Turkiets sittande president Recep Tayyip Erdogan vann andra valomgången mot utmanaren Kemal Kilicdaroglu. Med 99,85 procent av rösterna räknade hade Erdogan 52,16 procent mot Kilicdaroglus 47,84. Nu väntar omvärlden spänt på hur Erdogan hanterar Sveriges Nato-ansökan och om han kommer fortsätta distansera sig från väst.

Erdogan vann i princip hela Turkiets inland och kusten mot Svarta havet. Kilicdaroglu vann distrikten i östra delen av landet och medelhavskusten, dessutom både Istanbul och Ankara.

För den 69-årige Erdogan väntar nu en ny mandatperiod fram till valet 2028. Många gick ut på gatorna och firade efter att resultatet var klart och folk sjöng utanför presidentpalatset i Ankara. Erdogan själv vill se enighet och solidaritet efter valet, skriver AFP.

Som vi rapporterat i vår artikel inför valomgång ett hade Erdogan sitt främsta stöd bland nationalistpartier och islamistpartier. Förutom sitt AKP fanns MHP (Nationella aktionspartiet), islamisterna i BBP (Stora samlingspartiet) samt islamisterna i YRP (Nya välfärdspartiet) i hans koalition.

AKP och deras allierade i koalitionen Folkets Allians kommer fortsatt få bilda regering, då man tog 322 av 600 mandat i parlamentsvalet, som hölls samtidigt som valomgång ett i parlamentet. AKP utgör stommen i regeringsunderlaget och fick 268 mandat, vilket är 27 färre än valet 2018.

Kilicdaroglus utmanarkoalition Nationella Alliansen fick 212 mandat.

Omvärldens reaktioner

Joe Biden gratulerar Erdogan till segern, och skriver på Twitter att han ser fram emot att fortsätta samarbetet med allierade i Nato.

Det finns tendenser på att Erdogan kommer distansera sig mer från väst och Nato. Det kommande Nato-toppmötet i Vilnius i juni blir avgörande då frågan om svenskt medlemskap kommer vara högaktuellt. Turkiet har ännu inte godkänt Sveriges medlemskap. Enligt Patrick Wintour i The Guardian finns det ett missnöje med att USA inte säljer vapen till Turkiet, och att Sverige är en bricka i det spelet.

Det handlar också om att förankra det i den amerikanska kongressen. Sveriges Nato-ansökan är prioriterad. Men Demokraterna vill också se en nedtrappning av spänningarna gentemot Turkiets Nato-grannland Grekland, som byggts upp de senaste åren.

Många tror att han kommer vända sig närmare Ryssland och distansera sig ännu mer från väst. Inför valet sade Erdogan att oppositionen ville se väst-influerade HBTQ-värderingar och utgjorde ett hot mot det konservativa levnadssättet han förespråkar.

Erdogan har själv uttalat sig positivt om relationen till Ryssland och Putin, och öppnat för att medla i Ukraina-kriget. Man har också byggt en ny kärnkraftsreaktor med hjälp av ryskt teknik och finansiering.

I väst finns det dock ett stöd för Erdogans ambition att minska spänningarna med regionala stormakter som Saudiarabien, Syrien, Egypten och Armenien. Dessutom kan Erdogans plan att repatriera en miljon syrier till Syrien vara mer realistisk då han har bra kontakter med Syriens allierade Ryssland, likväl som återetablerade diplomatiska relationer med president Al-Assad.

Vissa menar dock att Erdogan kommer bli mer auktoritär och närmast bli en diktator. Marianna Serveta på Totalförsvarets forskningsinstitut säger till SR Ekot:

”Idag är Erdogan en auktoritär ledare som glider i en alltmer totalitär riktning, med uppbackning från fler auktoritära ledare runtom i världen.

Vi ser att identitetspolitiken är det som dominerat debatten, folk blev mest intresserade av andra frågor som religion och terrorhot som Erdogan använt som stora frågor under debatten.

Debatten om terrorhot är det som Erdogan använt som slagträ mot Sverige i Natoprocessen, där Turkiets president fortsatt hävdar att Sverige skyddar terrorstämplade grupper.”

Centralbanken hoppas att räntehöjningen ska stimulera investeringar i landets valuta. Den orimliga inflationen har hittills i år minskat värdet på den argentinska peson mot den amerikanska dollarn med 23 procent.

Men den nya räntehöjningen kommer sannolikt inte att medföra någon verklig förändring på de argentinska marknaderna. ”Känslan är att regeringen inte kan få ner inflationen”, säger Miguel Kiguel, finansiell rådgivare och tidigare biträdande chef vid Argentinas centralbank, till CNN. ”När en centralbank höjer räntan märks effekterna två eller tre månader efteråt, och den tidsskalan är inte effektiv i Argentinas situation.”

Inför presidentvalet i oktober fokuserar ekonomiminister Sergio Massa på att undvika en större devalvering av valutan, och att hålla tillbaka inflationen. President Alberto Fernández ställer inte upp för omval, och Massas möjlighet att bli ny president beror mycket på hur ekonomin utvecklar sig.

När 99,05 procent av rösterna är räknade ser det ut som att det blir en andra valomgång, den 28 maj. Sittande president Erdogan har 49,37 procent vilket är under de 50 som behövs för en direkt seger. Utmanaren Kemal Kilidaroglu har 44,99, Sinan Ogan har 5,21 och Muharrem Ince som dragits sig ur har fått 0,43. Det mesta talar för en andra valomgång 28 maj, mellan Erdogan och Kilicdaroglu.

En som inte kommer vara med i nästa omgång är Sinan Ogan, och den han ger sitt stöd till kan få en fördel. Ogan tillhör den azeriska miniroiteten i Turkiet och förespråkar kemalism och är stark motståndare till invandring. Erdgoan har troligen en fördel i att få Ogans stöd, enligt valanalytikern Sinan Cagaptay som intervjuades i Al Jazeera.

Till Der Spiegel säger Onan att han bara kan stödja Kilicdaroglu om han exkluderar det kurdiska partiet HDP från valsystemet. Men Kilicdaroglu är helt beroende av kurdiska väljare.

https://twitter.com/Maximilian_Popp/status/1657885313035907081

Erdogan ledde stort när rösträkningen började, men då var distrikt där han var populär räknade. Sedan minskade ledningen successivt ned under den viktiga gränsen på 50 procent.

I valet var 64,1 miljoner röstberättigade. 1,76 miljoner hade inför valdagen röstat utomlands. 4,9 miljoner är förstagångsväljare. Totalt 191 885 röstlådor fanns tillgängliga i landet.

Både Erdogan och Kilicdaroglu har hållit tal under natten och förberett sina väljare på en andra valomgång. Bland turkiska väljare i Sverige är oppositionen mest populär, med 53 procent av rösterna med 70 procent räknade. Erdogan har i skrivande stund 44,5 procent av svensk-turkarnas stöd.

Smutskastningskampanj

Några dagar innan valet drog sig Muharrem Ince sig ut ur racet.  Enligt experter så påverkar röster som ändå kommit in på hans parti, Fosterlandspartiet, de övriga partierna lika. Han skyller på en smutskastningskampanj, där manipulerade bilder och videor framställer det som att han hade en utomäktenskaplig affär.

Det har också funnits bilder på när han åkt i dyra bilar och falska dokument med påstådda donationer från Erdogans AK-parti. Han säger sig aldrig varit med om något likande, och pekar speciellt mot porrfilmer från Israel där påstås ha medverkat. Han skyller allt på Gülen-rörelsen, som han kallar en terrorgrupp. Han säger också att staten misslyckats försvara hans ära och heder mot smutskastningen.

Utrikespolitiken

Veckan innan valet anklagade Kilicdaroglu Ryssland för att ligga bakom så kallade deep fakes och annan missledande information på nätet. Han sade att om Ryssland ville behålla sina goda relationer till Turkiet efter valet måste man sluta lägga sig i valet. Svaret från Kreml var att man var helt oförstående till kritiken och att man värderar relationen till Turkiet högt.

Man har haft goda relationer genom hela kriget i Ukraina och Turkiet har ibland varit medlare i konflikten.

Trots att både Turkiet och USA är medlemmar i Nato råder inte några varmare känslor mellan länderna. President Joe Biden har tydligt uttryckt sitt stöd till oppositionen och Kilicdaroglu. Fred hemma, fred på jorden är en gammal kemalistisk slogan, och hans utrikespolitik ser ut att gå i takt med den som rådde innan Erdogan tog makten.

Erdogan har varit mer militaristisk och lett interventioner i norra Syrien och stöttat den FN-stödda regeringen i Libyen med militär. Man har också byggt en militärbas i Somalia.

Även om Erdogan länge haft en tydlig ställning mot president Assad i Syrien har frågan mjuknat något. Han har i viss mån anammat oppositionens mål att normalisera relationen med regeringen i Damaskus, främst för att kunna skicka tillbaka syriska flyktingar. Detta är en fråga som är populär i bredare laget.

Kilicdaroglu har samtidigt stöttat Erdogans kritik mot Grekland och de amerikanska militärbaserna i landet. Han har också diskuterat möjligheten att stänga ner alla amerikanska baser i Turkiet. Man är också från oppositionens sida kritiska till att USA stödjer kurdiska rebeller i Syrien.

Följa den inslagna vägen, behålla Erdogan och hans genomgripande reformer – eller gå i motsatt riktning med en mer västvänlig president? Mycket står på spel inför söndagens val i Turkiet. Tonläget är högt och många kallar det ett ödesval.

Söndag 14 maj hålls det allmänna val i Turkiet. Det är både presidentval och val till parlamentet. Det stora fokuset har hamnat på presidentvalet där sittande presidenten Recep Tayyip Erdogan siktar på att bli omvald. Vinner någon 50 procent av rösterna i första omgången 14 maj blir det ingen andra valomgång. Annars blir nästa runda 28 maj, mellan de två kandidater med flest röster i omgång ett.

Erdogan samlar en koalition av fyra partier, däribland hans eget AKP. Där finns också nationalistpartiet MHP (Nationella aktionspartiet), islamisterna i BBP (Stora samlingspartiet) samt islamisterna i YRP (Nya välfärdspartiet).

Den stora utmanaren är Kemal Kilicdaroglu, partiledare för CHP (Republikanska folkpartiet). Han har också samlat en brokig koalition inför valet, med liberal-konservativa DEVA, liberala GP (Framtidspartiet), islamistiska SP (Lycklighetspartiet, kopplade till Mili Görus-rörelsen) samt liberal-konservativa DP (Demokratpartiet).

Det finn två ytterligare utmanare till Erdogan. Muharrem Ince som företräder MP (Fosterlandspartiet). Och Sinan Ogan som företräder ett antal småpartier med ultranationalistisk inriktning.

Erdogans situation

Erdogan, nu 69 år, är en kontroversiell men mycket betydelsefull person i Turkiets politiska historia. Hans AKP var med och avslutade dent närmare 50 år långa sekulära styret. Både den ekonomiska och militära makten reformerades, Turkiet blev allt mer en stark spelare i geopolitikiken. Motorvägar och flygplatser har gjort Turkiet mer modernt och sammansvetsat via infrastrukturen.

Man spelade en viktig roll under migrationskrisen 2016 och spelade framgångsrikt ut EU med ökade flyktingströmmar som hot.

Han tillät religiösa kvinnor att bära slöja i skolan och på offentliga arbetsplatser, något som tidigare var förbjudet från republikens grundande 1923. Till en början hade han kurdernas öra, men det försvann med tiden. Speciellt när han slog ned de politiska protesterna 2013.

Samtidigt gjorde sig Erdogan känd för utrensningarna efter den misslyckade statskuppen 2016, då tiotusentals personer inom offentlig sektor avskedades. Han har också stött på stora problem efter jordbävningen tidigare i år, då 50 000 människor dog.

Han har använt sig av än skarpare retorik under valrörelsen, skriver AFP. Han anklagar sina motståndare för att vara finansierade av väst och stå för HBTQ-åsikter. Han beskriver sina egna ståndpunkter som konservativa, under attack av utländska terrorister.

Inrikesminister Suleyman Soylu har varnat för att västerländska krafter vill underminera Turkiets maktposition, genom valurnorna. Han refererar till Joe Bidens utspel 2019, att USA borde stötta oppositionen i Turkiet för att besegra Erdogan. Kuppförsöket 2016 skylls på USA och Fetullah Gülens rörelse, moderat islamisk rörelse baserad i just USA.

Utmanaren Kilicdaroglu

Kemal Kilicdaroglu föddes 1948 i Nazimiye i provinsen Tunceli i östra Turkiet. Familjen följer den religiösa läran alevism, en yazdanistisk inriktning starkt influerad av islam. Själv vill han inte prata om sin etno-religiösa bakgrund offentligt.

Han tog examen i ekonomi från Gazi-universitetet i Ankara 1971. Han har arbetat som chef på socialförsäkringsmyndigheten under större delen av 1990-talet. 2002 valdes han in parlamentet för Republikanska folkpartiet, CHP, det sekulära och senare socialdemokratiska parti Ataturk grundade 1923.

På grund av det upptrissade läget har Kilicdaroglu uppmanat sina väljare att stanna hemma efter att röstningen är avklarad. Hans parti kommer ha 300 000 observatörer på plats på landets 50 000 röstningsstationer, för att överse att allt går rätt till.

Hans brokiga koalition har flera målsättningar. En är att avskaffa det man kallar för enmansstyret och införa demokrati i landet. Man vill avskaffa det konstitutionstillägg Erdogan införde 2017. Det innebar att premiärministerposten avskaffades och det exekutiva styret lades i presidentämbetet. Presidenten fick då också mer makt över utnämningarna till högsta instans av konstitutionella domare och åklagare.

Man vill också införa en tidsbegränsning om sju år för en president. Dessutom vill man frige högprofilerade politiska fångar, som fängslats av Erdogan. Till exempel filantropen Osman Kavala och kurdiska ledaren Selahattin Demirtas. Man vill också göra rättsväsendet oberoende igen, efter att dessa påverkats av reformerna 2016.

Fri media är också på agendan. Kilicdaroglu säger att det kommer vara enkelt att kritisera honom, om han vinner. Lagen om förbud mot att smäda presidenten kommer att avskaffas.

Han har också försökt bygga ett förtroende bland religiösa kvinnor. Rätten att bära slöja i offentliga tjänster kommer vara kvar. Allas rättigheter kommer respekteras, utlovar han, även landets HBTQ-personer.

Man vill också bryta Erdogans ekonomiska politik och frångå hans islamiska skepticism mot räntor. Inflationen är 85 procent på årsbasis men Erdogan har inte velat använda sig av höjda räntor för att bekämpa den.

Internationellt

Det är tillåtet för turkiska medborgare utomlands att rösta. Nederländerna har en stor turkisk minoritet på 440 000 personer. Det har utbrutit bråk mellan olika fraktioner vid vallokaler i Nederländerna, bråkstakarna har fått skingras av ordningsmakten i Amsterdam.

https://twitter.com/Flick1_/status/1655338937794154498

https://twitter.com/trtworld/status/1653356555377467394

Turkiet har ännu inte ratificerat Sverige som medlem i Nato. Finland och Sverige lämnade in sina ansökningar samtidigt, men bara Finland har godkänts. Erdogan har aktivt ställt krav på Sverige om att lämna ut 120 personer som är misstänkta för brott i Turkiet. Han och andra toppolitiker har också begärt att Sverige ska ändra lagen och förbjuda bränning av koranen.

I mars sade premiärminister Ulf Kristersson att han trodde på en snabb ratificering efter Turkiets val, skrev SVT. Han sade sig vara trygg med säkerhetsgarantier och annat stöd man fått av alla Natoallierade.

Unal Ceviköz från CHP spås bli ny utrikesminister, om oppositionen vinner valet. Han säger till SR att han är positiv till ett svenskt Natomedlemskap. Alla processer bör kunna vara slutförda innan toppmötet i Vilnius 11–12 juli. Samtidigt hänger det också på hur lång tid regeringsbildningen och kringliggande arbete tar.

Han lovar också nya konstruktiva relationer till omvärlden, och vill förbättra Turkiets anseende som han menar försämrats internationellt.

Bola Tinubu från regeringspartiet All Progressives Congress, APC, vann presidentvalet i Nigeria. Den tidigare guvernören i Lagos har nu uppfyllt sin efterlängtade dröm om att bli president i Afrikas folkrikaste land. Vid en ålder av 70 har han hunnit med att arbeta för amerikanska oljebolag, vara guvernör i huvudstaden Lagos och byggt upp ett brett politiskt nätverk. Han övertar Mohammadu Buharis post som president, en föregångare han själv hjälpte till makten 2015. Men kritiker menar att han är korrupt och att söndagens val borde tas om.

När president Mohammadu Buhari avgick efter två mandatperioder hoppades många nigerianer att presidentvalet i söndags skulle ge dem en kapabel ledare. Som ska hantera frågor om allt mer osäkerhet i landet, växande fattigdom och ekonomisk misär. Man har dessutom en islamistisk milis som tvingat två miljoner människor på flykt i de nordöstra delarna av landet.

Tinubu fick 8,8 miljoner röster mot Atiku Abubakars 6,9. Den sistnämnde tillhör Peoples Democratic Party, PDP. Arbetarpartiets Peter Obi kom trea med 6,1 miljoner röster, skriver AFP. Landets valmyndighet INEC bekräftade Tinubus seger då han fått 25 procent av rösterna i två tredjedelar av landets 36 delstater och huvudstaden.

I ett tal utanför APC:s huvudkontor i Abuja talade Tinubu till lyriska supportrar, som ropade ”Jagaban”, en hövdingatitel.

Jag uppmanar mina motkandidater att låta oss bli ett lag. Det är det enda landet vi har. Det är ett land som vi måste bygga tillsammans.

Den 70-åriga Tinubu har sagt att det är ”hans tur” att styra Nigeria och har lovat ”förnyat hopp”. Kritiker har pekat på hans hälsa och tidigare anklagelser om korruption och kopplingar till den avgående presidenten Buhari.

Tinubu är muslim och utbildad revisor i USA, där han arbetade för flera företag. Till exempel som ekonomichef på oljejätten ExxonMobil. Han var levde under flera år i exil när diktatorn Sani Abacha styrde. Men återvände 1999 när demokrati infördes.

Han beskrivs som en skicklig politisk strateg och låg bakom Buharis presidentseger 2015 och APC:s övertagande av makten från PDP, som haft den i 16 år. Han var också med och bildade föregångaren till APC, Alliance for Democracy.

https://twitter.com/officialABAT/status/1628484392740917248

Presidentvalet var ett jämt lopp, för första gången sedan militärstyret avskaffades 1999. En anledning var Obi, som tog unga väljares röster från sina äldre motkandidater. För 76-årige Abubakar var detta det sjätte misslyckade försöket att nå presidentposten.

Men misstankarna om valfusk började redan innan rösträkningen var klar. PDP och Arbetarpartiet uppmanade rösträkningen att upphöra och påstod att massiv manipulation av resultatet skett. Det är oklart om de kommer ta detta vidare till domstol.

Valet drogs med långa köer till vallokalerna och vissa försök att störa röstandet från ligister. Dessutom uppstod det tekniska problem när rösterna laddades in i datorsystemet. Vilket är grunden till anklagelserna om fusk.

Enligt ordföranden för Arbetarpartiet, Julius Abure, var valet oåterkalleligt korrupt. Han ville också att valet skulle avbrytas. Men samtidigt har INEC infört biometriska data för första gången och har en central databas för mer transparens.

Val i Nigeria har historiskt sett präglats av våld, sålda röster och konfrontationer mellan rivaliserande partier. 2019 försenades valet en vecka bara timmar innan röstandet skulle starta. Då vann Buhari, och Abubakar menade att det skett valfusk. Landets högsta domstol slog ned anklagelsen senare.

Trots att Tinubu kallas för ”Lagos Gudfader” gick Obi bättre i landets huvudstadsdelstat. Det kan härledas till hans gräsrotskampanj på sociala medier och ett budskap om att gå emot etablissemanget. Ibland vinner man, ibland förlorar man, var Tinubus kommentar till att han inte vann i huvudstaden.

Tinubu var guvernör i Lagos 1999 till 2007 och har byggt sin makt i ett nationellt nätverk av kontakter. Allt från marknadskooperativ i huvudstaden till transportfackförbund och politiska operatörer.

Efter första rundan av valet i Tjeckien står det klart att Petr Pavel och förre premiärministern Andrej Babis går vidare till slutomgången. Den förre Natogeneralen Pavel är starkt västvänlig och har ett försprång i opinionen. Den populäre men också kontroversielle Babis har en oplockad gås med EU-kommissionen.

Valdeltagandet hamnade på 68,44 procent vilket är 6,36 procentenheter högre än valet 2018. Den sittande presidenten Milos Zeman ställde inte upp då han suttit maximala två mandatperioder. Omgång två hålls 27 och 28 januari.

Pavel fick 35,4 procent och Babis 35. De övriga två utmanarna med flest röster var Danuse Nerudova på 13,9 procent och Pavel Fischer på 6,8.

Babis har en framgångsrik karriär som företagare bakom sig och är god för närmare 40 miljarder kronor. 68-åringen är den femte mest förmögna i landet. Han grundade förvaltningsbolaget Agrofert som sysslar med jordbruk, kemiindustri, bygg, logistik och annat. Han har tidigare varit landets finansminister.

61-årige Pavel är en pensionerad Natogeneral och före detta överbefälhavare för Tjeckiens försvarsmakt. Han var medlem i landets kommunistparti från 1985 till 1989, något han idag kallar ett misstag.

Han har bland annat en examen i internationella relationer från King’s College i London och har studerat vid amerikanska Defence Intelligence College i Bethesda, Maryland. Han har bland annat tjänstgjort i den tjeckiska delen av FN-insatsen i Bosnien.

Tjeckien plågas av rekordhög inflation och stora underskott i statsbudgeten relaterade till kriget i Ukraina, skriver AFP. Inflationen landade på 15,8 procent 2022. Stora problem att ta itu med för vinnaren av andra valomgången.

Efter valresultatet var klart gratulerade Babis Pavel till segern i första rundan. Men han påstod också att Pavel ljög i debatterna och inte har gjort någonting för landet.

Babis uttryckte också oro för att bli smutskastad av journalister han anser är allierade med Pavel. Han liknade honom också med Vladimir Putin, då Pavel vid tillfälle funderade på en karriär inom säkerhetstjänsten. Putin har en bakgrund inom KGB.

Pavel har själv utnämnt sin valkampanj till en med målet att ”återinföra lag och ordning” i Tjeckien. Hans plattform är antipopulistisk och tydligt västvänlig.

Spolu, en koalition av partier i mitten och till höger har gett honom sitt stöd. Han anser att väst borde agerat kraftfullare när Ryssland invaderade Ukraina. men han är skeptisk till att Ukraina ska kunna återerövra de av Ryssland nu annekterade områdena i öst.

Han är för högre skatter för höginkomsttagare, homoadoptioner och samkönade äktenskap. Han talar förutom tjeckiska även franska, engelska och ryska flytande.

Babis, som är slovak på fädernet och karpattysk på mödernet, är en populär men också kontroversiell politisk profil. Han har bland annat fått kritisk för sin hantering av covid 19-pandemin.

Han har också haft ett ansträngt förhållande till EU-kommissionen, då han har företag som fått subventioner av unionen. Under 2019 demonstrerade hundra tusentals människor mot hans regering.

Under valupptakten deltog han bara i en tv-debatt, då han inte ville att valet skulle bli en ”nöjeshändelse”.

Precis som Pavel var Babis medlem i kommunistpartiet innan 1989. Dessutom var han informant åt säkerhetstjänsten StB, vilken en domstol i Bratislava slog fast. Han förnekar detta själv. Han grundande partiet ANO 2011 med fokus på att bekämpa korruption. Han har själv varit föremål för flera utredningar.

Han är en stark motståndare till invandring, och har under valupptakten velat fokusera på inhemsk politik, inte kriget i Ukraina. Han är nära vän med avgående presidenten Milos Zeman som också är en stark EU-skeptiker. Bland annat motsätter han sig EU:s miljömål. Den nuvarande ekonomiska krisen skyller han på den regerande fempartikoalitionen.

Opinionsundersökningarna pekar på fördel Pavel inför andra valomgången. Han har legat på runt 60 procent sedan oktober, Babis på mellan 40 och 45.

Presidentens roll är primärt ceremoniell. Men det finns också en viss makt i utnämningar av regeringen, centralbankschefen, konstitutionsdomare och högste befälhavare över försvaret.

Efter ett turbulent år vinner sittande presidenten Qasym-Zjomart Toqajev presidentvalet i Kazakstan. Han får 81,31 procent av rösterna, det slutgiltiga resultatet kommer först om en vecka. Utlandsrösterna ska räknas in. Valdeltagandet väntas landa på ungefär 69 procent, i landet som har tolv miljoner röstberättigade. Presidenten har riktat skarp kritik mot grannlandet Ryssland för annekteringen av ukrainska områden.

Folket har tydligt uttryckt sitt förtroende för mig och vi måste leva upp till det, sade Toqajev efter storsegern.

Toqajevs fem utmanare var alla relativt okända och kunde inte utmana presidenten som suttit på posten sedan 2019. Ingen av dem fick mer än 3,42 procent, skriver AFP. Han vann sitt första val med 70 procent av rösterna, stödd av den avgående ledare Nursultan Nazarbajev. Han följde i stort den tidigare ledarens råd, men fick i januari i år reda upp de stora oroligheter som utbröt i landet.

Resultatet för de främsta utmanarna:

Juguli Dairabaev 3,42 procent

Qaraqat Äbden 2,6 procent

Nurlan Auesbaev 2,22 procent

Meiram Qajyken 2,53 procent

Saltanat Tursynbekova 2,12 procent

Protester mot bland annat ökade levnadskostnader slutade med 238 döda. Toqajev gav då order om att skjuta för att döda, för att få kontroll över situationen. Han tog dessutom tillfället i akt och rensade ut Nazarbajevs klan från ledande positioner inom politiken. Han utlovade då ett ”nytt och rättvist Kazakstan” med reformer, en omröstning om konstitutionen, och nu sju år i stället för fem för presidentens mandatperiod. Huvudstaden heter också åter igen Astana, i stället för Nur-Sultan som den hette en period, uppkallad efter Nazarbajev.

Ryssland hade en ”fredsstyrka” i landet under en tid, men den fick prompt lämna när Torqajev tagit ett fast grepp om situationen. Den gamla ordningen, med relationen till Ryssland och Nazerbajevs nära trettioåriga tid som maktspelare, var över.

I torsdags sade regeringen att man stoppat en planerad kupp, orkestrerad av anhängare till Mukhtar Abljazov, en oppositionsledare i exil. Sju personer greps misstänkta för att ha planerat starta upplopp och utropa en övergångsregering.

Nazarbajev har likväl gratulerat Toqajev till segern, och menar att folket stödjer hans politiska reformer. Han berömmer honom också för hans inställning under oroliga tider för landet. Toqajev har också fått handskas med den politiska situationen efter Ryssland invaderade Ukraina. I Kazakstans norra delar bor tre miljoner etniska ryssar, något som ökat oron för att Kreml skulle ha militära intressen även där. Världens näst längsta gräns går mellan länderna.

Bandet mellan de forna Sovjetstaterna har försämrats efter krigsutbrottet. Toqajev har varit kritisk till den ryska annekteringen av landområden i östra Ukraina. Rysslands president Vladimir Putin har gratulerat Toqajev till segern. Putin och Toqajev träffades i juni i Sankt Petersburg, den kazakiske presidenten riktade då öppen kritik mot sin ryske motpart. Putin vill fortsatt utveckla ländernas relation, som han säger bygger på ”vänskap, grannskap och ömsesidig respekt.”

När Ryssland mobiliserade för några månader sedan öppnade Torqajev gränserna för ryska desertörer. Han uppmanade kazakerna att ta hand om dem och värna deras säkerhet. Han har också haft Xi Jinping, Påve Franciskus och EU-toppar på besök, utrikespolitiken beskrivs som framgångsrik.

Men ekonomiska utmaningar står för dörren. Landet har visserligen den världens största utvinning av uran, och står för 60 procent av BNP räknat på hela Centralasien. Men inflationen är den högsta sedan ett decennium. Toqajev har trots det utlovat högre minimilön och pensioner.

Exakt hur Toqajevs planer ser ut är inte klarlagt för omvärlden. Vissa menar att hans primära mål är att säkra makten åt sig själv, och omfördela positioner inom statsförvaltningen till sina lojalister.

Enligt europeiska valobservatörerna i OSCE saknade valet konkurrenskraft, och valsystemet behöver reformer. Även om det var bra planerat och genomfört saknas genuin pluralism, menar organisationen.

”Amerikas förfall tvingas på oss av Biden och de radikala vänstergalningarna som driver vår regering rakt ner i backen. Den här nedgången är inte ett öde vi måste acceptera”, sa han. Dödsstraff för de som säljer droger ska införas, skatterna sänkas liksom inflationen, importen från Kina ska öka, muren mot Mexiko ska färdigställas.

Mot slutet av sitt 69 minuter långa tal verkade många i publiken ha tappat intresset, och pratade mest med varandra. De flesta stora tv-bolag avbröt sändningen långt innan Trump pratat klart.

Många i det republikanska partiet ser Trump alltmer som en belastning, och flera demokrater uppfattar Floridas guvernör Ron DeSantis som en farligare motståndare inför presidentvalet 2024 än Donald Trump.

Musar, som har stöd av mitten–vänsterregeringen, kandiderar mot den tidigare konservative utrikesministern Anže Logar. Enligt de senaste mätningarna kommer hon att få strax över 50 procent av rösterna; Logar ligger på mellan 44 och 49 procent.

Hon ledde landets dataskyddsmyndighet i ett decennium, och säger att hennes seger skulle göra henne till ”kvinnornas röst” i Slovenien och utomlands, rapporterar AFP. Även om presidentens roll till stor del är ceremoniell, så har människorättsförespråkaren lovat att vara en ”moralisk auktoritet”.

Musar har kritiserats på grund av hennes mans lukrativa investeringar i skatteparadis. Kritiker anklagade konkurrenten Logar för att attackera mediefriheten och rättsväsendet, samt undergräva rättsstatsprincipen under sin senaste mandatperiod.

Jair Bolsonaro fortsätter att förvåna – både brasilianarna och omvärlden.

Opinionsundersökningarna pekade på att den sittande presidenten låg långt efter utmanaren, den tidigare presidenten Luiz Inácio Lula da Silva.

Det verkade troligt att Lula skulle kunna återvända till presidentpalatset efter bara en första valomgång. Nu blir det en andra omgång 30 oktober.

Lula fick 48 procent av rösterna, Bolsonaro 43 procent – sex miljoner röster skilde de två kandidaterna åt.

Bolsonaro fick tio procent mer röster än vad opinionsundersökningarna förutspått, och loppet blev mycket jämnt. Länge ledde till och med Bolsonaro under sammanräkningen. Men ingenting är någonsin givet i brasiliansk politik. Osäkerhetsfaktorerna är många i landet vars flagga pryds med mottot: ”Ordning och framsteg”

Till ordningen hör att det är obligatoriskt att rösta. Men det bryr sig många inte om. Den här gången uteblev cirka 30 miljoner väljare från vallokalerna. 156 miljoner antas vara röstberättigade. Valskolkarna är därför en grupp som kan få nästa omgång att sluta hur som helst.

Det finns flera möjliga förklaringar till att undersökningarna visade så fel.

Det är tolv år sedan Brasilien genomförde en folkräkning. Befolkningen ökar mycket snabbt, och den verkliga storleken och framförallt sammansättningen är myndigheterna osäkra på. Hur många finns egentligen i vallängderna. Vad man vet är att de frikyrkliga församlingarna i landet växer enormt – men med hur mycket? Här har Bolsonaro sina trognaste anhängare.

Samtidigt är många Bolsonaro-anhängare misstänksamma mot media och opinionsinstitut och kan därför tänkas inte vilja avslöja vem de tänker rösta på.

Lula har gått starkt i Amazonas och även i nordöstra Brasilien där det finns en stor afrobrasiliansk befolkningsgrupp.

Jordbruksområdena är de regioner där Bolsonaro hade stora framgångar.

Bolsonaro väntas i andra omgången fortsatt driva frågor som rätten att bära vapen, värnandet av familjen samt en fortsatt satsning på jordbruksproduktion för export – vilket innebär en fortsatt uppodling av Amazonas.

Lula kommer antagligen att fortsätta fokusera på sitt tema från kampanjen inför första omgången: att minska fattigdomen i landet. Han har dock inte preciserat hur det ska ske. Men väntat är att det kommer att ske på samma sätt som under hans tid som president – en mycket omfattande utbyggnad av bidragssystemen som kom att nå minst 30 miljoner personer.  Samtidigt utvecklade han ett omfattande bidragssystem för sitt eget parti som innebar att pengar från stora företag slussades in i partikassan i utbyte mot statliga kontrakt – något som ledde till att Lula fick tillbringa ett antal år i fängelse.

Lula har också lovat att skydda Amazonas, medan Bolsonaro säger att delar av Amazonas måste bli fria för exploatering – både för jordbruk och utvinning av råvaror.

Lulas intresse för att skydda Amazonas är ganska nyväckt – kritiker har påpekat att under hans tid som president gjordes i praktiken inget speciellt för att skydda Amazonas.

Bolsonaro måste för att kunna vinna göra insteg bland dem som röstade på kandidater i mitten – de kandidaterna fick nio procent av rösterna. Men en del av de kandidaterna har redan uttalat sitt stöd för Lula i den andra omgången.

Och om Bolsonaro förlorar även i andra omgången?

Vem vet. Han har sagt att bara Gud kan avlägsna honom från hans post.

Det tog bara några minuter efter att valmyndigheten IEBC förklarade William Ruto till Kenyas femte president tills den första rökpelaren steg mot himlen här i Kisumu.

När valresultatet presenterades var inte ens representanterna för valmyndigheten The Independent Electoral and Boundaries Commission (IEBC) eniga. Tumult utbröt i Bomas of Kenya, lokalen som annars används för att visa upp de olika etniska gruppernas kultur och danser, där den politiska eliten hade samlats för att höra tillkännagivandet av valutgången. Stolar flög i luften och militärpolisens batonger försökte med kraft att pacificera de upprörda partirepresentanterna. Fullt slagsmål i publiken som bestod av det högsta skiktet av landets potentater och dess anhöriga.

När rösträkningen i det kenyanska presidentvalet tog paus i fredags eftermiddag hade båda huvudkandidaterna drygt 49% av rösterna och ingen vinnare stod klar att finna. På måndagsmorgonen när valmyndigheten IEBC deklarerade att det slutgiltiga valresultatet skulle meddelas klockan 14.00 svensk tid så presenterades preliminära siffror som visade att William Ruto fått drygt 51% av rösterna.

Förutom att den plötsliga förändringen i fördelningen av röster kommer att leda till massivt missnöje i delar av befolkningen riskerar detta plötsliga skutt i rösträkningen att rendera i direkta våldsamma protester. Dagens resultat att ge återverkningar på flera plan i det politiska livet i Kenya. Ruto som alla andra politiker i Kenya är officiellt alltid emot korruption men i ett samhälle som hålls igång med hjälp av ekonomiska smörjmedel är det omöjligt att nå framgång utan vad vi i dagligt tal kallar mutor.

Fyra av sju IEBC-kommissionärer motsätter sig valresultatet och beskyller dess ordförande för att ha genomfört den slutliga delen av rösträkningen dolt. Flera av valmyndigheten IEBC:s agenter vägrar att underteckna IEBC:s valresultat och först hamnade hela processen i ett dödläge innan ordförande Wafula Chebukati officiellt förklarade William Samoei Arap Ruto president och ”the fifth Baba”.

Myndighetens ordförande omgärdas av ryktesspridning och anklagas för att ha tagit mutor från William Ruto. Rykten om säckar med dollarsedlar som transporterats hem till Wafula Chebukati har florerat. Ett rykte som dessutom verkar härstamma från Chebukatis egen fru.

Men det är med rykten som med valresultat i demokratier över hela världen numera. Ingen vet vad som är sant eller inte. Så vad det kenyanska folket i dag fick istället för ett valresultat var ännu en korrumperad myndighetsteater där delar av myndigheten själv nu vill frånsäga sig ansvaret för valutgången och rösträkningen.

”Jag vill gratulera IEBC för att de höjt ribban och jag vill utan någon rädsla för motsägelse säga att Wafula Chebukati är vår hjälte”, säger William Ruto.

William Ruto har varit hänsynslöst framgångsrik just på grund av korruption och maktmissbruk och han kommer nu att gå hårt fram i de politiska systemet för att rensa ut opposition och de som skulle kunna sätta käppar i hjulet för hans makt.

I William Rutos första tal som president gav han sitt ord på att inte söka hämnd på sina politiska motståndare. Samtidigt började polisen i Kisumu att skjuta tårgas mot demonstranterna som samlats för att protestera mot valutgången och sakernas tillstånd. Hämnd är nästan garanterad att utmätas.

William Ruto och hans koalition UDA har gått till val under sin slogan ”Kenya Kwanza” (Kenya först), en valplattform som fokuserar hårt på utvecklingen av jordbruk och tillgång till moderna boendeformer. UDA:s manifest till skillnad från Azimios dito är klart mer inriktat på direkta åtgärder och inte lika mycket på fluffiga mål. I UDA:s manifest så fokuserar man på handfasta åtgärder och lösningar om hur man skall nå sina mål exempelvis med bättre och mer näringsrikt foder för mjölkkor och mer gödsel för bönderna.

William Ruto och hans UDA brukar ses som ett mitten–höger-parti men politiken innehåller många typiska kännetecken för klassisk vänsterpolitik. UDA vill styra in de ungdomar som slutar skolan direkt till byggsektorn för att på så sätt garantera en hög byggtakt av bostäder. Ett sätt att styra arbetskraft som inte sällan slutar med att man har en överproduktion av yrkeskunskap inom områden som snart är en överetablerad sektor med hög arbetslöshet som följd.

En utbyggd allmän sjukvård som står högt upp på UDA:s lista över åtgärder kan i ett relativt fattigt land som Kenya också riskera hela landets ekonomi. Det finns inte som i väst en enorm kassa av skattemedel att ösa ur på vinst och förlust. I Kenya måste varje ekonomisk reform ge omedelbart positivt resultat annars står man inför en kris.

Kenya Kwanza innebär också att man kommer att satsa på att köpa upp land från den del av befolkningen som är herdar. Med tanke på hur William Ruto gick fram under sin tid som jordbruksminister så är det inte utan att man väntar på denna process med andan i halsen. Rutos politiska position har mycket av sitt fundament i de personliga rikedomar som kom ur statens exproprieringar av land under Ruto.

Mängden blod som flöt under landexproprieringarna under William Ruto har också skapat ett rykte om Ruto som hänsynslös. Att expropriering av land från stammar som lever huvudsakligen lantligt riskerar också att bli startskottet för nya etniska konflikter och att folkgrupper som exempelvis massajer riskerar att förlora sin nuvarande traditionella livsstil och kultur. Detta har också avspeglats i hur rösterna har fördelats under valet. I de regioner både i väst som öst där många stammar fortfarande lever på att driva boskap över enorma ytor av land så har William Ruto inte lyckats få många röster.

Ruto har samlat sina röster i de folktäta regionerna som exempelvis huvudstaden Nairobi. I ett land där rösterna till största del fördelas efter stamtillhörighet är oron för sammandrabbningar och plundringar nu särskilt stor på mångetniska platser och redan på måndagsmorgonen rapporterades det om hur människor fyllde alla tillgängliga färdmedel för att lämna Nairobi.

Risken för blodspillan är hög. När Raila Odinga förlorade valet 2007 så dödades omkring 1 000 kenyaner i de etniska striderna och runt 600 000 människor fördrevs från sina hem. I Kisumu, där Raila Odinga vann 99% av rösterna, och andra starka Odinga-fästen riskerar missnöjet att koka över.

https://www.youtube.com/watch?v=GhmyYlGSTfU

I tisdags kallade Kenya till val för att utse sin femte president, "the fifth Baba, sedan självständigheten 1963 och utslaget kommer officiellt att presenteras först efter helgen. Under den pågående rösträkningen kan man dock konstatera att det är en hård och jämn kamp mellan de två huvudkandidaterna Raila Odinga och William Ruto. Odinga har en minimal  ledning över Ruto på torsdagens eftermiddag. Ingen av kandidaterna har de femtio procent plus en röst som krävs för att vinna valet.

Det som nu tyder på en seger för Ruto är att kikuyu-folket verkar ha svikit sitt stöd till Odinga. Sittande president Uhuru Kenyatta har gett Raila Odinga sitt stöd sedan hans brytning med vicepresident William Ruto förra året. Sedan dess har det uppstått en oväntad allians mellan luo och kikuyu. Denna allians hann aldrig bli särskilt stark mellan de gamla fiendestammarrna och kikuyu-folkets röster verkar ha hamnat på båda sidor.

I kikuyu-regioner som Kiambu, Kirinyaga, Murang’a, Nyeri och Nyandarua har William Ruto kammat hem mellan 70-85% av rösterna.

Det som tyder starkast på att siffrorna är till Odingas – och hans Azimio la Umoja–One Kenya Coalition Party (Azimio)– fördel är att han har vunnit såväl rösterna från diasporan som i valkretsar som räknats som starka Ruto-fästen. Även fängelserösterna gick till Raila Odingas fördel. I samband med att de valkretsarna rapporterade in sina resultat deklarerade andra förmodat Ruto-starka valkretsar att de stött på tekniska problem med sitt rösträknande och kommer att behöva mer tid. Ett tydligt tecken på att William Ruto och hans United Democratic Alliance (UDA) kommer att försöka putsa siffrorna i dessa valkretsar med olika - låt oss kalla det alternativa – metoder.

George Wajackoyah från Root Party och prästen David Waihiga har inte samlat mer än en liten fraktion av befolkningen. De har stadigt legat på drygt 0,4 respektive 0,2 procent av rösterna under nattens och dagens rösträkning.

Stora bidrag utlovas

Vad är det då för politik som väntar Kenya under Raila Odingas styre? Azimio är en koalition bestående av en mängd politiska rörelser och partier, bland annat sittande presidenten Uhuru Kenyattas Jubilee Party. Ett parti som William Ruto, som sittande vice president, lämnade så sent som 2021. Azimio kallas för ett synkretiskt parti men om man ser till de partier som ingår i koalitionen och till Azimios valmanifest är det snarare mer korrekt att kalla det för ett rent vänsterparti. De delar i manifestet som skvallrar om att det handlar om vänsterpolitik är bland annat löftet om att de två miljoner fattigaste hushållen i Kenya skall få motsvarande 500 kronor i månaden, det vill säga en halv månadslön i bidrag. De flesta Raila-anhängare vi har pratat med har dock tolkat bidragslöftet som att alla skall få 500 kronor i månaden av staten. Bidraget är menat att öka konsumtionen och därmed skapa nya affärsidkare i de fattigaste områdena. Alla skall bli välmående medelklass med hjälp av detta bidrag. Åtminstone enligt manifestet.

Det vore inte heller traditionell afrikansk vänsterpolitik om man inte också kryddat det 84-sidor och hundratals punkter långa manifestet med jordreformer. Dessa jordreformer som tidigare alltid slutat med blodspillan, etniska konflikter och mångåriga juridiska strider om rättigheterna till marken. Men tidigare försök kanske helt enkelt inte har varit riktiga jordreformer.

Azimios valmanifest är inte bara det man går till val på utan den politik och de åtgärder man skall ha satt i rullning inom etthundra dagar. Det påminner en del om hur Miljöpartiet och Gustav Fridolin räddade skolan på hundra dagar 2014 i Sverige. Under sport- och idrottsfrågor finns hela 23 punkter i manifestet samtidigt som rubriken ”monetär politik” endast bjuder på tre punkter. Punkten ”främja räntenivåer som uppmuntrar till sparande och stimulerar efterfrågan på kredit i den privata sektorn” är tillräckligt ospecifikt formulerade för att kunna undvika ansvar i ett senare skede.

Man undrar vad som händer om de som får en halv månadslön i bidrag känner sig uppmuntrade till sparande istället för att konsumera och skapa välmående medelklass?

En annan del av manifestet är ”One county, one product”. Vilket är, precis som det låter, en plan för att olika regioner skall fokusera på produktion av vissa specifika jordbruksprodukter för att undvika konkurrens inom landet.

I Kenya har tidigare vissa marknader, till exempel te-produktion, varit monopoliserade av staten. Numera får marknaden sköta te-produktionen – och det går bättre än någonsin. Att statlig reglering av jordbruket därför skulle kunna få anhängare kan verka märkligt. Men det är inte sakpolitiken i första hand som bestämmer vad medborgarna röstar på.

Redan under våren spelades på nattklubbarna i och runt Kisumu artisten BAHATIs hyllningslåt Fire flera gånger per kväll. Ingenting kunde fylla dansgolven som denna hyllningslåt till Raila Odinga. På dansgolvet sjöng alla med i texten och ropade Fire som om de sammankallade trupperna till strid. Folk i Luoland var eniga. Det är vår tur nu. I Kisumu har Raila Odinga drygt nittiosex procent av rösterna.

Affärer bommar igen

Tio dagar innan valet startade alla indiska affärsinnehavare, och de är många och nödvändiga för den lokala ekonomin, utförsäljning av sina varor. Upp till 70% rabatt på varorna till dess att lagren var tillräcklig tömda för att man skulle kunna dra ner ståljalusierna för butiksfönstren. De har försökt säkra tillräckligt med kapital och minimerat lager som skulle kunna brinna upp i händelse av att upplopp och kaos startar i kölvattnet på valresultatet.

Det mest slående med årets val i Kenya är att ingen av de två huvudrollsinnehavarna är från kikuyo-stammen. Raila Odinga är luo och William Ruto är kalenjin. Anledningen till att just dessa två kandidater tagit sig hela vägen fram till att göra upp inför väljarna är att de båda har ett helt liv av politiskt rävspel bakom sig. Intriger, mutor och våld är delar av deras politiska maktkamp. En typ av maktkamp som dessa två maktspelare har gjort till sin livsstil. Det fanns denna gång inga andra kandidater med lika mycket nätverk och gentjänster att räkna hem.

Luo-folket anser sig ha sin tid nu och en Ruto-vinst skulle skapa stora spänningar i de västra delarna av landet. Efter valet 2007 ansåg sig luo-folket bestulna på sin rättmätiga presidentpost efter ett val som av utomstående observatörer ansågs vara en process helt utan verklighetsförankring i vad folk kryssade i sina valsedlar.

När Mwai Kibaki utropades som president (under vilken William Ruto sedermera blev jordbruksminister) så kokade spänningarna över till regelrätta etniska strider. Det många, inte bara luo-klanerna, som väntar på om Raila Odinga skall få sin revansch och vad Rutos nästa drag då blir.

Presidentvalet på Filippinerna står mellan toppkandidaterna Ferdinand Marcos Junior, kallad Bongbong, och Leni Robredo.

Marcos Junior är son till landets förre diktator, Ferdinand Marcos Senior. Marcos Senior har ett skamfilat rykte med storskalig korruption och förföljelse av oppositionsmedlemmar. Han var president från 1965 till 1986, varav många år under krigslagar.

Marcos Junior har odlat ett bättre rykte, främst genom sociala medier. Faderns diktatoriska övertramp har tonats ned eller förnekats. Han hyllar sin far som ett politiskt geni. ”Tillsammans ska vi resa oss igen” är hans valslogan och han hoppas ena folket. Som vicekandidat har han Sara Duterte, dotter till avgående presidenten Rodrigo Duterte. Duterte har dock inte favoriserat Marcos Junior officiellt.

Kampanjen vill ena landet, bygga nationalism och satsa på sektorer som industri, turism och jordbruk. Han vill fortsätta ha en icke-konfrontativ relation till Kina och försöka lösa de territoriella dispyterna länderna emellan. Han vill också fortsätta Dutertes infrastruktursatsning. Han kommer stödja registrerade partnerskap om landets kongress röstar igenom en sådan lag.

Flera försök har gjorts att på laglig väg stoppa Marcos Juniors kampanj. Bland annat då han har en skatteskuld från 1990-talet. Marcos Junior och hans mor Imelda är bannlysta från USA då man har en skuld till offren för faderns regim på 3,5 miljarder kronor. Inget av försöken har hjälpt och nu står Marcos som segrare och landets nya president.

Den främste motkandidaten var Maria Leonor ”Leni” Robredo, som var den tidigare vicepresidenten, och människorättsjurist. Faktum är att hon besegrade Marcos Junior i vicepresidentvalet 2016. Hennes färgval inför presidentvalet var rosa, vilket ska avspegla en personlighet som är öppen, kärleksfull och uppmärksam. Hennes slogan var ”Ärligt styre, ett bättre liv för alla”.

Robredo har varit kritisk till president Duterte på flera områden. Ett exempel är Dutertes drogpolitik, där runt 30 000 dött. Polisen avrättar kontinuerligt personer misstänkta för illegal droghandel. Hon är förespråkare av HBTQ-rättigheter och registrerade partnerskap, men inte samkönade äktenskap.

Robredo vill att regeringen tar ett tydligare grepp om Filippinernas anspråk mot Kina. Enligt ett domslut 2016 har Kina, utifrån FN:s maritima lagar, inte historiskt anspråk inom den så kallade Niopunktslinjen i Sydkinesiska havet. Kina måste respektera domslutet för att Robledo ska vara villig att ingå ett avtal som löser de territoriella dispyterna. Handels- och investeringsavtal berörs inte av ståndpunkten.

Robredo har fått stöd av många inom fiskenäringen. 2019 rammades en mindre fiskebåt av en kinesisk trålare och 22 personer räddades av vietnamesiska fiskare. Hon har också eftersökt en koalition för att motverka Kinas militarisering av haven.

I opinionsundersökningar hade Marcos Junior över 55 procent inför valet, och har legat stadigt runt 50 procent. Robredo har haft en uppåtgående kurva under valspurten och passerat över 20 procent i undersökningarna. Den främsta av övriga kandidater är Isko Moreno som i oktober 2021 låg runt 18 procent, men har successivt sjunkit och låg inför valnatten runt åtta. Marcos Junior var således stor favorit, med Robredo som den enda tänkbara utmanaren.

I Filippinerna är 67 miljoner människor röstberättigade. Valstationerna öppnar klockan sex på morgonen och stänger 13 timmar senare. Rösträkningen kan ta något längre tid än vanligt, på grund av restriktioner kopplade till covid-19.

https://twitter.com/aunomayo/status/1436582043165478916

Emmanuel Macron lyckades bli den förste franske president som blivit omvald de senaste 20 åren.

Han blev också omvald i ett val där valdeltagandet var det lägsta på 50 år. Orsaken till det var att många såg det som ett val mellan två onda ting och inte kunde förmå sig själva att gå till vallokalerna för att lägga sin röst på antingen Macron eller Le Pen.

Detta oroar Macron, i juni blir det val till den franska nationalförsamlingen. Då finns det alternativ för de många vänsterväljare som inte lade sin röst på Macron i presidentvalet – i valet till nationalförsamlingen kan också Le Pens stärkta ställning i norra och södra Frankrike ge utdelning för hennes parti.

Samtidigt kommer de som ändå valde att rösta på Macron – vare sig de var höger eller vänster – också att ha flera alternativ att välja på; republikanerna, socialisterna eller de gröna.

Macrons parti kanske inte längre kan behålla majoriteten i nationalförsamlingen.

Den radikala vänsterns ledare Jean-Luc Mélenchon siktar på att Macron ska bli tvungen att utnämna honom till premiärminister.

Något som inte alls är omöjligt. En färsk opinionsundersökning visar att två tredjedelar av fransmännen vill att Macrons parti ska förlora sin parlamentariska majoritet och presidenten tvingas samregera med ett parlament han inte kontrollerar. Det har egentligen varit det normala tillståndet i Frankrike i några årtionden. Är presidenten socialist så är parlamentet höger, och tvärtom.

Macron kommer därför säkert att möblera om sin regering inför valen till nationalförsamlingen, samtidigt som det kommer ekonomiska stödåtgärder till de grupper som protesterat mot dyrare levnadsförhållanden.

Vi kan också räkna med utspel från Macron som han tror tilltalar unga väljare. 41 procent av dem som är mellan 18 och 24 år avstod från att rösta i presidentvalet.

25 april

12.55 Firandet i går kväll av Macrons seger verkar ha avlöpt stillsamt. Protesterna var desto mer våldsamma i bland annat Paris och Lille där demonstranter från både vänstern och högern drabbades samman med polisen.

https://twitter.com/newsflash_TF/status/1518336799105552385

11.30 Marine Le Pen avvisade i sitt tal efter valnederlaget tanken på att lämna politiken.

Men om hon ändå gör det – finns det några givna efterträdare?

Hennes systerdotter Marion Maréchal har nämnts som en möjlig kandidat – även om hon i det här presidentvalets första omgång valde att stödja Eric Zemmour.

En annan möjlig kandidat att ta över är Jordan Bardella, han är ordförande för partiet – men fortfarande kanske alltför ung – han är bara 26 år. Men han har redan etablerat sig med en alldeles egen tydlig politisk linje – de två stora frågorna för honom är de problem som invandrarna i Frankrike utgör samt klimatkrisen. Han har också etablerat starka band med Matteo Salvini i Italien (Bardella kommer själv från en italiensk immigrantfamilj och har växt upp i en tuff förort i norra Paris.

Men i nuläget verkar alltså Le Pen inte inställd på att dra sig tillbaka som partiets ledande gestalt, utan har manat medlemmar och anhängare att gå ut hårt i de kommande parlamentsvalen.

Värt att notera är Le Pen inte nämnde något om att det skulle varit sista gången hon ställde upp som presidentkandidat – något som hon tidigare hävdat. Med sina 53 år är hon med franska mått mätt en ung topppolitiker.

10.03 Hur gick det i de departement där Frankrikes tio största städer ligger?

Paris gick till Macron.

Marseille gick till Macron (men det skiljde bara fyra procent).

Lyon gick till Macron.

Toulouse gick till Macron

Nice gick till Macron (men det skiljde bara 0,2 procent).

Nantes gick till Macron.

Strasbourg gick till Macron.

Montpellier gick till Macron (men det skiljde knappt fem procent)

Bordeaux gick till Macron.

Lille gick till Macron.

Viktigt att notera är att om man ser till storstadsregionen Marseille segrade Le Pen i de departement som omger departementet Bouches-du-Rhõne där Marseille ligger – alltså i departementen Gard, Vaucluse, Alpes-de-haute-Provence och Var. Alltså vann Macron i det mycket invandrartäta Marseilles närmaste omgivningar men förlorade på den omgivande provencalska landsbygden. Och där han segrade var det med knapp marginal.

09.40 Macrons starkaste resultat kom i följande departement och regioner:

Ille-et-Vilaine, i Bretagne, där är den största staden Rennes ett centrum för IT-branschen (bara Paris är större), och för bilindustrin. 71 procent till Macron.
Storstadsregionen Paris: Paris (85,1 procent), Yvelines (71,1 procent), Val-de-Marne (74,5 procent) Seine-Saint-Denis (73,7 procent) och Hauts de Seine (80,4 procent) – samtidigt återfinns i regionen de distrikt där stödet för den radikala vänsterns Jean-Luc Mélenchon var störst i första valomgången – här var också andelen röstande bland de lägsta i Frankrike i andra omgången. Uppenbarligen kunde Mélenchons väljare i Paris inte förmå sig att välja mellan vad de liksom sin ledare såg som två onda ting.
I övrigt fick Macron bästa siffror i Bretagne, där låg de mellan 60 procent och 70 procent i de olika departementen (förutom då Ille-et-Vilaine) samt i sydligare departement på Atlantkusten.

24 april

Välkommen till vår livebevakning av det franska presidentvalet. De närmaste timmarna kommer vi att följa sammanräkningen, redovisa prognoser och svara på läsarfrågor – till det finns ett någorlunda säkert resultat.

21.50 Nyheter och sociala media fylls nu av väntade lyckönskningar till Macron från EU:s toppskikt, stats- och premiärministrar. Ekonomiexperter förutspår uppgång på börserna nu när inte en president Le Pen kan oroa EU:s organisation och stabilitet.

Vi tar därför paus och återkommer i morgon förmiddag med en eftervalsanalys, och ser på hur resultatet blev i några av de viktigaste regionerna.

21.20 Även den radikala vänsterns presidentkandidat Jean-Luc Mélenchon har nu hållit tal, och liksom Le Pen markerat att hans kamplust är obruten och att det nu gäller att koncentrera sig på parlamentsvalen i juni. Han påtalade flera gånger att han såg Macron som en svag president utan verkligt folkligt stöd – många hade röstat mot Le Pen, inte för Macron. Redan syns temat för hans parlamentskampanj tydligt. Hans anhängare lanserar nu på twitter parollen: "Mélenchon – premiärminister". Strategin innebär att man satsar på ett så bra resultat i parlamentsvalen att Macron tvingas utse Mélenchon till premiärminister.

20.25 Marine Le Pen har erkänt sig besegrad i presidentvalet – men ger inte på något sätt upp sin kamp utan deklarerade nyss i ett tal:

"Givetvis hade vi hoppat på ett annat resultat. Men med 43 procent av rösterna är det ändå en stor seger."

Hon förklarade att hon är mer bestämd än någonsin, och att det nu är dags att förbereda sig för kampen om platserna i det franska parlamentet. Hon avvisade också alla rykten om att hon tänker dra sig tillbaka från politiken.

20.23 Segermarginalen på 16 procent är större än vad något opinionsinstitut förutspått och visar också att avståndet mellan kandidaterna ökat de sista dagarna innan valet. Antagligen kan den tv-sända debatten ha spelat en viss roll för segersiffrornas storlek.

20.19 Macrons seger innebär att det är första gången en fransk president blivit omvald sedan 1958 samtidigt som han har en majoritet i parlamentet.

20.12 Reaktionerna är trotsiga på Marine Le Pens valvaka när den första prognosen offentliggörs.

https://twitter.com/sargentali/status/1518290008045674501

20.03 Macron har vunnit. Ipsos prognos ger honom segern med 58,2 % mot 41,8 för Le Pen.

19.45 Resultaten för Franska Polynesien är klara, Macron besegrade Le Pen med 51,81 % av rösterna mot 48,19. Valdeltagandet var 42 %.

https://twitter.com/jimsordet/status/1518195034247634944

19.35 Den belgiska dagstidningen La Libre och RTBF, belgisk public service–tv har publicerat två exit-polls som sträcker sig fram till 17.00 i dag. De ger Macron segern med mellan 55 och 58 procent av rösterna.

https://twitter.com/RTBFinfo/status/1518283268638052353

Frankrikes opinionsinstitut har en överenskommelse om att inte publicera exit polis förrän de franska vallokalerna stänger 20.00 i dag. Det är oklart vilka av dem som kan ha gjort de undersökningar som La Libre utgår från.

18.55 Många kommentatorer menar att det förväntade klena valdeltagandet beror på att det varit en synnerligen lam valkampanj. En av de frågor som tidigare väckt heta debatter är terrorn i Frankrike – den här gången verkade alla kandidater undvika något som präglat landet i 60 år:

https://morgonposten.se/2022/04/20/fasornas-frankrike-60-ar-av-standig-allt-varre-terror-vem/

18.45 De första resultaten har kommit från Frankrikes utomeuropeiska områden och de är starkt till Le Pens fördel.

Martinique: Macron: 39,1% - Le Pen: 60,9%

Guadeloupe: Macron: 30,4% - Le Pen: 69,6%

Guyane Macron: 39,3% - Le Pen: 60,7%

I all dessa tre fall vann Macron överlägset mot Le Pen i valet 2017. Den här gången är siffrorna omvända – än så länge.

18.30 Ni börjar reportrarna anlända till Marsfältet i Paris – där hålls Macrons valvaka och där, vid Eiffeltornet ska också segerfesten hållas om han vinner.

Var Le Pen ska fira vid en seger är hemligt. Hennes kampanjledning har bra meddelat att om så blir fallet kommer hennes 13 stora kampanjbussar rulla genom huvudstaden mot en hemlig adress – och där blir det party.

Hennes valvaka hålls i parken Bois de Boulogne och hon väntas anlägga dit kring 19.00. Nu ryktas det också att platsen för en eventuell segerfest kommer att bli Place de la Concorde. Här sattes den första giljotinen upp under franska revolutionen och här avrättades Ludvig XVI 21 januari 1793 och Marie-Antoinette den 16 oktober 1793..

18.15 Den radikala vänsterns kandidat Jean-Luc Mélenchon röstade vid middagstid. Oklart är vem han röstade på – eller om han valde att rösta blankt, han ju beskrivit valet mellan Macron och Le Pen som ett val mellan två onda ting. I första omgången kom han på tredje plats med nästan åtta miljoner röster. En tredjedel av dem som röstade på Mélenchon antogs inte ha bestämt sig för ur de ska rösta i början på veckan, medan de som bestämt sig var jämt fördelade mellan Macron och Le Pen. Det är om den osäkra tredjedelen Macron och Le Pen kämpat de senaste dagarna.

https://twitter.com/JLMelenchon/status/1518156493538963459

17.45 Enligt den opinionsundersökning som France24 låtit göra kan andelen soffliggare i valet bli så stot som 28 procent. Visar sig prognosen stämma får man gå tillbaka till 1969 för att finna ett så lågt valdeltagande.

Då stod valet mellan två högerkandidater – Georges Pompidou och Alain Poher. Skillnaderna var svåra att uppfatta och väljarna tyckte att det var hugget som stucket. Pompidou vann med 58,2 procent av rösterna mot Pohers 41,8 procent.

17.10 Valdeltagandet vid 17-tiden var 63,23 procent, en minskning med två procent sedan presidentvalet 2017.

15.00 Efter att han själv och hustrun lagt sina röster tackade Macron på Twitter de fransmän som i dag deltar i valet.

En av dem som svarade på presidentens tweet var en person som uppenbarligen tänkte rösta på Marine Le Pen och kallade Macron "arrogant barnunge". Tweeten illustrerades med en moderlig Le Pen som kontrasterades med lång små bilder på Macron som var avsedda att visa dennes arrogans.

https://twitter.com/frenchthanos_/status/1518204647521099776

14.00 Vid middagstid var valdeltagandet 26,41 procent, något högre än vid presidentvalets första omgång, men lägre än vid det förra presidentvalet då det vid samma tid var 29,23 procent.

Vid middagstid var ännu ingen tendens tydlig.

12.00 Marine Le Pen var den första av de två kandidaterna som visade sig vid valurnan för att lägga sin röst.

https://twitter.com/MLP_officiel/status/1518165828444823553

När massakern på Bataclan skedde i november 2015 chockades världen. Islamister mördade 131 personer och över 400 skadades. Ett nytt blodbad i Paris. Men terrorism på fransk mark är inget nytt. Fram till början av 1990-talet var en stor mängd terrorceller från olika länder och med olika politiska motiv aktiva i landet. Många var baserade i och kring Paris.

Vår granskning visar att politiska grupperingar från Iran, Irak, Syrien, Palestina och Algeriet utförde politiskt motiverade dåd på regelbunden basis. Ofta slog man till mot politiska representanter för sina motståndare. Ibland direkt mot civila mål.

Men 2015 hände något. Attacken mot Charlie Hebdo var ett sällan skådat slag mot pressfriheten i Europa. Förre presidenten François Hollande sade att ”vi är i krig” efter att han förts i säkerhet under kvällen i november 2015.

Terrorvågen som sattes i gång i Frankrike och på andra håll i Europa karaktäriserades av mer fokus på civila mål. Jihadistceller i princip varenda förort i Frankrike aktiverades. Knivar, bilar och skjutvapen var de vanligaste redskapen. Över 15 000 personer var på polisens lista över potentiella terrorister.

Emmanuel Macron och det sekulära, antiradikala Frankrike

Emmanuel Macron tillträdde 2017, mitt i denna våg av terror. Inför valet intog han en positiv hållning till invandring från muslimska länder. Han tror också på Frankrikes förmåga att absorbera utlänningar in i den inhemska kulturen.

Han har samtidigt fått ha ett stort fokus på att motverka radikalisering och terrorism. Han har konstant styrkt sin tro på laicité, sekularismen i Frankrike. Han har också ett starkt stöd bland minoritetsgrupper som judar, protestanter och muslimer.

Macron har också fått kritik för att ha uttalat ett starkt stöd för Charlie Hebdos Muhammedkarikatyrer. Enligt honom är islam ”i kris” världen över på grund av framväxten av radikal fundamentalism. Kritiker menar att han är en motståndare till muslimers livsstil över lag och inte bara mot fundamentalister.

Nya lagar gör det enklare att slå ned på utländska influenser på människor och organisationer. Läkare som utfärdar oskuldsbevis kommer bestraffas hårdare. Utländska donationer till religiösa skolor måste deklareras bättre.

Men kan Macron balansera invandring, islam och sin vision av ett enat sekulärt Frankrike? Hans motkandidat i presidentvalets andra omgång tror inte det.

Marine Le Pen, en annan vision?

Årets val är tredje gången Marine Le Pen utmanar om det högsta ämbetet i Frankrike. Hennes politiska linje är vid det här laget välkänd. Hon motsätter sig invandring, mångkultur och islamisering.

Hon vill se en avislamisering av det franska samhället och försvåra för främmande kulturer att slå rot och breda ut sig. Förbud mot slöja på offentlig plats och ett utrotande av islamistiska ideologier är två huvudpunkter i Le Pens program.

Precis som Macron är Le Pen en varm förespråkare av det sekulära Frankrike. Någon katolsk renässans kommer det inte bli frågan om ifall hon blir vald till president. Hon är dock öppen för att återinföra dödsstraffet, vilket kan ske efter en nationell folkomröstning.

Skulle Le Pen bli president kommer det bli en klar förändring i bekämpandet av radikal islamism. Det återstår att se hur den delen av befolkningen som kommer vara måltavla för integration, avislamisering och förfranskning reagerar.

Vi har sammanställt terrordåd i Frankrike från 1958 till 2021, uppdelat i kategorier efter förövarnas politiska motiv.

Algeriet

15 september 1958. Misslyckat attentat av algeriska befrielserörelsen FLN, Front de libération nationale, mot Frankrikes informationsminister Jacques Soustelle. En död och tre skadade.

18 juni 1961. OAS, Organisation de l'armée secrète, motståndare till ett fritt Algeriet, genomför bombdåd mot tåg nära Vitry-Le-François. 28 döda och över 100 skadade.

22 januari 1962. Bombdåd mot kajen i d'Orsay i Paris av OAS. En död och tolv skadade.

9 mars 1962. Bilbomb utplacerad av OAS exploderar i Parisförorten Issy-les-Moulineaux. Fredsrörelsen Mouvement de la Paix höll en demonstration på platsen vid tillfället. Tre döda och 47 skadade.

14 december 1973. Bombdåd mot Algeriets konsulat i Marseille utfört av Groupe Charles-Martel, en antiarabisk högergruppering uppkallad efter statsmannen och härföraren Karl Martell. Fyra döda och 20 skadade.

24 december 1994. Air France flight 8969 kapas av GIA, Beväpnade islamiska grupperingen från Algeriet. Sju dog, varav tre passagerare och fyra kapare. 25 skadades, varav 13 passagerare, tre ur besättningen och nio specialpoliser.

Juli till oktober 1995. Åtta bombdåd mot Paris och Lyons tunnelbana och en skola i Villeurbanne, Lyon. GIA var skyldiga och motivet var att eskalera inbördeskriget i Algeriet till Frankrike. Fyra dog och 170 skadades.

Armenien

24 oktober 1975. Bakhåll mot bil tillhörande turkiske ambassadören İsmail Erez. Två döda, ambassadören och hans chaufför. Dådet utfördes av två armeniska terrororganisationer, marxist-nationalisterna Asala (Armenian Secret Army for the Liberation of Armenia) och nationalistiska JCAG (Justice Commandos of the Armenian Genocide).

23 december 1979. Attentat mot turkiske turismattachén Yılmaz Çolpan på Champs-Élysées i Paris. JCAG utförde dådet där Çolpan blev bragt om livet.

5 augusti 1980. Två män attackerar turkiska konsulatet i Lyon. Asala tog på sig dådet. Två döda och elva skadade.

4 mars 1981. Diplomaterna Reşat Moralı och Tecelli Arı avlider efter ett attentat utfört av Asala på turkiska ambassaden i Paris. Ytterligare en person skadas i dådet.

24–25 september 1981. Asala ockuperar turkiska konsulatet i Paris och tar 56 personer som gisslan. Terroristerna krävde att politiska fångar i Turkiet skulle släppas fria. Efter ha lovats politisk asyl i Frankrike gick terroristerna med på att ge upp. En dog och två skadades.

21 juli 1982. Bombdåd mot café på Place Saint-Michel i Paris. 15 döda i dådet som utfördes av Asala.

28 februari 1983. Bombdåd mot resebyrån Marmara. Asala tar på sig dådet. En död och fyra skadade.

15 juli 1983. Bombdåd på flygplasten Orly i Paris. Dådet skedde vid incheckningsdisken för Turkish Airlines. Åtta dör och 55 skadas. En svensk medborgare dog i dådet.

Israel

20 maj 1978. Tre terrorister öppnar eld mot passagerare till EL Al i terminalen på Orlyflygplatsen i Paris. Terroristerna tillhörde grupperingen Les fils du sud Liban (Ungefär: södra Libanons söner), tillhörandes libanes-palestinska FPLP. Fyra döda och fem skadade.

27 mars 1979. Bombdåd mot judiskt studentboende i Paris dagen efter fredsavtalet mellan Israel och Egypten. 32 skadade.

3 oktober 1980. Bombdåd under högtiden simchat torah mot synagogan Union Libérale Israélite de France på Copernicgatan i Paris. Nynazistiska FANE, Fédération d'action nationale et européenne, tog på sig dådet, polisens utredare pekade i stället på palestinska nationalister som troliga gärningsmän. Libanesen Hassan Diab, boendes i Kanada sedan 1993, lämnades ut till Frankrike i november 2014 misstänkt för dådet, men blev släppt 2018 i brist på bevis. I maj 2021 upphävde fransk domstol sitt tidigare beslut och vill att Diab ska medverka i en kommande rättegång. Fyra dör och 46 skadas.

3 april 1982. Israeliska diplomaten Yaacov Barsimentov mördas i ett attentat i Paris. Marxist-leninistiska organisationen LARF från Libanon eller PLO utförde dådet. En död.

9 augusti 1982. Attentat mot restaurangen Chez Jo Goldenberg i Maraiskvarteren i Paris. Terrororganisationen ANO, Abu Nidal-organisationen, stod bakom dådet som utfördes med granater och kulspruta. Sex döda och 22 skadade.

17 september 1982. Bilbomb mot en israelisk diplomat utanför Israels konsulat. Libanesiska LARF tog på sig skulden. 51 personer skadades, de flesta elever på skolan Lycée Carnot i närheten.

29 mars 1985. Bombdåd mot biografen Rivoli Beaubourg i Paris. En judisk filmfestival hölls i biografen. Förövare kunde inte fastställas. 18 skadades.

11–22 mars 2012. Skjutningar i Toulouse och Montauban. Tre soldater, en rabbin och tre skolbarn mördas av jihadisten Mohammed Merah. Sju döda och fem skadade.

3 februari 2015. Tre soldater som vaktar en judisk samlingslokal i Nice attackeras av knivbeväpnade Moussa Coulibaly. Tre skadas.

Islamism

7 februari 1984. Gholam Ali Oveisi och hans bror sköts ihjäl i Paris. Oveisi var tidigare överbefälhavare under shahen av Iran. Islamiska jihad, en shiaislamisk terrororganisation, tog på sig dådet. Två dog och en skadades.

7 december 1985. Två bombdåd mot butiken Printemps Haussmann i Paris. Hizbollah anses skyldiga. 43 skadades.

8 oktober 2004. Bombdåd mot Indonesiens ambassad i Paris. Front islamique français armé tog på sig dådet. Tio skadades.

25 maj 2013. Knivdåd mot soldat i Parisförorten La Défense. Islamisten Alexandre Dhaussy utförde dådet. En skadades.

20 december 2014. Fyra poliser attackeras av en knivbeväpnad jihadist, Bertrand Nzohabonayo, nära Tours. En dör och tre skadas.

7–9 januari 2015. Attacken mot tidningen Charile Hebdo. Bröderna Saïd och Chérif Kouachi attackerar tidningens kontor. En tredje jihadist, Amedy Coulibaly, tar personer som gisslan i en kosherlivsmedelsbutik. 20 dör och 22 skadas sammanlagt.

19 april 2015. En misslyckad attack mot två kyrkor i Villejuif, södra Paris. En algerisk jihadist mördar en kvinna när han försöker stjäla hennes bil. En död.

26 juni 2015. En jihadist med kopplingar till IS-terroristerna halshugger en man vid en kemifabrik nära Lyon. Han försöker även köra in i gascylindrar med en firmabil. En död och två skadade.

21 augusti 2015. Attack på tåg som gick mellan Amsterdam och Paris. Islamisten Ayoub El Khazzani brottas ned av resenärer. Fyra skadas.

13–14 november 2015. Det dödligaste terrordådet i Frankrikes historia. Islamister slår till mot barer, en sportarena och en spelning i Paris. 131 dör och 412 skadas. En krigshandling, enligt dåvarande presidenten Hollande.

1 januari 2016. En jihadist rammar fyra soldater med sin bil utanför en moské i Valence. Två personer skadas.

7 januari 2016. Med ett fejkat bombbälte attackerar jihadisten Tarek Belgacem poliser i Goutte d’Or i Paris. Han skjuts ihjäl av polisen. En död.

13 juni 2016. IS-terroristen Larossi Abballa knivhugger en polis och en polissekreterare samt polisens fru till döds i Magnanville, utanför Paris. Tre döda.

14 juli 2016. Lastbil kör över människor på Promenade des Anglais i Nice. Jihadisten Mohamed Lahouaiej-Bouhlel från Tunisien är skyldig, han skjuts ihjäl av polis. 87 dör och 434 skadas.

26 juli 2016. Två IS-terrorister mördar 86-åriga prästen Jacques Hamel i Saint-Étienne-kyrkan i Normandie. Båda terroristerna skjuts ihjäl av polis. Tre döda, en skadad.

3 februari 2017. Egyptisk islamist närmar sig Louvren med machete, blir skjuten av militär. Två skadade.

18 mars 2017. Islamist attackerar polis i Parisförorten Garges-lès-Gonesse. Han skjuts sedan till döds vid Parisflygplatsen Orly. En död, två skadade.

20 april 2017. IS-terrorist med AK-47:a öppnar eld mot polis på Champs-Élysées i Paris. Två dör och tre skadas.

6 juni 2017. Algerisk IS-terrorist attackerar polis med hammare utanför katedralen Notre Dame i Paris. Han skjuts av polis och grips. Två skadade.

19 juni 2017. En IS-terrorist kör in i en polisbil. Terroristen dör i kraschen. I hans bil hittas sprängmedel. En död.

9 augusti 2017. En IS-terrorist kör in i soldater i förorten Levallois-Perret i Paris. Åtta personer skadas.

15 september 2017. En man eftersökt av polisen attackerar två kvinnor med hammare utanför Lyon. Han hade ett misstänkt terrormotiv. Två skadas.

1 oktober 2017. IS-terrorist knivhugger en man och en flicka vid järnvägscentralen Marseille. Han skjuts till döds av polis. Tre döda.

23 mars 2018. IS-terrorist stjäl bil i Carcassonne, mördar passagerare och skadar chauffören. Han åker till Trèbes och skjuter mot en grupp joggande poliser. Han utför sedan en attack i en livsmedelsbutik. Fem döda och 15 skadade.

12 maj 2018. Tjetjensk islamist knivhugger flera personer vid Garnieroperan i Paris. Han skjuts ihjäl av polis. Två dör och fyra skadas.

11 december 2018. Terrordåd mot julmarknaden i Strasbourg. Terroristerna använde skjutvapen och knivar. Sex dog och elva skadades.

24 maj 2019. Bombdåd mot shoppingdistrikt i Lyon. Terroristen bekände trohet till IS-terroristerna. 14 skadade.

3 oktober 2019. En radikaliserad man knivhugger fyra av sina kollegor till döds på polisstation i Paris. Fem döda, en skadad.

3 januari 2020. En salafist knivhugger tre personer i förorten Villejuif i Paris. Han skjuts ihjäl av polis. Två döda, två skadade.

5 januari 2020. En jihadist attackerar poliser i Metz. Han skjuts av polis. En skadad.

3 februari 2020. En islamist knivhugger polis i Metz. En skadad.

4 april 2020. En sudanesisk islamist knivhugger människor i en tobaksaffär och på ett charkuteri i Romans-sur-Isère. Två dör, fem skadas.

27 april 2020. En IS-terrorist rammar två poliser som skadas allvarligt. Dådet sker i förorten Colombes i Paris. Två skadas.

25 september 2020. Pakistansk islamist knivhugger två personer utanför Charlie Hebdos gamla kontor i Paris. Två skadade.

16 oktober 2020. Tjetjensk islamist halshugger läraren Samuel Paty i Conflans-Sainte-Honorine i Paris. Han hade strax innan visat Muhammedkarikatyrer under en lektion. Terroristen skjuts ihjäl av polis. Två döda.

29 oktober 2020. Tunisisk islamist knivhugger tre personer till döds i katedralen Notre-Dame i Nice. En person halshuggs. Terroristen skjuts av polis och skadas allvarligt. Tre döda.

23 april 2021. En kvinnlig polis huggs till döds utanför polisstation i Rambouillet utanför Paris. Förövaren var en tunisisk islamist, han skjuts till döds av polis. Två döda.

28 maj 2021. En kvinnlig polis skadas efter blivit knivhuggen i Nantes av islamisten Ndiaga Dieye. Två poliser skadas när islamisten konfronteras, han skjuts ihjäl. En död och tre skadade.

Korsika

11 maj 1978. Bombdåd mot Boeing 707 tillhörande Air France på flygplatsen Napoleon Bonaparte i Ajaccio. Separatiströrelsen Front de libération nationale corse utförde dådet. Ingen dog eller skadades.

16 april 1981. Bombdåd på flygplatsen Napoleon Bonaparte i Ajaccio, en dog och åtta skadades. Dådet skedde strax efter president Valéry Giscard d'Estaing anlände till flygplatsen.

8 februari 1998. Mordet på Claude Érignac, prefekt över Korsika. Korsikanska nationalister sköt ihjäl honom. En död.

20 juli 2003. Bombdåd mot tull- och skatteverkets lokaler i Nice. Front de libération nationale corse utförde dådet. 16 skadades.

Palestina

31 juli 1975. Gisslandrama på Iraks ambassad i Paris, utfört av Palestinska befrielseorganisationen, PLO. En död och två skadade.

3 augusti 1978. PLO-representanten Izz al-Din al-Kalak skjuts ihjäl i Paris. Fatahs militanta gren ANO, Abu Nidal-organisationen, utförde dådet.

17 januari 1980. Attentat mot föreståndare för Palestinska bokhandeln i Paris, Yusef Mubarak. ANO tog på sig dådet där Mubarak blev bragd om livet.

29 augusti 1981. Bombdåd utfört av palestinier på Hotel Intercontinental i Paris. Femton personer skadades.

8 februari 1984. Förenade Arabemiratens ambassadör Khalifa Abdel Aziz al-Mubarak skjuts ihjäl i Paris. ANO anses skyldiga. En person död.

23 februari 1985. Marks & Spencers butik på Hausmannboulevarden i Paris utsätts för bombdåd. 15 maj-organisationen var skyldiga. En dog och femton skadades.

Vänstern

28 juli 1974. Bombdåd mot spanska konsulatet i Toulouse utfört av GARI, Groupes d'action révolutionnaires internationalistes, en fransk-spansk anarkistgruppering. Gruppen var baserad i Toulousetrakten och var motståndare till den spanska regimen under Francisco Franco.

15 september 1974. Bombdåd mot apotek i Saint-Germain-des-Prés utfört av Ilich Ramírez Sánchez, kallad Schakalen, en marxist-leninistisk terrorist från Venezuela. Smeknamnet fick han efter att Frederick Forsyths bok Schakalen hittats i hans tillhörigheter. Han hade starka kopplingar till KGB och Stasi. Han sitter fängslad på livstid sedan 1994.

13–19 januari 1975. Två misslyckade raketattacker mot israeliska El Al:s flygplan på Parisflygplatsen Orly. Dådet utfördes av Schakalen och palestinska terrororganisationen Svarta september. 24 skadade.

18 oktober 1977. Baader-Meinhof-ligan skjuter tyske industrimannen Hanns Martin Schleyer till döds i Mulhouse. Han blev kidnappad i Köln 5 september då hans chaufför och tre poliser sköts ihjäl. Sammanlagt fem döda.

11 juni 1980. Bombattentat mot västra terminalen på Orlyflygplatsen i Paris. Vänstergrupperingen AD, Action Directe, låg bakom dådet. Tolv skadade.

18 januari 1982. USA:s vice militärattaché Charles R. Ray dödas i ett dåd utfört av LARF, en libanesisk marxist-leninistisk gerillaorganisation allierade med PLO. Georges Ibrahim Abdallah greps och dömdes till livstids fängelse för dådet.

29 mars 1982. Bombdåd mot Le Capitol, snabbspårvägen mellan Paris och Toulouse. 2011 fälldes Schakalen för dådet. Fem döda och 29 skadade.

22 april 1982. Bilbomb dödar en och skadar 60 utanför anti-syriska tidningen Al-Watan Al-Arabis kontor i Paris. Schakalen tillskrivs dådet.

30 september 1983. Bombdåd mot internationell utställning i Marseille. Ett påstått samarbete mellan AD, FARL, Asala och Commando Delta. En död och 26 skadade.

31 december 1983. Tre bombdåd, två mot ett snabbtåg mellan Marseille och Paris samt ett mot stationen Gare de Marseille-Saint-Charles. Schakalen var skyldig. Fem dog och 54 skadades.

2 augusti 1984. Bombdåd mot Europeiska rymdorganisationens högkvarter i Paris av AD. Sex skadades.

25 januari 1985. Mordet på René Audran, hög tjänsteman på franska försvarsdepartementet, av AD. En död.

9 juli 1986. Bombdåd mot specialpolisens station i Paris. AD skyldiga. En död och 21 skadade.

17 november 1986. Renaults vd Georges Besse skjuts ihjäl av AD. En död.

Övriga, ETA, bretonsk nationalism

20 maj 1978. Två bretonska terrorister tillhörandes Front de Libération de la Bretagne spränger en bomb i slottet i Versailles utanför Paris. En person skadas.

9 mars 1975. Bombdåd mot tågstationen Gare de l'Est i Paris. En död och sex skadade.

2 december 1978. Bombdåd mot hotellet Bazar de l'Hôtel de Ville i Paris. Ingen tar på sig dådet. En död och 25 skadade.

7 december 1979. Attentat mot Irans före detta örlogschef Shahriar Shafiq. Både Ayatollah Sadeq Khalkhali och organisationen Muslimska befrielserörelsen tog på sig dådet. Shafiq avlider efter blivit skjuten på Rue Pergolese i Paris.

29 januari 1980. Bombattentat mot Syriens ambassad i Paris. En död och åtta skadade.

21 juli 1980. Attentat mot Syriens förre premiärminister Salah al-Bitar i Paris. al-Bitar sköts med två skott i huvudet och avled, gärningsmannens identitet förblir okänd men Syriens president Hafez al-Assad misstänks planerat dådet.

23 december 1983. Bombdåd mot restaurang Grand Véfour i Paris. Ingen kunde knytas till dådet. 12 personer skadades.

22 april 1984. Bombdåd mot företagen Sonauto och Sony. Båda importerade gods från Japan. Dådet tillskrevs en japansk anarkistgrupp som protesterade mot en kompanjons dödsdom i hemlandet. En person skadades.

25 september 1985. Hotellet Monbar i Bayonne utsattes för ett dåd där fyra medlemmar i ETA sköts ihjäl. GAL, Grupos Antiterroristas de Liberación utförde dådet. GAL var en illegal antiterrorstyrka styrd av Spaniens arbetarparti.

3–5 februari 1986. Bombdåd mot Claridges Hotel på Champs-Élysées, en bokhandel på Place Saint-Michel och en Fnac-affär på marknaden Les Halles. Vänstergerillan CSPPA och shiaislamistiska Hizbollah skyldiga.

20 mars 1986. Samma förövare som ovan. Bombdåd mot utställning i Paris. Två döda och 29 skadade.

5–15 september 1986. Åter igen CSPPA och Hizbollah. Fyra bombdåd mot Hôtel de Ville, Casino caféteria och en restaurang i Paris. Fem döda och 131 skadade.

17 september 1986. Det sista i raden av bombdåd av CSAPP och Hizbollah. Mot Tati-affären på rue de Rennes i Paris. Sju döda och 55 skadade.

22 oktober 1988. Mordbrand mot biografen Saint-Michel i Paris. En katolsk integral gruppering protesterade mot att filmen Kristi sista frestelse visades. 14 skadades.

19 april 2000. Bombdåd mot McDonalds i Quévert, Bretagne. Bretonska nationalister utförde dådet. En död.

1 december 2007. Två poliser ur spanska gendarmeriet Guardia Civil blir ihjälskjutna av ETA. Dådet sker i Capbreton i sydvästra Frankrike. Två döda.

16 mars 2010. En polis blir ihjälskjuten av ETA när han utför en rutinkontroll av deras bil utanför Paris. En död.

16 mars 2017. En brevbomb detonerar på franska avdelningen av Internationella valutafonden. Den tros skickats av grekiska anarkistgruppen Conspiracy of Fire Nuclei. En skadad.

5 mars 2019. En intagen på högsäkerhetsfängelset i Condé-sur-Sarthe knivhugger två vakter. En död och två skadade.

31 oktober 2020. Grekisk präst skjuts i Lyon. Hans älskarinnas make är förövaren. En skadad.

17 mars 2021. En äldre man får halsen avskuren utanför kyrka i Montpellier.

Macrons senaste utspel anses vara ett försök att locka just dessa väljare. Presidenten vill införa ett tak på allt för höga direktörslöner och bonusar, han kallar dem "chockerande och överdrivna".

Ett exempel Macron använt är den årslön på 190 miljoner kronor som Carlos Tavares fick 2021. Dessutom tillkom aktier till ett värde av 320 miljoner kronor.

Portugisen Tavares var tidigare vd för Renault från 1981, och blev 2014 vd och styrelseordförande för bilkoncernen PSA där bilmärken som Citroën, Peugeot, Chrysler och GM Europa ingick.

2021 blev han vd när PSA gick ihop med Fiat Chrysler och skapade Stellantis, en av världens största biltillverkare.

Opinionsmätningar visar att 34 procent av dem som röstade på Mélenchon är beredda att rösta på Macron i andra omgången, 30 procent tänker rösta på Le Pen, medan 36 procent ännu inte bestämt sig.

Jean-Luc Mélenchon har inte utfärdat några rekommendationer till dem som röstade på honom utan sagt att ”det är ett val mellan två onda ting”.

President Emmanuel Macron får möta Marine Le Pen i det franska presidentvalets andra omgång 24 april.

Macron beräknas få 28,1 procent av rösterna i den första omgången, medan Le Pen får 23,3 procent.

70 procent av de röstberättigade deltog i valet där det fanns tolv kandidater att välja på. Andelen kan komma att stiga under kvällen.

Vänsterkandidaten Mélenchon fick 20 procent. Éric Zemmour fick sju procent, medan de gamla klassiska partierna gjorde sina sämsta val på mycket länge. Högerpartiet republikanernas kandidat fick fem procent och Socialistpartiets Hidalgo lyckades bara skrapa ihop två procent.

Det verkade finnas starka utmanare inför första omgången och valet sker i en tid där kriget i Ukraina nästan överskuggat valupptakten. Men helt kan Macron inte ignorera den inhemska opinionen.

Röster har nämligen höjts angående statens skenande kostnader för PR-konsulter. Antalet kontrakt med firmor, som välrenommerade McKinsey, hade dubblats från 2018 till 2021 och kostade mer än tio miljarder kronor i fjol. Samtidigt har McKinsey inte betalat företagsskatt i Frankrike de senaste tio åren.

Macron slog ifrån sig anklagelser i en tv-intervju och menade att det inte pågått någon korruption. Myndigheterna har hållit sig inom lagens ramar, kostnadsökningen beror på deras mycket hårda arbete, menar han.

Hans huvudutmanare i valet är dock inte imponerade av förklaringen. Éric Zemmour kallar det svågerpolitik av den värsta graden. Marine Le Pen och Jean-Luc Melénchon kallar det en skandal i staten.

Macron vann andra rundan i valet 2017 med 66 procent av rösterna mot Marine Le Pens 33. Han blev då den yngsta statschefen i Frankrike sedan Napoleon. Med sig hade han ett nygrundat parti, La République En Marche, ett liberalt EU-vänligt parti i mitten av det politiska spektrumet. Man bör beakta att den andra valomgången ofta får karaktären av missnöjesröstande, där många röstade för Macron för att Le Pen var motståndare.

Macrons presidentskap har präglats av konflikt och instabilitet, inte minst på grund av fortsatta islamistiska terrordåd. Men också efter gräsrotsrörelsen gula västarna anordnat protester i större franska städer. Utan en riktig gemensam linje lyckades gula västarna ändå hålla vissa frågor som drivmedelsskatt aktuella.

Sedan kom covidpandemin våren 2020 och Frankrike valde linjen med hårda restriktioner. Sedermera införde man också vaccinpass och Macron gick hårt åt vaccinvägrare i sina tal.

Det såg ut att kunna bli ett spännande val där Macron skulle riskera förlora presidentmakten. Men då invaderade Ryssland Ukraina, och utrikespolitiken tog plötsligt allt fokus. Detta har visat sig i opinionssiffrorna, där Macron fått en ordentlig skjuts uppåt sedan krigsutbrottet.

Tyskland har nyligen fått en ny förbundskansler, Olaf Scholz. Han är inte politiskt oerfaren, men han är en novis jämfört med sin företrädare Angela Merkel. Det finns ett vakuum efter Merkel som var Europas inofficiella ledare. Frankrike och Tyskland binds samman på flera olika sätt, men viljan hos det franska etablissemanget att bli Europas nummer ett är stor.

Det är i det skenet man bör se Macrons timslånga möten och samtal med Vladimir Putin.

Macron försökte in i det sista medla med Putin och förhindra krigsutbrottet i Ukraina. Det är mycket svårbedömt om han i praktiken faktiskt hade en chans. Men inför valet är det ett sätt att visa att han tar situationen på yttersta allvar.

Frankrike har följt EU:s sanktioner mot Ryssland men man bör hålla ögonen öppna, Macron kan komma att positionera sig ännu mer som en ledare i medlingsförsöken.

Med sitt presidentskap och sitt parti har han haft en ambition att ena vänster och höger. Som ett brev på posten har han äntligen en blocköverskridande politisk fråga att ta spjärn emot i slutspurten inför valet.

Éric Zemmour, konkurrent till Macron eller Le Pen?

Éric Zemmour har under ett par decennier gjort sig känd som en polemisk och frispråkig debattör och författare. Han är starkt kritisk till islam i Frankrike, till mångkultur och mycket annat av utvecklingen i landet.

Han har ett antal gånger blivit åtalad för hets mot folkgrupp. 2011 blev han dömd att betala 1000 EUR för att ha sagt att det borde vara lagligt att diskriminera folkgrupper vid anställningar. 2016 blev han dömd att betala 5000 EUR för uppvigling mot religiös grupp. Då hade han enligt domstolen uttryckt sig svepande i sina uttalanden om att Frankrike utsatts för en invasion under trettio års tid – och att det pågår en islamisering av förorter där kvinnor bär slöja.

Hans överklagande avslogs 2019 i överdomstolen Cour de cassation. Sex gånger har han blivit frikänd för hets mot folkgrupp och två domar är för närvarande överklagade.

Nu är han presidentkandidat, med en position till höger om rivalen Marine Le Pen. Så som presidentvalet är upplagt kan bara två kandidater gå till andra rundan. Att nu ha två seriösa utmanare i högeroppositionen mot Macron kan ha en splittrande effekt på väljarkåren.

Zemmours parti heter Reconquête vilket betyder återtagandet, ett namn som för tankarna till den spanska reconquistan. Spanien som återerövrade sitt land på 1400-talet från muslimska morer.

Zemmours politiska fundament är ett totalstopp för invandringen och återvandring för kriminella invandrare och jihadister. Han menar att det franska folket håller på att bytas ut mot människor från Mellanöstern och Afrika.

Han vill också ställa hårda krav på invandrare att anpassa sig till fransk kultur, exempelvis att ge sina barn franska förnamn. Själv är han mycket inspirerad av landsfadern Charles de Gaulle och har en holistisk syn på den franska republiken. Kulturen, vetenskapen, det politiska systemet, den katolska kyrkan och fransk industri utgör enligt Zemmour en helhet som är värd att försvara.

Det är samtidigt så att Frankrike sedan decennier haft en högeropposition i form av Marine Le Pen och hennes far Jean-Marie Le Pen. Partiet Rassemblement National (nationell samling) grundades 1972 under namnet Nationella fronten, av Le Pen den äldre, som också var ordförande fram till 2011.

Marine Le Pen ställde upp i presidentvalet 2012 där hon kom trea i första rundan med 17 procent. Det året vann vänsterkandidaten François Hollande mot sittande presidenten Nicolas Sarkozy. 2017 förlorade hon i andra rundan mot Macron.

Valet 2022 blir således hennes tredje försök att nå presidentposten. När Zemmour bekräftades som kandidat i augusti 2021 föll Le Pens opinionssiffror i samma takt som hans steg. Att två kandidater konkurrerar om exakt samma väljare gjorde att skeptiker fick vatten på sin kvarn.

Är Zemmours kandidatur ett sätt att försöka sänka Le Pens, och hålla Macron vid makten?

Vissa har påpekat att Zemmour själv är en konsekvens av invandring, hans föräldrar var algeriska judar. Zemmour är gift med en judinna som också har nordafrikansk bakgrund. Till och med hans älskarinnor är judinnor.

Men Le Pen har också en minoritetsbakgrund, från Bretagne. Varken Le Pen eller Zemmour vill utvisa miljoner italienare, spanjorer eller portugiser som invandrat till Frankrike efter andra världskriget. I grunden handlar bådas kritik om det Frankrike som vuxit fram efter 1945, med stora migrantströmmar från tidigare kolonier på 1960-talet.

Zemmour är inte för att lämna EU, vilket Rassemblement National inte längre heller är. I stället vill man ”förändra inifrån”, partiet har suttit i EU-parlamentet sedan 1979.

Le Pen är mer vänsterlutande i sin ekonomiska politik, och inte lika rigid vad gäller sociala frågor. Zemmour är motståndare till abort och samkönade äktenskap. Le Pen vill sänka pensionsåldern till 60.

Noterbart är också att Le Pens systerdotter Marion Maréchal länge sågs som en potentiell presidentkandidat. Hon lämnade politiken 2019, men kom tillbaka 6 mars då hon uttalade sitt stöd för Zemmour, och bröt med familjetraditionen och lämnade Rassemblement National.

Jean-Luc Mélenchon och vänsterns fall

Macrons presidentskap ställde till det för den franska vänstern. I stället för ett fortsatt vänsterstyre med president Hollands efterträdare i Socialistpartiet, blev det uttåg redan i första rundan 2017. Benoît Hamon skrapade ihop ynka 6,36 procent av rösterna.

Det gick betydligt bättre för Jean-Luc Mélenchon som tidigare var medlem i Socialistpartiet. 2016 grundade han ett nytt progressivt vänsterparti, La France Insoumise, det okuvade Frankrike. Han fick 19,58 procent av rösterna, 1,72 procentenheter lägre än Le Pen som gick vidare till andra rundan.

I praktiken var det ett populistiskt högerparti som fick ta matchen mot ett centerparti. De traditionella motsatspolerna högerrepublikaner mot socialister har upphört.

Termen pasokifiering kommer från det grekiska socialistpartiets totala kollaps och det franska Socialistpartiets misslyckande 2017 är ett annat exempel. Även brittiska Labour Party led ett stort nederlag i parlamentsvalet 2019 där man backade nästan åtta procent och tappade flera distrikt man hållit i årtionden.

Nu står Socialistpartiets hopp till Anne Hidalgo, borgmästare i Paris och första kvinnan på partiledarposten. Hennes möjligheter blir dock inte bättre av att ytterligare ett par vänsterkandidater väntas ta ett par procent var i första rundan. Detta missgynnar utmanare med någorlunda realistiska chanser att kunna nå runda två.

Den som realistiskt kan utmana om en plats i andra rundan är återigen Jean-Luc Mélenchon. Precis som 2017 kan det bli en rysare och röra sig om en eller två procent som skiljer vinnare från förlorare.

Opinionsmätningar

Efter krigsutbrottet pekade Macrons siffror uppåt och han fick en bit över 30 procent i de aggregerade mätningarna. Zemmour och Republikanernas kandidat Nicolas Dupont-Aignan tappade runt fem procentenheter under samma period och låg runt tolv procent. Där ligger också den främste utmanaren från vänster, Mélenchon. Le Pen låg dock stadigt runt 18 procent.

Övriga kandidater låg i ett kluster kring fem procent i mätningarna.

Hans parti Serbiens progressiva parti beräknas få 44 procent av rösterna och kan därmed behålla regeringsmaken i koalition med Socialistiska partiet.

Vučićs huvudmotståndare Zdravko Ponoš från koalitionen Förenade för Serbiens seger fick 17 procent av rösterna, och koalitionen fick 13 procent av rösterna i valen till parlamentets 250 platser.

Valdeltagandet var cirka 60 procent.

I valkampanjen har Vučić manövrerat i frågan om kriget i Ukraina. I sitt tal på söndagskvällen där han utropade sig själv till segrare – innan det fanns ett officiellt resultat – förklarade han att kriget spelat stor roll för utgången i valet.

I FN har Serbien fördömt Rysslands angrepp på Ukraina, men på hemmaplan har man undvikit att delta i EU:s och USA:s sanktioner mot Ryssland. Vučić är väl medveten om de omfattande sympatier som finns hos många serber för Ryssland. Av just det skälet har Ponoš undvikit att angripa Vučićs linje när det gäller kriget i Ukraina.

Interimsregeringen som tillsattes i mars är också ifrågasatt av landets östra styre som drog tillbaka sitt stöd för den i september. Olika grupperingar och utländska aktörer har förhandlat bakom lyckta dörrar om huruvida uppskjutandet av valet bara är en kortsiktig åtgärd eller om det riskerar bli en långdragen väntan.

Parlamentets valkommitté meddelade att regeringens mandat går ut på fredag.

Libyen har varit ett land med pågående kaos sedan arabiska våren 2011 och avsättandet av förre presidenten Muammar al-Gaddafi. Ett permanent eldupphör signerades 23 oktober 2020. En av al-Gaddafis söner, Saif, är kandidat i det uppskjutna presidentvalet. Även mångåriga veteranen och fältmarskalken Khalifa Haftar ställer upp, han är överbefälhavare för armén och kopplad till parlamentet i Tripoli.

Utländska intressen har stort inflytande på fraktionerna i landet. Främst USA, Frankrike, Saudiarabien och Turkiet.