Vissa arbetsgivare kräver att de anställda bevisar att de röstat, genom att visa ett finger med bläck. Ett tillslag mot oppositionen, och försök att förhindra en väljarbojkott, ledde till att förstörda valsedlar var enda sättet att protestera, meddelar The Guardian. Hun Sen sa i ett uttalande att detta tolkades som stöd för Candlelight-partiet, och att de skyldiga ska straffas.

Phil Robertson, Human Rights Watchs Asia, sa att Hun Sen nu ”helt har utplånat kvarlevorna av den kambodjanska demokratin, till förmån för ärftlig diktatur som ser ut att vara kopierat från Nordkorea.”

Hun Sens son, Hun Manet har godkänts av det styrande partiet som ”blivande premiärminister”. På fredagen sa Hun Sen att hans son kunde ta över om tre eller fyra veckor. Hun Manet har också liten tolerans för oliktänkande, och har byggt nära band med Kina.

Initiativet skulle kosta 100 miljarder kronor, som de rika får betala via skatten. Ministern, som växte upp i ett starkt kommunistiskt hushåll, sa att hon inte kunde följa sina drömmar då det inte fanns tillräckligt med pengar för henne att ägna flera år åt att studera.

Utspelet kan ha att göra med att Spanien håller allmänna val den 23 juli. I mars startade Díaz för övrigt ett nytt parti på vänsterkanten, Sumar, och hon siktar på att bli landets första kvinnliga premiärminister.

Båda sidor av Spaniens politiska klyfta höjer på ögonbrynen efter Díaz förslag. Nadia Calviño, ekonomiminister i den socialistledda koalitionsregeringen, betonar vikten av en ansvarsfull finanspolitik. En talesperson för det konservativa partiet Partido Popular säger att redan nu kämpar egenföretagare för att hålla sig flytande.

Estland har gått i bräschen för att hjälpa Ukraina med mer krigsmateriel sedan kriget bröt ut. Man är medlem i EU och Nato och den sittande premiärministern Kaja Kallas Reformparti spås bli störst i valet på söndag. Men nationalisterna i EKRE spås också gå bra och bli näst störst. De vill inte hjälpa Ukraina lika mycket utan vill att landet värnar sin relation till Ryssland.

Vi stödjer ett öppet, vänligt, västerländskt, europeiskt, intelligent land. Min främsta utmanare tycker att vi inte borde hjälpa Ukraina, vi borde inte stödja Ukraina, vi borde bara se till våra egna intressen, säger Kallas till AFP.

EKRE har också på agendan att ta emot färre flyktingar från Ukraina. Man vill ha en generellt mindre invandring, för att skydda estländska arbetare.

Vi borde inte eskalera spänningarna mer från vår sida. Jag tror bara inte att det är vettigt, säger EKRE:s partiledare Martin Helme till estländsk public service, ERR.

https://twitter.com/PopulismUpdates/status/1629226037681979392

Estlands bidrag till Ukraina uppgår till en procent av landets BNP, vilket relativt sett är det största bidraget av alla länder. Samtidigt har levnadskostnaderna skjutit i höjden. Man har nu en inflation på årsbasis på 18,6 procent, mätt i januari.

Som tredje största parti tippas Centerpartiet. Partiet är populärt bland Estlands ryska befolkning. Men vissa har dragit öronen åt sig, då partiet stöttat regeringen starka stöd till Ukraina.

Andelen ryssar som inte kommer rösta väntas bli hög, Totalt sett utgör den ryska minoriteten en fjärdedel av väljarkåren.

https://twitter.com/EuropeElects/status/1631227565263269888

I valet 2019 blev Reformpartiet störst, men man kunde inte bilda en majoritet. I stället gick nationalisterna i EKRE samman med Isamaa (Fäderneslandet) ihop och bildade regering, men den föll 2021. Den nuvarande premiärministern Kallas bildade då en koalition, som ännu styr.

Reformpartiet, Socialdemokraterna och Estland 200 har gemensamt uteslutit att styra tillsammans med EKRE. Centerpartiet och Isamaa har varit mer vaga i sina uttalanden.

Centerpartiet och Reformpartiet har turats om att styra landet i princip hela tiden sedan självständigheten.

Centerpartiet ligger center-vänster på den politiska skalan och vill satsa mer på infrastruktur och bostäder. Man vill också fortsatt ha tvåspråkiga skolor, vilket tilltalar den ryska minoriteten. Övriga partiet vill ha undervisning helt på estniska.

20 procent av väljarna har redan förtidsröstat, och valet uppfattas som väldigt viktigt. Resultatet kommer på måndag, då får vi veta hur de 101 platserna i parlamentet fördelas mellan partierna.

Reformpartiet kommer bli först att försöka bilda regering, eftersom man kan samarbeta med alla förutom EKRE.

Benjamin Netanyahu mot seger med 97 procent av rösterna räknade. Får 65 mandat i Knesset och egen majoritet för Likud-ledda koalitionen. Den korruptionsomsusade 73-årige veteranen väntas påbörja en tredje vända som premiärminister.

Vallokalundersökningarna visade på seger för Netanyahu och 62 mandat i Knesset. Valdeltagandet på 71,3 procent är det högsta sedan valet 2015.

Likud ser ut att själva få 30 till 32 mandat. Resten går till de två ultraortodoxa judiska partierna, och de radikala sionisterna spås få 14 mandat.

Lapids parti Yesh Atid ser ut att få 22 till 24 mandat. Vänsterpartiet Meretz i Lapids koalition åker ut.

Palestinska myndighetens premiärminister Mohammed Shtayyeh menar att det är rasism i det israeliska samhället som gjort att religiösa sionistpartier gått framåt starkt i valet.

Bakgrund

Israel går till val för femte gången på fyra år. 120 representanter till det 25:e Knesset ska väljas. Kommer nästa premiärminister kunna regera själv, eller fortsätter den politiska instabiliteten?

Att man åter igen går till val beror på att den löst sammanfogade regeringskoalitionen kollapsade. Åtta ganska spretiga partier lyckades avsätta Netanyahu i fjol, men kunde inte hålla ihop mandatperioden ut.

Yair Lapid, Naftali Bennet och Benny Gantz har alternerat på premiärministerposten, tack vare en lagändring. Under 2019 till 2021 hölls fyra nyval och den politiska krisen mynnade ut i att man tidsbestämmer premiärministrarnas mandattid, och växlar med den alternerande premiärministern.

För tillfället är Naftali Bennet alternerande premiärminister. Man har tidigare använt sig av systemet 1984–1988, men det har aldrig varit skrivet i lag. Benny Gantz blev den första att officiellt inneha posten när han tillträdde 17 maj 2020.

Yesh Atid (Det finns en framtid) grundades av Yair Lapid 2012. Partiet ingick i den koalition som nu fallit, övriga partier är Arbetarpartiet (socialdemokrater), Blått och Vitt (center), Yamina (allians av högerpartier), Yisrael Beitenu (sekulärt högerparti), Nytt Hopp (center/höger), Meretz (vänster) och Arablistan (arabintressen).

Efter att ha misslyckats med att få igenom politiska förslag upplöste Lapid och Bennet Knesset den 20 juni, och utlyste nyval. Lapid fick fortsätta som premiärminister till nästa regering bildats.

Netanyahus återkomst och utrikespolitiken

Oppositionen leds av den politiska veteranen Benjamin Netanyahu. Han har varit premiärminister 1996 till 1999 och 2009 till 2021.

Under sina fjärde och femte mandatperioder som premiärminister var han under utredning för korruption. Han misstänks bland annat för mutbrott, att ha tagit emot opassande gentjänster från bland andra australiske miljardären James Packer och filmproducenten Arnon Milchan från USA.

Han misstänkts också ha försökt förmå tidningen Yedioth Ahronot att skriva mer fördelaktigt om honom, mot att han via lagstiftning skulle motarbeta konkurrenten Israel Hayom.

Netanyahu är partiledare för Likud, som behöver hjälp av stödpartier för att ta makten. Otzma Yehudit är ett parti med en plats i Knesset, vars ledare Itamar Ben-Gvir gärna stödjer Netanyahu. Partiet vill annektera Västbanken och är känt för öppen anti-arabiska hållning.

För att Netanyahu ska nå framgång krävs att man stödjer sig på landets ultra-ortodoxa partier. Kritiken från motståndarna har i regel handlat om att det kan bli en koalition av extremistpartier som kommer till makten.

Netanyahu är känd för att ha ökat antalet bosättare och aldrig förhandla med palestinierna. Under sina senaste mandatperioder blev Golanhöjderna de facto israeliskt territorium, och flera historiska avtal slöts med Marocko och gulfstater. Samtidigt som oroligheterna blossat upp i Jerusalem och på Västbanken har Israel en säkrare position än tidigare gentemot arabländerna.

Arabförbundet möts just nu i Algeriet, och är splittrade över många frågor som rör Israels närområde. Frågan är om en Netanyahuvinst kan öka splittringen ytterligare.

Samtidigt har landets relation med Turkiet förbättrats avsevärt under de senaste två åren, då Netanyahu inte styrt. Man har nu diplomatiska relationer igen och Benny Gantz, försvarsminister och premiärministerkandidat, träffade både sin turkiske motpart och president Erdogan helt nyligen. Enligt AFP är Gantz förhoppningsfull om att relationerna kan komma att stärkas ytterligare. Men kan de det med Netanyahu som premiärminister, som haft svårt för Erdogan?

Enligt Seth J. Franzman på The Jerusalem Post kan relationen med Turkiet försämras om Netanyahu kommer tillbaka. Och Turkiet, som har band till Hamas, kan elda på eventuella konflikter i stället. Samtidigt har Turkiet ett mål att förbättra relationen till USA, genom Israel.

Netanyahu kan också vilja omförhandla det färska maritima avtalet med Libanon. Och Hezbollah kan se ett tillfälle att elda på konflikten i södra Libanon om Netanyahus block kommer till makten.

I Ukrainafrågan är Israel hårt pressade att bistå landet med vapen. Men man har hållit sig neutrala vilket även den viktiga handelspartnern Indien gjort. Man har också goda relationer till Moskva och Beijing, som nu riskerar försämras de länderna nu är huvudfiender för USA. Samtidigt är pressen från väst och USA att Israel tydligare ska välja sida, mot Ryssland.

Lapid har öppet kritiserad Ryssland för saker som hänt under kriget i Ukraina. Hans finansminister Avigdor Liberman vägrade, han är född i Moldavien och har sitt stöd i Israels ryskfödda minoritet.

Netanyahu har byggt en del av sitt politiska kapital i den ryskfödda gruppen på att han haft en bra personlig relation till Putin, samtidigt som man haft en fungerande men ansträngd relation länderna emellan i frågan om Syrien.

Imran Khan blir avstängd från politiken i Pakistan i fem år. Den tidigare premiärministern får inte ställa upp i val förrän 2027. Detta enligt ett beslut från landets valkommission, som menar att han lurade tjänstemän om gåvor han fått från utländska ledare under sin tid vid makten.

Khan blev avsatt som premiärminister i april. Han har sedan dess kämpat rättsligt tillsammans med sitt parti PTI, för att få upprättelse. Efter beslutet att han stängts av från politiken löpte dussintals av hans supportrar amok. På ett par platser runt om i landet fick polisen skingra dem med tårgas. Vissa försökte blockera trafiken i huvudstaden Islamabad.

Khan har själv uppmanat till lugn, och planerar en stor marsch genom Islamabad innan oktober är slut. Han uppmanade sina supporters att inte ställa till problem för nationen, och att sluta protestera. Han kommer överklaga kommissionens beslut, och säger att den är del av ett korrupt etablissemang, skriver AFP.

För mig är det inte politik, utan jihad. Det här är maffian som sitter på makten vilken valkommissionen är del av. Jag kommer bekämpa dem så länge jag lever.

Karusellen sattes som sagt i gång i april, då Khan avsattes som premiärminister av parlamentet. Inför misstroendeomröstningen avgick parlamentets talman, som påstod att situationen uppstått på grund av politiska påtryckningar från utländska krafter.

Khan hade då en förhållandevis neutral syn på Ryssland, vilket stod i konflikt med landets armé. Enligt oppositionen hade han också misskött ekonomin. Khan pekade på oppositionen och anklagade dem för att vara del av en komplott, orkestrerad av regeringen i Washington D.C.

Relationen till USA kan beskrivas som långvarig men skakig. Pakistan är en nyckelpartner för inflytande i Asien. Man understödde tillsammans mujaheddin i Afghanistan på 1980-talet. USA har pumpat in närmare 780 miljarder kronor i stöd till främst militär utbyggnad. USA är också Pakistans största exportmarknad. Men Pakistan har inte alltid rättat in sig i ledet, man misstänks till exempel stödja talibanerna som återtagit makten i Afghanistan.

Khan blev den tredje premiärministern i Pakistans historia att avsättas efter misstroendevotum, efter Benazir Bhutto och Shaukat Aziz. Det föregicks av att talmannen först blockerat omröstningen och sedan upplöst parlamentet. Vilket ledde till att ärendet gick till Högsta domstolen, som återinstallerade parlamentet. Sedan röstades Khan bort.

Khan hade själv helst velat ha ett nyval, och kunna bygga en potentiell seger på sin folkliga förankring. Det är i det skenet man bör se förbudet mot att kandidera, som ålagts honom. Domstolarna i Pakistan används så att politiker fastnar i utdragna processer. Något som oberoende organisationer riktar skarp kritik mot.

Regeringspolitiker måste deklarera gåvor, enligt lag, men bara dem upp till ett visst värde. Dyrare saker granskas av myndighetsorganet Toskakhana, som funnits sedan Mogulriket.

Media i Pakistan har under flera månader spekulerat i om Khan och hans fru har mottagit luxuösa gåvor värda miljontals kronor under sina resor till utlandet. Lyxklockor, juveler, parfymer och designhandväskor.

Khan själv har sagt att han medvetet inte uppgett vissa gåvor, av skäl som rör nationens säkerhet. Han ska ha köpt föremål för 22 miljoner rupier (en miljon kronor) och sedan sålt dem för det dubbla beloppet. Enligt lagen får man köpa gåvorna man får, och bara betala halva priset.

Khan vill se ett parlamentsval innan det ordinarie som är i oktober nästa år. Under ett fyllnadsval nu i veckan vann han själv sex mandat i parlamentet. I Pakistan kan man kandidera i flera valdistrikt samtidigt, och sedan välja vilket man vill företräda, om man vinner fler än ett.

Utrikesminister Bilawal Bhutto Zardari var nöjd med valkommissionens beslut. Han anser att Khan sprider lögner om att oppositionen är korrupt.

Beskedet om Khan kommer knappt en vecka efter att det internationella organet mot penningtvätt FATF tog bort Pakistan från sin lista. Landet hamnade på listan 2018, samma år som Khan tillträdde som premiärminister.

Khan var tidigare cricketstjärna, och den första muslimen att bli en internationell playboy. Mer om hans liv finns att läsa i vår artikel från april.

”Vi ser en tydlig rörelse från Vänsterpartiet och Socialdemokraterna till Miljöpartiet. […] Om MP trillar ut, så kommer det inte gå att bilda en S-ledd regering”, säger Torbjörn Sjöström, vd för Novus, till SVT Nyheter.

Det skiljer mindre än en procentenhet mellan M och SD; L riskerar att förlora stödröster från moderata sympatisörer som tidigare känt sig manade att stödrösta på L.

”När de märker att Moderaterna riskerar att tappa positionen som största parti i blocket är det troligt att man i så fall drar undan sin röstningsintention på Liberalerna, och går tillbaka till M”, säger Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap.

Om det var val i dag, så skulle oppositionen få ett övertag med fem mandat. V: 9,7 procent, S: 28,5, MP: 4,5, C: 6,0. Och på andra sidan har vi L: 5,8 procent, KD: 5,6, M: 19,6, SD: 18,8. Övriga partier: 1,5 procent.

Efter att tidningen la till Johnson i undersökningen visas hans fortsatt stora stöd bland gräsrötterna. Hittills har 7 600 Tory-medlemmar skrivit på en petition om att Johnson ska inkluderas i den sista omgången. Lord Cruddas, som bidrar med pengar till partiet, håller med.

”Avstängningen av Boris Johnson som premiärminister av en minoritet av parlamentsledamöter är djupt antidemokratisk. Det trotsar landets vilja och de konservativa partimedlemmarna som valde honom. Sätt honom på valsedeln, och han vinner.”

Vad läsarna tycker om kandidaternas styrkor är också intressant. Vem är bäst på att hantera den brittiska ekonomin? 44 procent röstar på Sunak, mot 30 för Truss. Däremot har fler förtroende för Truss när det gäller förmågan att upprätthålla traditionella Tory-värderingar: 40 procent mot 23 procent för Sunak.

Den nya premiärministern tillkännages den 5 september.

Ett val väntar i höst. Hör du till dem som kollar var du står politiskt genom att svara på olika frågor i medias valkompasser? Visst kan man väl göra det, som en stunds avkoppling, istället för att lösa korsord eller sudoku. Men för att förstå vad som bör göras i Sverige har du kanske lika stor hjälp av valkompasserna som av att försöka klura ut Melodikrysset.

Ett annat sätt att orientera sig är efter landmärken, punkter som höjer sig över landskapet. Du tar ut riktningen efter dessa landmärken och rör dig i riktning ditåt.

I stället för valkompasser kommer valguiden att fram till valet presentera just sådana landmärken, i form av politiska ledare som svarat på viktiga frågor som inte ryms i dagens svenska valkompasser. Valguiden tar inte på något sätt ställning för något parti. Valguiden ska bara vidga diskussionen.

Först ut i serien är Charles de Gaulle, som fick en inledande presentation på Frankrikes nationaldag 14 juli.

Tanken är att du ska ställa de ledarna som presenteras mot dem som dagens svenska politiska verklighet erbjuder, och så fundera en gång till.

Vem vet bäst?

”Det fanns alltid alkohol i hans blodomlopp och mängden var som störst sent på kvällen strax efter det att han fått i sig tre rejäla whisky, några glas champagne, åtminstone två konjak och en rejäl grogg”. Beskrivningen av Winston Churchills dryckesvanor gjordes av hans levnadstecknare William Manchester, som också noterade att innan Churchill kom upp ur sängen på förmiddagen behövde han oftast sätta i sig några glas konjak.

De första timmarna efter det var han på sitt mest vänliga och generösa humör.

Jag föreställer mig att det var under någon av dessa timmar Winston Churchill gick med på att Charles de Gaulle skulle få tillgång till BBC så att han kunde hålla sitt första radiotal till den franska nationen och mana den till motstånd mot Tyskland.

De som – åtminstone på ett ungefär – tror sig veta vem Charles de Gaulle var tänker sig honom som mannen som ledde Frankrikes motståndskamp, och som senare blev landets president. En förkämpe för demokrati.

Nu är det väl inte riktigt så enkelt, men människor i dag har ett märkligt behov av att tänka sig historien på ett sådant sätt att de inte behöver komma på kant med alla dem som tycker precis det man förväntas tycka för att betraktas som en normal och sund människa.

Den som i dag i Sverige dristar sig att säga att han eller hon inte anser att lagar som stiftats av regering och riksdag alltid behöver följas – den personen kommer av de flesta att betraktas som en farlig vettvilling. De som inte direkt ringer Säpo för att lämna ett anonymt tips kommer kanske att försöka förklara för vettvillingen att han givetvis får tycka så, men att det måste han hantera genom att i nästa val rösta på ett parti han tycker om. Om personen då säger att han föraktar partier och parlamentarism för att de försvagar ett land – då tänker omgivningen att det är dags för dårkistan och iskalla bad.

Den med största säkerhet bakfulle Churchills beslut att låta de Gaulle tala var inte på något sätt okontroversiellt. De Gaulle representerade nämligen ingen annan än sig själv, och nu skulle han mana till uppror mot en laglig och legitim regering.

När den franska regeringen beslutar sig för att låta sig ledas av marskalk Pétain är det i alla avseenden ett beslut i enlighet med fransk grundlag och konstitution. Den kapitulation som sedan Pétain förhandlar fram med tyskarna läggs också fram för det franska parlamentet och röstas igenom.

Allt har gått enligt regelboken.

De Gaulle som vägrar underkasta sig vad parlamentet beslutat är juridiskt sett att betrakta som landsförrädare som manar till uppror mot sitt eget lands regering.

Många i den brittiska regeringen är motståndare till Churchills beslut och kommer de kommande åren att motarbeta de Gaulle. De anser att man istället ska försöka hålla Pétain och Vichyfrankrike på gott humör så att deras styrkor inte går in i kriget på tysk sida, helst ska man försöka få Pétain att ändra sig och ansluta sig till de allierade.

Under krigsåren hände det dock att Churchill och de Gaulle brakade ihop, när Winston tyckte att fransmannen var alltför egensinnig och krävande. Vid ett av dessa gräl röt Winston:

”Men vem representerar ni egentligen? Vem har valt er?”

De Gaulle betraktar förundrat Winston och svarar – med vad jag föreställer mig – ett nedlåtande tonfall:

”Vad jag minns var det ingen som valde Jeanne d´Arc heller”.

Eftersom Winston i praktiken hade samma inställning som de Gaulle tog väl diskussionen slut där.

Det tillhör historiens märkligheter – som vi inte låtsas om; att två politiker som inte hade mycket till övers för vad majoriteten tyckte i dag hyllas som just räddare av demokrati. Ett av alla de där exemplen på hur människor i dag i västvärlden har uppfattningar om historien som inte har så mycket med historien att göra – inte med historien som den verkligen utspelade sig. Det mesta riskerar att bli fel i dagens svenska politiska debatt eftersom alla deltagare hänvisar till historiens lärdomar – men det är oftast en helt påhittad historia.

Vilken politiker i dag vågar säga det de Gaulle gjorde? Alltså: jag förkroppsligar den franska nationen. Vad ni andra tycker och tänker är inte speciellt intressant.

Valguidens första fråga till dig är: Vill du ha sådana ledare, eller sådana som de svenska partiledarna?

Man må tycka att de Gaulles inställning var övermaga – men när han för första gången sätter sig i BBC:s studio betraktar alla Frankrike som en slagen och förlorad nation. Fyra år senare vandrar han längs Champs Élysées, inte bara som det fria Frankrikes ledare utan han har tvingat Churchill, Roosevelt och Stalin att acceptera Frankrike som en av ”De fyra stora”.

I vår lilla del av världen betraktas Magdalena Andersson och Sanna Marin som stora ledare. Kanske är de det med nutida mått mätt, men är de verkligen bärare av sin nations kultur och historia? Vet du någon svensk partiledare som fyller det kravet?

Som en jämförelse – tänk på de Gaulle 1940, i stort sett helt ensam, omstridd – och hans land är slaget och har kapitulerat. Men han är lugn, målmedveten och aggressiv och är säker på att hans land kan resa sig igen.

Tänk sedan på paniken, och rädslan hos Magdalena Andersson 2022 när kriget i Ukraina inleds. Hon är statsminister i ett fritt land, men utvecklar en för henne ovanlig energi för att ansluta landet till Nato, tanken på att rusta Sverige till tänderna finns inte där.

Hon var förvisso inte ensam om den paniken, vilket väl än mer minskar värdet av valkompasser i dagens Sverige.

Hemlighetsfull handlingskraft

Det fanns en mycket märkligt kritik mot Donald Trump under den tid han var president. Den gick ut på att han var ”oberäknelig”. Ingen visste riktigt vad han kunde ta sig till – det gällde inte bara fiender, nära medarbetare blev också ofta helt ställda inför Trumps utspel eller handlingar.

Här har vi också ett exempel på historisk okunnighet, för bland politiska ledare som varit framgångsrika är det ett vanligt beteende.

Donald Trump förde affärslivets brutala metoder till förhandlingsbordet; låt aldrig motståndaren veta dina verkliga avsikter, förvirra fienden, slå till utan förvarning.

De Gaulle gjorde detsamma – fostrad som han var i skyttegravar och slagfält. Sina verkliga avsikter höll han ofta för sig själv. Mer än en gång gjorde han under presskonferenser deklarationer som var helt oväntade – även för hans egna ministrar. Den enda förvarning de fick vid sådana tillfällen var att han alltid fällde samma replik innan han tog plats på podiet:

”Nu är det dags att avtäcka batterierna”.

Det politiska spelet som pågått dessförinnan var bara förpostfäktningar, irriterande av motståndaren, döljande av de verkliga avsikterna. Nu befann sig motståndaren i en svag position, dags att dra undan kamouflaget från kanonerna och låta artilleriet träda i funktion.

Så gjorde de Gaulle när Frankrike drog sig ur Nato:s kommandosystem, och när han tog initiativet till en europeisk marknad. Inte ens landets premiärminister visste riktigt vad som komma skulle.

Amerikanska diplomater i Paris klagade under 1960-talet ofta på CIA – de jämrade sig över att spionorganisationen inte kunde förse dem med information om vilken hållning Frankrike skulle inta i olika frågor. Och eftersom CIA brukade skryta med att de hade källor högt placerade i den franska statsapparaten – varför fick då de amerikanske diplomaterna inte några rapporter?

CIA:s representanter på plats svarade att problemet var att inte ens ministrar visste vad de Gaulle övervägde att göra, det visste de inte förrän han själv avslöjade det offentligt.

Jämförelsen mellan Trump och de Gaulle är intressant på ett annat sätt – medan Trump är smaklös och obildad, var de Gaulle i verklig mening bärare av hela sin nations kulturarv – inte bara så att han i samtal visade sin beläsenhet när det gällde filosofer, författare och historiker – hans memoarer, liksom hans tal, visade hans mästerliga behandling av det egna språket.

Skillnaderna säger en del om hur olika USA och Frankrike är – men det säger oss också en del om hur kvaliteten på västerlandets ledare inte precis ökar ju mer tiden går.

Valguidens andra fråga är: Tycker du att de Gaulles ledarstil är lite väl diktatorisk? (Om svaret är ”ja” på grund av att du inte vill ge någon av dagens svenska partiledare de befogenheterna – ställ dig då en följdfråga: beror det kanske på att det är fel på de ledarna – inte på de Gaulles ledarstil?

Vem ska vara kung?

Att de Gaulle under sin tid styrde Frankrike som en enväldig monark berodde på att han såg monarkin som den självklara styrelseformen för nationen, något som stod i samklang med landets kultur och människor. Under sin tid som president lekte han med tanken på att restaurera monarkin. Under ett antal år genomförde han hemliga middagar med greven av Paris, Henri d’Orléans, den som enligt den gamla ordningen var tronpretendent.

Till slut fann de Gaulle samtalen meningslösa. En av de få medarbetare som kände till middagarna frågade varför, och presidenten svarade kort: ”Blodet är visserligen blått, men väldigt tunt.” (Vad skulle han ha sagt efter en middag med medlemmar av det svenska kungahuset?)

I ett av sina radiotal under andra världskriget drog de Gaulle den historia linjen fram till de fria franska styrkorna, han nämnde kungar, men också Robespierre, Napoleon, och förstås en av de Gaulles husgudar, den framstående matematikern greve Carnot som organiserade den franska revolutionsarméen 1792.

Första gången han drog upp den linjen i ett tal väckte det en viss uppmärksamhet – och kritik – från höger och vänster; men tankegången var typisk för de Gaulle. Även om han såg en monarki som den ideala styrelseformen ansåg han att verkligheten ibland krävde att andra ledare trädde till. Aristokratier – eller kungahus – var inte eviga storheter, och man kan säga de som tidigt anslöt sig till de Gaulle kom att utgöra kärnan i en sådan ny aristokrati – som snabbt lade under sig den franska statsapparaten – trots den gamla byråkratins motstånd. Aristokratin behövde inte alls bygga på arv och blodsband, den kunde uppkomma genom att de dugligaste ur andra samhällsskikt erövrade de platser som inte längre innehades av lämpliga personer.

Valguidens tredje fråga är: Har du en känsla av att dagens politiker och ämbetsmän är de i alla avseenden dugligaste ur varje samhällsskikt?

Det som på ett avgörande sätt skiljer dagens svenska politiker från de Gaulle är själva perspektivet. De svenska politikerna pratar alla om att de ska för en politik som är höger, eller vänster eller så ska de samla en ”bred mitt”.

De Gaulle brydde sig inte om höger eller vänster. Hans utgångspunkt var nationen, och den nationella samlingen. Han uttryckte sin hållning med orden:

”Jag ska få vänstern att älska staten, och högern att älska demokratin”.

Nyckelordet i det uttalandet är förstås ”jag”.

Han såg sig själv som garanten för en liten, effektiv stat höjd över klassintressen, och som en samtidig garant för att hela folkets behov tillgodosågs.

Politikerna vinner röster från den stora gruppen med äldre väljare genom höjda pensioner, samtidigt som den röstsvaga gruppen med yngre människor inte får del av samma ekonomiska utveckling. Antalet yngre ledamöter i parlamentets båda kamrar är också lågt.

Dagens unga kan inte se fram emot efterkrigstidens garantier om livstidsanställning, automatiska löneökningar och en bekväm pension. Istället betalar de till en pensionspott som inte kommer att vara dem till någon större nytta när de själva nått pensionsåldern.

Valdeltagandet bland yngre väljare är också genomgående lågt, och få tror att helgens val blir ett undantag. I valet 2021, till det viktiga underhuset, röstade bara 36 procent av dem som är i 20-årsåldern i valkretsar med ett mandat.

Den 21 maj är det parlamentsval i Australien. Då röstar befolkningen om vilka som ska sitta i senaten och underhuset. Det har varit en minst sagt händelserik mandatperiod, med pandemin och situationen med Salomonöarna som präglat den mest.

Landet styrs just nu av en regering ledd av premiärminister Scott Morrison från koalitionen av liberaler och nationalister. Australiens liberala parti är ett center-höger-orienterat parti som utgör den ena halvan av koalitionen. National Party of Australia utgör den andra halvan och representerar främst jordbrukare och landsortsväljare. National Partys ledare Barnaby Joyce är vice premiärminister.

Koalitionen har vunnit tre val i rad och siktar på en fjärde seger. 2019 vann man 51,53 procent av rösterna, en uppgång med 1,17 procentenheter från segern 2016. Morrison har suttit en hel mandatperiod, vilket är ovanligt för australiska premiärministrar. Den senaste att lyckas med detta var John Howard som satt 1996 till 2007. Noterbart är att samtliga partiledare för de större partierna i årets val är män.

Främsta utmanaren till ett fortsatt koalitionsstyre är Australiens arbetarparti, som leds av Anthony Albanese. Trots sitt namn är partiet inte längre en del av den socialistiska internationalen, utan tillhör nätverket Progressiva alliansen som bildades 2013.

Händelserik mandatperiod

Den senaste mandatperioden har präglats av ett par större händelser. Till exempel hade man stora bränder som svepte över landet 2019 till 2020. En annan var en skandal som briserade i januari 2021, då flera anklagelser om sexuella övergrepp och våldtäkter dök upp. Det största som hände var dock coronapandemin och Australiens stränga nedstängningar.

I juni 2019 bröt ”Black Summer” ut, omfattande skogsbränder som ödelade över 240 000 kvadratkilometer land och förstörde närmare 6 000 byggnader. Kostnaden för skador på egendom och annat uppgår till 713 000 000 kronor, den dyraste naturkatastrofen i Australiens historia.

Morrison fick kritik för att hans regeringskoalition inte tror på mänskligt skapade klimatförändringar. Enligt kritiker var den extrema torkan som föranledde bränderna skapade av global uppvärmning. Han fick också kritik för att han under krisen åkte på semester till Hawaii med sin familj.

I februari 2021 briserade en sexskandal i parlamentet. Två olika anmälningar om våldtäkter kom in, en mot Brittany Higgins som ska ha skett 2019 av en kollega. En från 1988 där riksåklagaren Christian Porter anklagades för att ha våldtagit en 16-årig flicka. Det skapade en debatt om sexuella trakasserier på arbetsplatser och misogynt beteende. Regeringen och Morrison fick negativa opinionssiffror från både opposition och egna väljare, som tyckte att man hanterade situationen dåligt.

Pandemin

Morrisons regering har fått mycket beröm för sin hantering av covidpandemin. Strax efter utbrottet 2020 instiftade man ett nationellt kabinett med samordningsansvar. Man var ett av få länder med en uttalad nollvision för covid-19, med social distansering, masktvång och rigorösa nedstängningar av städer. Restriktionerna lättades först i slutet av 2021 när 90 procent av befolkningen vaccinerat sig.

Morrisonregeringen fick mycket beröm av likasinnade för att ha de hårdaste pandemirestriktionerna i Västvärlden. Samtidigt fick han en del kritik för att utrullningen av vaccinen skulle tagit för lång tid.

Aukus, Salomonöarna och Kina

I september 2021 slöt Australien, USA och Storbritannien Aukus-pakten. Det innebär att Australien kommer få hjälp av de övriga två medlemmarna att utveckla atomubåtar. Dessutom kommer man fördjupa sitt övriga militärteknologiska samarbete.

Pakten kritiserades hårt av både Frankrike och Kina. Frankrike och Australien hade redan ett avtal om atomubåtar, som tvärt avbröts. Frankrike kallade hem sina ambassadörer från Australien och USA som protest. Från Kinas håll menar man att avtalet är en upptrappning och att drivkrafterna är en kalla kriget-mentalitet.

Relationen mellan Australien och Kina har också kraftigt försämrats i närtid på grund av den politiska situationen på Salomonöarna. Kina har slutit ett säkerhetsavtal med regeringen på önationen, vilket många tror kommer leda till att man etablerar en militärbas där i framtiden. Avtalet kommer ge kinesisk militär juridisk immunitet vid ingripanden på Salomonöarna och tillgång till hamnar, bland annat. Australien ser Stilla havet som sin intressesfär och önationen ligger relativt sett nära Australien, öster om Papua Nya Guinea.

Oppositionens mål

Albanese tillhör vänsterfalangen i Arbetarpartiet. Han är republikan, för abort och eutanasi. Han är positiv till förnyelsebar energi som han anser är framtiden för Australien. Han beskriver sig som en icke praktiserande katolik av italiensk och irländsk börd.

Hans och partiets vallöften är bland annat att stärka den offentliga sjukvården och sänka kostnader för förskola. Man vill också satsa på fler universitetsplatser och annan vidareutbildning. Över lag är kampanjen inriktad på klassiskt socialdemokratiska reformer, blandat med inslag av feminism, miljö, satsningar på ursprungsbefolkningen och liknande.

Opinionsundersökningar

Det finns två populära sätt att göra opinionsmätningar inför australiska val. Det första är att fråga vilket av de två stora partierna en väljare föredrar. Detta då det traditionellt stått mellan två block och mindre partier spelat en obetydlig roll. Det andra sättet är att mäta specifik partilojalitet, där alla partier räknas in.

I den första grafen ser vi att Morrisons koalitionsregering började tappa i mätningarna någon gång i mitten av 2020. Man låg då på ungefär 51 procent, men tappade ner till 45 procent i februari 2022. För närvarande skulle 47 procent rösta på Morrison och 53 procent på Albanese.

Tittar man på samtliga partier ser man också en vikande trend för Morrison. Där ligger man nu på runt 35 procent, vilket är samma som Arbetarpartiet. Det största av de små partierna är miljöpartiet, Greens, som ligger på 14 procent.

Afrika blandar och ger på ett sätt som närmast försätter en i trans. Ibland vet man inte om man råkat svälja någon psilocybin-haltig svamp eller om all denna galenskap i en färgstark röra verkligen är på riktigt. Det förundrar, det förvånar. Ibland tar nyfikenheten över men lika ofta vill man försöka glömma vad man sett och duscha sig ren från vansinnet.

För två månader sedan kunde man läsa i New York Post om kongolesen Luwizo som gifter sig med trillingsystrarna Natalie, Nadege och Natasha och nu är det kenyanen "Big Man" Stevo som skall gifta sig med trillingarna Evelyn, Mary och Catherine, om man nu inte bara misstänker att "Big Man" Stevo bara är en plagiatör för att få flera följare till sin Youtube-kanal. Själv får jag enligt min hustrus stams traditioner ta mig tre hustrur och om jag skulle så kanske identiska trillingar inte vore mitt förstaval. Tre hustrur helt utan variation verkar vara ytterligare en av alla dessa obegripliga men färgglada ytterligheter som håller livet i full spinn i Afrika.

För att inte tala om de dödliga dragspelskrigen i Lesotho. Dragspelsgängen dödar varandra över sin musik och allt är som vanligt men psykedeliskt och magiskt och underligt. Det är val i Kenya om drygt tre månader. Sedan Kenya fick sin första svarta president i Jomo Kenyatta 1964 så har landet endast haft fyra presidenter och tre av dem har haft sitt ursprung i kikuyu-stammen. Endast Jomo Kenyattas efterträdare Daniel arap Moi som var kalenjin har lyckats bryta det ensidiga kikuyu-styret. Inte utan en hel del våld och tvång och införandet av en enpartistat.

Samtidigt som valet tar upp medias uppmärksamhet har tre leoparder attackerat människor bara den senaste veckan i Kenya. En med dödlig utgång. En tjänsteman på miljöministeriet, Samuel Njoroge Kariuki, har gripits och häktats misstänkt för att ha stulit 6,8 miljoner kronor från myndigheten. Precis som här så tycker inte det ledande skiktet om när någon i leden under dem stjäl pengar som skall i elitens fickor. Så man tar i med hårdhandskarna och statuerar exempel.

Jomo Kenyatta var mannen bakom nationens färger. Grönt för den bördiga marken, svart för hudfärgen på befolkningen och rött för blodet som betalat friheten. På 1950-talet rörde Jomo Kenyatta, nom de guerre för Johnstone Kamau wa Ngengi, upp så mycket politisk oro att den vita befolkningen i Kenya ville få honom landsförvisad men myndigheterna ville inte riskera att göra honom till martyr så man sökte orsaker att fängsla honom istället. Till sist dömdes och fängslades Jomo Kenyatta som en av männen bakom Mau Mau-rörelsen, som till största delen var en kikuyu-rörelse, som i första hand dödade andra svarta i landet. Som Sovjets man i Kenya så såg han till att bli landets största jordägare när han kom till makten och hans styre präglades av korruption och nepotism (inga andra stammar göra sig besvär).

Daniel arap Moi var fullständigt medveten om att han som kalenjin alltid skulle vara ifrågasatt som rättmätig ledare. Kanske var det därför han arbetade hårt för att radera etniskt ursprung och få alla stammar att i första hand erkänna sig till nationen?

Till exempel så lät han genom ett dekret förbjuda alla idrottsklubbar i landet att bära namn som avspeglade deras etniska ursprung. Fotbollsklubben Gor Mahia FC struntade blankt i detta och heter än i dag Gor Mahia FC och är med största sannolikhet det fotbollslag i Kenya som har störst supporterskara.

Daniel arap Moi vågade inte bestraffa klubben. Gor Mahia var en legendarisk magiker och medicinman i luo-stammen som bland annat förutspådde den vite mannens intåg med eldvapen i hand. Inte ens en diktator går emot en magiker.

Färgstarkt, kalejdoskopiskt korrupt och vid valurnan är det stamtillhörighet som bestämmer vad du röstar på.

Mwai Kibaki, Kenyas tredje president kom till makten 2002 och avled 21 april i år. Han läggs i jord samtidigt som jag skriver dessa rader och var anledningen till de blodiga sammandrabbningar mellan luo och kalenjin å ena sidan och kikuyu å andra som jag berättade om i min första kolumn om Kenya. Det var efter att han valfuskade sig till en andra presidentperiod och utropade sig till president samtidigt som inga utländska valobservatörer fick se några som helst valsedlar eller hanteringen av desamma. Blodbadet var ett faktum.

Dagens president Uhuru Kenyatta, son till den förste Kenyatta, är naturligtvis lika korrupt som sina föregångare och det är något slags absurd humor i att hans förnamn Uhuru betyder frihet samtidigt som han står åtalad inför Internationella brottmålsdomstolen i Haag för brott mot mänskligheten efter våldsutbrotten när Mwai Kibaki tog sin andra presidentperiod, och oroligheterna finansierades och orkestrerades av Uhuru. Man kommer ingenstans utan blod på sina händer. Pappa Jomos val av den röda färgen på flaggan symboliseras tydligt nog av hans efterföljare. Inte minst hans son.

Men nu kan det hända något nytt. Visserligen inte med mindre korruption och nepotism men Uhuru som inte kan kandidera till en tredje period har beslutat att stödja den tidigare premiärministern Raila Odinga. Odinga är luo. Traditionellt fiende till kikuyu men med så lång tid i toppolitiken så kan din vetskap om andras brott tillfälligt göra dig immun.

Det är flera politiska klaner med blod och korruption på sina händer. Precis som en familjen Biden eller en familjen Clinton i USA så har korruption cementerat deras positioner och i Afrika är kliandet av varandras ryggar den enda säkerhet mot att hittas naken och torterad i ett dike.

Raila Odingas stöd är dock brett. Luo och kikuyu som sagt men även en stor del av indierna i Kenya, som är nog så viktiga som företagare i landet, verkar stå på Odingas sida. Mot sig har han Uhurus vicepresident William Ruto som sedan 2020 av oklar anledning har kommit på kant med Uhuru.

William Ruto, en kalenjin, är det korrupta Afrikas kalla ansikte. Som jordbruksminister under Mwai Kibaki så stal hans myndighet land av privata jordägare, inte sällan utan blodspillan. Han misstänks ligga bakom mordet på affärsmannen och antikorruptionskämpen Jacob Juma i december 2015. Han har stått åtalad för illegala och bedrägliga landaffärer med det statliga bolaget Kenya Pipeline Company.

Så nu står valet mellan två korrupta ledare och det som talar för att blodbadet från 2007–2008 inte skall upprepas är att kalenjin skulle stå mot en övermäktig koalition mellan luo och kikuyu om Raila Odinga vinner valet. Dock finns det en risk att William Ruto då känner sig så hotad av vad som kan hända honom att han på ett eller annat sätt skapar kaos ändå. Vinner Ruto, vilket verkar långsökt, så tror jag inte att våld kommer att gå att stoppa. En hel luo-stam har väntat på sin tur och de kommer inte att tolerera en annan utgång. Kanske är Raila Odinga den ledare de väntat på – son till Jaramogi Oginga Odinga, självständighetskämpe som var utnämnd som luo-kung, ker, men som avsade sig kungatiteln då luo-traditionerna inte tillåter en ker att vara politiker – och därför den ende utan politiskt blod i sitt arv.

https://youtu.be/95H0y1Wi8kI

Eftersom tomten var övervuxen förstod jag att den stått övergiven ett bra tag. Så jag frågade min flickvän vad som hade hänt med huset ifråga. Hennes svar var ointresserat och avmätt: ”Bara några kikoyos som vi jagade bort efter ett val!”

Nu har vi letat lämplig mark att bygga på ett tag och eftersom vi fick överge vår första gemensamma lägenhet, efter det att Victoriasjön svämmade över ifjol, så har jag fått tänka om en aning när det gäller läget.

Under vår semester i Mombasa ville flickvännen flytta just dit. Hon har bott här tidigare och har bekanta som nyligen har byggt hus, så vi passade på att förhöra oss om mark- och byggpriser. De vackra stränderna och turismen öppnar dörrarna för affärer och det lockar att bygga sig en egen paradisplats.

Men det är snart val.

Vad än politikerna säger finns det inga garantier för att det inte skall utbryta oroligheter igen. 2008 jagade stammarna ut varandra från sina respektive traditionella geografiska områden. Hemma i Kisumu jagade luo och kalenjin ut bantufolk från i huvudsak Kikuyu-stammen. I Nairobi jagade kikoyos alla niloter, inte bara luo och kalenjin, ur stan. Visserligen jobbar staten och deras underhuggare i media med att försöka intala medborgarna att de skall bortse från sina stammar och bli kenyaner oavsett etniskt ursprung. En skribent på Business Daily vägrade till och med att prata med mig efter att jag hävdade att det var ett misstag att försöka ta ifrån människor deras naturliga identiteter. Medborgarna skulle bli lättare att styra om man tog ifrån dem deras identitet och deras traditioner och kultur. Det vore ett försök att lura dem att glömma sina familjer och sina av hävd vunna marker till förmån för möjligheten att vara ett skatteobjekt, som när som helst kan tvingas bort från sina naturliga hemman.

I Kisumu har min flickvän sina rötter. Här bor hennes folk.

Skulle valet ännu en gång väcka misstankar om fusk kan brännandet av hus och machetesvingandet snart vara i full gång igen. När gatustrider med pilbåge mot skarpskjutande polis och militär rasar vill man vara bland sitt folk. Kvinnor och barn har inget gentlemannaskydd utan de dödas och misshandlas som om de vore män. Tillhör du en stam som trängt dig in på en annan stams hävdvunna mark är du en inkräktare och fiende när oroligheterna startar.

I Kisumu är min flickvän säker och bland de sina. Här i luoland stannar vi nog. Vid Victoriasjöns stränder bor hennes folk och jag får väl skydda mig bäst jag kan med macheten i hand.