begäret och sinnlig berusning, som ju förvillar oss, är rent av ett sådant spår. Begäret är tecknet på själens längtan tillbaka till enheten med Gud. I naturens begär kan vi sedan finna nycklarna till bedrägeriet. Den lärodikt som avslutar samlingen Liljor i Saron visar upp begärets spel skönare och mer ödesmättat än någon av hans övriga dikter. ”Suckarnas mystèr” får avsluta vår konspiratoriska sejour i Stagnelius poesi.

Suckar, suckar äro elementet
i vars sköte Demiurgen andas.
Se dig om! Vad glädde dina sinnen,
kom ditt hjärta fortare att klappa
och med fröjdens milda rosenskimmer
flyktigt stänkte dina bleka kinder?
Säg vad var det? Blott en suck av vemod,
som, ur andelivets källa fluten,
vilsefor i tidens labyrinter.

Tvenne lagar styra mänskolivet.
Tvenne krafter välva allt, som födes
under månens vanskeliga skiva.
Hör, o mänska! Makten att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Skilda åt i himlen,
en och samma äro dessa lagar
i de land där Achamot befaller,
och som evig dubbelhet och enhet
fram i suckarnas mystär de träda.
Mellan livets sorgesuck och dödens
mänskohjärtat vacklar här på jorden,
och vartenda andedrag förkunnar
dess bestämmelse i sinnevärlden.

Ser du havet? Ilande det kommer,
vill med blåa längtansfulla armar
under fästets bröllopsfacklor sluta
till sitt bröst den liljekrönta jorden.
Se, det kommer. Hur dess hjärta svallar
högt av längtan! Hur dess armar sträva!
Men förgäves. Ingen önskan fylles
under månen. Själva månens fullhet
är minutlig. Med bedragen väntan
dignar havet och dess stolta böljor
fly tillbaka suckande från stranden.

Hör du vinden? Susande han svävar
mellan lundens höga poppelkronor.
Hör du? Växande hans suckar tala,
liksom trånsjukt han en kropp begärde
att med sommarns Flora sig förmäla.
Dock, ren tyna rösterna. På lövens
Eolsharpa klingar svanesången
ständigt mattare och dör omsider.

Vad är våren? Suckar blott från jordens
dunkla barm, som himlens konung fråga
om ej Edens maj en gång begynner.
Vad är lärkan, morgonstrålens älskling?
Näktergalen, skuggornas förtrogna?
Suckar blott i växlande gestalter.

Mänska, vill du livets vishet lära,
o, så hör mig! Tvenne lagar styra
detta liv. Förmågan att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Adla du till frihet
detta tvång, och helgad och försonad,
över stoftets kretsande planeter,
skall du ingå genom ärans portar.

Finns det någon mer bekant person i västerländsk litteratur än Hamlet? Jag har svårt att tro det. Det skulle möjligtvis vara Don Quijote som kan tävla med Hamlet om den paradrollen. Fascinerande nog var de samtida. Deras författare, William Shakespeare och Miguel de Cervantes, har rent av samma dödsdag, den 23 april 1616.

Vad gör Hamlet till ett så känt – och erkänt – skådespel? Frågan innebär inte att Hamlet är det bästa litterära verk som har skapats. Flera andra pjäser av Shakespeare, liksom många andra verk i historien, tävlar med Hamlet om titeln som det absoluta mästerverket. Hur ska man för övrigt rangordna de främsta prestationerna? Det går ju inte!

Dramat om den danske prinsen har många saker som gör det till ett mästerverk: Handlingen är riktigt fräsig med starka scener och märkvärdiga skeenden. Det finns en stor portion svart och intelligent humor av bästa sort. Karaktärerna är underhållande med sina egenarter: den narraktiga rådgivaren, den klyftiga och melankoliska ynglingen, den av älskare och fader svikna tjejen, den oroliga brodermördaren och så vidare. Där finns mycket att bita i för skådespelare. Handlingen förs snyggt framåt hela tiden. Dramat består av lysande poesi. Över huvud taget är språkbehandlingen suverän med spirituella monologer och bitska repliker, ömsom sublim poesi, ömsom fränt vardagsspråk. Man har inte tråkigt när man läser Hamlet.

Ska man förresten läsa eller se dramatik? Givetvis är det i grund och botten skapat för att beskåda. Men redan på Shakespeares tid trycktes hans verk för intresserade läsare. Man vill ju kunna läsa om en sida när språket är poetiskt bländande. Film eller teater är en smaksak. Vissa älskar filmens möjligheter att filma från olika vinklar, göra inzoomningar samt återge hela landskap och slott. Andra föredrar den starka närvarokänslan i teatersalen med skådespelare i nuet på scenen. Själv läser jag helst för att tillgodogöra mig poesin på bästa sätt.

Handlingen

För den som inte har läst eller sett Hamlet handlar dramat alltså om en dansk prins. Hans fader, kungen, har nyligen dött. Nu härskar i stället prinsens farbror Claudius, som har äktat Hamlets mor Gertrud. Vår prins är oerhört besviken på sin mor som så syndigt snart hoppat i ny säng – ”svaghet, ditt namn är kvinna”, säger han. Hamlet såg nämligen upp till fadern som den bästa av människor. Han vandrar runt i slottet med självmordstankar.

O kunde detta skammens fasta kött

få töa, smälta, lösas upp i dagg!

O, att den Evige ej hade stadgat

sin lag mot självmord! Gud! O Gud!

Vad allt är platt och trist och meningslöst

i denna värld med all dess usla strävan.

Tvi dig, du värld! Du är en vanskött trädgård

som går i frö – där frodas bara ogräs

som kväver allt. Att det har gått därhän!

(översättning Britt G Hallqvist)

I en skrämmande scen meddelar den gamla kungens vålnad att han har mördats av Claudius och att Hamlet måste hämnas. Där har vi sålunda dramats gordiska knut. Hamlet får livskänslan tillbaka, ett uppdrag i livet. Han borde därför storma in i slottet och hugga ner Claudius. Men det sker inte. I stället uppskjuts hela tiden dådet. Hamlet äger inte den rätta handlingskraften.

Men jag,

en trög, eländig krake går och drömmer

och struntar i min uppgift, går och tiger,

fastän det rör min fader konungen

som så gement berövats liv och väsen!

Är jag så feg? Ja, kalla mig för skurk,

slå in min skalle och slit av mig skägget,

blås det i synen på mig och vrid om

min näsa, och kör ner min lögn i halsen,

ja, ner i lungorna! Vem ställer upp?

Vid Kristi kors,

jag skulle tåla det, för jag har nog

en duvas lynne, och jag saknar galla

till att förbittras över smälek. Annars

hade jag redan matat rymdens korpar

med innanmätet från det jävla aset.

Gemena, grymma, liderliga fähund!

Åh, vilket nöt jag är, och tänk så modig!

En älskad, mördad faders enda son,

manad till hämnd av helvete och himmel,

står som ett luder här och lättar hjärtat

med prat, och skäller, svär som en ragata,

en köksa. Åh, fy fan, fy fan!

(översättning Britt G Hallqvist)

Vålnaden kan ju ha ljugit (det gjorde vålnader, trodde man), resonerar Hamlet, så han tänker spela galen och utröna om spökets ord stämmer. Ett teatersällskap spelar på Hamlets uppmaning en pjäs om ett kungamord varmed Hamlet på kungens reaktioner förstår att denne är mördaren. Efteråt ombeds Hamlet att gå till sin mors rum för ett samtal, och på vägen ser han Claudius sitta och be. Tillfället är perfekt för att hämnas, men han tänker att kungen i så fall oförtjänt kommer till himlen om han dör mitt i en bön. Han ilar därför vidare till sin mor. Gertrud säger nu sitt om den skandalösa pjäsen. När Hamlet vred över hennes snabbt bortglömda trohet till sin gamla make hör något bakom en gobeläng drar han värjan och hugger. Han hoppas att det är Claudius, men det visar sig vara kungens rådgivare Polonius. Han är far till Hamlets flamma Ofelia och har tjuvlyssnat på Hamlet vid ett par tillfällen för att undersöka Hamlets galenskap.

Claudius inser att Hamlet är honom på spåren och skickar honom till en släkting i England med ett hemligt brev som beordrar den unge mannens avrättning. Men Hamlet anar oråd och läser brevet varefter han lyckas ta sig tillbaka till Själland. Där strålar han samman med sin vän Horatio. På vägen till slottet går de förbi en kyrkogård där dödgrävare gräver en grav samtidigt som de för ett tokigt samtal med den svartaste humor. Den som ska begravas är Ofelia som har blivit galen efter att ha svikits av både Hamlet och sin far. Nu har hon begått självmord, och därför begravs hon lite i smyg eftersom självdådet är okristligt.

I begravningståget finns Laertius, Ofelias bror. När Hamlet visar sig uppstår det en scen mellan de två. De skiljs åt, fast det bestäms att de ska duellera på slottet. Laertius och Claudius gör upp en plan om att doppa Laertius värja i gift. För säkerhets skull förgiftar Claudius också Hamlets vin under duellen. I villervallan blir dock alla inblandade skadade av giftet på svärd och i vin. Gertrud, Claudius, Hamlet och Laertes faller alla offer för svekets makt och dör. På slutet intar den norska prinsen Fortinbras Helsingör. Norrmännen har tidigare förlorat i krig mot Danmark, men Fortinbras tar nu sin chans. Han har under dramats gång krigat i Polen för en meningslös sak, han kan agera utan tvekan eller rädsla för döden. Han är den handlingens man som Hamlet aldrig var.

Hamlet gjorde succé redan 1602

Det är onekligen en rafflande historia: vålnader, brodermord, sviken kvinna, lismande rådgivare, snarstuckna ynglingar, duell, massdöd – och i mitten av allt en labil och hyperintelligent ung man som inte vet hur man kommer till skott! Det är inte svårt att leva sig in i Hamlet och hans tvekan under krav och press. Alla har vi varit där någon gång i livet, eller flera. Såväl vi som Shakespeares publik.

Hamlet skapades alldeles i början av århundradet 1600. Dramat finns tryckt 1603 och framfördes något år före det. I London var teatrarna ett stort folknöje. Globe Theatre, som Shakespeare var delägare i, stod färdig ca 1598. Det var en utomhusteater som kunde ta upp emot 3000 besökare. De flesta åskådare var vanliga människor, det vill säga inte belästa adelsmän. Hamlet var ett av tidens mest populära skådespel. Publiken fängslades uppenbarligen av Hamlets tvekan, vålnadens krav, Claudius rädsla, Gertruds svek och Shakespeares poesi.

Vad är det då som är så tilltalande? Vad har gjort att dramat gått till historien som det mest spelade skådespelet och har placerat sig i vår kanons centrum? Handlingen i sig är förstås spännande, en riktig kanonkula. Berättelsen som sådan är uråldrig och arketypisk. En härskare har mördat sin bror för att få tronen, och den mördades son vill hämnas. Namnet på dramat vittnar om att det går tillbaka på en berättelse i den danske krönikören Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum från 1200-talet. Amleth, som han heter där, är huvudperson i en vikingaberättelse om just sådan hämnd. Den finns nyligen filmatiserad under titeln The Northman med Alexander Skarsgård i huvudrollen.

Fast Shakespeare läste aldrig Saxo. Hans källa är i stället fransmannen François de Belleforest som skrev en mängd tragiska historier på 1500-talet, bland annat om Hamlet, som han norpat från den gode Saxo. Sedan lade Shakespeare till diverse saker för att få det som han ville.

Hamlets vankelmod

Det som har diskuterats mest genom seklen är Hamlets vankelmod. Han beklagar sin egen feghet och tröghet vid flera tillfällen. Vid ett tillfälle kommer Hamlet i slang med en norsk kapten när den norska armén under Fortinbras är på väg mot Polen där tusentals ska kriga och dö om ”en jordlapp utan annat värde än namnet” – eller med Hamlets ord: ”för ett äggskal”. Det ställs förstås i kontrast till Hamlets ”tröga hämnd”, hans mänskliga förmåga att tänka för mycket på konsekvenserna.

Sålunda våndas han över sin obeslutsamhet och oförmåga. Självklart har Hamlets problem ältats genom tiderna eftersom vi alla lider av det. Hur underbart klart är inte livet när man är in the flow, som jänkarna säger, när man står i handlingens tecken, när man agerar utan att riktigt tänka efter. Då är man direkt delaktig i verkligheten. Och hur hemskt är det inte när man inte klarar av att agera, inte vet vad man ska göra, inte vågar försöka ens – som i mardrömmen då vi står handlingsförlamade. Då blir allt fort nattsvart. Där har vi vår unge prins.

Redan vid pjäsens början är Hamlet melankolisk och självmordsbenägen av äckel för modern, som vi såg ovan. Genom pjäsen framstår han också som något psykotisk med plötsliga, hetsiga utbrott. Äckelkänslorna och melankolin kopplas samman med vankelmodet, vilket ekar i dramats mest kända monolog, strax innan kungamordspjäsen spelas.

Att vara eller icke vara – frågan

betyder: är det modigast att tåla

ett vidrigt ödes hugg och pilar, eller

att ta till vapen mot ett hav av plågor

och dräpa dem beslutsamt? Att få dö –

att sova, inte mer, och tro att sömnen

gör slut på hjärtats värk, de slag och stötar

som köttet fått till arvedel – det vore

ett slut, en nåd att stilla bedja om.

Att dö, att sova, sova, kanske drömma

– ja, det är stötestenen! Vilka drömmar

ger dödens sömn, när vi har kastat av oss

allt jäkt, och kapat livets ankartross?

Den tanken hejdar oss, och det är den

som gör eländighetens liv så långt.

Vem skulle tåla världens gisselslag,

tyrannens övergrepp, den stoltes fräckhet,

föraktad kärleks pina, lagens tröghet,

ett hutlöst ämbetsvälde och de sparkar

odågan ger den tåliga förtjänsten?

– Vem tålde livet om han kunde göra

sig kvitt allt detta bara med en dolk?

Vem skulle dra på bördorna och stöna

och svettas under livets ok, om inte

vi fruktade för något efter döden,

det oupptäckta landet från vars gräns

ingen har återvänt? Det lamslår viljan

och hellre bär vi våra vanda plågor

än flyr till andra som vi inte känner.

Den inre rösten gör oss alla fega.

Så går beslutsamhetens friska hy

i eftertankens kranka blekhet över,

och företag av högsta vikt och flykt

kan falla platt och mista namnet handling.

(översättning Britt G Hallqvist)

Även självmord är en handling. Men inte heller den vågar sig Hamlet – av naturliga skäl – på. Fast vad återstår när handlingskraften inte är en förunnat? Jo ”eftertankens kranka blekhet”! Det gör ont, fruktansvärt ont. Det känner vi alla alltför väl. Se där ett skäl till att Hamlet har gått upp på teatrarna om och om igen, särskilt när problemet gestaltas med Shakespeares underbara ordkraft. Människans största dilemma kläs i ytterst drabbande ordformationer.

Människor som är känsliga för poesi bländas och får svårt att andas när de läser eller hör sådana passager, ungefär som dem som börjar böla när de ser på triviala kärleksfilmer. Det är en oerhörd kraft som slår emot en. Shakespeares poesi överträffar rent av den starka handlingen.

Svart humor

I dramat varvas eftertankens ångest med en svart humor utan dess like. Hamlet är kvick i tanken (till skillnad från i handling), lärd och har språkets gåva, precis som sin skapare. Han kastar ur sig vassa kommentarer till höger och vänster. Till exempel i början när han och Horatio pratar om hur moderns bröllop med Claudius snabbt följde på faderns begravning:

Förbannat praktiskt – man fick pajer över

ifrån begravningen så att det räckte

till kall buffé på bröllopsdan! Nej hellre

få se sin värsta fiende i himlen

än uppleva en sådan dag, Horatio!

(översättning Sture Pyk)

Eller när Claudius undrar var Polonius lik är:

Claudius: Nu Hamlet, är det du som talar om: var är Polonius?

Hamlet: Vid supébordet.

Claudius: Vilket supébord? Var?

Hamlet: Inte där han äter, där han äts. En samling politiska asätare kalasar just på honom. Masken är vår enda överman. Vi göder alla sorters kräk som göder oss, och vi göder oss själva för maskarna. Fet kung och mager tiggare fås både à la carte, men kommer från samma kök. Där vi slutligen hamnar.

Claudius: Ack ja.

Hamlet: En människa kan meta mask som ätit på en kung, och äta en fisk som ätit en sån mask.

Claudius: Vad vill du ha sagt med det?

Hamlet: Jag vill bara peka på att en kung kan tåga genom en tiggares tarmar.

Claudius: Var är Polonius?

Hamlet: I himlen. Skicka upp nån att se efter. Finns han inte där kan du själv se efter på det andra stället. Men hittar du honom inte inom en månads tid bör du kunna lukta dig fram till förmaket en trappa upp.

Claudius: Se efter, fort!

Hamlet: Han springer inte bort.

(översättning Sture Pyk)

Hamlet kan vara så fräck eftersom han spelar galen, som en narr. Narrar hade ju den äran att få säga sanningar, och när Hamlet spelar tokig sprutar det sanningar ur öronen på honom – på ett helt annat sätt än det skulle göra om han var allvarlig och ärlig. Polonius – medan han lever – ger den träffande kommentaren att ”fast det är galenskap är det system i det”. Hamlet har en like i dramat, en av dödgrävarna, som kommer med underbara hårklyverier. Scenen när dödgrävarna gräver Ofelias grav och Hamlet råkar komma förbi är inte bara helknäpp och full med bisarr humor, genom dess dödstema ger den en kulmen på allt som sagts om döden i dramat. Typiskt nog talar de i scenen om dödskallen till Yorrick, den gamle kungens narr, mästaren i att tala sanning och få folk att skratta. Ironierna slår alla rekord i dödgrävarscenen. Brutal humor blandas med insikter om vårt ömkliga öde – att bli maskföda, att all strävan är förgäves. Till och med Alexander den store förmultnar och blir till lera, kanske en kork till ett ölfat, konstaterar Hamlet:

Den store kejsarn dog och blev till lera,

ett mänskoöde värt att kontemplera.

Han styrde allt, han blev till maktsymbol

och täpper nu, för rimmets skull, ett hål.

(översättning Sture Pyk)

Som sagt, man har inte tråkigt när man läser Hamlet.

Allt är skådespel

Ur led är tiden, säger Hamlet i dramats början. Något är ruttet i den danska staten, säger en väktare strax före. Och ännu lite tidigare anklagar Hamlet sin mor för låtsad sorg för Hamlets döde far, konvenans i stället för uppriktighet:

För mig, Madame, är sorg någonting mer

än val av rätt grimas till rätt kostym

/…/

Det där, madame, kan vem som helst ta efter,

det är ju bara bländverk, sorgens yta

(översättning Sture Pyk).

Allt är på sätt och vis spel i skådespelet. Claudius ljuger ständigt eftersom han har mördat sin bror. Polonius spionerar på Hamlet och är lismande och preciös. Hamlet spelar galen och tvekar att göra det rätta. En vålnad uppträder. Ofelia förnekas att följa sitt hjärta. Ingenting är vad det borde vara. I centrum av allt detta spel står Hamlets tvekan och vankelmod. Spel och låtsadhet tar ju ofta plats när människor inte förmår agera som de borde.

Händelserna blir som ett skådespel i stället för sanning och verklighet. Men så är ju Hamlet ett skådespel. Och i skådespelet så är det ett skådespel som avslöjar sanningen, när Hamlets pjäs avslöjar Claudius. Det är som om allting i dramat biter sig i svansen. Vad är vad? Vad är verklighet, vad är sanning, och vad är förbannad dikt? Med en så sofistikerad struktur förstår man att Hamlet har blivit mångas favorit att tolka till höger och vänster.

Konspirationer

Till och med den långa tolkningstraditionen är full av bisarra spel. I en bok frågar sig författaren om det rent av är Hamlet som är mördaren. Mest bisarr är förstås idén att det inte är William Shakespeare, handskmakarsonen från Stratford upon Avon, som skrev Hamlet och de andra dramerna. Det är en frodig ”konspirationsteori” med många kandidater till författaren. Vanligast är en adelsman vid namn Edward de Vere. På svenska finns rent av en volym med Shakespeares sonetter där översättningen utgår från att det egentligen är de Vere som är författaren till dikterna.

Eftersom källorna om William Shakespeares liv är så knappa är det många som har nappat på idén. Och en handskmakarson kan väl för guds skull inte ha varit så lärd som skådespelen tycks skvallra om. Dessutom frossar teorin i smaskiga detaljer som att de Vere ska ha varit älskare till självaste drottning Elisabeth, och att de hade en hemlig son tillsammans. Några glada konspiratörer anser till och med att dramat om Hamlet handlar om de Vere själv, som alltså skulle ha skrivit av sig om egna problem. Så sköljer konspirationerna över oss på det mest underhållande sätt till döddagar. Roligt och kreativt är det, men själv är jag nöjd med gamle William som vår ädle Shakespeare.

En rutten värld

Nu är det häxeriets tid på natten,

när gravarna på kyrkogården gapar

och underjorden andas ut sitt gift.

(översättning Sture Pyk)

Är världen som i pjäsen? Är den så rutten? Eller är den bara ur led vid vissa tider? Ungefär som när en människa är nere. Det varar några dagar eller månader, men oftast går det över, och då lever man normalt igen. Men ovissheten och obeslutsamheten ligger alltid där och lurar med sin ruttenhet. Hamlet gestaltar ett av människans mest besvärliga tillstånd – hennes problematik att komma till rätta i världen, att hantera svåra krav och inte bara undvika dem med en massa snack. Hur smart och fräckt det där snacket än är krävs ändå handling.

Sättet som William Shakespeare har gestaltat temat och handlingen i en fantastisk konstnärlig språkdräkt gör dramat om Hamlet till ett av mänsklighetens största mästerverk. Vem annars än han kan klämma ur sig hårda sanningar som: ”hellre bär vi vanda plågor än flyr till andra som vi inte känner … Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över”?

Man har inte tråkigt när man läser Hamlet.

Min resa gick plötsligt västerut. Vad vore då lämpligare än att säga några ord om den amerikanska poesiskatten. För även en ung nation har poeter. Och nog smakar väl orden bättre när man är på plats. Låt oss se.

Ett amerikanskt begrepp inom litteraturens värld är ”the great american novel”. Tydligen finns det en amerikansk roman som är bättre än de andra, en som mer än de andra lyfter fram det amerikanska eller en som står sig bäst i litteraturhistorien internationellt sett. Eller vad det kan handla om. Tanken är ganska fånig, kan man tycka. Hur vore det om fransoser, ryssar och andra européer skulle börja sådär? Vadå den stora franska romanen? Det finns ju några dussin att välja bland. För att inte tala om ryssarna.

För amerikansk del är tanken också meningslös såtillvida som det alltid blir samma svar: Moby Dick. Eller någon annan bra roman, hehehe! Snabbt inser man att tanken om den där särskilda romanen är befängd. Men vad med dikter då? Kan det inte finnas ”the great american poem”?

En dadaistisk variant

I den frodiga volymen USA poesi – 700 dikter från 1010-1983 försöker sig faktiskt en poesikännare på det konststycket. Frågan är om det blir särskilt lyckat genom den dadaistiska tekniken att plocka en rad från 102 av samlingens översatta dikter och klippa ihop till ”det stora amerikanska poemet”. Slutprodukten duger väl i modernistisk mening. Men jag tror nog att var och en av oss fixar en lika bra dikt själva. Nog klår väl Morgonpostläsarna rader som

Jag smeker stenen som en svalnad kärleks is,

förtäljer denna svarta saga på mitt vis.

Snö upp i bergen, snö i hjärtat. Gamla vanan

– med hjälp av minnet söker vi det omdevetnas lust

där gamla tides skalder rimmade, skanderade.

I vilket fall som helst kittlar frågan något djävulusiskt. Finns det kanske en amerikansk dikt som är bättre än de andra? Mer amerikansk? Vilken skulle det i så fall vara? Befängd eller inte, frågan måste take me fanders utredas.

Men var ska man börja – idag, igår eller för länge sedan? Låt oss börja hos en tysk, filosofen Hegels lysande yttande om att Minervas uggla flyger först när mörkret faller. Det vill säga, vi måste ha perspektiv på något för att kunna bedöma det. Vi hittar helt enkelt inte den där dikten idag, hur bra och intressant den än kan tyckas vara. Vi måste tillbaka i tiden lite för att inte bli för exalterade, enusiastiska, fördomsfulla eller vad det kan vara som rubbar omdömet.

Men om vi går drygt 150 år tillbaka i tiden blir inte valet lätt för det. Två poeter från andra hälften av 1800-talet har med tidens gång (Minervas uggla) blivit två av de största amerikanska lyriska stjärnorna – Walt Whitman och Emily Dickinson, lika lika som natt och dag.

Den frodige Whitman

Många skulle nog hitta det där stora amerikanska poemet bland några av Whitmans dikter. Där finns amerikansk storvulenhet, frihetslusta, demokratisk anda, storstadsbon, stigfinnaren, ny anda, kraft, överdriften, påstridigheten och det goda humöret (nästan spelat). Den första dikten i ”Sången om mig själv” i hans evigt omarbetade diktsamling Leaves of Grass börjar som bekant:

I celebrate myself, and sing myself,

and what I assume you shall assume,

for every atom belonging to me as good belongs to you.

Det mesta som vi förknippar med USA finns där i Whitmans dikt. Och det är onekligen ganska charmigt. Och inte minst var det var det nytt och friskt när det begav sig. Whitman har betytt oerhört mycket för efterkommande amerikananska poeter, särskilt den första modernistiska generationen som tog åt sig Whitmans ganska fria vers.

Jag tror att ett grässtrå är ingenting mindre än stjärnornas dagsverke,

och att lika fulländad är en myra, och ett sandkorn och gärdsmygens ägg,

och att lövgrodan är ett mästerverk för den högste,

och att björnbärsrankan skulle pryda himlens förmak,

och att den minsta led i min hand kommer alla maskiner på skam,

och att kon som mumsar med sänkt huvud är skönare än någon staty,

och en mus ett mirakel stort nog att omvända sextiljoner tvivlare.

Av raderna ur dikt 31 att döma – med typiska whitmanska staplingar av detaljer och exempel – från ”Sången om mig själv” kunde man tro att Walt Whitman var svensk. För visst kunde mången svensk skriva under på de orden, nog så sköna. Vi svenskar delar ju Whitmans idé om att det enkla och tillsynes obetydliga är vackrare och sublimare än det sofistikerade. Det är utifrån den tanken eller känskan som Whitman låter sitt jag expandera, inte utifrån amerikansk kaxighet, som man annars kunde tro.

Det finns åtskilliga sympatiska drag i Whitmans poesi och så mycket typiskt amerikanskt som kunde ge honom tillmälet the great american poet. Men är han verkligen en så värst bra poet? Eller är han i slutändan en typisk amerikan som inte förstår att stänga käften? Som måste säga för mycket av det goda? Hade han kanske liksom TS Eliot behövt en Ezra Pound som stryker i dikterna?

Den obetydliga Dickinson

Eller hade han vunnit på att läsa sin samtida, Emily Dickinson? Det hade i och för sig varit svårt eftersom bara sju av Dickinsons ca 1800 dikter kom i tryck. Hon levde ett helt obetydligt liv i en liten stad i Massachusetts. Medan Whitman breder ut sitt jag oändligt och frossar i allt han ser och upplever, skriver Dickinson korta, kärnfulla dikter där en liten iakttagelse öppnar upp för hisnande tankar. Det är verkligen effektfullt. Och enastående! Dickinson är på många sätt en mycket bättre poet än Whitman: klipskare, underfundigare, sublimare. Det tyska ordet dicht betyder just tät, och det finns nog få amerikanska poeter som bättre lever upp till ordet ”dikt”. Hon är onekligen en av de bästa versmakare det nya landet har skakat fram. Här ett exempel (med hennes förkärlek för tankestreck nog så tydligt).

Spindeln bär ett silvernystan

i oförmärkta händer –

Han dansar sakta för sig själv –

Han nystar upp sin pärletråd –

Från Intet till Intet går

hans väsenslösa väg –

Han överdrar vår väv med sin

på hälften så lång tid –

Han bygger på en timme blott

bländljusa kontinenter –

Sen dinglar de i husfruns kvast –

glömda – hans pärlegränser –

Den moderne Eliot

Men måste inte the great american poem vara just great, något grandiost eller storslaget på ett annat sätt än Dickinsons små iakttagelser? En dikt många tänker på under sådana omständigheter är en av 1900-talets mest kända dikter – ”The waste land” av TS Eliot. ”Det öde landet” är nog så grandios till ytan med sina 10-12 sidor, och dikten gestaltar stora mänskliga frågor. Med hänvisning till bland annat gralmystiken skildrar dikten en värld i ruiner eller ofruktsamhet och sökande efter ny fruktbarhet. Första världskriget spökar förstås i bakgrunden, men man kan också läsa dikten mer allmängiltigt, som ett ständigt fenomen i världen. Många avsnitt i dikten är effektfulla och suggestiva.

I den förfallna hålan här bland bergen

i det matta månljuset, sjunger gräset

över störtade gravar, kring kapellet

här finns ett tomt kapell, där bara vinden bor.

Dörrarna glappar, det har inga fönster,

torra ben gör ingen för när.

En tupp stod ensam på takåsen

kikeriki, kikeriki

i skenet från en blixt. Så en fuktig vindstöt,

den kom med regn.

Men för dikten som helhet finns en del att ifrågasätta. Den är förvisso hundra år gammal – publicerad 1922 – så den lever ganska bra upp till Hegels krav om Minervas uglgla. Men Eliots dikt har sina aber. Dels har den sina kryptiska sidor, och dels måste man fråga sig om sådan här modernistisk dikt håller i längden. Dikten är säkert fortfarande intressant att studera om ett par hundra år, men det är mycket möjligt att den snart har tappat det ”grandiosa”. Det gäller förstås all modernistisk dikt: Pound, Williams, Eliot, Cummings och de flesta amerikaner på 1900-talet. De såg sig kanske tvungna att prova nya medel, men det känns som att det i längden är en återvändsgränd, att amerikansk modernism inte kommer att värderas så högt med tiden. Vi får väl se.

Den tidiga Bradstreet

Indiandiktningen får vi bli ett kapitel för sig. Likaså de islänningar som skrev av sig lite poesi under sina Vinlandsäventyr. Men vad med den poet som brukar kallas den första amerikanska skalden. Anne Bradstreet föddes i England men flyttade till andra sidan Atlanten vid 18 års ålder år 1630. Då fanns förvisso i inte staten USA än, men de som valde att leva där får väl ändå kallas amerikaner. Bradstreets första diktsamling var den första som publicerades av en bofast i den amerikanska delen av Nya världen. Frågan är dock om dikter som t.ex. ”När vårt hus brann ner” håller måttet som den stora amerikanska dikten. Först men knapppast bäst.

I mörkan natt som bäst jag låg

av oro nästan inget såg,

men vaknade av fullt alarm

och skrik som förebådde harm,

vid hemska ropet: ELDEN LÖS!

mitt hjärta av förtvivlan frös.

Anne tröstar sig dock vid tanken på att det finns ett bättre hem än det som nu brinner ner, nämligen Guds rike. Dikten är sinnlig och fartfylld, och inte minst är Bradstreet först på plan. Men det har skrivits otaliga dikter av den kalibern.

Den sextonårige Bryant

Som den första riktigt bra amerikanska poeten brukar William Cullen Bryant anses, och då får vi gå drygt 150 år framåt i tiden. Bryant hade talang redan som barn vilket hans mest kända dikt vittnar om. Han skrev dikten ”Thanatopsis”, eller ”Min syn på döden” som den heter i en översättning, redan som 16-årig, och när fadern visade den för några tidningsmän blev de eld och lågor och menade att något sådant aldrig förr skrivits i det nya landet. De antog att fadern skrivit poemet och publicerade det under hans namn. Pinsamt nog för alla inblandade – utom den unge William förstås – fick de revidera uppgifterna och låta gossen få den stora förtjänsten som storslagen poet. Gossen själv reviderade dikten när han blivit mogen, men den känns inte mindre frisk för det.

Det finns mycket som talar för att vi har med the great american poem här. Dikten är högstämd utan att vara banal, den använder den klassiska blankversen som Shakespeare med flera skrev på (orimmad femtaktig vers), den får en att känna sig både liten och stor, den drabbar läsaren effektfullt samtidigt som man vaggas tlil ro, den är mycket vacker, med mera med mera. ”Thanatopsis” handlar förstås om döden och hur man stolt och rofyllt kan träda in i hans rike. Till både glad och dyster uppmanar dikten efter några rader:

Gå ut i öppen rymd och lyssna till

Naturens undervisning – överallt

i jord och vatten och i himladjupen

hörs en lugn röst: Blott ännu några dar

och solen som ser allt skall icke se dig,

hur vida solens lopp än spänns, och Jorden

där din gestalt blev lagd med många tårar

skall – liksom havets hamn – ej hålla fast

din bild. Den mull som närt dig, kräver in

din fulla växt och löser den i mull

och utan något mänskligt drag bevarat

och utan minnen av ditt eget jag

blir du för evigt ett med elementen,

en broder till var klippa utan ande

och själlös torva, en som bonden vänder

med plogen och själv trampar på. En ek

skall sända sina rötter mot ditt stoft.

Men trots ett så obetydligt öde går vi till samma plats som de ädlaste människoandarna och vilar i den skönaste natur, varför dikten slutar:

Lev så, att när du snart nog nås av budet

att sluta upp och följa karavanen

som färdas till de gåtors land där alla

får var sin kammare i Dödens hallar,

gå inte då som slaven när han piskas

tillbaka till sitt fängsel, utan nalkas

stark, lugnad och förtröstansfull din grav,

likt en som drar det gröna täcket om sig

och lutar sig mot angenäma drömmar.

I Bryant Park i New York tronar poeten som staty, och lämpligtvis ligger New York Public Library intill. Ett passande öde för en stor poet. Men kanske finns det ändå någon bättre poet i den amerikanska mylla som Bryant så vackert skildrar (han var en stor naturpoet). Som de flesta av USAs tidiga skalder var Bryant från New England i landets nordöstra hörn. Därifrån kommer också hans diktarbröder i hans generation, bland annat Emerson, Longfellow och Thoreau som nog också vill vara med i spelet om det stora amerikanska poemet. Från trakten kom också som vi sett Dickinson och nästan Whitman (från New York). Just Longfellow är intressant för oss svenskar eftersom han översatte lite svensk dikt och skrev ett känt om Tegnér. Den dikten gillar kanske vi svenskar lite extra, men den kan väl knappast vara det stora emerikanska poemet.

Den vidunderlige Poe

Den kanske största av dem alla föddes också där, i Boston, men hamnade som barn i södern för att som vuxen bland att annat leva mittemellan i Baltimore. Edgar Allan Poe är särlingen i USAs poetiska historia. Långt före Pounds egensinniga attityd eller beatpoeternas dekadens hade Poe provat på allt: litterära gräl, alkoholism, krigsrätt, incest (kusingifte – han föreställde kusinen Virgina som 21 men hon var 13 när de gifte sig), misslyckade tidningsprojekt, tidig död (han blev endast 40). Strindberg, som föddes samma år som Poe dog, 1849, menade att token hade överförts till hans ande och sålunda kunda fortsätta med tokerier á la Strindberg.

Inte bara Strindberg älskade den besynnerliga amerikanen utan även Baudelaire och hans efterföljare liksom många andra. De största litterära andarna borde ha ett finger med i spelet när det gäller att utse det stora amerikanske poemet. I så fall måste det nog bli han. Poes största hit – och nu avses bara hans poesi förstås, inte prosan – är förstås dikten ”Korpen”. Inledningen är välkänd, här på engelska:

Once upon a midnight dreary, while I

pondered, weak and weary,

over many a quaint and curious volume

of forgotten lore –

while I nodded, nearly napping,

suddenly there came a tapping,

as of some one gently rapping, rapping

at my chamber door.

”’Tis some visitor,” I muttered, ”tapping

at my chamber door –

only this and nothing more.”

In flyger snart en korp, the raven, och påminner honom om hans olyckliga kärlek till Lenore som inte lever längre. Poe leker suveränt med atmosfär, stämningar och känslor: midnatt, böckerna, mannen som går fram och tillbaka tyngd av tankar, pickandet. Och förstås – somnar mannen och drömmer alltihop i dikten? Den fångande rytmen, alla sorters rim och de många upprepningarna, inte minst korpens ord ”Nevermore” som ekar genomgående, ”nothing more” i första strofen), förstärker förstås stämningen och känslorna. Det är väldigt suggestivt. Ömsom blir det väldigt intensivt och oroligt, ömsom vaggas man in av rytm och rim. Dikten har förstås stötts och blötts så att den närmast blivit kitsch, men läser man ”Korpen” med friskt sinnelag så är allt förbannat effektfullt. Särskilt det sofistikerade rimschemat är imponerande. Det påminner om ett versmått som de medeltida vagantpoeterna använde och har således långa anor. Poemet finns i många svenska översättningar, här en strof á la Viktor Rydberg:

Du profet och leviatan, kanske fågel, kanske satan,

säg, du bud från mänskohatarn, vid den Gud vi leva i,

väntar ingenstädes freden? Förer ej den tunga leden

till ett fjärran saligt Eden, där jag åter slutes i

hennes famn vars namn nu klingar ljuvt i himmelsk harmoni?

Korpen svarade: Förbi!

Men det kan lika gärna vara någon annan dikt av Poe som kvalar in som det stora amerikanska poemet. Mest kända är nog ”Ulalame” och ”Annabel Lee”, vilka också effektfullt upprepar starka och gripande ord vilket både förstärkar känslan och ger en häftig schvung. Resultatet är smått förtrollande. Första strofen i ”Annabel Lee” lyder:

Det var många, så många år sen en gång –

i ett rike vid havets strand –

då det levde en flicka, berömd i sång,

som bar namnet Annabel Lee, –

och hon levde blott för sin bittra lott

att älska, och älskas av mig.

Slutsats

En uppsummering. Frågan om det stora amerikanska poemet visar sig lika befängd som den om the great american novel. Inte bara för att smaken hos envar av oss är olika, utan för att varje poet lever upp till olika krav på det där stora och det där amerikanska. Dessutom har vi här bara nuddat vid amerikansk poesi, ett fåtal poeter och ett fåtal av deras dikter. Det säger sig självt hur löjlig tävlingen är. Men en vinnare måste utses för den här gången.

The great american poem har skrivits av den sextonårige William Cullen Bryant, dikten ”Thanatopsis”. Men imorgon blir det Poe och i övermorgon Dickinson. Tävlingen är ju som sagt befängd. Dikterna som här har omnämnts går alla att googla för att läsa i sin helhet på engelska, och flera även i svensk översättning.

I juni är det 100 år sedan vår karelska lärka gick ur tiden. Redan då hade hon satt avtryck i tiden genom sin nydanande poesi på svenska. Och fortsatt uppåt på berömmelsehimlen har det gått. Det firar vi med en heroisk hyllning.

Tidigt kom hon till just himlen. Edith Södergran dog blott 31 år gammal efter halva livet med turberkulos. Att uppmärksamma henne på 100-års-dödsåret är inte alls opassande. Södergran hade nämligen styrkan att se döden för vad den är, en del av skapandekraften och därmed något vackert och livfullt. Som det heter i slutet av dikten ”Månen”, skriven i slutet av hennes liv:

Och månens skära mejar blommor av
i senhöstnätter,
och alla blommor vänta på månens kyss
i ändlös längtan.

Edith Södergran är nog den svenskspråkiga poetissa som har omhuldats mest av litteraturhistorikerna. Selma Lagerlöf har givetvis fått mer uppmärksamhet. Inte bara för att hon fick Nobelpriset utan framför allt för att hon blivit bra mycket mer läst, både i Sverige och andra länder. Folk och fä läser prosa, änglar läser poesi. Så är det bara.

Håller man sig inom poeternas skara, anser jag att åtminstone Hedvig Charlotta Nordenflycht och Anna Maria Lenngren är bättre poeter än Södergran. Men vår karelska lärka – Södergran levde i Karelen – hade en stor fördel: hon var först på bollen. Då blir man lättare berömd.

Vår första modernist

Man kan tycka vad man vill om modernismen, men den har onekligen dominerat 1900-talets lyrik. Modernism är ett besvärligt begrepp, inte minst för att många använder det lite olika, även inom forskarvärlden. Man syftar framför allt på experiment med form, innehåll och språk. Inom poesin innebär det i första hand fri vers, ett vågat bildspråk, mindre krav på klar språklig förståelse, lek med poesins element och all decorum – ja ett allmänt uppbrott från litterära traditioner.

Och Edith Södergran var först med fanskapet på svenska. Inte djärvast, det är sällan den första, men först! Man kan förstås bråka om den där förstaplatsen. Var det inte Pär Lagerkvist? Nja, hans dikter i samlingen Ångest från 1916 är i stort sett alla ganska traditionella, med fast rytm och rim samt klar betydelse, trots ansatsen till expressionistiskt bildspråk. Redan Strindberg, Fröding och flera andra provar förresten fri vers på sina håll, men även de håller sig till idén att göra fullt förståelig dikt. Modernismen tänjer på de gränserna, och det är väl därför vi har hamnat i fåniga frågor som: ”vad vill poeten säga egentligen?”

Edith Södergrans första diktsamling Dikter kom liksom Lagerkvists pionjärbok ut 1916. Fast dess dikter är klart djärvare i formspråket och innehållet än Pär Lagerkvists tidiga poem. Flera dikter överlåter förståelsen eller tolkningen åt läsaren. Hos Lagerkvist är det däremot ganska klart vad han vill säga med en dikt. Södergran följer vissa rytmer i dikterna, och några enstaka rimmar, men oftast är det någon form av fri, oregelbunden vers. Det är inga våldsamma experiment hon ägnar sig åt i Dikter, men det var onekligen något nytt.

Plötsligt sjuk och plötsligt fattig

Djärv på allvar blev Södergran två år senare, med diktsamlingen Septemberlyran. Men först några ord om hennes stackars liv. Hon föddes i S:t Petersburg i en finlandssvensk familj år 1892. I skolan där – Hauptschule zu S:t Petri – kom hon i kontakt med den senaste tyska och ryska poesin, vilket gav henne stort ”försprång” till svenska skolbarn. Lungsot gick i släkten, vilket tog faderns liv 1907, och Edith kom inte undan. Mellan 1911 och 1914 vistades hon mestadels på sanatorium i Schweiz, något familjen hade råd med.

Men så kom kriget och ännu värre oktoberrevolutionen. Familjen hade en stor del av förmögenheten i ryska statsobligationer, som i ett slag blev värdelösa, varmed ruinen var ett faktum. Familjen hade dock ett hus i Raivola i Karelen där de hädanefter bodde permanent. Finska inbördeskriget satte djupa spår hos familjen Södergran, särskilt som Karelen var krigsskådeplats mellan de röda och de vita. Såsom borgerlig familj klappade deras hjärta troligen för de vita.

Mitt i tumultet debuterade Edith 1916. Några av dikterna skvallrar om sviken kärlek och andra besvikelser. Gift blev hon aldrig. Hennes sjukdom gjorde att hon levde ett tillbakadraget liv i Raivola. Hon hann med fyra diktsamlingar och en aforismbok innan hon gick ur tiden vid midsommartid 1923 enbart 31 år gammal. Därefter har en del postuma dikter utgivits (däribland ”Månen” ovan). I mångt och mycket levde Edith Södergran ett obetydligt liv, men under några få år ändrade hon färdriktningen för svensk lyrik.

Härliga provokationer

”Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag inte påstå. Jag har försökt bringa vissa motsträviga dikter under en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Mina dikter äro att taga som vårdslösa handteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min insikt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

Med de inledande anmärkningarna börjar diktsamlingen Septemberlyran från 1918. Orden går att läsa som en urskuldan för den fria versen och det lite vilda bildspråket men ännu mer som ett bejakande av sin vilja och förmåga. Självsäkerheten har hon fått av att ha läst Friedrich Nietzsche – viljan till ett stort JA. Viss kritik fick Södergran efter sin första diktsamling och ännu skarpare blev den nu när hon var djärvare. Därav hennes anmärkning, kan man förstå, och för säkerhets skull skrev hon ett tidningsinlägg där hon ytterligare urskuldade sig. Men hon gick också längre i provokation i artikeln:

”Denna bok är icke avsedd för publiken /…/ endast för de få individer som stå närmast framtidens gräns. /…/ Ur dessa dikter strömmar en högre eld, en mäktigare lidelse /…/ Jag kan icke hjälpa den som icke känner att det är framtidens vilda blod som pulserar i dessa dikter.”

Härliga ord – starka, utmanande, livsbejakande! En kritiker menade att hon hade blivit galen, eller åtminstone gjorde sig löjlig. Det ingår när man är först på plan, vilket Södergran var med sin halvt modernistiska poesi. Men flera av Finlands ledande poeter kom till hennes försvar och beundrade hennes ordkonst. Hon var långt ifrån ett bespottat geni. Efter hennes död blev det än mer beröm. Nu anses hon som en av svenska språkets stora poeter.

Idiotiska tolkningar av Södergran

Många som har skrivit om Södergrans lyrik har hakat upp sig på hennes sjukdom, att hennes nietzscheanska övermänniskoattityd skulle vara ett slags kompensation för hennes sjukdom, besvikelser och tillkortakommanden. Men vad är det annat än sett att dra ned Södergran från stjärnorna som hon så ofta diktar om, som vore hennes ”solbrandsfärgade toppar” i en dikt blott en litterär pose, något falskt. Vilken fräckhet! I nietzscheansk mening är det vad de svaga alltid gör för att kunna förringa de starka. Det är de svaga som ständigt kompenserar sin svaghet.

Tvärtom visar Södergrans anteckningar att hon var drabbad av djup poetisk inspiration den där septembermånaden 1918 som har gett upphov till namnet på diktsamlingen. Och att inspirationen och poesins mystik givit henne en särskild styrka och insikt – till att vara ”närmast framtidens gräns”. Givetvis har Södergrans Nietzscheläsning bidragit till den stolta hållningen, men det är också en urgammal idé att poesi uppkommer ur och ger upphov till styrka och djupare kunskaper – poesin efterliknar ju skapandet, gudarnas ädla konst. Den föreställningen om poesins storhet florerade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

För att göra Södergran rättvisa bör man således bejaka hennes himmelsfärder, hennes utmanande tonläge, hennes profetiska trumpetsång, hennes bejakelse av blod och skaparkraft.

Världen badar i blod för att Gud måtte leva.
Att hans härlighet fortbestår, skall all annan förgås.
Vad veta vi människor hur den evige smäktar
och vad gudarna dricka för att nära sin kraft.
Gud vill skapa ånyo. Han vill omforma världen till ett klarare tecken.
Därför gjordar han sig med ett bälte av blixtar,
därför bär han en krona av flammande taggar,
därför höljer han jorden i blindhet och natt.
Därför skådar han grymt. Hans skaparehänder krama jorden med kraft.
Vad han skapar vet ingen. Men det går som en bävan
över halvvakna sinnen. Det är som en svindel inför avgrunders blick.
Innan jublande körer brista ut i lovsång
är det tyst som i skogen förrän solen går upp.

Att ryckas med

Hagar Olsson, en samtida finlandssvensk poet som senare blev Södergrans livsfrände, kallade diktsamlingen bitvis banal. Och visst kan man emellanåt ta det perspektivet, precis som Nietzsches Zarathustra bitvis kan kännas banal. Men till slut rycks man ändå med av den södergranska triumfmarschen, precis som sig bör när den starkare, skönare Orfeusrösten ljuder. Givetvis finns just den gamla mästersångaren med i en dikt i Septemberlyran, han som fick rovdjuren att stilla sig och floder att hejda sitt lopp för att lyssna.

Jag förvandlar ormar till änglar.
Höjen edra huvuden! Resen er på stjärten!
En sekund ... och ingen väser mer.
Sälla ligga de vid mina fötter
drömbetagna, kyssande min mantels fåll.
Jag rör vid lyran. Det går en vind över jorden
sakta, högtidligt, i tårar
kyssande skönhetens livlösa, marmorvita statyer på munnen
att de slå upp sina ögon.
Jag är Orfeus. Jag kan sjunga hur jag vill.
Mig är allt förlåtligt.
Tiger, panter, puma följa mina steg
till min klippas häll i skogen.

Jag kan sjunga hur jag vill. Banalt eller inte, skit detsamma. Vilken gammal aria i valfri opera är inte banal? Och ändå sagolikt vacker. Eller spänstig och mäktig. Varför man rycks med – vare sig man vill eller inte. Faktum är att dikterna i diktsamlingen två år tidigare känns ganska banala i förhållande till Septemberlyrans besvärjelser till den nietzscheanska livsstegringens princip. De berömda ”Dagen svalnar”, ”Vierge moderne” med flera är rätt tråkiga jämfört med den uppmuntran och vederkvickelse man känner av Septemberlyrans homeriska skratt. Till och med den gamle jägaren själv, Nietzsche, får sig en salva i ett par rader i dikten ”Vid Nietzsches grav”.

Kyssande den kalla stenen, säger jag:
här är ditt första barn i glädjetårar.
Gäckande sitter jag på din grav
såsom ett hån - skönare än du drömt dig.

Man måste ändå njuta av Södergrans utmanande hållning. Nietzsche beundrar vid ett tillfälle adelsmannen för att han, tänker sig Nietzsche, aldrig håller med en annan människa likt en annan bracka. Varför skulle adelsmannen göra det? Han är ju sig själv stark nog. Och dör han på kuppen, ja då får det väl vara så. Södergran menade att det nya hon ville förmedla återfanns i dikter som Nietzschedikten ovan och ”Är jag en lögnare…”. Där strömmar, skrev hon, ”en högre eld, en mäktigare lidelse”. Sturskheten är markant, precis som Nietzsches adelsman.

Är jag en brottsling, är min synd omätlig...
Är jag en gycklare, är jag det med heliga ting...
Är jag en lögnare, må jag störta från himlen
krossad på Edra torg.

Är jag en lögnare -
må osälla andar begrava min lyra
i ruttnande svaveldyar,
må den sträcka ut bedjande armar i månskensnätter
där intet levande går förbi.

Är jag en lögnare -
må min underbara namnskrift plånas ut från himlens vägg,
må pärlbokstäverna smulas sönder mot havets hällar,
må vattnet förtiga varifrån jag kom,
må världen aldrig höra min saga.

Är jag en lögnare -
skola de sköna änglarna dock älska mig
som en skön och osäll broder:
hon berättade sagor för månen och himlavalvet,
utan dem kunde de ej bestå,
deras bräckliga skönhet smulade sig sönder.

En poet för de heroiska

Det talas gärna om Södergrans modernism, särskilt från och med Septemberlyran. Och visst skiljer hon sig från föregångarna genom den fria versen, pregnansen i de syner och tankar hon målar upp, överraskningarna i poemen, den häftiga rytmen, det vågade och utmanande tonläget, blicken mot framtiden och enstaka ovanliga bilder såsom ”gräddgröna hav”. Det kan påminna lite om en Majakovskij eller Trakl även om Södergran knappast hade läst någon av dem. Det var andra moderna ryssar och tyskar som inspirerade henne.

Men Södergran avvisar inte eller leker inte med den poetiska traditionen så som de ryska futuristerna och de tyska expressionisterna gör. Tvärtom är poesi för henne dödligt allvar. På många sätt ingår hon i den romantiska, dekadenta och symbolistiska traditionen från 1800-talet. Det är mest den fria versen som har gjort att hon har hamnat i modernisternas läger. Men det är ju bra, därmed har hon fått synas desto mer såsom varande den första.

Och hennes mod måste berömmas. Dels för att hon som den första vågar ställa sig där naken med sin fria vers beredd på spott och spe, dels för att hon törs stå där med sina övermänniskoattityder viss om att poesin har ett högre syfte, dels för att hon utmanar läsare, människosläktet och rent av Gud. Sturskheten blir närmast blasfemisk i en dikt som ”Samlen icke guld och ädelstenar” där människorna uppmanas att bryta sig in i himmelriket.

Människor,
samlen icke guld och ädelstenar:
fyllen edra hjärtan med längtan,
som bränner likt glödande kol.
Stjälen rubiner ur änglarnas blick,
dricken kallt vatten ur djävulens pöl.
Människor, samlen icke skatter
som göra er till tiggare;
samlen rikedomar
som giva er konungamakt.
Skänken edra barn en skönhet
den människoögon ej sett,
skänken edra barn en kraft
att bryta himlens portar upp.

Och göra sig till gudar? Det är inte lite provokativa ord av en sånglärka. Södergran är nog mest läst av unga (och gamla) kvinnor som går loss på utlämnandet av sig själv, alla känslor och besvikelser. Sedan är hon förstås omhuldad av litteraturhistorikerna som kan sätta henne på den där första modernist-platsen. Men kanske borde det vara andra som mest tar henne till sitt hjärta, de som vill göra upp med tyngdens ande och med samvetets bojor, de som har fått nog av känslopjunk och de svagas absoluta rättvisesås – de heroiska, de skapande, de som går i ”Framtiden tåg”.

Riven ner alla äreportar -
äreportarna äro för låga.
Plats för våra fantastiska tåg!
Tung är framtiden - byggen bryggorna
åt den gränslösa.
Jättar, bären stenar från världens ändar!
Demoner, hällen olja under kittlarna!
Vidunder, mät ut måtten med din stjärt!
Resen er i himlarna, heroiska gestalter,
ödesdigra händer - begynnen edert verk.
Bryten ett stycke ur himmelen. Glödgat.
Vi skola rivas och slåss.
Vi skola kämpa om framtidens manna.
Resen er, härolder,
underligt synliga redan ur fjärran,
dagen behöver ert hanegäll.

Hör du till dem som dras till lansar, springare och ära? Riddarromantik frodas på nyårsdagen hos storögda svenskar som slår sig ned framför teven för att insupa ära, tapperhet, skönhet och riddarplikt när Ivanhoe kämpar mot den svartsjälade Brian de Bois-Guilbert. Men har du läst Walter Scotts original?

För några år sedan twittrade (eller heter det kvittrade) skådespelaren Sam Neill vid den här tiden på året en härlig tweet:

SWEDEN! I have strapped on my body armor, renewed my courage, got my evils back, and am braced once again to Sweden's MOST HATED. And this year I WILL WIN.

https://twitter.com/kvartovertolv/status/1477298486664126464

Tänk om verkligheten slog kullerbytta och Brian de Bois-Guilbert vann slutkampen i slutet av filmen som vi har sett så många gånger på nyårsdagen. Skulle man hata eller älska världen då? De flesta skulle nog hata den innerligt efter ett sådant förräderi. För vi svenskar älskar ju Ivanhoe, och inte får han under några som helst omständigheter förlora den där holmgången mot den melankoliske tempelriddaren, som Sam Neill förevigat på bästa sätt.

Ivanhoe-filmer och originalet från 1820

För den som av någon bisarr anledning inte har sett filmen Ivanhoe finns ännu chansen. TV3 har tagit vid stafettpinnen och kör den på nyårsdagen, så som har skett varje nyår sedan filmen skapades 1982. Filmen visades i Sverige för första gången på nyårsafton 1982, fast några år senare förlades den lämpligtvis som matiné dagen efter. Där ligger den även det här årsskiftet för den som vill se lite frodig riddarromantik.

Cineasten vet dock att det finns en Ivanhoe från 1952 som sägs ha högre kvalitet. Den som vi med evigt stora ögon ser på den 1 januari gjordes direkt för teve medan den sjuttio år gamla varianten var en storfilm för biograferna med bland annat Elizabeth Taylor och Joan Fontaine som Rebecca och Lady Rowena. Bäst av alla versioner är förstås ändå originalet, Walter Scotts roman från 1820. Sir Walter Scott – han blev adlad – var sin tids populäraste författare i Europa. Hans historiska romaner älskades över hela kontinenten. Han var också poet och i början av 1800-talet ansedd som en av landets bästa.

Där fanns dock stor konkurrens i form av Lord Byron och andra. Men romanförfattaren Scott var ohotad etta på 1810- och 1820-talet. Hans 29 romaner sålde vitt och brett. Men inte blev han tillräckligt förmögen för det. På den tiden innebar inte bestsellers någon stor finansiell framgång så som det är i vår tid, i alla fall inte för författaren. Scott var delägare i förlaget och tryckeriet Ballantyne som gick omkull 1826 efter en nationell bankkris varmed han fick monumentala skulder. Hans bestsellers kunde inte rädda honom från sådana skulder.

Hans läsare och välgörare kunde säkert ha gjort det med lite fundraising, men Walter Scott var en stolt man och ansåg sig nödgad att ordna upp skiten själv. Med det han var bäst på – att skriva romaner! Han spottade ur sig böcker under några år och brände troligen ut sig rejält. Döden tog honom 1832 när han var 61 år gammal.

Uppfinnaren av den historiska romanen

Visa mig en gammal borg eller ett slagfält och jag är genast hemmastadd, befolkar det med stridande i sin tids dräkter och överväldigar mina åhörare med entusiasmen i min skildring.

Walter Scott kallas uppfinnaren av den historiska romanen. De första romanerna var dock inte så värst urtida. De utspelades i hans Skottland under hans eget århundrade, på 1700-talet (Scott föddes 1771 i Edinburgh). Men det var ändå ett historiskt skeende som gjordes levande och gavs romanintriger med hjältar och kärlekshistorier. Det som stack ut mest var lokalfärgen: det skotska landskapet, de gamla gaeliska sångerna, människorna i all sin brokighet, stridande klaner, laddade historiska händelser. I de skotska romanerna dras en utsocknes in i de skotska intrigerna varmed han – och läsaren förstås – får ta del av hela den skotska härligheten.

De gotiska romanerna (en annan dåtida genre) som var på modet kring år 1800 utspelar sig förvisso ofta i det förgångna, men det är mest för att fånga skrämmande och laddade miljöer, inte för att återge intressanta historiska skeenden och lokalkolorit. Till skillnad från de gotiska romanförfattarna studerade Scott sin historia och sitt folk gediget inför skrivandet. Således var han först med den historiska romanen. Genren var däremot en typisk del av sin tid, kan man säga. Intresset för historia och de särskilda folken (det egna allt som oftast) kom fram under den eran. I Norden vurmade man för vikingen till exempel. Överallt letade man efter gammal poesi av förfäderna. Historieskrivarna redogjorde för det egna landets storhet.

Nationalism och medeltidsvurm

Filosofer som tysken Herder opponerade sig mot idén att konst ska värderas efter en universell måttstock. Tvärtom ska allt värderas efter sina egna förutsättningar, både i tid och rum. Det skotska folket och dess poesi är inte barbariskt utan framstår tvärtom som något vackert och mäktigt om man låter bli att värdera det utifrån klassicistiska ideal såsom man gjorde på 1600- och 1700-talet.

Herder, Scott och många andra var på så sätt föregångare för nationalismen som dominerade 1800-talet. Det som drev Walter Scott när han skrev sina första skotska historiska romaner på 1810-talet var givetvis kärleken till sitt land med dess människor, deras vandel och deras historia.

Den romantiska rörelsen, de ledande intellektuella kring år 1800, vurmade gärna för medeltiden. Den eran sågs med visst förakt på 1600- och 1700-talet. Men enligt Herders sätt att resonera måste även tidsepoker förstås utifrån egna förutsättningar. Man bör inte värdera medeltidens tankar, händelser och konst utifrån antikens Rom eller 1600-talets Paris.

Till det medeltida England

Naturligt nog tog således Walter Scott år 1820 steget bort från 1700-talets Skottland och sökte sig längre tillbaka i tiden. Han hamnade i England och den spännande tiden under den färgstarke Rickard Lejonhjärta. Resultatet blev romanen Ivanhoe följt av några till om det medeltida England. Scott glömde dock inte det nationalistiska perspektivet. I Ivanhoe skapar han en konflikt mellan saxare och normander, som ju gjorde sig till herrar efter invasionen på 1000-talet. Saxarna står för det genuint engelska med anor till Alfred den store (även om saxarna en gång invaderade landet) medan normanderna står för något främmande och fientligt. Det här och några saker till har förvisso Scott förstått fel eller bara skapat för att få till en starkare intrig, men ibland tummar den bäste på sanningen.

Den konflikten utgör lite av bokens grundhandling. Den saxiska adelsmannen Cedric har förskjutit sin son Wilfred av Ivanhoe på grund av dennes trohet till normanden Rickard Lejonhjärta och envisa kärlek till Lady Rowena. Hon är Cedrics myndling, och han vill gifta bort henne med Athelstane för dennes renare saxiska adelsblod. Handlingens drivkraft är alltså hur Ivanhoe ska få sin fars förlåtelse, hur han och Rowena ska få varandra samt hur saxare och normander ska kunna samsas under den kloke kung Rickard.

Vi känner alla berättelsen i sina stora drag. Ivanhoe besegrar normandiska riddare på en tornering med hjälp av en maskerad svartklädd riddare, kungen som håller sig hemlig. Ivanhoe blir skadad men får hjälp av den judiska flickan Rebecka och hennes far Isak. De och Cedrics följe blir alla tillfångatagna av normanderna och tagna till ett slott. Med hjälp av Robin av Locksley (Robin Hood) och Den svarte riddaren (kung Rickard ännu hemlig) intas borgen och fångarna räddas. Tempelriddaren Brian de Bois-Guilbert lyckas dock fly med Rebecka. Tempelriddarordens högsta höns anklagar henne för att vara häxa som ska brännas på bål. Riddarreglerna ger henne möjlighet att låta en kämpe slåss för henne. Om denne vinner har Gud bestämt det rättvisa däri. Isak får tag på Ivanhoe som ställer upp och besegrar den slemma Bois-Guilbert.

Filmen har som vanligt skalat bort en hel del scener och gjort små justeringar. Brian de Bois-Guilbert dör i bokens slut men inte av Ivanhoes svärd utan av känslomässig stress mitt i tvekampen. Kanske var Rebecca ändå en häxa som lyckades? Huvudscenerna torneringen och slottsbelägringen är båda nerbantade, och bland annat en rolig scen med kung Rickard och en eremit är helt borttagen. Sådant är förstås nödvändigt för att få till en film på drygt två timmar. Men det ger också fin möjlighet för den som vill läsa Walter Scotts original. Boken bjuder på mycket gott som vår nyårsmatiné inte äger.

Utmanande innehåll för PK-folket

Känsliga politiskt korrekta sinnen göre sig dock icke besvär. Alla personer skildras med en smula nyanser av Sir Scott, som både bra och dåliga. Juden Isak beskrivs som godhjärtad av den tolerant sinnade Scott men också rejält gniden, givetvis en stereotyp av judar. Han tjatar hela tiden om sin fattigdom och utsatthet fastän han är rik och har en förhållandevis bra position. Och han närmast ryser och svettas när han räknar pengar. Sådant var ett sätt för Scott att kasta humoristisk lyster åt berättelsen, och de flesta personer i romanen får dras med diverse lyten som skapar viss lustighet.

Även längtan efter blod och ära kan sticka svårt politiskt korrekt ansatta personer i sidan. När vår hjälte ligger skadad fånge i normandernas borg tillsammans med Rebecca ber han den judiska flickan beskriva vad som händer när Rickard och de andra kämpar för att inta borgen. Ivanhoe säger:

- Jag svär vid mitt hjärtas dam att jag gärna skulle uthärda tio års fångenskap för att få kämpa en enda dag vid sidan av denne ädla riddare i en strid som den här!

- Ack, hur kan ni hoppas att strida och tillfoga andra sår, innan det sår ni själv lider av har blivit helat?

- Rebecka, svarade han, du vet inte hur omöjligt det är för den som har uppfostrats till ridderliga gärningar att förbli overksam som en präst eller en kvinna, medan man utför bragder runt omkring. Kärleken till striden är vårt livsvillkor. Vi kan och önskar inte leva när vi inte längre är framgångsrika, segrande och ryktbara. Sådana är ridderskapets lagar, som vi har svurit att följa, och för vilka vi offrar allt vi håller kärt.

Ack, vad är det, tappre riddare, annat än ett offer till den fåfängliga äran. Vad återstår väl efter alla era strider, alla era långa färder och mödor?

Vad som återstår, skrek Ivanhoe. Äran, flicka – äran! Den som förgyller våra gravar och bevarar vårt namn åt eftervärlden.

Äran! upprepade Rebecka. Ack, det är det rostiga harnesk, som hänger som en trofé ovanför kämpens mörka, multnade grav, den är den halvt utplånade, oläsliga skriften på gravhällen, som den okunnige munken inte ens kan tyda för en nyfiken pilgrim.

Du talar om vad du inte förstår, flicka, sade Ivanhoe otåligt. Du vill utsläcka ridderlighetens rena ljus, som skiljer ädlingen från trälen, riddaren från allmogen. Adelskapet vore bara ett tomt namn utan detta, och friheten finner sitt bästa skydd i dess lans och svärd.

Avsnittet kan väl stå som ett evigt tecken på att kvinnor är från Venus och män från Mars – hur mycket feministerna än vill att vi ska vara samma varelse borta på Uranos eller nåt. Avsnittet visar också hur enastående Walter Scott behärskade en modern romanstil. Visst låter dialogen lite hurtig och kitschig så här 200 år senare, men den är ganska snärtig, och den låter karaktärerna tala för sig själva hela tiden.

Ny romanteknik

De flesta romanförfattare på 1700-talet hade vanan att berätta utdraget och gärna förklara det ena efter det andra för läsaren. Dialogerna kunde kännas konstruerade på ett för oss tölpigt sätt. Scott lyckades strama åt sådana tendenser genom att tona ned sin roll som berättare och i stället låta berättelsen så att säga berätta sig själv. Författaren måste inte kommentera händelserna.

Även om Walter Scott har nedvärderats i snart 150 år på grund av lite för typiska karaktärer och schematiska historier med mera kan ingen ta ifrån honom att han dels skapade den historiska romanen och dels moderniserade romankonsten. Han var inte ensam om detta, men han var en av dem som visade hur man kan skriva romaner på ett mer modernt sätt, vilket satte agendan för 1800-talets romankonst. Det var därför ett litterärt geni som Goethe ansåg Walter Scott vara en enastående författare. Goethe uppfattade det speciella Scott hade att bidra med.

I romanens början står markörer som ”vår berättelse”, ”framhålla för läsaren”. De visar på det gamla sättet att skriva romaner. Men inledningen i Ivanhoe är just en liten inledning, och när berättelsen sedan börjar syns inte berättaren och hans markörer längre. Walter excellerar även i beskrivningar av miljö, klädsel, utseende och dylikt, inte minst i Ivanhoe. Även sådant lyckas han inkorporera i äventyrsberättelsen på ett snyggt sätt, och där har onekligen många senare författare lärt sig av vår skotska dunderförfattare. I början målas en scen upp och snart tecknas de två personerna som ingår i scenen:

Den äldre av männen såg bister och vild ut. Hans klädedräkt var den enklast tänkbara, endast en åtsittande jacka av garvat skinn med här och där kvarsittande hårtussar, vilken nådde från halsen till knäna. På fötterna hade han sandaler med vildsvinsremmar, och en remsa tunt läder var konstfärdigt virat kring varje ben medan knäna var nakna som på en skotsk högländare.

Och så vidare. Scott ägde verkligen förmåga att måla upp scener och människor på ett både markant och behagligt sätt. Det var därför han var älskad av både mer vanliga läsare och av genier som Goethe. Ivanhoe och de andra romanerna står sig faktiskt nog så bra i vår tid. Den som gillar skotska höglandsäventyr och medeltidsberättelser har 29 sköna romaner att roa sig med.

Det kanske goaste med Walter Scotts Ivanhoe är annars att den på slutet talar direkt till en svensk – av alla varelser på jorden. Om kung Rickard berättar Scott på slutet:

Ivanhoe utmärkte sig i Richards tjänst och benådades med ytterligare bevis på kunglig ynnest. Han kunde ha nått än högre äreställen om inte den hjältemodige Lejonhjärta funnit en för tidig död vid slottet Chaluz nära Limoges. Med denne ädelmodige ehuru oförvägne och romantiske monark försvann alla de planer, som hans ärelystnad och godhet hade utformat. På honom kan tillämpas de rader vilka Johnson författade om Karl (den tolfte) av Sverige:

Sin död han fann i främmande land

vid liten borg, för okänd hand;

hans namn som hjälte oförvägen

nu lever blott uti en sägen.

(Del 1 finner du här.)

Boken berättar om en av Karl den stores krigskampanjer i norra Spanien, som då huvudsakligen låg under morisk kontroll. Araberna (de på iberiska halvön kallades morer) hade på 710-talet erövrat större delen av den iberiska halvön och gick snart över Pyrenéerna.

På 730-talet segrade Karl den stores farfar Karl Martell över morerna i några slag, och hans son motade dem senare tillbaka över bergen. Karl ärvde dispyterna med morerna (men också den vanliga diplomatin, han hedrades av kalifen i Bagdad med en elefant som fanns att beskåda i Aachen).

Karls fälttåg år 778 gick sisådär. Man härjade men lyckades inte inta Saragossa. Hemfärden slutade i viss katastrof – men också i ett av Europas stora diktverk. Eftertruppen som skyddade övergången över Pyrenéerna hamnade i bakhåll i Roncesvalles och höggs ned till siste man. Bland de döda fanns Roland, markgreve och en av Karls pärer, paladinerna. Redan på den tiden visste man att det var basker som anordnade bakhållet. Karls hävdatecknare Einhart skriver om episoden och hur frankerna fick ”erfara baskernas förrädiska sinnelag”. Men i diktens sköna värld har baskerna omvandlats till saracener, muslimer som ju var frankernas huvudsakliga fiende på Iberiska halvön.

”Franker”? Jo, något Frankrike fanns ännu inte. Franker var den germanska folkgrupp som slutligen erövrade galliskt område av romarna. Karl var således härskare över vad vi numera kallar Frankerriket. Men frankerna ärvde så småningom språket i Gallien, ett vulgärlatin som formats där, vilket tillsammans med rester från frankiskan med tiden blev till franska. Rolandsången är således skriven på sådant vulgärlatin, eller fornfranska om man så vill.

Ingen seger mot franker utan förräderi! Ingen spännande bok heller! Intrigen i Rolandsången sätts i gång genom ett förrräderi, vilket binder samman hela boken. Rolands svärfar Ganelon blir i bokens början under ett råd uppmanad att föra budskap till Saragossas kung Marsile. På Rolands inrådan. Ganelon ser det som oerhört fräckt av sin svärson, ja förödmjukande. Uppdraget är mycket farligt, och Ganelon ser det hela som en skymf. Väl i Saragossa förråder han därför Roland genom att tipsa Marsile hur och var han ska anfalla Rolands trupper.

Efter en förtvivlad och ärofull kamp mot den mångdubbelt stora fienden, en av den europeiska litteraturens största krigsscener, dör slutligen Roland som siste man på slagfältet. När budet om händelsen når Karl skyndar han dit för att vårda frankernas lik. Sedan intar han Saragossa – ännu ett sagans påhitt – och kristnar stadens muslimer. Till sist återstår uppgörelsen med förrädaren Ganelon, som begär duell som rätt men vars kämpe förlorar. Straffet blir kvartering, det vill säga att slitas i stycken av fyra hästar. Den ohyggliga åtgärden beskrivs så här för den som törs läsa:

De fyra hästarna

är både eldiga och snabba,

och fyra knektar

driver dem i våldsamt sken.

Invid ett vattendrag

mitt på en vidsträckt äng

går Ganelon

sin undergång till mötes:

var sena i hans kropp

tänjs ut allt mer och mer,

varenda lem

bryts sönder och slits av

och blodet rinner

rött på ängens gröna gräs.

Så dog grev Ganelon

som en eländig brottsling:

ja, den må ej få yvas

som är trolös mot en ann!

(Övers Duprez/Carlstedt)

Förräderi var den tidens värsta brott. Att som vasall bryta svuren trohet mot sin länsherre och kung var förstås det värsta man kunde göra. Lägg där till att det var mot Europas mäktigaste man av Europas hårdaste folk. Då förstår vi varför hävdatecknaren skriver som han gör. Det är för övrigt ganska typiskt för Rolandsången, en rätt saklig beskrivning av händelserna med en lätt poetisk touch.

Diktens starkaste avsnitt är huvudscenen, striden mellan Roland med mannar och saracenerna som legat i bakhåll. Man märker klart och tydligt hur författaren tänder till, en sorts glöd som är perfekt för en jongleur att slå sina åhörare med. Här finns allt. Inför slaget beskrivs saracenernas furstar i en sedvanlig ”katalog”. I litteraturhandböckerna, ibland skrivna av personer med behov av bättre glasögon, står det ofta att muslimerna genomgående beskrivs som uslingar, lömska, fula och djävulska. Visst får endera saracen finna sig i att framstå så, men flera beskrivs som nog så ädel som vilken frank som helst.

Där var en amurafle,

som härskade i Balaguez,

en välväxt man

med skarpa, rena anletsdrag.

Så snart han är

i sadeln på sin goda häst

med svärd och lans,

så blir han fruktansvärd,

och han är frejdad

för sin stora tapperhet –

ja, vilken riddare,

om blott han vore kristen.

Faktum är att redan på bokens 25 rad sägs en muslim vara en modig och duglig riddersman. Föreställningen att saracenerna beskrivs som enbart kräk får nog tillfalla den fruktansvärda europeiska sjukdom som kallas oikofobi.

När frankerna väl märker att de är förrådda viftar Roland bort Ganelons förräderi. Det är inte honom värdigt att påpeka sånt. Vidare anser han det ovärdigt att blåsa i hornet Olifant så att Karls trupper kan komma till undsättning. Den tappraste riddaren räds väl inte ett gäng araber – även om de råkar vara hundra tusen, vilket de i sagans värld sägs vara. Det är en av eposets höjdpunkter. Tre gånger ber Rolands bäste vän Olivier att Roland ska blåsa, tre gånger säger denne nej tack. När Roland senare säger att det nog kan var värt att blåsa säger Olivier uppgivet att det är för sent. Marken är redan våt av döda frankers blod; det är vad Rolands övermod har lett till. Ingen är fläckfri på jorden.

Frodigast är själva stridsscenerna. Bäst i strid är förstås Roland som slaktar hundratals fiender. Så här hurtigt har Frans G Bengtsson översatt ett avsnitt:

Då drar han Durendal, sin goda klinga.

Chernuble mot med sporrad häst han far,

Slår tu hans hjälm, av ädelstenar klar,

Och genom huva, hår och ögonpar

Och anlete och kropp det hugget tar:

Den vita brynjans ringar sönderspringa.

Allt ned till skrevet klyves hedningen;

Och sadeln, guldinlagd, klyvs även den,

Samt hästen ock. Till mark bland döda män

Förmår det hugget man och stridshäst bringa.

Rolandsången rimmar inte i vanlig mening, så som Bengtsson så snyggt gör, utan sista betonade ordet i en rad har ett inrim, en vokal som är samma genom en mängd rader.

Bredvid den tappre Roland och den kloke Olivier finns också krigarprästen Turpin, var och en med sin roll. Men inte ens Turpins bergfasta tro och förmåga att ingjuta mod och gudstro i frankerna kan rädda dem mot en övermäktig fiende. Till slut är Roland ensam kvar. Araberna har dragit sig tillbaka livrädda för den dundrande Roland, som dock är döende. Effekten är mycket stark när stridens vimmel och larm dör bort. Snart hämtar änglar den döde Rolands själ.

När man tror att boken sålunda ska gå mot sitt slut blir den faktiskt ännu bättre. Karls här tar sig till slagfältet med Guds hjälp när denne låter solen lysa kvar trots att natten faller. Snart anländer också emiren från Egypten varmed slutstriden sker. I bokens kanske mäktigaste scen dundrar Karl och emiren samman i envig. Efter lite munhuggande heter det snyggt:

Därefter teg de

och lät ånyo svärden tala.

Karls svärd Joyuese talar förstås bäst, varmed emiren mister liv, rike och själarna när fienden kristnas. Till sist följer uppgörelsen med förrädaren Ganelon.

2009 och 2010 var ett par konstiga år i svensk klassikerhistoria. Med några månaders mellanrum kom Rolandsången ut i två nya översättningar, hela verket för första gången. Först Jens Nordenhöks översättning, sedan Leif Duprez och Gunnar Carlstedts. De kan knappast ha känt till varandras ambitioner. Rolandsången är ett smalt verk som inte säljer stort, även om det var sin tids mest beundrade diktverk. Förlagen kan inte ha tjänat mycket på böckerna, särskilt inte när en konkurrent stjäl hälften. Men glädjande var det för klassikerälskarna som dubbelt upp fick tillfälle att djupdyka i riddarnas ädla värld.

En värld som vi väl alla önskar oss.

Rolandssången berättar om riddar Roland, ledare för en eftertrupp till Karl den stores här, under ett fälttåg på spansk mark mot morerna år 778. Förräderi, tapperhet, kamp till sista man, övermod, sorg och kvartering är några av diktens frodiga ingredienser. Vad är det då för ett gåtfullt diktverk, det som kallas Frankrikes nationalepos? Och har det kanske en svenskättling till upphovsman?

Den tappre riddaren, den fagra damen, den ståtliga springaren, det skarpa svärdet, det klingande hornet, den smäktande trubadursången… Sådant sätter fantasin i rörelse hos mången svensk i vår tid.

Vad är det egentligen som lockar så med medeltiden och dess riddarvärld? Eller snarare allt det vi förknippar med medeltiden? Är det simpel barnslighet hos oss? Nostalgi? Påverkan av populär kultur ända sedan Walter Scott skrev spännande medeltidsromaner (vem har inte sett Ivanhoefilmatiseringen på nyårsdagen)? Äckel och trötthet av en modern värld? Arketyper? Livspuls? Beundran av tapperhet och dödsförakt?

Oavsett svar har riddarvärlden med alla dess inslag fortsatt att locka. Hur många miljoner människor satt inte klistrade framför Game of thrones med dess krigare, drakar, fagra (om än otäcka) kvinnor, dvärgar, värdshus och dueller? Hur många har inte slukat Sagan om ringen till boks eller films? Människor lajvar, går på medeltidsfestivaler, har medeltidsbröllop. Saknas bara att folk plötsligt gör en Don Quijote och ger sig ut på tur med en skraltig pålle. Kanske skulle behövas i vår tid!

Mycket av ingredienserna i modern fantasylitteratur och Walter Scotts böcker fanns redan när det begav sig, på medeltiden. I första hand i den genre som kallas romans bretons, det vill säga britanniska (keltiska) berättelser skrivna på romanskt (franskt) språk och vanligt vis på vers. Vi har Parcifal som bredvid sina riddaräventyr upplever gralens hemligheter. Vi har Tristan och Isolde som dricker en magisk kärleksdryck. Lancelot förälskar sig i sin konungs sköna brud. Just Arthurlegenderna används flitigt. Drakar bekämpas, fagra mör räddas, magiska föremål hittas, dueller utkämpas, trohet äras och bryts.

De berättelserna skapades på 1100- och 1200-talet och var omåttligt populära. Kärlek till en skön dam samt förpliktelser mot Gud och länsherre stod i centrum. Övernaturliga saker finns ofta i händelsernas centrum. I Norden heter motsvarigheten fornaldersagor. Den mer bekanta isländska släktsagan är mer nykter och realistisk.

Romans bretons hade en föregångare i det forskarna kallar chanson de geste, ungefär sånger om bravader och hjältedåd. De började komma till i slutet av 1000-talet och berättade legender från Karl den stores tid runt år 800 i stället för Arthurlegender. Dikterna passar den som helst avstår från magi och drakar och hellre vill ha ren riddarkamp. Just där kring år 1100 händer något oerhört i den europeiska kulturen. Verksamheten inom konst, litteratur, arkitektur med mera exploderar. För litteraturens del har det med säkerhet att göra med att man skrev berättelser och lyrik på folkspråk – provensalska, franska, isländska, tyska m.m. – i stället för kyrkans latin.

Fascinerande för många medeltidsepos är att författarna/berättarna spelade an på berättelsernas ålder och sagokänsla. Det är exakt vad vår tids fantasy gör, och det är en sak som lockar så starkt – och uppenbarligen lockade redan på medeltiden bland ädla riddare och sköna damer. ”Lyster det er att höra en sång om tapper bragd?” – så börjar en chanson de geste från 1100-talet med antydan att det hänt för länge sedan. Mer tydligt är det i Nibelungensången:

Oss är i gamla sägner förtalt från gången tid

om vittberömda hjältar, om möda och om strid,

om fröjder, festligheter, om mycken gråt och klagan.

Om tappra kämpars fejder hören nu den underbara sagan!

Den äldsta av chanson de geste-dikterna som finns bevarad är också den mäktigaste och bästa av dem alla. Rolandsången skapades under andra hälften av 1000-talet och handlar som titeln säger om riddaren Roland och hans ödesdigra strider på spansk mark. Om legenden om jongleuren – de medeltida underhållare som bland annat framförde den här sortens berättelser – Taillefer stämmer måste diktverket ha tillkommit senast år 1066. Taillefer ska enligt sägen ha sjungit delar ur Rolandsången för att inspirera normandernas krigare inför slaget vid Hastings. Så stor kraft äger de gamla sångerna. Normanderna segrade följdriktigt och gjorde sig till herrar över England.

Även om det kanske bara är en legend så äger den nog ett korn av sanning. Rolandsången anser man skapades av normander, det vill säga ättlingar till de nordbor som erövrade Normandie på 800- och 900-talet. För att få bukt med de besvärliga vikingarna gav den franske kungen dem området som förläning. Dessa vikingaättlingar var dock inte nöjda utan ville alltså även bli herrar över England.

Här slutar hävden

som Toruldus gjort till vers.

Så slutar Rolandsången. Forskarna har bråkat huruvida denne Toruldus bara är nedtecknaren av dikten eller dess skapare. Inga svar finnes, historien är hemlighetsfull som graven. I början av 1800-talet trodde man att Rolandsången var en folkets skapelse, en dikt som skapats under lång tid, bit för bit, allteftersom den framfördes av jongleurerna. Den romantiska tolkningen skrotades senare, och nu heter det att dikten har skapats av kyrkans män, eller snarare en kyrklig man eftersom det finns mycket i sången som visar på ett enhetligt diktverk med planenlig struktur.

Nästa gåta har förstås varit att finna ut vem den här Toruldus är. Avlatiniserat blir det Toruld, vilket klingar nog så nordiskt. Han var ju också normand, troligen av norskt eller danskt ursprung. Men varför inte svenskt – en hallänning, skåning, smålänning eller kanske en från svearnas folk som hängt med daner och norer på deras vikingatåg på fransk mark. Hette författaren ”egentligen” Torold, Torulf eller Torvald? Normanderna var förvisso fullt frankiserade i det att de på 1000-talet enbart talade franska, men namnbruk har en benägenhet att hänga kvar trots språkbyten. Vi får väl se vad forskarna kan luska ut med tiden.

Det finns en mängd Turoldar i Vilhelm erövrarens (den normandiske segraren i Hastings) närhet att välja på från den tiden. På Bayeuxtapeten finns det en namngiven Turold. Biskop Odo av Bayeux, som var Vilhelms halvbror, hade en Turold till son, en riddare som deltog vid Hastings. En annan Turold fick bli abbot i England av Vilhelm. Och så finns det ytterligare ett par Turoldädlingar från trakten. Men kanske var det bara en stilla och för oss helt okänd munk som skrev ned det mäktiga verket. De flesta chanson de geste har anonyma författare.

Men även om författaren var en liten mus i ett kloster så har han åstadkommit ett lejon till bok. Rolandsången var ett av kontinentens mest välkända berättelser och återberättades i flera århundraden framåt. Det överfördes på sin tid till alla möjliga europeiska språk, bland annat till norrönskt tungomål med titeln Karlamagnús saga. Det föll i glömska på 1600- och 1700-talet, men efter pergamentfynd fick man på nytt upp ögonen för verkets storhet på 1800-talet och har sedan dess kallat det Frankrikes nationalepos.

Karl, kejsaren, vår väldige monark,

har sju års tid fört krig på Spaniens mark

och intill havet underlagt sig landet.

Borg står ej, när med makt han rycker an;

ej mur, ej fäste honom trotsa kan;

blott Saragossa, högt på berget, kan det.

Där styr en som ej älskar Gud, Marsile;

Muhammed och Apollyon hör han till.

Snart också han av ofärd snärjts i bandet.

(Övers Frans G Bengtsson)

Ingvar Björkeson, som bland annat översatte Homeros, Vergilius, Ovidius, Dante och Baudelaire, har lämnat oss. Men genom sin oerhörda kulturgärning kommer han att leva för evigt. Här berättas lite om den gärningen.

Jag har de senaste åren haft för vana att regelbundet gå in på Wikipedia för att undersöka livsstatusen på några av våra översättare av gammal härlig litteratur. Wikipediafolket brukar vara ganska snabba med att fiska upp enkla uppgifter som födelse- och dödsdata. Oftast är det Ingvar Björkesons namn jag har slagit upp eftersom han är den främste översättaren av klassiker till svenska i vår tid, ja kanske någonsin. Och varje gång har jag pustat ut. ”Underbart, karlen lever! Kanske blir det ännu en översatt bok.”

Plötsligt var han borta

Till saken hör att Ingvar Björkeson föddes 1927, och livet tillåter ju inte hur många år på jorden som helst. Den här gången var jag tydligen inte alert nog med kikandet. Eller om det är Wikipedia som har varit sega med uppdateringen. Jag fick nyheten om mästarens död av något så träigt som DN Kultur. Träig eller inte, lite spännande läsning bjöd tidningen på. Tydligen är alla lite tagna på sängen – om ens medvetna – om Björkesons bortgång, ty nästan ingen förutom DN har tagit upp händelsen. Hyllningarna lär dock rasa in i bladen den närmaste tiden.

Det är inte alls så att Ingvar Björkeson gick bort plötsligt nu under hösten, utan han gjorde sin sorti redan för ett halvår sedan, i april. Hans förläggare på Natur och kultur har den senaste tiden ringt runt bland personer och undrat om de har hört något om Ingvar, som inte hört av sig på ett tag – sisådär ett halvår. Han var visst inte lätt att få tag på utan skötte all korrespondens brevledes. Själv har jag några brev i någon byrålåda angående användning av lite översättningar för mina läroböcker. Men jag har också haft ett par samtal med honom i telefon, så omöjlig var han inte att få ett snack med.

Jag har till och med träffat Björkeson, vilket av DN-artiklarna i fråga verkar vara något ytterst sällsynt. Han undvek konsekvent kontakt med andra, åtminstone dem inom branschen. Var det av högfärd, månntro? Nej verkligen inte. Jag var hemma hos honom den gången, en liten trea i Blackeberg. Han tog emot i enklast tänkbara utstyrsel, och lägenheten var nog så spartanskt ombonad. Skrivandet gjordes medelst en gammal skrivmaskin som sett bättre dagar. All högfärd var honom helt främmande.

Det blev ett härligt samtal om litteratur och översättningar. Inte minst om Dante och dennes gudomliga komedi där författarjaget vandrar genom helvete, skärseld och paradis. Vi var rörande överens om att alltför få nämner storheten i bokens paradisdel. Alla tjatar om den fantasifulla helvetesdelen, som givetvis är fantastisk men absolut inte ska låta paradiset stå i skymundan. Dels är det verkets huvudsyfte att leda oss till himlen och Gud, dels består paradiset av en gnistrande poesi. Alla som menar att den delen av Dantes komedi är blek har uppenbarligen inte läst boken i sin helhet – men ändå vågat skriva om det hela i litteraturhistorieböcker. Vi förfasade oss över sådan fräckhet.

Han kom från ingenstans

Det var väl kort och gott så att Björkeson helst var i döda poeters sällskap, att han umgicks med skalderna uppe på Parnassos och Helikons berg. Och vilka skalder sen! Björkeson översatte Homeros, Pindaros, Vergilius, Ovidius, Tasso, Milton, Baudelaire för att nämna några av dem. Det alla har undrat är var karlen hämtade kunskaperna från. Det är något av en gåta. De flesta som har översatt verk från döda språk som klassisk grekiska och latin har jobbat med språken i akademierna eller gymnasium. Men Ingvar Björkeson översatte Homeros och gänget från ”ingenstans”, så vitt man kände till. Hade han lärt sig allt på egen hand?

Han jobbade inom resebranschen tills han i början av 80-talet gick till ett förlag med en översättning av Den gudomliga komedin av Dante Alighieri. Han var nästan helt okänd, varken poet, kulturskribent eller akademiker, och hade typ översatt boken på fritiden. Saken är den att det råkar vara historiens främsta diktverk (bredvid några andra). Till boken hör också en gedigen notapparat på hundra sidor som hjälper läsaren med svåra namn, begrepp och händelser. Boken är ju skriven av en oerhört kunnig man på 1300-talet.

Förläggaren måste ha blivit helt förstummad. ”Men vem är du liksom?” Även kritikerna var hänförda, det var ett lysande hantverk. Björkesons stora förtjänst, tycker jag, är att han har en poets handlag med texten. Han följer grundtexten ordagrant men formar den på en underbar svenska, med meningar som kan vara långa, innehållsrika och avancerade men samtidigt har en smidig språkmelodi. Det känns som om det kunde ha varit skrivet på svenska från början. Som i slutet av skärselden:

Ur helig bölja steg jag upp på stranden,
pånyttfödd så som unga träd om våren
med nyutsprunget lövverk sig förnyar,
ren och beredd att gå mot himlens stjärnor.

Björkeson har avstått rimmen i sin översättning, något han inte är ensam om. Italienskan är rimvänlig på ett helt annat sätt än svenskan. Kritikerna har inte bekymrat sig för det. Jag däremot saknar rimmen. Dante har använt rimmen – tre ord rimmar med nya ”trerim” intvinnade i de föregående rimmen på ett intrikat sätt, ababcbcdcdedefe o.s.v. – för att fånga den kristna treenigheten och för att låta texten få ständig skjuts framåt. Men det är uppenbarligen ett val Björkeson gjorde för att få bättre språkligt flyt i översättningen.

Klassiker på löpande band

Insatsen följdes sedan upp av den ena klassikern efter den andra. Men ett par år tidigare, 1981, hade Björkeson faktiskt översatt den stora italienske poeten Giacomo Leopardi från början av 1800-talet, dock i samarbete med en annan översättare. Fast då hade han redan hållit på med översättningar i flera decennier. För sitt eget nöjes skull, för att komma författarna och verken närmare! Alla vet vi ju att när man arbetar med något kommer man det närmare än att bara läsa om det.

Men översättningarna var ämnade för byrålådan. Där fanns allehanda italienare och spansktalande skalder – som ingen har fått ta del av. Björkeson menade att det redan fanns goda översättare av det han gjort. Inte skulle väl hans arbeten se ljuset då. Han var visst lika ödmjuk som han var skygg. Svenskare kan ingen vara.

Utöver några italienare från 1800- och 1900-talen kom så under slutet av 80-talet slag i slag Det ondas blommor av Baudelaire, Aeneiden av Vergilius och Kärleksdikter av Petrarca. Alla kliade sig i huvudet som hade de löss. Inte bara hade vi en översättare som dök upp som gubben i lådan, karlen kunde ju många språk och behärskade dem alla lika superbt: franska, latin och gammal toskanska. Och gav sig på Klassikerna med stort K!

Diktsamlingarna av Baudelaire och Petrarca utgör ett urval av dikterna. Många dikter men inte alla! Men vilken poesi, särskilt Baudelaireboken! Det är som om de stora poeterna har sporrat översättaren till bästa kvalitet. Petrarca och Baudelaire skrev Europas två kanske bästa diktsamlingar, och man undrar om Björkesons fantastiska översättningar beror på poeternas lysande lyrik eller på översättarens underbara handlag med det svenska språket. T.ex. den första strofen i Baudelaires dikt ”Smyckena”:

Min älskade var naken, hon förstod min smak
och bar blott sina smycken, vilkas rika prakt
åt henne gav den air av segerrusig makt
en lycklig slav kan ha i moriska gemak.

Aeneiden å sin sida kallas ju hela Europas klassiker av poeten TS Eliot. Vissa anade kanske lite högmod av den där Ingvar Björkeson. Vad ska han göra härnäst? Finns det ingen hejd på honom? Men som sagt, högfärd var inte Ingvars melodi, han gjorde bara vad han måste – för att få bättre insikt i sina älsklingsverk och för att ge svenskarna modern tillgång till de stora klassikerna.

Tillbaka till ursprunget: Homeros

Efter ett par moderna italienare och den frodige romaren Sextus Propertius (bland annat en av Ezra Pounds favoriter, och min) gav han sig under 90-talet på den förste och den störste av dem alla: Homeros. År 1995 kom Odysséen och 1999 Iliaden. Vid det här laget var Björkeson givetvis etablerad som översättare (om än skygg och i skuggorna), men nu var det bara att falla till föga. Amatören var den bästa av dem alla. Han var som en Heinrich Schliemann, amatörarkeologen som fann både Troja och Mykene. Ingvar Björkeson är den främsta av svenska översättare. Det är bara att konstatera. Han har gett de största klassikerna en ypperlig svensk språkdräkt.

Givetvis kom det mer kritik nu än i början. Klassicisterna kunde ju inte låta en amatör gå fläckfri genom proceduren. Klassisk grekiska räknas ändå som det svåraste och skönaste vi har i Västerlandet. En kollega till mig beklagade sig till exempel över Björkesons lite slapphänta användning av daktyler, spondéer och cesurer och vad det nu kan heta, det vill säga versens grundelement. Där var Erland Lagerlöf, som översatte Homeros hundra år tidigare, noggrannare, menade kollegan. Kanske det, men sätter man översättningarna bredvid varandra finner man dem väldigt lika i versen – fast Björkesons språk är betydligt smidigare (och förstås utan gamla verbböjningar). Och därmed behagligare för en svensk à la 2000.

Björkeson själv har förstås hela tiden vetat att han har haft en gigantisk fördel. Han har kunnat förbättra där tidigare översättare brister. Han har kunnat stå på deras axlar, som liknelsen lyder. I stort sett alla har dock varit eniga om att Björkesons insats är herkulisk. Han har gett Homeros en enastående svensk språkdräkt. Det nakna och råa våldet, löjligt käbbel hos både människor och gudar, de vidunderliga homeriska liknelserna, strävan efter ära, silkeslena kärleksstunder – allt det som Homeros berättar i sina verk har Björkeson fångat i en mycket ordrik samt både smidig och robust svenska.

Aldrig översatta verk

På drygt femton år hade sålunda Björkeson översatt de största klassikerna. Men hans insatser därefter är egentligen än viktigare. Homeros, Dante och Vergilius fanns redan på svenska i flera översättningar. Några klassiker väntade dock på sin svenska språkdräkt. De homeriska hymnerna, konstfulla berättelser om gudarna av anonyma författare, kom 2004. Apollonios Rhodios epos Argonautika om Jasonsagan och det gyllene skinnet kom året därpå. Pindaros samtliga oden över vinnare i de panhellenska spelen (de olympiska spelen var ett av fyra sådana) gavs ut 2008 och 2010. Ovidius lärodikt Fasti om romerska högtider publicerades 2017.

Björkeson provade nu också på det engelska språket, nämligen några epos av John Milton. Det förlorade paradiset, som kom ut 2012, fanns sedan tidigare i översättning av Frans G Bengtsson i en något förkortad version. Det återvunna paradiset samt Simson i Gaza (2013) fann dock först nu sin svenska språkdräkt. Det har varit underbart att som svensk för första gången läsa de verken på sitt modersmål.

14 översättningar på 17 år

Samtidigt som Björkeson således provade nya stigar närmast spottade han ur sig översättningar av andra klassiker. Från år 2002 till 2019, då hans sista översättning utkom (såvida det inte finns lite efterlämnat material där på Björnsonvägen), publicerades 14 översatta klassiker av hans hand. Det är ett ofattbart arbete, inte bara för att vissa av oss älskar de gamla böckerna och därmed beundrar översättarjobbet utan för att det kräver sitt arbete.

För det första är det poetiska verk, alla på vers, vilket kräver ett noggrant arbete. För det andra rör det sig om språkvirtuoser. Pindaros var känd för sin mycket dunkla och svårtydda stil. Vergilius skrev inte mer än några rader per dag för att bevara den höga kvaliteten. Baudelaire använde mängder av ovanliga ord i sin poesi. För det tredje rör det sig om gamla verk på gamla språk. Dagens svenskar kan inte läsa vikingasvenska, språket är för annorlunda. Hur är det då inte med döda språk som latin eller klassisk grekiska? Det kräver både djupa förkunskaper och ett ständigt nytt kunskapssökande. Därtill är Grekland och Rom antika kulturer som måste förstås från en helt annan tidshorisont, vilket kräver än mer kunskap. Slutligen måste inte bara texten överföras till modern svenska, utan mycket måste förklaras för läsaren i notförklaringar. Annars går mycket förlorat vid läsning. Björkeson har därvid varit mycket noggrann.

Pedantiskt arbete

Man kunde tro att en annan blev lite slarvig när arbetstakten var så intensiv. Men så var det inte. Det har undertecknad sin goda erfarenhet av. När jag fick använda lite texter för mina läromedel krävde Björkeson att få kontrollera mina inskanningar och citat så att det verkligen stämde. Inget fick lämnas åt slumpen eller avvika från hans original. Med rätta hökade han på det sättet, ty jag fick lite smisk på fingrarna på grund av lite slarv. Det var bara för mig att ändra inför tryckning.

Björkeson var alltså närmast autistiskt minutiös i sitt arbete. Rätt ska det vara – till varje pris. I renässansdramat Aminta av Torquato Tasso finns en erratalista när man köper boken där det står att ett tryckfel har smugit sig in. På en rad på en sida råkar det stå ett ”är” för mycket, vilket påpekas för läsaren. Rätt ska det vara. Undrar om Björkeson övervägde att kräva ett omtryck? Annars finns det i just Tassos drama en av litteraturhistoriens mest underbara passager som Björkeson har återgivit sagolikt vackert på svenska. Några herdar har blivit störda av civilisationens konstigheter, bland annat fenomenet heder, och beklagar sig.

Skön var du, gyllne ålder,
ej för att mjölk har strömmat
i floderna och skogen dröp av honung,
ej för att jorden, orörd
av plogen skänkte frukter
och ormarna var utan gift och vrede
och inte för att stormmoln
ej bredde ut sitt täcke
när i en evig vårtid,
den som nu tänds men hastigt
släcks ut, vår himmel log av ljus och klarhet
och ingen främmad fura
bar varor eller krig till andras stränder,

nej, blott för att det tomma
innehållslösa namnet,
denna bedrägliga och falska avgud
som av den sjuka hopen
nämns heder nu och gjort sig
till människonaturens envåldsherre,
ej blandade sin oro
i en förälskad skaras
sorglösa, ljuva glädje.
För själarna, förtrogna
med frihet, var dess hårda lag helt okänd,
men känd naturens gyllne
lag: ”Tillåtet är allt som bringar lycka.”

Bland blommor och vid bäckar
har amoriner dansat
och inga bågar bar de eller facklor,
och herdar och herdinnor
blandade smek med orden
och viskningar, med viskningarna täta
och långa, ömma kyssar.
Blottade röjde jungfrun
de vårligt friska rosor
som slöjan nu betäcker
och bröstets späda, än ej mogna frukter,
och älskaren sågs ofta
vid sjö och källa gäckas med sin kära.

Först var du att beslöja
njutningens källsprång, Heder,
och neka kärlekstörstiga dess flöden.
Du lärde sköna ögon
att nedslås blygt och skamset
och gömma för de andra all sin fägring,
du samlade i hårnät
de lockar vinden upplöst,
åt vällustfyllda gester
gav du en avmätt skygghet,
åt talet tyglar, sirlighet åt stegen.
Ditt verk, o Heder, är det
att Amors gåvor nu har blivit stölder.

Vår gråt och våra plågor
är din beundransvärda
bedrift. O, Amors herre och Naturens,
du tämjare av kungar,
vad har du här att göra
på denna plats där ej din storhet rymmes?
Ge dig i väg, stör sömnen
hos ryktbara och mäktiga i stället
och tillåt oss, en ringa,
föraktad hop, att leva
som forna tiders mänskor, dig förutan.
Och låt oss älska; åren
ger ingen rast åt livet som förrinner.

Ja, låt oss älska! Solen dör och födes
på nytt, men vi skall fråntas
dess korta ljus; och dödens natt är evig.

Ingvar Björkeson var inte bara produktiv, pedantisk, skygg och ödmjuk. Han var mycket generös. Han gav mig utan att kräva ett öre rätten att använda en stor mängd dikter och utdrag till läroböcker. Det gick ju till återväxten, resonerade han. Bara han fick granska det hela. När jag hade honom på tråden en gång sade han faktiskt: ”Vet du, jag har just översatt Ovidius Metamorfoser, om du vill använda något där.” Han lät mig således använda ett utdrag ur boken innan den kommit ut i handeln.

Vilken översättning är bäst?

Metamorfoser, utgiven 2015, var en av Björkesons sista översättningar innan han träffade Dante i himlen och Vergilius på de elyseiska öarna. Var det kanske hans främsta insats? Eller var det Iliaden? Eller Dante? Aeneiden? Eller någon av dem man personligen är barnsligt förtjust i, såsom Propertius, Theokritos eller Baudelaire? Sådana löjliga frågor vill vi ju alltid ställa och få ett vettigt svar på. Vilken tjej i klassen är snyggast?

Gärningen i sin helhet är förstås utan motstycke och kulturellt sett ovärderlig för allmänheten. Inte minst har han sporrat andra att pröva sina vingar. Man talar ofta om att vår tid är lite på dekis, men när det gäller översättningar av klassiker är det bättre ställt än någonsin tidigare. Tack vare Björkeson och hans kollegor. Fast vilken bok skulle jag ta med mig till den där öde ön?

Personligen blev jag helt exalterad när jag läste Theokritos idyller. Theokritos var verksam på 200-talet f.Kr., en grek född på Sicilien (där det fanns grekiska städer) som skrev korta berättelser på hexameter i bukolisk stil, d.v.s. i lantlig miljö, ofta med herdar som huvudpersoner. Naturlivet i stället för staden! Han kallade berättelserna för idyller som då betydde ”liten bild” eller ”kort scen”. Ordet har på grund av innehållet med tiden skiftat betydelse till ungefär ”behaglig miljö orörd av makt och sånt”. Tassodikten ovan är en bukolisk dikt. I Theokritos idyll Skördefesten har slutligen ett par vänner kommit fram till sitt mål ute på landet.

Höga kronor av alm och poppel skälvde för vinden
över vårt huvud, och heligt vatten från nymfernas grotta
strömmade sakta sorlande ned helt nära intill oss.
Brynta av solen, högt bland skuggande grenar och ivrigt
pladdrande klängde cikadorna tätt, och ur taggiga törnsnår
längre bort steg lövgrodans rop, dess kväkande locksång.
Lärkor och steglitsor sjöng och turturduvorna sörjde
klagande; gyllne bin såg vi svärma kring källornas svalka.
Ymnig skördetid doftade allt och mognade frukter.
Framför fötterna på oss rullade päron, och äpplen
dråsade ner vid vår sida; tunga dignade slånen,
överfyllda av bär, och grenarna hängde mot marken.

Jag tar med mig Theokritos till ön. Fast till nästa ö väljer jag en annan bok. Åter till Björkeson! Han ägde onekligen en otrolig känsla för de gamla mästarna på alla möjliga språk och en makalös sensibilitet för det svenska språket. Hade han valt fantasins väg hade han säkert blivit en av Sveriges bästa poeter. Själv är jag tacksam att han valde översättarbanan sent i livet.

Tack Ingvar Björkeson för allt du har givit oss. Må du återfödas som poet.

Fritiofs saga är nog det närmaste vi svenskar kommer ett nationalepos. Att vi inte kommer närmare är inget att skämmas över. Få folk har ett sådant epos, d.v.s. en berättelse på klingande vers där förfädernas bragder besjungs. Helst ska det vara en eller flera avgörande händelser för nationen eller folket som återberättas, gärna med frejdiga hjältar.Det behöver inte vara verkliga hjältar och händelser, utan berättelsen kan ta plats i mytens och sagans värld. Fast eposet bör spegla eller referera till verkliga händelser, förfäder, platser och dylikt.

Förhoppningsvis har de flesta svenskar konfronterats med Fritiofs saga i skolan, om inte i sin helhet så åtminstone något utdrag och ett referat av handlingen. För många är skolan länge sedan, så en liten uppdatering av handlingen gör sig nog fint här – med spoilervarning. Fritiof och Ingeborg är ämnade för varandra efter att ha vuxit upp tillsammans. Hon är dock kungadotter, han blott en son av folket, även om fadern var kungens bästa vän. När den gamla kungen så dör fnyser arvtagarna Helge och Halvdan åt Fritiofs önskan att få äkta Ingeborg. Efter förvecklingar råkar han bränna ned Balderstemplet vilket leder till landsflykt. Han drar runt i viking. Några år senare återvänder Fritiof till hemtrakten och kung Rings rike eftersom Ingeborg blivit bortgift med honom. Denne lovar att Fritiof och Ingeborg ska få varandra när han har dött, vilket snart sker. Därefter kan de tu bli vigda – i det återuppbyggda Balderstemplet.

Nationalepos genom historien

Är detta ett svenskt nationalepos? Urtypen för ett nationalepos är romarnas Aeneiden av Vergilius. Den trojanske hjälten Aeneas flyr det brinnande Troja, seglar runt i jakt på en plats där hans folk kan bosätta sig, och till slut efter krig i Latium vinner han den sköna Lavinia och kan slå sig ned med sitt folk – allt med gudarnas och ödets bistånd. Således lägger han grunden för det framtida Rom. Kanske italienarna än i dag räknar Aeneiden som ett nationalepos.

För de gamla grekerna fungerade Iliaden som ett nationalepos. Även om Hellas bestod av många stater, så var Homeros epos en berättelse som svetsade samman grekerna. Och den handlar ju om hur grekerna krigar mot trojaner för återupprättad ära. Även de gamla germanerna ska enligt Tacitus och andra ha haft sånger om sina hjältar. Så var det nog för många av de gamla folken. Fast få sådana dikter har överlevt tidens tand.

Går man framåt i tiden har vi bysantinarnas hjälteepos Digenis Akritas från 1100-talet om en hjälte som bekämpar både odjur och fientliga folk. Från ungefär samma tid är fransosernas berömda epos Rolandsången om den tappre Roland på Karl den stores tid, som tillsammans med sina mannar dör hjältedöden efter att ha råkat ut för ett lömskt bakhåll under krigen med muslimer. Det ska sägas att de diktverken först långt senare har fått sådan upphöjd status. På sin tid var de berättelser i mängden.

Portugiserna har sin Os Lusíadas från 1500-talet av Luís de Camões. Boken skildrar hur Vasco da Gama fann sjövägen till Indien. Ungefär samtidigt försökte sig den franske skalden Pierre de Ronsard på en Le Franciade men gav upp en bit in i eposet. Att skapa ett natonalepos som känns naturligt är bland det svåraste som finns, och Ronsard insåg förstås efter ett tag att det höll på att bli ett kapitalt misslyckande.

Det finns flera sådana försök. Många av dem halvt bortglömda på grund av att intrigen blir lite konstlad eller att det rör sig om ganska dålig poesi, åtminstone inte vad man brukar kalla ”levande” poesi. Sedan har vi vår stackars idiotiska era, som inte riktigt förstår sig på en sådan genre. Begreppet nationalepos är hopplöst ute sedan 100 år. Men nog skulle vi i vår tid behöva lite mer känsla för episk nationallitteratur.

Förslag till ett svenskt nationalepos

Om man nu ska försöka hitta ett lämpligt epos som sätter den svenska nationen och det svenska folket i ärans tecken vore det förstås bäst om det fanns ett epos över Gustav Vasas bravader. Han ses ju ändå som landsfadern, och även om han var en jävel på att dra in skatt, något vi alla avskyr, så bjöd han på underbara äventyr i sin strävan att frigöra Sverige från dansk överhöghet. Där finns storslagna händelser – men inget epos.

Man kan gå bakåt i tiden och finna frejdade händelser i Erikskrönikan från 1300-talet. Den berättar om spännande riddarduster och gripande händelser i tidig svensk historia. På versmåttet knittel, som är lite knölig men ändå härlig vers! Fast Erikskrönikan saknar den sortens händelsernas fokus som ett äkta nationalepos bör ha. Den är krönikeformad, d.v.s. den skildrar en utdragen period på cirka hundra år istället för avgörande händelser under en förtätad tid.

Hedvig Charlotta Nordenflycht skrev ett par episka dikter på 1700-talet som borde kunna klassas som nationalepiska, särskilt den om Karl X Gustavs bragdfulla krig mot danskarna när svenskarna tågar över isen och tar dansken på sängen. Men hennes nationalistiska dikter har tyvärr fallit lite i glömskans dunkel. Kanske anses Nordenflychts epos som mindre bra, kanske har man hellre fokuserat på andra av hennes skrifter. Tyvärr! Både Svea och Tåget över Bält är härlig poesi. Samtidigt ska här sägas att många stackars diktverk om forna bragder har mött sotdöden. De har fallit i glömska och ointresse av allehanda skäl. Så är helt enkelt tidens gång, helt opålitlig.

Fritiofs saga – ett nationalepos?

Så är vi då framme vid 1800-talet, och där har vi förstås Fritiofs saga. Esaias Tegnér skrev under några år bokens 24 dikter som tillsammans formar en sluten historia. Som helhet gavs den ut 1825. Det finns en del som talar emot Fritiofs saga som nationalepos. Först och främst det knepigaste aber – Fritiof var nog norrman! Tegnér har utgått från en isländsk fornaldersaga, Fritjof den djärves saga från 1300-talet, som tar plats på norsk mark. Men visst, Norge var ändå svenskt på 1820-talet, och självaste Aeneas var ju trojan, inte romare.

Fritiofs saga handlar alltså inte om Sverige eller det svenska folket. Men under vikingatiden är det inget rike i Norden som är en nation eller ett enat rike, även om tendenser till det finns i Danmark och Norge. Däremot har vikingen blivit en symbolfigur for oss nordbor, däribland svenskarna. Vi ser den ideala vikingen som fri och stark, en äventyrare och en som förmår av egen kraft finna sin rättfärdiga plats på jorden, kanske likt Fritiof rent av som kung till slut. Där har vi väl också den ideala svensken: fri och kraftfull.

Vikingarna är våra förfäder, och vi åberopar dem för att återfinna den kraft som onekligen fanns hos dem. För att känna oss stolta och ingjuta deras kraft i oss! Det var ett av syftena med Götiska förbundet som ju Tegnér tillhörde. Fritiof må leva på norsk mark, men i första hand är han viking och fungerar gott och väl som en förfader till sentida svenskar. Och nationellt ideal i ett epos!

På Tegnérs tid i början av 1800-talet fick idéer om folket, nationen, nationallitteratur, nationalepos och liknande ny kraft. De idéerna har varit en viktig grund för utformandet av det moderna Sverige, särskilt på 1800-talet under nationalromantikens dagar, men också på 1900-talet. Först de senaste decenniernas politik med massinvandring och mångkultur, bland annat genom ett riksdagsbeslut 1975, har börjat lösa upp idén om folk och nationer. Passande nog skapades i det tidiga 1800-talet ett storslaget svenskt diktverk om förfäders bragder. Att Tegnérs bok fick nationaleposstatus blev helt naturligt. Det för oss in på nästa resonemang.

En bok för medborgerlig fostran

Mest fungerar Fritiofs saga som nationalepos just för att den länge fungerade just som nationalepos. Det har, eller åtminstone hade, den rangen på grund av traditionens kraft. Boken lästes av skolbarn i hundra år. Precis som Iliaden och Aeneiden användes som skolbok av moraliska skäl och för det exemplariska språkets skull, så tvingades svenska skolbarn läsa Tegnérs epos för att det sågs som stärkande och uppbyggligt för medborgaren genom dess etos och den kraftfulla litterära formen. Först efter 1950 började eposet förlora i status eftersom nationalism och moraliskt karaktärsdanande alltmer sågs som gammal barlast.

Det finns mycket i berättelsen som förr ansågs passande för unga svenskar. En saga om karaktärsstarka förfäder förstås. En försoning på slutet, där Fritiof offrar sitt vilda hat mot Ingeborgs bröder. Slutet i Balderstemplet har en uppenbar kristen klang eftersom Balder sågs som en sorts Kristusfigur och Fritiof släpper sitt vilda hedniska jag. Fritiof lär sig sina begränsningar efter sitt ungdomliga övermod; först då kan rättfärdigheten segra. De gamla i berättelsen är kloka. Frihetskänsla, bland annat som viking, men också vikten av ett hem och familj. En ödesmättad och kärleksfull förening mellan man och kvinna, således en idealbild för svenskars familjebildning. Flera spännande avsnitt med ädla motiv istället för råhet och ren egoism

Vår ohängda tid ser kanske sådan gammal moral som lite löjlig, men man ska inte glömma att både Iliaden och Aeneiden – de klassiska idealen – har klar moralisk botten. Akilles blir i Iliaden så vred att han går utanför sin lämpliga roll (han får hybris) varmed han straffas när bästa vännen dör i strid. Aeneas lär sig i Aeneiden följa de romerska dygderna virtus och pietas, manlig styrka samt plikt mot familj och folk. Fritiof lär sig att tygla sitt hat och övermod samt en i längden meningslös frihet som bara viking (utan familj). Ett riktigt nationalepos bör han en sådan moralisk dimension, allt enligt de gamla mästarna, och det har onekligen Fritiofs saga.

Bra litteratur?

Det viktigaste kravet för ett nationalepos är dock det som delas med all poesi. Är det bra litteratur? Är det inte god och levande poesi blir det omöjligt att överleva genom tiderna, så är det bara. Här har Fritiofs saga mött allehanda bedömningar genom åren. De senaste 75 åren har intresset för eposet varit rätt svalt, men det beror nog mest på vår moderna tids problem med gammalt gods och gamla auktoriteter. Fast redan före 1945 fanns det givetvis kritik mot Tegnérs bok.

Träffande kritik är den lite väl sentimentala klangen i förhållandet mellan Fritiof och Ingeborg. Särskilt första kapitlet, som beskriver deras känslor och önskningar, är lite väl kletigt och klyschigt. Otur att det är det första som drabbar läsaren. Vidare är det lite väl hurtigt och klämkäckt ibland. Men saknar lite av råheten i t.ex. Iliiaden där spjutspetsar ränner genom kroppen på motståndare ytterst rått och våldsamt. Hos Tegnér är stridsskildringarna i stället lite serieteckningsmässigt. Den hurtiga stilen kommer igen på flera ställen, till exempel när Fritiof och hans mannar kämpar mot vädrets makter på havet. Saker och ting känns då och då tillrättalagt varmed musten försvinner. Det sätter sig också på karaktärerna som emellanåt får ett löjets skimmer över sig. En alltför idealistisk syn på vikingar är också lite störande.

Men vadå, som de gamle plägade säga, även den stora Homeros slumrade till ibland. Vem är perfekt? Fritiofs saga bjuder kritiken till trots på glänsande poesi på många ställen. Redan den poetiska ramen är ett kraftprov. Varje kapitel har ett eget versmått. Där finns hexameter, blankvers, fornnordisk drapa och så vidare. Ofta följer det handling och ton i kapitlet. I kapitel åtta används blandvers, mest känt från Shakespeares dramer, och nog andas kapitlet en rejäl dos Romeo och Julia.

Över huvud taget har Tegnér lånat friskt från den klassiska litteraturen. Tjugofyra sånger är detsamma som i Iliaden och Odysséen. Just Homeros är den som bjuder på flest lån, till exempel den förklädde och den omkringirrande Odysseus, Akilles krigsvägran och övermod, beskrivning av Akilles sköld och så vidare. Men det finns också klara klanger från Tasso, Eddan, Shakespeare m.m. Många sådana lån är snyggt infogade i handlingen och Tegnérs poesi.

Intrigen och handlingen är också välgjord om än sentimental och klämkäck på sina håll: Fritiof som inte får sin ödesbestämda dam, de hånfulla kungasönerna, omöjliga uppdrag, förbjudna smygträffar med Ingeborg, landsflykt, livet i viking, återkomst, upprättelse, förening med den älskade. Det fungerar bra måste man säga.

Det bästa är annars poesin som på sina håll är lysande. Det finns väldigt vackra avsnitt, tankeväckande avsnitt, friska avsnitt, humoristiska ställen och så vidare. Ingen kan säga att det inte håller måttet. För övrigt är det ingen som har lyckats bättre de senaste två hundra åren. Nu har förvisso eposet hamnat i skuggan sedan dess. Romanen har i stället tagit över rollen som storslagen berättelse. Och visst finns det fantastiska romaner om svenska bragder.

Men det är ändå något särskilt att lyckas skriva längre berättelser på vacker, kraftfull vers. Ett kraftprov! Romanen kan aldrig ta över den rollen och få den statusen. Därför kan heller ingen roman bli ett nationalepos. Och så länge ingen vågar sig på det poetiska kraftprovet att åstadkomma en bättre, vackrare och mer fostrande versberättelse, ja då är det Fritiofs saga som gäller för den som vill ha ett svenskt nationalepos.

Är det inte underligt med livets sammanträffanden? När jag är i färd med att skriva om den tyska författaren Hermann Hesse, en av 1900-talets bästa författare, läser en väninna (som inte alls vet om min ambition att skriva om Hesse) en berömd Hessedikt för mig, eftersom en flytt står för dörren – och därmed uppbrott från förtrogna men hän mot nya mål. Dikten ”Stufen” – på svenska ”Stadier” – lyder i Irma Nordvangs översättning (följt av originalet):

Som varje ungdom alltid måste vika

för ålderdomen och som varje blomma

en dag skall vissna skall var dygd tillika

bli glömd och alla visdomsord bli tomma.

Allt blommar blott sin tid och kan ej vara

i evighet, men ej må hjärtat sörja

i avskedsstunden utan tappert svara

på livets maning: I allt nytt vi börja

bor det en makt, och där vi vilset treva,

den skyddar oss och hjälper oss att leva.

Tider och rum vi skola genomskrida

men ingenstädes oss ett hem bereda.

Världsanden vill oss ej i fjättrar smida

men steg för steg mot högre insikt leda.

Knappt bli vi med en levnadskrets förtrogna

och hemmastadda, förrän vanan binder

och lamslår oss. Till uppbrott redobogna

vi skola glättigt trotsa alla hinder.

Kanhända skall vår dödsstund ännu föra

oss hän mot nya mål, mot ting som gledo

ur våra händer… Hjärta, kan du höra,

hur livet ständigt manar dig: Var redo!

Wie jede Blüte welkt und jede Jugend

Dem Alter weicht, blüht jede Lebensstufe,

Blüht jede Weisheit auch und jede Tugend

Zu ihrer Zeit und darf nicht ewig dauern.

Es muß das Herz bei jedem Lebensrufe

Bereit zum Abschied sein und Neubeginne,

Um sich in Tapferkeit und ohne Trauern

In andre, neue Bindungen zu geben.

Und jedem Anfang wohnt ein Zauber inne,

Der uns beschützt und der uns hilft, zu leben.

Wir sollen heiter Raum um Raum durchschreiten,

An keinem wie an einer Heimat hängen,

Der Weltgeist will nicht fesseln uns und engen,

Er will uns Stuf´ um Stufe heben, weiten.

Kaum sind wir heimisch einem Lebenskreise

Und traulich eingewohnt, so droht Erschlaffen;

Nur wer bereit zu Aufbruch ist und Reise,

Mag lähmender Gewöhnung sich entraffen.

Es wird vielleicht auch noch die Todesstunde

Uns neuen Räumen jung entgegen senden,

Des Lebens Ruf an uns wird niemals enden,

Wohlan denn, Herz, nimm Abschied und gesunde!

Dikten finns med i Hermann Hesses magnum opus Glaspärlespelet från 1943. Men temat för dagen är en annan, mycket kortare roman av Hesse, nämligen Österlandsfärden från 1931 – Die Morgenlandfahrt. Dikten passar dock till den romanen också. Ja, på något sätt snirklar Hesses verklighet, romaner, dikter och personer in sig i varandra. Huvudpersonen i Stäppvargen från 1927 heter Harry Haller och har precis som Hermann Hesse just fyllt femtio. I Österlandsfärden heter huvudpersonen blott H.H. Hmm, syftar det på Haller eller Hesse, eller ingen av dem eller båda? I Österlandsfärden finns även saxofonisten Pablo från Stäppvargen med, där finns konstnären Klingsor från en annan Hesseroman, där citeras den indiske sökaren Siddharta, huvudpersonen i en av Hesses mest kända böcker. Och så vidare.

En hemlig orden och en magisk färd

Österlandsfärden är helt magisk. Och för rimmets skull är den också tragisk. Mitt i den krassa verkligheten – strax efter det stora kriget – skildras en magisk resa, en resa i både rum och tid, i fantasin såväl som verkligheten. Allt flyter ihop. Resan kallas förstås österlandsfärden, resan till ljuset land, till själens hemort – och med fantasin som den stora följeslagaren. Även om just det ordet lyser med sin frånvaro i boken.

Österlandsfararna tillhör en hemlig orden. Vanligt fôlk har hört talas om orden, färden och deltagarna, men oftast avfärdas det hela som knasigheter av de krassa, fantasilösa, vanliga människorna. Det hela ses som ett typiskt mysticistiskt spektakel under krisen efter kriget, som ett mode i mängden av knäppgökar. Givetvis förstår inte sådana brackor det magiska med färden. Och givetvis vet de inte att den magiska orden med österlandsfarare är urgammal och alltid har dragit till sig människor med barnasinnet kvar.

Vår färd den gången genom Månhavet till Famagusta, under Albert den stores ledning, eller till exempel upptäckten av Fjärilsön, tolv streck bortom Zipangu, eller den högtidliga ordensfesten vid Rüdigers grav – det var bragder och uppgifter av ett slag som endast denna enda gång har förunnats människor i vår tid och vår zon. (Översättning Arvid Brenner, även nedan)

Så beskriver huvudpersonen H.H., en fiolspelare, den storslagna resan. Trots de frodiga namnen rör det sig inte om någon ren fantasivärld. Resan går genom Tyskland åt sydöst verkar det som. Deltagarna är både verkliga och fiktiva personer, historiska och samtida med Hesse. Vår värld således till skillnad från en Conanvärld där allt är påhittat. Men vår värld duger väl. För nog skulle man vilja vandra bland ordensmedlemmar som Zoroaster, Lao Tse, Platon, Albertus Magnus, Don Quijote, Novalis, Baudelaire – några av dem som nämns.

Österlandsfärden är inte bara en magisk upplevelse bortom ens egen förståelse, utan varje deltagare måste ha ett eget mål, en mening med sin resa. Vår vän H.H. berättar att han vill få se den österländska prinsessan Fatme. Själva resan är i grund och botten inte en färd bort utan hem, ett sätt att finna sig själv för att uttrycka sig lite klyschigt. H.H. citerar i sammanhanget en av Hesses stora favoriter, den romantiska poeten Novalis: ”Vart är vi egentligen på väg? Alltid hemåt.”

Förtrollande äventyr och själslig brottning

När H.H. senare famlar efter minnen från resan får han tag på en medaljong varmed hela äventyret plötsligt blixtrar fram inför honom – det vidunderliga, ljuva äventyret, men också dess svårigheter.

Medaljongen var insvept i en spindelvävstunn, violett sidenduk, jag luktade på den, den hade en ofattbart fjärran och milt drömaktig doft av prinsessa och österland. Och medan jag inandades denna skira, lätta sagodoft, fattade jag med plötslig och överväldigande klarsyn, i vilken ljuv förtrollning jag den gången hade anträtt pilgrimsfärden mot öster, hur pilgrimsfärden hade strandat på lömska och i grund och botten okända hinder, hur förtrollningen sedan mer och mer hade förflyktigats och vilken ödslighet, faddhet och naken förtvivlan, som sedan dess hade varit min luft, mitt bröd och min dryck! /…/ Ack numera, det kände jag, skulle bilden av den arabiska prinsessan inte längre vara nog för att göra mig osårbar mot världen och helvetet och göra mig till riddare och korsfarare, numera skulle det behövts en annan och starkare trollmakt.

Österlandsfärden är en kort roman, och mycket lite utrymme ägnas åt konkreta skildringar av resan. Fantasyfrossarna får finna andra böcker för sådana äventyr. I stället handlar Hesses bok om huvudpersonens själsliga brottning i att finna tillbaka till den hemliga orden som han har kommit bort från, och därmed till sig själv. Ett mycket större äventyr än någon fantasyroman. Här kommer tragiken in i bilden.

H.H. berättar hur resan plötsligt i ”Morbio Inferiores farofyllda dal” stannade av och hur deltagarna snart skingrades. Luften gick ur alla drömmar. Händelserna är oklara för deltagarna, men det tycks ha haft något att göra med en av sällskapets tjänare, den blide Leo, som anklagas för att ha lämnat orden i den skrämmande dalen. Dispyter uppstår och snart löses hela sällskapet upp. H.H. menar att han minsann var trogen orden in i det sista men till slut gav till föga. Sedan dess har minnena sviktat mer och mer, och han tycks allmänt deprimerad och förtvivlad. Men han försöker finna tillbaka till orden, om den nu ännu finns, genom att bland annat försöka skriva om dess historia.

Genom en konstnärsvän får H.H. upp ett spår, och plötsligt blir han ställd inför rätta av sin gamla orden. Chockerad står han inför faktum. Det är han som har avvikit, det är han som har svikit. Han var kanske rent av en av dem som först ifrågasatte både resa och orden. Han tappade tron. Han blev en avfälling. Ska H.H. nu många år senare kunna tas upp i orden igen? Är han värdig? Har han förmågan? De sista sidorna i den korta romanen är olidligt spännande, åtminstone för dem med barnasinnet kvar och sinne för själens brottning med tillvaron.

Att förlora fantasins kraft

Hermann Hesse för oss med fantastisk konst in i Österlandsfararnas upptända och heliga sökande. Lika plötsligt får han oss att känna fruktansvärd förtvivlan. En bra jämförelse är Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander där också fantasins saliga kraft plötsligt stöter på patrull i form av den nitiske ärkebiskopen. Fast H.H har sin motståndare i blott sig själv – allas vårt monster.

Vad är det då han plötsligt har förlorat. Tron? Geisten? Visst, men mest av allt är det väl barnasinnet, fantasins kraft. Man kan givetvis se det som att det är vårt moderna, alltför krassa tidevarv som bär skulden. Sociologen Max Weber talar ju om avförtrollning som en av vår tids främsta – och hemskaste – symptom. Avförtrollningen går så långt att händelser och verksamheter i vår moderna tillvaro till slut blir främmande och absurd för oss. Man påminner sig att Kafkas huvudpersoner i Processen och Slottet heter Josef K samt K. Hesses H.H. är väl en sorts släkting till dem. Kafka vill också, menar många uttolkare, påvisa den moderna världens absurda, främmandegörande effekter.

Hesse ger några sådana hintar, men mest vill han nog lyfta fram den enskilda personens brottning och svårigheter. Det är därför det gör ont att läsa Hesses romaner, hur vackra de än är. Emil Sinclair, Siddharta, Harry Haller, H.H., Josef Knecht – alla brottas de något ohyggligt med sig själva och de oförmågor de dras med. Rakkniven är aldrig långt borta. Samtidigt är det den största försyndelsen, denna förbannade självrannsakan (med eventuella självmordstankar) och ovilja att gå i kamp med tillvaron. Man måste våga släppa sin krassa nykterhet och eftertänksamhet och huxflux möta livets utmaning.

För det krävs – åtminstone om man heter Hermann Hesse – humor, barnasinne, fantasi. Att bli riddare och hitta sin Fatme. Det är vägen, lätt som barn och svår som vuxen. Tänk om man till slut bara är en simpel, fantasilös bracka utan längtan och utan drömmar! Däri ligger tragiken i Österlandsfärden. En torka inom sig själv! Avfällingen H.H. är i slutet av berättelsen en vilsen själ. Han längtar och hoppas, men är han mogen (eller omogen om man hellre ser det så) för nya färder? Känner han som i dikten ovan livets maning?

En roman om konsten

Eftersom fantasin är ett huvudtema i boken är det givetvis också en roman om konsten själv och den konstnärliga processen. H.H.s vän Lukas berättar hur han har försökt skildra upplevelser från kriget i bokform. Allt var klart som dagen i sinnet, varje detalj, varje upplevelse, men när han försökte skriva var allt som bortblåst, som ett töcken. Vem har inte i mörkret när man släckt ljuset skapat underbara dikter eller sett lysande motiv för sin tavla eller hört underbara melodier – för att så fort man tänt lampan för att teckna ned det inte få fram ett ord, en ton, en figur?

Ibland får inspirationen fritt fram, ibland härskar torkan. Det ena är en österlandsfärd, det andra en kamp med rakkniven. Österlandsfärden kan kanske också ses som en romantisk motkraft till en torrare form av litteratur. När romanen skrevs härskade ”den nya sakligheten”, en inriktning på 1920- och 30-talet bland tyska författare som propagerade för ett mer nyktert skrivsätt, gärna med politiska och sociala teman, långt från alla fantasifulla österlandsfärder.

På ett ställe får H.H. insikten att figurerna som konstnärerna har hittat på är ”utan undantag betydligt mera levande, vackrare, gladare och liksom riktigare än diktarna och skaparna själva”. Konsten överträffar verkligheten även när det gäller verklighet. En gammal romantisk visdom som självaste Novalis kunde ha skrivit under på! H.H. frågar då Leo varför konstnärerna är så bleka i förhållande till sina skapelser. Leos svar utmanar dagens krafter å det grövsta. Han säger: ”Det är likadant med mödrarna. När de har fött barnen och gett dem sin mjölk och sin skönhet och sin kraft, då blir de själva obetydliga och ingen frågar längre efter dem.”

Sanning med besked av den blide, oskuldsfulla tjänaren Leo, får man säga! Visst tycker vi kanske att vår egen hjärtas dam behåller sin skönhet, men i allmänhet, har inte Leo rätt? Det är måhända sorgligt säger han, men tillägger: ”Lagen vill, att det ska vara så.” Vilken lag? Lagen om tjänandet, svarar Leo. H.H. inser att denne Leo minsann vet en hel del som hans herrar inte gör.

Och mycket riktigt, Leo visar sig vara mycket speciell allt eftersom romanen lider mot sitt slut. Men vadå lagen om tjänande? Det låter kanske konstigt. Men det är bara att säga det som i rubriken till det du just läst, ett krav som alla diktare på sätt och vis har som ledstjärna och som kanske vi alla borde ha som riktmärke.

Leo står i fantasins tjänst.

Lust, skönhet och kval

Annars är det hyllningen till Lauras skönhet och Petrarcas svåra kval över sin lust som dominerar.

Hennes skönhet fördunklar andra kvinnors, solen mister rent av sin glans, ögon och mun är som pärlor och koraller, blommor ber om att trampas av hennes fötter, gången är en ängels, hårsvallet eteriskt. Pröva det när du skriver din sonett, det kan knappast gå fel. Ibland leker Petrarca med orden. Ordet lauro betyder lagerträd, det vill säga poesins heliga växt; det är hans Laura som så att säga skapar dikten. Ordet l’aura, vind, används åtskilliga gånger; när vinden träffar hans kind är det som om Laura smeker den. Välsignelsen att få tillbe henne uttrycks så här i dikt nummer 61.

Välsignad dagen, månaden och året,

årstiden, veckan timmen och minuten,

det sköna land, den plats där pilen, skjuten

från Amors båge, tillfogade såret

som jag i hjärtat bär – välsignad stunden

då han den ljuva plågan först mig gav

och gjorde mig till denna kvinnas slav,

av hennes sköna ögon evigt bunden.

Välsignade de gånger som jag ropat

min härskarinnas namn, av gråt förtärd,

och suckarna, begäret i var åder;

och mina blad välsignade som hopat

beröm åt henne, och min tankes värld

där hon allenast, ingen annan råder.

Skriv om den dikten lite grann så har du din tjej för evigt. Annars står kvalen i centrum av dikterna: suckar, förebråelser, blint begär, djurisk lust, vilsen längtan. Eftersom kärleken samtidigt är ljuv och Laura så änglalikt vacker uppstår det mest typiska draget i Petrarcas lyrik – antiteser och paradoxer. Poeten ”brinner om vintern, skälver under sommardagar”, som det heter i en av hans mest kända dikter, nummer 132 i Canzoniere, och som börjar:

Är det ej kärlek, vad är det jag känner?

Om det är kärlek, säg då vad den är!

Ett gott, som så torterar och förtär?

Ett ont som med så med så ljuvlig låga bränner?

Sonettens form

Alla sådana inslag – den ojämförbara skönheten, de paradoxala känslorna, den ljuva plågan och så vidare – har efterliknats och varierats i det oändliga av skalder runt hela Europa i flera hundra år efter Petrarcas död. Det har gett upphov till ordet petrarkism. Ordet har i längden blivit lite nedsättande på grund av att bildspråket till slut blev klichémässigt. Vissa lyckades förnya eller variera den petrarkiska kärleken på ett snyggt och originellt sätt, men många epigoner frossade så mycket att det blev uttjatat.

En del av patrarkismen var användandet av sonetter. Petrarca använder fem olika versmått i sin samling, men de flesta dikterna är just sonetter. Versmåttet exploderade i och med att Petrarca blev en så älskad och berömd poet. Alla skulle skriva sonetter. Diktformen är ju ganska tacksam eftersom det ger en rätt kort dikt som samtidigt kräver sin poet. Man måste få fram ett slutet ”budskap” på de fjorton raderna, man bör forma den så att de första åtta raderna skildrar problemet medan de sista sex ger lösningen. Vidare har den italienska sonetten fem betonade stavelser per rad samt från början rimschemat ABBA ABBA CDE CDE.

Alla språk är dock olika. Franskan justerade de fem betonade stavelserna till sex. Rimschemat har i sin tur justerats på alla möjliga sätt, särskilt vid översättningar. Annars skulle det bli stelt. Den engelska sonetten fick vanligtvis strukturen 4-4-4-2 rader i stället för 4-4-3-3. Man kan variera sonetten lite som man tycker blir passande. Det är ingen naturlag man har att följa. Gör lite som du vill när du plitar ner dina rader till din käresta.

Särskilt innehållet har varierats, som sagt med mer eller mindre originalitet. Eftersom kärleken till en änglalik kvinna som ljuv plåga med dess antitetiska bildspråk snart blev klyschigt gällde det att komma med originella vändningar. William Shakespeare skrev en berömd samlingen sonetter, och i till exempel följande gör han en snygg variation på temat över kvinnans upphöjda skönhet (i översättning av Martin Tegen).

Hon strålar ej som sol, min härskarinna,

och hennes mun är ej koralliskt röd,

och vita kan man knappast brösten finna,

och svart är färgen hennes hårsvall bjöd.

Damaskus-rosors färger, vita, röda,

på hennes kinder inte paraderar;

parfym ger ofta näsan bättre föda

än andedräkten som hon emanerar.

Jag älskar hennes tal, men vet också

att det är mer behag i ljuv musik;

och jag har aldrig sett gudinnor gå,

men härskarinnans gång är mer rustik.

Min kära håller jag ju högt ändå:

förvisso är hon jämförbar med få.

En svensk Petrarca

Att dra ner den älskade på jorden – gör inte det henne bara vackrare än Petrarcas idealgestalt? Det är inget dåligt trick Shakespeare kör. En perfekt sonett till din donna en fredagkväll! Jaså, du vill ha svensk inspiration. Pseudonymen Skogekär Bergbo på 1600-talet – vi är fortfarande inte helt säkra på vem det är – var inte den första som skrev sonetter på svenska, men han var den som satte petrarkismen på den svenska skaldekartan. I diktsamlingen Wenerid har han (eller hon?) samlat en stor mängd sonetter med typisk petrarkisk kärlek. Hans donna heter förstås Venerid. Sonett nummer 94 frossar i antiteser, kanske mer än självaste Petrarca.

Förrän jag skulle dig, min käreste, förgäta,

förr bleve himmel jord och jorden himmel ny,

förr flöge vattnet kring och summe moln och sky,

förr vändes alla berg i jämna falor släta

och all slätt mark i sten, all krokot trä i räta,

och alle gräs i trä, allt guld det vorde bly,

allt silver till vit kalk, hårt järn till blöta dy!

Förrän jag Venerid skull utur minnet läta,

förr fölle uppåt tungt och nederåt allt lätt,

förr bleve elden kall och isen bränd av heta,

om sommaren låge han på, om vintren smältes slätt!

Och brukades förr ved, man skulle stycken leta

ur sjön att göra eld därmed enär man fröse,

och sankades ihop där som de fluto löse.

Skriv din sonett som du finner lämpligt

Bergbo kör på med sex betonade stavelser per rad i fransk stil. Men om det är jobbigt att hitta på alla ord, om du har bråttom till efterrätten, varför inte dra ner det till tre eller fyra betoningar per rad – och strunt i rimschemat, forma ditt eget, det blir nog lika snyggt.

Jag glömmer aldrig gången,

den natt då jag blev fången

av ögon jadegröna,

de glänste, ack, så sköna…

Och så vidare! Ja, du hittar nog på något bättre själv. Hur som helst, vissa regler är ibland till för att brytas. Så kom på den sonettform som passar dig och din donna bäst. Fjorton rader fixar du nog, annars får du väl kalla dikten något annat än sonett. Och lite rim skadar inte. Grejar du det klassiska rimschemat blir nog damen förundrad och tagen.

En regel som aldrig verkar brytas är att första stavelsen i raden är obetonad och att sedan varannan stavelse är betonad (Det vár den dág då sólens várma gláns). Men du har all rätt i världen att vara originell nog och rucka på den regeln också. Du ska ju inte publicera dikten, ”bara” ge den till kärestan.

Bli inte övermodig

Men akta dig för att ta ut svängarna för långt. En av våra främsta 1900-talspoeter, Erik Lindegren skrev en samling ”sonetter” i diktsamlingen Mannen utan väg.  Han kallar dem söndersprängda sonetter, rimlösa, ordnade i verspar men med fjorton rader. Det är den enda regeln han följer för sonetten. Lindegren tillhör den högmodernistiska generationen bland svenska 1900-talspoeter då man experimenterade mycket med form och innehåll. Lindegren ville med sina ”sonetter” ge uttryck för en söndersprängd värld och världsbild i och med att den gavs ut 1942 under brinnande krig. Även innehållet är ”söndersprängt” utan någon klar mening och med konstiga metaforer. Här några rader ur dikt nummer 26.

i gryningens huva huttrar de älskandes avsked

deras förkolnade tro slår upp i blödande kärlek

och marken fattar eld och brinner av deras ögon

men skuggspelet på fängelsets mur släcker deras syn

och deras fingrar trevar på frontens dröm om rening

och ödets dystra flykt i saltomortalens fjäderskrud

Skriv en sådan sonett på egen risk, nämligen att bruden kanske sticker eller hånskrattar dig i ansiktet. Ett tips är att inte heller göra en Arthur Rimbaud, som skrev en ”Sonett till ett rövhål”. Men du känner nog din donna bäst och vet vad som passar sig. Själv skulle jag nog läsa några kärleksdikter av Francesco Petrarca – tidernas mest efterliknade poet – för att finna den rätta inspirationen.

Lycka till!

Kärleken kan få oss att göra lite vad som helst, till exempel att skriva dikter. Vissa anser det töntigt, andra lite pompöst, åter andra bara konstigt. Så tänker många om att skriva dikt – förutom kanske till julaftonens grötrim. Något liknande kan sägas om vanan att läsa poesi, särskilt efter modernismens härjningar de senaste hundra åren. Diktkonsten har fått sig en törn i vår era.

Bättre blir det inte när maktens män och kvinnor avslöjar vad de läser – och inte läser. De ska ju vara någon sorts förebilder. När Maggan, Ebba, Jimmie och company tvingas berätta om sina vittra äventyr för en elak reporter, då ryser vissa av oss. Och de själva kallsvettas något på grund av den grunda bildningsnivån. Egentligen är det en löjlig reaktion. Om nu diktkonst och bildning har fått sig den där törnen i vår tid, ja då spelar det ju ringa roll om de läser Kalle Anka eller Goethe. Varför svarar inte Uffe bara att han inte intresserar sig för läsning eller inte hinner med?

Diktsamlingen med stort D

Hur som helst, när vi blir kära kan vi få våra infall. Till exempel att skriva en söt dikt till vår nyblivna käresta. Och nu kommer dagens tips: varför inte göra det med finess? Varför inte skriva en sonett? Fördelen med en bestämd form är att du slipper vara så kreativ och nödgas tänka ut allt från intet. Nu har du i alla fall en form att pressa in orden i. Och inte vilken form som helst!

Sonetten får nog ses som Västerlandets slitstarkaste versmått. Den har använts av otaliga poeter i ungefär 800 år. Mest beror det digra nyttjandet på en man och hans diktsamling. Francesco Petrarcas diktsamling Canzoniere är troligen den mest lästa och efterbildade diktboken någonsin, åtminstone i vår del av världen. Hans stil efterapades, varierades och parodierades i all oändlighet i nästan 400 år. Det perfekta modet hade skapats. Efter 400 år användes sonetter mer sporadiskt och med mer varierat innehåll. Men den och Petrarca har alltid fortsatt hänga med, ända in i våra dagar. Ända fram till den sonett du kanske skriver till just din donna!

Petrarca föddes den 20 april 1304 i Florens, och han är därmed en av många som har satt den toskanska staden i historiens blickfång. Han blev så när som på en dag exakt 70 år, och hade då levt ett liv rikt på erfarenheter och upplevelser: landsflykt till Avignon som barn, prästvigd med sviket celibatlöfte, diplomatuppdrag som vuxen, fick kungars gunst, samlade antika skrifter och lade därmed grund för humanismen, lagerkröntes som poeta laureato i Rom.

Petrarca värdesatte sina skrifter på latin mest. Under medeltiden hade latinet, det lärda språket, förändrats som allt annat under himlen, och därmed förvanskats i Petrarcas ögon. Det är han som ligger bakom begrepp som ”mörka århundraden” och ”medeltiden”, en mörk mellanperiod mellan antiken och hans egen tid. Petrarca försökte återskapa det ”höga” latin som skrevs på Ciceros tid och skrev flera verk på det klassiska språket. Men Canzoniere, kärleksdikterna till Laura, skrev han på toskanskt folkspråk.

Kärleksdikter till Laura

Egentligen bär diktsamlingen namnet Rerum vulgarium fragmenta (fragment på folkspråk). Ibland kallas den också Rime Sparse, strödda dikter. Men oftast går den under det enkla namnet Il Canzoniere, boken med sånger/dikter. Petrarca skrev de 366 dikterna i samlingen vid skilda tider under sitt liv, men nästan alla handlar om kärleken till en kvinna han kallar Laura. De är ordnade kronologiskt, även om de knappast är tillkomna i den ordningen. I början blir han snärjd av kärleken, sedan skriver han om sin hetta och plåga, därefter om sin sorg när Laura dör och sist hur han ändå fortsätter att känna en betungande kärlek men försöker förlika sig med sitt öde. Här är samlingens tredje dikt i Ingvar Björkesons översättning.

Det var den dag då solens varma glans

i sorg över sin Skapare förfrös

som jag tillfångatogs och aningslös

av era sköna ögon, kvinna, bands.

Just då var inte stunden, tyckte jag

att frukta Amors nesliga och låga

försåt; jag gick där trygg. Så har min plåga

begynt, på en gemensam sorgedag.

Helt utan vapen såg han mig – och sårar

med pilen strax, tränger i hjärtat ner

igenom mina ögon, nu blott väg för tårar.

Men mig syns han föraktlig – ty vem prisar

den som beskjuter värnlösa, och er

som är beväpnad, ej ens bågen visar?

Dagen är en långfredag, Kristi dödsdag, en början för evig sorg för Petrarca liksom frälsarens död blev för mänskligheten. Men varför en plåga, är det inte ljuvt att vara kär? Nja – plågsamt ljuvt, för Petrarca! Ty han känner (i dikterna) en het, världslig kärlekslust när han egentligen borde vara from mot Gud. Likadant kände han för naturen för att inte tala om världslig framgång, vilket han fick mer av än de flesta i historien. Petrarca var oändligt ärelysten har han vittnat om, men egentligen borde han ha varit hängiven Kristus och försakat allt det där, han var ändå prästvigd.

En upphöjd donna

Det var konvention sedan ett par hundra år före Petrarcas tid att diktaren hade en ouppnåelig donna som man kanske bara sett vid ett tillfälle. Det var en tradition inom den höviska trubadurlyriken, riddarpoesin. Petrarcas Laura har vissa funnit i en viss Laura de Sade, gift och oåtkomlig för den hete Francesco. Men i grund och botten är hon den där upphöjda poetiska donnan, och redan under hans egen tid menade vissa att det nog inte fanns en verklig Laura.

Men lusten finns hos Petrarca och ansätter honom ytterst kraftigt, långt mer än bara en poetisk tradition. Därmed blir Laura en konkurrent till hennes skapare, till Gud, som borde ha Petrarcas fulla hängivenhet. Men icke! I stället skriver Petrarca dikt efter dikt om Lauras gudomliga skönhet, hans höga kärlek till henne och den plåga han därmed måste känna, de suckar han måste utgjuta – inte därför att han inte kan få henne utan för att hon skapar sådana starka djuriska lustar hos stackars Francesco: ”Så vilsegången är min galna lust”, börjar dikt nummer sex.

Därför blir kärleken i Petrarcas dikter en ljuv plåga – hela tiden sensuell, längtansfull, en gåva, och samtidigt något betungande och ytterst plågsamt. Inte ens när Laura väl är död efter 21 år kan han slappna av. De ”förbjudna” känslorna återkommer ständigt till honom, konflikten är evig i honom. Hundra av samlingens dikter handlar om de tio år då Laura varit död. De är förstås mer nedstämda, präglade av resignation, men likväl mycket vackra.

Det 2 publiceras 1 oktober

Kanske är det sista alternativet bäst. Eller bara Trollkarlen! Hamsun har nämligen en trollkarls magiska förmåga att trollbinda läsaren. Inte för intet räknas han som en av tidernas bästa romanförfattare. Inte bara av forskare förstås utan framför allt av författarna själva. Hermann Hesse älskade Hamsun. Hemingway lärde sig av honom. Thomas Mann berömde honom. Henry Miller dyrkade Hamsuns vitalism. Maksim Gorkij tog djupa intryck av Hamsuns vandrare och sökare. Och så vidare.

Det känns lite sådär grr att norrmännen kan stoltsera med Hamsun och Ibsen, danskarna med HC Andersen, båda med Holberg (norrmannen verkade i Köpenhamn hela sitt vuxna liv). Vi svenskar har vår Strindberg som förvisso hade den största elden i världen i sig – enligt egen utsago – men som är klart mindre berömd än sina norska och danska kombattanter (alla var Strindbergs kombattanter, därav elden). Dock klår vi väl våra kära grannar i den vackraste genren, lyriken. En Bellman, Stagnelius, Fröding och Ekelöf har knappast sina likar på danska och norska. Där får vi känna en fin stolthet.

Åter till Hamsun. Norska författare och kritiker har berömt Hamsun för hans trollstav till förbannelse – med tonvikt på förbannelse. Norrmännens förbannelse ligger däri att Hamsun var nazist, eller åtminstone tyskvän med starkt rynkad näsa för allt anglosaxiskt krämeri, industri, demokrati. Han stod på tysk sida under kriget samt försvarade Nasjonal Samling och den tyska ockupationen. Otaliga hyllmeter har skrivits för att rentvå gamle Knut, fördöma honom, nyansera nazibilden, bortse från politisk åskådning, glömma den för konsten, bortförklara nazismen, läsa in nazism i var och varannan Hamsunrad och så vidare. Exakt vad som stämmer om Hamsun får nog gudarna avgöra. Vår tid älskar ju annars nazismen – eftersom man så gärna tjatar om det. Det är här trollstaven kommer in i bilden.

Tidigt, redan före nazismen var i farten, sade kritikern Helge Krog: ”Vi kan ergre oss over hans fiksidéer, over grunnheten i hans sociale betraktninger, likefullt: hans bøker setter oss i en annen stemning enn andre utmerkede bøker, en muntrere, rummeligere og rikere stemning. Hamsun kan det, han er trollmannen.” Där har vi det, trollmannen, trollkarlen som svingar sin trollstav, det vill säga pennan, som får läsaren blint förförd. Och på den vägen har det fortsatt. Men i och med nazismens framträdande blev den förförande trollstaven ett sätt att försvara konstnären Hamsun mot ideologen Hamsun. Allt som kunde förknippas med nazismen blev ju förbjudet efter 1945. Den världsberömda författaren ville man dock behålla.

Poeten och filosofen Aasmund Brynildsen uttryckte förförelsens kraft mycket snyggt (i min översättning): ”Det var trolldom och häxeri med orden, få eller ingen höll huvudet klart under denna språkliga handpåläggning. Om man t.ex. var aldrig så litet kommunist så måste man ändå ge tapp för denna konst, hypnotiserad, förvirrad av denna vilda fingerfärdighet, denna överdådiga ömhet, denna djävulska underfundighet hän i det blå.”

Inga dåliga ord om en författare! Vem vill inte förföra på det sättet – både läsare och fagra damer! Hamsun sågs ju som konservativ, reaktionär, nazist. Man ser framför sig hur en partitopp i Sverigedemokraterna med smekande ord, vackert ansikte och goda ögon förför fanatiska miljöpartister och maktfullkomliga socialdemokrater till att tycka att Jimmie faktiskt är en hygglig typ med ett schysst budskap (vilket säkert flera tycker men få vågar säga).

Brynildsens farbror, poeten Alf Larsen formulerade fenomenet Hamsun så här (min översättning): ”Han var mer än någon annan den stora trollkonstnären, som insvept i konstens trollmanskappa fick hela lilliputvärldar att strös ut ur ärmen när han svingade sin magiska penna. Det var konstens allmakt i de dagarna och den dolde allt annat: ett obarmhärtigt och hänsynslöst sinnelag, en järnhård vilja till att slå ned motståndaren /…/ och först och främst ett gränslöst människoförakt.”

Norrmännen har haft svårt att tackla sin stora författare. Efter kriget lade man in Knut Hamsun på hispan med hittepådiagnosen mental förvirring. Något luddigt var man tvungen att komma upp med, precis som alla kolumnister, kulturskribenter och ledare i svenska blad skriver om Sverigedemokrater och nationalism. Eftersom Hamsun var nog så klar i knoppen, trots sina nästan 90 år i bagaget, blev han utsläppt efter något år. I stället dömdes han till dryga böter för sin hållning under kriget. Nu skrev han sin sista bok, På igengrodda stigar, en klar och kvicktänkt bok där han ger sin syn på saken. Därefter tyckte han att det kunde vara nok och gick in i dimman.

Då hade Knut Hamsun svingat sin trollstav i nära 60 år. Kulturskribenten Nordahl Grieg kallade honom en genial diktare och en politisk idiot. En psykologisk nödåtgärd för att legitimera fortsatt läsning. Oavsett vad Hamsun tyckte och tänkte om ditten och datten var det bara att konstatera att man blev förförd av en makalös penna. Man kunde ju inte sluta läsa förföraren bara för att han hyste en åsikt. Tack och lov. I våra dagar är man mycket hårdare, nu kan man få för sig att frysa ut konstnärer som gör eller tycker ”fel”. Tack och lov får dock de gamla stötarna fortfarande läsas.

Och Hamsun måste man läsa. Det är svårt att säga exakt vad han som gör som är så bra, men på ett säreget sätt fångar, snärjer, fängslar han läsaren, ger personer och omgivningen liv, infogar beska kulturanalyser, får naturen att dofta. Det smakar verklighet. Man blir märkt av texten. I essän Fra det ubevidste sjeleliv skriver Hamsun att författaren bland annat ska gestalta ”spårlösa resor med hjärnan och hjärtat, nervernas sällsamma verksamhet, blodets viskning, benpipornas bön”.

Det gör han med bravur, får man säga. Hans personer är verkligen fulla av allsidigt liv, många gånger hör man blodet viska och benpiporna be. Samtidigt finns allt som oftast civilisationskritik som en fond. En ny värld tvingar så att säga människorna att agera i strid med deras natur, deras tradition, vilket skapar konflikter mellan människor men också inom dem själva. I Pan från 1894 har huvudpersonen Glahn så svårt att hantera den sociala världen i staden att han får knäppa infall, som att skjuta sig i foten. I Markens gröda från 1917 krockar nybyggarbonden Isaks värld med modern gruvdrift och handel. I Landstrykare från 1927 blir en traditionell fiskarby indragen i den moderna världen med kapital och nymodigheter. För att ta några exempel av hans drygt tjugo romaner.

Det avslutande avsnittet publiceras lördagen 24 september.

Ut i världsrymden

En vacker dag gick jag till sjöss ifrån Herakles’ stoder och styrde mitt fartyg för förlig vind rakt västerut i oceanen. Anledningen till denna färd var mitt rastlösa lynne och min längtan efter att få uppleva något nytt: jag ville se, var oceanen slutar och vad det är för slags människor, som där borta på andra sidan. (Översättning Hugo Bergstedt, även nedan, hans titel heter ”En sannfärdig historia”)

I En sann historia seglar Lukianos, som berättar händelserna i jagform, och hans skeppskamrater ut i Atlanten. Efter en incident på en magisk ö råkar de ut för en orkan som för deras skepp flera tusen meter upp i luften. Där seglar de fram genom rymden i flera dagar tills de kommer till en ö varifrån de skådar ner på sitt klot. De inser efter ett tag att det måsta vara månen de är på. Där träffar de månkungen Endymion, människa även han, som i sömnen blivit bortförd till månens värld. Endymion är i krig med solkungen Phaëton och dennes solinvånare.

Endymions trupper består av fantastiska varelser, här några: Gamvingarna är riddare som rider på trehövdade, gigantiska gamar. Grönvingarna är också jättelika fast de har salladsblad i stället för fjädrar. Från Stora Björn anländer loppskyttar och vindlöpare, vilka rider på loppor stora som elefanter alternativt seglar fram medelst stora rockar. Alla bär de hjälmar av bönskal eftersom bönorna är stenhårda på månen.

Solens kämpar är inte sämre de. Myrriddare och myggriddare rider på gigantiska myror och myggor. Luftskuttare slungar rättikor som får fienden att närmast ruttna sönder. Ollonhundarna från Sirius är hundhuvade varelser på ollon med vingar. Och så vidare, den ena varelsen löjligare än den andra!

Efter slaget beskrivs varelserna i yttre rymden, främst månborna, återigen med Lukianos smil på läpparna. Ett exempel: ”Ur näsan snyta de ett slags honung med skarp smak; när de ansträngt sig kroppsligen, svettas hela kroppen mjölk, vilken ystar sig, när de drypa lite honung däri.” Man undrar lite – har Lukianos smakat deras snor, hmm? De har också lösa ögon och platanbladsöron får vi minsann veta.

När de sedan reser vidare hamnar Lukianos och hans kamrater i Lampstaden där i rymden. Varelserna är lampor, som vid dödsstraff bestraffas med utblåsning. På något sätt verkar de sedan hamna på havet i vad som verkar vara Jorden. Men ”ofta är en lycklig vändning endast liksom en inledning till värre olyckor än någonsin”. Och mycket riktigt – de slukas nu av en jättelik valfisk. Även här finns konstiga varelser: kabeljofolket med ålögon och kräftansikten, tritonomsedeterna som är inverterade V-snubbar, ödlor nedtill och människor upptill, tonfiskskallar, flundrefötter och allt vad fantasin har att bjuda på.

De saligas ö

Efter att ha kämpat sig ut ur valfisken kommer de efter diverse upplevelser till De saligas ö, som beskrivs paradisiskt med ljuvlig natur och städer i guld, elfenben, beryll, smaragd och med badhus där bassängerna är fyllda med uppvärmd dagg. Så underbart är det. Här vistas mytens heroer och verklighetens frejdade män – Ajas, Theseus, Alexander, Hannibal med flera. Men också de stora diktarna och tänkarna lever (eller vad de gör i efterlivet) här: Homeros, Arion, Sokrates, Aisopos, Diogenes och andra.

Stoikerna, en av antikens stora filosofiskolor, har dock inte lyckats ta sig till ön eftersom de fortfarande håller på med filosofiska övningar. Även filosoferna i Platons akademi är fast där hemma i filosofiska dispyter om det över huvud taget kan finnas en sådan här ö. För alla oss boknarrar är det underbart när Lukianos berättare kommer till De saligas ö. Äntligen får man frukt för all möda med att läsa flera tusen år gamla epos, dikter och filosofiska böcker. Lärd humor framkallar nog så mycket skratt, och Lukianos excellerar i det genom sin parodi av filosofer och forskare.

Homeros berättar till exempel om ordet vrede, som är första ordet i Iliaden. Det har skrivits hela bibliotek om det där lilla ordet (i Iliaden blir Akilles vred och krigsstrejkar varmed grekernas krig med trojanerna går dåligt), fast Homeros säger att han inte alls menade något särskilt med ordet. All forskning i onödan, haha! Homeros är inte heller blind som legenderna säger. Homeros har för övrigt blivit stämd av en av personerna i Iliaden, Thersites, som är ytterst lågt skildrad.

Filosofen Pythagoras (jodå, han med Pythagoras sats) ankomst till ön beskrivs sålunda: ”Vid denna tid anlände Pythagoras från Samos till ön, efter att hava undergått sju förvandlingar och levat i sju olika djurkroppar och sålunda fullbordat sin själavandring”. Själavandring var en av Pythagoras många idéer. Platon, får vi veta, dväljes inte på ön eftersom han lever i sin idealstat som han tänkt ut.

Efter ytterligare några eskapader – bland annat de gudlösas ö vilken beskrivs vederstyggligt – med möten och strider med diverse konstiga varelser kommer Lukianos och hans manskap slutligen till fast land. Men de bedömer att det är kontinenten mitt emot deras egen världsdel, oklart exakt vilken han syftar på. Och så kan han tvärt sluta berättelsen: ”Vad som hände oss där, skall jag förtälja i de följande delarna.”

Satir och parodi på flera plan

Den huvudsakliga underhållningen ligger förstås i den parodi Lukianos gör av den äventyrliga reseberättelsen, av filosofer, av myter och liknande. Varelserna är för ett nyktert sinne idiotiska, och överdrifterna är så vidlyftiga att det är omöjligt att inte skratta och skaka på huvudet åt dumheterna. I rymdslaget består månrikets trupper av sextio miljoner soldater. Så många människor fanns ju inte i hela medelhavsområdet. Trupperna har ställt upp på ett fält av spindelnät vävt av spindlar som är större än öarna i Egeiska havet. Jojo! Valfisken som slukar dem är 1500 stadier långt, d.v.s. drygt 300 km. Det är sträckan från Stockholm upp till Hudiksvall för guds skull.

Sådant köper vi när vi tittar på eller läser underhållning à la Star Wars, Harry Potter eller Jurassic Park. Och det gjorde dem som lyssnade på de gamla myterna eller läste äventyrsromaner på Lukianos tid. Den läsaren driver Lukianos med, satiriker som han är. Men han förlöjligar även alla som skriver på det sättet. Flera gånger ger han typiska blinkningar till läsaren.

”Deras antal vill jag icke uppgiva för att icke bli ansedd för lögnare, så många voro de”, säger han om några av trupperna i rymden. När Lukianos beskriver Lampstaden heter det: ”Jag kom att tänka på poeten Aristophanes, en lärd och sanningskär man, och hur orätt det är att icke sätta tilltro till vad han berättar.” Givetvis är han ironisk. Aristofanes var mästare i att fantisera fram tokigheter.

På de gudlösas ö får han höra vilka straff nidingsmännen har fått. Här är Lukianos finurligt nog både uppriktig och ironisk får vi gissa. ”Värst av alla straffades de, som gjort sig skyldiga till osanning i livstiden eller utgivit lögnaktiga böcker, såsom Ktesias från Knidos och Herodotos och många andra. När jag såg dessa, kunde jag hysa de gladaste förhoppningar med avseende på min egen kommande lott, eftersom jag visste med mig, att jag aldrig har farit med osanning.”

I ett förord till berättelsen beklagar sig Lukianos över nämnde Ktesias och andra som skriver sina berättelser eller lärda verk utan att ha bäring för det de påstår. Att de tror sig kunna undgå att bli upptäckta om alla osanningar. Ktesias skrev historiska verk om Persien och Indien, utan större insikter om ämnet eller vettiga källor, enligt Lukianos. Sådana lärda verk var fulla av underverk och därmed att betrakta som lögnaktiga skrönor. Själv framhåller Lukianos med glimten i ögat att det enda sanna påståendet han tänker ge är att han minsann är en första rangens lögnare. Och så drar han igång med att berätta en sann historia. Det är en snygg variant av kretensaren Epimenides paradox som påstod att alla kretensare är lögnare. Talade han sanning eller lögn?

Den snillrike satirikern Lukianos är idag lite av en minor classic. Han har översatts väldigt lite till svenska det senaste halvseklet och är ovanlig i litteraturantologierna. Men på 1500-1700-talet var han mycket populär och inspirerade många. Han inspirerade till exempel Swift till Gullivers resor, vår egen nordbo Ludvig Holberg till Niels Klims underjordiska resa och Voltaires filosofiska rymdäventyr Micromegas. I de böckerna råkar läsaren ut för konstiga varelser och spetsfundiga händelser som får oss att tänka till. Precis som Lukianos ville med sin novell.

Även om Lukianos bok har lagt grunden för all senare spännande science fiction var ändå hans tanke att få oss att tänka och skratta, i mångt och mycket åt oss själva. Som han sade vid ett annat tillfälle:

Skratta åt det mesta och tag ingenting för mycket på allvar.

Stagnelius, vår man i Achamot (och förra artikeln), läste sin Ovidius redan som liten parvel. Han lät sig förstås påverkas av den gamla romaren i flera av sina dikter. Hans poetkollegor, bland annat Tegnér och Atterbom, lät sig också influeras till god poesi av Ovidius. Ja, hela arméer av poeter, målare och kompositörer har tagit djupa intryck av en man som levde för drygt två tusen år sedan.

Bibeln har förstås en plats utöver det vanliga i vår kulturhistoria. Målningar, kyrklig arkitektur, skulptur, psalmer med mera i närmast oändlig mängd har skapats med kristna motiv. Men vilken bok tar andraplatsen när det gäller influenser? Ja, det är väl redan sagt här. Den romerska skalden Publius Ovidius Nasos böcker har varit en sanslös inspiration för senare konstnärer. Nog besannades slutorden i hans Metamorfoser:

Det som är ädlast hos mig skall lyftas högt över stjärnor,

odödligt blir mitt namn och utplånas inte av glömskan.

Överallt i en värld som styrs av Rom skall jag läsas,

och om de ting som förutspås av poeter besannas

kommer, av ryktet buren, min dikt att leva för evigt.

(övers. Ingvar Björkeson, även nedan)

Ovidius böcker överlevde både brand och utrensningar

Störst påverkan har eposet Metamorfoser haft, därefter lärodikten Konsten att älska. Ironiskt nog var båda böckerna nära att försvinna ur historien redan på Ovidius egen tid. I förtvivlan kastade poeten manuskriptet till Metamorfoser på elden när han av kejsar Augustus tvingades i landsflykt. Konsten att älska i sin tur sorterades ut från de offentliga biblioteken på Augustus order, och kejsaren lät förstå att han inte ville att folk skulle befatta sig med sådan pikant litteratur.

Romarna sket dock i maktens påbud och fortsatte att läsa hur man ska förföra den man är sugen på, ämnet i Ars amatoria (Konsten att älska alltså). Metamorfoser klarade sig också – den fanns i diverse avskrifter hos poetens vänner. Läsare, bildkonstnärer, skalder et cetera har prisat gudarna mången gång för den ödets ironi, att Ovidius böcker överlevde både eldens och kejsarens vrede.

Mozarts första opera Apollo et Hyacinthus bygger på en episod i Ovidius bok. Lully och Händel skrev varsin opera om Acis och Galatea hämtat från boken. Mozarts polare Carl Ditters von Dittersdorf och 1900-talsbritten Benjamin Britten skrev instrumentalmusik till berättelserna i Metamorfoser. Två av tidernas mest berömda skulptörer, Bernini och Rodin, har använt Ovidius epos för statyer. Otaliga illustratörer har beledsagit läsaren genom Metamorfoser, till exempel Picasso. För att inte tala om hur många som har målat odödliga tavlor med motiv från boken, bland annat de två kanske skickligaste bildkonstnärerna någonsin, Tizian och Velázquez.

https://youtu.be/qcPCviY9l78

Bland författare är det samma visa. Dante citerar honom gång på gång i sin gudomliga komedi. Petrarca, känd för tidernas mest beundrade diktsamling, lät sig förföras. William Shakespeare använder Metamorfosermotiv i En midsommarnattsdröm och Romeo och Julia. Våra främsta svenska poeter tog som sagt djupa intryck. Listan kan göras oändlig. Talande är en anekdot som berättar att en aragonisk kung på 1200-talet öppnade ett möte, med biskopar och andra dygdiga herrar tillstädes, med att citera Ars amatoria i tron att han drog ett bibelcitat.

En dikt och ett misstag ledde till landsförvisning

Ars amatoria tros vara en viktig del i Ovidius förvisning från Rom. År 8 e.Kr. blev kejsar Augustus rasande och skrek: ”Nej, ut!”. Då var den femtioåriga skalden vitt berömd i rikets huvudstad. Han hade förtrollat romarna i nästan trettio år med sin tunga. Meningen var att han skulle bli jurist, vilket han provade på ett par år. Men som han senare skrev i en dikt:

Min heta önskan redan som barn var att tjäna Apollon,

hemligt lockade mig musan – hur stå emot?

Ofta sade min far: ”Du väljer en olönsam bana!

Se på Mainoniens skald – blev han förmögen på dikt?”

Jag tog ad notam hans välmenta råd, lät Helikon vara

men av sig självt, spontant blev det dikt på följsamma versmått,

allt jag försökte blev vers, hur än jag ansträngde mig.

Så tog han farväl av juristbanan – han var drygt tjugo år då – och slog sig på diktarbanan med allt vad det innebar. Kärleksmöten och Amors makt blev hans signum. Om han diktade utifrån erfarenhet måste man sluta sig till att han hade många älskarinnor, trots att han var lyckligt gift. Mycket sus och dus kan det ha varit, många orgier. En riktig festprisse får vi anta!

Ovidius berättar på ett ställe att det som fick honom förvisad var en dikt och ett misstag, carmen et error. Många forskare drar slutsatsen att dikten är Ars amatoria eftersom Augustus strävade efter att få sina romare mer återhållsamma med sexuella utsvävningar. Ovidius tips om hur man ska få sin älskade i säng ska ha fått kejsaren att se rött. Förseelsen vill forskarna förknippa med en sak som fick Augustus att bli blå av ilska. Hans dotterdotter Julia skickades i landsflykt efter en sexuell eskapad. Fantasifulla akademiker som ej erfarit Eros sötma på länge har sett hur Ovidius deltog i mustiga orgier med kejsarflickan och därför skickades till världens ände.

Så mustigt var det nog inte. Då hade Ovidius nog fått skriva resten av sina verk utan huvud. Kanske sade han något skämtsamt om Julia-incidenten, kanske hörde eller såg han något han inte borde, kanske rörde ”misstaget” något helt annat. Men ett lustfyllt liv – kanske med härliga orgier – hade han levt i Rom. Allt vad storstaden bjöd på avnjöt han innerligt. Därför blev förvisningen så chockartad för honom, så pass att Metamorfosmanuskriptet åkte i elden. Värre än mord, kallade han straffet.

Färden gick till dagens Rumänien, en stad som i dag heter Constanta och då Tomis. Där bodde folket geter, simpla barbarer enligt den förfinade Ovidius. Staden var en del av romarriket men låg i utkanterna. Få talade latin, få brydde sig om poesi, falernervin fanns det inte mycket av, gud vet hur många som brydde sig om smaskiga orgier. Augustus lät sig inte bevekas trots att Ovidius vädjade i brev och smöriga dikter. I drygt tio år framlevde Ovidius sina sista år i Tomis, långt från vännerna och det underbara Rom.

Samtidigt var han välkänd i Rom på grund av sina verk, mest av allt Metamorfoser som ju hade överlevt genom kompisarnas avskrifter. Berömmelsen fortsatte sedan genom alla tider in i våra dagar. På svenska har Metamorfoser översatts i sin helhet tre gånger de senaste 200 åren, av Gudmund Jöran Adlerbeth, av Harry Armini och nu senast av Ingvar Björkeson. Adlerbeths översättning är för gammal för att vara direkt njutbar i vår tid. Arminis översättning är däremot fullt brukbar. Den har gamla verbformer (jag gick, vi gingo), vilket vissa kan finna besvärande, men finns i en bekväm pocketupplaga. Bäst är dock Björkesons översättning, bara några år gammal, eftersom språket är helt up to date och versen flyter underbart på svenska. Björkeson är nu uppe i femton volymer av antika klassiker, varav flera av Ovidius. Han är svenskarnas egen lilla Hermes. Vill du ha tidernas bok, spring och köp den innan den är borta.

250 myter med förvandlingsnummer

Metamorfos betyder som de flesta vet förvandling, och man kan gott säga att skalden själv förvandlades från dödlig till odödlig genom sitt epos, precis som han säger i slutet av boken. Ovidius berättar nästan 250 mytiska sagor, varav många med förvandlingsnummer, innan han avslutar med hur Julius Ceasar förvandlas till gud.

Metamorfoser kan kallas tidernas verk på grund av sin enorma influens. Mest betydelsefull är boken dock för mytologidiggare. Ovidius vill i sin bok ordna myterna kronologiskt, från världens uppkomst – det vill säga förvandling – ur kaos fram till hans egen tid med Caesars apoteos.

Mig lyster skildra nu hur kroppars former förvandlas.

Inblås, o gudar, ni som är alla förändringars upphov,

i denna dikt er ande och ledsaga från världens

gryning fram till min egen tid i obruten linje.

Han skildrar däremellan otaliga myter och sagor. Den sortens mytografiskt arbete hade gjorts i ett par tre hundra år. Men få sådana böcker finns kvar i dag, och ingen annan torde ha gjort det så konstnärligt som Ovidius. Flera myter finns för övrigt bevarade enbart genom hans bok. För religionsforskare och mytologifreaks är Metamorfoser ovärderlig. Här finns allt från de mest kända myterna om Perseus, Jason, Orfeus, Teseus med mera till ovanliga nummer som några spinnerskors förvandling till fladdermöss.

Flera av förvandlingsnumren har sin grund i någon form av bestraffning, ofta sturskhet mot gudar eller gudomlig ordning. Men ännu fler beror på kärlekens oemotståndliga kraft. Vissa kallar därför bokens huvudperson för Amor, den lilla pilbågeskjutande gossen (Eros på grekiska). Fast mest är det inte Amor som binder ihop boken till ett stort verk utan Ovidius förmåga att låta berättelserna glida in i varandra på tusen snillrika sätt, något bara de bästa skalderna förmår.

När man har läst hela boken är det en sak som slår en: rikedomen i myter och förvandlingar. Människor och ibland övernaturliga varelser förvandlas till allt man kan tänka sig. De omvandlas till vargar, fåglar, hästar, kor, fladdermöss, ödlor, spindlar, grodor och andra djur. De blir till specifika träd och blommor, till stenar, vattendrag, källor, öar, till havsdjur och havsgudomligheter, till drakar, till stjärnor, ja till allt man kan föreställa sig.

Pygmalion tänder på statyer

I berättelsen om Pygmalion omvandlas tvärtom en staty till människa. Den cypriotiske kungen Pygmalion skyr giftermålet på grund av kvinnornas sedeförfall. Han är skulptör och gör en staty av en kvinna – som förstås är så vacker att han förälskar sig i den. Ovidius berör här alla konstnärers dröm, att skapa något lika vackert som naturen och att med konst dölja att det är konst.

Men han var konstnär

och hade mejslat med mästerlig hand en bild av en kvinna,

formad i snövitt elfenben, av en fulländad skönhet

som denna jord aldrig sett; och han tändes av kärlek till verket.

Det var en jungfrugestalt som såg ut att leva och andas,

ja, som helst hade rört sig fritt om ej blygheten hindrat.

Konsten döljer att detta är konst. Beundran för bilden

fyller skulptören själv som åtrår kroppen han skapat.

Ofta berör han sitt verk med handen, söker att finna

om det är elfenben eller en kropp, vill tro att det lever,

kysser det, tror att hans kyss besvaras, och talar; med fingret

tar han på huden och intalar sig att huden ger vika,

rädd att trycka för hårt så att fula blåmärken uppstår.

Lite kinky är det – Amor skyr inget när det gäller att upptända kärleken – och än värre när kungen klär sin skapelse i fina kläder och kommer med presenter åt statyn. Och därefter:

Han lägger sedan statyn på en bädd av purpur från Sidon,

kallar den maka och sängkamrat, och under dess huvud

stoppar han kuddar med dun, som kunde den känna dess mjukhet.

Och Pygmalion förfärades av kvinnornas sedeslöshet! Hmm! Det här är ju arketypen för alla former av uppblåsbara snuskdockor. Man undrar dock om det verkligen är så skönt för Pygmalion, det där, lite hårt va? Pygmalion ber nu att Venus ska göra statyn till hans ”riktiga” maka. Hon hör hans bön, varvid statyn förvandlas alltmedan han berör och kysser den: ”Elfenbenet känns mjukt vid beröringen, mister sin hårdhet”.

Pygmalionsagan har använts åtskilliga gånger i historien. I G.B. Shaws drama Pygmalion lär professor Higgins en underklassflicka att uppföra sig som en societetsdam. Musikalen My fair Lady bygger på Shaws drama, liksom Hollywoodfilmen Pretty woman. Alla som har skvätt tårar och känt lågan upptändas till Richard Gere och Julia Roberts bör rikta ett tack till Ovidius.

Har mannen eller kvinnan det skönast?

Till och med transorna får sitt lystmäte tillgodosett i Metamorfoser – utan att Ovidius blir det minsta politiskt korrekt. På flera ställen, faktiskt! På den tiden förundrades man väl över fenomenet utan att göra politik av det. I ett avsnitt käbblar Zeus och Hera om vem som får skönast orgasmer, mannen eller kvinnan.

och de beslöt att rådfråga en som känt samlagets njutning

både som kvinna och man, Teiresias. En gång i skogen

hade han hårt med sin stav slagit till två väldiga ormar

just när de parade sig, och då förvandlats till kvinna

– sannerligen ett under! – och sju år levat som sådan.

Men när så åtta år förflutit kom han att möta

samma ormar igen och tänkte: ”Finns det i slagen

en sådan magisk kraft att naturen och könet förändras

hos den som utdelat dem, då slår jag er åter!” Han slog dem

och fick tillbaka sitt medfödda kön och gestalten från förut.

Teiresias meddelar således helt riktigt att det är kvinnan som har den lyckan att njuta mest. Hera blir sur och förnärmad som alltid och slår stackaren med blindhet, men Zeus skänker Teiresias siargåvan. På ett annat ställe i boken berättas om Hermafroditos, son till Hermes och Venus. En nymf åtrår honom så hett att de smälter samman till en tvekönad varelse. I kapitel nio kommer Ovidius in på en flicka på Kreta vid namn Ifis, som nog har något progressiva föräldrar – de har fostrat henne som pojke. På moderns bön blir jäntan förvandlad till en gosse så att hon/han (Björkeson använder gudskelov inga ”hen” i sin översättning) kan få sin älskade Ianthe, en flicka förstås. I ytterligare ett avsnitt får vi höra om kvinnan Kainis som ber om könsbyte efter att ha våldtagits av guden Poseidon, vilket beviljas av havsguden. Ska det vara belöningen för våldtäkten, det? Samvete är tydligen inget som gudarna känner till.

Hunger drabbar skändaren av heliga träd

Allt kan således hända i Ovidius Metamorfoser. Den mest bisarra omvandlingen sker nog annars en man med tungvrickarnamnet Erysichthon. Denna ogudaktiga man gör det mest förbjudna – något för vindkraftsvurmare att fundera på. Han hugger ner en helig ek i en helig lund.

Ceres’ heliga lund sägs han en gång ha skändat med yxan,

vanhelgat urgamla träd med stål. Högt över dem alla

reste sig där en ek, gigantisk och åldrig – den tycktes

nästan en hel lund själv. På dess grenar hängde det kransar,

bindlar, votivtavlortätt, till minne av uppfyllda böner.

Nymfer har dansat runt trädet till fest. Skönheten är ofattbar. Men Erysichthon skriker att eken ska ”sudlas av marken”.

Så löd thessalierns ord. När han svingar yxan för slaget

skälver Demeters ek, man hör hur den suckar i ångest,

och både ollon och löv blir bleka, alla dess grenar

får, också de, en likblek färg. Då den gudlösa handen

tillfogar stammen ett hugg flyter blod ur den sårade barken,

som när vid altarets eld en väldig offertjur stupar

och man ser ymnigt blod spruta fram ur den avhuggna nacken.

Så mästerligt målar Ovidius upp varje scen i boken, oerhört förtjusande, gripande, dramatiskt, åskådligt – och ibland förfärande. Gudarna låter hämta varelsen Hunger från ödemarken för att bestraffa den gudlöse mannen. Denna varelse kontrasteras skarpt mot lundens skönhet: stripigt hår, ruttna tänder, håliga ögon, skrumpna bröst, mager och knotig. Sedan angrips Erysichthon av hunger. Han äter för hela städer, men inget stillar hungern. Allt han äger tar slut, han säljer dottern, pengarna tar slut igen.

När denna växande hunger tömt hans sista resurser

och bara underblåst och förvärrat sjukdomens plåga

återstod ett: slita sönder sig själv med sargande tänder,

uppsluka lem för lem sin kropp och så ge den näring.

Sålunda förvandlas Erysichthon till intighet genom att äta upp sig själv. Det är förstås en saga, men det känns verkligen horribelt genom Ovidius makalösa sätt att blåsa liv i berättelserna så att de känns helt verkliga. Erysichthon är förresten inte ensam om att få ett förfärligt straff eller öde. Personer flås, slits i stycken av modern, slås av blixten, får tungan avskuren, serveras sina barn, blir uppäten av sina jakthundar, kastar sig utför stup – och förvandlas ofta i de ögonblicken till något.

Oerhörd skönhet

Mitt i allt det gräsliga finns ibland en underbar skönhet uppenbarad genom Ovidius ypperliga diktarkonst. Berättelsen om Pyramus och Thisbe är en antik Romeo och Julia-saga. De två ungdomarna stämmer hemlig träff, men när Pyramus anländer och ser Thisbes sönderrivna klänning tror han att hon har blivit uppäten av ett lejon, fast hon egentligen bara har flytt från lejonet. Han hugger sig därför till döds med sitt svärd.

Sedan han kysst hennes kära plagg och vätt det med tårar

sade han: ”Drick mitt blod nu också!” Mitt i sin bröstkorg

stötte han in med kraft det svärd han burit vid sidan,

drog sedan döende ut det igen ur det brännande såret.

Fallen låg han på rygg, och högt upp sprutade blodet,

som när ett ledningsrör vars bly har skadats går sönder

och ur ett litet visslande hål en lång stråle vatten

tränger med våldsam kraft och klyver luften i stötar.

Trädets frukter bestänks av det strömmande flödet och antar

hastigt en mörkröd färg; även blodet som fuktar dess rötter

ger genom stammen åt hängande bär en rodnad av purpur.

När Thisbe återvänder och finner sin älskade död ser hon ingen annan nöd än att göra detsamma. Nu vet vi varför Mullbärsträdets frukter har den färg de har. Hon säger:

Du också, hör oss, o träd, som med grenar beskuggar den enes

ömkansvärda kropp, och snart skall skugga den andras:

låt dessa dödens tecken bli kvar, låt bären behålla

sorgens mörka färg, till minne av blodet vi utgöt.

Vi får många gånger veta varför något är som det är eller bär sitt namn. Flickan Arachne förvandlas till en spindel och mullbären har sin bestämda färg på grund av Pyramus och Thisbes öde. Sådana förklaringar återkommer gång efter annan i Metamorfoser. I ett kapitel ges själva förvandlingstemat en filosofisk förklaring genom berättelser om filosofen Pythagoras.

Men framför allt är det Ovidius konstnärliga suveränitet som får en att häpna. Det hemska och sorgliga skeendet kläs av mästerskalden Ovidius i ord på ett enastående sätt, vilket skänker sagan om Pyramus och Thisbe samt de andra berättelserna en sällsam skönhet. Omsorgen varmed Ovidius visualiserar hur Pyramus blod fuktar platsen får en att tappa andan. Sådan skönhet återkommer på blad efter blad i Metamorfoser. Varje sida är som en sommardag.

Och då har här inte berörts de ännu vackrare berättelserna, t.ex. om hur Keyx och Alkyone förvandlas till isfåglar. Rikedomen är som påpekats vidunderlig. Man kan nöja sig med att läsa sammanfattningen av eposet (finns i nämnda översättningar ovan) och häpna över alla underbara – och horribla – sagor. Men den som sedan läser Ovidius text blir rikligt belönad. Och efteråt kan man skryta med att man har läst tidernas bok.

I den förra artikeln inledde vi ett samtal med Einar Janson, VD för Titania, ett byggföretag som vill bygga i klassisk stil och bekämpa funktionalismens förfulning av våra stadsmiljöer. Här fortsätter samtalet – som kretsar kring Titanias uppförande av Hälsans Hus på Lidingö i Stockholm.

Men modernismen hade också som idé att livets olika delar skulle separeras från varandra, människor, bilar, arbete, kommers, vård, omsorg, skola. Nu kommer i stället entréerna i Hälsans hus att direkt möta gator och torg utan konstiga gångbroar, trappor och infarter. Parkering finns i en garagedel. Bottenvåningen ska också ge huset prägel av annat än bara vårdinrättning genom att inhysa apotek, kiosk, kafé och kanske annan verksamhet, varigenom huset blir en del av det allmänna i stället för något avskärmat.

Hela platsen får därför en angenäm och levande atmosfär, som är mer estetiskt tilltalande, påpekar Einar Janson. Byggnad, människor, trafik, kommers, sjukvård hamnar nu i samspel med varandra. Det blir intressantare att vara på platsen. Hur husets insida gestaltas, huruvida där också ska finnas klassisk inredning, har han dock ingen insyn i. Det får näringsidkare och myndigheter avgöra själva. Vård ställer trots allt särskilda krav, så kanske finns inte samma möjligheter där.

Jantepräglad debatt om den nya stadsdelen

Den enda nackdelen Titanias VD kan finna är byggkostnaden, som förstås är något högre. Men det priset har Titania varit villiga att betala. Det är ju deras byggnad – de hyr ut lokalerna till den offentliga vårdverksamheten – och därmed deras kostnad. Nybyggnationerna i klassisk stil i Högsätra har förstås vållat debatt i Lidingö. Kommer inte Hälsans hus och bostadshusen i klassisk stil att sticka ut mot alla miljonprogrambyggen? Kommer det i slutändan inte att innebära höga kostnader även om det är Titania som bygger och äger Hälsans hus? Hyrorna kan ju sticka iväg. En funkiskonservativ tjänstemannaorganisation har morrat tidvis. Vissa medborgare rynkar oroligt på näsan åt förändringarna – ”är det inte bra nog som det är”. Jante-Sverige har gjort sig hörd.

Det har också funnits oro exakt vilken vård som kommer att finnas tillgänglig i Hälsans hus. Men planen är att det ska vara samma som i det gamla sjukhuset plus lite mer eftersom den nya byggnaden är större, med 5500 kvadratmeter yta allt som allt. Det gamla sjukhusets verksamhet ska i stort sett flyttas över till den nya vårdbyggnaden, och nya aktörer får också chansen.

Medborgare och politiker måste visa

Lidingös politiker har lyckats övertyga sina invånare om det riktiga i förändringen. Einar Janson anser att det är bra, ty klassisk stil inom arkitekturen skapar välmående, intresse, liv och glädje. En plats blir mer levande på det viset – än om allt ska planeras rationellt med frånvaro av skönhet och med separering av livets delar. Han menar också att vägen till klassisk arkitektur i större omfattning går via invånarna. De måste kort och gott rösta fram rätt politiker, samtidigt som politikerna måste våga tro på den rösten och därmed kämpa mot de krafter som vill bevara funkissverige.

Responsen har dock varit mycket god angående förändringarna i Högsätraområdet på Lidingö. Många skönhetsälskande Lidingöbor är glada för planerna. Byggnads- och arkitektbranschen tycker att det är spännande – om än inte alla. En del arkitekter är rädda att bli låsta om klassisk stil skulle bli norm; de tror att något sådant skulle reducera arkitekten och hans skaparkraft. Grupper som Arkitektupproret är däremot givetvis överlyckliga. Deras slogan lyder ”det finns alternativ till fyrkantiga lådor”, och de kämpar förstås för mer vacker arkitektur i stället för funkisens gråa likkistor och krematorier. De försöker också få till en bred debatt om hur vi vill gestalta vår miljö.

Någon gång måste vara den första

Janson påpekar att det har funnits en debatt om funkisens vara eller inte vara sedan 1960- eller 1970-talet. Men den har varit ganska stilla, och de arkitekter som har kämpat för en modern värld utan klassiska dekorationer och proportioner har varit tongivande, precis som de tjänstemän som vill ha städer formade enligt trafiksepareringens rationella principer. Än så länge har det inte funnits någon prestige i arkitekturprojekt i klassisk stil.

Men det kan ändras. Ty någon gång måste vara den första, slår Einar Janson fast, någonstans måste förändringen börja. Någon offentlig byggnad i mer grandios storlek och betydelse än bostadshus måste var den första där klassisk stil prövas på nytt. Och efter den första gången kommer förstås den andra, och sen en tredje – och så vidare. Och då kan en större debatt och en förändringens vind komma – som sopar bort funkisväldets gråa terror.

Kanske blir Hälsans hus den där första offentliga byggnaden som visar vägen.

Blir du deprimerad när du vandrar genom en svensk stad? Skokartongerna i betong som byggdes på 1960- och 1970-talet finns kvar – kompletterade med nya skokartonger uppförda i stål och glas. Det som finns kvar av gammal bebyggelse trängs allt mer undan, till och med på huvudstadens paradgator.

Vad är egentligen klassisk stil när vi talar om nybyggd arkitektur? Frågan har inget klart svar, men ett enkelt sådant är en strävan att skapa något annat än funktionalismens lådor. Det finns i dag i Sverige trots allt byggföretag som letar sig fram på nya vägar genom att söka inspiration i äldre tiders arkitektur.

Vi träffade Einar Janson, VD för byggföretaget Titania, för att diskutera hur våra städer och bostäder skulle kunna utformas.

Titania ska bygga en ny byggnad för Lidingös vårdverksamhet i Högsätraområdet – Hälsans hus – i och med att den gamla sjukhusanläggningen ska rivas. Högsätra i stadsdelen Gångsätra på Lidingö är typiskt miljonprogram (jodå, de finns även på det fina Lidingö). Ingen i Sverige skulle slippa undan när det begav sig, precis som i dag. Bostadshus, skola, offentliga byggnader – det mesta uppfört i samma miljonprogramsfunkis. Lika spännande som graven.

Trafikseparering och funktionalism

Men var det inte spännande när det begav sig på 70-talet då området byggdes? Tveksamt, svarar Einar Janson. Den gamla anläggningen är nämligen helt präglad av två moderna idéer om arkitektur och stadsplanering, förklarar han, och båda sätter det rationella framför det sköna. Stadsplaneringsmässigt följer det gamla Högsätrahuset modernismens idéer om trafikseparering, vilket ger ett rörigt och oorganiskt intryck. Bilar och människor skulle separeras. Rationellt skulle det vara. Typiskt är nedsänkningar av parkeringsplatser och vägar som avskärmar bilarna från människorna. Gångbroar byggdes för att avskilja människorna från trafiken. Allehanda trappor ansluter delar till varandra. Sådana inslag har förstört våra europeiska städer, anser Janson.

Trafiksepareringen märks tydligt i den gamla Högsätraanläggningen. Hela området ger ett disharmoniskt intryck. Det gamla sjukhuset är en trist och oharmonisk uppenbarelse som saknar stora byggnaders typiska tyngd och prakt, harmoniskt vilande på marken. Husen som utgör den gamla anläggningen känns mest utkastade huller om buller, utan genomtänkta proportioner och givetvis utan utsmyckningar.

Högsätra har åldrats fult

Prakten skulle nämligen också i rationalismens namn skalas bort. Där har vi funktionalismen. Vackra detaljer och dekorationer som förhöjde den estetiska känslan kastades åt fåglarna. Rakt, enkelt, funktionellt är funktionalismens lösen. Det gamla sjukhuset lever utomordentligt väl upp till de kraven. Enkla material och enkla former präglar hela dess väsen. Rationalism i stället för estetik.

Att vissa material åldras vackert och andra åldras fult är en viktig tanke inom traditionellt hantverk. Högsätraområdet har onekligen åldrats oerhört fult. Billiga och blott ett fåtal material märks över hela området: betong, stål, asfalt – allt i trist gråbrun ton. Man får en känsla av ett industriområde som förfallit.

Lidingöpolitikerna fick nog av funkisen

Det var Lidingöpolitikerna som fick nog av funkisen, berättar Janson. De tjänstemän och Lidingöbor som ville behålla funkiskänslan, delvis av rädsla för kostnader, har kämpats ner. Hela området ska nu få en ny karaktär präglat av klassisk arkitektur. Bostäder ska byggas, aktivitetsanläggningar skapas, kommers inrymmas med mera – och i centrum av det kommer Hälsans hus att stå, det nya praktfulla huset för Lidingös vårdverksamhet, en femkantig koloss på 1100 kvadratmeter. Titania, som vann markanvisningen, har köpt marken och kommer att uppföra huset samt hyra ut byggnadens lokaler till Lidingö kommun och diverse entreprenörer. Hälsans hus planeras att stå färdigt år 2025.

Einar Janson berättar stolt att det är den första offentliga byggnaden, åtminstone en vårdbyggnad, på flera decennier som byggs i klassisk stil.

”Hälsans hus specifikt är dessutom unikt därför att det kommer att innehålla landstingsfinansierad vård. Det är första gången på över ett sekel som en byggnad med den funktionen får en sådan här utformning med både klassisk komposition i proportioner, materialval, utsmyckning och val av byggnadstekniskt utförande”, står det på företagets hemsida angående projektet. Bostadshus har tidigare fått en klassisk utformning – Grubbensringen i S:t Eriksområdet är ett fint exempel – men inte stora offentliga byggnader.

Det senaste halvseklets postmodernistiska arkitekter har förvisso använt enstaka klassiska element för nya byggnader men inte för husen i sin helhet. Medan den postmoderna arkitekturen ägnar sig åt en klipp och klistra-lek med traditionen, vilket ofta ger ett lite plastigt och spretigt intryck när ett par klassiska element i byggnaden ska samsas med en funktionalistisk byggnad, kommer Hälsans hus att i sin helhet byggas i klassisk stil med traditionell hantverkskänsla. Givetvis krävde Titania att ha kontroll över tillverkningen av husets grundstomme och grundstruktur, men annars fick arkitektfirman Brunnsberg och Forshed rätt fria tyglar. Så länge de höll sig till en klassisk prägel. Titania drev dock igenom diverse kostsamma detaljer, bland annat smidesbalkonger, för att förhöja den estetiska känslan.

Klassisk stil i Hälsans hus

Grunden är en välbalanserad fasad med klar symmetri, harmoniska proportioner, klassiskt tak och förskönande detaljer. Därmed finns ett avstånd från både funkisens rationalistiska enkelhet och postmodernismens förkärlek för spretiga, disharmoniska linjer. Hälsans hus kommer att få en sockel i egen färg och markerad fris mot våningsplanen. Även takdelen avgränsas klart mot våningsplanen genom en tydlig takformation och kupade fönster. Genom att tydliggöra byggnadens delar får den harmoniska proportioner. Materialen – bland annat puts, plåt, stål, trä – ger intryck av traditionellt hantverk i stället för stora prefabricerade byggelement. Bland annat ska fasaden putsas för hand och valven utföras i handslaget tegel.

Alla sådana element innebär ett farväl till funktionalismen eftersom deras syfte är estetiskt – harmoni, dekoration och hantverk. Sockelns entréer och fönster består av valv som inte har någon bärande funktion utan enbart dekorativt syfte. Att den har en ljusare färg, lite annan struktur än resten av fasaden och en artikulerad fris mot första våningsplanet ger byggnaden en vilande och stabil känsla.

Ett utkast till Hälsans hus hade fönster i olika storlekar, högre fönster i de lägre våningarna enligt klassisk modell, men det kanske ändå blir enhetliga fönster till slut eftersom det ger en något mer harmonisk eller luftig känsla. Däremot finns karmar och spröjs för dekorationens skull och för att framhäva fönstren. Och våningsplanen får dynamik genom balkonger på det nedre planet. Franska balkonger alternativt lätt rundade balkonger med smidesräcken gör att fasaden lyfts fram och blir levande i stället för att slukas, vilket så ofta sker i funkisbostadshus med hundra stora balkonger som sticker ut som fula lådor på fasaden. I stället för ett platt tak har vi slutligen ett mansardtak med funktionalistiskt sett ”onödiga” fönsterkupor, vilket ger byggnaden en väl avrundad helhet och markerar vindsplanet mot övriga våningsplan.

I morgon: Så kan vi bygga mer levande miljöer i städerna – slut på indelningen av livet i små åtskilda lådor.

Vilka är de bästa berättelserna, dikterna och skådespelen genom tiderna? Varför är de det? Vad handlar de om? Vilka författare har utmärkt sig framför andra? I dag inleder vi en artikelserie som belyser ett stort litterärt verk åt gången.

Handen på hjärtat! Är det någon som föredrar att titta på tennismatcher mellan ATP-rankade herrarna 946 och 1418 framför Zverev, Djokovic och andra kanoner? Självklart inte, såvida man inte är de där herrarnas tränare eller släktingar! Bör vi då kasta Stagnelius och Goethe i sjön till förmån för någon bortglömd, inspirationslös poetissa, bara för att poetissan var en hon och kanske berörde teman som jämställdhet och klassförtryck? Självklart inte, även om man råkar vara i släkt med henne.

När vi ser på nyutgiven film och läser den senaste boken på topplistan bryr vi oss inte om det där. Då nöjer vi oss kanske med någon långt ner på rankningen. Det rör sig ju om nyskapad underhållning som ger ett nöje för stunden. Vem äter biff varje dag? För den där tillfälliga förströelsen nöjer vi oss rent av med att spela Monopol eller lägga patiens, helt meningslös verksamhet om man ser på det lite krasst.

Glömma eller komma ihåg?

"När du ligger död skall man aldrig efteråt minnas eller sakna dig." — Sapfo

"Endast ryktets minnesgoda stämma talar evigt på hävdens blad, talar i skaldens sånger om den döde." — Pindaros

Nyskrivna romaner och diktsamlingar av mer ambitiös kvalitet skulle kanske komma en bit uppåt på rankningslistan, men problemet är att värderingen av dem inte är riktigt på sin plats än. En hyllad författare i dag, som får Nobelpriset i morgon, värderas kanske som en medioker författare om hundra år, långt ifrån de tunga kanonerna. Kanske är personen rent av bortglömd. Så grym är tiden. Som Hamlet säger i Shakespeares drama, ack så medveten om dödens kraft – självaste Alexander den store är kanske efter två tusen år i jorden blott en kork till en öltunna, inget mer.

Men anden lever ju vidare även efter döden. Somliga har lyckan att omtalas i evärdliga tider, förhoppningsvis med berömmande tunga. ”Ett vet jag som inte dör: domen som fälls om den döde”, som Oden säger i Hávamál. Rör vi oss tillbaka i tiden, säg ett par hundra år eller mer, är det lättare att kryssa rätt, lättare att äta biff för det mesta. Den skoningslösa tiden har nämligen sållat bort det mesta. Av all skönlitteratur som har skrivits finns bara en bråkdel kvar. Resten har brunnit upp, möglat bort eller samlar damm i något arkiv någonstans.

Det ger oss bättre möjlighet att värdera och att läsa något riktigt bra. Tiden och traditionen har skapat en kanon, en norm, av berömvärda författare, det vill säga ett kollektivt minne, sådant vi bevarar. När vi flyttar till ett nytt hem slänger vi ju en massa bråte men behåller det som är oss kärast. Tidens kanonbildning sker enligt samma princip fast av författare, kritiker, publik och forskare i ett säreget samspel.

Hur kanon skapas

På 400-talet före Kristus skapades i Athen hundratals tragedier, d.v.s. skådespel med tragiskt innehåll, av minst hundra författare som vi känner namnet på. Kanske skrevs det tusentals. De tre mest kända författarna – Aischylos, Sofokles och Euripides – skrev alla runt hundra tragedier var. I dag finns blott en spillra av den skaparkraften bevarad, 31 fullständiga tragedier. Egentligen borde det bara ha funnits 21 stycken, men slumpen har gjort att ytterligare tio stycken finns kvar, bland annat efter fynd i en kruka i Egyptens öken. Men varför bevarades de där 21?

På 400-talet före Kristus spelades i Aten enbart nyskrivna tragedier. Tre stycken trilogier – tre tragedier av respektive tragöd – hade äran att sättas upp en gång om året på den stora Dionysosfestivalen i månadsskiftet mars–april. På 300-talet sinade skaparkraften, och då började man sätta upp gamla skådespel i stället för nya. Redan då påbörjades således en kanonprocess: vilka av de äldre tragedierna skulle man spela och varför? Tragödernas dramer skrevs också ned och hamnade på olika bibliotek.

Långt senare gick den antika världen mot sitt slut när den västra delen av Romarriket bröt samman på 400-talet efter Kristus. De gamla kulterna ersattes av kristna kulter, bibliotek sattes i brand, gamla verk försvann och glömdes bort. Under den processen får man anta att det pågick kanonprocesser: vilka tragedier ska vi bevara och varför? I det bysantinska riket slutligen valde forskare på medeltiden ut sju verk vardera av Aischylos, Sofokles och Euripides, de tre mästarna, som studenter skulle läsa. De var viktigast, resten kunde förgås. Vi får anta – och hoppas – att det var de 21 bästa tragedierna.

Tiden dödar – de stor verken överlever

Så kan kanonisering av litterära verk gå till. Det är förstås sorgligt att många hundra eller tusen dramer, åtskilliga säkert av ypperlig konstnärlig kvalitet, har gått förlorade. Men tiden är obarmhärtig. Samma sak kommer att ske med böcker som skrivs i vår tid. Det ger oss vidunderliga perspektiv på tiden och oss människor. I gudsögat är våra civilisationer bara myrstackar som byggs upp, frodas ett tag och sedan överges och förgås.

"Vad är vårt liv? Ett stoft, som minsta vind förströr." — Carl Johan Lohman

Men ett sker: domen över den döde. Av alla antika tragedier överlevde tjugoen genom kanonisering och tio av en slump. Givetvis är de där tjugoen tragedierna något alldeles särskilt. Där återfinns mästerverk som Orestien, Kung Oidipus och Backanterna, tre av människoandens mest fantastiska skapelser. Utöver den sanslösa poesin äger de också hisnande handling. Orestien skildrar kungamord, fadershämnd och jagande dödsdemoner. Kung Oidipus bjuder på en detektivhistoria på den gamle kungens mördare där den som mest vill att sanningen ska fram är den skyldige. I Backanterna hämnas guden genom att låta gudsförnekaren slitas sönder av sin egen mor.

"Hon grep med händerna hans vänstra arm, sin fot hon satte mot hans sida, den stackaren, och ryckte loss hans skuldra." — Euripides

Ingen ska komma och säga att de gamla böckerna är mossiga och sega. Tvärtom är de ofta fartfyllda och storslagna. I Iliaden krigsstrejkar Akilles mitt under brinnande krig till sina vänners förfäran. I Beowulf slåss hjälten med troll i botten av en sjö. Dante far till helvete, skärseld och himmel i Den gudomliga komedin. Othello i Shakespeares drama blir förvriden av svartsjuka på sin hustru. Faust i Goethes drama slår vad med djävulen, med sin själ som pris. Ibsens Peer Gynt upplever allt för att undvika livets förpliktelser tills en knappstöpare hotar stöpa om hans själ. Indras dotter upplever jordelivets besvikelser i Strindbergs Ett drömspel. Det finns ingen gräns för de stora författarnas fantasi, vilket har fått människor att förundras i årtusenden.

Men böckerna är inte bara storslagna i handlingen. Framför allt har de hög litterär kvalitet. De är äkta mörsarkanoner, precis som Rod Laver, Björn Borg och Roger Federer. De gestaltar spännande handling och intressanta teman med litterär lyster och finess utöver det vanliga, vilket ger dem en sällsam kraft. Det är därför som just de har överlevt och ständigt finner nya läsare – och inte minst översättare så att nya generationer i alla länder kan avnjuta dem. Det är också därför vi läser Hamlet och Macbeth framför Coriolanus. Shakespeare var inte ett geni varje sekund i livet. Mycket sållas bort medan det bästa gravsätts på Helikon, diktarnas heliga berg för evig åminnelse.

Kvacksalvare mot kanon

Ibland hör man röster som vill att kanonlitteraturen ska skjutas i sank. De tidiga modernisterna på 1900-talet kunde skojfriskt säga att Baudelaire och andra poetiska storheter gott kunde hamna på elden. Marxistiska forskare ansåg att mycket litteratur bara har varit ett uttryck för överklassens förtryck och därmed borde förkastas. Dagens ideologer av feminister, Västerlandskritiker, klimatalarmister och könsbytarhysterikor ser gärna hur kanon rivs ned eftersom de traditionella verken anses vara inskränkta som inte tar upp deras favoritämnen. Därmed måste ju Dante och grabbarna – eller snarare tiden, traditionen – på något sätt förtrycka kvinnor, transor, muslimer, klimatförståelse och alla möjliga folk på jorden. Hellre då den där dåliga poetissan framför Goethe.

Motröster har dock funnits. Mest känd de senaste decennierna är den amerikanska litteraturforskaren Harold Bloom, främst genom boken The Western Canon från 1994. Med raljant penna går han hårt åt de ideologiska kvacksalvare som vill bryta ner traditionen. Samtidigt belyser han varför ett antal författare, de stora kanonerna, befinner sig i kanons centrum.

Traditionen är tack och lov stark, med eller utan försvarsadvokater som Harold Bloom. Kanon går inte att stöpa om hur som helst, hur mycket diverse marxister och andra vill det. Dagens litteraturhistorieböcker är i stora drag lika dem som skrevs för 50 eller 100 år sedan. Man kan borsta på ytan, lyfta fram några fler kvinnliga författare och dagspopulära teman, men de stora kanonerna ligger kvar. De dundrar helt enkelt högst hur man än försöker med annat.

Vår kanon – och andras

Sedan har varje land sin egen speciella kanon. Harold Bloom ger i sin bok särskild slagsida åt anglosaxiska författare, naturligt nog eftersom han är amerikan. En tysk väninna till undertecknad hade en examensuppgift på sin lärarutbildning om den tyske poeten Ludwig Christoph Heinrich Hölty. Vilken svensk litteraturvetare har hört talas om honom? Nä, precis! En på hundra eller kanske tusen! Ungrarna älskar sin Sándor Petőfi, en poet få svenskar har hört talas om. Räknar man in alla länders egen kanon blir den europeiska kulturens litteraturkanon oerhört bred.

"Som en murknad pil i kärret vill jag ej min levnad ända." — Sándor Petőfi

Det finns således ingen anledning att försöka riva traditionerna. Vår västerländska kanon är bred och innehållsrik nog. Och för tillfället finns det ingen större anledning att oroa sig. Det kommer i vår tid faktiskt ut fler klassiker på svenska förlag än någonsin tidigare, och översättare är ivriga i att sätta tänderna i gamla kära klassiker för att ge dem ny språkdräkt eller ta sig an verk som aldrig översatts till svenska. Svenska klassiker ges också ut på nytt med allehanda hjälpmedel för att förstå äldre svenska. Vårt äldsta mästerverk, Erikskrönikan från 1320-talet, gavs till exempel 2019 ut i nusvensk språkdräkt.

Men utanför Europa och USA? Har inte de skapat någon litteratur? Självklart har de det, och självklart har de sin kanon – som är helt annorlunda européernas, nämligen inriktad på sina kulturer. Sedan läser de i skolorna alster av västerlänningar precis som vi läser Hafiz, Mishima och Bhagavad gita. Skälet till att vår kanon domineras av greker, romare, italienare, skandinaver med mera är att det är vår kultur med tusentals år av nära utbyte. Det finns därför många översättningar av Homeros, Dante, Shakespeare och Goethe till svenska. Av orientaliska verk betydligt färre – av naturliga skäl! Och konsten strävar allt som oftast efter att vara som naturen.

"... och vad som mest förhöjer konstverket är att konsten ej sig röjer … Här tvång och frihet sammansmält de finna, och pynt och mönster – allt naturligt är." — Torquato Tasso

Litterära kanoner i Morgonposten

Det är en faktor som alltid har setts som tecken på god litteratur. God konst ska verka lika naturlig som naturen själv. Personerna ska kännas verkliga, handlingen ska ha ett naturligt förlopp, utsmyckningen ska vara passande – inom ramen för fantastiska och märkvärdiga händelser i boken. Det ska vara konst men ändå inte. Det som inte lever upp till kravet kan kännas banalt, överdrivet, övertydligt – dåligt hantverk och svag esprit.

"Välj er, ni diktare, ämnen lämpade för edra krafter." — Horatius

I en serie artiklar ska undertecknad presentera sådan god litteratur, naturens like – litterära kanoner från olika tider, både mycket kända och mindre kända. Den där sämre poetissan däremot, liksom hennes manliga lika usla kollega, lämnar vi därhän. Givetvis blir det böcker mestadels från vår kanon, den vi känner bäst. Men ibland kan man gå utanför boxen och glutta på spännande böcker och dikter från andra kultursfärer. Viktigast är att fråga sig vad som gör böckerna så bra, intressanta, spännande, själsligt berikande, poetiskt gnistrande och drabbande att de har överlevt döden. Det är ju det alla vill veta, och det är det som ska förmedlas.

Så håll för öronen, snart dundrar kanonerna.

Nästa gång frågar Hamlet om man ska vara eller inte vara.