För drygt två tusen år sedan, närmare bestämt den 9 juni år 53 f.Kr. mötte den romerska konsuln Marcus Licinius Crassus sitt öde. Ett digert öde. Crassus tillhörde det berömda första triumviratet mellan honom, Julius Caesar och Gnaeus Pompejus under de romerska inbördeskrigen. Crassus var ofattbart rik, men han kände nog en gnutta mindervärdeskomplex gentemot sina förbundsbröder Caesar och Pompejus, två av tidernas mest framgångsrika fältherrar.

Crassus hade Syrien som provins, varmed han nog blev än rikare. I öster låg de stora rikedomarna. Men där låg också den stora fienden i form av Partherriket – där det fanns än mer rikedomar och ära att vinna. År 53 beslöt Crassus att anfalla partherna. Fälttåget präglades av en rejäl dos övermod. Och så gick det som det gick. Crassus förlorade – fältslag och liv – i slaget vid Carrhae.

Högmod måste stävjas

Partherna lät halshugga den fräcke romaren. Huvudet kom sedan till användning på det mest makabra sätt. Och kanske mest lämpliga sätt! Givetvis som en nesa för arvfienden Rom men också som en läxa för all form av övermod. Till orden

Från jaktens lyckliga fejder

en ranka, som skurits nyss,

från berget jag med mig bringar.

i Euripides tragedi Backanterna bars Crassus huvud spetsat på en thyrsosstav, en pinjestav (rankan i citatet), under en föreställning av det berömda dramat, med den parthiske kungen Orodes II som åskådare. Crassus blev precis som pjäsens huvudperson Theseus fälld av sitt övermod. I Euripides drama blir Theseus, kung i Thebe, av med huvudet på det mest gruvliga sätt eftersom han har hånat dionysoskulten och därmed vinguden själv. Sådant fräckt högmod måste stävjas. Precis som Crassus. Att grekiska tragedier hade diverse skräckinslag, både i texten och uppförandet, var inget ovanligt. Det hörde till. Det sägs att kvinnor från och till svimmade av skräck när de åsåg de värsta tragedierna.

Låt oss backa bandet.

Långt före Crassus tid på jorden skapade athenaren Euripides tragedin Backanterna. Han skrev det omkring år 408 f.Kr. Men Euripides hann gå ur tiden innan dramat framfördes. Hans brorson, som också hette Euripides, fick äran att sätta upp mästarens magnum opus ett par år senare. Succén var självklar, och Euripides pjäs vann den berömda tävlingen i Athen där dramatiker tävlade om att gå till evigheten med sin konst.

Låt oss backa bandet ytterligare.

En snilleblixt skapade en helt ny diktart - dramatiken

På 530-talet f.Kr. fick skalden Thespis en snilleblixt. I Athen firades ett par gånger om året högtider till Dionysos ära. Dionysos var vinets gud som bekant, men också dansens, rusets och extasens gud. Ett inslag i athenarnas Dionysoskult var tävlingar i dithyramber, hymner till Dionysos ära, framförda av kör till flöjtspel och dans. Thespis provade en gång ett nytt grepp. Han uppträdde i kören som sjöng hymnen (en dikt om en myt), men plötsligt bröt han sig ur kören och agerade som en egen roll – en dramatisk karaktär – bredvid kören. Den litterära genren dramatik hade hux flux uppfunnits.

Dithyrambtävlingen kallades tragodia, vilket betyder bocksång. Bocken förknippas med Dionysos, och kanske var priset i tävlingen en bock. Snart blev tragodia – tragedi som vi säger – namnet på den nya genren med skådespelare som spelar upp ett drama. Dithyrambkören hängde kvar och kommenterade och berättade om händelserna på scenen.

Det är lite spekulation att det gick till på just det sättet. Det exakta ursprunget glömdes bort redan av antikens greker, och många teorier har lagts fram från och med 300-talet f.Kr. ända in i våra dagar. Men vi vet att tävlingar i tragedier infördes år 534 f.Kr. under Dionysosfesten ”den stora Dionysia” som firades i mars-april. Thespis var den första segraren. Ett par decennier senare blev det standard att tre författare skrev varsin trilogi, tre tragedier som spelades från morgon till kväll. Komedier tillkom också snart, uppsluppna skådespel med dagsaktuella ämnen.

En europeisk framgångssaga

Det rörde sig således om en nästan 500-årig tradition från tragedins uppkomst fram tills Crassus ofrivilligt spelade med i uppsättningen av Backanterna med sitt spetsade huvud. Och så har det fortsatt genom århundradena. Dramat har blivit en framgångssaga nästan utan dess like med namn som Shakespeare, Molière, Ibsen, Strindberg och många flera. Efter år 1900 även transformering till vita duken. Film är ju också ett drama – om än inte live.

Fascinerande är att det genom historien nästan helt har förblivit ett europeiskt fenomen. Det finns indiska dramer av hög kvalitet från seklen efter Kristi födelse, men det är inte omöjligt att de är sprungna ur grekisk påverkan. Japaner skapade no-spel många århundraden senare, fast den konstnärliga kvaliteten, poetiskt sett, är en skugga av grekernas dramer. Samma sak gäller andra tendenser till dramatik utanför Europa. Först i modern tid har andra folk lärt sig av européerna hur god dramatik skapas.

Crassus borde kanske vara lite stolt i sin himmel som fick ta del av en så storartad tradition. Och hans huvud fick äran att delta i en av de absolut bästa tragedierna som skapats genom årtusendena. Speciellt är det också, ty Backanterna är det enda bevarade antika dramat där Dionysos är med – själva grunden för tragedin och hela dramatiken.

Dionysos och hans backanter

Dionysos är inte huvudperson i Backanterna, men väl en av de viktigaste figurerna. Han står onekligen i dramats – och tragikens – centrum. Handlingen utspelar sig i Thebe, Dionysos födelseort, dit han har återvänt efter vandringar i Asien. Han är son till Zeus och Semele, och Semele är dotter till Thebes grundare Kadmos. När Semele var gravid påstod hennes systrar Agaue, Ino och Autonoe att fadern nog var en luffare, men att Semele gett Zeus skulden p.g.a. skammen att vara havande med okänd man. Semele önskade då att Zeus skulle visa sig för henne som bevis att han var fadern, varmed hon blev bränd till aska vid åsynen av guden. Zeus sydde då in Dionysosfostret i sitt lår och ”födde” det vid ett senare tillfälle.

Vid dramats början är Kadmos dotterson Pentheus härskare i Thebe. Pentheus är son till Agaue. Han är en ny sorts härskare, som tror mer på förnuftet än traditionerna. Pentheus vill således inte veta av Dionysos galna kult med extatisk utlevelse. Kulten har gjort stadens kvinnor förryckta. De har blivit gripna av backantisk yra och dragit upp i bergen för att dyrka guden medelst hemliga ritualer. Få hemligheter kan hållas i evighet, så vi vet en del av kultens inslag. Höjdpunkten var sönderslitande av ett levande djur, förtäring av rått kött och headbanging.

Jo, du läste rätt, en av riterna var att svinga håret hit och dit i vild extas. Om hårdrocksmusik ingick förtäljer inte källorna. Riterna praktiserades hur som helst på flera håll i den tidens Grekland. Kvinnorna blev då menader eller backanter, följare av Bacchos, ett av Dionysos namn. Dionysos har sett till att Agaue, Ino och Autonoe är bland menaderna som hämnd för deras förnekelse av att Zeus låg med Semele.

Dionysos, som vistas i staden som en präst eller trollkarl, tänker inte godta Pentheus respektlöshet. Han ska se till att stadens män tillber honom som sig bör. Dem med förståelse för traditionen, däribland Kadmos och den gamla siaren Teiresias, täljer sig pinjestavar (Dionysos särskilda attribut) för att vandra i bergen. Pentheus är dock hårdnackad förnekare och låter fängsla prästen/Dionysos.

Ärans väg är egentligen en golgatavandring

Därmed börjar Pentheus golgatavandring. Pentheus tror att det blir en ärans väg, men ack vad blind han är. Ironierna i dramat är brutala. Under förhöret med prästen säger prästen/Dionysos att guden ser vad som händer. Vadå, vardå, undrar Pentheus. Pentheus, som tror har är så klyftig, ser inte det mest uppenbara, att en gud står där framför honom. Egentligen är han blind av dårskap. Dessutom är Dionysos såsom extasens gud mästare på att förvränga synen på folk. Han har inte alls blivit fängslad och övertalar snart Petheus att dra upp i bergen för att se på kvinnornas ritualer – liderliga orgier hoppas väl Pentheus – fastän det är förbjudet eftersom ritualerna bara är för de invigda. Dionysos kryddar det hela med dubbeltydiga och ödesdigra ord:

Du döljas skall i doldhet, som den döljas bör,

som kommit dolskt att spana på menaderna.

Dionysos spökar ut stackars Pentheus i kvinnokläder som en annan transa, och får Pentheus att tro att han ska undgå att bli upptäckt, att hans identitet ska döljas. Dionysos säger också att Pentheus ska bli buren hem i triumf i sin moders händer. Det hela är förstås dubbeltydigt menat. Pentheus tror att han dold ska kunna spana in menaderna och att han ska komma hem med värdig lön med sin mor. Men egentligen betyder det att han ska bli dold i jord, att han ska bli fångad, att modern ska bära hans spetsade huvud och att döden är hans lön. Häri består tragiken, det som de grekiska tragöderna ville fånga: som människa – och människan är i grund och botten en tragisk figur – med allehanda begränsningar ser inte Pentheus de rätta perspektiven. I stället känner han sig full av värdighet just i det som ska bli hans hemska död.

Dionysos: Men följ blott. Jag dig leder tryggt till festen och

en annan för dig därifrån.

Pentheus: Min moder, ja.

D: Och allas blick du fängslar.

P: Vilken ljuvlig dag!

D: Ja, vilken vällust!

P: Nu får jag värdig lön.

Dionysos hämnd är gruvlig. Givetvis avslöjas Pentheus för backanterna, med hans mor Agaue som första backantinna. Hans bön om nåd hör ingen, ty kvinnorna är i total extas. Det slutar med att de sliter den stackars härskaren i stycken. Pentheus makt och klyftighet står sig slätt mot naturens krafter.

Alla syndare måste lära sig en läxa

Men även Agaue har felat en gång och måste lära sig en läxa. Hon förnekade ju när det begav sig att Semele hade blivit befruktad av Zeus och således fött en gud. De extatiska kvinnorna spetsar Pentheus huvud på en tyrsos – pinjestaven – och marscherar i triumf mot staden för att visa vilket odjur de har nedlagt. Agaue ropar rent av efter Pentheus så att han full av stolthet ska se vad hon har åstadkommit. Kadmos, hennes egen far, får henne till slut att nyktra till och inse vad hon har gjort.

Alltför sent förstår vi människor vad det är vi gör och tycker och vill. Vidderna av alla önskningar och handlingar. Vi ser en sak men förstår inte att det finns flera synvinklar av en händelse eller tanke eller önskan. Som kung Kroisos som hört oraklet i Delfi sia om hur ett stort rike ska falla om Kroisos korsar floden till ett fiendeland. Det stora riket som föll var förstås Kroisos eget. Lottovinnaren drömmer om jackpot och slutar kanske som heroinist. Det är tydligen inte helt ovanligt. Crassus ville bli uppburen såsom sina triumviratkompisar och fick sitt huvud som dekor i en pjäs. Vi förblindas av vår önskan, vårt hopp, vår kunskap. – Nä, tänkte inte på det…

De grekiska tragedierna gestaltar människans gränser. Att gå utöver dem innebär hybris, högmod, övertro på sin egen förmåga, förträfflighet och makt. I det ögonblicket drabbas människan av blindhet och dårskap, varmed hon inte längre gör det rätta, hur bra människa hon än är. Pentheus högmod består i att han tror sig kunna bedöma guden och kultens oriktighet och därmed kunna förneka traditionen.

Skön körsång mitt i alla hemskheter

För det straffas han på det mest horribla sätt. Grekiska tragedier var många gånger precis så hemska. Det beror på att de gestaltade myter som faktiskt var fruktansvärda ibland. Men också på att människor måste lära sig en läxa, lära sig förstå. Fast – man ska inte glömma att tragedierna även innehöll den mest sublima och vackra poesi, mitt i allt det hemska. Tragedins bakgrund låg ju i dithyrambhymner sjungna av en kör. Det momentet behöll tragöderna. Utöver skådespelare finns således en kör som emellanåt sjunger en dikt som kommenterar handlingen. Vid ett tillfälle sjunger kören (evoi ropade backanterna till sin gud):

Från kväll till morgon i backisk dans

min vita fot skall hasta.

Under evoirop i daggfrisk glans

skall trotsigt med nacken jag kasta,

lik hinden, som leker på ängen förnöjd

och har åt dess rikliga grönska sin fröjd,

när hon undflytt jägarens snara

och känner sig tryggad vara

Genom språng över flätade maskors nät –

och jägarn sitt koppel manar

att spänna sin kraft till väldiga fjät;

men stormsnabb hinden sig banar

sin mödas ilande väg över land,

som bredes till slätt längs flodens strand,

och åt öde bygder hon glädes,

där jägarns pil hon ej rädes.

I Euripides tragedi Backanterna samsas den största skönhet och det grymmaste innehåll. Den visar upp hur statens mäktigaste råkar ut för det yttersta fallet. Och den ger lärdomar för alla tider. – Och den som glömmer lärdomen riskerar att lära sig den hårda vägen. Som Crassus.

Är det inte underligt med livets sammanträffanden? När jag är i färd med att skriva om den tyska författaren Hermann Hesse, en av 1900-talets bästa författare, läser en väninna (som inte alls vet om min ambition att skriva om Hesse) en berömd Hessedikt för mig, eftersom en flytt står för dörren – och därmed uppbrott från förtrogna men hän mot nya mål. Dikten ”Stufen” – på svenska ”Stadier” – lyder i Irma Nordvangs översättning (följt av originalet):

Som varje ungdom alltid måste vika

för ålderdomen och som varje blomma

en dag skall vissna skall var dygd tillika

bli glömd och alla visdomsord bli tomma.

Allt blommar blott sin tid och kan ej vara

i evighet, men ej må hjärtat sörja

i avskedsstunden utan tappert svara

på livets maning: I allt nytt vi börja

bor det en makt, och där vi vilset treva,

den skyddar oss och hjälper oss att leva.

Tider och rum vi skola genomskrida

men ingenstädes oss ett hem bereda.

Världsanden vill oss ej i fjättrar smida

men steg för steg mot högre insikt leda.

Knappt bli vi med en levnadskrets förtrogna

och hemmastadda, förrän vanan binder

och lamslår oss. Till uppbrott redobogna

vi skola glättigt trotsa alla hinder.

Kanhända skall vår dödsstund ännu föra

oss hän mot nya mål, mot ting som gledo

ur våra händer… Hjärta, kan du höra,

hur livet ständigt manar dig: Var redo!

Wie jede Blüte welkt und jede Jugend

Dem Alter weicht, blüht jede Lebensstufe,

Blüht jede Weisheit auch und jede Tugend

Zu ihrer Zeit und darf nicht ewig dauern.

Es muß das Herz bei jedem Lebensrufe

Bereit zum Abschied sein und Neubeginne,

Um sich in Tapferkeit und ohne Trauern

In andre, neue Bindungen zu geben.

Und jedem Anfang wohnt ein Zauber inne,

Der uns beschützt und der uns hilft, zu leben.

Wir sollen heiter Raum um Raum durchschreiten,

An keinem wie an einer Heimat hängen,

Der Weltgeist will nicht fesseln uns und engen,

Er will uns Stuf´ um Stufe heben, weiten.

Kaum sind wir heimisch einem Lebenskreise

Und traulich eingewohnt, so droht Erschlaffen;

Nur wer bereit zu Aufbruch ist und Reise,

Mag lähmender Gewöhnung sich entraffen.

Es wird vielleicht auch noch die Todesstunde

Uns neuen Räumen jung entgegen senden,

Des Lebens Ruf an uns wird niemals enden,

Wohlan denn, Herz, nimm Abschied und gesunde!

Dikten finns med i Hermann Hesses magnum opus Glaspärlespelet från 1943. Men temat för dagen är en annan, mycket kortare roman av Hesse, nämligen Österlandsfärden från 1931 – Die Morgenlandfahrt. Dikten passar dock till den romanen också. Ja, på något sätt snirklar Hesses verklighet, romaner, dikter och personer in sig i varandra. Huvudpersonen i Stäppvargen från 1927 heter Harry Haller och har precis som Hermann Hesse just fyllt femtio. I Österlandsfärden heter huvudpersonen blott H.H. Hmm, syftar det på Haller eller Hesse, eller ingen av dem eller båda? I Österlandsfärden finns även saxofonisten Pablo från Stäppvargen med, där finns konstnären Klingsor från en annan Hesseroman, där citeras den indiske sökaren Siddharta, huvudpersonen i en av Hesses mest kända böcker. Och så vidare.

En hemlig orden och en magisk färd

Österlandsfärden är helt magisk. Och för rimmets skull är den också tragisk. Mitt i den krassa verkligheten – strax efter det stora kriget – skildras en magisk resa, en resa i både rum och tid, i fantasin såväl som verkligheten. Allt flyter ihop. Resan kallas förstås österlandsfärden, resan till ljuset land, till själens hemort – och med fantasin som den stora följeslagaren. Även om just det ordet lyser med sin frånvaro i boken.

Österlandsfararna tillhör en hemlig orden. Vanligt fôlk har hört talas om orden, färden och deltagarna, men oftast avfärdas det hela som knasigheter av de krassa, fantasilösa, vanliga människorna. Det hela ses som ett typiskt mysticistiskt spektakel under krisen efter kriget, som ett mode i mängden av knäppgökar. Givetvis förstår inte sådana brackor det magiska med färden. Och givetvis vet de inte att den magiska orden med österlandsfarare är urgammal och alltid har dragit till sig människor med barnasinnet kvar.

Vår färd den gången genom Månhavet till Famagusta, under Albert den stores ledning, eller till exempel upptäckten av Fjärilsön, tolv streck bortom Zipangu, eller den högtidliga ordensfesten vid Rüdigers grav – det var bragder och uppgifter av ett slag som endast denna enda gång har förunnats människor i vår tid och vår zon. (Översättning Arvid Brenner, även nedan)

Så beskriver huvudpersonen H.H., en fiolspelare, den storslagna resan. Trots de frodiga namnen rör det sig inte om någon ren fantasivärld. Resan går genom Tyskland åt sydöst verkar det som. Deltagarna är både verkliga och fiktiva personer, historiska och samtida med Hesse. Vår värld således till skillnad från en Conanvärld där allt är påhittat. Men vår värld duger väl. För nog skulle man vilja vandra bland ordensmedlemmar som Zoroaster, Lao Tse, Platon, Albertus Magnus, Don Quijote, Novalis, Baudelaire – några av dem som nämns.

Österlandsfärden är inte bara en magisk upplevelse bortom ens egen förståelse, utan varje deltagare måste ha ett eget mål, en mening med sin resa. Vår vän H.H. berättar att han vill få se den österländska prinsessan Fatme. Själva resan är i grund och botten inte en färd bort utan hem, ett sätt att finna sig själv för att uttrycka sig lite klyschigt. H.H. citerar i sammanhanget en av Hesses stora favoriter, den romantiska poeten Novalis: ”Vart är vi egentligen på väg? Alltid hemåt.”

Förtrollande äventyr och själslig brottning

När H.H. senare famlar efter minnen från resan får han tag på en medaljong varmed hela äventyret plötsligt blixtrar fram inför honom – det vidunderliga, ljuva äventyret, men också dess svårigheter.

Medaljongen var insvept i en spindelvävstunn, violett sidenduk, jag luktade på den, den hade en ofattbart fjärran och milt drömaktig doft av prinsessa och österland. Och medan jag inandades denna skira, lätta sagodoft, fattade jag med plötslig och överväldigande klarsyn, i vilken ljuv förtrollning jag den gången hade anträtt pilgrimsfärden mot öster, hur pilgrimsfärden hade strandat på lömska och i grund och botten okända hinder, hur förtrollningen sedan mer och mer hade förflyktigats och vilken ödslighet, faddhet och naken förtvivlan, som sedan dess hade varit min luft, mitt bröd och min dryck! /…/ Ack numera, det kände jag, skulle bilden av den arabiska prinsessan inte längre vara nog för att göra mig osårbar mot världen och helvetet och göra mig till riddare och korsfarare, numera skulle det behövts en annan och starkare trollmakt.

Österlandsfärden är en kort roman, och mycket lite utrymme ägnas åt konkreta skildringar av resan. Fantasyfrossarna får finna andra böcker för sådana äventyr. I stället handlar Hesses bok om huvudpersonens själsliga brottning i att finna tillbaka till den hemliga orden som han har kommit bort från, och därmed till sig själv. Ett mycket större äventyr än någon fantasyroman. Här kommer tragiken in i bilden.

H.H. berättar hur resan plötsligt i ”Morbio Inferiores farofyllda dal” stannade av och hur deltagarna snart skingrades. Luften gick ur alla drömmar. Händelserna är oklara för deltagarna, men det tycks ha haft något att göra med en av sällskapets tjänare, den blide Leo, som anklagas för att ha lämnat orden i den skrämmande dalen. Dispyter uppstår och snart löses hela sällskapet upp. H.H. menar att han minsann var trogen orden in i det sista men till slut gav till föga. Sedan dess har minnena sviktat mer och mer, och han tycks allmänt deprimerad och förtvivlad. Men han försöker finna tillbaka till orden, om den nu ännu finns, genom att bland annat försöka skriva om dess historia.

Genom en konstnärsvän får H.H. upp ett spår, och plötsligt blir han ställd inför rätta av sin gamla orden. Chockerad står han inför faktum. Det är han som har avvikit, det är han som har svikit. Han var kanske rent av en av dem som först ifrågasatte både resa och orden. Han tappade tron. Han blev en avfälling. Ska H.H. nu många år senare kunna tas upp i orden igen? Är han värdig? Har han förmågan? De sista sidorna i den korta romanen är olidligt spännande, åtminstone för dem med barnasinnet kvar och sinne för själens brottning med tillvaron.

Att förlora fantasins kraft

Hermann Hesse för oss med fantastisk konst in i Österlandsfararnas upptända och heliga sökande. Lika plötsligt får han oss att känna fruktansvärd förtvivlan. En bra jämförelse är Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander där också fantasins saliga kraft plötsligt stöter på patrull i form av den nitiske ärkebiskopen. Fast H.H har sin motståndare i blott sig själv – allas vårt monster.

Vad är det då han plötsligt har förlorat. Tron? Geisten? Visst, men mest av allt är det väl barnasinnet, fantasins kraft. Man kan givetvis se det som att det är vårt moderna, alltför krassa tidevarv som bär skulden. Sociologen Max Weber talar ju om avförtrollning som en av vår tids främsta – och hemskaste – symptom. Avförtrollningen går så långt att händelser och verksamheter i vår moderna tillvaro till slut blir främmande och absurd för oss. Man påminner sig att Kafkas huvudpersoner i Processen och Slottet heter Josef K samt K. Hesses H.H. är väl en sorts släkting till dem. Kafka vill också, menar många uttolkare, påvisa den moderna världens absurda, främmandegörande effekter.

Hesse ger några sådana hintar, men mest vill han nog lyfta fram den enskilda personens brottning och svårigheter. Det är därför det gör ont att läsa Hesses romaner, hur vackra de än är. Emil Sinclair, Siddharta, Harry Haller, H.H., Josef Knecht – alla brottas de något ohyggligt med sig själva och de oförmågor de dras med. Rakkniven är aldrig långt borta. Samtidigt är det den största försyndelsen, denna förbannade självrannsakan (med eventuella självmordstankar) och ovilja att gå i kamp med tillvaron. Man måste våga släppa sin krassa nykterhet och eftertänksamhet och huxflux möta livets utmaning.

För det krävs – åtminstone om man heter Hermann Hesse – humor, barnasinne, fantasi. Att bli riddare och hitta sin Fatme. Det är vägen, lätt som barn och svår som vuxen. Tänk om man till slut bara är en simpel, fantasilös bracka utan längtan och utan drömmar! Däri ligger tragiken i Österlandsfärden. En torka inom sig själv! Avfällingen H.H. är i slutet av berättelsen en vilsen själ. Han längtar och hoppas, men är han mogen (eller omogen om man hellre ser det så) för nya färder? Känner han som i dikten ovan livets maning?

En roman om konsten

Eftersom fantasin är ett huvudtema i boken är det givetvis också en roman om konsten själv och den konstnärliga processen. H.H.s vän Lukas berättar hur han har försökt skildra upplevelser från kriget i bokform. Allt var klart som dagen i sinnet, varje detalj, varje upplevelse, men när han försökte skriva var allt som bortblåst, som ett töcken. Vem har inte i mörkret när man släckt ljuset skapat underbara dikter eller sett lysande motiv för sin tavla eller hört underbara melodier – för att så fort man tänt lampan för att teckna ned det inte få fram ett ord, en ton, en figur?

Ibland får inspirationen fritt fram, ibland härskar torkan. Det ena är en österlandsfärd, det andra en kamp med rakkniven. Österlandsfärden kan kanske också ses som en romantisk motkraft till en torrare form av litteratur. När romanen skrevs härskade ”den nya sakligheten”, en inriktning på 1920- och 30-talet bland tyska författare som propagerade för ett mer nyktert skrivsätt, gärna med politiska och sociala teman, långt från alla fantasifulla österlandsfärder.

På ett ställe får H.H. insikten att figurerna som konstnärerna har hittat på är ”utan undantag betydligt mera levande, vackrare, gladare och liksom riktigare än diktarna och skaparna själva”. Konsten överträffar verkligheten även när det gäller verklighet. En gammal romantisk visdom som självaste Novalis kunde ha skrivit under på! H.H. frågar då Leo varför konstnärerna är så bleka i förhållande till sina skapelser. Leos svar utmanar dagens krafter å det grövsta. Han säger: ”Det är likadant med mödrarna. När de har fött barnen och gett dem sin mjölk och sin skönhet och sin kraft, då blir de själva obetydliga och ingen frågar längre efter dem.”

Sanning med besked av den blide, oskuldsfulla tjänaren Leo, får man säga! Visst tycker vi kanske att vår egen hjärtas dam behåller sin skönhet, men i allmänhet, har inte Leo rätt? Det är måhända sorgligt säger han, men tillägger: ”Lagen vill, att det ska vara så.” Vilken lag? Lagen om tjänandet, svarar Leo. H.H. inser att denne Leo minsann vet en hel del som hans herrar inte gör.

Och mycket riktigt, Leo visar sig vara mycket speciell allt eftersom romanen lider mot sitt slut. Men vadå lagen om tjänande? Det låter kanske konstigt. Men det är bara att säga det som i rubriken till det du just läst, ett krav som alla diktare på sätt och vis har som ledstjärna och som kanske vi alla borde ha som riktmärke.

Leo står i fantasins tjänst.

Lust, skönhet och kval

Annars är det hyllningen till Lauras skönhet och Petrarcas svåra kval över sin lust som dominerar.

Hennes skönhet fördunklar andra kvinnors, solen mister rent av sin glans, ögon och mun är som pärlor och koraller, blommor ber om att trampas av hennes fötter, gången är en ängels, hårsvallet eteriskt. Pröva det när du skriver din sonett, det kan knappast gå fel. Ibland leker Petrarca med orden. Ordet lauro betyder lagerträd, det vill säga poesins heliga växt; det är hans Laura som så att säga skapar dikten. Ordet l’aura, vind, används åtskilliga gånger; när vinden träffar hans kind är det som om Laura smeker den. Välsignelsen att få tillbe henne uttrycks så här i dikt nummer 61.

Välsignad dagen, månaden och året,

årstiden, veckan timmen och minuten,

det sköna land, den plats där pilen, skjuten

från Amors båge, tillfogade såret

som jag i hjärtat bär – välsignad stunden

då han den ljuva plågan först mig gav

och gjorde mig till denna kvinnas slav,

av hennes sköna ögon evigt bunden.

Välsignade de gånger som jag ropat

min härskarinnas namn, av gråt förtärd,

och suckarna, begäret i var åder;

och mina blad välsignade som hopat

beröm åt henne, och min tankes värld

där hon allenast, ingen annan råder.

Skriv om den dikten lite grann så har du din tjej för evigt. Annars står kvalen i centrum av dikterna: suckar, förebråelser, blint begär, djurisk lust, vilsen längtan. Eftersom kärleken samtidigt är ljuv och Laura så änglalikt vacker uppstår det mest typiska draget i Petrarcas lyrik – antiteser och paradoxer. Poeten ”brinner om vintern, skälver under sommardagar”, som det heter i en av hans mest kända dikter, nummer 132 i Canzoniere, och som börjar:

Är det ej kärlek, vad är det jag känner?

Om det är kärlek, säg då vad den är!

Ett gott, som så torterar och förtär?

Ett ont som med så med så ljuvlig låga bränner?

Sonettens form

Alla sådana inslag – den ojämförbara skönheten, de paradoxala känslorna, den ljuva plågan och så vidare – har efterliknats och varierats i det oändliga av skalder runt hela Europa i flera hundra år efter Petrarcas död. Det har gett upphov till ordet petrarkism. Ordet har i längden blivit lite nedsättande på grund av att bildspråket till slut blev klichémässigt. Vissa lyckades förnya eller variera den petrarkiska kärleken på ett snyggt och originellt sätt, men många epigoner frossade så mycket att det blev uttjatat.

En del av patrarkismen var användandet av sonetter. Petrarca använder fem olika versmått i sin samling, men de flesta dikterna är just sonetter. Versmåttet exploderade i och med att Petrarca blev en så älskad och berömd poet. Alla skulle skriva sonetter. Diktformen är ju ganska tacksam eftersom det ger en rätt kort dikt som samtidigt kräver sin poet. Man måste få fram ett slutet ”budskap” på de fjorton raderna, man bör forma den så att de första åtta raderna skildrar problemet medan de sista sex ger lösningen. Vidare har den italienska sonetten fem betonade stavelser per rad samt från början rimschemat ABBA ABBA CDE CDE.

Alla språk är dock olika. Franskan justerade de fem betonade stavelserna till sex. Rimschemat har i sin tur justerats på alla möjliga sätt, särskilt vid översättningar. Annars skulle det bli stelt. Den engelska sonetten fick vanligtvis strukturen 4-4-4-2 rader i stället för 4-4-3-3. Man kan variera sonetten lite som man tycker blir passande. Det är ingen naturlag man har att följa. Gör lite som du vill när du plitar ner dina rader till din käresta.

Särskilt innehållet har varierats, som sagt med mer eller mindre originalitet. Eftersom kärleken till en änglalik kvinna som ljuv plåga med dess antitetiska bildspråk snart blev klyschigt gällde det att komma med originella vändningar. William Shakespeare skrev en berömd samlingen sonetter, och i till exempel följande gör han en snygg variation på temat över kvinnans upphöjda skönhet (i översättning av Martin Tegen).

Hon strålar ej som sol, min härskarinna,

och hennes mun är ej koralliskt röd,

och vita kan man knappast brösten finna,

och svart är färgen hennes hårsvall bjöd.

Damaskus-rosors färger, vita, röda,

på hennes kinder inte paraderar;

parfym ger ofta näsan bättre föda

än andedräkten som hon emanerar.

Jag älskar hennes tal, men vet också

att det är mer behag i ljuv musik;

och jag har aldrig sett gudinnor gå,

men härskarinnans gång är mer rustik.

Min kära håller jag ju högt ändå:

förvisso är hon jämförbar med få.

En svensk Petrarca

Att dra ner den älskade på jorden – gör inte det henne bara vackrare än Petrarcas idealgestalt? Det är inget dåligt trick Shakespeare kör. En perfekt sonett till din donna en fredagkväll! Jaså, du vill ha svensk inspiration. Pseudonymen Skogekär Bergbo på 1600-talet – vi är fortfarande inte helt säkra på vem det är – var inte den första som skrev sonetter på svenska, men han var den som satte petrarkismen på den svenska skaldekartan. I diktsamlingen Wenerid har han (eller hon?) samlat en stor mängd sonetter med typisk petrarkisk kärlek. Hans donna heter förstås Venerid. Sonett nummer 94 frossar i antiteser, kanske mer än självaste Petrarca.

Förrän jag skulle dig, min käreste, förgäta,

förr bleve himmel jord och jorden himmel ny,

förr flöge vattnet kring och summe moln och sky,

förr vändes alla berg i jämna falor släta

och all slätt mark i sten, all krokot trä i räta,

och alle gräs i trä, allt guld det vorde bly,

allt silver till vit kalk, hårt järn till blöta dy!

Förrän jag Venerid skull utur minnet läta,

förr fölle uppåt tungt och nederåt allt lätt,

förr bleve elden kall och isen bränd av heta,

om sommaren låge han på, om vintren smältes slätt!

Och brukades förr ved, man skulle stycken leta

ur sjön att göra eld därmed enär man fröse,

och sankades ihop där som de fluto löse.

Skriv din sonett som du finner lämpligt

Bergbo kör på med sex betonade stavelser per rad i fransk stil. Men om det är jobbigt att hitta på alla ord, om du har bråttom till efterrätten, varför inte dra ner det till tre eller fyra betoningar per rad – och strunt i rimschemat, forma ditt eget, det blir nog lika snyggt.

Jag glömmer aldrig gången,

den natt då jag blev fången

av ögon jadegröna,

de glänste, ack, så sköna…

Och så vidare! Ja, du hittar nog på något bättre själv. Hur som helst, vissa regler är ibland till för att brytas. Så kom på den sonettform som passar dig och din donna bäst. Fjorton rader fixar du nog, annars får du väl kalla dikten något annat än sonett. Och lite rim skadar inte. Grejar du det klassiska rimschemat blir nog damen förundrad och tagen.

En regel som aldrig verkar brytas är att första stavelsen i raden är obetonad och att sedan varannan stavelse är betonad (Det vár den dág då sólens várma gláns). Men du har all rätt i världen att vara originell nog och rucka på den regeln också. Du ska ju inte publicera dikten, ”bara” ge den till kärestan.

Bli inte övermodig

Men akta dig för att ta ut svängarna för långt. En av våra främsta 1900-talspoeter, Erik Lindegren skrev en samling ”sonetter” i diktsamlingen Mannen utan väg.  Han kallar dem söndersprängda sonetter, rimlösa, ordnade i verspar men med fjorton rader. Det är den enda regeln han följer för sonetten. Lindegren tillhör den högmodernistiska generationen bland svenska 1900-talspoeter då man experimenterade mycket med form och innehåll. Lindegren ville med sina ”sonetter” ge uttryck för en söndersprängd värld och världsbild i och med att den gavs ut 1942 under brinnande krig. Även innehållet är ”söndersprängt” utan någon klar mening och med konstiga metaforer. Här några rader ur dikt nummer 26.

i gryningens huva huttrar de älskandes avsked

deras förkolnade tro slår upp i blödande kärlek

och marken fattar eld och brinner av deras ögon

men skuggspelet på fängelsets mur släcker deras syn

och deras fingrar trevar på frontens dröm om rening

och ödets dystra flykt i saltomortalens fjäderskrud

Skriv en sådan sonett på egen risk, nämligen att bruden kanske sticker eller hånskrattar dig i ansiktet. Ett tips är att inte heller göra en Arthur Rimbaud, som skrev en ”Sonett till ett rövhål”. Men du känner nog din donna bäst och vet vad som passar sig. Själv skulle jag nog läsa några kärleksdikter av Francesco Petrarca – tidernas mest efterliknade poet – för att finna den rätta inspirationen.

Lycka till!

Kärleken kan få oss att göra lite vad som helst, till exempel att skriva dikter. Vissa anser det töntigt, andra lite pompöst, åter andra bara konstigt. Så tänker många om att skriva dikt – förutom kanske till julaftonens grötrim. Något liknande kan sägas om vanan att läsa poesi, särskilt efter modernismens härjningar de senaste hundra åren. Diktkonsten har fått sig en törn i vår era.

Bättre blir det inte när maktens män och kvinnor avslöjar vad de läser – och inte läser. De ska ju vara någon sorts förebilder. När Maggan, Ebba, Jimmie och company tvingas berätta om sina vittra äventyr för en elak reporter, då ryser vissa av oss. Och de själva kallsvettas något på grund av den grunda bildningsnivån. Egentligen är det en löjlig reaktion. Om nu diktkonst och bildning har fått sig den där törnen i vår tid, ja då spelar det ju ringa roll om de läser Kalle Anka eller Goethe. Varför svarar inte Uffe bara att han inte intresserar sig för läsning eller inte hinner med?

Diktsamlingen med stort D

Hur som helst, när vi blir kära kan vi få våra infall. Till exempel att skriva en söt dikt till vår nyblivna käresta. Och nu kommer dagens tips: varför inte göra det med finess? Varför inte skriva en sonett? Fördelen med en bestämd form är att du slipper vara så kreativ och nödgas tänka ut allt från intet. Nu har du i alla fall en form att pressa in orden i. Och inte vilken form som helst!

Sonetten får nog ses som Västerlandets slitstarkaste versmått. Den har använts av otaliga poeter i ungefär 800 år. Mest beror det digra nyttjandet på en man och hans diktsamling. Francesco Petrarcas diktsamling Canzoniere är troligen den mest lästa och efterbildade diktboken någonsin, åtminstone i vår del av världen. Hans stil efterapades, varierades och parodierades i all oändlighet i nästan 400 år. Det perfekta modet hade skapats. Efter 400 år användes sonetter mer sporadiskt och med mer varierat innehåll. Men den och Petrarca har alltid fortsatt hänga med, ända in i våra dagar. Ända fram till den sonett du kanske skriver till just din donna!

Petrarca föddes den 20 april 1304 i Florens, och han är därmed en av många som har satt den toskanska staden i historiens blickfång. Han blev så när som på en dag exakt 70 år, och hade då levt ett liv rikt på erfarenheter och upplevelser: landsflykt till Avignon som barn, prästvigd med sviket celibatlöfte, diplomatuppdrag som vuxen, fick kungars gunst, samlade antika skrifter och lade därmed grund för humanismen, lagerkröntes som poeta laureato i Rom.

Petrarca värdesatte sina skrifter på latin mest. Under medeltiden hade latinet, det lärda språket, förändrats som allt annat under himlen, och därmed förvanskats i Petrarcas ögon. Det är han som ligger bakom begrepp som ”mörka århundraden” och ”medeltiden”, en mörk mellanperiod mellan antiken och hans egen tid. Petrarca försökte återskapa det ”höga” latin som skrevs på Ciceros tid och skrev flera verk på det klassiska språket. Men Canzoniere, kärleksdikterna till Laura, skrev han på toskanskt folkspråk.

Kärleksdikter till Laura

Egentligen bär diktsamlingen namnet Rerum vulgarium fragmenta (fragment på folkspråk). Ibland kallas den också Rime Sparse, strödda dikter. Men oftast går den under det enkla namnet Il Canzoniere, boken med sånger/dikter. Petrarca skrev de 366 dikterna i samlingen vid skilda tider under sitt liv, men nästan alla handlar om kärleken till en kvinna han kallar Laura. De är ordnade kronologiskt, även om de knappast är tillkomna i den ordningen. I början blir han snärjd av kärleken, sedan skriver han om sin hetta och plåga, därefter om sin sorg när Laura dör och sist hur han ändå fortsätter att känna en betungande kärlek men försöker förlika sig med sitt öde. Här är samlingens tredje dikt i Ingvar Björkesons översättning.

Det var den dag då solens varma glans

i sorg över sin Skapare förfrös

som jag tillfångatogs och aningslös

av era sköna ögon, kvinna, bands.

Just då var inte stunden, tyckte jag

att frukta Amors nesliga och låga

försåt; jag gick där trygg. Så har min plåga

begynt, på en gemensam sorgedag.

Helt utan vapen såg han mig – och sårar

med pilen strax, tränger i hjärtat ner

igenom mina ögon, nu blott väg för tårar.

Men mig syns han föraktlig – ty vem prisar

den som beskjuter värnlösa, och er

som är beväpnad, ej ens bågen visar?

Dagen är en långfredag, Kristi dödsdag, en början för evig sorg för Petrarca liksom frälsarens död blev för mänskligheten. Men varför en plåga, är det inte ljuvt att vara kär? Nja – plågsamt ljuvt, för Petrarca! Ty han känner (i dikterna) en het, världslig kärlekslust när han egentligen borde vara from mot Gud. Likadant kände han för naturen för att inte tala om världslig framgång, vilket han fick mer av än de flesta i historien. Petrarca var oändligt ärelysten har han vittnat om, men egentligen borde han ha varit hängiven Kristus och försakat allt det där, han var ändå prästvigd.

En upphöjd donna

Det var konvention sedan ett par hundra år före Petrarcas tid att diktaren hade en ouppnåelig donna som man kanske bara sett vid ett tillfälle. Det var en tradition inom den höviska trubadurlyriken, riddarpoesin. Petrarcas Laura har vissa funnit i en viss Laura de Sade, gift och oåtkomlig för den hete Francesco. Men i grund och botten är hon den där upphöjda poetiska donnan, och redan under hans egen tid menade vissa att det nog inte fanns en verklig Laura.

Men lusten finns hos Petrarca och ansätter honom ytterst kraftigt, långt mer än bara en poetisk tradition. Därmed blir Laura en konkurrent till hennes skapare, till Gud, som borde ha Petrarcas fulla hängivenhet. Men icke! I stället skriver Petrarca dikt efter dikt om Lauras gudomliga skönhet, hans höga kärlek till henne och den plåga han därmed måste känna, de suckar han måste utgjuta – inte därför att han inte kan få henne utan för att hon skapar sådana starka djuriska lustar hos stackars Francesco: ”Så vilsegången är min galna lust”, börjar dikt nummer sex.

Därför blir kärleken i Petrarcas dikter en ljuv plåga – hela tiden sensuell, längtansfull, en gåva, och samtidigt något betungande och ytterst plågsamt. Inte ens när Laura väl är död efter 21 år kan han slappna av. De ”förbjudna” känslorna återkommer ständigt till honom, konflikten är evig i honom. Hundra av samlingens dikter handlar om de tio år då Laura varit död. De är förstås mer nedstämda, präglade av resignation, men likväl mycket vackra.

Det 2 publiceras 1 oktober

Ut i världsrymden

En vacker dag gick jag till sjöss ifrån Herakles’ stoder och styrde mitt fartyg för förlig vind rakt västerut i oceanen. Anledningen till denna färd var mitt rastlösa lynne och min längtan efter att få uppleva något nytt: jag ville se, var oceanen slutar och vad det är för slags människor, som där borta på andra sidan. (Översättning Hugo Bergstedt, även nedan, hans titel heter ”En sannfärdig historia”)

I En sann historia seglar Lukianos, som berättar händelserna i jagform, och hans skeppskamrater ut i Atlanten. Efter en incident på en magisk ö råkar de ut för en orkan som för deras skepp flera tusen meter upp i luften. Där seglar de fram genom rymden i flera dagar tills de kommer till en ö varifrån de skådar ner på sitt klot. De inser efter ett tag att det måsta vara månen de är på. Där träffar de månkungen Endymion, människa även han, som i sömnen blivit bortförd till månens värld. Endymion är i krig med solkungen Phaëton och dennes solinvånare.

Endymions trupper består av fantastiska varelser, här några: Gamvingarna är riddare som rider på trehövdade, gigantiska gamar. Grönvingarna är också jättelika fast de har salladsblad i stället för fjädrar. Från Stora Björn anländer loppskyttar och vindlöpare, vilka rider på loppor stora som elefanter alternativt seglar fram medelst stora rockar. Alla bär de hjälmar av bönskal eftersom bönorna är stenhårda på månen.

Solens kämpar är inte sämre de. Myrriddare och myggriddare rider på gigantiska myror och myggor. Luftskuttare slungar rättikor som får fienden att närmast ruttna sönder. Ollonhundarna från Sirius är hundhuvade varelser på ollon med vingar. Och så vidare, den ena varelsen löjligare än den andra!

Efter slaget beskrivs varelserna i yttre rymden, främst månborna, återigen med Lukianos smil på läpparna. Ett exempel: ”Ur näsan snyta de ett slags honung med skarp smak; när de ansträngt sig kroppsligen, svettas hela kroppen mjölk, vilken ystar sig, när de drypa lite honung däri.” Man undrar lite – har Lukianos smakat deras snor, hmm? De har också lösa ögon och platanbladsöron får vi minsann veta.

När de sedan reser vidare hamnar Lukianos och hans kamrater i Lampstaden där i rymden. Varelserna är lampor, som vid dödsstraff bestraffas med utblåsning. På något sätt verkar de sedan hamna på havet i vad som verkar vara Jorden. Men ”ofta är en lycklig vändning endast liksom en inledning till värre olyckor än någonsin”. Och mycket riktigt – de slukas nu av en jättelik valfisk. Även här finns konstiga varelser: kabeljofolket med ålögon och kräftansikten, tritonomsedeterna som är inverterade V-snubbar, ödlor nedtill och människor upptill, tonfiskskallar, flundrefötter och allt vad fantasin har att bjuda på.

De saligas ö

Efter att ha kämpat sig ut ur valfisken kommer de efter diverse upplevelser till De saligas ö, som beskrivs paradisiskt med ljuvlig natur och städer i guld, elfenben, beryll, smaragd och med badhus där bassängerna är fyllda med uppvärmd dagg. Så underbart är det. Här vistas mytens heroer och verklighetens frejdade män – Ajas, Theseus, Alexander, Hannibal med flera. Men också de stora diktarna och tänkarna lever (eller vad de gör i efterlivet) här: Homeros, Arion, Sokrates, Aisopos, Diogenes och andra.

Stoikerna, en av antikens stora filosofiskolor, har dock inte lyckats ta sig till ön eftersom de fortfarande håller på med filosofiska övningar. Även filosoferna i Platons akademi är fast där hemma i filosofiska dispyter om det över huvud taget kan finnas en sådan här ö. För alla oss boknarrar är det underbart när Lukianos berättare kommer till De saligas ö. Äntligen får man frukt för all möda med att läsa flera tusen år gamla epos, dikter och filosofiska böcker. Lärd humor framkallar nog så mycket skratt, och Lukianos excellerar i det genom sin parodi av filosofer och forskare.

Homeros berättar till exempel om ordet vrede, som är första ordet i Iliaden. Det har skrivits hela bibliotek om det där lilla ordet (i Iliaden blir Akilles vred och krigsstrejkar varmed grekernas krig med trojanerna går dåligt), fast Homeros säger att han inte alls menade något särskilt med ordet. All forskning i onödan, haha! Homeros är inte heller blind som legenderna säger. Homeros har för övrigt blivit stämd av en av personerna i Iliaden, Thersites, som är ytterst lågt skildrad.

Filosofen Pythagoras (jodå, han med Pythagoras sats) ankomst till ön beskrivs sålunda: ”Vid denna tid anlände Pythagoras från Samos till ön, efter att hava undergått sju förvandlingar och levat i sju olika djurkroppar och sålunda fullbordat sin själavandring”. Själavandring var en av Pythagoras många idéer. Platon, får vi veta, dväljes inte på ön eftersom han lever i sin idealstat som han tänkt ut.

Efter ytterligare några eskapader – bland annat de gudlösas ö vilken beskrivs vederstyggligt – med möten och strider med diverse konstiga varelser kommer Lukianos och hans manskap slutligen till fast land. Men de bedömer att det är kontinenten mitt emot deras egen världsdel, oklart exakt vilken han syftar på. Och så kan han tvärt sluta berättelsen: ”Vad som hände oss där, skall jag förtälja i de följande delarna.”

Satir och parodi på flera plan

Den huvudsakliga underhållningen ligger förstås i den parodi Lukianos gör av den äventyrliga reseberättelsen, av filosofer, av myter och liknande. Varelserna är för ett nyktert sinne idiotiska, och överdrifterna är så vidlyftiga att det är omöjligt att inte skratta och skaka på huvudet åt dumheterna. I rymdslaget består månrikets trupper av sextio miljoner soldater. Så många människor fanns ju inte i hela medelhavsområdet. Trupperna har ställt upp på ett fält av spindelnät vävt av spindlar som är större än öarna i Egeiska havet. Jojo! Valfisken som slukar dem är 1500 stadier långt, d.v.s. drygt 300 km. Det är sträckan från Stockholm upp till Hudiksvall för guds skull.

Sådant köper vi när vi tittar på eller läser underhållning à la Star Wars, Harry Potter eller Jurassic Park. Och det gjorde dem som lyssnade på de gamla myterna eller läste äventyrsromaner på Lukianos tid. Den läsaren driver Lukianos med, satiriker som han är. Men han förlöjligar även alla som skriver på det sättet. Flera gånger ger han typiska blinkningar till läsaren.

”Deras antal vill jag icke uppgiva för att icke bli ansedd för lögnare, så många voro de”, säger han om några av trupperna i rymden. När Lukianos beskriver Lampstaden heter det: ”Jag kom att tänka på poeten Aristophanes, en lärd och sanningskär man, och hur orätt det är att icke sätta tilltro till vad han berättar.” Givetvis är han ironisk. Aristofanes var mästare i att fantisera fram tokigheter.

På de gudlösas ö får han höra vilka straff nidingsmännen har fått. Här är Lukianos finurligt nog både uppriktig och ironisk får vi gissa. ”Värst av alla straffades de, som gjort sig skyldiga till osanning i livstiden eller utgivit lögnaktiga böcker, såsom Ktesias från Knidos och Herodotos och många andra. När jag såg dessa, kunde jag hysa de gladaste förhoppningar med avseende på min egen kommande lott, eftersom jag visste med mig, att jag aldrig har farit med osanning.”

I ett förord till berättelsen beklagar sig Lukianos över nämnde Ktesias och andra som skriver sina berättelser eller lärda verk utan att ha bäring för det de påstår. Att de tror sig kunna undgå att bli upptäckta om alla osanningar. Ktesias skrev historiska verk om Persien och Indien, utan större insikter om ämnet eller vettiga källor, enligt Lukianos. Sådana lärda verk var fulla av underverk och därmed att betrakta som lögnaktiga skrönor. Själv framhåller Lukianos med glimten i ögat att det enda sanna påståendet han tänker ge är att han minsann är en första rangens lögnare. Och så drar han igång med att berätta en sann historia. Det är en snygg variant av kretensaren Epimenides paradox som påstod att alla kretensare är lögnare. Talade han sanning eller lögn?

Den snillrike satirikern Lukianos är idag lite av en minor classic. Han har översatts väldigt lite till svenska det senaste halvseklet och är ovanlig i litteraturantologierna. Men på 1500-1700-talet var han mycket populär och inspirerade många. Han inspirerade till exempel Swift till Gullivers resor, vår egen nordbo Ludvig Holberg till Niels Klims underjordiska resa och Voltaires filosofiska rymdäventyr Micromegas. I de böckerna råkar läsaren ut för konstiga varelser och spetsfundiga händelser som får oss att tänka till. Precis som Lukianos ville med sin novell.

Även om Lukianos bok har lagt grunden för all senare spännande science fiction var ändå hans tanke att få oss att tänka och skratta, i mångt och mycket åt oss själva. Som han sade vid ett annat tillfälle:

Skratta åt det mesta och tag ingenting för mycket på allvar.

Stagnelius, vår man i Achamot (och förra artikeln), läste sin Ovidius redan som liten parvel. Han lät sig förstås påverkas av den gamla romaren i flera av sina dikter. Hans poetkollegor, bland annat Tegnér och Atterbom, lät sig också influeras till god poesi av Ovidius. Ja, hela arméer av poeter, målare och kompositörer har tagit djupa intryck av en man som levde för drygt två tusen år sedan.

Bibeln har förstås en plats utöver det vanliga i vår kulturhistoria. Målningar, kyrklig arkitektur, skulptur, psalmer med mera i närmast oändlig mängd har skapats med kristna motiv. Men vilken bok tar andraplatsen när det gäller influenser? Ja, det är väl redan sagt här. Den romerska skalden Publius Ovidius Nasos böcker har varit en sanslös inspiration för senare konstnärer. Nog besannades slutorden i hans Metamorfoser:

Det som är ädlast hos mig skall lyftas högt över stjärnor,

odödligt blir mitt namn och utplånas inte av glömskan.

Överallt i en värld som styrs av Rom skall jag läsas,

och om de ting som förutspås av poeter besannas

kommer, av ryktet buren, min dikt att leva för evigt.

(övers. Ingvar Björkeson, även nedan)

Ovidius böcker överlevde både brand och utrensningar

Störst påverkan har eposet Metamorfoser haft, därefter lärodikten Konsten att älska. Ironiskt nog var båda böckerna nära att försvinna ur historien redan på Ovidius egen tid. I förtvivlan kastade poeten manuskriptet till Metamorfoser på elden när han av kejsar Augustus tvingades i landsflykt. Konsten att älska i sin tur sorterades ut från de offentliga biblioteken på Augustus order, och kejsaren lät förstå att han inte ville att folk skulle befatta sig med sådan pikant litteratur.

Romarna sket dock i maktens påbud och fortsatte att läsa hur man ska förföra den man är sugen på, ämnet i Ars amatoria (Konsten att älska alltså). Metamorfoser klarade sig också – den fanns i diverse avskrifter hos poetens vänner. Läsare, bildkonstnärer, skalder et cetera har prisat gudarna mången gång för den ödets ironi, att Ovidius böcker överlevde både eldens och kejsarens vrede.

Mozarts första opera Apollo et Hyacinthus bygger på en episod i Ovidius bok. Lully och Händel skrev varsin opera om Acis och Galatea hämtat från boken. Mozarts polare Carl Ditters von Dittersdorf och 1900-talsbritten Benjamin Britten skrev instrumentalmusik till berättelserna i Metamorfoser. Två av tidernas mest berömda skulptörer, Bernini och Rodin, har använt Ovidius epos för statyer. Otaliga illustratörer har beledsagit läsaren genom Metamorfoser, till exempel Picasso. För att inte tala om hur många som har målat odödliga tavlor med motiv från boken, bland annat de två kanske skickligaste bildkonstnärerna någonsin, Tizian och Velázquez.

https://youtu.be/qcPCviY9l78

Bland författare är det samma visa. Dante citerar honom gång på gång i sin gudomliga komedi. Petrarca, känd för tidernas mest beundrade diktsamling, lät sig förföras. William Shakespeare använder Metamorfosermotiv i En midsommarnattsdröm och Romeo och Julia. Våra främsta svenska poeter tog som sagt djupa intryck. Listan kan göras oändlig. Talande är en anekdot som berättar att en aragonisk kung på 1200-talet öppnade ett möte, med biskopar och andra dygdiga herrar tillstädes, med att citera Ars amatoria i tron att han drog ett bibelcitat.

En dikt och ett misstag ledde till landsförvisning

Ars amatoria tros vara en viktig del i Ovidius förvisning från Rom. År 8 e.Kr. blev kejsar Augustus rasande och skrek: ”Nej, ut!”. Då var den femtioåriga skalden vitt berömd i rikets huvudstad. Han hade förtrollat romarna i nästan trettio år med sin tunga. Meningen var att han skulle bli jurist, vilket han provade på ett par år. Men som han senare skrev i en dikt:

Min heta önskan redan som barn var att tjäna Apollon,

hemligt lockade mig musan – hur stå emot?

Ofta sade min far: ”Du väljer en olönsam bana!

Se på Mainoniens skald – blev han förmögen på dikt?”

Jag tog ad notam hans välmenta råd, lät Helikon vara

men av sig självt, spontant blev det dikt på följsamma versmått,

allt jag försökte blev vers, hur än jag ansträngde mig.

Så tog han farväl av juristbanan – han var drygt tjugo år då – och slog sig på diktarbanan med allt vad det innebar. Kärleksmöten och Amors makt blev hans signum. Om han diktade utifrån erfarenhet måste man sluta sig till att han hade många älskarinnor, trots att han var lyckligt gift. Mycket sus och dus kan det ha varit, många orgier. En riktig festprisse får vi anta!

Ovidius berättar på ett ställe att det som fick honom förvisad var en dikt och ett misstag, carmen et error. Många forskare drar slutsatsen att dikten är Ars amatoria eftersom Augustus strävade efter att få sina romare mer återhållsamma med sexuella utsvävningar. Ovidius tips om hur man ska få sin älskade i säng ska ha fått kejsaren att se rött. Förseelsen vill forskarna förknippa med en sak som fick Augustus att bli blå av ilska. Hans dotterdotter Julia skickades i landsflykt efter en sexuell eskapad. Fantasifulla akademiker som ej erfarit Eros sötma på länge har sett hur Ovidius deltog i mustiga orgier med kejsarflickan och därför skickades till världens ände.

Så mustigt var det nog inte. Då hade Ovidius nog fått skriva resten av sina verk utan huvud. Kanske sade han något skämtsamt om Julia-incidenten, kanske hörde eller såg han något han inte borde, kanske rörde ”misstaget” något helt annat. Men ett lustfyllt liv – kanske med härliga orgier – hade han levt i Rom. Allt vad storstaden bjöd på avnjöt han innerligt. Därför blev förvisningen så chockartad för honom, så pass att Metamorfosmanuskriptet åkte i elden. Värre än mord, kallade han straffet.

Färden gick till dagens Rumänien, en stad som i dag heter Constanta och då Tomis. Där bodde folket geter, simpla barbarer enligt den förfinade Ovidius. Staden var en del av romarriket men låg i utkanterna. Få talade latin, få brydde sig om poesi, falernervin fanns det inte mycket av, gud vet hur många som brydde sig om smaskiga orgier. Augustus lät sig inte bevekas trots att Ovidius vädjade i brev och smöriga dikter. I drygt tio år framlevde Ovidius sina sista år i Tomis, långt från vännerna och det underbara Rom.

Samtidigt var han välkänd i Rom på grund av sina verk, mest av allt Metamorfoser som ju hade överlevt genom kompisarnas avskrifter. Berömmelsen fortsatte sedan genom alla tider in i våra dagar. På svenska har Metamorfoser översatts i sin helhet tre gånger de senaste 200 åren, av Gudmund Jöran Adlerbeth, av Harry Armini och nu senast av Ingvar Björkeson. Adlerbeths översättning är för gammal för att vara direkt njutbar i vår tid. Arminis översättning är däremot fullt brukbar. Den har gamla verbformer (jag gick, vi gingo), vilket vissa kan finna besvärande, men finns i en bekväm pocketupplaga. Bäst är dock Björkesons översättning, bara några år gammal, eftersom språket är helt up to date och versen flyter underbart på svenska. Björkeson är nu uppe i femton volymer av antika klassiker, varav flera av Ovidius. Han är svenskarnas egen lilla Hermes. Vill du ha tidernas bok, spring och köp den innan den är borta.

250 myter med förvandlingsnummer

Metamorfos betyder som de flesta vet förvandling, och man kan gott säga att skalden själv förvandlades från dödlig till odödlig genom sitt epos, precis som han säger i slutet av boken. Ovidius berättar nästan 250 mytiska sagor, varav många med förvandlingsnummer, innan han avslutar med hur Julius Ceasar förvandlas till gud.

Metamorfoser kan kallas tidernas verk på grund av sin enorma influens. Mest betydelsefull är boken dock för mytologidiggare. Ovidius vill i sin bok ordna myterna kronologiskt, från världens uppkomst – det vill säga förvandling – ur kaos fram till hans egen tid med Caesars apoteos.

Mig lyster skildra nu hur kroppars former förvandlas.

Inblås, o gudar, ni som är alla förändringars upphov,

i denna dikt er ande och ledsaga från världens

gryning fram till min egen tid i obruten linje.

Han skildrar däremellan otaliga myter och sagor. Den sortens mytografiskt arbete hade gjorts i ett par tre hundra år. Men få sådana böcker finns kvar i dag, och ingen annan torde ha gjort det så konstnärligt som Ovidius. Flera myter finns för övrigt bevarade enbart genom hans bok. För religionsforskare och mytologifreaks är Metamorfoser ovärderlig. Här finns allt från de mest kända myterna om Perseus, Jason, Orfeus, Teseus med mera till ovanliga nummer som några spinnerskors förvandling till fladdermöss.

Flera av förvandlingsnumren har sin grund i någon form av bestraffning, ofta sturskhet mot gudar eller gudomlig ordning. Men ännu fler beror på kärlekens oemotståndliga kraft. Vissa kallar därför bokens huvudperson för Amor, den lilla pilbågeskjutande gossen (Eros på grekiska). Fast mest är det inte Amor som binder ihop boken till ett stort verk utan Ovidius förmåga att låta berättelserna glida in i varandra på tusen snillrika sätt, något bara de bästa skalderna förmår.

När man har läst hela boken är det en sak som slår en: rikedomen i myter och förvandlingar. Människor och ibland övernaturliga varelser förvandlas till allt man kan tänka sig. De omvandlas till vargar, fåglar, hästar, kor, fladdermöss, ödlor, spindlar, grodor och andra djur. De blir till specifika träd och blommor, till stenar, vattendrag, källor, öar, till havsdjur och havsgudomligheter, till drakar, till stjärnor, ja till allt man kan föreställa sig.

Pygmalion tänder på statyer

I berättelsen om Pygmalion omvandlas tvärtom en staty till människa. Den cypriotiske kungen Pygmalion skyr giftermålet på grund av kvinnornas sedeförfall. Han är skulptör och gör en staty av en kvinna – som förstås är så vacker att han förälskar sig i den. Ovidius berör här alla konstnärers dröm, att skapa något lika vackert som naturen och att med konst dölja att det är konst.

Men han var konstnär

och hade mejslat med mästerlig hand en bild av en kvinna,

formad i snövitt elfenben, av en fulländad skönhet

som denna jord aldrig sett; och han tändes av kärlek till verket.

Det var en jungfrugestalt som såg ut att leva och andas,

ja, som helst hade rört sig fritt om ej blygheten hindrat.

Konsten döljer att detta är konst. Beundran för bilden

fyller skulptören själv som åtrår kroppen han skapat.

Ofta berör han sitt verk med handen, söker att finna

om det är elfenben eller en kropp, vill tro att det lever,

kysser det, tror att hans kyss besvaras, och talar; med fingret

tar han på huden och intalar sig att huden ger vika,

rädd att trycka för hårt så att fula blåmärken uppstår.

Lite kinky är det – Amor skyr inget när det gäller att upptända kärleken – och än värre när kungen klär sin skapelse i fina kläder och kommer med presenter åt statyn. Och därefter:

Han lägger sedan statyn på en bädd av purpur från Sidon,

kallar den maka och sängkamrat, och under dess huvud

stoppar han kuddar med dun, som kunde den känna dess mjukhet.

Och Pygmalion förfärades av kvinnornas sedeslöshet! Hmm! Det här är ju arketypen för alla former av uppblåsbara snuskdockor. Man undrar dock om det verkligen är så skönt för Pygmalion, det där, lite hårt va? Pygmalion ber nu att Venus ska göra statyn till hans ”riktiga” maka. Hon hör hans bön, varvid statyn förvandlas alltmedan han berör och kysser den: ”Elfenbenet känns mjukt vid beröringen, mister sin hårdhet”.

Pygmalionsagan har använts åtskilliga gånger i historien. I G.B. Shaws drama Pygmalion lär professor Higgins en underklassflicka att uppföra sig som en societetsdam. Musikalen My fair Lady bygger på Shaws drama, liksom Hollywoodfilmen Pretty woman. Alla som har skvätt tårar och känt lågan upptändas till Richard Gere och Julia Roberts bör rikta ett tack till Ovidius.

Har mannen eller kvinnan det skönast?

Till och med transorna får sitt lystmäte tillgodosett i Metamorfoser – utan att Ovidius blir det minsta politiskt korrekt. På flera ställen, faktiskt! På den tiden förundrades man väl över fenomenet utan att göra politik av det. I ett avsnitt käbblar Zeus och Hera om vem som får skönast orgasmer, mannen eller kvinnan.

och de beslöt att rådfråga en som känt samlagets njutning

både som kvinna och man, Teiresias. En gång i skogen

hade han hårt med sin stav slagit till två väldiga ormar

just när de parade sig, och då förvandlats till kvinna

– sannerligen ett under! – och sju år levat som sådan.

Men när så åtta år förflutit kom han att möta

samma ormar igen och tänkte: ”Finns det i slagen

en sådan magisk kraft att naturen och könet förändras

hos den som utdelat dem, då slår jag er åter!” Han slog dem

och fick tillbaka sitt medfödda kön och gestalten från förut.

Teiresias meddelar således helt riktigt att det är kvinnan som har den lyckan att njuta mest. Hera blir sur och förnärmad som alltid och slår stackaren med blindhet, men Zeus skänker Teiresias siargåvan. På ett annat ställe i boken berättas om Hermafroditos, son till Hermes och Venus. En nymf åtrår honom så hett att de smälter samman till en tvekönad varelse. I kapitel nio kommer Ovidius in på en flicka på Kreta vid namn Ifis, som nog har något progressiva föräldrar – de har fostrat henne som pojke. På moderns bön blir jäntan förvandlad till en gosse så att hon/han (Björkeson använder gudskelov inga ”hen” i sin översättning) kan få sin älskade Ianthe, en flicka förstås. I ytterligare ett avsnitt får vi höra om kvinnan Kainis som ber om könsbyte efter att ha våldtagits av guden Poseidon, vilket beviljas av havsguden. Ska det vara belöningen för våldtäkten, det? Samvete är tydligen inget som gudarna känner till.

Hunger drabbar skändaren av heliga träd

Allt kan således hända i Ovidius Metamorfoser. Den mest bisarra omvandlingen sker nog annars en man med tungvrickarnamnet Erysichthon. Denna ogudaktiga man gör det mest förbjudna – något för vindkraftsvurmare att fundera på. Han hugger ner en helig ek i en helig lund.

Ceres’ heliga lund sägs han en gång ha skändat med yxan,

vanhelgat urgamla träd med stål. Högt över dem alla

reste sig där en ek, gigantisk och åldrig – den tycktes

nästan en hel lund själv. På dess grenar hängde det kransar,

bindlar, votivtavlortätt, till minne av uppfyllda böner.

Nymfer har dansat runt trädet till fest. Skönheten är ofattbar. Men Erysichthon skriker att eken ska ”sudlas av marken”.

Så löd thessalierns ord. När han svingar yxan för slaget

skälver Demeters ek, man hör hur den suckar i ångest,

och både ollon och löv blir bleka, alla dess grenar

får, också de, en likblek färg. Då den gudlösa handen

tillfogar stammen ett hugg flyter blod ur den sårade barken,

som när vid altarets eld en väldig offertjur stupar

och man ser ymnigt blod spruta fram ur den avhuggna nacken.

Så mästerligt målar Ovidius upp varje scen i boken, oerhört förtjusande, gripande, dramatiskt, åskådligt – och ibland förfärande. Gudarna låter hämta varelsen Hunger från ödemarken för att bestraffa den gudlöse mannen. Denna varelse kontrasteras skarpt mot lundens skönhet: stripigt hår, ruttna tänder, håliga ögon, skrumpna bröst, mager och knotig. Sedan angrips Erysichthon av hunger. Han äter för hela städer, men inget stillar hungern. Allt han äger tar slut, han säljer dottern, pengarna tar slut igen.

När denna växande hunger tömt hans sista resurser

och bara underblåst och förvärrat sjukdomens plåga

återstod ett: slita sönder sig själv med sargande tänder,

uppsluka lem för lem sin kropp och så ge den näring.

Sålunda förvandlas Erysichthon till intighet genom att äta upp sig själv. Det är förstås en saga, men det känns verkligen horribelt genom Ovidius makalösa sätt att blåsa liv i berättelserna så att de känns helt verkliga. Erysichthon är förresten inte ensam om att få ett förfärligt straff eller öde. Personer flås, slits i stycken av modern, slås av blixten, får tungan avskuren, serveras sina barn, blir uppäten av sina jakthundar, kastar sig utför stup – och förvandlas ofta i de ögonblicken till något.

Oerhörd skönhet

Mitt i allt det gräsliga finns ibland en underbar skönhet uppenbarad genom Ovidius ypperliga diktarkonst. Berättelsen om Pyramus och Thisbe är en antik Romeo och Julia-saga. De två ungdomarna stämmer hemlig träff, men när Pyramus anländer och ser Thisbes sönderrivna klänning tror han att hon har blivit uppäten av ett lejon, fast hon egentligen bara har flytt från lejonet. Han hugger sig därför till döds med sitt svärd.

Sedan han kysst hennes kära plagg och vätt det med tårar

sade han: ”Drick mitt blod nu också!” Mitt i sin bröstkorg

stötte han in med kraft det svärd han burit vid sidan,

drog sedan döende ut det igen ur det brännande såret.

Fallen låg han på rygg, och högt upp sprutade blodet,

som när ett ledningsrör vars bly har skadats går sönder

och ur ett litet visslande hål en lång stråle vatten

tränger med våldsam kraft och klyver luften i stötar.

Trädets frukter bestänks av det strömmande flödet och antar

hastigt en mörkröd färg; även blodet som fuktar dess rötter

ger genom stammen åt hängande bär en rodnad av purpur.

När Thisbe återvänder och finner sin älskade död ser hon ingen annan nöd än att göra detsamma. Nu vet vi varför Mullbärsträdets frukter har den färg de har. Hon säger:

Du också, hör oss, o träd, som med grenar beskuggar den enes

ömkansvärda kropp, och snart skall skugga den andras:

låt dessa dödens tecken bli kvar, låt bären behålla

sorgens mörka färg, till minne av blodet vi utgöt.

Vi får många gånger veta varför något är som det är eller bär sitt namn. Flickan Arachne förvandlas till en spindel och mullbären har sin bestämda färg på grund av Pyramus och Thisbes öde. Sådana förklaringar återkommer gång efter annan i Metamorfoser. I ett kapitel ges själva förvandlingstemat en filosofisk förklaring genom berättelser om filosofen Pythagoras.

Men framför allt är det Ovidius konstnärliga suveränitet som får en att häpna. Det hemska och sorgliga skeendet kläs av mästerskalden Ovidius i ord på ett enastående sätt, vilket skänker sagan om Pyramus och Thisbe samt de andra berättelserna en sällsam skönhet. Omsorgen varmed Ovidius visualiserar hur Pyramus blod fuktar platsen får en att tappa andan. Sådan skönhet återkommer på blad efter blad i Metamorfoser. Varje sida är som en sommardag.

Och då har här inte berörts de ännu vackrare berättelserna, t.ex. om hur Keyx och Alkyone förvandlas till isfåglar. Rikedomen är som påpekats vidunderlig. Man kan nöja sig med att läsa sammanfattningen av eposet (finns i nämnda översättningar ovan) och häpna över alla underbara – och horribla – sagor. Men den som sedan läser Ovidius text blir rikligt belönad. Och efteråt kan man skryta med att man har läst tidernas bok.