Tipsaren var trovärdig, men vi insåg att det skulle bli svårt att bevisa det.

Jag gick till redaktionschefen och förklarade att jag ville skifta arbetsuppgifter. Då var jag nattchef på kvällsskiftet, och arbetspassen började 16.00 och slutade 01.00 (med att jag bjöd på bourbon om alla skött sig). Det skulle innebära att det var lite svårt att köra ett tung eget grävjobb samtidigt.

Redaktionschefen svarade bara torrt: ”Men du har ju dagarna lediga”.

Och så fick det bli.

Jag och kollegan granskade tusentals sidor med dokument och kvitton. Ägnade oss åt att idka utpressning mot potentiella vittnen (typ: berätta, så skriver vi ingenting om just vad du ägnat dig åt, det är andra vi vill nita), och om så behövdes låtsades vi vara anställda på landstinget för att komma in på tjänsterum och rota i skrivbordslådor (preskriberat).

Till slut var vi klara, och polisen behövde i princip inte göra någon förundersökning – allt fanns i artiklarna,, och mutkolvarna hamnade i fängelse.

Om vi fick övertid? Vi jobbade ju ändå sisådär en 16 timmar om dygnet.

Inte en krona.

Däremot fick vi varsitt häfte med taxikuponger under arbetets gång eftersom redaktionschefen tyckte vi såg alltför utsläpade ut och antagligen var rädd för att vi skulle kollapsa i infarkt innan vi gick i mål.

Och det är så det ska vara.

Att vara journalist ska vara ett kall. Något man gör för att man inte tror på att vi lever i den bästa av världar, och man vill avslöja dem som är ansvariga för att så är fallet – även om det måste ske på obetald övertid.

I dag ses en sådan inställning som obotligt romantisk, ett slags självskadebeteende som dessutom kan vara skadligt för omgivningen – ja, till och med för hela samhället.

Och visst är det nog på det viset.

Men när det gäller samhället – varför ska en journalist inte vilja skada samhället, alltså i meningen hänga ut dem som styr?

Och när det gäller vad omgivningen tycker – varför ska en journalist bry sig om vad omgivningen tycker? Sedan årtionden formas nu människor på dagis, förskolor och i utbildningssystemet för att bli anpassade, och underdåniga, flockvarelser som aldrig vågar hävda en egen ståndpunkt. De programmeras att kräva andras godkännande för att de ska ”må bra”.

Ur denna massa utan självkänsla rekryteras dagens journalistkår, och de blir journalister inte för att de vill syna makten i sömmarna, utan för att de själva vill synas.

Och visst, en journalist måste dessutom vara beredd till ett slags självskadebeteende och bränna broar, och sitt eget ljus i bägge ändar. Ha en offervilja.

Men, tänker nu någon förskräckt, då kan inte vem som helst bli journalist.

Nej, så är det. Och?

Morgonposten skulle bli något annat än de anpassade, lydiga och ofta statligt understödda tidningarna och medierna.

En tidning som inte strävade efter att bli godkänd och rumsren.

En tidning som ständigt ifrågasatte, och om kejsaren inte framträdde naken, så skulle vi klä av honom.

Om vi lyckades?

Ja.

Men varför lägger vi då ner Morgonposten?

Därför att prenumeranterna inte blev tillräckligt många.

Men är det då ändå inte ett misslyckande?

Nej. Tidningen blev bra jämfört med vad som finns på marknaden – men visst finns där ett misslyckande – men det ligger mer på det personliga planet. Jag lyckades inte som chefredaktör göra Morgonposten tillräckligt bra, inte riktigt hitta de rätta knapparna att trycka på för att tidningen skulle få det genomslag den förtjänade.

Nu kanske någon invänder att de där ”knapparna” man ska trycka på kanske inte alls finns.

Kanske är det på det viset.

Men som den obotliga romantiker jag är väljer jag ändå att vara fast förvissad om att knapparna de finns där.

Någon dag ska jag hitta dem.

Om jag är nedslagen i dag på Morgonpostens sista dag?

Nej.

Möjligen lite melankolisk. Men det är ett utmärkt tillstånd som gör att dina tankar blir klarare – och som inte har något gemensamt med uppgiven dysterhet eller depression. Och min melankoli balanseras av min genetiskt kodade munterhet. Jag funderar förstås trots allt på hur man kan fortsätta jävlas med överheten. Var finns nästa bro som väntar på att brännas?

Men mest känner jag nog en stolthet över det redaktionen åstadkom, och att medarbetarna – liksom alla andra som på olika sätt stöttade tidningen – visade att jag inte är den siste obotlige romantikern.

Är det möjligt att allsidigt skildra Sverige av i dag, och avslöja missförhållanden, maktmissbruk och lömska ränker som syftar till att föra människor bakom ljuset – och samtidigt i andra artiklar berätta om allt det goda som människor ändå förmår skapa?

Betraktar man medierna i Sverige i dag blir svaret nej.

Trots obegripligt stora resurser produceras mest underdånig returinformation från politiker, myndigheter, och de stora bolagens och bankernas styrelser.

Det dagliga nyhetsflödet vinklas dessutom på att sådant sätt att en domedagsstämning skapas hos läsaren, tittaren eller lyssnaren – och vi förväntas känna skräck och göra som vi är tillsagda – och framförallt inte tänka själva,

Klimatet, corona, och Putin är ett exempel på detta.

Läsaren förväntas inte bara känna skuld för att det brinner i Grekland och regnar i Italien, utan också för att han eller hon inte rensat ut påstått rasistiska eller transfoba tankar ur sitt medvetande, typ: varför bjuder du inte hem en flyktingfamilj på middag minst en gång i veckan? Varför tar du inte med dina barn på en sagostund med dragqueens?

De svenska medierna i dag försöker inte förklara för läsaren vad som är fel med världen och Sverige – de försöker förklara för läsaren att det är fel på honom eller henne eftersom det ser ut som det gör i världen, ungefär: ”Amazonas dör eftersom du har prinskorv på julbordet! Din jävel!”.

Vi valde en annan väg i vår nyhetsbevakning.

Vi valde den ständiga misstänksamhetens väg, utgångspunkten var alltid att de som styrde, de som satt bakom ratten – de tänkte köra över oss andra.

Nedan några få exempel på vad vi skildrat, berättat om, avslöjat och förklarat under våra två år – och du kan alltid besöka vårt arkiv och på egen hand gå på upptäcktsfärd bland allt det material vi publicerat.

1. Koranbränning får mer resurser än mord och skjutningar

https://morgonposten.se/2022/01/05/inte-brottsligt-branna-koran-forklarar-aklagare-i-linkoping-satter-anda/

2. Svt:s Uppdrag granskning döljer miljonrullning till misslyckad integration

https://morgonposten.se/2022/02/08/miljonregn-over-foreningar-i-borlanges-riskomraden-utan-resultat-kommunens-starke/

3. Riksdagens talman fixar presstöd till sitt familjeföretag

https://morgonposten.se/2021/12/17/moderat-bidragsberoende-familjeforetaget-dar-talman-andreas-norlen-ar-styrelsesuppleant-har-fatt-60-miljoner-kronor-i-presstod-sedan-2008-statens-pengar-forutsattning-for-utdelningar-pa-hundratusen/

4. Annika Strandhäll åker taxi för en halv miljon

https://morgonposten.se/2022/08/27/miljominister-strandhall-ar-annika-i-droskdrottning/

5. Säpos skapade statskupp

https://morgonposten.se/2023/02/16/planerade-thomas-amnebring-en-statskupp-tror-sapo/

6. ”Hallick-Frank”, bordellägaren som blev ”advokat”

https://morgonposten.se/2022/05/06/markus-hallick-frank-halvorson-atalas-for-valdtakt/

7. Erika Bjerströms påhittade klimatkatastrofer

https://morgonposten.se/2023/04/23/erika-bjerstrom-journalisten-som-ar-varldens-forsta/

8. Pervers president

https://morgonposten.se/2022/07/10/joe-biden-pervers-president-pappa-det-ar-inte-sa-att/

9. Alex Schulman snyftar, skarvar, snörvlar för att få sympati

https://morgonposten.se/2022/04/30/alex-schulman-en-likskandande-offerkoftas-karriar-fran/

10. Adam Farhoumand, ”mästermäklaren” som  var bulvanbluffare

https://morgonposten.se/2023/05/12/adam-farhoumand-haktad-vd-pa-hogprofilerade-unik-fastighetsformedling-misstankt-for/

11. Jesper Söder, haren som framställde sig som Carl Hamilton

https://morgonposten.se/2022/04/03/granskning-jesper-soder-var-tids-hjalte-ar-han-en-stridsmaskin/

12.  Dummedagsprofeten Johan Rockström

https://morgonposten.se/2022/01/25/snart-ar-din-sista-stund-kommen-sager-johan-rockstrom-som/

I dag, onsdagen 9 augusti 2023, utkommer Morgonposten för sista gången.

För knappt två år sedan sjösatte vi ett unikt och mycket ambitiöst experiment. Vi lanserade en ny spelare på den svenska tidningsmarknaden.

Vi var inspirerade av de största internationella boulevardtidningarna – brittiska Daily Mail, amerikanska New York Post och tyska Bild.

Vi såg att det fanns ett utrymme för en tidning som inte var så tam som Aftonbladet och Expressen, och men heller inte så svartsynt som alternativmedia. Vi ville göra en tidning som inte bidrog till att läsaren får en känsla av att allt är hopplöst, och att domedagen är mycket nära.

Vi ville klä av makthavare på ett respektlöst sätt, och visa att kejsaren är naken, och få läsaren att gapskratta vid åsynen. Det var därför vi avslöjade Annika Strandhälls maniska resande med taxi, hur talmannen Andreas Norlén plockat av staten miljoner i presstöd för sin familjs räkning, och hur SÄPO hittade på ett hot om statskupp från högerextremister. När det gäller gängen som tar över mer och med av Sverige har vi fokuserat mindre på vem som är förövaren, och mer på alla dem som gjort eländet möjligt, som politiker, byråkrater, domare, åklagare, och polischefer.

Vi är på många sätt nöjda med den produkt vi skapade.

Men nu har vi fattat beslutet att avbryta och avveckla projektet.

Orsaken är att vi inte nått de ekonomiska mål vi satt upp, och vi ser inte heller någon realistisk väg till att göra det. Vi skapade en tidning, men har inte förmått skapa en marknad för den.

Det primära problemet är inte att vi tjänat för lite pengar utan att vi haft för få läsare. Utan en bred läsekrets kan vi inte omvandla läsare till den skara betalande prenumeranter vi behöver för att nå lönsamhet.

I 20 månader arbetade vi med att placera en riktig tabloid på den svenska tidningsmarknaden – en marknad som kännetecknas av att den fria pressen krymper för varje år som går.

När annonsintäkterna sinat, och prenumeranterna minskat har andra tidningar bönat om allmosor från staten för att kunna överleva.

Och det har de fått.

Vi har istället alltsedan starten förlitat oss på läsares generositet – och staten kommer vi aldrig att tigga om hjälp.

Alltså lägger vi ned Morgonposten.

Men vi är lika obrutet oförväget stridslystna i dag som när vi producerade tidningen.

Att bli uppgiven vore fel.

Att i nuläget låta medarbetarna söka sig nya vägar i livet – och för sitt engagemang – är rätt.

Ett mycket stort och varmt tack till alla er som på olika sätt gjort Morgonposten möjlig; ni som läst, ni som delat våra artiklar och gett dem spridning och ni som prenumererat.

Christopher Nolans Oppenheimer blev direkt en av sommarens kassasuccéer på bio, och verkar hålla sig kvar i besökartoppen.

Men har de som recenserar förstått så mycket av det de sett under de tre timmar de tillbringat i en biosalong?

Det verkar inte så när man studerar vad svenska kritiker levererat till sina tidningars kultursidor.

När pop- och nöjesskribenter på Aftonbladet blir överåriga och bara kan gå på konserter om det finns rullatorramp till pressplatserna så omplaceras de på tidningen. För några årtionden sedan fick därför Jan-Olof Andersson börja skriva filmrecensioner.

Han hyllar Nolans verk och hävdar att:

”En historia som, trots att den inte alls är okänd, aldrig riktigt har berättats så ingående och på ett så engagerande sätt. J Robert Oppenheimer ((1904–1967), forskare och kvantfysiker, förändrade ju världen när han ledde Manhattan-projektet och tog fram atombomben som dödade över 200 000 japaner i slutet av andra världskriget.”

Jag har väl 1,5 till 2 meter med verk i bokhyllan som avhandlar Manhattan-projektet, atombombens verkningar, USA:s krigsmakt och amerikansk krigsindustri på 1940- och 1950-talet, McCarthy-ismen, samt förstås Oppenheimer själv – det vill säga de områden som Nolan sveper över i sin film, som är löst baserad på Kai Birds och Martin J. Sherwins biografi American Prometheus.

Att jag skriver ”löst baserad” beror på att Nolan tar sig vissa friheter när han ska skildra Oppenheimers själsliv. Fast vad vet jag; Nolan har kanske med något mediums hjälp fått kontakt med Oppenheimers ande.

Om så är fallet har det ändå inte givit honom några större kunskaper om Oppenheimers tankar och bevekelsegrunder. Scenerna där kameran dröjer vid Cillian Murphys ansikte är många och långa, de ska väl gestalta att han är en fin kille med en vacker själ. Men eftersom han mestadels bara ser ledsen ut kommer jag på mig själv med att om och om igen tänka: ”Men så mycket han magrat sedan han spelade Tommy Shelby i Peaky Blinders, och vilken dålig hållning han fått”.

Andersson är förstås inte i skick och stånd att göra någon som helst bedömning av hur trovärdig Nolans skildring är, och menar därför att:

”Oppenheimer blev aldrig någon krigshjälte. Han led snarare av samvetskval … Det gillade inte de amerikanska höjdarna och tog till hans tidigare kopplingar till det amerikanska kommunistpartiet som ursäkt för att begränsa hans inflytande”.

Och visst, utgår man från Nolans film är det korrekt. Men hur var det i verkligheten?

Tillsammans med Enrico Fermi, Arthur H. Compton, och Ernest O. Lawrence ingick Oppenheimer i det råd av vetenskapsmän som skulle vägleda den kommitté som i sin tur skulle ge president Truman vägledning om hur atombomber skulle användas.

Så här skrev Oppenheimer och hans tre kollegor i ett PM:

”Vi kan inte föreslå någon teknisk demonstration som har möjlighet att få slut på kriget, vi ser inget acceptabelt alternativ till en direkt militär användning”.

Det de fyra vetenskapsmännen syftar på med ”teknisk demonstration” är den ståndpunkt som en del av deras kollegor hade framfört; de hävdade att man borde nöja sig med att spränga bomben på en obefolkad plats och välja den så att den japanska regeringen skulle kunna observera vad som skedde och förstå att det bara var att ge upp.

Men det var uppenbarligen ingen lösning för Oppenheimer, han ville att bomben skulle användas militärt. Budskapet i hans och kollegornas PM kan sammanfattas som: ”Seså, kom igen nu. Släpp den i skallen på japsen”.

Rekommendationen skickades 16 juni 1945.

6 augusti släpptes en atombomb över Hiroshima och 9 augusti en över Nagasaki.

Fler måste dödas

Ingenting i Oppenheimers gärning som organisatorisk ledare för vetenskapsmännen i projektet tyder på samvetskval, tvärtom gav han uttryck för en påtaglig blodtörst.

Under arbetet med att skapa atombomben tyckte Enrico Fermi att han fått en briljant idé – fanns det inte snabbare och effektivare sätt att använda radioaktiva material som vapen än att göra en bomb? Ämnena var ju dödligt farliga. Varför inte använda radioaktiva ämnen för att förgifta det tyska folkets mat och vattendrag? Edward Teller gick igång på idén och började skissa på planer för hur man skulle använda strontium-90.

Men när förslaget hamnade på Oppenheimers bord förpassade han det till papperskorgen. Orsak? Han ansåg att det var för komplicerat och osäkert, och förklarade:

”Vi ska inte försöka genomföra denna plan om vi inte kan förgifta tillräckligt med mat för att ta död på en halv miljon människor”.

Det kunde ingen garantera, och det blev inget av med Fermi-Teller-förslaget.

Nolan och andra – inte minst Oppenheimer själv – har gjort stor sak av att Oppenheimer vid den första provsprängningen citerade Bhagavad Gita: ”Jag har blivit Döden, världarnas förgörare”.

Den myt som skapats är att han sade det med skräckslaget tonfall – vilket då ska bevisa hur plågad och själsfin han var.

Men andra som var med vid provsprängningen hävdar att det förvisso är sant att Oppenheimer uttalade de orden – och direkt efteråt tog några rejäla glädjeskutt.

Alltså, Oppenheimer visste mycket väl vad han höll på med, och hade inga som helst problem med följderna.

Men hur var det då med det som hände på 1950-talet? Oppenheimer trängs undan, får inget att säga till om när det gäller utvecklingen av atom- och vätebomber, han förlorar sin tillgång till hemlig information och granskas för sitt samröre med kommunister.

De som beundrar Oppenheimer – och dit hör definitivt Nolan – ser det som som sker som en följd av Oppenheimers samvetsbetänkligheter. Han sägs ha fruktat kärnvapenkrig, och ville se regleringar och kontroll av bomberna – i alla länder.

Men är det hela sanningen?

Vill bli kvar i maktens centrum

I Manhattanprojektet för att få fram en atombomb samverkade den amerikanska staten, regeringen och militären med forskare och vapenindustrin.

När bomben var framställd ville Oppenheimer ha kvar den ledande ställning han haft under själva tillkomsten – en tid då han kunde vifta med handen och få vilka resurser han ville.

Nu ville han ha ett ord med i laget om hur atombomber skulle användas efter andra världskrigets slut – och få vara med och bestämma.

Hans försök att spela ut vad han tror är ett trumfkort är att hävda att bara han, och några få andra vetenskapsmän, förstår hur farliga atombomber är, och hur farliga de kan komma att bli – därför bör Oppenheimer få fortsätta att ha en ledande roll i det amerikanska kärnvapenprogrammet.

Genom uppvaktningar, föredrag, intervjuer och upprop försöker Oppenheimer mobilisera stöd för sin sak – men framförallt för sin person.

Vad han inte fattar är att politikerna, militären och vapenindustrin inte ser någon fara med att kärnvapnen blir fler och effektivare, och om en tidigare uppburen vetenskapsmän vill styra utvecklandet med hänvisning till att han ser djupare och förstår mer än andra – då finns det ingen plats för honom.

Det viktiga för Oppenheimer var att han fick vara kvar i de inre rummen där de stora besluten fattades, och han trodde att han skulle få en sådan plats genom att hänvisa till sin "djupare insikt". Hade säkert gått bättre om han hänvisat till att han avvisat Fermis och Tellers förslag eftersom det skulle döda för få.

I sin recension i DN noterar Mårten Blomkvist just att Nolan framställer Oppenheimer som en person som:

”Oppenheimer är en sökare. Han ser djupare än de som utnyttjar hans arbete. Hjälterollen lockar inte, han oroar sig för vad vidare forskning kan leda till.”

Här ser vi denna films verkliga funktion. Vi lever i en tid då de styrande i västvärlden genomdriver sina beslut med hänvisning till forskning och vetenskap – ni känner igen det manande mantrat: ”Lyssna på vetenskapen! Lita på vetenskapen”.

Med de uppmaningarna berättigas i dag allt från plastpåseskatt till massvaccineringar.

I en sådan tid är det viktigt att mytologisera vetenskapsmannen som en person som inte bara har en större hjärna än vi andra, han har också ett större hjärta.

Då tror de däruppe att vi lättare böjer oss för ”vetenskapen”.

Men det bör vi inte göra, för vetenskapsmännen har i allmänhet själva redan böjt sig vad det militärindustriella eller medicinindustriella komplexet önskar.

Och de ”komplexen” har milt uttryckt inte alltid ditt och mitt bästa för ögonen.

Vi kan utgå från att det kommer fler filmer av det här slaget.

Vem vet, Nolan är kanske i färd med att förbereda inspelningen av en film om Anthony Fauci.

När jag ser på filmerna från Järvafältet och de brinnande bilarna funderar jag mest på att världens antagligen vackraste bensinmack ligger i Eritreas huvudstad Asmara.

Vad skulle jag annars fundera på?

Möjligen på att för mer än femhundra år sedan samlade Sten Sture den äldre sina styrkor inför slaget på Brunkeberg 1471 på Järvafältet, sedan tågade de mot Stockholm och på nuvarande Norrmalm gav de danskarna däng. Vad vi ser i dag är kanske andra krafter som har börjat organisera sig för att marschera mot huvudstaden, fast den här gången är det inte danskarna som kommer att förlora.

Märkliga frågar att fundera över?

Inte alls.

Varför ska jag, eller vi, älta det som alla andra ältar? Alltså, det mycket märkliga med att det finns så många regimtrogna eritreaner i Sverige att de kan ordna en kulturfestival till stöd för de barbarer som styr deras land. Frågan i det fallet är ju – varför åker de inte hem? Hur kom de alls in i landet?

Men det är en obegriplig fråga. Varför skulle man reagera på just det? I Sverige finns till exempel turkar, irakier, och iranier som aktivt arbetar för sina hemländers styresmän – även när det innebär att det strider mot Sveriges nationella intressen, här finns några hundra IS-terrorister som återvänt från sina härjningar i mellanöstern, och som nu lugnt sitter och röker vattenpipa på ett förortskafé i Stockholm, Göteborg eller Örebro och skryter om vad de gjort i Raqqa.

Justitieminister Gunnar Strömmer är inte över sig upprörd över att inbördesstriderna i Eritrea spillt över till Sverige, han tycker bara att det inte är ”rimligt”:

”Det är inte rimligt att Sverige dras in i andra länders inhemska konflikter på det här sättet. Om man flyr till Sverige undan våld, eller är på tillfälligt besök, ska man inte ställa till våld här. Polisens resurser behövs till annat än att hålla isär olika grupper från varandra.”

Det låter som en trött lärare som förmanar elever som slänger papper på marken under en skolutflykt. ”Ställa till våld”? Det är ungefär som att muttra typ, ”stöka inte nu barn”.

Vilka ord man använder är viktigt. Liksom vad man blir upprörd över.

De moderata och liberala toppfigurernas ordval när de försvarar islam eller Pride är mycket hårdare än när de fördömer kravallerna på Järvafältet, som när Johan Pehrson attackerar Björn Söders tweets om att riksdagens talman invigningstalade på Pride, då ryter Pehrson:

”Vilket makalöst dravel. Intolerans är osvenskt.”

Alltså.

Sätta eld på bilar och tält, ordna hyllningar till en tortyrregim, och slåss så att ett 60-tal personer skadas, varav fyra svårt – det är ”inte rimligt”.

Att kritisera Pride däremot är ”osvenskt”. Nu var ju inte Söders attack så sorterad – möjligen kom den efter ett intag av alkohol, men det gäller även merparten av Annika Strandhälls twitterinlägg, och än har hon inte skällts för att vara ”osvensk” av Johan Pehrson.

Det är alltså ingen idé att diskutera att upploppet Järvafältet, det är följden av att de som styrt landet i årtionden accepterat en stor invandring av personer som inte sätter lojalitet mot sitt nya hemland i första rummet, utan anser att deras religion, kultur och politiska sympatier står över det nya landets.

De styrande har inte bara accepterat detta, de har också bejakat och bekostat det – på varjehanda sätt. De regimtrogna eritreanernas verksamhet har i årtionden understötts med förenings- och projektbidrag, och de har lika länge kunnat ägna sig åt att driva in ”skatt” av sina landsmän, pengar som gått till regimen i hemlandet.

Men hur var det med den där bensinmacken i Asmara som jag funderar på, samtidigt som bilar brinner på Järvafältet?

Under 1870-talet börjar Italien etablera företag och handelsstationer i det som i dag är Eritrea, och man köper sig hamnrättigheter. Under 1890-talet formeras de områden som kontrolleras av italienska intressen till en koloni som kontrolleras av moderlandet. Järnvägar byggs i den oländiga terrängen, här byggs också vad som då var världens längsta linbana.

De som bodde i kolonins städer hade tillgång till rinnande vatten och sjukhusvård, vare sig de var italienska nybyggare eller tillhörde urbefolkningen. Och tjänster i den koloniala administrationen och ordningsmakten var öppna för medlemmar av de folkgrupper som bodde i regionen.

Under Benito Mussolinis tid som diktator i Italien intensifierades utvecklingen i Eritrea; Mussolini planerade att kolonin skulle bli centrum för ett växande italienskt östafrikanskt imperium.

I slutet av 1930-talet fanns det närmare 3000 företag i Eritrea, merparten av arbetskraften var eritreansk, en del av företagen ägdes också av eritreaner, liksom även många av de större plantagerna. Fred rådde, inga stamkrig eller religiösa motsättningar, och levnadsstandarden var den högsta i Afrika – och det gällde hela befolkningen, såväl urbefolkningen som italienarna.

Och en ny huvudstad växte fram.

Till huvudstaden Asmara kom några av Italiens främsta arkitekter med uppdraget att skapa en helt ny stad: ”Lilla Rom”.

Då byggdes den där bensinmacken (och bilverkstaden) jag talade om tidigare; Fiat Tagliero-byggnaden. Den inger mig samma känsla som när jag såg Familjen Jetson på teve som barn, den där hisnande känslan av att ”Åh, så där ser framtiden ut”. Under den här tiden byggdes också vackra, administrationsbyggnader präglade av futurism och art deco som guvernörens palats och postkontoret liksom platser för social samvaro som restaurangen Bar Zilli, biograferna Roma och Cinema Impero. Här finns också vackra byggnader uppförda under tidigare perioder, som operahuset.

Under den här tiden exporterade Eritrea både verkstadsprodukter och livsmedel. Svält var ett okänt fenomen.

I dag är landet helt beroende av import av vete från Ryssland och Ukraina, och det har givetvis drabbat befolkningen hårt. Två tredjedelar av energibehovet importeras. Landet är ett av världens fattigaste. Militärtjänsten är obligatorisk för män och kvinnor mellan 18 och 55 år, och värnpliktstiden är oändlig. Det finns inget slutdatum, du kan ständigt skickas ut i ett nytt krig. Fängelserna är fyllda med politiska fångar. Många utan dom, och hur länge de ska få vara fängslade är lika oklart som deras antal. Är de 5 000, 10 000 eller 15 000?

Men visst kan jag ändå tänka mig en eritreansk kulturfestival, det skulle i så fall vara en slags revival där man hyllar arvet från tiden som italiensk koloni.

Nu kommer säkert en del att invända att kolonialism aldrig är bra.

Jag har ofta lite svårt att förstå det där ordet ”aldrig” – och definitivt i det här sammanhanget.

Vi förmanas ju alltid om att vi ska lära av historien. Jag har gjort det efter min ringa förmåga, och hur jag än väger och mäter och studerar Eritrea under italienskt styre, och det Eritrea som uppstår därefter kan jag bara konstatera att Eritreas befolkning under italienskt styre snabbt rörde sig mot ett bättre liv. I dag rör de sig knappt alls, utom de som tvingas ut i krig och rör sig mot döden.

Lägg alla ideologier åt sidan när du betraktar Eritreas historia. Se historien som den är. Intressera dig för kalla klara fakta om hur livet gestaltade sig för människor då – och hur de tvingas leva i dag.

Jag är definitivt inte intresserad av att försöka få människor att se Mussolini som en utvald och stor ledare.

Jag är intresserad av att vi förutsättningslöst diskuterar förhållande mellan europeisk kultur och utomeuropeisk kultur, och förstår hur vi ska göra i dag.

Förklaringen till de eritreanska upploppen på Järvafältet är att de som styr Sverige inte förmår se skillnaden mellan Eritrea då och Eritrea nu. Och det innebär en fara för allas vår framtid.

Pressen på Sverige att anpassa sig till muslimsk kultur, känslighet och mentalitet bir allt hårdare.

Den svenska regeringen har deklarerat att den tar uttalanden från muslimska stater som protesterar mot koranbränningar i Sverige på djupaste allvar – och lovar att se över vad som kan göras för att fila lite på svensk lagstiftning så att inte ledare för stater som Irak, Iran, Afghanistan, Saudiarabien och Turkiet ska känna sig kränkta.

Några av världens mest efterblivna länder blir därmed riktningsgivande för utvecklingen i Sverige.

För att underlätta för våra läsare att själva anpassa sig till det som komma skall publicerar vi därför ett islam-lexikon. Förhoppningsvis ska det ge ökad kännedom om religionen i fråga och göra det lättare för dig och de dina att smälta in i det nya land som växer fram.

Apa. Får ej förtäras enligt koranen. Den som på något sätt retar Allah kan komma att förvandlas till en apa. En gång förvandlade Allah invånarna i en stad till apor därför att de hade misshagat honom. Den som blir upprörd över att skolbarn på besök i svenska djurparker kastar sten på schimpanser bör stilla sig och se det som ett uttryck för religiös hängivenhet, och en handling i profetens anda.

Bomb. Komplicerat sätt att ta sig till det muslimska paradiset. Den som vill företa sin himlafärd på detta sätt måste iföra sig en speciell väst som är försedd med en sprängladdning, och därefter uppsöka en plats med många människor som betraktas som otrogna, och därefter detonera laddningen. Offren hamnar i helvetet (se ”Jahannam”), förövaren däremot kommer till muslimernas paradis, som man bör föreställa sig som en kombination av ett kebabhak och Eriksdalsbadet.

Cell. Föreningsform för IS-terrorister som återvänt till Sverige från Syrien och Irak. De är efter återkomsten organiserade i hemliga celler. Många har hävdat att de i stället borde placeras i fängelse – vilket är krav som svenska myndigheter tillbakavisat med motiveringen: ”Men de befinner sig ju redan i celler”.

Dhimmi. Betecknade ursprungligen en icke-muslim som lever i en muslimsk stat och tvingas betala en speciell skatt.

Numera betecknar ”dhimmi” också icke-muslimer som bor i icke-muslimska stater (typ svenskar i Sverige) där det finns stora grupper invandrade muslimer. Icke-muslimer får då betala skatt till muslimerna via sin vanliga skatt, som sedan fördelas bland muslimerna genom bidrag.

Effendi. Hederstitel för högt uppsatta personer i turkarnas osmanska imperium. ”Effendi” har absolut inget att göra med ”effektiv” – det senare är ett i den delen av världen okänt begrepp.

Faqih. Muslimsk rättslärd inom fiqh, islamisk rätt, alltså en expert på sharia.

Engelskans ”fuck” kan härledas från ”faqih” – de första britter som kom i kontakt med muslimsk rättsskipning utropade ofta ”what the fuck is this!”.

Get. Populärt djur bland vissa män från den muslimska kulturkretsen. De som av någon outgrundlig anledning flytt från sina hemländer till Sverige återvänder då och då till sina hemländer för att få kunna umgås mer intimt med g, detta emedan g. inte är så vanligt förekommande i Sverige.

Hajj. Arabiskt ord som betyder ”ansträngning”. Betecknar också den pilgrimsfärd till Mecka som varje muslim måste företa minst en gång i sitt liv.

Att ordet som betyder ”besvärlig” fått ge namn åt pilgrimsfärden beror på att förberedelser och genomförande tär hårt på pilgrimens krafter. Det är därför man i många utsatta områden i Sverige ser muslimska män tillbringa all sin vakna tid på kaféer; de samlar kraft och laddar inför hajj. Av samma skäl undviker de andra färder som kan suga orken ur dem, och därför avstår de besök på arbetsförmedlingen (se ”haram”).

Iftar. Den måltid som avbryter den dagliga fastan under den muslimska fastemånaden ramadan. Vad vi kan vänta oss i Sverige är att Kristersson bjuder in muslimska ledare i landet till en iftar-måltid i Sagerska palatset. Det kommer att ske inte bara för att visa följsamhet mot de muslimska ledarna utan också visa viljan att göra som man gör i Vita huset. Där införde Bill och Hillary Clinton traditionen med en iftar-måltid i Vita huset 1996, och de kommande presidenterna har upprätthållit traditionen. Även Pentagon håller en iftar-middag, och det har man gjort sedan 2017.

Jahannam. Helvetet i islamsk teologi. Platsen beskrivs mycket nog i koranen och i utläggningarna kring den – mycket noggrannare än vad som är fallet när det gäller paradiset. Möjligen säger det en del om muslimsk mentalitet

Kafir. Person som vägrar tro på och underkasta sig Allah.

Kristersson, Ulf. Svensk statsminister. Gör sitt yttersta för att inte kallas kafir.

Lat. Kvinnlig gudom som dyrkades i de områden av Afrika som islam senare kom att erövra. Då förbjöds dyrkandet av Lat, men möjligen kan man i befolkningens beteende än i dag se spår av Lats inflytande.

Mumin 1. Arabiskt ord som i koranen betecknar djupt troende muslim.

Mumin 2. Namnet på finskt melankoliskt troll. Melankolin kan antas bero på att många gör misstaget att tro att Mumin är en mumin.

Nakenhet. Att vara naken är ett tillstånd som är noga reglerat i den muslimska världen. De skriftlärde är ense om att en kvinna bara kan framträda naken inför sin make.

Hon kan vara naken tillsammans med andra kvinnor – men bara om området mellan naveln och knäna är täckt. Undantag kan göras för ”akuta medicinska ingrepp”.

Noteras bör dock att detsamma gäller muslimska män, vilket förklarar den ökade förekomsten i svenska badhus av män som duschar iförda falska Calvin Klein-kalsonger.

Odalisk. Slavinna i sultanens eller en muslimsk privatpersons harem. Där betjänade odalisken haremsdamerna och sin ägare, alltså var hon i princip en sexslav.

Fanns det då någon skillnad mellan mannens hustrur, haremsdamerna samt odalisken?

Ja, om odalisken födde ett barn åt sin herre blev hon frigiven, hustrun/hustruarna kunde föda hur många barn som helst, blev inte friare för det.

Pass. Om det rör sig om ett svenskt pass viftar islamister som är innehavare ett sådant gärna med detta för att bevisa att de är svenskar. Viftandet sker samtidigt som de hävdar att de är undantagna från svenska lagar.

Qibla. Den riktning i vilken Kaaba i Mecka ligger, och därmed det håll åt vilket en muslim riktar sitt huvud under sina dagliga bönor. Vissa ting får man inte göra i den riktning som qibla anger, och det är bajsa, urinera samt spotta. Häri kanske vi finner orsaken till att det svenska försvaret införskaffat mobila bajamajor – de antas underlätta för muslimer att göra värnplikten.

Rondeller. Cirkulationsplats i trafiken som ej bör kombineras med att man i dess mitt placerar ett konstverk i form av en hund som påminner om profeten Muhammed. Något som Lars Vilks gjorde – vilket ledde att till att han resten av sitt liv fick leva med SÄPO-skydd för att inte bli mördad av uppretade muslimer.

Men vi kan utgå från att det inte var enbart Muhammed-hunden som upprörde den muslimska världen – rondeller verka ha en märklig förmåga att utlösa aggressiva impulser hos koranens följare.

Vad som gör rondeller till en helig plats för muslimer är inte helt klarlagt.

Cirkeln är förvisso en viktig symbol i islam och står för universums och Allahs enhet.

En mer trolig förklaring hittar vi dock i Raqqa under den tid IS kontrollerade staden. De brukade då avrätta en del av sina offer genom att avrätta dem genom korsfästning … i en rondell. Oftast var det Tal Abyad-rondellen.

Även i Saudiarabien gillar man att avrätta folk i rondeller. Men då genom halshuggning.

Vi kan alltså anta att muslimers vrede mot Vilks rondellhund mest berodde på att de ville att mitten på en rondell inte ska vara belamrad med olika saker, den ska vara fri, ifall de lite spontant får lust att avrätta någon otrogen.

Vissa forskare menar att man därför i Sverige bör vara mer orolig över att det byggs rondeller än över att det byggs moskéer – forskarna fruktar att åsynen av en rondell i sig kan väcka blodtörst hos utövare av islam.

Strömmer. Svensk justitieminister. Populär i muslimska kretsar efter sitt uttalande om att ”staten garanterar och tillhandahåller en yttrandefrihet”.

Det innebär att yttrandefrihet inte längre är en oförytterlig rättighet för medborgarna utan är beroende av att staten är på gott humör och ”tillhandahåller” den.

Vi har ju sett hur det går med annat som staten ska ”garantera” och ”tillhandahålla”, ”Se ”Lag&ordning” samt ”äldreomsorg”)

Taharrush. Arabisk variant av den gamla barnleken tafatt. I den arabiska formen innebär den dock inte att barn jagar varandra, utan där utövas den genom att vuxna män omringar kvinnor och sexuellt trakasserar dem.

Ulama. Beteckning på det skikt av skriftlärda och uttolkare av islam som finns i alla länder i den muslimska kulturkretsen, där deras ställning och makt varierar. En allmän tendens de senaste årtiondena har varit att ulama i den kulturkretsen har kommit att underordnas staten.

I Sverige är dock tendensen den motsatta.

Vår. En av årstiderna. Oklart när den infaller i den muslimska kulturkretsen, vilket kan bero på att de som lever där alltid haft svårt att skilja på ”vår” och ”er” (se ”Öken”).

Xenofob. Beteckning på personer som anser att tafatt inte bör ersättas med taharrush.

Yarhamukallah. Islams motsvarighet till vårt ”prosit” – uttalas alltså när någon nyser. Inom islam ses en nysning som att man blivit välsignad av Allah, vilket väl medför att den som är kafir och pollenallergiker kan känna sig trygg även efter det att Sverige anpassats till sharia.

Zoofili. Sex med djur. Muslimska skriftlärde har genom tiderna ägnat avsevärd möda åt att utröna lämpliga straff för denna form av aktivitet – och omgärda den med ett regelverk. En uppfattning verkar vara att om den man som har samlag med exempelvis ett får är gift – då ska både han och fåret dödas. Om mannen är ogift slipper han att avrättas, men får 100 spöslag. Fårets öde i det senare fallet är oklar.

En annan uppfattning är att det inte finns något i koranen som nödvändiggör ett dödsstraff, och att det är upp till varje domare att avgöra vad straffet ska bli, vilket gör att spelrummet blir stort; det kan bli allt från en åthutning till en promenad till galgbacken.

Ål. Till skillnad från judendomen tillåter islam ätandet av ål och räknar den som ”fisk”. Judendomen definierar istället ålen som icke-fisk eftersom den inte har fenor. Nutida muslimska skriftlärda påbjuder till och med ofta ätandet av ål på grund av att den är nyttig.

Detta har fått PM Nilsson att överväga att konvertera till islam, samt att planera ett brännande av toran.

Ättika. En vätska som förorsakat långvariga och omfattande diskussioner bland muslimer i de fall då den är framställd av vin, öl eller cider. Frågan har varit: kan en muslim använda vinäger?

Profeten Muhammed uttalar sig i förtjusta ordalag om hur gott vinäger är, men samtidigt förbjuder koranen intagande av alkoholhaltiga drycker som vin. Kan vin som omvandlas till vinäger ändå vara tillåtet?

Den dominerande inställningen för tillfället verkar vara att om vinet av sig självt surnat och omvandlats till vinäger är det tillåtet att använda för en muslim – däremot inte om processen skyndats på genom mänsklig påverkan. Den uppfattningen har dock på senare tid utmanats av muslimska teologer som menar att om vinägern är producerad av otrogna kan den vara tillåten som föda för muslimer – den bakomliggande orsaken till detta verkar vara att annars blir det svårt för muslimer i västvärlden att äta majonnäs och ketchup.

Öken. Islam kan inte förstås utan att man beaktar platsen för dess födelse – öknen. Islam är judendom och kristendom som filtrerats genom öknens torra, förbrännande sand. Koranen är fylld av bilder som bara kan förklaras utifrån Muhammeds egna yrkeserfarenheter som kamelförare, och från hans liv bland de sanddyner som omgav det ofruktbara Mecka dit han fördrivits – alltmedan han drömde om dadelpalmerna och det friska vattnet i Medina.

Muhammeds första framgångar som religiös ledare kom efter genomförandet av några traditionella ghazus – alltså den sorts plundringsräder som beduiner i de sterila, ofruktbara efterblivna områdena gav sig ut på för att röva och plundra från dem som hade lyckats odla sin jord.

Den som vill förstå islams innersta kärna bör därför betrakta religionen som något som skapats av människor formade i en steril och ofruktsam omgivning som en ursäkt för att de ska kunna ta sig rätten att plundra de människor och kulturer som skapat sig en bättre miljö.

Ibland har jag en förståelse för att man måste bygga sig en egen värld.

Föreställ er någon som ser ut som en kringresande mycket småvuxen krumbent positivhalare, en av dem som man fortfarande kan stöta på längs med La Canebière i Marseille, där de vevar sina gatuorglar, samma dänga om och om igen för att få oss att stanna till och skänka en slant.

Tänk er nu att denne positivhalare föreställer sig själv som en egentligen ståtligt välväxt, muskulös, och mycket intelligent person. En kombination av James Bond och Herodotus återfödd som journalist.

Hur hanterar vår positivhalare denna skillnad mellan vad han är och vad han tror att han är?

Ja, ni förstår förstås att det är Jan Guillou vi ska prata om – och hur han byggt sig ett alldeles eget universum där han är alltings betvingare, och samtidigt detta universums historieskrivare. Jan sätter sig vid sin gamla skrivmaskin av märket Adler, och det blir ungefär som i Första Mosebok:

”Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt.”

Skillnaden är förstås att Guillou kallar dagen natt, och natten dag.

Allt blir förvänt.

Som förväntat när han skriver och skapar.

Ola Holmgren, professor i litteraturvetenskap, tar sig an Guillous författarskap i sin nyutkomna bok Riksfilistern (Karneval förlag).

I sin synnerligen läsvärda studie skjuter Holmgren in sig på att Guillou saknar förmåga att i verklig mening skapa romaner –  hur många böcker Guillou än skrivit, och hur bra de än sålt.

Genom många exempel hämtade från boksviterna om Carl Hamilton, tempelriddaren Arn och släkten Lauritzen påminner oss Holmgren om att Guillou inte kan skriva dialoger, och saknar förmåga att levandegöra miljöer. Guillous dialoger gör att mina egna samtal med ChatGPT framstår i än mänskligare dager.

Att skriva dialog kräver (åtminstone) att man lyssnar på andra människor, samtalar med dem i verklig mening, att man är nyfiken och lyhörd.

Men Guillou är inte intresserad av hur andra människor uppfattar omvärlden, han är enbart intresserad av hur andra uppfattar Jan Guillou, och att de då förstår storheten hos Jans gestalt och gärning.

När det gäller skildringen av miljöer och historiska skeenden nöjer sig Guillou med att kondensera andras beskrivningar. Hans texter är enbart reflexer, aldrig följden av han reflekterat över det han läst, och han redovisar synnerligen sällan vilka underlag han använt och kokat ner (eller sönder), och de gånger han gör det kritiseras han med rätta för att ha förvrängt materialet.

Vem minns inte när Guillou lånade Jan Bergmans forskning om svenska kvinnliga underättelseagenter i Sekreterarklubben för att skriva sin egen Blå stjärnan?

Holmgren diskuterar hur Guillou i sin romansvit om släkten Lauritzen inte drar sig för att förvanska författares och tänkares texter för att sedan låta någon av sina uppdiktade figurer kritisera och förgöra den halmgubbe Guillou knåpat ihop. Som när den av Guillou skapade figuren onkel Oscar får förklara varför Ernst Jünger inte är riktigt frisk i huvudet. Guillou reducerar Jünger till en rätt korkad skyttegravsromantiker.

Guillou brukar skryta med hur hårt och disciplinerat han arbetar några månader per år med varje bok, men med tanke på hans metoder borde han faktiskt kunna pula ihop dem mellan hägg och syren, och sedan ha sommaren fri, för att snara hare eller vad han nu gör när han jagar. Jag märker under läsningen av Holmgrens bok att jag även börjar tvivla på att Guillou verkligen nedlagt alla de där djuren som står uppstoppade i hans hem. Inte så att han köpt dem på Amazon, men kanske på Darknet? Kan man ljuga friskt om hur det är i Irak under Saddam Hussein (i reportageboken Det nya Arabien, där vi får veta att tillvaron i irakiska fängelser är bättre än i svenska), eller om sin uppväxt (Ondskan, där den unge Jan klår upp allt i sin väg, för att avrunda med att ge den elake styvfadern en omgång) – då kan man nog även ljuga ihop historier om sin färdighet som jägare.

Holmgrens bok tvingar läsaren in i Guillous språk och sätt att konstruera sina romaner, han tar Guillou på allvar, och han är märkligt nog den förste som gör det.

Guillous tillkortakommanden som författare förklarar Holmgren med att Guillou är en representant för ”journalismen”, idéen om att en reporter är en person som har till att uppgift att avslöja och avtäcka det som sker i samhället, reportrar (om de är av rätta virket) tillhör en utvald skara som är unikt lämpade att för massorna förklara hur allt hänger ihop. Som Holmgren konstaterar är det en märklig blandning av elitism och populism.

En utövare av journalism ser likt Guillou gärna ner på författare eftersom de skapar med sin fantasi, använder sin inlevelseförmåga, är nyfikna på vad som driver en människa – eller ett samhälle.

Den som likt Guillou ägnar sig åt journalism är däremot autistiskt fixerad vid han eller hon anser vara fakta; de ska grävas fram, siktas, sorteras och presenteras. Sedan ska det hårddras och vinklas.

Det är detta arbetssätt Holmgen menar Guillou för in i romanförfattandet, och därför blir det bedrövliga böcker.

Problemet för mig i Holmgrens annars utmärkta framställning är att han ställer reportern mot författaren, som två typer som ägnar sig åt väsensskilt olika saker.

Och det är då det blir fel.

Den gode reportern måste liksom den gode författaren ha inlevelseförmåga, vara nyfiken, och alltid vara beredd att studera saker förutsättningslöst. Alltid utgå från saker som de verkligen utspelat sig och hänt. Efter det kan reportern sätta sig vid sitt skrivbord, vinkla och hårdra, och författaren sätter sig vid sitt skrivbord och sätter sin fantasi i rörelse.

Problemet med Guillou är att han aldrig närmat sig ett skeende eller en händelse förutsättningslöst – han vet på förhand vad han vill ha sagt, och sorterar fakta efter detta. De fakta som inte passar in bortser han från, och fattas fakta för hans sak hittar han på, och fantiserar.

Guillou fabulerar till och med när han för läsarna ska förklara hur han resonerade innan han började skriva Hamilton-böckerna.

Guillou skriver att han inspirerades av att Maj Sjöwall och Per Wahlöö i sin svit om Martin Beck tagit ”den amerikanska deckarformen”, flyttat över den till Sverige och där vridit den åt vänster.

Guillou säger sig då ha insett att han skulle kunna göra detsamma med den amerikanska spionthrillern.

Och för att visa hur mycket han vet om litteratur, och att det är möjligt att vrida en litterär genre från höger till vänster skriver Guillou:

”Den hårdkokta amerikanska deckarstilen präglades alltid av konservativa värderingar, ibland över gränsen till ren högerextremism.”

Men de som skapade den hårdkokta skolan – Dashiell Hammett och Raymond Chandler stod rätt långt till vänster, liksom andra, som kom senare i den första vågen av hårdkokta deckarförfattare, som Chester Himes och Ross McDonald.

Guillou svamlar alltså.

När det gäller romanerna om Arn skrevs de med ett huvudsakligt syfte, att visa för svenskar att muslimer vid tiden för korstågen var svenskarnas övermän – kulturellt, och i alla andra avseenden. Egentligen blir de kunskaper Arn inhämtat från muslimer i det heliga landet, liksom de muhammedaner han fört hit själva förutsättningen för att Sverige i framtiden alls ska kunna bildas.

Vad vi står inför i böckerna om Arn är en väldigt mångordig utläggning av Fredrik Reinfeldts påstående om att ”ursvenskt är bara barbariet”.

Det är heller inte alltför svårt att blottlägga det politiska syftet med Hamiltonböckerna och Lauritzen-sviten; det är i Hamiltonseriens fall att torgföra sjuttiotalsvänsterns svärmeri för efterblivna terrorstater och rörelser i tredje världen, och det går igen i Lauritzen-sviten, men där har Guillou till ståndpunkterna från 70-taget fogat de ideér som är viktiga för vänstern i dag; alltså blir det också feminism och hbtq-frågor. Det senare gör att vi tvingas genomlida en skildring av ett homosexuellt samlag – en text som är nästan smärtsamt pinsamt ila skriven och som borde få homosexuella att betacka sig för att få sina samlag skildrade av Guillou. Holmgren återger scenen utförligt, jag kan tänka mig att det skedde under ett muntert skrockande - han är tilltalande elak ibland mot offret för sin studie.

Guillous uselhet som romanförfattare är alltså inte betingad av att han är journalist som verkar i en tid av journalism, utan beror på att han är en usel journalist – det borgar för att de romaner Guillou levererar blir dåliga.

Men det finns ett moment till som formar – och deformerar – Guillous författarskap; och som Holmgren behandlar ett antal gånger; och det är Guillous självhävdelsebehov, hans hämndbegär och hans vilja att ställa sina alteregon i centrum för handlingen, vilket omöjliggör varje försök att skriva en verklig roman; skeendet måste ju konstrueras på ett vis som gör att Guillous alteregon framstår i bästa möjliga dager.

Vad vi ställs inför i Holmgrens verk är en i alla avseenden liten person – som dock för sina två senaste romaner – fått ovanligt god kritik på kultursidorna.

Det beror inte på att Guillou numera skriver annorlunda eller bättre – det beror i första hand på hans envisa motstånd mot all form av kritik av massinvandring och islam. Kulturfolket sluter den mångkulturella fronten och låter sig numera villigt anföras av Guillou, typ: ”ge gubben lite hygglig kritik den här gången, vi står ändå på samma sida i kulturkriget”.

Den goda kritiken kan också bero på att i de två senaste böckerna har Carl Hamilton och Erik Ponti uppnått pensionsåldern, och lite lallande jämmer om krämpor, ålderdom och svaghet gör väl att de yngre, men fysiskt klena kulturskribenterna kan identifiera sig lättare än förr med en Guillou-hjälte.

Men är då Guillou unik i Sverige i sin oförmåga att skriva romaner?

Inte alls.

Tyvärr.

Men Guillou är unik i sin förmåga att få genomslag för en förfalskad bild av världen, och av sig själv.

De andra usla författarna bidrar till en passiviserande fördumning av läsarna – men en som låter sig fångas av Guillou riskerar att i värsta fall bli en fördummad aktiv person.

De är värre.

När jag första morgonen kommer ut från lägenheten vi hyr i Neapel vandrar jag ut i den slags miljö som gör att turistande kulturarbetare och andra utsocknes förälskar sig i staden.

Mitt hjärta är svårare att vinna, det sätts inte i brand av sopor och förfall, hur många små barer, restauranger, – eller butiker med märkligt sortiment – som än erbjuds. I de små butikernas utbud återfinns ibland skelettdelar. Ett kranium kostar omkring 1000 kronor, olika benknotor några hundralappar, komplett uppsättning revben, alltså en intakt bröstkorg, kostar som två eller tre kranier. En del kommer från skelett som forslas från överfyllda kyrkogårdar i andra delar av Italien till något grustag utanför Neapel, där man hämtat kalksten och lera till något av de stora fuskbyggen som alltid pågår i stadens utkanter. Grustagen fylls med skeletten som man alltså måste dumpa på en nya plats (de som tar hand om det hela får betalt av dem som vill bli av med skeletten). Det hela täcks med jord – och den uppgrävda kalkstenen och leran blir cement och betong. Skelettdelarna grävs upp och säljs. Här kan vi tala om cirkulär ekonomi.

Och så säljs förstås förfalskade märkesvaror som kläder och väskor, parfymer och tvålar.

Och maten som serveras är halvfabrikatsmat, ganska slarvigt tillredd dessutom … med stillsam förundran äter jag bake-off-sfogliatti. I Neapel?

Ändå rör vi oss mest i de urgamla stadsdelarna där innerstadens minst bemedlade bor – alla dessa kvarter och gränder som ska vara det genuina Neapel.

Och det är det på sätt och vis också. För Neapel är inte företagandets och det idoga arbetets stad, den traditionen och kulturen finns inte. Här fuskar man sig fram, och kan man förtrycker man andra för att samla på sig pengar. Finns alltid någon på pinnen under en själv på stegen som man kan pressa på några euro. Och har de ramlat ner från även den nedersta pinnen kan man nog alltid ändå klämma några eurocent ur dem.

Ursprungligen grundades staden som en handelsplats av grekerna. Hantverk, handel, och jordbrukande gjorde den rik och mäktig, och här blomstrade grekisk konst, kultur, vetenskap och filosofi – även efter det att Neapel införlivades i det växande romerska riket.

Men de familjer som styrde staden satsade två gånger på fel och förlorande sida i de romerska inbördeskrigen – och båda gångerna straffades familjerna hårt. I två omgångar utplånades bärarna av Neapels entreprenörsanda.

Neapel har aldrig riktigt lyckats återhämta sig – fast staden haft två årtusenden på sig att göra det.

Eller kanske har den egentligen aldrig fått möjligheten att läkas och åter bli en stad där man arbetar och handlar och bygger verkligt välstånd.

Under 1000 år kommer tre större kungahus att kämpa om vem som ska kontrollera staden; det spanska, det franska och de österrikiska habsburgarna.

Och andra krafter vill också delta i det spelet – det osmanska väldet, britterna, påvestaten och ett halvdussin aktörer till; inte minst Napoleon.

Alla vill kontrollera Neapel med omnejd.

När väl Italien enas under andra halvan av 1800-talet blir Neapel medvetet satt på undantag – Rom blir i sinom tid platsen där centralmakten tar sitt säte, och ekonomiskt kommer de norditalienska städerna att dominera landets ekonomi.

Under de olika kungahusens kamp om makten i Neapel fungerade staden och dess omgivningar som en koloni från vilken man pumpade ut pengar till förmån för kolonialmaktens kassakistor, det var många krig som skulle betalas – inte minst de som fördes om kontrollen över just Neapel.

Den som blev utsedd av Spanien, Frankrike eller Österrike att vara guvernör eller vicekung i Neapel måste alltid hålla moderlandets härskare på gott humör genom att sända den egna förläningens rikedomar vidare hem.

Samtidigt måste den personen hålla den lokala aristokratin på någorlunda gott humör – moderlandet ville inte se några lokala uppror.

Den aristokrati som fanns i kungadömet koncentrerade sig på att utsuga bönderna för att kunna leva ett liv i någorlunda överflöd. Att bygga handelshus eller utveckla stadens en gång framstående textilindustri sågs inte som rationellt – överskottet skulle bara gå till Madrid, Paris eller Wien.

De utländska makterna ville förstås också ha en del av kakan som kom från utsugningen av bönderna – och den lokala aristokratin kom att stödja den utländskt tillsatte kung som tillät dem att behålla mest av det som pressades ut ur bönderna.

Och stadens fattiga stödde den kung som var mest frikostig med att se till att allmosor delades ut, och om så behövdes grep de fattiga till vapen för att försvara en härskare som ansågs som speciellt givmild.

När delar av den lokala aristokratin inspirerades av den franska revolutionen och avsatte kungen reste sig stadens trasproletariat – lazzaronerna – till försvar för den som störtats. De var mer intresserade av att priset på mjöl garanterades och av att kungen fick sitta kvar så han kunde ordna den årliga stora festen för invånarna. Då stektes oxar och får framför alla stadens många kyrkor och serverades gratis till invånarna, och alkoholen flödade, likaledes gratis.

På sätt och vis är det därför något som starkt påminner Sverige som jag befinner mig i.

Neapel har varit som Sverige sedan de romerska inbördeskrigen. En styrande grupp som vill hålla sig väl med mäktigare utländska makter och som ser det som att de svarar mer inför dessa än inför dem de själva är satta att styra. Kungen av Neapel svarade inför Frankrike, Spanien eller Österrike. En svensk regering svarar inför EU, FN, Nato och USA:

Och de styrande i Neapel, liksom de i Sverige i dag håller befolkningen lugn med nådegåvor – subventionerat mjöl och en stor gratis fest om året i Neapel, ränteavdrag och bidrag i Sverige.

I båda fallen beskattas de som arbetar hårt. Mycket hårt. Pengarna ska räcka både till de internationella åtagandena och till att hålla dem som inte arbetar på gott humör.

Och i båda fallen låter de styrande maffian breda ut sig och kontrollera de fattigaste områden, och suga ut det som kan finnas kvar att suga ut.

En del hävdar att Neapel hamnat efter alla andra i västerlandets utveckling

Jag tror det är tvärtom.

Neapel har alltid gått i spetsen för den västerländska ”utvecklingen”, visat vad som väntar och vad som komma skall.

Vi är på väg dit nu.

Den där första morgonen i Neapel förundras jag över skönheten i en byggnad som ligger tvärsöver gatan. Den står där som en monolit bland mer eller mindre förfallna hus från de senaste 300 åren. En massiv halvcirkel, sex våningar hög. Byggd av marmor, stål och glas. Som något som konstruerats av en främmande utomjordisk kultur, som uppförde en basstation här och sedan återvände till sin egen planet.

En inskription – som märkligt nog finns kvar på fasaden – berättar att det jag ser är stadens post- och telegrafkontor, uppfört 1936 ”14 år efter fascismens seger”.

Mussolini försökte bygga bort vad han såg som stadens förfall och efterblivenhet genom att uppföra futuristiska byggnader som den jag beundrande står framför.

En ny form för de offentliga byggnaderna skulle påverka människornas sinnen och själar.

Gick sådär, tänker jag, där jag vandrar runt byggnaden. Små marknadsstånd där man säljer krams. Några tiggare, mycket sopor, och mängder av krockskadade och repade bilar parkerade på torget, som inte är en parkeringsplats – men som ändå blivit det.

Tanken på framsteg genom ordning segrade inte över människors vana att inte tänka alls utan enbart leva för dagen.

Och ändå.

Post- och telegrafkontoret står trots allt ändå kvar, tänker jag.

Invandrarungdomar vill inte försvara Sverige genom att göra värnplikten visar en undersökning från Plikt- och prövningsverket.

En viss form av försvarsvilja finns dock alltid hos en del invandrare (och andra personer) – och det är viljan att försvara invandrares åsikter, handlingar och beteenden, oavsett vad det gäller.

Är det åsikter och beteenden som inte rimmar med lagar, förnuft eller allmän moral i landet så förklaras – och försvaras – det alltid med att det bara är en reaktion på rasismen i Sverige.

Aftonbladets ledarskribent Noor Karim levererade därför omgående en text där hon förklarade att oviljan att göra värnplikt beror på att:

”De som blir myndiga har sett hur deras föräldrar slitigt för att accepteras av samhället. Diskrimineringen på arbetsmarknaden som stänger ute föräldrarna. Arbetsgivare som kräver att morsan ska ta av sig slöjan.

Barnen har bevittnat hur hatretoriken ökat. De har har själva blivit utsatta för den ökade rasismen och hatbrotten.”

Noor Karim ställer därför frågan:

”Varför kämpa för ett land där du inte accepteras?”

Men att vissa invandrarungdomar får möjligheten att göra värnplikt visar ju att de är svenska medborgare och därmed faktiskt accepterats på ett grundläggande sätt.

Att deras föräldrar sliter är rimligt, det bör man alltid göra när man får en fristad i ett land – inte enbart för sin försörjnings skull – utan också för att visa att man vill bidra till välståndet i det land där man fått skydd och möjlighet till ett nytt och bättre liv.

Många har effektivt bemött Karims bortskämda och mot Sverige fientliga argumentering.

Men i sammanhanget är det minst lika viktigt att se med vilka krafter sådana som Karim samverkar med sedan länge.

Samma ståndpunkt som AB:s ledarskribent framför finns också på SvD:s ledarsida, där den nyliberale ideologen Mattias Svensson länge gjort sig känd för att hävda att ”värnplikt är slaveri” – han väckte uppmärksamhet med det budskapet redan 1993 på en stämma i Moderata samlingspartiet, men han fick inte så många med sig då.

Mattias verkar inte ha ändrat ståndpunkt genom åren. Han har upprepat den i artiklar 2014, 2017 och 2019.

2017 deklarerade Mattias att värnplikten var ett oerhört ingrepp i individens frihet och att:

”Tanken att staten har rätt att tvinga unga människor att stå till förfogande 24 timmar om dygnet i månader i sträck för att göra något de kanske inte vill är en fostran i lydnad och underkastelse ovärdig en demokrati”.

I ett meningsutbyte på Twitter i veckan förklarade Mattias att han i sig inte var emot ett försvar, det var värnplikten han vände sig mot.

Det kan också uttryckas som att Mattias anser att han liksom går med på att Sverige försvarar sig, men att han själv är lite för fin för att göra värnplikt (eller för nervklen, eller inte kan sova i tält eller vad vet väl jag).

Egentligen intar han samma principiella ståndpunkt som de invandrarungdomar som inte vill göra värnplikt – de sätter den egna personen framför nationen, och de känner sig kränkta av nationen och staten. Invandrarungdomarna påstås känna sig kränkta av den strukturella rasismen, Mattias känner att han får sin personliga integritet kränkt.

Mycket känslor på båda hållen ... som vi andra ska ta hänsyn till.

Mattias ståndpunkt segrade som sagt inte på den där moderatstämman 1993. Men andra unga nyliberaler av Mattias sort kämpade idogt vidare, och klättrade med tiden upp till partitoppen, och fick till och med leda regeringen; Fredrik Reinfeldt blev statsminister och Anders Borg finansminister. Tillsammans tog de kål på det som återstod av den svenska krigsmakten efter den nedmontering Göran Persson tidigare inlett. Reinfeldt hävdade att hans brutala slakt av krigsmakten berodde på att den inte behövdes (trots situationen i Georgien, på Krim, i östra Ukraina och Kaukasus).

Vi kan anta att det istället egentligen var Reinfeldts nyliberala själ som kom till uttryck i nedläggningarna av regementen; nationen är ointressant och inte något värd (i Sveriges fall rentav ”barbarisk”), gränser är dessutom alltid i sig dåliga.

Precis samma inställning som kom till uttryck i hans tal om att vi måste ”öppna våra hjärtan”.

Idéen om att Sverige som nation är bärare av något gott, viktigt och säreget som är värt att försvara och bevara är helt främmande för nyliberaler. Därav motviljan mot värnplikten, därav följer också viljan att öppna gränserna och släppa in vem som helst som vill komma in i landet.

Invandrarungdomar, som framförallt kommer från den muslimska kulturkretsen ser –tyvärr ofta – inte heller de den svenska nationen som viktig, säregen och värd att försvara. Även de vill ha öppna gränser, om inte annat för att få hit fler från den egna familjen och gärna också från den egna kulturkretsen.

Noor Karims ledare har också hyllats av hennes chef – Anders Lindberg, liksom av vänsterpartister och en anhopning osorterade vänsterskribenter.

Så ser motståndaren ut när det gäller Sveriges möjlighet att överleva som nation – inför yttre och inre hot – en femtekolonn av värnpliktsvägrare; formerad genom en allians mellan nyliberaler, och vad som ska föreställa vänster samt invandrarungdomar.

Men låt oss inte kräva att de gör värnplikt.

Det skulle bara innebära onödigt arbete för mönstringskontoren – ingen i de här grupperna skulle klara ens de nu lågt ställda kraven.

Det är ställt utom allt tvivel att 40-årige Dennis Modig är pedofil och att han målmedvetet groomat unga flickor och betalat dem för att skicka sexbilder till honom – samt att han försökt skapa barnporr med hjälp av AI.

Det är också ställt utom allt vivel att tingsrätten i Skaraborg inte ser så allvarligt på hans aktiviteter – straffet blev skyddstillsyn samt att han måste genomgå en kurs; kriminalvårdens behandlingsprogram SEIF (Sexualbrottsprogram med individuellt fokus). Modig ska dessutom betala skadestånd på 15 000 kronor till ett av sina offer.

Såvida skyddstillsynen inte ska bestå i att en övervakare sitter bredvid Modig varje gång han sätter sig vid en dator finns det inget som i sig hindrar Modig från att fortsätta med att grooma småflickor eller att försöka skapa barnporr med AI.

Man kan kanske tycka att medias behandling av fallet är märkligt. Man har helt fokuserat på AI-barnporren, och när det gäller groomingen har man bara beskrivit det som ”andra sexbrott” – och därmed förmedlas intrycket av en datanörd som försöker skapa barnporr i en virtuell värld, inte ett pedofilt rovdjur som härjar i den verkliga världen.

Modig dömdes för:

• Försök till utnyttjande av barn för sexuell posering

• Utnyttjande av barn för sexuell posering

• Försök till barnpornografibrott

• Barnpornografibrott, ringa brott

• Försök till köp av sexuell tjänst

Som bevis för Modigs aktiviteter har åklagaren bland annat lagt fram konversationer mellan denne och hans offer på Snapchat, Messenger och Telegram, samt filmer som visar hur en flicka utför de handlingar Modig övertalat henne att utföra, vilket beskrivs som att han:

”… övertalat henne att penetrera sin egen vagina och sin egen analöppning med ett eller flera av sina fingrar samt att dokumentera det genom att spela in en film som hon sedan skickat till honom”.

Detta offer var 14 år.

När det gäller ett av offren som var 13 år konstaterar åklagaren att Modig:

”… skickat sms eller chatt med delvis grovt sexuellt innehåll till NN 10 där han har skrivit om att han både fantiserar om och har för avsikt att genomföra sådana sexuella handlingar med NN 10 i verkliga livet och inte bara över nätet eller annars på distans. Som ett led i groomingprocessen har han även swishat NN 10 pengar och stämt träff med NN 10 och har sedermera även träffat NN 10 vid i vart fall två tillfällen, varav en gång i Skövde och en gång i Jönköping.”

Modig har ofta opererat med hjälp av det konto han skapade under namnet ”Sockerpappan”.

När det gäller försöken att skapa barnpornografiska bilder har Modig försökt generera dem med hjälp av parametrar som:

”…((9 year old girl laying down in bed)), nude, visible child genitials, cute butt, natural tiny breasts, slim, sexy look”.

I ett annat fall har Modig knackat in parametrarna:

((9 year old girl laying down in bed using a sextoy)), nude, natural tiny breasts, slim, sexy look”.

I förhör förklarar Modig sina försök att skapa pedofilporr med hjälp av AI med att:

”Jag har nog varit nyfiken på om det har varit möjligt, om datorn har klarat att skapa en sån bild. Men jag har varit nyfiket på den.”

Åklagaren begärde att Modig på några punkter skulle dömas för våldtäkt av barn och försök till våldtäkt av barn på grund av de handlingar han fick ett av sina offer att utföra – och för att åklagaren ansåg att han i ett annat fall planerade att genomföra samlag med en av de flickor han groomade. I dessa fall underkändes åtalspunkterna, rätten ansåg det inte bevisat att Modig verkligen hade för avsikt att genomföra våldtäkter med de minderåriga han groomade bara för att han redogjorde för sina sexuella fantasier eller fick dem att genomföra handlingar på film.

Sammantaget ansåg tingsrätten och rådman Jenny Lundberg att:

”De brott Dennis Modig nu döms för är inte av sådan art att de kräver en fängelsepåföljd. Han är därtill tidigare ostraffad och brottens straffvärde är inte heller så högt att det inte är möjligt att välja en icke frihetsberövande påföljd.”

Svenska medier tävlar sedan några veckor om att framställa delar av världen som platser där man nästan inte kan leva därför att dessa platser drabbats av en aldrig tidigare upplevd mördande hetta.

”Betongen brinner”, som Alexandra Pascalidou nyss uttryckte det i en rapport från Aten, och gav genom sin liknelse lyssnaren en känsla av att det snarare brunnit i hennes proppskåp.

Men hon är inte ensam om överdrifterna. SR:s man i Malaga rapporterade häromdagen i en rapport att spanjorerna håller sig inne på dagen och inte förrän kring klockan 23.00 visar de sig ute, och först då hör man röster från barn som leker i parker. Orsaken? Temperaturerna pendlade mellan 35 och 37 grader.

Den som vistats runt Medelhavet eller Adriatiska havet vet att förvisso tar många en siesta mitt på dagen – men stränderna är fyllda även på dagen när det är 35 grader – eller för den delen 37 grader – och barnen väntar inte tills det är nästan midnatt för att våga sig ut och leka.

All denna hysteri – och dessa fantasier – är förstås betingade av mediernas behov av att förklara för oss att vi upplever en klimatkollaps som snart blir en klimatapokalyps. Rekordhetta och påstått dödliga temperaturer sägs vara ett bevis på detta.

Det är inte på det viset att jag är motståndare till att miljöfrågor diskuteras. Tvärtom. Jag är fast förvissad om att mänskligheten i sin uppenbarligen gränslösa enfald dagligen föröder, förstör och förgör vår natur – och har gjort det sedan länge.

Men en rationell diskussion om vad man kan göra åt det omöjliggörs av den rådande hysterin; av gråtandet och skrikandet om att alla kokas vi snart till döds i vår egen svett (jo, det finns de som hävdar detta).

Aftonbladet utmärker sig i den hårda konkurrensen om vilken tidning eller teve-kanal som kan piska på paniken bäst.

Vi har granskat ett färskt exempel som tidningen lanserat hårt på sin förstasida.

I ett inslag i Aftonbladet-TV berättar massageterapeuten Daniel Svensson om hur det är just nu i Phoenix, Arizona. Daniel har bott i USA sedan 1990-talet, och senast vi kunde se honom i svensk teve var i TV4:s Hela Sverige bakar 2022, där tog han sig till final.

Han berättar hur olidligt hett det för tillfället är i Phoenix och att man inte klarar sig utan AC, och att han själv överväger att flytta från staden. Att det minst sagt är bra med AC i Arizona behöver vi inte diskutera, det är det även i södra- och centrala Europa. Men kan verkligen de nuvarande temperaturerna bevisa att något speciellt händer med klimatet i delstaten och i Phoenix, och i världen – vilket är vad AB vill få oss att tro?

Här kan du studera inslaget.

På ettan har AB försett inslaget med rubriken: "Du behöver AC – annars dör du".

Rekordtemperaturen de senaste dagarna i Phoenix har varit 47,7 grader.

Men djupdyker man i temperaturstatistiken ser man att årets värmebölja är ganska beskedlig i Phoenix.

Vi befinner oss en bit under de temperaturer som uppmättes i staden i juni 1990, alltså för 33 år sedan.

Så här såg temperaturerna ut då:

25 juni 48,2 grader

26 juni 50 grader

27 juni 50 grader

28 juni 47,7 grader

29 juni 47,7 grader

Ställ de temperaturerna mot dagens rubriker i svenska medier – för det finns fler hysteriska röster än AB:s som har dykt upp ofta senaste åren:

Svt: ”Värmebölja i Arizona: Här är bilderna från den smältande staden”. Smältande staden, nästan i klass med brinnande betong. Det inslaget kom 2017, och då ljög dessutom Svt om att 47,8 var en rekordtemperatur i staden.

SvD: ”I Phoenix i delstaten Arizona uppmättes 46 grader på lördagen. Det är den högsta temperaturen som har registrerats där sedan 1918.” Det här skrev SvD i juni förra året, och är som vi sett ovan inte sant.

En del tidningar har de senaste dagarna påpekat att värmen i Phoenix har hållit i sig rekordartade 19 dagar, så länge har det varit minst 43 grader varmt.

Förvisso sant.

Men 1974 (!) var det lika varmt i 18 dagar, och årets värmebölja ser ut att bli två eller tre dagar längre än den 1974. Kanske inte riktigt så att den skillnaden gör att man hör domedagsbasunerna som förebådar apokalypsen – men de kanske smält i värmen?

43 grader används i sammanhanget som gräns för när man ska tala om rekordvärme, och så räknar man antalet dagar.

Men vill man förfara på så sätt bör man notera att 1 september 1950 var temperaturen i Phoenix 48 grader och under sju dagar i rad låg den då över 43 grader.

I september.

11 juli 1958 var topptemperaturen 48 grader och i åtta dagar låg den över 43 grader.

4 juli 1989 var också topptemperaturen 48 grader, och tio dagar i rad var temperaturen högre än 43 grader.

21 juli 2006 var topptemperaturen 48 grader, och sex dagar i rad var temperaturen högre än 43 grader.

Och så vidare.

Vi kan också räkna fram mängder av perioder då topptemperaturen varit 47 eller 46 grader och lägsta temperaturen varit 43 grader, och rekordvärmen varat i tio dagar eller mer.

Och förresten, 28 juli 1995 var topptemperaturen hela 49 grader. Rekordvärmen varade i 17 dagar.

Höga temperaturer är normalt i Arizona.

30 mil från Phoenix ligger Lake Havasu City.

Där har de högsta uppmätta temperaturerna sedan 1967 i juni, juli och augusti varit 53, 52, och 51 grader. Staden har länge varit en populär stad att flytta till för amerikanska pensionärer som vill ha lite värme, och har varit en av de 100 städerna i USA med mest inflyttning.

Det är statistik från en plats i Arizona som är, och alltid har varit, hetare än Phoenix.

Men Aftonbladet skapar bilden av Phoenix som en plats man måste överväga att fly från på grund av att det är för varmt – och beviset för detta är en utflyttad massageterapeut från Vimmerby som tycker det är lite för hett just nu och som förundras över att Phoenix-borna dricker så lite, och ställer sig frågan: ”Är de halvödlor”.

Med sådana svaga argument försöker medierna skapa klimatpanik.

Visst ska vi diskutera miljö, natur och klimat.

Men inte på det här sättet.

Svenska skribenter och kulturarbetare som vistas ett tag i Neapel levererar alltid förälskade reseberättelser. De har förflyttat sig själv till ett annat land, byt kafébordet på Skånegatan mot ett i Quartieri Spagnoli. Deras kroppar har fått en annan GPS-position, men deras mentalitet är inte förändrad, och den mentaliteten tar sig uttryck i en romantisering av våld, fattigdom och misär, och av de människor som lever i miljöer präglade av detta

När de svenska skribenterna sitter på Skånegatan är det Tensta, Rinkeby och söderförorterna de fantiserar om som platser fyllda av energi och kreativitet – förmågor som dock inte får ett verkligt uttryck på grund av förtryck av varjehanda slag.

När det svenska kulturfolket sitter i Quartieri Spagnoli befinner de sig just i en sådan verklighet.

Och hade de suttit där för 100 år sedan, eller för 200 år sedan, hade situationen varit densamma.

Oavsett var du gör ett nedslag i historien så är Neapel berättelsen om förfall, enfaldigt självvald misär och efterblivenhet.

Men ”självvald” är väl ändå väl drastiskt? Någon annan är väl alltid ansvarig för att människor lever i misär än just de människor som lever i misär?

Nåja. Kanske inte.

När du rör dig i Neapel hänger överallt (precis överallt) fanor och banderoller i fotbollsklubben SSC Napolis färger. Väldigt ofta är de försedda med Diego Maradonas bild. Det var argentinaren som förde klubben till italiensk serieseger förra gången – och det var för 33 år sedan.

Jag förstår att napoliborna en gång i tiden tog Maradona till sitt hjärta – och att han fortfarande har en plats där. Trots att han kom från Argentina förkroppsligade han på något sätt sin nya hemstad. Han var oberäknelig, lat och lynnig, benägen till missbruk av alkohol och droger, hade lätt för att få vredesutbrott, åt alldeles för mycket, och drog sig inte för att fuska för att vinna – en typisk napolitanare med andra ord.

Och så här har det alltid varit.

Stadens eviga trasproletariatet har till och med fått namnge ett socialt skikt som numera återfinns i de flesta städer i Europa. I text om revolutionsåren 1848-1850 i Frankrike talar Karl Marx om hur de styrande agerade:

”För detta ändamål bildade den provisoriska regeringen ett mobilgarde på 24 bataljoner, var och en på 1 000 man, av ungdomar i 15-20-årsåldern. De tillhörde mestadels trasproletariatet, som i alla storstäder bildar en från industriproletariatet tydligt avgränsad massa – en rekryteringsbas för tjuvar och förbrytare av alla slag, som lever på samhällets avskräde, människor utan bestämt yrke, lösdrivare, folk utan hem och härd. Denna kategori människor varierar hos olika folk, beroende på den allmänna kulturnivån hos den nation de tillhör, men typen har alltid lazzaronkaraktär.”

”Lazzaronkaraktär”?

Vad är en lazzaron?

Lazzaron blev under 1700-talet en allmän beteckning på de fattigaste skikten i Neapel; de utan arbete, de som i bästa fall försörjde sig som daglönare, annars som tjuvar, tiggare eller horor. Vid den tiden var Neapel Europas tredje största stad, som horstad betraktat intog den dock en överlägsen förstaplats – här kunde du köpa kroppar och sex oavsett vilka behov eller böjelser du hade. Vilket antagligen bidrog till stadens popularitet bland dåtidens resenärer, vare sig de var förmögna eller konstnärer och författare. Till Neapel skulle man för att få alla sina behov tillfredsställda, vare sig det gällde vackra byggnadsverk eller de egna mer fysiska behoven.

Även ett kallt, kliniskt intellekt som Goethes förfördes av Neapel, som i sin Italienska resa skriver:

”Neapel är ett paradis; alla lever i ett tillstånd av berusad glömska, och det gäller också mig själv. Jag verkar ha blivit en helt annorlunda person, som jag knappt känner igen. I går tänkte jag för mig själv: Antingen var du galen tidigare, eller så är du det nu.”

Goethe noterar i resedagboken sin uppskattning av stadens fattiga eftersom de trots sin misär visar upp en ”förmåga att njuta av det världen ändå erbjuder”.

Och så är det med napolitanarna i dag. De vänder blicken uppåt, mot banderollerna i fotbollsklubbens färger, mot tygsjoken som överallt är spända över gator och gränder och tänker lyckligt: ”Vi vann i alla fall ligan!”

Med blicken vänd mot skyn slipper de se efterblivenheten på gatorna, de överfulla soptunnorna, och det faktum att om man plockar bort de överallt knattrande vesporna i gränderna ser stora delar av staden likadan ut som på 1500-talet.

Och mentaliteten är densamma som på medeltiden (och dessförinnan) – det är just det som i dag gör att klenare förstånd än Goethes fortsätter att låta sig förföras av en stad där människor lever för dagen.

Nästa avsnitt: Hur skapades skiktet av lazzaroner och den napolitanska mentaliteten?

Sällan har en film som producerats av ett mycket litet bolag fått en så stor uppmärksamhet, och drabbats av så många fördömanden. Det vänligaste motståndarna sagt är – med ett litet nedlåtande tonfall – "... kristen actionfilm", det vanligaste är att stämpla den som ett verk av sinnessvaga konspirationsteoretiker.

Filmen Sound of Freedom kostade i sammanhanget blygsamma 165 miljoner kronor att producera. Den släpptes på USA:s nationaldag 4 juli och har hittills spelat in 965 miljoner kronor, och krigar i toppen på intäktslistan med filmer som Indiana Jones 5 och den senaste Mission Impossible-rullen.

Inte illa av en lågbugetfilm. Mission: Impossible : Dead reckoning kostade tre miljarder att producera.

Filmen var klar och  20th Century Fox förband sig i ett avtal att ansvara för distributionen. Men efter att Walt Disney köpt upp 20th Century Fox beslutade de nya ägarna att ställa in distributionen. Angel Studios som producerat filmen köpte då tillbaka rättigheterna och crowdfundade distributionen med hjälp av 7000 bidragsgivare – de fick in 50 miljoner kronor på två veckor.

Sound of Freedom utgår från historien om den verkliga personen Tim Ballard, en före detta amerikansk agent i Homeland Security som grundade en ideell organisation för att bekämpa människohandel. Han lämnade Homeland Security berörd och skakad av den brutala verklighet han mött när hans vägar korsats med offer för sexhandel med barn.

Den som uppskattar actionfilmer lär inte bli missnöjd, och Jim Caviezel i rollen som Jim Ballard har just den där seniga, stenhårda och omutligt tysta framtoningen en actionhjälte ska ha. Ungefär som Dirty Harry gett sig ut på korståg mot trafficking.

Filmen tar oss med på en resa runt om i världen, men fokuserar på Colombia, där Tim och hans grupp infiltrerar olika nätverk av människohandel för att rädda flickor och pojkar från att säljas till rika pedofiler.

Man kunde vänta sig att filmkritikerna borde uppskatta en action-film där hjälten ger sig i kast med ett verkligt – och stort – problem istället för att bekämpa märkliga superskurkar som vill ha världsherravälde.

Men kritikerna har varit märkliga njugga i sin bedömning, för att inte säga öppet aggressiva.

Värst är nog Guardian som går till ett förvirrat angrepp och anklagar filmen för att propagera för konspirationsteorier och för att försöka sprida QAnons budskap.

Hur påstås detta spridande då gå till?

Jo, genom att:

”Traffickingen i filmen uppvisar inget annat motiv än att levererera vad förmögna sexnidingar vill ha, och undviker att nämna allt prat om organhandel, eller skördande av det dyrbara adrenokromet genom satanistiska ritualer”.

Adrenokrom är ett biologiskt pigment som uppstår vid oxidering av adrenalin, och som enligt anhängare av QAnon-rörelsen utvinns ur barnoffer – och förövarna är rika personer, typ de som ingick i kretsen kring Jeffrey Epstein. Adrenokrom påstås göra att den som intar ämnet blir friskare, starkare och lever längre.

Guardian-kritikerns resonemang är märkligt – och fascinerande.

Och avslöjande.

Det räcker med en enkel, rak, actionfilm om kampen mot trafficking för att skribenten ska börja prata om att det rör sig om QAnon-propaganda. Och beviset för det är att det inte förekommer QAnon-propaganda i filmen, och det beror på att QAnon-anhängar är förslagna, förklarar kritikern i Guardian:

”The first rule of QAnon: you don’t talk about QAnon where the normals can hear you.”

Det här innebär att man aldrig kan diskutera faran av pedofila sammanslutningar utan att anklagas för att vara konspirationsteoretiker.

Nämner man QAnon-idéer blir man förstås stämplad sm konspirationsteoretiker, och nämner man dem inte blir man också stämplad som konspirationsteoretiker.

Följden blir att pedofilers makt blir omöjlig att diskutera. Möjligen är det avsikten.

I svenska tidningar har TT:s beskrivning av filmen fått genomslag. Där citerar man en artikel i amerikanska magasinet Forbes som driver linjen att Sound of Freedom är QAnon-propaganda eftersom både Ballard och Caveziel i intervjuer i olika sammanhang talat om mäktiga pedofilgäng där politiker, Hollywood-profiler och finansmän ingår.

Hittills har inga andra artiklar om filmen kunnat upptäckas i svenska tidningar än sådana som utgår från TT:s text, som alltså bygger på Forbes text, som är entydigt negativ – och kopplar filmen till konspirationsteorier.

Frågan kan förstås ställas varför man inte utgår från det amerikanska branschmagasinet Varietys bedömning, som ser till filmen som den är och konstaterar att det rör sig om en:

”… fängslande film som på ett autentiskt sätt belyser ett av vår tids med fruktansvärda kriminella fenomen”.

Men i allmänhet är etablerade media alltså kritiska, som kritikern i Guardian, som också som ett bevis för filmskaparnas bakslughet anför att Bill och Hillary Clinton inte nämns i filmen (de brukar spela en framträdande roll i QAnon-teorier) – på så sätt fortsätter blockerandet av diskussionen om vad till exempel Bill Clinton gjorde på alla sina flygturer till Jeffrey Epsteins pedofil-ö i Västindien. Nämner du Bill Clintons namn i samband med pedofili är du konspirationsteoretiker – pratar du om mäktiga pedofilringar men inte nämner Clintons namn, då är du som sagt också en konspirationsteoretiker, men en bakslug sådan.

Den ende i kretsen kring Jeffrey Epstein som på något sätt drabbats är prins Andrew, och han har väl mest fått lida av Charles III:s onåd, inte av fängelse.

Övriga personer på Epsteins gästlista har kvar makt och positioner.

Bill Clinton behandlas fortfarande som en äldre och vis statsman, Hillary som en potentiell minister i nästa Biden-regering (om det blir en sådan).

Och på tal om en ny presidentperiod för Biden.

Nyligen avslöjade Wall Street Journal att en av grundarna av Linkedin, tech-miljardären Reid Hoffman, hörde till besökarna på Epsteins ö.

Dagen efter skänker Hoffman tio miljoner kronor till Bidens återvalskampanj.

Förstås bara ett sammanträffande.

Och samtidigt kom den senaste i raden av stämningar mot en bank för att den underlättat Epsteins sexhandel där unga flickor utnyttjats av mäktiga män; amerikanska Jungfruöarna stämmer JP Morgan för att bolaget under 15 år sett mellan fingrarna med vad Epstein höll på med och genom finansiella transaktioner underlättade hans sexhandel och övergrepp.

Problemet med Sound of Freedom är inte att den framför konspirationsteorier, problemet är istället kanske att den inte nämner namn.

Men det verkar inte behövas i dagens medieklimat för att försök görs att kortsluta debatten.

En del saker får inte diskuteras.

Det blev ett bra andra kvartal för storbanken Nordea. Den kan rapportera ett rörelseresultat på 22 miljarder kronor, innan kreditförluster (som var tämligen begränsade: 0,4 miljarder kronor).

Merparten av resultatet utgörs av räntenettot – det banken tjänar på skillnaden på in- och utlåningsräntor. Räntenettot har ökat med 40 procent jämför med samma kvartal förra året.

Nordea, liksom alla andra banker, har höjt sina utlåningsräntor i takt med att Riksbanken höjt sin styrränta.

Inget underligt med det.

Men Nordea har uppenbarligen höjt sina utlåningsräntor med råge, det räcker och blir liksom över om man ser till räntenettot.

Detsamma kan inte säga om bankens inlåningsräntor. Den som har satt sina sparade slantar eller sin lön hos banken – den som av någon outgrundlig anledning har sina pengar vilande där – får se deras värde söndergnagt av inflation och höjda räntor.

Nu är det inte på det viset att bankens ledning inte är medveten om att många svenskar kämpar med att få inkomster och utgifter att gå ihop.

När Nordeas vd Frank Vang-Jensen kommenterar resultatet och det ekonomiska läget förklarar han:

”Under första halvåret var det världspolitiska läget fortsatt bräckligt. Samtidigt har makroekonomisk osäkerhet och varaktigt hög inflation satt press på både hushåll och företag. Det var även en turbulent period på finans­mark­naderna”.

Alltså, allt skakar, alla pressas, och då stiger Nordeas resultat.

Men det är inte så att Nordea är en hjärtlös bank – även om de inte visar någon större omsorg om dem som har lån och löner i banken.

Nordea har nämligen fokuserat sina känslor och sin omsorg på de neurodivergenta – personer som har diagnosticerats med till exempel ADHD, autismspektrumtillstånd samt dyslexi och dyskalkyli.

Banken har under sommaren gått ut i en stor kampanj där man förklarar vikten av att alla företag satsar på verklig mångfald, vilket då innebär att de neurodivergenta bereds plats i verksamheten.

Åsa Nilsson Billie, mångfaldschef hos Nordea, menar att ett mänskligt synsätt är en nödvändighet om fler grupper ska kunna inkluderas:

Vi behöver komma förbi ”hur mycket tjänar vi på det?” och våga lyfta fram andra värden, som ”vilka vill vi vara?” säger hon och lägger till:

Oavsett utanförskap är det inte så trevligt att ha en prislapp på sig. Därför är det oerhört viktigt att bredda diskussionen. Där har Nordea ett stort ansvar.

Givetvis är det fint att Nordea inte tänker skygga för att anställa personer som har ADHD, möjligen kan man bli lite orolig å bankens vägnar om de även tänker satsa på individer som lider av dyskalkyli.

Men man kan förstås ställa sig frågan om varför denna vilja att strunta i frågan ”hur mycket tjänar vi på det?” inte gäller alla dem som har sina bolån hos Nordea.

Dock öppnar sig här en intressant möjlighet för dig som har dina bolån hos just Nordea. Kontakta din bankman och säg att du befinner dig inom autismspektrat och hänvisa till att banken deklarerat att de tänker visa speciell omsorg om denna grupp och att prislappen är underordnad.

Visst har du väl under våren och sommaren gått och nynnat på rader som:

”Banan, Melon, Kiwi & Citron

De häller det i drinken och säger "den är god”

Banan, Melon, Kiwi & Citron

Det enda som vi bryr oss i är att bli kanon”.

Eller så har du småskrålat rader ur ”Där gäddan simmar” eller ”Polers”.

För vem gillar väl inte Hooja och blir lite vardagligt smålycklig av deras musik?

Jo, men sådana personer finns – det visade sig när Aftonbladet stort slog upp att de nu kunde ”avslöja” vilka som dolde sig bakom duons masker.

AB:s ställföreträdande ansvarige utgivare Martin Schori försvarade ”avslöjandet”:

”… rent krasst är det inte heller mediers uppgift att spela med i pr-kampanjer."

Det är ett märkligt uttalande med tanke på att AB:s nöjesjournalister, liksom alla andra nöjesjournalister glatt ställer sig i kö för att till exempel intervjua filmstjärnor när storfilmer ska lanseras. De tar den halvtimme de får sig tilldelad och ställer de frågor som de förväntas ställa, och som alla andra ställer – och deltar förnöjt i en pr-kampanj.

Schori har också förklarat att AB vill ”… granska de här makthavarna i nöjesindustrin”. Alltså Hooja.

”Makthavare”?

Det har gått knappt två år sedan Hooja dök upp på den svenska musikscenen.

Det är ungefär 15 år sedan gangsterrap började ta plats i Sverige, parallellt med – och i symbios med – de kriminella gäng som inledde sitt maktövertagande i många svenska förorter.

Det tog 14 år innan AB skrev något om detta samband – och därmed 14 år innan man skriver om personer – ofta maskerade – som har verklig makt, och våldskapital.

Uppenbarligen har AB haft – och har – en förstående inställning till musicerande makthavare i förorten, även om de är maskerade och beväpnade och kriminella. Förståelsen är dock ringa när två grabbar från Norrland uppenbarar sig och är maskerade. Möjligen är de beväpnade om man anser att motorsågar är att jämföra med en AK4.

Men skribenterna i storstaden verkar verkligen tro att Hooja också har tillgång till något slags våldskapital. Erik Helmerson försvarar AB:s ”avslöjande”, och på DN:s ledarsida förklarar han för oss som är kritiska att:

”Det är som att Hooja är bräckliga kärl som varsamt måste skyddas från de hemska Stockholmsmedierna och till varje pris inte får störas medan de backar ihjäl älgar med släp.”

Möjligen försöker Helmerson vara rolig, men det är mindre troligt. En svensk ledarskribent skämtar inte om att döda djur, det vore inte korrekt. Istället bör vi nog utgå från att Helmerson faktiskt tror att det går att döda en älg medan man backar med släp. Och visst, det går nog om man sitter bakom ratten på en Scania 770 S, och älgen samtidigt är döv, blind och så gammal att han är i färd med att vandra i väg för att i stillhet avlida under en stor gran.

Nyckelformuleringen i Helmersons text är när han undrar om Hooja är ”bräckliga kärl”. Det är där tofflorna skaver på Helmersons fötter. Hooja står för allt som är storstadens skribenter främmande, en annan sorts mansideal; tyst, slutet, mer i samklang med naturen än med samhället, och med en ganska ringa förståelse för vad som pågår i samhället, eller snarare rör det sig om ett stort ointresse för livet i storstaden.

För någon som likt Helmerson livnär sig på att ständigt prata och skriva om politik, mansroll, kultur, patriarkat, klimat, och Putin måste det vara nästintill skrämmande att ställas inför män som tycker det är viktigt att förmedla kunskap om hur man kokar kaffe i naturen, eller hur man avgör om man kan elda med veden.

Helmersons (och Schoris) sociala existens och yrkeskarriär är beroende av att de är företrädare för en ny mansroll; undergivna män med insjunken bröstkorg som gillar att ta på sig skulden för allt; slaveriet, misshandlade kvinnor, smältande polarisar och att folk i förorten inte hittar till arbetsförmedlingen.

Nu ställs de inför ett annat mansideal i form av Hooja, och panikslaget ser de hur de två norrlänningarna drar tiotusentals människor på sina konserter, och noterar dystert att riktigt så många kommer det ju inte och lyssnar när Helmerson eller Schori talar på Publicistklubben.

Det rör sig alltså om en slags manlig avundsjuka, eller nåja, det kanske mer kan beskrivas som att omegahannarna känner sitt revir hotat när alfahannarna iförda fleecetröjor uppenbarar sig i skogsbrynet.

I gruppen skribenter som känner sig hotade ingår också SvD:s Lars Berge, som egentligen var den som inledde mediaattackerna på Hooja. Han var förbannad på att Hooja fick så mycket utrymme i media – både i tidningar, Svt och SR – och kallade Hoojas sommarprogram ”propaganda”: ”Finns det ett redaktionellt beslut att nu låta fiktiva karaktärer passera som riktiga människor?”

Berge själv verkar som skribent vara mest inställd på att skriva om det som har något att göra med honom själv, vilket bland annat resulterat i en bok där han försöker utreda huruvida det var sant att hans morfar nästan slukades av en monstervåg.

I den boken får man en känsla för vad Berge anser vara påfrestningar och prövningar.

”Jag ställde mig upp och lutade mig sammanbitet över min MacBook”.

Varför gör han det? Jo, han ska göra ett inlägg i en Facebookgrupp. Det är påfrestningen, prövningen ligger i att bara en person lajkar.

Man får förstå att Berge irriteras av personer som talar och sjunger om hur man överlever i skog och mark.

AB:s ledarskribent Fanny Jönsson utvecklar det mest märkliga försvaret för den egna tidningens avslöjande:

”I dag spåras du överallt, hela tiden. Offline som online. Vill du köpa kontantkort till telefonen måste du sedan förra året legitimera dig. Det gör det lättare för polisen att koppla telefonnummer till kriminella, men det blir också svårare för den som vill ge ett anonymt tips till en journalist.”

Jönsson menar alltså att vi lever i ett övervakningssamhälle, där få kan förbli anonyma och undandra sig överhetens kontroll. Så Jönsson förklarar för Hooja att: ”Tyvärr Hooja, ingen kan vara anonym här längre. Ingen mask i världen hjälper svensken nu.”

En rimligare slutsats vore väl att den egna tidningen gjorde fel som bidrog till att av-anonymisera två folkliga killar som ville undvika uppmärksamhet för den egna personen.

Men problemet är just att Hooja för en ledarskribent framstår som representater för en slags besvärlig och oregerlig urbefolkning, det är inte dem man bryr sig om. Det är folket i orten som är målgruppen, och Jönsson begråter följdriktigt att de som heter ”Ahmed och bor i Biskopsgården" inte längre kan behålla masken.

Då ska minsann heller inte Hooja få göra det, och på något märkligt sätt lyckas Jönsson få det till att det egentligen är Tidöavtalet som framtvingat AB:s avslöjande.

Sydsvenskans kulturskribent Gabriel Zetterström har nog ändå plitat ihop det mest märkliga försvaret för ”avslöjandet”.

Han menade att det var rätt att dra maskerna av Hooja eftersom deras musik är ”kriminellt dålig” och eftersom de ”bygger sitt varumärke på att företräda landsbygden, som talar föraktfullt om allt söder om Dalälven. På ena sidan det onda och respektlösa medieetablissemanget i Stockholm. På den andra två jordade killar från Gällivare som bara vill koka sitt kaffe ifred.”

Finns mycket märkligt med det här resonemanget. Den som lyssnar på Hooja hör inget ”förakt” mot allt söder om Dalälven. Det rör sig mer om en begriplig förundran över att någon kan vilja bo i Stockholm.

Zetterström förklarar också med stolthet: ”Kalla mig elitist/snobbig/föraktfull/stockholmare”.

Och denna önskan kan vi väl villfara, och inbegripa alla Zetterströms kollegor.

Han ska dock ha heder av att erkänna att en av de stora rågångarna i Sverige går mellan ”medieetablissemanget i Stockholm” och alla oss andra. Det är du och jag mot Zetterström, Schori&co.

Men det finns en viktig faktor till som föder och göder medietablissemangets avsky mot Hooja.

Alla de ovannämnda skribenterna har i åratal talat om klimatkollaps och att vi står inför en apokalyps. Förbränd jord, översvämningar och orkaner, ödelagda länder.

Schori och de andra har tjatat om detta sittande på sina innerstadsredaktioner. De har inte förberett sig på minsta sätt för att överleva i den Mad Max-värld de förutspår, där espressomaskinen inte fungerar och tapasbaren stängt.

Att då ställas inför två killar från Norrland som inte tjatar om klimatkatastrofer – men som är förberedda om den kommer – det måste kännas bittert. Mycket bittert.

Svenska partiledare och politiker bråkar nu om vem som gjort mest för att få in Sverige som medlem. Magdalena Andersson menar att hennes krypande för Erdogan grundlade vad hon ser som en framgång, och Kristersson kunde därför nöja sig med lite småfjäskande.

Det finns tre frågor som är märkligt frånvarande i det som nu skrivs om att Sveriges Nato-inträde är klart efter det att sultanen i Konstantinopel gett sitt nådiga tillstånd.

Den första frågan är: Vem eller vilka bär ansvaret för att Sverige i mer än tjugo år varit ett avrustat land utan egen försvarsförmåga? Sverige var ett land där nedrustningen till och med accelererade under Rysslands krig i Tjetjenien och inte ens bromsade in 2014 under inledningen till det pågående kriget i Ukraina. Städer bombades till grus inte alltför långt från ett Sverige där politikerna tömde kasernerna på manskap och skickade hem dem för att spela dataspel och bli allmänt förslappade.

Lite märkligt.

Rimligen borde de politiker som hade ansvariga positioner under nedrustningen av Sverige fördrivits ur politiken (och varför inte ur landet) när medborgarna insett vilken skada de åsamkat nationen.

Om inte förr så borde vi väl inse idag hur de förrådde svenska intressen.

Men ingen ställer Göran Persson, Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt, Stefan Löfven, Ulf Kristersson, Magdalena Andersson och många, många andra till svars för Sveriges utsatthet.

Tvärtom.

Sådana som Andersson och Kristersson anförtros istället ansvaret för att förhandla fram Sveriges ingående i militäralliansen Nato.

Alltså.

Först avrustar politikerna Sverige, sedan ger de sig ut i världen för att hitta någon som kan ge Sverige skydd – och politikernas position är svag eftersom de monterat ner allt det som en gång gjorde Sverige starkt.

Den andra frågan är: Är det verkligen extremt bråttom att gå med i Nato? I regeringens säkerhetspolitiska analys: ”Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge - konsekvenser för Sverige” från 2022 konstaterades att kriget i Ukraina gjort det mindre troligt att Ryssland skulle mäkta med ett angrepp på Sverige. Utvecklingen sedan dess har inneburit att ”mindre troligt” kan skrivas ”tämligen otroligt”.

Ändå denna brådska att få bli Nato-medlem – en brådska som vare sig regeringen eller S-oppositionen visat i något enda annat fall. De senaste veckorna har tankar luftats, och förslag lagts om att snabbt skriva om lagar för att blidka Erdogan.

Varför har man inte visat samma vilja att snabbt stifta lagar för att utplåna de kriminella gängen och IS-terroristerna som finns på svensk mark? Justitieminister Strömmer är synnerligen letargisk i sin framtoning och talar om att det kommer att ta 20 till 30 år innan vi fått bukt med gängen.

Den tredje frågan är: Vad säger att Sverige kan lita på att få beskydd av USA – det land som Nato är beroende av, och det land som i praktiken leder alliansen?

I svensk politisk debatt tjatas det ofta om att ”vi måste lära av historien”, och så börjar alla yra om 1930-talet och Tyskland.

Visst ska vi lära av historien, och låt oss därför studera hur USA behandlat sina allierade – när det verkligen gällt.

Några få exempel ur en mycket lång lista.

I augusti 2021 drar sig USA tillbaka från Afghanistan efter 20 års krigföring i landet. USA har dessförinnan tvingat regeringen i Kabul att under protest frige tusentals ledande talibaner (för att USA vill visa god vilja i fredsförhandlingarna med just talibanerna).

Resultat efter 20 års krig? Landet befinner sig i ett sämre tillstånd än innan USA:s närvaro, och situationen i dag är än värre – på alla områden.

I krigen i Irak, Syrien och Libyen har USA visat sig vara en synnerligen opålitlig allierad. Ena dagen är USA en vän som olika krafter offrar livet för, andra dagen en totalt ointresserad makt som inte bryr sig (fråga kurderna som slogs mot IS).

USA:s rykte i dag som frihetens försvarare utgår mycket från idén om att landet befriade Europa under andra världskriget.

Men många folk upplevde att när det verkligen, verkligen gällde liv och död satte USA andra intressen i första hand.

5 maj 1945 reser sig befolkningen i Prag mot de tyska ockupanterna. General Patton ansöker om tillstånd att snabbt röra sina styrkor österut för att ingripa på tjeckernas sida. General Eisenhower säger ”nej”. Han hade order om att inte stöta sig med Stalin vars Röda Armé också var på väg mot Prag – och som 9 maj kunde tåga in i staden. Och där grundlades den sovjetiska kontrollen av Tjeckoslovakien som varade fram till 1989.

När befolkningen i Warszawa inleder ett uppror sommaren 1944 avvisar Roosevelt alla förslag om att USA ska sätta in flyg för att på olika sätt understödja upproret, eftersom ”… det inte gynnar våra långsiktiga mål”.

Historien visar att varje land som förlitar sig på USA som en vän och allierad riskerar att en dag vakna upp och finna att det egna landets intressen, och den egna överlevnaden som nation och folk inte längre är kompatibel med USA:s ”långsiktiga mål”.

På DN:s ledarsida är man i dag överlycklig. Erik Helmerson drar de gamla vanliga lögnerna om att Sverige ”visade feghet” under andra världskriget och under det kalla kriget.

Men så var ju inte fallet. Sverige leddes under det andra världskriget av iskalla, benhårda och sluga statsmän, som enade över partigränserna satte den egna nationens intressen främst och inte lät sig dras in i stormakternas krig. Detsamma gällde under det kalla kriget då Sverige rustade sig hårt, byggde upp en stark armé baserad på värnplikt och en stark egen försvarsindustri.

Sverige var ett Sparta vid Östersjön.

Nu är Sverige ett nedgånget nöjesfält vid Östersjön.

Och direktionen för nöjesfältet har nog faktiskt inte några förhoppningar om att USA bryr sig speciellt mycket om vad som händer med nöjesfältet. De är mer intresserade av att få beröm av koncernledningen i Washington, och kanske få flytta upp något hack i hierarkin. Stoltenberg behöver ju snart en ersättare.

I förfalskningen av den svenska moderna historien ingår att man försöker låtsas som att neutralitet innebär det vi sett de senaste 20 åren som sorgligt självklara inslag i Sveriges förhållande till omvärlden; pacifism, ”feministisk utrikespolitik”, en krigsmakt som försöker värva rekryter med hjälp av pridetåg, mobila, miljövänliga bajamajor, löften om fria tamponger och att livet på luckan är som ett sommarkollo.

Men verklig neutralitet innebär att man är väpnad till tänderna och kan försvara sig själv.

Den möjligheten har Sverige avhänt sig sedan länge.

Nu har man till och med dragit ut de egna tänderna, och lånat Joe Bidens lösgom.

Vi får se hur länge vi får behålla den i munnen.

Under fem dagar förvandlades många av Frankrikes städer till stridszoner. 4000 gripna våldsverkare, 3000 bilar har brunnit, uppemot sexhundra butiks- och affärslokaler har satts i brand och ofta plundrats. Skador för minst tio miljarder kronor.

När sådant händer i ett stort europeiskt land får man anta att svenska ledarsidor fylls av kommentarer.

Men så blev inte fallet.

Expressens och Aftonbladets ledarskribenter höll tyst i frågan.

Hur var det då med tidningarnas kultursidor? Där brukar man ju sedan mycket länge vara mer intresserad av politik än av litteratur teater och konst.

Och visst skrev Expressen kultur om Frankrike under de dagar då plundrare och mordbrännare härjade. En artikel behandlade en nyöversättning av filosofen Simone Weils verk, en annan recenserade en självbiografisk roman av en fransk kvinnlig överklassadvokat som lämnar man och barn för att leva ut sina lesbiska böjelser genom ett pärlband av one-night-stands.

Aftonbladet Kultur skrev om Marguerite Duras alkoholism – men här hittar man faktiskt också en artikel om det som händer i Frankrike i dag, inte i de små rum där Duras dövade sig med flaska efter flaska.

AB Kultur låter Olle Svenning kommentera händelserna. Han kan ju sitt Frankrike, som det var på 1980-talet då han var utrikeskorre där: Men även om han då såg vad som hände förstod han det inte. Vilket gör att han än mindre kan – eller vill – förstå det som sker i dag. För de olika varianterna av svensk vänster är oftast som de olika varianterna av fransk vänster – den senare anser sig för sin del behöva rösterna från alla dessa förorter fyllda med invandrare från de forna franska kolonierna (och en hel del andra länder).

Dessa ortens röster antas man få om man säger att de som bor i de nedgångna områdena som kontrolleras av gäng egentligen är förtrycka av rasistiska strukturer och staten.

Svenning talar om en lång ”historia av övervåld” från polisen (men han ger mycket, mycket få exempel). Han nämner dock inget om de många fallen av mord utförda av gängen i de franska förorterna.

Enligt Le Monde rör det sig om 236 mord förra året. En ökning med tio procent. Och i Marseille – Frankrikes andra stad – har polisen lite svårt att utöva övervåld mot invandrarna i förorterna. Detta eftersom det är områden som i verklig mening kontrolleras av gängen. Svenning talar om poliser utrustade som i en ”sci-fi-film”. Men de behöver sina pansarfordon för att alls kunna ge sig in i dessa förorter. Det är områden som Macron redan för flera år sedan kallade för ”territorier som republiken måste återerövra”.

Det här är något grundläggande som egentligen inte diskuteras i fransk politik; att de kriminella kontrollerar orten, i mycket högre grad än vad som är fallet i Sverige.

Än så länge.

Entydig statistik

Den bild Svenning ger är alltså en mycket medveten förfalskning av den franska verkligheten. Plundringarna anses vara rättmätiga protester mot polisbrutalitet – när den verkliga brutaliteten; den som utmanar ordningen i samhället – är den som kommer från förorternas gäng.

Siffrorna är entydiga.

Och vad vi står inför är inte ”protester” mot polisens övervåld. Det är medvetna försök från dem som styr förorterna att utvidga sina domäner. Sedan årtionden har de gjort sina framstötar mot resten av Frankrike.

Antalet personer som dödats av poliser genom åren är försvinnande litet jämfört med det antal som mördats av kriminella gäng eller muslimska terrorister. Enligt statistiken för antalet dödade av polisen per 10 miljoner invånare så ligger Frankrike efter både Luxemburg och Belgien och strax före Holland. De tre övriga länderna betraktas inte i något sammanhang som polisstater, finns inget skäl att göra det för att Olle Svenning och andra kulturskribenter gör det.

Den förstörelse vi ser nu med mordbränder är inget nytt. Enligt Catholic News Agency försvinner en kyrka varannan vecka i Frankrike – och det har pågått i åratal. I de fall de förstörs genom brand så är branden anlagd i två tredjedelar av fallen.

Men antalet kyrkor som förhärjas är mycket större; de kanske ”Bara” vandaliseras eller plundras. Rekordåret 2018 vandaliserades 877 kyrkor i Frankrike, mer än två om dagen. Om detta tiger sådana som Svenning still, han är mer intresserad av att försöka övertyga oss om existensen av det där ”rasistiska våldet” som förorterna sägs utsättas för.

Vi kan utgå från att förstörelsen av de katolska kyrkorna inte är följden av ett pågående krig mellan franska katoliker och protestanter, de senare är lite för få till antalet. Vi kan utgår från att det oftast är fanatiska muslimer som ger sig på symboler för ett samhälle de vill erövra, och ibland har de också attackerat och mördat besökare i en pågående gudstjänst – som i juli 2016 Rouen och oktober 2020 i Nice.

Fransmän har länge levt under ett konstant hot från dem som bor i förorterna.

Och de har gett igen – genom att betala 40 miljarder kronor för att rusta upp fastigheter i förorterna.

Tacken för det blev som vi nu sett massförstörelse.

När det gäller Dagens Nyheter uppvisar även den tidningens kommentatorer ointresse för att ett av Europas största länder tvingas sätta in 45 000 poliser för att skydda medborgare och deras egendom. På kultursidorna finns en kort artikel om att journalister skadats under gatustriderna – då blir det intressant, alltså om medlemmar av den egna gruppen får till exempel en ”kofot i huvudet”. Vi får anta att det var en medlem av den plundrande pöbeln som svingade kofoten och inte en polis. En kofot kan knappast betecknas som ”sci-fi-liknande”.

På DN:s ledarsida har man dock tagit sig samman och låtit Lisa Magnusson kommentera det som sker.

Mörka vrår

Hon säger samma sak som Svenning, orsaken till gatustriderna är att: ”… stora områden präglas av en nästan ofattbar hopplöshet, av segregation med historiska rötter som löper ända tillbaka till kolonialismen och slaveriet.”

Därför menar Magnusson att:

”Hela systemet behöver genomlysas och städas ur, ända in i sina mörkaste vrår.”

Alltså, allt är ”systemets” fel, det system som de infödda fransmännen byggt upp – och detta systems polisvåld måste stoppas när det sätts in mot rättmätiga ”protester”.

Men låt oss jämföra med vad Lisa Magnusson skrev om de gula västarna och polisvåld. De gula västarnas protester är en följd av armodet på den franska landsbygden, där människor ställts utan arbete, men drabbas hårt av skatter och höjda priser. Det var de av miljöskäl höjda priserna på drivmedel som drev fram de första protesterna från de Gula västarna.

Och DN:s Lisa Magnusson vredgades 2018, och förklarade då i en ledare att: ”Den medvetna medelklassen måste sluta romantisera underklassen”.

Hon såg protesterna mot ”gröna” drivmedelsskatter som politiskt efterblivna. ”Underklassen” förstod inte sitt eget bästa, för om de gick inte med på denna ”klimatåtgärd” skulle ”jorden brinna”.

Än brinner inte jorden.

Men Frankrike gör det.

Och det tycker Lisa är förståeligt – och försvarligt.

I mediernas nyhetsrapportering används genomgående ordet ”upplopp”, och konkreta situationer beskrivs som ”stökiga”. Det senare känns igen från beskrivningen av våldsamma brott i Sverige i dag. Förr betecknade ”stökigt” i Sverige fyllebråk på krogen. I dag betecknar det mordförsök, knivhuggningar och skjutningar – och numera också till exempel att man i Frankrikes bränner ner bibliotek, skolor och badhus.

Resultatet är att 70 procent av fransmännen vill att Macron sätter in än mer tungt utrustade poliser i inbördeskriget. Det är en opinionsundersökning som inte röner något större intresse i Svt.

Där väljer man istället att intervjua några personer som visar förståelse för mordbrännarna och plundrarna – de har menat att vreden är begriplig på grund av ”polisvåldet”.

PS. Precis när denna artikel skrevs färdigt publicerade DN ännu en ledare av Lisa Magnusson om pöbelhoparna.

Nu tar hon avstånd från dem som bränner ner skolor och bilar och menar att de förstör eftersom de ”fortsätter stå i vägen för de enorma, folkliga protesterna mot de franska myndigheternas väldokumenterade etniska diskriminering, och mot dödsskjutningen av Nahel.”

Hon fortsätter alltså att desinformera om vad som sker i Frankrike och fabulerar om ” de enorma, folkliga protesterna” som då skulle vara fredliga.

Av dem har inget synts.

Vare sig nu eller tidigare.

Och så ”enorma” kan de inte vara eftersom alltså två tredjedelar av fransmännen vill att Macron slår till med statens fulla kraft mot dem som försöker utvidga sitt territorium och sin makt.

I dag inleds årets Almedalsvecka. Första dagen hålls det närmare 200 seminarier och debatter. 42 av dem har klimat, miljö och hållbarhet som tema. Detta i ett land som har EU-rekord i skjutningar och sprängningar.

Bara sex av första dagens tillställningar handlar om kriminella gäng i Sverige, och vad man bör göra åt deras härjningar. Räknar man bort de av de sex evenemangen som behandlar hur man ska hjälpa brottsoffer blir det fyra seminarier kvar (av 200) som på något sätt ska beröra hur man ska stoppa vågen av mord, skjutningar och sprängningar.

Det är exakt lika många som de seminarier som behandlar djurens ställning i Sverige. De senare låter till och med lite mer lockande om man ser till rubrikerna. Ett av dem ska avhandla hur ”hundens superkrafter” ska användas för samhällets bästa. Funderar på att besöka tillställningen för att se om några för mig okända förmågor hos hundar ska avslöjas.

I Svt påstås det dock att det är ”säkerhets- och försvarsfrågor” som dominerar i Almedalen.

Men det stämmer inte. På olika sätt är det den ”stora gröna omställningen” som diskuteras på torg, i seminariesalar, debatt-tält och på utomhusestrader. Det är nämligen här det finns pengar att hämta. Både för företag och kommuner. Pengar från staten (alltså från dig och mig), och pengar från EU (även de från dig och mig).

Därför gäller det att visa upp sig i Almedalen och visa hur hårt man arbetar med den gröna omställningen till ett hållbart samhälle, det kan leda till nya bidrag, eller nya uppdrag och affärer.

Journalisterna spelar med och deltar i diskussioner och debatter med det speciella uppdraget att berätta om att jorden snart kan gå under – om inte den där omställningen sker.

De kriminella gängens avskjutningar av konkurrenter samt dödandet av oskyldiga som ”befinner sig på fel plats vid fel tillfälle” intar en märkligt undanskymd ställning i årets Almedalen.

Man kan tycka att när nu de styrande för de mest våldshärjade kommunerna i Sverige uppenbarar sig i Visby så vill de diskutera med varandra vad som kan göras för att en gång för alla få stopp på mördandet och gängens växande inflytande.

Vad gör till exempel socialdemokraternas Katrin Stjernfeldt Jammeh som är kommunstyrelsens ordförande i Malmö?

Hon deltar i två seminarier. Det ena handlar om hur viktigt det är att det byggs en tunnelbana som förbinder Malmö med Köpenhamn.

Det andra om behovet av mer el i – eller snarare till – Malmö. När det gäller tunnelbanan undrar jag dock om de styrande i Köpenhamn verkligen vill ha en tunnelbanelinje som ständigt och snabbt kan forsla problem från Rosengård till Ströget.

En annan våldshärjad kommun är Botkyrka. En representant för kommunen deltar i tre seminarier. Två av dem handlar om hur upphandlingar kan bidra till ett mer hållbart och grönt samhälle, det tredje handlar om hur kommuner ska bekämpa gängkriminalitet – där representeras Botkyrka av det kommunala bostadsbolaget. Med tanke på kommunens defensiva inställning mot kriminella ska personen väl berätta om hur man satsar på att bygga skyddsrum för kommunens hederliga invånare.

Eskilstuna som i verklig menat krigat sig upp i toppen när det gäller gängvåld i Sverige kommer upp på sex seminarier – fem av dem behandlar följande frågor:

• Behovet av kvinnliga investerare. (Är det verkligen ett brännande problem i en stad där folk skjuts på skolor?)
• Äldrevård
• Bostäder för äldre
• Fler scener för livemusik
• Stöd till de hemlösa
Av de ovanstående punkterna är det inget som gör att man får en känsla av att det är Sveriges mest våldshärjade stad vi talar om, kommunen där mass-slagsmål mellan niondeklassare slutar med knivskärningar. De gamla hemlösa missbrukarna i staden är inte indragna i strider om vem som ska langa knark var, och fler scener för livemusik i Eskilstuna lär inte hjälpa till att lösa problemen med skjutningar.

Det sjätte seminariet med deltagande från Eskilstuna har rubriken ”Socialdemokratins samhällsanalys och vägval - vilka frågor?”. Där deltar Josefin Helleday som är kommunstyrelsens vice ordförande, och hon ska under två timmar vara med i en diskussion om: ”Hur stort är behovet av en ny samhällsanalys och hur hoppas våra gäster att den kommer att skilja sig ifrån tidigare politikutvecklingsarbete?”.

Alltså, en representant från Eskilstuna ska tillsammans med andra socialdemokrater prata om huruvida det behövs pratas mer om ”hur man ska knäcka gängen”. I sanning mycket hoppingivande.

Min egen idé om hur man knäcker gängen är att man utdömer som straff att gängkriminella tvingas lyssna på seminarier och debatter i Almedalen.

Låter inte det som ett tillräckligt strängt straff?

Jodå, det är det.

De skulle skratta ihjäl sig.

Den som hävdar att det finns en svensk kultur, och att midsommarfirandet hör till denna kultur kan få vissa problem med att leda det i bevis. Midsommaren firas bevisligen troget, hängivet och lustfyllt av svenskar, men högtiden har avsatt mycket få avtryck i svensk prosa, lyrik, målarkonst och musik.

Visst finns det ett oändligt antal verk som skapats för att beskriva den svenska sommaren, men de som skildrar just midsommaraftonen och den förtrollade natten därefter – de är lätt räknade.

Så kanske midsommaren och dess firande därför i egentlig mening inte kan sägas vara en del av svensk kultur?

Men det är precis tvärtom.

Just att midsommarfirandet är så frånvarande i den kultur som tar sig formen av texter, dikter, målningar och musik visar att de som ägnar sig åt att skapa den typen av kultur är upptagna med andra och viktigare saker under firandet än att stå vid ett staffli eller göra minnesanteckningar i block eller iPhone, för att senare kunna formulera upplevelsen i en text.

För en hel del av kulturutövarna kan det också vara så att de faktiskt inte minns riktigt vad de gjorde under festligheterna, och därför inte kan återge det. Nubbens ställning är stark i midsommarens firande. Först var det helan, sedan halvan, tersen, kvarten … bort till lilla Manasse, och den rackaren är det sista och enda man minns när man vaknar invirad i ett nät i en fiskebod. Kan vara svårt att skapa kultur av sådant.

Det är lätt att ironisera över mycket av det valhänta i dagens svenska midsommarfirande. Ungefär som Alex Schulman gjorde förra året då han krävde midsommarfirandets avskaffande:

”Vi var hundra själar på plats, vi satt på ett lapptäcke av picknickfiltar som alla bar kaffefläckar i olika färg och storlek. Och allt var inte bara långsamt, utan avstannande, vi tänkte att vi kanske hade fastnat på den här picknickfilten för evigt, att vi skulle leva och dö här, men så plötslig aktivitet … Spridda applåder som försvann i vinden. Vuxna fnissiga … Högtalarsystemet som alltid svajade, någon slog med pekfingret på micken, hälsade välkommen. Dragspelsljudet lät avlägset och kusligt, upp allihopa! Upp och dansa! Och vi samlades runt stången och dansade små grodorna är lustiga att se, vuxna barn tittade äcklat på, små barn förstod inte vad som försiggick, men glädjen och hysterin bland de vuxna växte, alla ska dansa! … En ångestens cirkel bildades.”

Schulmans argumentering är i sig något märklig eftersom vi skulle få avskaffa rätt mycket om vi inte accepterade valhänthet och dålig organisation. Vi skulle antagligen få avskaffa det mesta av det umgänge som sker mellan människor, både till fest och till vardags. Jag misstänker väl att det egentligen också är just det Alex Schulman vill, han fylls av motvilja när han ser vanliga människor roa sig.

Och hur mycket skulle bli kvar av de svenska statliga verken och myndigheterna, för att inte säga riksdagen om vi inte tillät illa organiserad verksamhet. Dåligt framförd musik, och klumpig dans synes mig vara rätt oskyldiga företeelser vid en sådan jämförelse.

Men jag tror inte Schulman vill förbjuda statens verksamheter, snarare tvärtom.

Men varför firar då svensken midsommar?

Det brukar vara populärt att förklara det genom att berätta om forna tiders firande och hedniska riter. Men kanske är förklaringen mycket enklare än så, och kanske får vi den om vi läser I Önnemo, läsebok för andra skolåret, utgiven 1912, författad av Anna Maria Roos. Där berättas det att:

”Det var förstås ingen, som arbetade på midsommaraftonen mer än det allra nödvändigaste. Pojkar och flickor gingo och drevo på vägarna. Och så träffades förstås Järker i Backgården och Gustav i Sörgården om en stund igen.
– Ska vi kanske resa en majstång ändå, undrade nu Järker.
– Å nej, det är så besvärligt, menade Gustav. Det är trevligare att gå och vara ledig.
– Ja, det är allt det, tyckte Järker.
Efter en stund träffades de igen. Och då var Karl, äldsta sonen i Norrgården, i sällskap med Järker.
– Har ni inte tänkt resa någon majstång, pojkar?, frågade Karl.
– Neej, det är så besvärligt, tyckte båda pojkarna. Men vi kan ju gå och titta på den gamla stången.»
Och så gingo de till den plats invid den största Sörgårdsladan, där stången ännu stod sedan i fjol med vissna kransar.
Det var en präktig stång, det kunde ingen förneka. Mycket hög var den och alldeles rak. Men så hade den också blivit utvald med omsorg och legat i spänn i flera veckor för att bli riktigt rak. Det var för fem år sen, och den hade använts år efter år.
– Vi hade allt roligt här förra midsommaraftonen.

– Ja, det var väldigt livat, medgåvo de båda andra.
– Om vi ändå skulle klä den? sade plötsligt Järker.”

Och det gör de, de uppbådar dem som bor i byn. Alla får sig en uppgift tilldelad, och:

”På så vis kom det sig, att när mot aftonen stången var färdig och restes, voro alla människor där, väl halva socknens folk. Ja, även kyrkoherdens och klockarens hade kommit dit för att se på. Och grann var stången, det var säkert det.”

Så enkelt var det. När man såg den gamla midsommarstången såg man resultatet av det arbete som skapat den, mindes hur vacker den hade varit året innan, och dessförinnan – hur vissna kransarna än var nu.

Värt att bevara genom att åter maja stången.

Det Anna Maria Roos här underfundigt förmedlade till de små barnen var insikten om att man inte alltid vet varför man ursprungligen firar något. Det man firar är de vackra uttryck det tagit sig genom historien, även om den ursprungliga kraften, och skönheten i firandet inte är lika stark som den var för 1000 år sedan. Och som samhället utvecklas blir avståndet längre och längre till det som en gång var. Men det som fanns kan åtminstone delvis återupplivas genom själva traditionen att fira midsommar – genom själva riterna, även om de bara är mycket bleka varianter av det som en gång var. Det för människor tillbaka till begynnelsen, till en tillvaro mer i samklang med naturen och det en människa egentligen är och borde vara.

Och om vi avbryter firandet av de riterna, eller totalt förändrar dem – då bryter vi ett band vi behöver mer än någonsin.

Anna Maria Roos skrev även folkskolans läsebok för första skolåret. Den utgavs också 1912. Titeln var Sörgården. Ett begrepp som lever kvar än i dag, även om inte den underfundiga folkliga visdomen i läseboken alltid lever kvar. Men även om mycket få idag känner till innehållet i läseboken Sörgården, lever det ändå kvar hos många som en bild av vad som menas med Sörgården. Bilden finns kvar där, och uppenbarar sig ibland i form av drömmen om den röda stugan, och fridfull samvaro med människor, djur och natur.

Men de två läseböckerna möttes vid utgivningen av kritik från radikala kretsar. De ansåg att Roos idylliserade landsbygdsskildring inte tog hänsyn till moderna barns vardag och samhällets utveckling.

De som ansvarade för utgivningen av läroböcker gav dock Roos sitt fulla stöd. De förklarade att Roos vackert och begripligt till barn förmedlat det som skulle förmedlas; att landsbygdens människor var ett föredöme vad gällde hembygdskänsla och fosterlandskärlek. Och läseböckerna skulle lära barnen vikten av ödmjukhet och ge kunskap om växter och djur.

Det ansågs vara viktigt just på grund av urbaniseringen och samhällets utveckling.

Rimligen borde de som ansvarar för läroböcker tänka på samma sätt i dag – när urbaniseringen gått ännu längre.

Men så länge barnen fortfarande sjunger Tre små gummor och Blåsippan ute backarna står är inte allt förlorat (Anna Maria Roos skrev texten till de sångerna).

Och inget är heller helt förlorat så länge människor dansar runt majstången. Även om de kanske inte riktigt vet varför.

För två veckor sedan inledde vi en granskning av åklagare Daniel Sunesons karriär. Han är den åklagare som för två veckor sedan försatte en ledande medlem av ett kriminellt gäng på fri fot efter två dygn – efter att gängmedlemmen kört på och dödat en elvaåring. I den inledande granskningen kunde vi konstatera ett antal andra märkligheter i Sunesons tidigare karriär, som när han inte begärde utvisning av en utländsk pedofil som dömdes för tiotals fall av övergrepp.

Vi bestämde oss för att studera Sunesons karriär närmare, och gå igenom fler av de fall där han varit åklagare.

När jag kommer till ”Fallet Elias” tänker jag först lägga det åt sidan. Det finns få saker som är så svåra att skriva om som vårdnadstvister som eskalerar till den nivå där parterna i kampen om det gemensamma barnet slungar anklagelser mot varandra. I fallet Elias är det inte anklagelser av det mer vardagliga slaget; typ ”… han gick aldrig ut med soporna” eller ”…hon släppte alltid iväg barnen till skolan utan frukost”. Här står vi inför mer brutala påståenden. En av parterna anklagas för att vara vara ”pedofil”, den andra parten för att vara besatt av ”vanföreställningar” på grund av ett borderline personlighetssyndrom.

Ofta brukar båda parter i sådana fall lyckas uppbåda läkare och psykologer till sitt stöd, i fallet Elias – som med tiden får stark uppmärksamhet i media – dras också politiker in, liksom förstås socialtjänsten och olika intresseorganisationer. Kampanjer startas i sociala media – för mammans rättigheter, eller för pappans.

Jag noterar mängden journaler, utsagor, skriftliga omdömen och förhör jag måsta vada igenom för att få en bild av fallet.

Min tvekan växer. Finns så många andra Suneson-fall att studera.

Men jag har ändå inte riktigt bestämt mig när jag tittar på Bo-Göran Bodins prisade dokumentärserie ”Att rädda ett barn”, som handlar om just fallet Elias. Bodin är en synnerligen meriterad  grävande journalist, nu ska jag väl få hjälp att förstå vad som är rätt och fel i den här historien, vem som är god och ond – och vilken roll åklagaren Daniel Suneson spelat.

Efter att ha betraktat de tre avsnitten är jag bara mer förvirrad – och dessutom irriterad.

Och misstänksam.

Känslor eller kalla fakta?

Om man ställs inför ”undersökande dokumentärer” som säger sig gräva fram sanningen, men som uppenbart är filmade och skapade för att frammana känslor hos tittaren ska man som betraktare bli på sin vakt. Dokumentären Att rädda ett barn satsar hårt på att skapa stämning; sol som tittar fram genom grenverket en vårdag, eller vintriga öde vägar där de flackande ljusen från bilars lyktor rör sig genom det karga landskapet eller ensamma individer på underjordiska tunnelbanestationer där det märkligt nog verkat ha regnat in.

Och nästan hela tiden en smetig, såsig musik som ackompanjerar skeendet.

Jag vill som tittare ta ställning till rena, kalla fakta. Håller fakta behöver jag inte stämningsbilder och sentimentala stråkar. Vill jag ha det senare tittar jag på en lämplig långfilm.

Men det som gör mig mest fundersam är att den person jag granskar, åklagaren Daniel Suneson, inte riktigt förekommer i dokumentären. Det gör heller ingen annan åklagare som varit aktiv i fallet. Heller ingen polis. De är som skuggfigurer.

Ett stort antal personer intervjuas i de tre avsnitten. När polis och åklagare dyker upp i förloppet är det genom att Bodin i förbigående nämner att det förekommit fyra polisutredningar.

Jag kliar mig i huvudet. Vi står inför en av de mer uppmärksammade och uppslitande vårdnadstvisterna på årtionden, den har pågått i åratal. Men den som gör en dokumentär om fallet intervjuar ingen åklagare eller polis som varit aktiv i fallet. Kanske har Bodin gjort det – men valt att klippa bort det.

Varför i så fall?

Detta finner jag smått obegripligt.

Den försvunne åklagaren

Fallet har i åratal hanterats av rättsapparaten, och Suneson har varit åklagaren som hanterat ärendet i den utdragna slutfasen.

Suneson är själva motorn i slutfasen, det är han som gjort bedömningarna, viktat och vägt material, beordrat förhör med för utredningen intressanta personer. Beordrat andra åtgärder.

Men vi får aldrig ordentligt möta personen som styr processen.

Istället är det journalisten Bodin som med hjälp av en symfoniorkester och stämningsfulla filmsekvenser agerar utredare och åklagare, och till slut fäller sin dom.

Bodins dom är klar, pappan är oskyldig. Pappan är inte våldsam pedofil och en fara för sitt barn. Mamman däremot är antagligen gravt störd, och dessutom farlig eftersom hon har stöd av grupper och personer som anser att det finns pedofila nätverk i Sverige vars medlemmar skyddar varandra.

Min egen ståndpunkt i frågan om det är pappan eller mamman som har rätt?

Jag har ingen.

Även efter att ha vadat mig fram genom det tillgängliga materialet kan jag inte ta ställning, och jag vill inte göra som Bodin – utgå från att idéen om att pedofila nätverk där makthavare ingår är en totalt rubbad konspirationsteori. Det har nämligen ingen betydelse för frågan om hur åklagare Suneson skött sina uppgifter.

Det är det jag själv vill veta och förstå i detta fall.

Jag vill veta vilka åtgärder åklagare vidtagit för att reda ut fallet. Hade det behövt pågå i åratal. Om så är fallet? Varför?

Undvika påverkan av tidsandan

Som journalist måste man vara vaksam för strömningar i tiden. När dokumentären Att rädda ett barn produceras har ett tydligt inslag i kulturkriget i västerlandet blivit frågan om pedofila mäktiga nätverk. Kulturkriget i denna fråga har inletts i USA och sedan spillt över till Sverige. Åren 2019 och 2020 växer sig Qanon-rörelsen stark i USA, och får uppmärksamhet genom sina konspirationsteorier – som kan ta sig många uttryck. Bärande i teorierna är dock idéen om att den amerikanska staten kontrolleras av pedofila nätverk, men att Donald Trump i all hemlighet förbereder en utrensning av dessa.

Qanon är ett exempel på hur löskokta spekulationer och fantasier förgiftar det offentliga samtalet. Plötsligt förflyttas diskussionen till att gälla huruvida gissningar och spekulationer är sanna eller inte – diskussionen gäller inte längre det som bevisligen och verkligen händer.

I slutet av 2019 och början på 2020 börjar svenska medier uppmärksamma att Qanon-idéer spritt sig till Sverige. Vinklingen i rapporteringen är tydlig. Qanon-anhängare är galna eller åtminstone ordentligt förvirrade. De tror på pedofila nätverk – vilket innebär att alla som tror på pedofila nätverk är galna eller åtminstone ordentligt förvirrade.

Det är svårt att efter att ha sett serien inte misstänka att Bodins egentliga mål var att vara först på plan med att visa upp en svensk Qanon-rörelse.

Men då har han använt ett barn som far illa och en uppslitande vårdnadstvist som ammunition i kulturkriget. Det gäller oavsett om det är mamman eller pappan som har rätt.

Vad är huvudfrågan?

Som journalist kan man bara vara intresserad av en enda sak: vad har egentligen hänt?

Och i mitt fall är jag inte ens intresserad av om pappan eller mamman har rätt eller fel.  Jag söker svaret på en annan fråga, jag vill veta hur Suneson skött sitt ämbete. Har åklagare och polis gjort sitt jobb i fallet Elias? Det är de som ska göra förarbetet för att en domstol ska kunna avgöra vem som har rätt och vem som har fel. Det är egentligen inte min eller Bodins uppgift; vi kan granska vad rättsapparaten gör, och visa när de felar och sviker. Eller konstatera när de gör rätt.

Men frågan om polis och åklagare hanterat ärendet korrekt är frånvarande i Bodins dokumentärserie. Den ställs aldrig. Vi förutsätts anta att så är fallet.

Alltså bestämmer jag mig – motvilligt – för att fallet Elias ändå ska ingå i granskningen av åklagare Sunesons verksamhet.

Fallet i korthet

• Fadern och modern skiljs, och har delad vårdnad.

• Modern säger sig efterhand bli orolig för blåmärken och skador på pojkens kropp, hon misstänker att det är fadern som skadat pojken. Hon uppsöker upprepade gånger läkare, och anmäler till socialtjänsten.

• Flera läkare anmäler, inte för att de tar någon ställning i frågan om vem som tillfogat barnet skador, utan för att de ska göra det när de finns skäl att tro att misshandel eller övergrepp förekommit.

• Socialtjänsten tillsätter en konsult för att utreda det hela. Konsulten som är en erfaren socionom levererar en utredning som talar till pappans fördel.

• Denna utredning kommer att väga tungt i polis och åklagares följande utredningar – och i deras nedläggande av utredningar. Den kommer också ha betydelse när pappan tilldöms ensam vårdnad i tingsrätten.

Detta kan vi kalla för fas 1 i denna utdragna och tragiska process.

Borderline-"diagnos"

Och vad vet jag, det kanske blev rätt utfall i tingsrätten, när pappan fick vårdnaden.

Men det finns vissa problem med hanteringen.

Den konsult som levererar den inledande rapport som socialtjänsten beställt – en rapport som kommer att styra utvecklingen – gör rapporten till vad som närmast innebär att en diagnos ställs på mamman. Det sker genom att mamman beskrivs som en mycket manipulativ person med mentala problem som lider av borderline personlighetssyndrom, och därmed följande vanföreställningar. De som ställer dessa "diagnoser" är pappan, och pappans släktingar vars bedömningar utförligt refereras. Dessa släktingar beskriver samtidigt pappan i berömmande ordalag.

När jag läser tingsrättens dom finner jag den först välbalanserad och saklig. De gör som de ska göra; viktar olika vittnen och bedömer deras trovärdighet, vilket gör att vänners, och släktingars uttalanden tillmäts en tämligen ringa betydelse. När pappan och dennes juridiska företrädare uttrycker oro över mammans beteende konstaterar rätten att man måste förstå om en mor inte alltid är balanserad om hon misstänker att hennes barn utsätts för övergrepp.

Men sedan kommer det som får mig att fundera.

Rätten lutar sig mot de utredningar socialtjänsten gjort, samt konstaterar att inga läkare kunnat konstatera att det finns skador som kan vara grunden för oro.

Läkares bedömningar

Den dokumentation jag tagit del av del av gör att jag vet att det finns tre läkare som alla i skrift formulerat och anmält att de misstänker att Elias kan vara utsatt för misshandel, i deras utsagor finns formuleringar som: ”… jag fattar då förstås en allvarlig misstanke om att det kan föreligga barnmisshandel”.

Men de anmälningarna har av socialtjänsten bedömts som ointressanta.

Tingsrättens dom vilar på denna bedömning av socialtjänsten.

Och polisens nedlagda utredningar utgår också från socialtjänstens bedömningar.

Alltså kan rätten konstatera att inga läkare misstänkt att pojken misshandlats.

Det är läkarnas utsagor som får det att gnaga i mig, och i processen fram till domen 2018 har vare sig socialtjänst eller polis ställt sig den grundläggande frågan: vem har skadat barnet?

Svaret på frågan kan förstås vara att de tre läkarna är helt inkompetenta – de har sett skador där det inte finns skador, eller de kanske är svaga individer som påverkats av modern, men är det inte lite svårt att tro på den förklaringen när man ställs inför tydliga utsagor – som när en läkare talar om: ”allvarlig misstanke om att det kan föreligga barnmisshandel.”

Om vi inte har att göra med tre inkompetenta eller missledda läkare – vem har då skadat barnet?

Återstår pappan och mamman som möjliga troliga förövare.

Återigen.

Jag vet inte vem som är skyldig.

Men så här långt i berättelsen vet jag att vare sig polis eller åklagare egentligen verkar bry sig om det. För om de kommer fram till att pappan är oskyldig måste alltså mamman vara den som orsakat skadorna. Rimligen borde hon då utredas och ställas inför rätta.

Det har heller inte skett. (Vi kommer i senare avsnitt att granska vad läkarna sagt och inte sagt i detta fall – även de som inte upptäckt några skador).

När det gäller frågan om pappan är den möjliga förövaren kan jag konstatera att det dröjer två år efter den första anmälan innan han kallas till förhör – då av Daniel Suneson.

Och när pojken kallas till förhör är det i pappans sällskap.

Det är några av de märkliga turerna i det av Suneson ledda utredningsarbetet.

Och som sagt – pappan kanske är oskyldig, men har polisen utrett detta på ett korrekt och förutsättningslöst sätt?

Och i vilket fall, varför verkar ingen bry sig om de dokumenterade skadorna?

De kommande veckorna kommer vi att gå djupare i det här fallet, och möta några av dem som agerat i frågan.

Men nu finns det förslag på att Marabouparken ska byta namn.

Varför?

Det är inte en följd av klara, logiska tankar utan en följd av just det där hysteriska babblet.

Förslaget kommer från Johan Storåkers (L), som vill att kommunen ska markera sitt stöd för Ukraina i det pågående kriget. Och eftersom Marabou numera ägs av ett företag som har produktion i Ryssland så ska inte längre Marabouparken få heta just Marabouparken.

Personligen tror jag att Storåkers förslag mest utgår från att han och andra liberaler egentligen avskyr Marabouparken i sig, och att de gör det av samma orsaker som jag ser den som en plats där man kan hämta styrka och vederkvickelse.

Parken började byggas i direkt anslutning Maraboufabrikens anläggningar under 1930-talet. Direktören Henning Throne-Holst ville se en park där chokladfabrikens arbetare och tjänstemän kunde vila sig, samla kraft och inspireras. Vackra promenadvägar mellan välskötta gräsmattor, träd och buskar. Givetvis en bassäng. Pelare, portaler och stenlagda terasser. Vi förflyttas tillbaka till en trädgård från romartiden. Throne-Hols kunde uppenbarligen sin Cato den äldre.

I Marabouparken finns – precis som i en forntida romersk aristokrats trädgård – statyer och konstverk som ska påminna betraktaren om den styrka och skönhet människan är förmögen till som individ. Om viljan finns. Statyerna började resas redan när parken anlades och har med tiden växt i antal.

Här finns bland annat Nils Möllerbergs Boxaren, Bror Hjorts Margit, Ivar Johnsons Kvinna vid havet samt hans verk Kungen rider Eriksgatan, här finns Vigelands och  Knöppels djurstatyer (vem blir inte lite lycklig av att betrakta Vigelands lekande björnar?).

Bland statyerna finns också verk som ger styrka för den som ska bearbeta sorg och saknad.

Marabouparken skapades av en kapitalist och företagsledare som månade om alla sina anställda, som ville göra dem till starka och kultiverade individer, förena dem med arvet från antiken.

Jo, jag vet att det är svårt att föreställa sig sådana företagsledare om man ser sig om i dagens Sverige. I bästa – eller värsta fall kanske man ska säga – erbjuds istället för en romersk park kuddrum och fruktkorgar.

Men den där andra sortens företagsledare fanns en gång i tiden.

Just därför ska vi bevara namnet Marabouparken. Det minner oss om den där andra tiden, om ett annat Sverige, och ett annat kulturarv.

Att liberalen Storåkers vill klippa det bandet beror paradoxalt nog på att han inte ser det bandet. Visst, han ser träden, dammen, portalerna, pelarna, statyerna. Men han förstår dem inte.

Jag är rätt säker på att han när han betraktar parken tänker: varför finns det inte en hoppborg?. Och skulle man inte kunna ha några tombolastånd därborta (fast Marabouchoklad får förstås inte finnas bland de möjliga vinsterna), och skulle man inte kunna hyra små golfbilar så man slipper gå runt i parken?

Parken ritades av Sven Hermelin

Throne-Holst och Sven Hermelin förenades av sin vilja att med  med naturens, arkitekturens och konstens hjälp bekämpa alla de negativa följderna av urbanisering och industrialisering.

Vid sin sida hade Hermelin den begåvade landskapsarkitekten Inger Wedborn, vars förmåga under årtionden skapade många vackra platser runt om i Sverige.

Under en period på 1930-talet arbetade Wedborn som landskapsarkitekt i Tyskland. Hennes uppdrag var att se till forma naturen kring det gigantiska projektet Reichsautobahn på ett sådant sätt att motorvägarna smälte in i en naturskön omgivning.

Låt oss hoppas att Johan Storåkers inte får reda på detta. Tänk själv vad liberalerna skulle kunna göra av att en av de två arkitekter som skapade Marabouparken var verksam i Tyskland på 1930-talet.

Antagligen skulle liberalerna kräva att Marabouparken stängdes.

Under onsdagen bestämde sig en sjuksköterska och en sjuksköterskeelev för att de inte var nöjda med att vårda sjuka människor.

De ville vårda ett klimat de tyckte var sjukt, och begav sig därför till Nationalmuseum i Stockholm.

Där limmade de fast sig vid skyddsglaset på Claude Monets tavla Konstnärens trädgård i Giverny, och de lämnade också röda handavtryck på skyddsglaset. Det är oklart om de röda handavtrycken kommer sig av att de lämnade sjukhuset utan att ha tvättat händerna efter att ha vårdat patienter med blödningar.

Väl fastlimmade skrek de ut sitt budskap om att något måste göra med en gång – annars: ”Det som kommer kan vi inte ens föreställa oss. Barn och äldre dör först.”

Emma & Maj, sjuksköterska respektive sjuksköterskestudent, idag i aktion på Nationalmuseum. Läget är så jäkla kritiskt. Därför satte de röda handavtryck & limmade fast sig på skyddsglaset på Monets kända tavla Konstnärens trädgård i Giverny. #återställvåtmarker pic.twitter.com/Gr0bFzqHDX

— Återställ Våtmarker (@vatmarker) June 14, 2023

Vad är det då som måste göras?

De två kvinnorna tillhör organisationen Återställ våtmarker, som anser att vi befinner oss ”mitt i den största katastrofen i mänsklighetens historia”. De tillhör alltså Team Greta, och det är klimatet de oroar sig för. De fylls av fasa eftersom "torrlagda våtmarker orsakar 25 procent av Sveriges koldioxidutsläpp". Därför vill de att regeringen börjar återställa utdikade våtmarker samt förbjuder torvbrytning.

Om vi för enkelhetens skulle antar att Återställ våtmarker har rätt – hur stort utsläpp av växthusgaser är det vi talar om för Sveriges del? Det rör sig årligen om cirka 11 miljoner ton koldioxidekvivalenter – en femtedel av landets utsläpp enligt Naturvårdsverket.

Det utgör 0,2 procent av de globala utsläppen.

Kina står i dag för en tredjedel av de globala utsläppen.

Det senaste årtiondet har Kinas utsläpp ökat med 25 procent – och Kinas utsläpp kommer att fortsätta att öka, bland annat på grund av att regimen i landet sedan maktövertagandet 1949 satsat på enorma utdikningsprojekt. Kina är ett av de länder i världen som torrlagt mest våtmarker.

2018 infördes i Kina förvisso förbud mot utdikning för kommersiella syften, som att utvidga städer eller bygga semesteranläggningar. Men åren därefter har det ständigt rapporterats om hur lokala myndigheter på olika sätt trixar för att kringgå lagstiftningen.

Dessutom är stora nationella satsningar på infrastruktur undantaget från förbudet, och eftersom man i Kina satsar hårt på bygget av vägar, järnvägar och dammar för elektrifiering kommer det att dikas, och dikas mycket. Man planterar också stora arealer skog i våtmark, och då är dikning tillåten.

Dessutom är projekt kopplade till försvar och krigsmakt undantagna från förbudet – och där satsar man ju också ordentligt.

Från Återställ våtmarkers eget perspektiv borde de därför omgående bege sig till Kina för att protestera. Det finns tavlor av Monet där också. 2021 köpte en kines in Näckrosor för 250 miljoner kronor.

Visst är Sverige ett land med relativt sett stor andel torrlagda våtmarker. Men det är också ett land där det metodiskt satsas på att återställa våtmarker. Vi har dessutom ungefär 90 000 kvadratkilometer orörd våtmark i landet, vilket internationellt sett är en mycket hög siffra. Sverige är ett världens tio mest våtmarksrika länder. 20 procent av Sveriges areal är våtmark. I Kina är fem procent av arealen våtmark – och den minskar med några procent varje år. Det gör den inte i Sverige.

Alltså borde det rimligen vara mer intressant för organisationen Återställ våtmarker att fokusera på vad som händer i Kina – och helst av allt protestera på plats.

Det är också lätt att i den pågående debatten glömma bort allt gott utdikning av våtmarker fört med sig i Sverige tidigare i historien.

Att leda om vatten har jordbrukande människor alltid gjort. Dikning omtalas redan i 1200-talets landskapslagar. 1539 påbjöd Gustav Vasa utdikning:

”Därföre bjude Vi eder, alle, att dika edra åkrar och rödja skogen av edra ängar, och att I icke uti den måtton sparen arbete eller möda. ”

De många utdikningarna och torrläggningarna som bönder de följande århundradena genomförde på sina marker för att kunna öka sina odlingar kompletterades från 1800-talet med storskaliga statligt understödd satsningar på torrläggning, inte bara av mossar och kärr utan också av sjöar.

Under 1800-talet blev jordbruksarealen fyra gånger större i Sverige, 800 000 hektar blev 3 500 000 hektar. Det var en av de faktorer som gjorde att Sverige började resa sig ur fattigdom – och det var resultatet av hårt slit och umbäranden. Det löste inte alla problem, alla fick det inte bättre. Men det var ett steg, ett stort steg framåt. Efterhand kom dock många att upptäcka att myrar, mossar och sjöbottnar inte alltid kan omvandlas till bra jordbruksmark – marken blev med åren alltmer näringsfattig när vattnet försvann.

I dag har vi råd att återställa våtmarker – och det bör göras. Inte på grund av oron för utsläpp, utan därför att:

• Heta, varma somrar blir torkan värre eftersom det vatten som finns flödar bort fortare i utdikade marker med raka diken.
• Våta, regniga somrar ökar risken för översvämningar i större områden när dikessystem inte förmår transportera bort eller bromsa vattenmassorna.
• Fiskarter riskerar till slut att försvinna där diken rätats ut och vattenflödet blivit starkare –  det blir svårt att hitta lekplatser för fisken.
• Våtmarker fungerar som en naturens egen reningsanläggning, näringsämnen förs bort i dikessystemen – och bidrar i värsta fall till övergödning i sjöar och hav.
• Artrikedomen i vår natur minskar i utdikade våtmarker.

Det finns alltså rationella skäl att återställa våtmarker i Sverige.

Men om vi inte gör det går vi inte under – och definitivt går inte världen under på grund av det.

När Cormac McCartys roman Vägen blev en stor framgång (även som film) berodde det på att läsare och kritiker såg verket som en gestaltning av Greta Thunbergs katastrofprofetior. Berättelsen om en man och hans son som rör sig genom ett landskap utan nåd från vare sig natur eller människor antogs handla om Amerika efter katastrofen. Typ, så går det om vi inte alla börjar följa Kyoto-protokollet.

Men McCarthys berättelser handlade ju alltid om människor som rör sig i en värld där ingen nåd gives, men där fanns alltid en envis vilja hos kritikerna att behandla McCarthy som om hans budskap var ett annat.

I Blodets Meridian ställer oss McCarthy inför USA:s verkliga skapelseberättelse, ett land som föds genom död, våld, och övergrepp – ett land som uppstår genom att ingen förskoning visas, ingen försoning är möjlig. I romanen möter vi ett gäng som anförda av en muskulös albino vid namn Holden får i uppdrag att skydda den mexikanska civilbefolkningen från indianer. Det gör de genom att döda indianerna, men också allt annat som kommer i deras väg, fredliga indianer, mexikaner (som de skulle beskydda), djur.

Många läste romanen som en symbolisk skildring av USA:s förhållande till världen, det var väl lättare än att utgå från att McCarty egentligen inte ville ge en bild av USA, han gav oss sin bild av människans förhållande till världen – vi är dess förgörare, vi lägger allt öde.

Andra försökte läsa Blodets Meridian som en kritik av olika filosofiska och religiösa uppfattningar. Var den ett angrepp på nihilism? Gnosticism? Manikeism? Kristendomen?

Även det var lättare att utgå från än McCarthys verkliga hållning. Han vände sig mot alla försök att försöka förstå världen, att filosofera över dess mening, att beräkna den, skapa matematiska formler, att formulera naturlagar i syfte att kontrollera allt som omgav människan.

För McCarthy var naturen något som bara fanns där, något som skulle accepteras i all sin skönhet och vildhet. Något att försöka leva i, inte att försöka kuva och behärska. Den som försöker det kommer att bli tvungen att också kuva, och behärska människor, och om så behövs, döda dem. Människor är lika nyckfulla och oberäkneliga som väder, djur och natur. Det är därför Judge Holden som anför mördarbandet i Blodets Meridian avlivar allt i sin väg. Det som finns utanför honom måste kontrolleras, och rör det på sig av egen fri vilja eller av en för Holden okänd orsak måste det förintas, förstöras, förgöras.

Försöken att kontrollera naturen kommer alltid att skapa system och teknologier som förhärjar allt – det är McCarthys budskap.

Alla kritiker och läsare som fördjupat sig i Blodets Meridian och andra verk av McCarthy har använt dem som engångspunkt för att diskutera vad som är den riktiga, eller den för människor bästa filosofin, ideologin eller politiken.

De är så förstörda att de inte förstår det McCarty säger, och det är: tänk inte så förbannat mycket. Försök inte förstå naturen och andra människor.

Det är som det är.

Därför är McCarthy också en djupt amoralisk författare i den meningen att han avvisar moraliska system och etiska regelverk. Att sådana upprättas är ett tecken på att människan redan anträtt vandringen på en felaktig väg, och nu försöker upprätta regler för att inte trampa ner i diket – och inte har insikten om att i slutet av vägen väntar ett enda stort dike. Ett dike utan botten.

När kritiker och läsare fördjupar sig i debatter om hur den onda sidan hos människan ska kontrolleras undviker de det uppenbara i McCarthys texter. För honom är själva försöket att förstå det som leder till ondska.

Egentligen är vi därmed tillbaka tillbaka till Bibelns berättelse om Edens lustgård, kunskapens träd och det där förbannade äpplet som Adam och Eva stoppar i sig.

Och det är där vi också hamnar om vi läser Theodore Kaczynskis texter, manifest och verk – han inte bara fördömer den teknik och teknologi som utmärker det moderna samhället – han fördömer all den tankemöda och de teknologier som fört oss fram till det moderna samhället.

Att unika tänkare som Theodore Kaczynski och Cormac McCarthy dör inom loppet av 48 timmar förebådar säkert något.

Vad?

Båtar kanske föga att människor tänker på det eftersom de ändå inte verkar förmå förstå alla andra tecken.

Ibland undrar jag vilkens sorts medicinskt experiment Jens Liljestrand genomgick under fyra dagar strax innan julen 2005. Jens  behövde pengar och gick med på att bli försökskanin på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Riktigt vad han ställde upp på får vi aldrig veta när han berättar om händelsen i magasinet Neo 2013. Men läkarna höll uppenbarligen noga koll på vad som hände i Jens hjärna:

”De tar blodprover. De tar urinprover. De väger mig och mäter mitt blodtryck. De PET-skannar min hjärna i flera omgångar, en enormt avancerad röntgenmetod som ger tredimensionella bilder av ämnesomsättningen i min hjärna.”

Vi som inte sett labresultaten kan förstås inte uttala oss om ämnesomsättningen i den Liljestrandska hjärnan. Däremot kan vi som följt hans texter genom åren börjat misstänka att Jens fick något preparat som blockerade funktionen i de av hjärnans delar som är centrum för logiskt tänkande.

Om så är fallet kan jag meddela dem som genomförde experimentet att det lyckades, och väl då var värt pengarna, även om efterkontrollen var dyrbar förklarar Jens:

”De berättar att varje enskild PET-skanning kostar hundratusentals kronor.”

Visst kan man leta efter andra orsaker till de politiska positioner Jens intagit under årens lopp, men det finns nog ingen annan som på samma sätt har en förmåga att förstå vad landets makthavare vill ska ske i Sverige – och sedan randa ihop en text som går lite, lite längre än alla andra – Jens stigfinnaren går före och banar väg.

Vill man förstå vilka faror som lurar i Sverige bör man därför läsa Jens – även när han nu ber om ursäkt för sina tidigare skriverier och ståndpunkter. Då kan man ana att de däruppe tänker genomföra en kursändring, eller kanske vill Jens bara rädda sin plånbok och fortsätta skriva om samhälle och kultur; men nu i tjänst hos andra herrar.

Men antagligen rör det sig om ett försök att tona ner den egna rollen – och framställa sig som en i mängden av personer vars enda misstag påstås ha varit att de varit "naiva".

Men Jens var aldrig en i den hopen. Han var en av dess anförare.

Hur är det med Sankte Jens omdöme?

Jens ursäkt kom i samband med helgens masskjutning i Farsta. Den fick Jens att omgående skriva en artikel på Expressens kultursida där han gjorde avbön för vad han tyckt och sagt genom åren.

Men först ger han sig på den borgerliga regeringen för att den inte förstår allvaret, och därefter får oppositionen en hurring för att den inte gjorde något under åtta år vid makten.

Och därefter kommer det försåtliga, det som ska få oss att lyssna på Jens och tro på att han har svaren på problemen. Han kommer in på ”kulturvänstern” som han då ska ses som en del av, och att den ”anklagas för att börjat bry sig först när våldet kommer nära inpå deras vardag.”.

Så kan det vara medger Jens, och följer upp med en personlig avbön: ”… jag har nog haft fel, om allt”, vilket inbegriper migrationspolitiken som ”har varit mer misslyckad än jag velat förstå”.

Ett elegant grepp – för många är det lättare att lita på någon som medger att han haft fel, mycket fel till och med. Det visar på ärlighet, och ärliga människor ska man väl lita på. Ska vi då lita på Jens omdöme i fortsättningen?

Nej, för det viktiga här är inte att Jens säger att han haft fel.

Det viktiga är ordet ”velat”. Han har inte ”velat förstå”.

I två årtionden har Jens knåpat ihop texter som har varit resultatet av en uttalad vilja att tolka verkligheten, och beskriva den på ett visst sätt.

Vi har ju inte göra med en ensamstående heltidsarbetande mamma som måste försöka förstå världen under de få lediga stunder under dygnet som i bästa fall kan uppenbara sig.

Vi har att göra med en uppburen författare, en person som varit biträdande redaktionschef på Expressens kultursida, en person som inte bara har all tid i världen att förutsättningslöst inhämta fakta och analysera dessa så förutsättningslöst som möjligt – det är till och med en sådan persons förbannade skyldighet.

Men Jens har inga skyldigheter mot uppgiften som intellektuell, hans första skyldighet är mot den egna plånboken. Om detta är väl inget att säga, men om man fyller den genom att sprida saker man i bästa fall inte förstår (och inte har vett att hålla tyst), i värsta fall medvetet ljuger och förvanskar eftersom det är det som behövs för att man ska behålla sin position, då är den moraliska halten hos den personen inte ens mätbar. Kanske var det förmågan att skilja mellan gott och ont som läkarna mixtrade med på Akademiska, de ville stänga av den förmågan. I så fall, gratis grabbar, ni lyckades med Jens. Jag är dock osäker på om ni får ett Nobelpris, fast vem vet.

Det är detta som är innebörden i "velat". Jens valde att inte se verkligheten som den var.

Vi ger Sankte Jens hjälp på traven

I Jens avbönstext går han inte igenom sina ståndpunkter genom åren, det är bara lite allmänt ursäktande, liksom typ en tonåring som blir påkommen med något olämpligt: ”Men äsch, det blev lite fel. Jag ska inte göra så mer. Och förresten, jag var inte ensam, kompisarna var med på det”.

Så låt oss hjälpa Jens att komma tillrätta med sina egna fel och brister genom att studera några av hans texter genom åren.

Jens har genom åren alltid hävdat att han är extra allt god eftersom han offrar mer än vi andra gör. Det förfallna folkhemmets eget lilla helgon, Sankte Jens.

Den senaste texten är inte den första där Jens låtsas vara botfärdig. I oktober 2019 tog han i och bekände sina synder i enlighet med vad värdegrunden föreskriver:

“Jag är en vit, kristen, gift, heterosexuell man med hög inkomst och fast anställning i en välbärgad stockholmsförort.”

Han berättar detta för oss för att vi ska förstå hur god han är. Sedan ger han sig själv syndernas förlåtelse genom att  förklara att han skulle få det ännu bättre med en SD-ledd regering.

Men eftersom han bekämpar SD offrar han sig och får det inte så där underbart han skulle få det om Åkesson blev statsminister.
Sicken tokfrans.

Det finns väl inget i SD:s teori och praktik som signalerar att de tänker måna speciellt om välbeställda kulturjournalister i gentrifierade stockholmsförorter. De betraktas väl snarast som medlöpare till islamisterna.
Möjligen kan Liljestrand känna sig trygg på grund av sin mustasch som kan få SD:are att tro att han är värmlandsraggare och därmed helt OK.

Liljestrand försöker lura i oss att han på något sätt går emot sina egna intressen genom att ofta förfasa sig över SD.
Han avstår sina privilegier för vår skull – försökte han få oss att tro. När han i själva verket stärkte sina positioner i kulturvärlden.

Den sortens människor brukar ofta också tala om ”baaarnen”, allt det vi påstås måste offra för kommande generationer. Möjligen kan det vara så att Jens bekymrar sig för sina barnbarns barn, sina egna verkar han däremot vilja försätta i ett tillstånd av uppgiven hjälplöshet.

Sankte Jens skrämmer barnen med helveteselden

Ska man förstå hur skadlig Jens är inte bara för oss utan också för sin närmaste omgivning måste vi inleda med att föreställa oss vad som kan verka vara en annan sorts person.

Tänk dig att din grannfamilj tillhör en religiös sekt som tror att jorden snart går under. Eld, svavel, gräshoppor, böldpest och kolera, svält och krig. Domedagen stundar. Uppenbarelseboken kommer att framstå som en Disneyfilm vid en jämförelse.

Fadern i familjen går jämt omkring i ditt bostadshus, ringer på hos alla och vill predika om det som komma skall. Han är totalt oemottaglig för argumentet att hans sekt ett otal gånger de senaste femtio åren förutspått apokalypsen med fanatisk visshet. De har till och med angett exakta datum. Men det låtsas han aldrig höra utan han mal bara på så att saliven stänker mot din dörrpost.

Givetvis blir du orolig för mannens barn. Hur är det att leva med en sådan vettvilling? Vilken traumatisk uppväxt fylld av skräck de måste genomlida. Mardrömmarna!

Trots att du är mycket misstänksam mot staten börjar du fundera på att göra en orosanmälan. Det står ju ändå på socialstyrelsens hemsida att:

”Alla rekommenderas att anmäla misstankar om att barn far illa till socialtjänsten.”

Motvilligt börjar du fundera på en anmälan. Rimligt eller orimligt. Hur ska du göra?

Vi är väl alla ense om att en sådana funderingar vore tämligen förståeliga.

Men vad gör vi då med de fäder som lider av klimatångest? Orosanmäler?

Överdrivet?

Nja.

I augusti 2021 skrev Kristofer Ahlström i DN:

”I bakhuvudet rotade jag efter de verktyg och nycklar jag lärt mig i terapin. Sedan ett halvår går jag hos psykolog för min klimatångest. Det går ärligt talat inget vidare för mig. Jag är fortfarande fast vid ilska, den andra sorgfasen av fem. Jag kan knappt tänka på klimatet, än mindre diskutera det, utan att skallen låser sig som en krampande muskel.

I bästa fall når jag depression, fas tre, medan jag apatiskt gräver upp sumpiga potatisskal ur sopkorgen för brännbart avfall för att i stället kunna lägga dem i påsen för biogas, i den fåfänga känslan att det går att kompensera sig ur krisen.”

Det verkade som om det rörde sig om en kampanj från Bonnierspressen, för dagen efter fyllde Jens på i Expressen:

”Även med fossilfritt stål, elektriska transporter, klimatneutral betong och något slags jättedammsugare som suger ner koldioxiden i jorden innebär det för miljarder människor ett liv präglat av mardrömsaktiga katastrofer och en hopplös kamp för vatten och odlingsbar mark.”

Jens artikel öppnar också för att det faktiskt kan ha rört sig om en kamp mellan de två Bonniertidningarnas kultursidor. Kanske finns det en vandringspokal uppsatt inom koncernen som tillfaller den tidning som varje år kan uppvisa den allra värsta domedagsprofeten.

I så fall tronar det priset på Jens skrivbord. När andra talar om vikten av en grön omställning säger Jens att det är väl bra, då går vi inte under – men de flesta av oss kommer ändå att få leva i elände, mörker och misär.

Dessa män förmedlar till sina och andras barn känslan av att jordens undergång stundar (Dahlström) eller att jorden inte kommer att gå under, men att vi kommer att leva i ett evigt brinnande helvete (Jens).

De fullgör inte sin uppgift som män och fäder; att fostra sina barn till starka, självständiga individer utan låter dem leva i en atmosfär av fruktan, vankelmod, och uppgivenhet.

Extra problematiskt är förstås att de spred denna själsläggning utanför sin egen familj. Deras texter blev lästa av lärare och daghemspersonal och fördes vidare. De bidrog till en pandemi av panikångest.

Själv är jag synnerligen medveten om att profitintressen, människors alltför vanliga idioti och flockmentalitet gör att vi föröder naturen. Men det åtgärdar man inte genom att sprida besinningslös skräck och hävda att vi helst inte ska andas eller röra oss för att inte polarisarna ska smälta.

Sankte Jens fördömer pyromaner

Jens var inte bara tidigt ute med att hota med helvetet – han kopplade också elegant ihop det med sina markeringar av att han inte var som andra ”vita män”. Skogsbränderna som härjade i Sverige 2018 var nämligen ”vita mäns fel” konstaterade han:

“Just nu, när skogen brinner överallt och alla försöker hitta en syndabock för bristen på brandmän, flygplan och tankbilar, har jag alltså ett enkelt, om än möjligen radikalt förslag: Leta upp en äldre vit man i din närhet och fråga vad fan han tänkte på.”

De enda vita, äldre män i historien jag kommer på som kan betecknas som direkt ansvariga för skogsbränder är författare.

30 april 1844 gör Henry David Thoreau upp eld i skogarna utanför Concord. Han har slagit läger där och vill laga till lite soppa.
Han förlorar kontrollen över lägerelden och 150 hektar skog brinner upp och lokaltidningen “The Concord Freeman” konstaterar att branden kunde ha satt själva staden Concord i lågor.

I självbiografin “Roughing it” berättar Mark Twain hur han och en vän ska göra upp eld vid Lake Tahoe. Det slutar med att de får fly ut till sin lilla båt och där med fascinerad fasa betrakta vad de orsakat: “en förblindande eldstorm” som de ser "sluka allt i sin väg, röra sig uppför skogsklädda höjder och försvinna ner i dalar – och förtära allt i sin väg”

Vad Liljestrand bygger sin anklagelse mot äldre, vita män är jag lite osäker på – det verkar på något sätt huvudsakligen grunda sig på en middag med en välbeställd man som njöt av en rådjursstek samtidigt som han uttryckte sin skepsis mot tanken på katastrofala kommande klimatförändringar.

Jag tycker det verkar vara en mer evidensbaserad hållning att förbjuda vita författare att vistas i skogen om man vill slippa skogsbränder. Sorry, Jens inga mer vandringar i blåbärsskogen för din del. Ja, just det, det höll jag på att glömma – du föredrar att dyka i korallreven runt exotiska öar på andra sidan jorden. (Fast det sistnämnda har Jens slutat med meddelade han oss i en artikel, han gav upp flygandet för klimatets skull. Ett ganska vanligt grepp hos Jens – berätta hur välbeställd du är och berätta vad du har råd med, och förklara därefter att du avstår – för vår och klimatets och barnens skull. Ingen är iförd en mer exklusiv offerkofta än Jens. Är det månne en Jacquemus?

Samtidigt som Jens själv verkar vara mest intresserad av att skrämma barn, ser han sig själv som en person som den rätte att tala om för andra män hur de ska bete sig som fäder.

Sankte Jens som fostrare av pappor

Under fotbolls-VM 2018 hoppade han på Andreas Granqvist och krävde att han skulle åka hem innan kvartsfinalen eftersom hans fru snart skulle föda.

Själv hade jag inga synpunkter i det fallet.
Ville Granqvist åka hem skulle han givetvis göra det.
Ville Granqvist åka hem och ta hela landslaget med sig för extra support inklusive Janne Andersson skulle han givetvis kunna göra det – ja, om laget var med på det förstås. För min del kunde han ta med sig materialförvaltaren också – de brukar vara rådiga personer.
Ville Granqvist spela skulle han förstås göra det.

Det där var inte mitt val att göra.

Och inte Jens heller. Men han tar sig alltid rätten att föreskriva för andra människor hur de ska leva.

I allmänhet pläderar jag gärna för att det förvisso vore bättre om föräldrar i det här landet tog ansvar för att deras barn lärde sig läsa, skriva och räkna, att de blev intresserade av kultur, lärde sig tänka självständigt och konträrt, att de ägnar sig åt fysisk träning.
Att de tar ansvar för sina ättelägg i dessa avseenden är vida viktigare än att de har synpunkter på hur andra fostrar sina barn.

Men en bärande del i värdegrund och svensk statsideologi är att staten fostrar våra barn bättre än vi själva kan göra – en bärande del i detta ideologibygge är också att staten genom bidragssystem ska kunna ta sig rätten att försöka få föräldrar och äkta makar att bete sig på ett visst sätt.

Det är detta som ligger under följande formulering från Liljestrand:

“Att det i stället beskrevs som i det närmaste heroiskt att en man offrade det viktigaste uppdrag en fader kan ha: att välkomna sitt barn ut i världen.”

Men – vi vet ju alla att så inte är fallet – det är inte alls det viktigaste uppdrag en fader kan ha i förhållande till sitt barn. Att Liljestrand skriver så visar att han begränsar faderskapsrollen synnerligen mycket – i princip avskaffar han den.

Faderskapsrollen är istället allt det andra jag räknade upp ovan.
Men på dessa områden ingår det inte i statsideologin att fadern ska vara närvarande och i praktiken har vi väldigt många fäder som inte är närvarande mentalt i sina barns liv även om de är där rent fysiskt när barnet föds.

Faderskapet är numera mer en symbolisk institution. Pappor förväntas var lite som kungen.
Kungen har ingen makt men klipper band vid invigningar.
Pappor ska inte ha makt, men de får klippa navelsträngen.
Sedan ska fäder inrikta sig på att betala skatt så att staten ska fostra barnen (med Jens hjälp).

Om jag var lite bakom flötet skulle jag hävda motsatsen till det Liljestrand säger – att det är bättre att män inte är med vid förlossningen.
I Sverige släpptes ju männen in i detta sammanhang först på 1960-talet. Samhället de föregående årtionden präglades av mer ordning, reda, framåtanda och stabilitet i alla samhällskikt än det gör i dag.
Det blev sämre när männen släpptes in i förlossningssalen.

Men jag hävdar ju inte det därför att sambanden givetvis är komplexa – och framförallt individuella.

Jag kan bara säga att det börjar gå väl långt när kultursidesskribenterna också tar sig rätten föreskriva oss hur vi ska leva våra liv i enlighet med deras – som givetvis följer PK–manualens alla anvisningar.

Jo, jag har varit med vid mina fyra barns förlossningar. Det var stort, vackert – och ibland skrämmande och det påverkar dig som person.
Men att göra politik eller utforma riktlinjer för andra av den upplevelsen – det skulle vara att solka den på något sätt.

Jens förklarar att det svenskaste som finns är slapphet

I många artiklar har Jens förklarat för oss att Sverige och svensk kultur egentligen inte finns som något särpräglat och egenartat.

Parallellt med detta har han förklarat att svenskar bär på en stor arvssynd för att ha genom historien ha ägnat sig åt rasism och slavhandel. Således borde väl Jens i och för sig hävda att det faktiskt finns något som kan kallas svensk kultur, en företeelse där Skansen är granne med en slavplantage, eller rentav Bergen-Belsen. Jens har krävt att vi borde riva ner alla dessa mängder av statyer som enligt honom tydligen finns i Sverige, och som föreställer “blodsbesudlade massmördare och diktatorer.”

En kort period 2018 verkade dessutom Jens ha intagit en tredje ståndpunkt när det gäller svensk kultur:

“Låt mig helt kort påminna om det absolut viktigaste privilegium jag har som svensk: Att inte vara lojal med Sverige. –.. Att inte kunna ett ord svenska. Att inte kunna nämna en enda svensk poet, en enda psalm, ett enda blodigt fältslag. Att hata semlor, isterband, kroppkakor och lutfisk. Att kunna försova mig till lektionerna, stjäla pennor på jobbet, skilja mig, vara en dålig förälder, en misslyckad älskare, en taskig kompis, en opålitlig skattebetalare och klanta till det på en fotbollsmatch utan att kallas för “svenskländare” och definitivt utan att någon enda jävel ifrågasätter min rätt att kalla mig svensk.”

Fascinerande att se hur Jens som mycket länge avsvurit sig alla de privilegier han menar sig ha som vit svensk – och dessutom välbeställd – man, envist håller fast vid ett enda privilegium: att förakta typiskt svenska ting och företeelser.

Vi skulle kunna fortsätta att diskutera Jens åsikter och kampanjer genom åren, och göra djupdykningar i hans åsikter om vad som är rasism, Sveriges roll i världen, nationens förlorade mödomshinna, och ge exempel på hans uttalade förakt för vanliga arbetande människor i det här landet.

Men låt oss stanna här.

(Vill du att vi skriver mer om Sankte Jens historia får du gärna höra av dig – så kanske det blir en del 2.)

Jag är lika stolt över den här videon som @jensliljestrand är stolt!

Vad är du stolt över? Kommentera gärna under videon! pic.twitter.com/PYMhlfuusu

— Aron Flam ? (@AronFlam) December 17, 2019

I onsdags blev en 11-årig pojke påkörd när han cyklade i Valsta utanför Märsta, norr om Stockholm.

Pojken avled senare på sjukhus av de skador han fått. Den som körde bilen och misstänks för att ha varit drogpåverkad vid tillfället kan däremot i full frihet inta sina måltider på favoritpizzerian i Märsta centrum.

Föraren var Daniar Mohammed, en känd gängkriminell från Märstanätverket. Han greps på platsen för händelsen och anhölls, misstänkt för vårdslöshet i trafik, drograttfylleri och vållande till annans död.

Enligt uppgifter till Expressen kom kriminella från Märstanätverket till olyckplatsen och skrämde vittnen. Vittnena var rädda för Mohammed och hans kriminella gäng. Polisen fick använda pepparspray för att freda sig från närgångna personer.

Enligt polisen utförs 95 procent av alla skjutningar och sprängdåd i Sigtuna kommun av Märstanätverket. Förutom kärnan om 20 personer kan ytterligare 40 kriminella kopplas till nätverket.

I fredags försattes Daniar Mohammed på fri fot av åklagaren Daniel Suneson, som i ett pressmeddelande förklarade att misstankarna mot Mohammed kvarstod, men att det inte fanns skäl att hålla denne häktad under den fortsatta utredningen.

Vanligtvis kräver åklagare fortsatt häktning av en misstänkt person om brottet är allvarligt, och om det finns risk för att den misstänkte försöker förstöra bevis eller påverka vittnen, eller fly från landet.

I det här fallet finns det ju uppgifter att Mohammeds kriminella gäng direkt efter olyckan och på plats försökte skrämma vittnen. Att Mohammed flyr från landet kan heller inte hållas för otroligt.

På vilka grunder fattade då Suneson sitt beslut?

Det kan vi inte ta reda på eftersom åklagaren vägrar lämna fler kommentarer om utredningen i nuläget.

Får att förstå hur Suneson tänker har vi därför istället valt att titta på några andra fall där han varit åklagare.

ASAP Rockys långa häktning

Den amerikanske rapartisten ASAP Rocky befann sig i Stockholm 2019 för att uppträda på Smash-festivalen. 3 juli, på natten efter spelningen, anhölls ASAP Rocky av polisen. Han anhölls tillsammans med två av sina livvakter.

Inledningsvis misstänktes de tre för grov misshandel i samband med ett gatubråk med två unga afghaner utanför hamburgerrestaurangen Max vid Hötorget. Målsägande i fallet var en ensamkommande 19-årig flykting från Afghanistan, som kom till Sverige 2015 och hunnit med att dömas för bland annat narkotikabrott och misshandel.

https://youtu.be/lEuss-MRDVI

ASAP Rocky häktades strax efter anhållandet, då på misstanken om misshandel av normalgraden.

Rättegången mot ASAP Rocky och de två livvakterna inleddes 30 juli. ASAP Rocky släpptes ur häktet 2 augusti efter att förhandlingarna var avslutade.

12 augusti föll domen – ASAP Rocky fick en villkorlig dom, och han och hans två medåtalade skulle dessutom betala ett skadestånd på 12 500 kronor; 19-åringen hade begärt 140 000 kronor.

ASAP Rocky satt således häktad i 31 dagar, misstänkt för en misshandel av normalgraden.

Åklagare Daniel Suneson motiverade det med att det fanns en risk för att ASAP Rocky skulle fly landet.

Alltså: Suneson låter en person sitta häktad i 31 dagar på grundval av misstanke om misshandel i ett gatubråk – detta ska jämföras med att en bevisat gängkriminell person misstänkt för att ha dödat en 11-åring släpps efter två dygn.

Överklagar inte dom för mordförsök på polis

31 augusti 2017 pågår på Medborgarplatsen i Stockholm unga afghaners sittstrejk mot utvisningar av afghanska asylsökande. Muhammad Hussaini, en av deltagarna, närmar sig polismannen Ted Eriksson bakifrån och hugger honom med en kniv i nacken, och skadar ryggmärgen. Eriksson överlever.

https://youtu.be/zMiTS4Y__wk?t=161

I tingsrätten döms Hussaini för mordförsök i mars 2018 till fem års fängelse och utvisning. Han ska också betala 100 000 kronor i skadestånd till Eriksson.

Hussaini överklagar domen till hovrätten, det gör inte åklagaren Daniel Suneson som förklarat sig nöjd med domen. Han finner det vara en rimlig dom eftersom tingsrätten bedömt att Hussaini var cirka 18 år. Hade han bedömts vara äldre, i 25-årsåldern, hade straffet blivit tio år istället för fem år.

När ärendet behandlas i hovrätten skjuts domen upp en vecka. Det har kommit nya uppgifter om Hussainis ålder. Expressen har besökt Hussainis familj – som bor i Iran – och kan berätta att familjen avslöjat att Hussaini är 25 år. Dokument från Hussainis skolgång avslöjar också dennes rätta ålder.

Men hovrätten kommer fram till att de uppgifterna inte kan beaktas – detta hade enbart varit möjligt om också åklagaren Sunesson överklagat domen – då hade hovrätten kunnat ta ställning till åldersfrågan – och antagligen hade domen blivit dubbelt så hård. Men Suneson var som sagt nöjd med tingsrättens utslag.

Pedofilen som slapp utvisning

2016 kräver Daniel Suneson att Oswaldo Rene Duarte ska dömas till sex månaders fängelse.

Brottet?

Sexuellt ofredande – i 23 fall. Duarte har gjort sig känd som ”mobilblottaren”, eftersom han går fram till barn och frågar efter vägen, sedan tar han fram sin mobil för att de ska kunna peka på kartan i mobilen, men istället får barnen se bilder på den 32-årige mannens könsorgan. I två av fallen har han onanerat framför barnen.

Duarte är nicaraguansk medborgare och har inget uppehållstillstånd. Hans förklaring till övergreppen är att det var hans sätt att få kontakt med myndigheterna och få hjälp med att ordna upp några skattefrågor. Det torde vara en av de mest fantasifulla förklaringar som framförts i en svensk domstol, ur domen:

”Han vistas i Sverige med arbetstillstånd. Han har arbetat med lokalvård och har fått lönebesked från arbetsgivaren. I den senaste deklarationen märkte han att arbetsgivaren inte hade uppgett all lön som han hade tjänat och det visade sig också att arbetsgivaren inte heller hade betalat in preliminärskatt som lönebeskedet gav intryck av. Han har tagit kontakt med Skatteverket, men har inte fått någon hjälp. Genom en av sina bröder har han fått kontakt med en juridisk rådgivare i migrationsärenden. Det var denne som rådde honom att visa bilder på könsorganet för minderåriga flickor. Enligt rådgivaren skulle han då få kontakt med polisen och sedan få möjlighet att lägga fram sina skatteproblem för rätten. Han har inte haft något syfte att kränka något barn.”

Rätten trodde inte på den förklaringen, och det blev sex månaders fängelse. Senare kom det att uppdagas ytterligare två fall, men rätten kom fram till att det räckte med de sex månader Duarte redan dömts. Generöst tyckte säkert Duarte – det är inte givet att offren och deras familjer delade hans inställning.

Suneson begärde inte att Duarte skulle utvisas till sitt hemland – han såg inget skäl till detta – trots att frivården i sin bedömning konstaterat att risken för återfall var stor.

Som vanligt har det blivit en massa gnäll och gnöl när P1 presenterat sin lista på sommarvärdar.

Ingen är någonsin riktigt nöjd, men kritiken är alltid vag.

Få verkar ha gått igenom listan namn för namn, och bedömt varje person på personens egna meriter.

Morgonposten tog en för laget, och här har ni hela listan av sommarpratare, alla medverkande är noggrant varudeklarerade.

Förhoppningsvis kan det hjälpa dig att hitta till det som är bra.

Juni

24 Annie Lööf, före detta partiledare, jurist

Vi kan räkna med att Annie gör en Stalin, alltså låtsas som om gamla nära medarbetare aldrig existerat. Federley kommer förgäves att sitta klistrad vid radion och hoppas på några tröstande ord. Tyvärr Fredrick, sådant vill Annie fortsatt sköta i enrum med dig.

25 Renée Nyberg, programledare

Vi kan vänta oss ett insmickrande program där Renée räknar upp alla kända personer hon genom åren mysintervjuat i sina program.

En av hennes senaste produktioner av det slaget hette ”Renées brygga” – men det var inte till hennes eget lantställes brygga som de kända personerna bjöds in för att pimpla vin och i låtsad förvåning spärra upp ögonen inför de andra deltagarnas berättelser.

Men programmets namn var ändå passande eftersom Renée i sin svassande underdånighet alltid verkade vara beredd att gå upp i brygga för att anpassa sig till gästerna.

26 Axel Gordh Humlesjö, journalist

Han var med och avslöjade Swedbanks penningtvätt i Uppdrag granskning, men ser ut att få backa med sina avslöjande program om en litteraturagents affärer. Kommer de att sändas?

Om de inte gör det visar det hur sammanväxta medierna är med kulturlivet. Banker kan man till nöds gå på – men inte en potentat i kulturvärlden, där finns både släkt- och familjeband som är användbara när moteld ska anläggas från den som är på väg att avslöjas.

Vi får se om Axel tar upp de frågorna – men jag tvivlar. Det skulle inte vara karriärbefrämjande.

27 Andreas Cervenka, ekonomijournalist

Levererar oftast intressanta fakta när han skriver om ekonomi – är dock skicklig på att undvika frågan om vad man ska göra åt det som är fel. Tippar att han fortsätter undvika frågan, och istället åter berättar om hur många miljardärer det finns i Sverige i kombination med att invandring är oproblematiskt. Det senare kommer han att leda i bevis genom att peka på sin far och sig själv – och därmed försöka få oss att tro att far och son Cervenka kan stå som symboler för alla invandrare.

28 Jessie Sommarström, kock, Årets kock 2022

Hon är en representant för den nya typen av kökschefer, som har börjat ersätta de mer besatta spisdiktatorerna. Ska lyssna med viss nyfikenhet, även om jag alltid kommer att föredra den gamla skolan och är Team Julian Slowik.

29 Bo Landin, biolog, miljöjournalist

Har skrivit kunnigt och intressant om hotet mot våtmarkerna. Låt oss hoppas att Bo i programmet förklarar att han tycker att det är lite sorgligt att hans texter inspirerat hysteriska människor att klistra fast sig i vägbanan och stoppa ambulanser och folk som måste till jobbet. Å andra sidan kan hysteriska människor hänvisa till vad som helst för att få utlopp för sina inre problem.

30 Omar Rudberg, artist, skådespelare

Det kan finnas flera skäl till att Omar sommarpratar. Kan vara för att föreskriven kvot av icke-heterosexuella personer ska fyllas. Omar har ju förklarat att han när det gäller könstillhörighet är ”vilsen på ett positivt sätt”.

Han har varit med i Melodifestalen (har inte gått så bra), Netflix-serien Young Royals – ni vet serien om ett fiktivt Sverige där vi får följa kronprinsen, som är kär i Simon – som spelas av Omar. Drottningen spelas av Pernilla August, som ingriper med fast hand när det dyker upp en sexvideo med kronprinsen och Simon. Hälften av rollinnehavarna i serien spelar någon som brottas med en bokstavsdiagnos, den som försöker titta på serien får snart också en diagnos: depression, detta eftersom diagnoser framställs på ett så klichéartat sätt.

Juli

1 Hooja & Mårdis, artister, musiker

Nej, jag har inget ont att säga om några som sjunger om hur sjukt det är att blanda frukt i spriten, eller hur viktigt det är att kunna backa med släp.

2 Camilla Läckberg, författare, entreprenör

Kan bli uthärdligt eftersom hon ska tala om sina viktproblem och inte sina deckare. Det senare vore outhärdligt.

3 Staffan Westerberg, skådespelare, regissör

Kommer att lyssna vördnadsfullt till mannen som skapade Vilse i pannkakan. En av de få i svensk barnteves historia som vågade släppa fantasin fri och öppna dörren till en vardaglig, folkhemsk variant av Alice i Underlandet.

4 Bianca Salming, friidrottare

Friidrottaren Bianca kommer att tala mycket om minnena av pappa Börje, och hur idrotten hjälpte henne att hantera sorgen. Kan bli intressant – kanske inte så mycket för minnena – för mycket få har förmågan att beskriva sorg och saknad på ett sätt som inte blir för sentimentalt utslätat. Däremot kan det bli intressant att få höra någon som tränar som ett motgift till den förlamande känslan av förlust, istället för att bara försjunka i uppgiven saknad.

5 PM Nilsson, journalist

Listigt val av redaktionen. De måste ju slänga in en högerröst för att inte bli skällda för att vara statsfinansierad vänstermegafon. Alltså väljer man en högerröst som vänstern älskar att hata, och vänstern blir tacksamma eftersom de kan få skrika rätt ut om mannen som tydligen egenhändigt utplånade ålbeståndet i världens alla hav.

För mig är det obegripligt att någon kan reta sig på PM, hans tankar är lika slätkammade som han själv.

6 Ina Lundström, komiker, poddare, journalist

En av skaparna av podden Flashback forever, och en av programledarna i Svt:s flashback-baserade partiledarutfrågningar inför förra valet. Idéen var väl bra, resultatet mindre bra.

Vågar dock inte säga något kritiskt om Ina, hon påminner alltför mycket om den där manhaftiga sortens servitriser på Göteborgs mindre fina restauranger – det är ett långsint och lättretligt släkte, som kan hämnas på dig genom att vägra servera dig friterade ostbollar med tartarsås (när det är det enda som skulle kunna bota din baksmälla).

7 Charlotte von Essen, chef för Säkerhetspolisen

Jag skulle kunna säga mycket negativt om den följsamma byråkraten Charlotte, som hamnat där hon hamnat genom att vara först med att uttrycka sådant politiker vill säga men inte riktigt törs säga innan de kan hänvisa till Säpo.

Men låt oss istället prata om det principiella. På något sätt känns det självklart för mig att en nations säkerhetstjänst leds av en tillbakadragen person, som vi inte vet något om, men vars förmåga att leda säkerhetstjänsten visar sig genom att terrorister inte kan gå lösa.

En chef för säkerhetstjänsten som har behov av att sommarprata med oss är fel sorts chef för säkerhetstjänsten.

8 Sussie Eriksson, komiker

Sussie är nog mest med för att skapa lite uppsluppen gammaldags Söderkåkar-stämning, kan ju vara välkommet.

9 Lina Wolff, författare, översättare

Lina är nog mest med för att skapa lite dyster nutida Södermalmsstämning, vilket är mindre välkommet.

10 Henrik von Eckermann, hoppryttare

Jo, han kommer säkert att prata om sina OS- och VM-guld, och om hästar i allmänhet. Henrik gifte sig till och med i ett stall.

Jag är synnerligen ointresserad av hästsport, men det kan bli intressant att lyssna på om han utvecklar hur man blir ett med sin häst – ridning och stalltjänst är trots allt kanske en av de mest fostrande sysselsättningarna för unga tjejer.

11 Nora Khalil, lärare, författare

Noras debutdiktsamling Skör som betong (2019) var intressant. En ung tjej som med känsla för svenska språket i oväntade vändningar skildrade förortens alla motsägelser. Men hon lyckades aldrig lösgöra sig, i de följande romanerna hade förortsslangen tagit över, liksom förortsromantiken och priserna började då komma. Hon blev ortens fånge, och hucklet på huvudet behöll hon på. Sorgligt.

Gissar att Noras sommarprat kan bli svårbegripligt, inte bara på grund av Rinkebyrotvälskan hon lagt sig till med.

12 Eva Armini, Lyssnarnas Sommarvärd

Eva är framröstad av lyssnarna, och säkert välsignades resultatet av redaktionen. På P1 har man dille på dokumentärer om adoptioner, adoptioners följder, jakten på försvunna föräldrar – perfekt då med ett sommarprat som till stor del kommer att handla om hur det är att vara adopterad.

Jag gissar att SR:s intresse för frågan beror på att många i ledningen för kanalen är bortbytingar, resultatet av den egna form av adoption som de svenska trollen utvecklade.

13 Mark Levengood, journalist, författare och programledare

Mark dyker upp för sjunde gången i Sommar. Han kommer som vanligt inte att ha något i verklig mening intressant att berätta, utan dra långa, utdragna anekdoter som slutar med uppmaningen att det vi nyss hört visar på vikten att vi är snälla.

Allt framsagt med en röst som man föreställer sig att Muminmamman skulle ha om hon överdoserat på benzo.

14 Maja Nilsson Lindelöf, influencer, entreprenör, designer

Jag gissar att det verkliga skälet till att Maja sommarpratar är att hon är gift med Victor Nilsson Lindelöf, det kan väl knappast vara hennes klädkollektioner eller att hon är ”influenser” som är skälet. 200 000 följare är ju inte så mycket i dag.

Men visst, Maja kanske kan förse oss med skvaller. Är det sant att Victor var på väg till Eintracht Frankfurt i vintras?

15 Anders Eldeman, programledare

Anständigt val. Kulturbärare genom sina år med Melodikrysset. Sådant bör belönas.

16 Livia Fränkel, hedersordförande, Föreningen Förintelsens Överlevande

Livia kommer säkerligen att göra en Hédi Fried (som var hennes syster), alltså förklara för oss att när som helst kan nazisterna ta makten i Sverige. Det har hon (liksom systern gjorde) förklarat i årtionden. Hon kommer inte att hänvisa till fakta, politiska och sociologiska analyser, utan till det hemska år hon genomled i Auschwitz och Bergen-Belsen. Med all respekt för lidandet, det innebär inte att man i sig klarsynt kan säga något om det som utspelar sig i Sverige i dag.

17 Tilde Addenbrooke, hjälparbetare, butiksbiträde

Sade upp sig från tehandeln och åkte till Ukraina för att hjälpa till. Kan vara intressant att lyssna på vad som leder en människa till så tvära kast i livet.

18 Göran Greider, författare, journalist

Innan listan presenterades förklarade jag att man väl åtminstone kunde vara säker på att Göran inte skulle vara med eftersom redaktionen insåg att det skulle verka lite fånigt att låta en person som är med överallt i teve och radio medverka.

Så fel jag hade.

Som vanligt kommer säkert Göran att berätta om en massa påhittade möten med människor som förklarat för honom hur rätt han har och hur viktig han är.

19 Lise Tamm, åklagare, Internationella brottsmålsdomstolen i Haag

Intressant namn. 2017 förklarade hon att ”Rinkeby är nästan som en krigszon”. Hon pekade ut klanstrukturer och kulturkrockar som en orsak till kriminaliteten i utsatta områden. Efter det fick hon förflytta sin verksamhet som åklagare utomlands.

20 Hanna Marklund, fotbollsexpert, tidigare landslagsspelare

Ska lyssna. Kanske kan Hanna förklara varför varje match måste kommenteras av fyra personer i studion.

21 Robert Hurula, artist, konstnär

Rätt OK. Som Hooja (om de grabbarna hade växt upp i en bruksort i Norrland och jobbat på ett stålverk).

22 Malin Wollin, författare, journalist

Skriver kolumner som riktar sig till äldre kvinnor som vill framstå som lite konträra och kunna framföra avvikande åsikter när de dricker kaffe på NK. Kul för målgruppen.

23 Sven Björklund, skådespelare, komiker

Kan bli småroligt. Hans medverkan kan bero på att redaktionen uppenbarligen flirtar lite med den nu trendande norrlandsromantiken, och det kan man väl acceptera.

24 Harald Mix, entreprenör, riskkapitalist

När redaktionen känner pressen av att de för syns skull måste låta en företagare vara med … då blir det förstås en riskkapitalist som satsat på Northvolt och fossilfri stålproduktion. Att satsningarna kan innebära elransoneringar för norrländska hushåll är inte så viktigt.

25 Erik Grönwall, sångare

Erik är antagligen utvald för att redaktionen tror att det finns lyssnare som är intresserad av hårdrock från den amerikanska västkusten – något som jag själv finner mindre troligt.

26 Judith Gough, diplomat, Storbritanniens ambassadör

Judith är troligen inte vald för att hon haft intressanta posteringar i Georgien och Ukraina innan hon kommenderades till Sverige – det beror nog mest på den uppmärksamhet hon väckte som Storbritanniens första öppet lesbiska ambassadör.

27 Claes Eriksson, komiker

En relik från en svunnen tid. Galenskaparnas humor var satanisk i all sin stillsamhet när de gisslade makthavare och människors beteende. Men den folkliga kultur och humor som var deras grund är borta, och Claes framstår som en guldfisk i en skål där någon tömt ut vattnet. Tror inte Sommar kommer att fungera som en skål där någon fyllt på vattnet igen.

28 Fatemeh Khavari, människorrättsaktivist

Den afghanska aktivisten Fatemeh ska berätta om hur det kändes att ”starta en folkrörelse” – fast folkrörelser brukar väl ha mer aktiviteter än att sitta på en trappa i två veckor och sedan upplösas?

29 Christina Schollin, skådespelerska

Man kan ju hoppas på kul historier från filminspelningar förr i tiden. Vad hände egentligen under inspelningen av Käre John?

Tyvärr blir det nog mest prat om de odrägliga och obegåvade barnen och barnbarnen.

30 David Thurfjell, professor i religionsvetenskap, författare

David har ofta fel när han skriver om svensk kultur och folksjäl, eller om väckelserörelser. Men han har fel på intressanta sätt. Väl värd att lyssna på.

31 Sofia Karlsson, sångerska, låtskrivare

Kan bli lyssningsbart, mest på grund av de musikval man kan vänta sig.

Augusti

1 Max Tegmark, forskare inom AI och fysik

Vad han än pratar om kommer det att vara värt att lyssna på – inget ont kan sägas om en man som är beredd att grubbla på om det finns parallella världar.

2 Nino Ramsby, musiker, konstnär

Nino är med för att han föddes som Nina.

3 Mark Isitt, arkitekturkritiker

Inte för att jag alltid är överens med Mark – men om inte annat så fyller han en folkbildande funktion genom att skapa debatt. Värt att lyssna på.

4 Mabel McVey, artist

Större ute i världen sedan länge än i Sverige där hon växte upp.

Intressant för att hon lärde sig läsa och skriva vid fyra års ålder. När hon som barn började utveckla panikångestattacker var föräldrarna mot medicinering utan såg till att hon bearbetade ångesten genom att skriva och musicera. Låt oss hoppas hon pratar om det istället för att köra med anekdoter från musikerlivet.

5 Babben Larsson, komiker, skådespelare, sångare

Eftersom Babben tränar på samma gym som jag kan jag inte uttala mig på grund av den jävssituation som därmed råder.

6 Staffan Göthe, dramatiker, skådespelare, regissör

Staffan påminner om en skicklig fotbollspelare som tvingas ingå i ett lag med tio dilettanter. Han har aldrig kunnat utveckla sin fulla potential i den glåmiga svenska teatervärlden.

Kan bli spännande om han diskuterar detta i programmet, men jag är inte säker på att han själv förstår problemet.

7 Patrick Söderlund, spelentreprenör, spelutvecklare

Förhoppningsvis får vi en inblick i datorspelsvärlden – hur går det till när nya spel växer fram?

8 Asabea Britton, barnmorska, influencer

Den tredje i klanen Britton som sommarpratar – i Asabeas fall blir det om förlossningar. Hon har lyckats göra barnmorskerollen glamorös genom att också vara influenser.

9 Bert Sundström, utrikeskorrespondent

Bert, Svt:s utrikeskorre i Ryssland och Ukraina, blev rädd, packade väskorna och åkte hem när kriget började. Kallas därför i hemlighet för ”Berit” av kollegorna. Lite orättvist mot dem som heter Berit, de få jag känner är tuffa tanter.

Säkert njutbart program för den som gillar den mer gnälliga varianten av dalmål.

10 Maria Wolrath Söderberg, docent i retorik

Vi kan vänta oss det vanliga från Maria – predikningar om att alla i Sverige måste lida för att Kyoto-avtalet (liksom alla andra klimatavtal) ska kunna uppfyllas. Hon brukar resonera kring hur man ska få folk att förstå att dessa umbäranden är nödvändiga. Men hon bryr sig aldrig om att diskutera de vetenskapliga och politiska grundvalarna för det hon vill påtvinga oss. Det bara är så. Hör och lyd.

11 Sanne Salomonsen, rocksångerska

Rockmormor? Låt gå för det. Hon kan ha en del kul att berätta. Som när hon livnärde sig på att dubba porrfilmer till danska.

12 Anders Bagge, musiker, låtskrivare

Jo, men det är klart den svenska schlagervärldens don Corleone ska få sommarprata. Men jag gissar att det blir ganska platt.

13 Tarik Saleh, regissör

The boy from heaven var bra, så klart Tarik ska få prata.

14 Ahmed Berhan, komiker, programledare

Säger sig ha David Chapelle som förebild. Märks inte. Kanske går han loss i Sommar? Jag tvivlar.

15 Robert Fux, skådespelare, dragartist

Ja, då är väl alla de kvoterna fyllda.

16 Jila Mossaed, författare, poet, ledamot i Svenska Akademien

Ett bärande tema i det mesta av hennes prosa och poesi är det faktum att hon lever i exil. Nej, inte sedan ett eller fem år – det rör sig om 40 år. Själv tycker jag att gnäll båtar föga om man lever i exil, man får vara glad att man lever.

Jila tycker annorlunda, så ni anar vad hon kommer att prata om.

17 Hanna Johannesson, professor i mykologi

Jag hoppas hon pratar om den där japanska mördarsvampen som sakta med säkert breder ut sig i världen, och som käkar upp din hjärna. För se där har vi något att vara rädda för.

18 Mattias Andersson, dramatiker, regissör, Dramatenchef

Om Thorsten Flinck genomgår en grundlig och lyckad rehab – vad får vi då? Jo, något som starkt påminner om Mattias. Blir nog inte ett speciellt spännande program.

19 Titiyo Jah, artist

Svt har gjort sitt till för att få fart på Tityos insomnade karriär. Har väl gått så där. Nu vill SR också hjälpa till. Titiyo är också släkt med Mabel McVey så den klanen har tagit upp kampen med klanen Britton om att dominera i sommar.

20 Sauli Niinistö, Finlands president

Finns en massa finnar och finlands-svenskar jag gärna skulle lyssna på – och vad levererar Sommar? En finne som är väldigt ofinsk i sin gråmelerade framtoning.

Nu hämnas tyskarna efter några sekler med att låta sitt trosskompani Lidl kampanja för att 6:e juni i Sverige ska bli Nacho-naldagen, och de erbjuder extrapriser på texmex-mat som är svenskars favoritmat enligt Lidl. Och visst har tacos blivit obehagligt vanlig mat i de svenska hushållen.

Men på sätt och vis har Lidl rätt när de påpekar att Sverige inte har någon speciell och officiell maträtt som är kopplad till firandet av nationaldagen.

Obegripligt nog finns det säkert några miljoner invånare i landet som faktiskt stoppade i sig tacos på nationaldagen, eller en pizza eller kebab eller sushi.

Men finns det då någon maträtt som skulle kunna sägas symbolisera Sverige, svensk kultur och den svenska folksjälen?

Självklart finns det en sådan.

Blodpudding.

Nu rynkar du möjligen på näsan. Är blodpudding verkligen fint nog som nationalrätt? Ska det inte vara en dyr köttbit eller en fisk som gös? Eller åtminstone köttbullar, eller sill?

Visst skulle man kunna tänka sig smörgåsbordet som en svensk nationaldagsrätt, men blodpuddingen speglar och symboliserar bättre de bästa dragen i den svenska folksjälen.

Fordomdags ansågs att ätande av blod gav livskraft – blodets magiska förmåga fick inte brytas, och när man slaktade grisen fick ordet blod inte uttalas – man sade istället svetten eller röen.

När man samlade upp blodet skulle det vispas för att inte koagulera – men vispandet måste utföras av kvinnor som inte var gravida eftersom hanteringen ansågs kunna skada fostret.

I skapandet och ätandet av blodpudding ser vi spåren av en uråldrig sparsamhet. Allt ska tas till vara – och den inställningen bidrar till den där envisa folkliga uthålligheten. Man drar sig fram. Uthärdar. Även i moderna tider när det är en bit kvar till löning. Då går man ner till närköpet och köper blodpudding.

Samtidigt finns blodpuddingen i många lokala variationer över hela landet, vilket speglar mångfalden i den svenska kulturen, och kynnet hos dem som bor i de olika landskapen.

Alltså en utmärkt nationaldagsrätt. Den äts över hela landet, men på olika sätt beroende på vad traditionen bjuder där man bor när det gäller tillredning och tillbehör.

Grunderna i recepten är desamma över hela landet; blod och rågmjöl. Kryddorna kan variera: nejlika, ingefära, mejram, ju mer söderöver man befinner sig desto vanligare blir det med sötma i recepten vilket ordnas med socker eller sirap. Fettet som användes kunde vara njurtalg, ister eller det flott som nu fanns att tillgå. Över hela landet verkar det vara vanligt att man på sina håll också blandade svagdricka i smeten. Ibland verkar lite rivna äpplen också ha slunkit ner i smeten.

Blodpuddingen åts varm efter att den tillagats i vattenbad. Dagarna efter kunde skivor av den ätas efter att ha stekts i smör. I burgnare hem i Småland stekte man i ankfett och serverade blodpuddingen som tillbehör till korvkaka.

I vissa delar av landet stekte man inte den gamla blodpuddingen utan klickade smör i mjölk, kokade upp och sedan i med skivor av blodpudding som fick sjuda en stund.

Vanligast var att man använde svinblod vid tillagningen av puddingen, men även blod från kalv, ko och ren förekommer – som vanligt beror det på var i landet man befinner sig.

Under nationaldagen bör alltså blodpuddingen inta hedersplatsen på middagsbordet, och där ska också finnas stekt fläsk, lingon, äpplen, rödlök, rivna morötter – och vad nu än den lokala traditionen erbjuder.

I Skåne kan blodpuddingen få ersättas av blodkorv, och de med samiska rötter kan få avnjuta renblodspannkaka.

Blodmaten kan också ses som ett integrationstest, kommer man från en kultur som insett blodpuddingen, blodkorvens och blodpannkakans fördelar och att det är en delikatess kommer man att känna sig som hemma när man bänkar sig vid middagsbordet på nationaldagen.

Andra kan få problem. Koranen förbjuder uttryckligen intagande av föda gjord av blod.

PS. Givetvis bör du tillaga din egen blodpudding, och inte nöja dig med köpt sådan. I helgen berättar jag hur du ska bära dig åt.

Tvillingarna Tore och Ture Molin bor sedan snart 70 år i Annelund, som ligger utanför Ånge i Medelpads skogar. Men nu tvingas de bort från det hem där de levt alltsedan de föddes. Det kommer inte att kunna bo kvar efter den 30 september.

Då kapar Trafikverket strömmen. Beslutet om att strömmen stängs av går inte att överklaga.

Samma öde drabbar ett 20-tal fastigheter över hela landet, berättar DN. De som bor i de fastigheterna får sin ström från järnvägens elnät.

Trafikverket förklarar sig med att fastigheternas anslutningar till järnvägens interna elnät strider mot ellagen, och uppmanar dem som blir av med sin el att ansluta sig till det allmänna elnätet.

För bröderna Molin skulle det kosta tio miljoner kronor – en kostnad som de absolut inte klarar. De bor i en banvaktsstuga som alltid fått el från järnvägen.

Även om lagen skulle ändras så tänker inte Trafikverket fortsätta leverera el, trots att de också får betalt för strömmen av dem som bor i fastigheterna. Christer Holmberg är chef för Trafikverkets avdelning Järnvägssystem Elkraft och deklarerar att:

Elleveranser är helt enkelt inte vår uppgift. Vi vill fokusera på vårt kärnuppdrag, att säkerställa hög tillgänglighet på våra anläggningar, säger Holmberg till DN.

Men studerar man Trafikverkets verksamhet blir man lite brydd över vad Trafikverket räknar till sitt ”kärnuppdrag”.

Trafikverket delar till exempel varje år ut bidrag till organisationer som ansökt om pengar till olika projekt. Morgonposten har tagit en titt på en del av dessa projekt.

2021 fick Svenska Cykelsällskapet 400 000 kronor för att utveckla cykelturistleder. NTF fick 1 219 000 kronor för att inleda en ”dialog” med 50 kommuner för att: ”lyfta vikten av säkrare utformning, bättre drift och underhåll samt fler säkra gång-, cykel- och mopedpassager.”

Gröna bilister fick 797 000 för att göra en rapport – om grön bilism.

2020 fick Somaliska tjejforum i Norrköping 87 120 kronor för att göra något i just Norrköping. Oklart är dock vad de skulle göra. Cykelfrämjandet fick närmare miljonen för att göra en ”cykelvägsanalys”, NTF fick lite mer än en miljon för att utveckla lokala kampanjer för cykelhjälmsanvändning.

Under de två åren får Maritimt Forum 790 000 kronor för att hålla igång en ”varuägardialog”.

Uppenbarligen räknas de ungefär tio miljoner kronor som årligen läggs på liknande externa projekt till Trafikverkets kärnverksamhet, man kan söka bidrag i år också.

Trafikverket har också de senaste åren satsat hårt på att starta omfattande projekt och studier för att komma fram till hur svensk trafiksäkerhet ska kunna utvecklas för att stå i samklang med ”FN:s globala mål för ett hållbart samhälle”. Trafiksäkerhet blir plötsligt en mycket komplex fråga, eller som Trafikverket uttrycker det:

”Trafiksäkerhet är en viktig del, men för att transportsystemet ska bidra till det hållbara behöver man hantera flera hållbarhetsaspekter samtidigt. Fossilfrihet, attraktivare och mer levande städer, ökat aktivt resande, automatisering, digitalisering, delade tjänster är alla exempel på egenskaper och företeelser som kommer att förändra vårt transportsystem.”

Kanske måste man förstå att ställda inför denna utmaning väljer Trafikverket att stänga av strömmen till Ture och Tore. Vad betyder väl ett föräldrahem som blir ödestuga långt ute i skogen när verkets resurser måste koncentreras på att komma fram till hur man på ett trafiksäkert sätt ska bidra till ”attraktivare och mer levande städer”.

Till Trafikverkets kärnverksamhet hör också att medverka i och stödja Prideparader, det sker i till exempel i Varberg där projektchefen för det stora tunnelbygget förklarar att:

Inom Trafikverket ser vi olikheter och mångfald som en tillgång och arbetar kontinuerligt med att motverka risken för diskriminering, kränkande särbehandling och trakasserier.

Två nästan 70-åriga bröder som håller landsbygden levande genom att bo kvar i sitt barndomshem i Medelpads skogar borde väl kanske kunna ses om en del av Sveriges ”mångfald” – och Trafikverket skulle kunna bidra till denna mångfald utan någon kostnad.

Istället väljer verket att kapa elen, och ägna sig åt sin ”kärnverksamhet”.

Och eftersom vi nu vet att Trafikverket har en fast värdegrund som man håller sig till, kan vi heller inte gärna hävda att det är ”kränkande särbehandling” att driva bröderna från den plats där de växt upp och levt hela sitt liv.

Ibland undrar jag om jag fortfarande har kvar rekordet på flipperspelet på konditori Alexandra.

Jo, det är ett tag sedan jag tog rekordet (jag minns att jag hade tryckt fram Elvis Costellos nyss släppta Watching the detectives som rullade i jukeboxen när jag sprätte iväg sista och avgörande kulan. 1977 var det alltså).

Konditori Alexandra finns inte längre, och att jag då och då de senaste åren funderat på denna min gamla prestation beror på att jag rätt ofta kan läsa om den senaste skjutningen i stadsdelen Fröslunda i min gamla hemstad i Eskilstuna.

Marcel Prousts minnen väcktes till liv av madeleinekakor doppade i lindblomste, mina minnen från ett Eskilstuna som inte längre finns väcks av artiklar om mord, skjutningar och knivslagsmål i det Eskilstuna som existerar i dag.

I veckan fick lokaltidningen Eskilstuna-Kurirens chefredaktör Eva Burman stor uppmärksamhet i hela landet genom att i en artikel skriva: ”Eskilstuna har blivit ett riktigt rövhål”. Det var något som brast hos henne den dagen antog många av dem som kommenterade, och orsaken var till att det brast var förstås slagsmålet mellan ett fyrtiotal niondeklassare under en friluftsdag. Bataljen slutade med att tre av de inblandade blev knivskurna.

Nu kan man ju tycka att det borde brustit tidigare för Burman.

Varför inte när två gäng började skjuta på varandra vid centralstationen i Eskilstuna?

Eller när en pojke mördades mitt på dagen vid sin skola … eller … nå, vi behöver inte dra hela den deprimerande listan vecka för vecka, en lista som gjort Eskilstuna till en av Sveriges mest våldsdrabbade städer de senaste åren.

Svaret på varför Burman varit tyst tills för några dagar sedan får vi om vi går tillbaka till Peo Wärring, Burmans företrädare som chefredaktör. När ett kriminellt gäng 2009 brände ner Eskilstunas stadshotell förklarade Peo Wärring att tidningen skulle visa vägen, och se till att de kriminella gängen inte kunde fortsätta breda ut sig. Krävde han att Nationella insatsstyrkan skulle sättas in mot de olika gängens fästen i staden?

Inte riktigt.

Invånarnas moral skulle höjas genom att Eskilstuna-Kuriren skulle satsa mer på positiva nyheter, och visa upp allt det fina som hände i staten. Varje sådan artikel skulle förses med en smiley för att förstärka det positiva intrycket.

Smileysarna visade sig inte vara särdeles effektiva i kampen mot gängen och försvann i sinom tid. Men Wärrings anda levde kvar sedan han lämnat tidningen, och en av bärarna har förstås Burman varit i sin egenskap av chefredaktör.

Vad Wärring gör i dag? Han utbildar journalister på Södertörns högskola. Kanske förklarar det en del av tillståndet på svenska tidningar. På fritiden viger Wärring det mesta av sin tid åt att spana efter UFO:n, samt arbeta i styrelsen för UFO-Sverige.

År för år stärkte gängen sina positioner i Eskilstuna, men Eskilstuna-Kuriren fokuserade på en helt annan fara. Inför valet 2018 förklarade Burman för läsarna att det stora hotet mot samhällets sammanhållning var SD, som var styrda av ryska intressen och Donald Trump.

Om man inte insåg det hotades: ”vår demokrati, vår frihet och alla människors lika värde”.

I dag inser Burman att det är andra krafter som hotar dem som bor i Eskilstuna, staden som blivit ”ett rövhål”.

Vem är fienden?

Nu är det ju inte så att SD är mitt favoritparti, men om jag hade varit chefredaktör på Eskilstuna-Kuriren 2017 hade jag ju inte identifierat det partiet som det stora hotet. Det var de våldsamma, brutala och kriminella gängen – som var starka redan då. Men det valde Burman att inte låtsas om.

I den nu omtalade artikeln från i veckan beskriver Burman en situation där knarklangande gäng tagit över olika delar av staden – och krigar med varandra. Hennes vänninor fruktar för sina barns liv.

Burman avslutar artikeln med orden: ”Nu undrar jag, kan vi vända det här?”.

Men Burman ingår inte i något ”vi” som kan vända situationen, hon har visat sig oförmögen att leda en tidning. Hon borde lett en tidning som under åren som gått grävt upp skeendet i staden och kritiserat makthavare för de missgrepp som gör det möjligt för våldet att breda ut sig i staden, och tränga ner i åldrarna.

Istället har Burman startat kampanjer mot ”nättroll”. Det är liksom inte riktigt friskt. När mördade ett nättroll senast någon i Eskilstuna – eller någon annanstans.

Hennes redaktion har inte strävat efter att kartlägga gängen, och namnge dem som utövar våld. Heller aldrig i verklig mening pressat politiker och kommunbyråkrater.

Burman och Eskilstuna-Kuriren har istället betonat hur bra Eskilstuna egentligen är och lyft fram högskolans utveckling, att allt fler stora företag lägger sina distributionscentraler i staden, att gamla fabriksbyggnader omvandlas – ett exempel på det är just Volvo BM:s gamla verkstäder vid ån som byggts om till Munktell-arenan – det var där niondeklassarna knivskar varandra. När jag ser pressbilderna på fasaden och platsen minns jag åren jag stod inne i den byggnaden och fräste kuggar.  Jag känner plötsligt åter doften av kuggfräsens kylvätska, påminns om hur det var när en slang brast och man fick kylvätskan i ansiktet. Jag hör finska och jugoslaviska svordomar, den ständiga lukten av kaffe, alltid var det någon som tog sig tid att skruva upp termosen fast det inte är fikarast.

Men det är borta nu, bortspolat av mäktiga krafter.

Allt som var fast, och gjorde Eskilstuna till en i verklig mening rik och levande stad, en stad där arbetet ärades, har förflyktigats – en utveckling bejakad av kommunens politiker, byråkrater och det senaste årtiondet också av Eskilstuna-Kuriren.

Bortspolat är också blodet som efter mass-slagsmålet och knivskärningarna fanns på planen framför Munktellarenan.

Det gick snabbare och lättare.

Går säkert snabbare och lättare nästa gång nu när städpatrullerna har vanan inne.

För det blir säkert en nästa gång.

Har utvecklingen varit omöjlig att förutse?

Inte alls.

Lätt att förutse

För 20 år sedan skrev jag en kolumn i Metro om att okontrollerad invandring skulle skapa inte en maffia, utan flera. Dessa skulle skaffa sig kontroll över förorterna, och sedan sprida sig in i samhällen och städer, äta sig in i företag och valda församlingar.

Jag förutsade att ingen i samhällets övre skikt skulle reagera förrän det började skjutas i deras egen närhet, fram tills dess skulle de bejaka utvecklingen.

Och det är det vi ser när Burman skriver: ”Vi lever i en otrygg stad. Mina barn, mina vänners barn - alla känner de till någon som blivit dödad, som skjutit någon. Någons klasskompis, en väns bror. Våldet har kommit nära.”

Mhm. Våldet har kommit nära Burman och hennes vänner. Då är det dags att reagera.

Innan dess var det ”nättrollen” som var den stora faran. Oavsett hur många som mördades i stadens utkanter i miljonprogramsområdena.

I min kolumn påpekade jag att det i sig inte avgörande vilken sorts invandrare som kom i mycket stora antal – bara det faktum att de var många och hamnade i egna områden skapade underlag för etniskt baserade maffiors framväxt. Den som kommer till ett land som flykting kommer alltid att få slita en generation eller två för att bli en del av samhället. Man befinner sig lite utanför, måste arbeta sig in. Det är i detta tillstånd en etnisk maffia växer fram, de skaffar sig först kontroll över och utsuger och förtrycker sina egna – sedan sprider maffian sig ut i samhället och skaffar sig kontroll över allt som kommer i dess väg.

Det paradoxala är att Burman – och tidningens politiske redaktör Alex Voronov – som i tiotalet år sagt sig vilja skydda stadens invandrare från rasister struntat i att skydda de invandrare som inte är kriminella från gängen. Men det beror på att vare sig Burman eller Voronov egentligen månar om invandrare, när Burman och Voronov hetsar mot vad de benämner rasister så är det för att positionera sig i karriären, kunna ta ett kliv uppåt på karriärtrappan. Och det har de båda den senaste tiden kunnat göra. Nu bär det av till större uppgifter.

I det jag skrev i den två årtionden gamla kolumnen utgick jag från den historiska erfarenheten i länder som USA, Frankrike och Storbritannien. Men svenska makthavare, byråkrater, politiker och journalister har i två årtionden låtsas som om den kunskapen inte fanns att tillgå.

Så där sitter de nu, eller snarare hukar.

Och egentligen har Burman i grund och botten inte ändrat inställning det minsta med sin senaste text, för hon skriver:

”… forskning stödjer sambandet mellan utanförskap och territorier. Får man inte respekt av samhället skaffar man sig det på annat sätt. Att kräva respekt för sitt område ger samma känsla av stolthet och tillhörighet som det gör när du håller på ett fotbollslag. Och konflikter mellan sådana är som bekant en realitet.”

De invandrare och flyktingar som bor i Eskilstuna har fått bostad, definitivt ingen behöver svälta, har de barn har deras barn fria skolor. Språkutbildning finns att tillgå för de vuxna, och ett anständigt jobb går alltid att få – i Eskilstuna eller på någon närliggande ort i Mälardalen.

Stadsdelar som Fröslunda, Skiftinge eller Årby är inte som brasilianska favelor eller höghusslummen i Marseille. De som står utanför samhället har valt att göra det. De står utanför samhället för att kunna plundra sina egna – och sedan ge sig på andra.

Så mycket mer än det som jag beskriver ovan kan inte ett samhälle erbjuda dem som kommer utifrån.

Eller tycker Burman att det saknas något på erbjudandelistan? Det gör hon uppenbarligen. Låt höra vad det är i så fall.

På kvällen samma dag som knivskärningarna sker i Eskilstuna samlas många i staden för att lyssna på en ABF-föreläsning. Det är fullsatt i salen. Man har samlats för att lyssna på Åsa-Pia Järliden, socialdemokratisk LO-ekonom som hoppat av till Vänsterpartiet. Hon talar om alla de nya bidrag och försörjningsstöd V vill se införda.

Jag tvivlar på – eller snarare vet – att även om dessa åtgärder mot all förmodan skulle införas skulle det inte hejda mord- och våldsvågen i Eskilstuna och Mälardalen.

Höj bidragen för dem i förorterna och det kommer genom utpressning, hot eller knarkförsäljning bara att hamna hos gängen – och göda dem.

Jag skriver klart det här på landet utanför Västerås. På vägen hit passerade vi Strängnäs, där en man mördades i veckan. I Västerås sprängdes en port i natt, och i kväll sprängdes en port till. Smällen hördes över stora delar av staden. I det Råsunda vi lämnade för att åka hit mördades en person i veckan som gick – offer när två gäng med automatvapen gjorde upp om kontrollen i Blåkulla.

Visst kan ”vi” vända utvecklingen.

Men i detta ”vi” ingår inte dagens politiker och de journalister som likt Burman varit deras språkrör medan Sverige förföll, och avindustrialiserades – ett Sverige där arbetande människor kom på undantag eftersom politikerna lät allt gå vind för våg, och lät kriminella gäng, banker och storbolag kalasa på de rikedomar vanligt folk släpat till statskassan.

Flaggviftandet på skolavslutningar blir allt brokigare. Man kan ibland tro att det är FN:s generalförsamling som samlats, om det inte vore så att många av dem som viftar med flaggor sprutar vatten, champagne och öl på varandra. Generalförsamlingens ledamöter brukar ju nöja sig med att låta saliven stänka över församlingen när de blir riktigt ilskna.

En del som betraktar scenerna vid studentfirandet blir upprörda över att de som tagit sig igenom några år i gymnasiet inte låter den svenska flaggan vaja över sitt firande. Svt i Uppsala har intervjuat Liya, Saron och Isabel, tre flickor som draperat sig i Eritreas flagga, för att uttrycka sin glädje över att de nu får lämna Jensens gymnasium.

En av dem som lyfter fram inslaget är Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg som i en tweet länkar till det och kommenterar: ”Idé: låt folk vifta med vilka länders flaggor de vill på studenten.”Intressant, om man lyssnar på vad de tre säger.

Saron förklarar för oss:

Man vill hylla sina föräldrar.

Lya fyller på med:

Det handlar inte om att trycka ner Sverige utan snarare att lyfta upp våra föräldrar.

Om flickorna i första hand vill uttrycka sin tacksamhet till sina föräldrar vore väl det rimliga att de bar inramade familjeporträtt föreställande mamma, pappa, farmor, morfar – eller vem de nu vill. Önskar flickorna göra det extra högtidligt kan de väl köra med en guldram på porträttet, eller tillverka en ram av trä från akaciaträdet Faidherbia albida. Det är ett viktigt träd i Eritreas karga och torra landskap, överlever under förhållanden som annan växtlighet sällan klarar. Trädet ger viktig skugga, förbättrar jordkvalitet, fröna är ätbara (men måste först genomgå en rätt komplicerad avgiftningsprocedur), barken anses dessutom lindra eländet för den som drabbats av malaria.

Men jag tvivlar på att Liya, Saron och Isabel har den minsta aning om vad det där akaciaträdet betyder i eritreansk kultur – hur mycket de än talar om rötter är de inte medvetna om sitt eget lands historia och kultur. Däremot är de mycket medvetna om att de inte vill vara en del av svensk kultur, och att de anser den egna kulturen överlägsen och viktigare än den svenska.

Isabel säger:

Man vill ha den flaggan där ens rötter är ifrån. Det är där hela min familj och släkt kommer ifrån. Det är en trygghet och närhet att bära på just den flaggan. Och jag uppskattar allt Sverige gjort för mig men det räcker inte för att ta med mig flaggan.

Det här är ett uttalande som hur man än vänder och vrider på det är totalt obegripligt.

Hennes familj har kommit till Sverige som flyktingar, fått en fristad, barnen har fått gå i skolan – men det räcker inte, det är flaggan från det land föräldrarna säger sig ha flytt ifrån som ger Isabel ”trygghet och närhet”. Jag har ingen aning om vilken utbildning flickorna lyckats ta sig igenom, men den kan inte ställt större krav på förmåga till logiskt tänkande, eller tänkande överhuvudtaget.

Men vad vet väl jag, flaggan är kanske tillverkad av ett tyg som har magiska egenskaper, och ger därmed trygghet och närhet. Det är kanske en textil som kan skydda mot både köld och hetta, och som dessutom är ätbar. Men så är väl knappast fallet.

Det är dessutom lite märkligt att Eritreas flagga kan skapa en känsla av ”trygghet och närhet” i Sverige – när den inte ens gör det för de flesta som lever i Eritrea.

Ett av världens värsta länder

Under de 30 år som gått sedan självständigheten har Eritrea utvecklats till en av världens hårdaste diktaturer, där vem som helst kan förpassas – utan rättegång – till något av arbetslägren som utgör landets gulagsystem, och värnplikten är inte begränsad i tid. Diktatorn Isaias Afwerki har skapat ett land som ligger näst sist på alla index över rättssäkerhet och frihet bland världens länder. Bara Nordkorea bedöms vara värre.

Den eritreanska regimen är också känd för att utkräva en skatt av alla eritreaner i exil. Den som inte betalar kan vara säker på att släkten hemma i Eritrea drabbas av problem.

Afwerki förbjöd för några år sedan all fri press i landet, och under inbördeskriget i grannlandet Etiopien mellan regeringen och rebeller i provinsen Tigray sände Afwerki in trupper på den etiopiska regeringens sida – där de utmärkte sig sig genom att våldta, mörda civila, tortera fångar, plundra och bränna.

Jag gissar att invånarna i provinsen Tigray inte tjoade av glädje när de såg militärkolonner med den eritreanska flaggan i spetsen närma sig, ingen känsla av trygghet och närhet infann sig.

Men här i Sverige ger den ”trygghet och närhet” till tre eritreanska flickor som är klara med gymnasiet.

Man kan tycka att reportern kanske skulle ställt någon fråga på det temat, och om det är för svårt kunde hon kanske frågat vad de tycker om Dawit Isaak, som är svensk medborgare och som suttit 20 år i eritreanskt fängelse. Svenska journalistförbundet har hans öde som ett stående inslag på sin hemsida, men när en svensk journalist ställs inför tre eritreanska ungdomar får de fritt brodera om den eritreanska flaggans positiva inverkan på den egna personen och själen.

Reporterns flathet inför de tre flickornas Eritrea-hyllning är intressant – annars får man i obegripligt många Svt-inslag höra talas om hur viktigt det är med värdegrunden. Här ställs reportern inför tre flickor som hyllar vad som är en värdeavgrund, och de får prata på som om de viftade med en oskyldig hembygdsförenings vimpel.

Ett genomgående budskap i svenska medier är att vuxna ska lyssna på barn och ungdomar, de anses ju vara gediget värdegrundsskolande.

Men vad det här inslaget visar är att värdegrunden inte gäller om man är från tredje världen, då trumfas värdegrunden av om barnen har band till regimer som styr över länder där likhögarna travas upp.

Värdeavgrunden är bättre än den svenska värdegrunden om du är från tredje världen.

När Joakim Lamotte skildrar det här fenomenet i ett reportage från Göteborg framstår dock de eritreanska flickorna som civiliserade och verserade.

Då Lamotte frågar kurdiska och palestinska studentfirande flickor varför de inte har svenska flaggor istället för utländska får han svar som:

”Fuck Sweden!”, och ”Är du rasist eller?”.

På Jensens gymnasium – där de tre eritreanska flickorna går – har man förbjudit eleverna att ta med flaggor på utspringet. Man vill väl undvika stamkrig i korridorerna – för vad händer när det börjas viftas med till exempel kurdiska och turkiska flaggor, eller en flock med Darfurs flagga möter en med Sudans?

Det känns lite jobbigt, säger Saron, om skolans beslut.

Men har man som Saron starka band till Eritrea borde man väl tycka att det inte är mycket till begränsning av den personliga friheten.