Under torsdagen läckte tårgasen in i vår lägenhet i Nyalenda, Kisumu. Polisens skottlossning var runt hörnet en gata ner. På telefonen låter min fru helt lugn men hon har lovat att inte lämna lägenheten innan demonstrationerna tar slut. I ett av alla mina försök att förstå vad Raila Odinga vill uppnå med dessa demonstrationer, nu tredje omgången under juli, frågade jag min fru. Hon svarade med ett skratt och konstaterade enkelt: ”Han överbelastar ekonomin”.

Plötsligt förstod jag varför denne politiska ledare som medlemmar av Luostammen kallar Baba – ”pappa" – skapar kaos som i sin förlängning kan leda till omfattande stamkrig; som de strider som 2007/2008 tvingade 600 000 kenyaner ut i hemlöshet. Det är hans sista chans att få makten med hjälp av den stora missnöjda massan som känner en ökad maktlöshet över ett allt hårdare slit för att ens kunna få mat på bordet.

Raila Odinga förlorade i höstas sitt femte presidentval i rad. Det har inte spelat någon roll vilka allianser han har ingått eller vilka hemliga handslag som har utdelats. Fem förluster, fem val i rad, och den nu 78-årige politikern tar sin sista chans genom att försöka tvinga höstens presidentvalsvinnare William Ruto att lämna ifrån sig makten.

William Rutos glädje över att ha vunnit makten i Kenya för snart ett år sedan (Morgonpostens rapporterade om valet här: https://morgonposten.se/2022/08/16/ruttne-ruto-raddad-genom-mer-mutor-an-konkurrenten-onde-ondinga/) dämpades snabbt av den ekonomiska verkligheten. En pågående inflation med ökade räntor på utlandslån och ökade priser på de basvaror kenyanerna behöver för sin dagliga föda, genererade ganska omgående missnöje, framför allt hos dem som stöttat oppositionen. Under det gångna året har missnöjet accelererat då löften om skattelättnader och pristak på vissa basala livsmedel har bytts mot ökade och fler skatter och skenande matpriser.

Redan under fjolåret, när valresultatet stod klart, befann sig Kenya inför risken för blodiga uppgörelser. Raila Odinga är Luo och Luo är den fjärde största stammen i Kenya. Kenyaner röstar sällan på en specifik politik – det rör sig i praktiken om olika grader av populistisk socialism – utan nästan uteslutande utifrån etnisk tillhörighet. För att få tillräckligt många röster för att vinna ett presidentval måste man ingå i koalitioner med partier som har ledare från andra stammar. Utan dessa allianser kan ingen kandidat stå som segrare med mer än femtio procent av landets röster.

Valfusk?

Detta faktum gjorde många förvissade om att Baba äntligen skulle nå sin efterlängtade presidenttitel 2022 eftersom han fick den då sittande presidenten Uhuru Kenyattas stöd under valkampanjen. Kenyatta är Kikuyu och därmed den politiska ledaren för Kenyas största stam. Antalet röster skulle enligt många förhoppningsfulla Luos med råge räcka till en seger och många Luos gav under valupptakten förra våren ett uttryck för att det ”är vår tur nu”.

När Raila Odingas valförlust stod klar var det första försöket till att störa ordningen att anklaga sin motståndare och hela valapparaten för fusk. Under några spännande dagar efter valet såg det ut att kunna bära frukt då en handfull valfunktionärer höll presskonferenser där man meddelade att deras valdistrikt uppenbarligen hade fuskat med valresultaten. Den informationen visade sig dock snart vara felaktig då man kunde påvisa att valfunktionärerna själva inte hade kunskap om vedertagna begrepp som avrundning när deras siffror kom till allmän kännedom. Detta slog undan benen på den process som högsta domstolen skulle ta ställning till och William Rutos seger var nu befäst som korrekt och oomkullrunkelig.

Nästan ett år senare har den ekonomiska situationen i landet och presidentens svårigheter att hantera den gett Baba Odinga en chans att spela om makten igen. Och han har tagit den. Men för att förstå och se varför Kenya nu liksom 1991, 1997 och 2007 står inför en situation som hela den östafrikanska regionen har stått inför och tvingats genomlida måste man ta på sig sina afrikanska glasögon.

När de europeiska kolonialmakterna lämnades i händerna på lokala ledare beslöt dessa ledare att behålla de koloniala nationsgränserna.

Lokala stamintressen

Detta var kortsiktigt nödvändigt då tusentals stammar i subsahariska Afrika ville ha tillbaka de områden de ansåg som sina. Hundratals om inte tusentals stamkrig om landområden och lokal makt hade utbrutit om man hade valt en annan väg. Dessutom kunde de ledare som endast var ledare för lokala stamintressen, om än starka sådana, efter att kolonialisterna accepterat dem som dem att överlämna makten till, gripa makten om hela kolonialt skapade nationer. En makt i en enorm storleksordning jämfört med vad som kunnat ske innan kolonisationen.

Långsiktigt kommer konsekvenserna av detta beslut leda till ständig oro inom nationerna. Stamidentifikationen är stark och det är endast den ytterst begränsade liberala elit som urbaniserats i de största städerna som propagerar för nationella identiteter. För oss svenskar kan det te sig lätt obegripligt då vi efter femhundra års propaganda nu identifierar oss som svenskar i första hand och som dalmasar, jämtar eller hallänningar i andra hand (som bäst) . Den omdaningen till identifikation med nationen har bara påbörjats i Afrika.

Därför röstar de flesta kenyaner fortsatt efter sin stamtillhörighet. Därför är klanhövdingarna de som talar för klanerna och därför har östafrikanska regionen gång på gång gått igenom fejder som nästan krossat länder som Uganda, Sydsudan, Etiopien, Eritrea, Sudan, Somalia, Rwanda, Burundi och Demokratiska republiken Kongo.

Stängda skolor

Efter de tidigare två rundorna av demonstrationer har tonläget nu höjts mellan de två sidorna. Presidenten försöker nu visa att han är den statsman han utgett sig för att vara genom att förklara att Kenya är ett land där alla medborgare skall vara enade och att man kommer att möta demonstrationerna med starkt motstånd. Ruto påpekar ständigt hur oppositionen vägrat samtal och utmålar dem i allt hårdare ordalag. Raila Odinga säger å sin sida ingenting om sin egen önskan om makt utan talar hela tiden om folket och medborgarna och de vedermödor den odugliga presidenten utsätter dessa för.

Båda sidor är beredda att utsätta befolkningen för fara. När presidenten i tisdags meddelade att alla låg- och mellanstadieskolor i Nairobi, Mombasa och Kisumu skulle hållas stängda under de tre demonstrationsdagarna var det meningen att detta skulle uppfattas som en handling av omtanke för de små barnen. När presidenten sedan redan på onsdagen, efter en dags demonstrationer, meddelade att polisen nu hade full kontroll över situationen och därför skulle öppna skolorna igen kunde man se cynismen och det politiska spelet i full dager. Föräldrarna till de 53 barn i Kangemi som fick föras till sjukhus efter att polisen omotiverat skjutit in tårgas i skolan under förra veckans demonstrationer har liksom de flesta andra föräldrar inte släppt iväg sina barn till skolorna hur öppna de än har förklarats vara av regeringen.

Kommer Kenya att klara av den här krisen utan att sälla sig till listan av östafrikanska nationer som närmast fallit isär av inre osämja och etniska konflikter? Det beror på vilken sida som är redo att använda mest våld. En statsapparat som tyngs av ekonomiska problem kunde när demonstrationerna beräknades kosta landet 200 miljoner kronor per dag visa en viss kyla. Men när börsen i Nairobi förlorade motsvarande drygt 25 miljarder kronor under onsdagen kröp allvaret in under skinnet på ett land som är beroende av utländska investeringar. Presidenten har så här långt nöjt sig med att fängsla oppositionsledare och kidnappat symboliska nyckelpersoner från oppositionen. Fortsätter demonstrationerna kommer polisstyrkorna få order om att skjuta fler demonstranter. Den andra sidan har inte lika mycket att förlora. Utom sin stolthet och sina liv. Utan stolthet inget liv. När man redan under tisdagskvällen började slakta får för att dricka deras varma blod i Nyalenda var detta ett tecken på att den här krisen kan bli svår och lång och det mänskliga lidandet oöverskådligt.

Tigaus beteende offentliggjordes på torsdagen av en tjänsteman på Kenyas utrikesdepartement, Kamau Macharia. Han twittrade om att han var ”förskräckt och äcklad” av händelsen, och hävdade att försök gjordes för att dölja Tigaus beteende.

Afrikanska diplomater krävde på fredagen en offentlig ursäkt, enligt tidningen The Standard, och insisterade på att en privat ursäkt inte var tillräcklig. På lördagen meddelade Rumänien att de påbörjat ett förfarande för att återkalla sin ambassadör. ”Vi beklagar djupt den här situationen, och ber om ursäkt till alla som har drabbats”, meddelade Rumäniens utrikesministerium. Rumänska medier har kritiserat Tigaus beteende.

2014 återkallades Rumäniens ambassadör i Armenien efter antisemitiska skämt om judiska chefer. 2015 bad Bukarest om ursäkt efter att inbjudningar till en mottagning på ambassaden i Paris av misstag inkluderade föga smickrande beskrivningar av några gäster, bland annat ”hemsk” och ”oönskad”.

Romania has recalled its ambassador to Kenya and apologised after he compared Africans to monkeys. During during a meeting at a UN building in Nairobi, ambassador Dragos Tigau said "the African group has joined us" when he saw a monkey outside a window. pic.twitter.com/ogwfVkYWO1

— MP??UOT (@SuunaKing_James) June 11, 2023

När grannarna lyckades bryta upp dörren och ta sig in i huset hade flickan redan förlorat livet. Huset hade vänts upp och ner, och möblerna var förstörda. Kaserran sägs inte bara ha skurit kroppen i bitar, utan höll också på att äta sin dotters inälvor.

Lokalbefolkningen försökte lyncha mamman, men hon överlevde och fördes till sjukhus. Innan polisen förde bort henne i handbojor till polisstationen fick nyhetssajten Nation Africa en intervju med Kaserran. ”Jag hatar mig själv. Jag lider av låg självkänsla och det är därför jag dödade mitt barn. Jag har gått igenom mycket med min dotter.”

Benson Mutia, ansvarig brottsutredare hos polisen i Kitengela, säger till Nation Africa att ”Det är en bisarr incident. Vi kommer att förhöra henne för att fastställa motivet till mordet. Vi vill också veta om mordet var överlagt.”

Det statliga tv-bolaget KBC beskrev predikanten Paul Mackenzie Nthenge som en ”kultledare”, och rapporterade att 58 gravar hittills har identifierats. Polisen räknar med att hitta fler kroppar. The Standard säger vidare att patologer kommer att ta DNA-prov och genomföra tester för att avgöra om offren dog av svält. De första kropparna hittades för en vecka sedan.

Predikanten ska ha namngett tre byar Nasaret, Betlehem och Judeen, och döpt anhängare i dammar innan han sa åt dem att fasta. Mackenzie Nthenge förnekar brott, men har nekats borgen. Han insisterar på att han la ner sin kyrka redan 2019.

Kenya är ett religiöst land, och det har tidigare förekommit fall där människor lockats in i farliga, oreglerade kyrkor eller kulter.

Svenska friidrottsförbundet kommer se över om riktlinjerna för elitlöpares träningsläget ska skärpas. Anledningen är att löpare från svenska klubbar testat positivt för dopning efter varit på läger i länder kända för dopning. Fem löpare som representerat Sverige har tränat i något av dessa länder de senaste åren visar en granskning av SR:s Ekot och Radiosporten. Samtidigt är agentfirmorna ofta medvetna om riskerna, men håller god min så länge inte dopningen uppdagas.

Ett exempel är Robel Fsiha som testade positivt testades positivt för dopning efter att ha testats under ett träningsläger i Eritrea. Han hade tidigare vunnit EM-guld i terränglöpning 2019. Ett annat är Dusabimana Kazungu som testade positivt i samband med ett läger i Kenya 2019. Hon tävlade för Eskilstuna friidrott och tog samma år brons på inomhus-SM.

Länderna som pekas ut av Internationella friidrottsförbundets antidopningsorganisation är Vitryssland, Bahrain, Etiopien, Kenya, Marocko, Nigeria och Ukraina. Där råder högre risk för dopning bland ländernas idrottare. Granskningen visar att flera löpare som varit i Kenya erbjudits dopning, sett andra använda det eller hittat sprutor i sitt träningsläger.

Tidigare nämnda Kazungu fick ingen dopningsutbildning av sin klubb innan hon åkte på lägret. Hon själv var drivande i att köpa så kallade ”starka tillskott”, men påstår att hon dopningen inte var medveten. Hon accepterade avstängningen som följde och att hon nu lärt sig mycket om dopning som inte hade någon aning om innan.

Kenya och Etiopien är uppskattade av löpare för möjligheterna till höghöjdsträning och sparring mot flera av världens bästa löpare, menar Stefan Olsson på Friidrottsförbundet. Han tillägger att man nu informerar om riskerna som finns i dessa länder.

Ansvaret för vad man stoppar i sig ligger på den individuella löparen. Men förbundet avstår i alla fall från att lägga läger i riskabla länder. Eventuellt kommer det skarpare riktlinjer för svenska löpare som vill åka på läger i sådana länder.

Det visar sig också att kända agentbolag blundar för misstänkt dopning. De kan fortsätta tjäna pengar på misstänkta löpares prestationer. En anonym person som SR intervjuat i Östafrika säger att flera stora agentbolag har den attityden. Man satsar kortsiktigt och hoppas på att inget kommer fram, annars säger man att man inte kände till något.

Agenter agerar som mellanhand och förhandlar sponsoravtal och bokat in lopp åt sina löpare. För det får de en del av löparens intäkter, för toppnamnen kan det handla om miljoner kronor. Åker löparen fast för dopning går agenturen ändå fri.

Den anonyme tipsaren säger också att det inte är hans skyldighet att anmäla misstänkt dopning, utan det får antidopningsorganisationernas ansvar. Kajsa Bergqvist, tidigare höjdhoppare och nu förbundskapten på Sveriges friidrottsförbund, kallar det ”tjänstefel”. En seriös manager skulle aldrig arbeta med personer som dopar sig, menar hon.

https://twitter.com/SvenskFriidrott/status/1203772597395173377

Valet i Nigeria på lördag kan bjuda på en riktig överraskning. Vissa valundersökningar tyder på att Peter Obi och hans Nigeria’s Labour Party har stora möjligheter att ruska om de två dominerande kandidaterna Atiku Aboubakar representerande People’s Democratic Party (PDP) och Bola Tinubu för All Progressives Congress (APC).

Nigeria som i praktiken har varit ett tvåpartisystem sedan det tidigare militärstyret bröts upp 1999 står nu inför ett spännande och viktigt presidentval.

Obi som varit guvernör i Anambra, södra Nigeria, tidigare och vice-presidentkandidat för PDP så sent som inför det senaste presidentvalet 2019, har under den fem månader långa presidentvalskampanjen fått ett allt större stöd. Framför allt ser det ut som att Obi får stort stöd hos de unga väljarna. Det som talar för att det är rätt tid för en ny kandidat att spräcka tvåpartisystemet är den senaste tidens ekonomiska situation i Nigeria.

Efter införandet av den digitala valutan eNaira och utbytet av sedlar i landet (läs mer här) har den akuta bristen på sedlar skapat en prekär situation i landet. Föregående helg utbröt våldsamma demonstrationer i flera städer i landet och staten mötte folkets desperation med våld. Minst sju personer sköts ihjäl av polis. Sedelbristen ser nu ut att leda till en utbredning av fattigdomen i landet. Transfereringen av pengar från medborgarna till staten är med största sannolikhet den enskilda fråga som har störst möjlighet att hota tvåpartisystemet.

https://twitter.com/PeterObi/status/1628011819263528961

Peter Obi har av många jämförts med den franske presidenten Emmanuel Macron, bland annat för att han liksom Macron har hävdat att han varken är höger eller vänster. Detta skall man nog i första hand inte tolka med jämförelser av andra länders ledare utan se som en beräknande taktik att locka röster från alla upptänkliga positioner på den politiska skalan.

Obi har bytt sina politiska allianser flertalet gånger under det gångna året och det ger snarare en bild av opportunism än politisk riktning. Detta närde flesta nigerianer vill ha stabilitet Att Nigerias statsapparat är en socialistisk centralstyrd konstruktion är heller inget som man skall tro att Peter Obi har intresse av att försöka omforma. Trots att ett av de bidragande problemen med säkerhetssituationen i landet är den centralstyrda polisorganisationen och dess svagheter.

De ekonomiska problemen i landet är fler än bara den akuta sedelbristen. Landets utlandsskulder äter upp fyrtioen procent av landets utgifter och inflationen ligger för tillfället runt tjugo procent.

Säkerheten i landet är också ett problem som växer sig allt större. Jihadister, väpnade banditligor och inte minst etniska konflikter håller landet i ett ständigt våldsutövande.

Peter Obi kan bli den möblerar om den politiska kartan i Nigeria men det kan lika gärna sluta med att hans potentiella väljare sviker honom. I Afrika brukar de unga rösterna inte gå att förutse via valundersökningar. De unga väljarna, i Nigeria är 61 procent av befolkningen under 25 år, ändrar sig från stund till annan och är oerhört svåra att förutse. Obi är Igbo och enbart röster från Igbo-folket kommer inte att räcka till för att vinna valet.

Som brukligt söder om Sahara faller mångas röster till någon inom den egna etniska gruppen och även om Igbo är den tredje största etniska gruppen i landet kommer Peter Obi att behöva vinna röster utanför sin egen etniska grupp.

På lördag får vi veta om statens stöld av medborgarnas pengar är tillräckligt för att skaka om i valurnorna eller om det istället förlamar medborgarna från att våga sig på förändring.

Kenya

Vad som till en början antogs vara ett fall av den moderna postcovid-åkomman "plötslig död" har utvecklats sig till ett mordfall med oklara motiv och kanske än mer oklart utförande. Förra veckan klev 46-åriga Lilian Waithera ut från sitt jobb på Kaunda Street, Nairobi, tillsammans med  sin kollega Damaris Achieng. De två kvinnorna lämnade sin arbetsplats på National Hospital Insurance Fund, där Lillian Waithera hade hållit en tjänst sedan femton år tillbaka, någon minut innan halv sex på eftermiddagen.

De två hade knappt hunnit ut på gatan och påbörjat sin promenad på stadens gator innan Lillan plötsligt höll sig för bröstet och bad sin kollega Damaris att ringa efter en ambulans. Sedan föll Lillian till marken blödandes ur mun och näsa. När ambulansen anlände tjugoåtta minuter senare var allt de kunde göra att konstatera att Lillian var död.

Då man bedömde att inget fanns att göra och att det var ett plötsligt hjärtstopp utfördes inga närmare undersökningar av varken kroppen eller platsen där och då.

Först vid obduktionen av Lillian kropp upptäcktes en kula begravd i en av hennes lungor. Detta framkallade en mer noggrann undersökning som visade att kulan hade träffat Lillian i en brant vinkel ovanifrån.

Nu påbörjade polisen en utredning som genererade den vanliga mediabilden till allmänheten.

Lillian hade inga ovänner, hon var omtyckt på sin arbetsplats et cetera. Hennes man lät berätta att Lillian inte hade några hemligheter.

Med det tystnade medias bevakning av fallet. Antingen hade Lillian beskjutits från en av de två högre byggnader inom synhåll på Kaunda Street eller hade kanske ett vårdslöst hanterande av skjutvapen i närområdet orsakat en kula på rymmen som slutligen avstannat sin resa i fru Waithera? Det hela var helt klart något av ett mysterium men för journalisterna fanns det inte mer att gå på och polisutredningen förväntades inte resultera i några egentliga svar.

En vecka efter mordet överraskas vi plötsligt med ett gripande av en misstänkt gärningsman. Polisen meddelade i torsdags att man gripit en Julius Kimani Mwangi misstänkt för mordet på Lilian Waithera. I övrigt har man varit tyst om detaljer från utredningen. I stället för ytterligare en komplicerad utredning som får självdö i högen av outredda brott kanske vi står inför en upplösning av ett märkligt mord på Nairobis gator.

Vem ligger bakom och varför? Spekulationerna rör sig från korruption som gått snett till att Lillians make kanske ändå hade hittat någon hemlighet. Det återstår fortfarande att se vad som ledde fram till detta något ovanliga mordfall.

Västafrika

Minst 51 soldater dödades i ett bakhåll i norra Burkina Faso på fredagen. Attacken kom två dagar innan Frankrikes slutgiltiga tillbakadragande av sin trupp i landet. Bakhållet skedde i ett område i provinsen Oudalan som gränsar till Mali, varifrån terrorgrupperna som opererar i Burkina Faso stammar, som ett resultat av Tuareg-upproret där 2012.

Den burkiniska armén har inte lämnat några kommentarer om vilken terrorgrupp som stod bakom bakhållet men låter meddela att man i kontraattacker har dödat 60 terrorister i flyganfall. Med anledning av att Frankrike har tvingats lämna såväl Mali som Burkina Faso riktar man nu in sig på en ny militär strategi för Västafrika. Frankrikes försvarsminister Sebastien Lecornu har besökt Elfenbenskusten för att erbjuda ett utökat samarbete inkluderande såväl militär träning som militärmateriel.

Då Burkina Faso och Mali inte längre ser nyttan i västs militära inblandning står och faller Frankrikes intressen i regionen med att knyta närmare band med länder som Niger, Benin och Elfenbenskusten. Frankrike har börjat att kratta vägen för mer inblandning i dessa länder genom att berömma dem för deras intresse av att stärka sina militära förmågor i takt med att jihadist-hotet har ökat.

Väst tappar allt mer av inflytande i Västafrika och de junta-styrda Mali och Burkina Faso har, medan de alltjämt förnekar närvaron av ryska legosoldater, uttalat att de skulle välkomna hjälp från Ryssland.

Nu eskalerar dessutom situationen i Västafrika på ett sätt som ingen som ingen på förväg hade förväntat sig. Benin trodde sig vara relativt skyddade och koncentrerade sig på att öka sina säkerhetsstyrkor i norra delen av landet, den som som gränsar till Burkina Faso. Men efter att ha drabbats av en snabb eskalering av terroristattacker har staterna med havskust nu fått se en ny taktik från jihadisterna. Plötsligt är det kustområdena som blivit vägen in i länder som Benin, Elfenbenskusten och Togo.

Benin drabbades under andra halvåret av 25 terroristattacker jämfört med 2 samma period 2021.

Benins president Patrice Talon säger att man under 2022 ökade sina militära utgifter med motsvarande drygt 1,3 miljarder kronor. Dessa pengar har gått till rekrytering av soldater, fortifiering av baser och uppgradering av militärt materiel. Då juntorna i Burkina Faso och Mali har tröttnat på sina allierade i väst ser kustbandet i Västafrika ut att bli västs och i första hand Frankrikes nya ankare i regionen.

Situationen i Burkina Faso blir allt mer högexplosiv med en militärregim som allt mer ser ut att försöka eliminera konkurrensen om makten. Regimen i Burkina Faso har gett Frankrike en månads respit, sedan skall deras soldater ha lämnat landet. Det har sedan den nya juntan tog makten i september ifjol blivit ökad friktion mellan Burkina Faso och Frankrike. Frankrike hävdar att militärjuntan anlitar Wagnergruppen för legosoldatstjänster och har vägrat att arbeta sida vid sida med dessa. Samtidigt har den egna militären i landet precis fritagit 62 kvinnor och fyra spädbarn som tagits som gisslan av jihadister.

https://twitter.com/PetrVTuma/status/1615094675182080000

Det är möjligt att man med denna framgång anser sig ha tillräcklig militär styrka för att ta sig an de problem landet står mitt uppe i med en stor del av landets norra delar helt kontrollerade av islamistiska terrororganisationer som al-Quaeda och Islamiska Staten. Situationen i norra Burkina Faso är snarast att likna vid en fullskalig invasion. Man beräknar att cirka 40 procent av landet inte är under statens kontroll.

Delar av landet är under blockad av jihadisterna som hindrar transporter och samhällstjänster att nå regionerna. Att internationella styrkor fortsatt misslyckas med att leverera säkerhet i landet gör en militär förstärkning i form av ryska legosoldater begriplig.

Burkina Faso krävde i december att FN:s Barbara Manzi skulle lämna landet och förklarade henne persona non grata. Två veckor senare, i början av januari i år, meddelande regeringens talesman Jean-Emmanuel Ouedraogo att Frankrikes ambassadör Luc Hallade hade uppmanats att lämna landet.

Frankrike har svarat med att höja ett varningens finger över att den franska militära frånvaron kan riskera att de islamistiska terrorgrupperna tar tillfället i akt och flyttar fram sina positioner. Det är dock svårt att se att fyrahundra franska soldater skulle göra någon skillnad för landets säkerhet framgent då ingen skillnad har kunnat skönjas till dags dato.

https://twitter.com/matinyarare/status/1617414368001499137

Schismen mellan de två länderna startade redan samtidigt som Ibrahim Traore tog makten från den tidigare presidenten och tillika kuppmakaren Paul-Henri Sandaogo Damiba. Traore beskyllde fransk trupp för att skydda Damiba samt att Damiba planerade en motkupp med hjälp av fransk trupp. Detta förnekades naturligtvis av Frankrike.

De nu befriade kvinnorna togs till gisslan för drygt en vecka sedan och var ett trendbrott i Burkina Faso. Det har tidigare varit relativt säkert för kvinnor i landet att röra sig fritt. Det har som regel varit män som tagits som gisslan av terroristerna. De kvinnor som tidigare tillfångatagits har varit enstaka isolerade företeelser men det vi nu har fått se i form av ett tillslag där man tar dussintals kvinnor som gisslan i en direkt attack mot en by kan vara en ny taktik från jihadisterna. Ett mönster vi känner väl till från länder som exempelvis Nigeria. President Traore sade i ett uttalande att terroristerna nu vet att militären kommer att agera beslutsamt att de kommer att istället ge sig på de mest utsatta, kvinnor och barn.

Ett par kvinnor lyckades fly till fots från sin fångenskap redan vid ankomsten till platsen där de lämnades av och samlades ihop. De tog sig genom sten, buskar och törnen sig fram till sin hemby och har uppenbarligen lyckats lämna tillräcklig information för att militären snabbt kunnat agera och slå till mot platsen där deras medsystrar hölls fångna.
Ej ännu bekräftade uppgifter om flera hämndattacker från islamistiska terrorgrupper efter fritagandet av gisslan är i omlopp men det återstår att se vad som hänt och kommer att hände i kölvattnet av den aktuella händelsen.

https://twitter.com/jcokechukwu/status/1617147857819111425

Senegal

Det allmänna omdömet om Senegal är att det är ett politiskt stabilt trots en omvärld i ständig oro. Den relativa stabiliteten har inte minst tillskrivits landets president sedan 2012, Macky Sall.

Macky Sall har varit i politikens tjänst sedan 1980-talet och har tjänstgjort som minister, premiärminister och de senaste snart tretton åren som president. Under sin tid i politiken har han formats till en mycket erfaren och slipad statsman. Han har förhållit sig neutral i Ryssland-Ukraina-kriget med vetskapen om att det är alltför riskabelt och osäkert att luta sig enbart mot väst. Sall har också utan att tveka stått upp för sitt eget lands kultur och moral mot USAs ex-president Barack Obama som försökte övertala Macky Sall att ta bort Senegals lagar mot homosexualitet.  Så sent som 2016 sade Sall att "Never, under my authority, will homosexuality be legalized in the Senegalese lands."

https://twitter.com/Macky_Sall/status/1617158828629311490

Macky Sall är alltså en politiker som inte böjer sig för vinden. Vilket naturligtvis är en förklaring till att han sitter kvar till synes säkert på sin position.

En man som Macky Sall släpper inte sin hand om makten hur som helst. Definitivt inte frivilligt.

Ett sätt att göra det svårare för oppositionen att få en verklig chans till att komma över den åtråvärda makten är att fälla dem med juridiska processer.

Att tysta deras röster utan våld.

En relativt ovanlig inställning till politiskt motstånd i Västafrika.

Senast i raden av oppositionsledare att råka ut för detta är Ousmane Sonko som kom på en tredjeplats i presidentvalet 2019 och sedan dess har haft en stadigt ökad popularitet. Under 2022 blev han vald till borgmästare i Ziguinchor och ingen kunde undgå att se Sonko som en utmanare till den sittande presidenten.

https://twitter.com/_____Nguri/status/1617313091460689922

Sonko som efter sin magisterexamen i juridik arbetade som skatteinspektör har tidigare fått känna på hur illa det kan gå om man ger sig på elitens förmåner. 2016 agerade han visselblåsare när han upptäckte hur ett upplägg, med vad vi i dagligt tal skulle kalla skalbolag, hjälpte den senegalesiska toppen att skattebefria sina inkomster via kanadensiska bolag i Senegal. Sonko befriades från sin anställning som resultat av sitt avslöjande.

Nu ser det dock ut som att de ungas röst i Senegal kom för nära makten på fel väg. I dagarna blev det klart att Ousmane Sonko åtalas för bland annat våldtäkt och dödshot.

Om det är sant eller inte kommer vi med största sannolikhet aldrig att få veta. Kanske gick Sonko till den där massösen och kanske våldtog han henne och sedan hotade henne till livet om hon inte höll tyst om det inträffade. Kanske inte.

Vad vi kan vara ganska säkra på däremot är att han kommer att fällas och dömas.

Efter det kommer Ousmane Sonko inte längre vara ett politiskt hot och Senegal kommer att fortsätta att vara politiskt stabilt i en omvärld av oro i det allmänna omdömet.

https://twitter.com/mamadoulaye/status/1617347632300687361

Kenya

Härförleden fick jag en fråga från en läsare om varför jag inte skriver mer om Somalia? Det är en känslig fråga. Särskilt då jag gång efter annan med något dåligt samvete ännu en gång undvikit att nämna något om den senaste utvecklingen i Somalia. Eller det kanske är just det. Det är ingen utveckling i Somalia. Det finns alltid en mängd senaste händelser i Somalia, aldrig någon senaste utveckling.

Etniska grupper och gränsers flyttande genom åren leder till en aldrig sinande ström av konflikter som aldrig kommer lösas. Den östra och norra delen av Kenya är ett sådant exempel. En bit torr och tråkig mark som är befolkat av somalier och just nu är en del av dessa somalier delar av den somaliska grenen av al Shabaab. Dessa jihadister har ett brinnande hat mot Kenya sedan Kenya har varit Somalia behjälpliga med att försöka utrota denna mänskliga varböld och fortsätter därför sitt lågintensiva krig mot Kenya på kenyansk mark.

https://twitter.com/Ikoofiro/status/1616286436386344960

I Garissa har islamisterna under de senaste veckorna utsatt bilar, bussar och lastbilar för granatattacker som dödat flera kenyaner. Som svar på detta utförde kenyansk militär en attack som slog ut och dödade tio al Shabaab-terrorister.  Nu väntar alla på vad motdraget blir i detta ändlösa elände till konflikt. Kommer de somaliska terroristerna att enligt känd modell att försöka spränga något borgmästarkontor eller har man fortfarande styrkan att iscensätta en massaker i något köpcentrum i Nairobi?

https://twitter.com/GroundHawkKE/status/1616705385582190597

https://twitter.com/CTP_Kenya/status/1617410231742648320

Låt oss avsluta med att hylla en fallen entreprenör.  Den nionde januari avled spritpampen Francis Kiambi, eller Francis Kiambi Matanka Kiriiro, i sitt hem endast två veckor innan sin femtionde födelsedag.

Hur  tidigt Francis Kiambi än mötte sitt öde var han stor i livet. Redan under sin studietid startade hans affärsmannaskap då han helt enkelt slog upp en liten butik på campus. Samtidigt som han studerade agrikultur på University of Nairobi startade alltså hans entreprenörsbana parallellt med studierna genom försäljning av snabbmat, läsk och juice.

Francis kommer att bli ihågkommen för att han var en företagsledare som folket älskade. Som alla framgångsrika företagsledare i Kenya måste de också bli en del av politiken. Det är två delar av samma liv och närmast en självklarhet bevakar man sina intressen på alla dess arenor här.

https://twitter.com/KindikiKithure/status/1615810014974775321

Patiala Distillers Kenya i Nairobi är kända för sina produkter Konyagi, Blue Ice Vodka, Gold Medal Brandy, Best Classic Gin, och Diamond Ice samt att de lyckades få ensamrätt som återförsäljare av en del importerade drycker som det danska ölet Faxe. Hans intresse för agrikultur gjorde honom dessutom till en framgångsrik producent av dirra (sorghum) och vattenmeloner och till och med import av timmer fanns med bland hans affärsintressen.

I takt med ökad rikedom från sitt kenyanska alkoholimperium ökade också Francis välgörenhetsarbete och det rörde sig verkligen från stort till smått. Francis Kiambi kunde betala studieavgifter till fattiga men lovande ungdomar samtidigt som han sköt till stora summor pengar till politiska kampanjer och partier. Han lyckades aldrig vinna något av de lokala val han själv ställde upp i men betraktades som något av en kungamakare i kulisserna. Hur mycket av det som är sanning eller skröna kan få dö med Francis Kiambi själv.

Hans mest underhållande strider och slag stod alltid mot skattmasen. Kenya Revenue Authority (KRA) har gjort vad de har kunnat för att få Francis fälld för något av den uppsjö av skattebrott man genom åren anklagat han och hans företag för. Det har alltid varit Francis som vunnit striderna.

2021 stegade en mindre armé av tjänstemän in på fabriken i Nairobi och stoppade produktionen för att utföra en utredning på plats. Man menade att fabriken hade förfalskat tullstämplar och använt dessa för att undvika skatt.

Francis gick till domstol och vann en jordskredsseger. KRA fick på pälsen av domare James Makau som konstaterade att KRA:s agerande var en travesti på rättvisa och att fabriken genast skulle få fortsätta produktionen efter KRA:s obefogade tillslag. Domstolen sade rent ut att KRA skulle hålla sig borta från företagets mark.

Så låt oss sörja bortgången av  Francis Kiambi, en typ av människa och entreprenör som världen behöver fler av. Inte färre.

I mitt kära Kisumu utmärktes julförberedelserna av fullständigt trafikkaos. Att resa med bil eller bus mellan Kisumu och Nairobi är ett äventyr och en utmaning i sig själv i vanliga fall. Det är sju åtta timmar av hjärtat i halsgropen, apor på vägen och förare i total avsaknad av konsekvenstänkande. Hastighetsbegränsningen på åttio kilometer i timmen på motorvägen avhjälper inte den ständigt närvarande känslan av att det går alldeles för fort.

Men 24 december ville alla med tillgång till en bil ta sig från Kisumu för att fira julen 25 december i huvudstaden. Med ett ej ännu färdigbyggt motorvägsprojekt som redan till vardags skapar köer och kaos var det som gjort för en trafikpropp av historiska mått. Vissa trafikanter satt fast vid påfarterna till motorvägen i över tolv timmar.

https://twitter.com/ItsEtyang/status/1606358919592411144

https://twitter.com/KisuuleSulaiman/status/1606508311767031808

Vid påfarten vid River Nyando bridge försökte flera bilister ta sig runt köbildningen genom att svänga ut vid sidan om påfarten, vilket endast ledde till att bilarna fastnade i den djupa lervällingen. Men här i det som förr kallades Karivondo låter man aldrig en affärsmöjlighet glida en ur händerna snart samlades unga män med rep och allehanda hjälpmedel för att hjälpa bilar som fastnat att komma loss. Mot en avgift naturligtvis.

Snart nog hade gatuförsäljarna lämnat centrala Kisumu för att prova sin lycka på motorvägen istället. Enligt rykten skall försäljningen av tilltugg och dryck passerat alla tidigare kända och okända rekord.

Rwanda/Demokratiska republiken Kongo

En läckt FN-rapport som förväntas presenteras i dagarna skall enligt uppgift innehålla ”betydande  bevis” på att Rwanda har gett sitt militära stöd till rebellorganisationen M23. Rwanda som hittills hårdnackat nekat till inblandning och samarbete med M23 sedan länge misstänkts stödja rebellgruppen med materiel, stridande trupp och möjlighet att gömma sig i säkerhet i Rwanda.

https://twitter.com/RGakwerere/status/1608745381327929345

Efter att M23 tog till reträtten 2013 utgick de styrande i Demokratiska republiken Kongo (DRK) att rebellgruppen var slagen för gott. Rebellerna i M23 drog sig tillbaka till ett område där Uganda, Rwanda och DRK:s gränser möts i fuktig skog mellan gamla vulkanberg. De flesta trodde att rebellerna skulle dö av köld och aldrig mer ställa till problem.

Föga anade då styret i DRK att såväl Uganda som Rwanda skulle se möjligheterna till att använda M23 för sina egna intressen. Nu är de tillbaka och har under hösten intagit stora områden.

Det återstår att se vad FN-rapporten innehåller. Det finns en möjlighet att rapporten är en produkt skapad för att FN skall finna orsaker tillräckliga för att fortsätta hålla sig kvar i landet. Mot befolkningens uttalade vilja.

https://twitter.com/kivunews24/status/1605874127994294273

Eritrea/Somalia

Två av de mest politiskt "krångliga" länderna i Östafrika, Eritrea och Somalia, bjuder på ytterligare märkligheter. Plötsligt har femtusen försvunna somaliska män återfunnits i Eritrea. Femtusen män som försvann under tidigare presidenten Mohamed Abdullahi Farmaajos styre efter en rekryteringskampanj av den somaliska regeringen.

Officiellt sökte man män som ville arbeta i Qatar men sedan försvann männen spårlöst. Efter en tid började anhöriga till männen att höra av sig till regeringen.  Deras söner och män hade lyckats ge livstecken ifrån sig. Från Eritrea. Där de tjänstgjort i den Eritrianska krigsmakten.

När den sittande Somaliska presidenten Hassan Sheikh Mohamud kom till makten kunde den nya regeringen låta meddela att femtusen försvunna män var "återfunna" i Eritrea och att dessa nu skulle tas hem till Somalia. Nu när de ändå har fått en gedigen militär träning är det inte hem till sina familjer och hembyar de återvänder. Dessa återfunna män skall nu genast sättas in i den offensiv mot terroristorganisationen al Shabaab som intensifierades tidigare under 2022.

Somalias tidigare chef för landets underrättelse- och säkerhetstjänst, Abdisalam Guled, vädjar till regeringen att om man nu inte vet hur många män det handlar om som den tidigare regeringen skickade till Eritrea, räkna hur många man får hem och i vilket fysiskt tillstånd de befinner sig. Regeringen har inte svarat på denna vädjan ännu.

Såväl Somalia som Eritrea nekar till uppgifterna i en FN-rapport att somaliska soldater skall ha varit i strid för Eritreas räkning i Etiopien. Dessa skall ha varit en del av den eritreanska militära insatsen i Tigray-regionen i Etiopien där inbördeskrig har rasat under två år fram till nyligen. Dessa män som blivit soldater under falska förespeglingar om välbetalda arbeten i Qatar skall strida mot välmotiverade terrorister i al Shabaab kan i värsta fall resultera i att många av dem helt enkelt byter sida.

Nigeria

Nigeria införde för drygt ett år sedan eNaira, landets nya digitala valuta. Efter ett första år där intresset minst sagt varit svalt bland de skeptiska nigerianerna har därför landets regering via sin centralbank infört begränsningar i hur mycket kontanter man kan ta ut i banker och automater.

Digitala valutor har under de senaste två åren varit ett het ämne bland centralbanker och regeringar världen över. Fördelen, för utställaren, med digitala valutor styrda av riksbanker är att regeringar snabbt kan besluta om restriktioner i hur medborgarna använder sina redan skattade besparingar för att styra konsumtionsmönster. Kina som är ett föregångsland på området har blivit en förebild för många regeringar i såväl väst som Afrika.

Att Nigeria är ett av de länder som var först ut att införa sin digitala valuta på bred front får sägas vara aningen oväntat och minst sagt riskabelt. I ett land där minst 36 procent av befolkningen saknar bankkonton och en stor andel av medborgarna framlever sina liv som nomadiska herdar sker all handel vara mot vara eller i kontanter. Med de nuvarande begränsningarna i kontanthantering har landets valuta börjat sjunka i värde. Regeringen har därför lättat något på begränsningarna men utan synbart resultat.

Risken för Nigerias regering är att landet dollariseras då landets egen valuta begränsar inrikeshandeln och den digitala valutan anses suspekt.

Att bara runt trehundratusen av 252 miljoner invånare har en aktiv kallad digital plånbok visar med tydlighet att misstänksamheten mot landets digitala valuta är stor. Denna misstänksamhet skall ses ur perspektivet att befolkningen i Nigeria är aktuellt medvetna om regeringens behov av att styra dem.

När Twitter raderade en tweet från president Muhammadu Buhari svarade Nigeria med att stänga ned åtkomsten till Twitter i sju månader. Att stänga ned möjligheterna till att dela och ta del av information är en afrikansk paradgren. Enligt Surfshark, som erbjuder tjänster som VPN med mera, har 32 afrikanska stater vid något tillfälle begränsat möjligheten till åtkomst av digital information sedan 2015.

I det mer teknik- och demokratinaiva Europa lär utrullningen av nationella digitala valutor bli enklare. Trots, eller tack vare att exempelvis Bank of Englands utredning av nationell digital valuta särskilt påpekar styrkan i densamma då regeringar kan hindra människor från fria inköpsval, skall jag låta vara osagt.

Dock bjuder jag på en prognos. När den svenska e-valutan införs kommer det också att vara inträdet till Euro för Sverige och det lär ske senast 2024/25.

På en konferens med andra afrikanska statsledare talade Nigers president Mohamed Bazoum bland annat med Italiens dito Sergio Mattarella och vädjade till Europa att sätta stopp för det stora mottagandet av afrikanska immigranter. President Bazoum vill att europeiska stater skall införa uttalade kvoter för hur många afrikanska immigranter som varje stat kan tillåta och att dessa kvoter skall avgöras enbart av behovet av arbetskraft.

Nigers geografiska position gör det till ett genomgångsland för hundratusentals afrikaner på väg mot Nordafrika och dess hamnstäder för vidare transit mot i huvudsak Italien och Spanien. President Bazoum påpekar att strömmarna av afrikaner mot Europa för med sig stora problem i form av trafficking och att dessa problem kan stävjas med uttalade kvoter baserade på arbetskraftsbehov.

"Tanken att europeiska investeringar i Afrika skulle vara nog för att få ekonomisk utveckling och hindra ekonomiska flyktingar från att lämna sina hemländer är orealistiskt" sade president Bazoum bland annat. "Afrikas utveckling är något betydligt mer komplext" menade Bazoum. Ett annat problem för Bazoum och andra Afrikanska ledare är att de som lämnar deras länder för att söka sin utkomst i Europa oftast är de som är nödvändiga att ha kvar i byarna och städerna i sina hemländer för att det skall finnas några som helst möjligheter till ekonomisk utveckling i Afrika. Det vill säga unga starka män.

https://twitter.com/mohamedbazoum/status/1599891332771610624

För president Bazoum och för Niger och många andra afrikanska länder är det ett rop på hjälp till Europa att immigrationen från Afrika till Europa skall ha måste vara arbetskraftsrelaterad.

Sydafrika

President Cyril Ramaphosa i Sydafrika har hamnat i blåsväder. Sedan polisen fick in uppgifter om att Ramaphosa förlorat stora summor oredovisade pengar på sin farm har en utredning lett fram till den senaste i raden av landets korruptionsskandaler.

Cyril Ramaphosa avsatte sin företrädare Jacob Zuma med löfte om att städa upp korruptionen i landet. Det bör med största sannolikhet tolkas som att Ramaphosa ville ta över utkomsten från korruptionen från sin företrädare.

För Ramaphosa kommer korruptionsanklagelserna olägligt i kalendern då African National Congress (ANC) om några få veckor skall utse partiets kandidat inför det kommande valet 2024.

Affären startade när Sydafrikas tidigare spionchef Arthur Fraser i juni tidigare i år klev in på en polisstation med en anklagelse om korruption och pengatvätt och att president Ramaphosa skall ha försökt att dölja detta genom att inte anmäla att han blivit bestulen på en stor mängd kontanter i olika utländska valutor.

I en redogörelse till polisen berättade Fraser om hur presidentens farm, Phala Phala viltfarm, blivit plundrad av tjuvar vilka kom över kontanter motsvarande ett värde av minst fyrtio miljoner kronor. Vissa uppgifter gör gällande att summan kan motsvara det dubbla av det uppgivna värdet. Polisen startade en utredning för att försöka klargöra varför Presidenten hade stora summor kontanter på sin farm och om dessa var redovisade eller icke. Inbrottet skall ha skett redan 2020 men alltså inte kommit till kännedom innan juni i år.

President Ramaphosa själv hävdar att han var bortrest under tiden för inbrottet och att han anmält händelsen när den väl kom till hans kännedom och att mängden kontanter som försvunnit närmast är att betrakta som försumbara och har sitt ursprung i farmens dagliga affärsverksamhet, viltjakt.

Frasers anmälan innehåller film och foton från övervakningskameror och detaljerade uppgifter om tjuvarna ifråga som enligt uppgifterna skall ha spenderat stora summor pengar på bland annat nya dyra bilar. I kölvattnat på polisutredningen har oppositionspartiet African Transformation Movement (ATM) motionerat i parlamentet om att starta en Sketion 89-utfrågning. Sektion 89 är en process under vilken man kan anklaga och utreda en sittande president om det framkommer bevis på oegentligheter.

https://twitter.com/MDNnewss/status/1602241147061116929

Jacob Zumas ex-hustru Nkosazana Dlamini-Zuma, som förlorade maktkampen om presidentskapet till Ramaphosa 2017, och ett par ministrar har officiellt gått ut och föreslagit att presidenten bör kliva åt sidan efter vad som framkommit i vad media i Sydafrika har döpt till ”Farmgate”. Turistminister Lindiwe Sisulu som utmanar Cyril Ramaphosa och kampanjar mot denne internt i ANC kräver Ramaphosas avgång.

En talesperson för presidenten sa i ett uttalande att presidenten inte har för avsikt att avgå eller att kliva åt sidan med anledning av en ”felaktig anklagelse”. Presidenten kommer således att fortsätta sin kampanj för en ny presidentperiod.

Frågan är om väljarnas bristande tålamod med en president som profilerat sig som en kraft mot mygel och korruption efter ett decennium av Zumas mygel och korruption är tillräckligt för att skaka ANC? Eller har partiet genomsyrat systemet med tillräckligt mycket mygel och korruption för att sitta säkert?

https://twitter.com/Gentlements/status/1601637399054143488

Kenya/Demokratiska republiken Kongo

Kenyas tidigare president Uhuru Kenyatta blev upprörd och uttryckte att mötesdeltagarna uppvisade bristande respekt för hans makt under fredsmötet i Nairobi i måndags. Kenyatta har blivit utsedd av East African Community (EAC) till ledare för de fredsamtal mellan representanter för Demokratiska republiken Kongos regering, de starkaste rebellgrupperna, överlevare och civilsamhälle. Samtalen som har till syfte att få till ett eldupphör efter de senaste månadernas eskalerande militära våld i DR Kongo.

Det är inte bara de interna aktörerna som har intresse av att det råder åtminstone grundläggande ordning i landet. Även grannländer och omvärld vill se att det är ”business as usual” i landet med ofattbart stora mineraltillgångar med möjlighet att berika alla som har ett finger med i spelet.

Det officiella avslutandet av fredsmötet i Nairobi skulle krönas av ett tal av den tidigare kenyanske presidenten. Talet fick dock skjutas upp i sista stund. Flera representanter för de deltagande rebellgrupperna reste sig helt sonika och lämnade de avslutande förhandlingarna med hänvisning till uteblivna utlovade traktamenten.

Man kan se detta som ett försök att sätta käppar i hjulet för fredsprocessen men det kan också vara så enkelt att man behöver de utlovade traktamentena för att ha råd att betala sina hotellnotor i Kenyas huvudstad.

Uhuru Kenyatta var inte road av tilltaget och den bristande respekten för hans person. Kenyatta påpekade att han personligen varit delaktig i att äska medel för samtliga utgifter för mötet och lovade att han omedelbart skulle söka klarhet i vad som låg bakom de uteblivna utbetalningarna.

Kenyatta tillade också att de delegater som lämnat mötet kanske inte förstod att han fortfarande är en mäktig person som har delegaternas ledares öra och uppmärksamhet och att han därför bör visas rättmätig respekt.

Demokratiska republiken Kongos aktuella situation verkar dock inte ha påverkats nämnvärt av fredsförhandlingarna i Nairobi.

Enligt en läckt rapport från den ugandiska regeringen beräknas 500 dödsfall till slutet av april 2023. Om prognosen visar sig stämma kommer detta att utvecklas till det tredje största Ebola-utbrottet sedan sjukdomen upptäcktes första gången 1976.

Men de senaste siffrorna tyder på att utbrottet kan ha rasat ut – för den här gången.

Vid nedtecknandet av dessa rader är dödsfallen uppe i 53 och bekräftade smittade 135 sedan 20 september.

https://twitter.com/ebola_cases/status/1594468726795108358

När det nuvarande Ebola-utbrottet bröt ut i Uganda tidigare under hösten räknade nog de flesta av oss som följer utvecklingen i Afrika att situationen skulle vara under kontroll inom någon vecka. De första fallen kom från en familj i byn Madudu. En by med cirka 480 hushåll och familjen sattes i den rutinmässiga 21-dagars karantänen omedelbart efter att det var klart att man återigen hade med Ebola att göra.

Fred Balungu och hans familj klarade sig och tillfrisknade men när karantänen var över hade hans grannar börjat insjukna och dö. Balungu berättar i en intervju för Deutsche Welle hur han brottas med känslorna inför det faktum att han kan vara orsaken till sina grannars öde.  Ingen vet huruvida det är Balungu eller någon annan som har spridit smittan i byn. Den stam av viruset som har identifierats i det aktuella utbrottet i Ugande stammar från Sudan och anses vara ett virus som sprider sig relativt långsamt.

Isoleringen av Madudu fick inte stopp på spridningen och president Museveni pekade på att flera insjuknade bröt sin isolering för att ta sig till traditionella häxdoktorer i andra byar för att bli behandlade mot förtrollningen de trodde sig ha drabbats av. De tradinionella helarna är mer tillgängliga och billigare att anlita än modern sjukvård vilket tros ha bidragit till smittspridningen.

Om en ambulans tillkallas tar det som regel flera timmar innan den dyker upp och ambulanspersonalen kräver kontant betalning på plats för att ta med sig patienten eller att påbörja behandlingen. De traditionella helarna tar sig an fallet genast i utbyte mot en get eller ett fjäderfä.

Det senaste Ebola-utbrottet är det femte i Uganda sedan år 2000 och senast just den här stammen av viruset gjorde sig påmint i Uganda var för tio år sedan, 2012. Till dags dato har smitta påträffats i åtta regioner i Uganda. Två regioner har nu stängts ner i lockdowns vilket leder till brist på såväl mat som andra nödvändiga varor.

Ett problem som kan komma att göra nya lockdowns verkningslösa är det faktum att Uganda hade världens längsta nedstägningar av skolor på grund av Covid-19. I två år var samtliga skolor stängda och när Covid-19 inte drabbade befolkningen till närmelsevis lika hårt som andra sjukdomar, som malaria exempelvis, riskerar man att människor försöker komma runt konsekvenserna av nedstägningarna.

Sudan-stammen av viruset skiljer sig på flera sätt från Zaire-stammen vilket har försvårat förebyggande åtgärder och försenat diagnoser. De två virusen har endast 55% genetisk likhet och vaccinen mot Zaire-stammen av viruset kan därför inte antas skydda mot Sudan-stammen. Dessutomskiljer sig förloppen i insjuknande åt. Generellt kan man beskriva insjuknandet vid smitta av Zaire-stammen med förlorad kroppsstyrka och muskelstelhet sedan feber. Vid smitta av Sudan-stammen av virusen liknar insjuknandet mer insjuknandet vid malariasmitta, feber och utmattning.

De liknande symptomen vid malaria smitta som vid insjuknande av den aktuella Ebola-smittan misstänks ha förvärrat det nuvarande utbrottet. Dels väntar insjuknade personer i vissa fall flera dagar innan de söker vård, dels bedömde sjukhuspersonalen som tog emot de första fallen från  Madudu patienterna som smittade av malaria. Detta ledde till att sjukhuspersonalen inte använde korrekt skyddsutrustning, vilken det för övrigt råder brist på, och därför också smittades och i den första vågen av döda ingick det arbetslag på sjukhuset som tog emot de första svårt insjuknade patienterna.

Nu har Uganda rapporterat det första fallet av Ebola i en region utanför de centrala regionerna. Det är i Jinja i östra Uganda fallet har påträffats och nu riskerar smittan att sprida sig utanför Ugandas gränser till de grannländer som har en regelbunden kontakt och ström av människor som passerar gränserna varje dag.

Ugandas grannar Rwanda, Kenya, Sydsudan och Tanzania har redan en ökad försiktighet och beredskap vid sina gränser mot Uganda. I Kenya har man utlyst hög beredskap i de tjugo regioner som beräknas vara i störst risk att få in smittan. Tanzania påbörjade förberedelser i form av specialutbildad sjukvårdspersonal och särskildt upprättade infektionskliniker för att stå redo, redan efter att första dödsfallet av Ebola i Uganda rapporterades i september, om smittan sprids över gränsen.

https://twitter.com/BNOFeed/status/1594458024978137088

Demokratiska republiken Kongo

Rebellgruppen M23 startade en offensiv 20 oktober som i sin styrka ser ut att ha, åtminstone tillfälligt, fått ner regeringsstyrkorna på knä. Under förra veckanavtog de intensiva framryckningarna från M23 och regeringen fick ett ypperligt tillfälle att positionera sig för att slå tillbaka. Istället har M23 åter upptagit offensiven med styrka.

Det är på ett antal platser runt om i provinsen North-Kivu i östra Kongo som M23 går fram, vilket har orsakat panik hos civilbefolkningen. Stora mängder flyktingar packar sina få ägodelar och ger sig till fots av mot lugnare platser att söka skydd i.

Kenyas före detta president Uhuru Kenyatta är i Kongo för att försöka få parterna att sluta fred och sade i ett tal under sitt besök att Kongo inte skulle låta utländska intressen påverka deras inre angelägenheter. Detta samtidigt som ytterligare soldater från Kenyas armé flögs in i landet för att hjälpa till att stabilisera situationen i landet. Om Kenyatta menade sin egen och övriga östafrikas inblandning eller om det var en känga riktad mot Rwanda som av Kongo fortsatt anklagas för att stötta de Tutsi-ledda M23-rebellerna skall låtas vara osagt.

FN verkar mer eller mindre helt ha spelat ut sin roll i landet. FN:s fredsbevarande operation Monusco med en årlig budget på 15 miljarder kronor kan närmast ses som ett fullständigt misslyckande som mycket väl kan ha förvärrat situationen i landet snarare än skapat någon som helst nytta.

Samtidigt som Kongos regeringsstyrkor försöker jaga fram rebellerna med artellerield fylls gatorna i östra Kongo av flyende människor med lite ägodelar och ständigt minskat hopp om fred.

Kenya

För den som tror att de stora telekom-bolagen har växt färdigt kan vända blicken mot det expansiva Afrika. Här utvecklas mobila betalningslösningar för såväl privatpersoner som för företagare som ligger före liknande tjänster i Europa. För tillfället räknas Nigeria och Kenya som de två viktigaste telekom-marknaderna i det sub-sahariska Afrika. Safaricom har 90 procent av den kenyanska marknaden och expanderar nu till den viktiga etiopiska marknaden.

Safaricom Group ser ut att kunna bli inte bara Östafrikas utan hela kontinentens ledande teleoperatör. Om den nya etableringen i Etiopien följer företagsgruppens planer och förhoppningar blir Safaricom svår att slå för konkurrenterna.

https://twitter.com/SafaricomPLC/status/1593974710810935297

Safaricom Groups VD Peter Ndegwa är positiv trots att man fortfarande avvaktar Bank of Ethiopia angående vilka av Safaricoms populära tjänster, som är marknadsledande i Kenya, som kommer att tillåtas att implementeras i Etiopien. De tjänster som dominerar dess konkurrenter i Kenya är M-Pesa, en mobil betalningslösning som påminner om vår Swish men med fler tjänster samt Lipa na Mpesa vilket är en motsvarande lösning för företag.

Fortfarande växer företagets inkomster på samtliga tjänster som man erbjuder i Kenya och om  Bank of Ethiopia ger klartecken finns det stora möjligheter för Safaricom att bli kontinentens telekom-jätte. Kenyas två huvudkonkurrenter på hemmaplan, Airtel och Telkom, kämpar hårt för att försöka öka sina marknadsandelar men har svårt att få vinst i sina kenyanska verksamheter.

Vissa nyheter får en att lyfta ögonbrynen litet extra av förvåning och inse att man ibland missar det uppenbara. November är månaden då Kisumu får trafikljus för första gången. Under mina besök i staden de senaste fem åren har jag inte noterat att det saknas trafikljus. De finns i Nairobi, Mombasa och till och med i Eldoret, men jag har aldrig noterat dess frånvaro här.

Visst är trafiken i Kisumu vild och galen på många sätt, men det finns ett visst flyt genom cirkulationsplatserna (rondell är det cirkelformade mittpartiet där man kan placera obegripligt kostsam offentlig konst) som definitivt saknas exempelvis vid Brommaplan i Stockholm. Trots, eller på grund av, att det finns trafikljus på tre av de sex på- och avfarterna är upplevelsen att närma sig den något av djävulens väntrum och eftersom en cirkulationsplats är menat att vara ett alternativ till trafikljus får man väl anse den till hälften god, till hälften ond, lösning.

Nu 21 år efter att Kisumu uppnådde status av stad i Kenya skall den alltså berikas med trafikljus. Förhoppningen är att man skall minska antalet dödsoffer i trafiken från de drygt 4 000 som dog under 2021. Minst en tredjedel av de som dör i den kenyanska trafiken är dock fotgängare som väljer, låt oss kalla det alternativa övergångsstrategier. Vilt och galet som sagt.

När vi ändå är inne på djävulens väntrum vill jag passa på att presentera en av den senaste tidens märkligare dödsfallsutredningar i Kenya. Det gäller den brittiska medborgaren fru Lutfunisa Khandwalla som dödades av djävulen i augusti 2020.

Lutfunisa var på besök hos sin make och dennes släktingar i Mombasa när hon plötsligt togs av daga av Satans hand under något slags seans utförd av en lokal andlig ledare vid namn Arif Mohamed. Herr Mohamed försökte, enligt uppgift, "hjälpa henne". Han uppges vara en religiös andlig ledare och siare som får uppenbarelser av en icke namngiven profet.

Vid tillfället för hennes tragiska frånfälle reagerade inte de lokala domstolarna på den något egenartade uppgivna dödsorsaken och hon lades i jord redan nästföljande dag.

När hennes bror, Imran Admani, boende i Dar es-Salaam i Tanzania fick beskedet om systerns död låg hon redan i jord och han misstänkte att det fanns mer bakom hennes bortgång än ett plötsligt djävulsk infall från underjorden. Nu efter två års undersökande utfört av broderns egna jurister har domstolen gått med på gräva upp kroppen för en obduktion med inriktning på en toxikologisk undersökning för att klargöra om hon egentligen blev förgiftad.

Precis som Imran Admani anade fult spel bakom sin systers död är det inte sällan man stöter på uppenbara märkligheter vid brottsutredningar kring dödsfall och försvinnanden här under den varma afrikanska solen. För den som läste Morgonpostens rapportering om den pågående dramatiken som omgärdar mordet på den pakistanske journalisten Arshad Sharif noterades säkerligen en del underligheter angående polisens uppgifter om hopblandning av fordon på grund av registreringsnumret.

Nu kan vi lägga till fler märkligheter kring just fordonen. Det efterlysta fordon som polisen utgav sig spana efter har visat sig vara en Mercedes-Benz Sprinter. Detta är en stor skåpbil, omtyckt och ofta använd av fundis (hantverkare) och handlare. Den bil som journalisten Sharif färdades i var dock en Toyota Landcruiser.

Fordonen är inte speciellt lika till utseendet och än mer besvärande för polisens historia blir det onekligen när den vägspärr de hade satt upp för att blockera vägen med var deras egen, just det, Toyota Landcruiser.

Utrymmet för sammanblandning ter sig minimal.

Polisen har nu, dagar efter sina första uppgifter, kryddat sin version av händelsen vid vägspärren med att föraren av bilen skall ha beskjutit poliserna i vägspärren. Det återstår dock att se om ett vapen påträffas under utredningens gång.

Under de första två dygnen som följde på Sharifs död läckte en hel del information ut från inblandade och utredning, även om locket verkar ligga på tills vidare. En ytterligare detalj om den förmodade kidnappningen av ett barn ger helt plötsligt ett annat sken av polisens tidiga påstående om kidnappningen. En kidnappning så allvarlig att man bedömde att man måste beskjuta det fordon som barnet skulle ha kunnat befinna sig i.

Ägaren till den Mercedes-Benz Sprinter som anmäldes försvunnen skall enligt egen uppgift till polisen ha lämnat sin 26-åriga son Dancan sittandes i bilen under tiden han själv gick in i en butik för att inhandla elkablar. När han tio minuter senare kom ut från butiken var bilen, med sonen, försvunnen. Det visade sig att han följt ett infall att åka till sin mor i Kiserian och efter att ha följt telefonens rörelser kunde han gripas för olovlig körning på en bensinmack där han skulle sammanstråla med sin far igen. Det ger onekligen en tanke om att den vägspärr specialstyrkan GSU satte upp hade ett helt annat mål än att hitta ett kidnappat barn.

Sharifs änka Javeria Sadique har uttryckt oro att den grupp utsedd av Pakistans regering för att delta i utredningen kring makens död inte kommer att hjälpa till att hålla utredningen transparent.

Som det första ärendet gällande landets olika polisenheter kan man notera att Kenyas nytillträdde president William Ruto nyligen upplöste Special Service Unit (SSU). I ett uttalande i mitten av oktober uppgav Ruto att det var på hans direkta order som enheten hade upplösts. Som orsak angav han att SSU begick utomrättsliga avrättningar och att han vill få ett slut på att kenyaner dödas och dumpas i floden Yala. Dussintals kroppar från saknade personer återfunnits i floden under det senaste året.

Förkärleken till att skapa en uppsjö av olika paramilitära specialstyrkor inom poliskåren för att stävja den grova och ofta våldsamma kriminaliteten i landet ger ofta ett motsatt resultat. Alla dessa olika specialstyrkor med häftiga namn, exempelvis Flying Squad, som upplöstes och ombildades till Sting Squad Headquarters, och Special Service Unit, som bildades ur upplösta Special Crimes Prevention Unit, representerar snarast en svårkontrollerad poliskår som lämnar sig åt direkt olagliga sidoinkomster minst lika våldsamma som dem de är satta att förhindra.

Afrika i färg, form och mode

Afrika är inte bara en sammelsurium av våldsamheter, död och blod som tyvärr är en realitet och viktigt att berätta om. Afrika är även färg och form och uttryck. Samtidigt som en alltmer välbeställd medelklass växer fram och diasporan i väst växer ökar i dess fotspår marknaden för  de skapande krafterna.

I Sydafrika har modedesignern Thando Ntuli börjat göra sig ett namn efter att ha vunnit priset för unga talanger på South African Fashion Week. Under modeveckan visade Ntuli upp sitt eget märke Munkus kollektion Umama (mamma på zulu) där inspirationen kommer från de olika roller, eller persona, som hennes mamma representerar. Det är en modern och fräck kollektion som samtidigt visar sitt traditionella arv. Kombinationen av färger visar sig i de olika plaggens samspel snarare än i de starka och rika mönster som många i väst kanske spontant förknippar med Afrika.

Uppväxt i Soweto satsar nu den 25-åriga Thando Ntuli på Fashion Weeks i Nigeria och Kenya där hon hoppas kunna sprida sydafrikansk kultur.

För livfulla mönster kombinerade med brittiskt mode sticker just nu märket Lisou ut. Designern Rene Macdonald, ursprungligen från Tanzania men sedan unga år bosatt i England, kombinerar krocken av färger och mönster från Afrika med plagg och former från ett hippt London.

Det är fräckt, snyggt och kostsamt och det är inte konstigt att hon nu representerar afrikanskt mode på Victoria & Albert Museum i London. Där den nya talangen Munkus satsar på slitstarka kläder med afrikanska former står Lisou i diasporan för traditionen i mönster och färg med ett mode för nuet.

https://twitter.com/Fashion_Critic_/status/1430804282786332672

Mitt eget öga rör sig ofta mot lokala hantverk i modevärlden. Mer accessoarer och bruksföremål än kläder. Med det sagt kan erkännas att jag under mina besök i Afrika ofta väljer betydligt mer vågade mönster än jag gör i hemma i Sverige. Det kan konstateras att attraktiva och användbara läderarbeten för länge sedan lämnade Malung i Dalarna i backspegeln och nu med fördel kan erfaras i Afrika och kanske just nu främst i Östafrika.

Det finns en begränsning i uttryck på produkter som väskor och plånböcker men med sin afrikanska blick på dessa produkter lyckas kenyanska Jokajok och etiopiska Zaaf att skapa attraktiva och spännande läderprodukter. Jokajok är kanske det mer vardagliga bruksmärket även om dess produkter ligger i en prisklass som visar att de satsar på export.

Abai Schulzes mamma hade inte råd att ge henne en skolgång och valde därför att placera dottern på ett barnhem. Livet hos nunnorna på hemmet fick Abai att bestämma sig för att hon inte skulle stå inför samma situation den dagen hon själv blev mamma.

Hennes intresse för form och mode har resulterat i en egen tillverkning av lädergods med intressant formgivning och tillverkning från råa djurhudar genom hela tillverkningsprocessen av garvning och färgning av lädret fram till den färdiga produkten. Abai Schulze driver i dag Zaaf framgångsrikt och har butiker i Maryland, USA och Adis Abbeba, Etiopien.

Formgivningen av handväskorna från Zaaf har plockat inspiration från arabisk byggnadskonst i Östafrika och från traditionell östafrikansk form. Bland de snygga handväskorna är det hennes Gulo-väska "Saddex Xagal" som får anses vara kronjuvelen i kollektionen.

I en skur av kulor från polisens vapen avled den pakistanske journalisten Arshad Sharif i Kenya söndags kväll. Bilen hade träffats från alla håll enligt vad som har läckt ut från utredningen.

17 kulor träffade bilen och den dödande kulan träffade Sharif i bakhuvudet och gick ut genom framsidan av huvudet.

Så varför sköts han till döds av polisen?

Till att börja med så kan vi konstatera att de poliser som sköt Sharif till döds inte var vilka poliser som helst. General Service Unit (GSU) är en paramilitär gren av den kenyanska polisapparaten. Deras uppdrag är att hantera situationer som hotar Kenyas interna säkerhet och att vara en reservstyrka för att hantera specialoperationer och civila störningar.

GSU grundades 1948 och har varit stridande part i ett flertal konflikter i och omkring Kenya.

1963–1967 pågick Shifta-kriget, en secessionistisk konflikt där de etniska somalierna i norra Kenya gjorde ett försök att bryta ut regionen för att ansluta sig till Somalia. GSU-trupper agerade under konflikten genom att tvinga civila i området till "säkra byar", vilket egentligen var ett finare namn för koncentrationsläger.

https://twitter.com/policeke/status/840049539897782272

GSU var också inblandade i att omkullkasta det kuppförsök som Kenyas flygvapen försökte sig på 1982. Då, i ett misslyckat försök att störta president Daniel arap Mois regering, var GSU en självklar del i att slå ner kuppmakarna. Ett kuppförsök så allvarligt att man kände sig tvungna att upplösa hela sitt flygvapen och återuppbygga det från grunden.

Så hur kommer det sig att en paramilitär gren av de kenyanska polisstyrkorna öppnar eld mot en bil med en journalist från Pakistan?

Enligt officerare i tjänst den aktuella kvällen så var man i högsta beredskap efter att ha fått en rapport om en kidnappning av ett barn i området. Enligt GSU:s uppgifter skall man ha befunnit sig i full beredskap med anledning av att en bil stulits i ett närliggande område. I bilen skall ett litet barn ha befunnit sig och därför kunde det röra sig om en kidnappning av barn och polisen bevakade vägen om bilen, med registreringsnummer KDJ 700F, skulle passera.

Den bil som Arshad Sharif färdades i bar registreringsnumret KDG 200M vilket enligt polisen ledde till en sammanblandning av bilar och att polisen på plats trodde att de besköt en eventuell barnkidnappare.

Visserligen finns det vissa element som liknar varandra i de olika registreringsnumren men att tro att polisen skulle ha öppnat eld på dessa svaga indicier låter minst sagt otroligt. Att de flesta kulorna har träffat bilens passagerarsida gör det troligare att polisen visste mycket väl vad de gjorde på platsen och att det var Sharif som var polisens måltavla.

Att polisen skulle ha riskerat att döda både kidnappare och barn för att få stopp på fordonet verkar vara en sent hopkommen bortförklaring.

Bilen med Arshad Sharif skall precis ha svängt ut på huvudvägen från en liten biväg när polisen gav tecken att bilen skulle stanna. Av någon anledning ville inte Sharifs chaufför eller Sharif själv att de skulle åtlyda polisens försök att stoppa dem. Det finns skäl att tro att Sharif förstod att han då skulle gripas och att de helt enkelt bara tänkte ignorera polisen och hoppas på att kunna fortsätta färden mot Nairobi.

Att polisen, och särskilt en vältränad styrka som GSU, skulle öppna eld från alla håll och kanter mot bilen verkar föga troligt. Mer troligt är att man skulle ha följt bilen och meddelat polis i Nairobi att bilen var på väg mot staden för att sätta upp vägspärrar.

Med tanke på vem Arshad Sharif var så finns det anledning att tro att detta kan vara ett beställningsmord från intressen utanför Kenya. Sharif har högljutt opponerat sig mot den pågående politiska utvecklingen i sitt hemland Pakistan och har rapporterat om politik i sitt yrke som journalist både i nationella och internationella nyhetsorgan.

Sharif har varit en skarp kritiker av Pakistans regering och hade lämnat landet tidigare i år på grund av en serie anklagelser om uppvigling. Sharif hade flera domstolsfall att vänta sig i hemlandet.

Samtidigt har vi tidigare sett exempel på hur Kenya ser mellan fingrarna på andra länders angelägenheter, även på landets mark. Det mest omskrivna fallet på senare tid är från maj 2021 då Selahaddin Gülen försvann i Nairobi under oklara förhållanden. Senare samma månad visade turkiska myndigheter upp ett fotografi på honom i handfängsel och uppgav att landets nationella underrättelsetjänst hade gripit Gülen i "ett främmande land". Kenyanska myndigheter har ännu inte svarat på kritik från människorättsorganisationer som velat ha ett svar på frågan om hur Kenya var inblandade. Särskilt känsligt eftersom Gülen var amerikansk medborgare vilket enligt kenyansk domstol förhindrade utlämning.

Pakistans premiärminister Shehbaz Sharif uppger att han har varit i telefonförbindelse med Kenyas president William Ruto och bett denne att påskynda utredningen av dödsskjutningen. Han uppger också att han önskat att Kenya så snart som det bara är möjligt skall överlämna Sharifs kvarlevor.

Det innebär naturligtvis också att en obduktion inte kommer att utföras i Kenya utan i Arshad Sharifs hemland Pakistan. Det land där han gjort sig ovän med den sittande regeringen och dess premiärminister.

https://twitter.com/javerias/status/1585020891817070592

Det är alltså fullt möjligt att detta fall är ett ovanligt smutsigt exempel på hur allt går att köpa, även avrättningar, i ett land som Kenya. Vi skall då ha i minnet att Kenya rangordnas som ett av de länder med bäst fungerande demokrati och högst tillförlitlighet från myndigheterna av de subsahariska länderna i Afrika.

Det luktar inte bara krut och blod om det här fallet.

https://twitter.com/ZubairAlikhanUN/status/1584793461378625536

Efter 30 år på posten dog Tchads tidigare president Idriss Déby, 68 år gammal, i augusti 2021. Déby tog makten i en militärkupp 1990 och dog på slagfältet i strider mot rebellgrupper. Sonen Mahamat har sedan faderns död styrt landet som ledare för ett militärt råd, tillsatt av landets armé, men har nu utnämnt sig till president och skjutit fram presidentvalet till oktober 2024 preliminärt.

Att han nu utropat sig till landets president utan val har lett till oro inte bara bland medborgarna utan även Afrikanska unionen visade sitt missnöje genom att inte närvara under installationsceremonin. En ceremoni där Mahamat valde att visa upp sig i den traditionella vita oubou-klädnaden i syfte att understryka att han är en civil ledare och inte en militär. Det kommer nog att krävas mer än ett enstaka framträdande utan uniform för den fyrstjärniga generalen för att övertyga om den saken.

Hur Frankrike kommer att ställa sig till Déby juniors styre återstår att se. Pappa Idriss var en för Frankrike och Europa stabil och förutsägbar samarbetspartner mot jihadisternas frammarsch i Sahel-regionen och den rollen kan även junior axla med stöd från Europa i ryggen. Dock kan man vara helt säker på att Tchad kommer att fortsätta vara ett land där en stark man leder och håller så kallade demokratiska val, vilka egentligen är ren teater, och fortsätta se till att hålla statligt monopol på alla samhälls- och infrastrukturfunktioner. Oljan som landet producerar landar i den absoluta toppens fickor.

Under en inflygning till huvudstaden N'Djamena för några år sedan, under en orolig tid i Tchad, kom jag på mig själv med att fundera över vad i hela världen det fanns i all sand att slåss om. Men det spelar naturligtvis ingen roll vilka resurser som erbjuds så länge makt kan uppnås. I torsdags utbröt våldsamma demonstrationer på gatorna i staden. Minst 50 dödade och närmare 300 skadade i konfrontationer mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor. Demonstranterna tände eld på bildäck och försökte blockera gatorna med allsköns bråte i syfte att protestera mot Mahamats beslut att skjuta upp de utlovade demokratiska valen. Demonstranter passade även på att attackera infartsposteringen vid den amerikanska ambassaden vilket kostade fyra personer livet.

https://twitter.com/rybar_en/status/1583141884150808576

Stämningen i landet är lättantändlig och vi riskerar en våldsam period i "Afrikas döda hjärta".

Etiopien

Inbördeskriget i Etiopien kan bli mer utdraget och komplicerat än vad åtminstone den här skribenten först trodde. Nu lutar det mot att kunna bli en mångårig konflikt som riskerar att spilla över till att bli ett fullskaligt krig inte bara mellan regeringsstyrkorna och Tigray People’s Liberation Front (TPLF) utan även mot tredje part. De eritrianska styrkornas inblandning kan leda till TPLF:s fortsatta strider mot Eritrea om de först antingen vinner inbördeskriget eller om de två etiopiska sidorna ingår fred.

Det kommer löpande rapporter om flygattacker i Tigray-regionen och som vi har rapporterat tidigare riskerar situationen urarta i extrem svältkatastrof och enorma flyktingströmmar. Rapporterna om trupprörelserna från Eritrea in i Etiopien blir också fler och fler. Den kommunistiska diktaturen i Eritrea kommenterar som vanligt ingenting om vad den håller på med men det står helt klart att det sker omfattande militär inblandning från Eritrea med både män och materiel.

https://twitter.com/mekashaeddie1/status/1584130314862895104

Frågan man bör ställa sig nu är huruvida den här från början interna konflikten riskerar ett spridas till grannländerna. Vilka kommer övriga parter vara som blandar sig i konflikten? Den gångna veckan har regeringsstyrkorna hävdat att de tagit kontrollen över tre städer i Tigray-regionen: Shire, Alamata, och Korem. Shire som är ett samhälle med tiotusentals flyktingar från andra delar av regionen och befolkningen är oroliga över vad som kommer att hända om regeringsstyrkorna beslutar sig för att besätta staden med militär. Priserna på matvaror andra förnödenheter rusar och den kanske dystraste konsekvensen mellan Tigray och de styrande i Addis Abeba kan bli att möjligheten till det regionala självbestämmande som existerar i dag i de olika regionerna riskerar att bli ersatta av totalt styre från huvudstaden.

Etiopien befinner sig nu långt från sin glansperiod med det aksumitiska riket, med hjärtat i Tigray, och skulle kanske åter behöva en negus negesti (kejsare) för att kunna lämna sin oroliga samtidshistoria.

Uganda

Det senaste Ebola-utbrottet i Uganda är inte det enda som är aktuellt i landet. Muhoozi Kainerugaba, son till Ugandas president Yoweri Museveni har blivit befordrad från generallöjtnant till general. Det var efter ett antal inlägg på Twitter där dåvarande generallöjtnanten Kainerugaba hotade att invadera Kenya som han inte bara befordrades utan också fråntogs ansvaret för landets armé och istället får äran att vara presidentens rådgivare för militära specialoperationer.

https://twitter.com/mkainerugaba/status/1577268228119986176

General Kainerugaba fick dock mer internationell uppmärksamhet för sin tweet om att han erbjöd 100 Nkore-kor för att äkta Giorgia Meloni efter hennes framgång i Italiens val. Det kanske säger en del om hur lite media i väst bryr sig om vad som händer här nere i Afrika när ett erbjudande om eventuell hemgift ges mer utrymme än ett direkt hot om invasion av ett grannland.

"Det skulle inte ta mig och min armé två veckor att erövra Nairobi!" skrev han på Twitter.

https://twitter.com/mkainerugaba/status/1576597185864830976

Dessutom är Nkore-kor inget att förakta. Absolut inte i ett antal om 100. Fina kreatur med imponerande horn. Det är att räkna som ett gott bud för ett bra fruntimmer i Uganda. Många kan bara drömma om en liknande hemgift.

Dock verkar hans fokus ha förflyttats från invasion av diverse grannländer efter hans befordran till general. Nu twittrar Kainerugaba istället mest om hur han ser sig själv som näste president och föreställer sig hur firandet längs Kampala Road kommer att glädja nationen.

https://twitter.com/mkainerugaba/status/1583511241149976576

Blandningen av megalomani och släktskap med landets ledning är ett slags arbetsmarknadspolitisk åtgärd här i Afrika. Man är garanterad jobb så länge släkten har makt, likt att jobba i public service eller på ett departement i Sverige. Med tanke på att president Yoweri Museveni har haft makten i 36 år kan vi nog förvänta oss att idén att hans uppenbart galne son skall ta över efter pappa redan satt kupptankar i huvudet på flera intressenter.

https://twitter.com/mkainerugaba/status/1583382221712654337

https://twitter.com/mkainerugaba/status/1582461696706502656

En indisk medicinskandal med barn som offer är på uppsegling i Gambia just nu. Den indiska läkemedelstillverkaren Maiden Pharmaceuticals fyra olika hostmediciner som säljs på den gambiska marknaden misstänks ligga bakom åtminstone 66 barns död.

Maiden Pharmaceuticals har tidigare haft problem med kvaliteten på sina produkter och är misstänkta för att ha sålt och distribuerat läkemedel i sju delstater i Indien. I Vietnam är Maiden Pharmaceuticals svartlistade sedan åtta år på grund av kvalitetsproblem med bolagets produkter.

Antalet drabbade barn hann bli högt då Gambia själva inte har tillgång till de laboratorietester som krävs och först när dussintalet barn hade dött av njursvikt togs blodprover som skickades till grannlandet Senegal för analys.

Hittills har 66 barn dött och minst 81 barn ligger fortsatt under vård för njursvikt från vad man tror är direkt fusk från Maiden Pharmaceuticals tillverkning av läkemedlen. Dietylenglykol har funnits i de blodprover som har analyserats. Dietylenglykol är giftigt för människor och djur och användningen bör begränsas till frostskydd och bromsvätskor och hållas långt ifrån hostmedicin för barn. Om det är dietylenglykol i de nu beslagtagna läkemedlen får man anta att Maiden Pharmaceuticals har använt denna glykol som ersättning för glycerin i läkemedelsmixturen. Om det visar sig vara fallet kan ansvariga hos läkemedelstillverkaren vänta sig långa fängelsestraff hemma i Indien.

Vad som upprört människor i Gambia minst lika mycket som dödsfallen är den sittande presidenten Adama Barrow kommentar i den statliga TV-kanalen, där han sa att de inträffade dödsfallen inte nämnvärt påverkade statistiken för barnadödlighet jämfört med fjolårets.

Uttalandet och myndigheternas saktfärdiga agerande har mött starka reaktioner bland både drabbade familjer och andra gambier. Under helgen hölls en högtid i Serrekunda för de sörjande och många röster höjdes med önskan om att de ansvariga myndigheterna och presidenten bör ta sitt ansvar för att man har möjliggjort för skadliga läkemedel att kunna säljas i landet.

Det förekommer fortfarande olika uppgifter om de fyra olika läkemedlen som man har länkat till dödsfallen i Gambia. Vissa källor anger att produkterna enbart sålts på den gambiska marknaden men samma läkemedel kan enligt andra källor förekomma på andra marknader.

Vägrar betala skatt

Medborgarna i Wuru i nordvästra Ghana vägrar att betala skatt tills dess att myndigheterna låter Wuru ta del av utvecklingskakan som utlovas skattebetalarna. Hittills syns ingenting av de av myndigheterna utlovade motprestationen för skattepengen överhuvudtaget i Wuru.

För att ta sig till Wuru från närmaste ghananska bebodda område är det enda motordrivna alternativet motorcykel. De 70 kilometerna ner till Tumu tar cirka tre timmar för den som är utrustad med en motorcykel och eftersom inga andra motordrivna fordon göre sig besvär är transport av varor och gods inte en möjlighet för de hårt prövade medborgarna i Wuru.

Förutom avsaknaden av traditionella transporter saknar Wuru tillförlitliga kommunikationsnätverk som telefoni, det finns inga sjukstugor, bristfälliga utbildningsmöjligheter och det råder total brist på möjligheter att använda modern jordbruksteknologi. Allt det där som myndigheter brukar utlova i gengäld för betald skatt.

Sjukvårdsmöjligheterna i Wuru består av en manlig sjuksköterska som dock inte har tillgång till de kylmöjligheter som krävs för de oftast använda läkemedlen. Vilket gör sjukvårdsmöjligheterna i Wuru begränsade till bandage och en tröstande klapp på axeln.

Harduna Atiah, lokal affärsman och ansvarig för byns lokala marknad berättar att man tidigare har betalat sin lokala skatt (motsvarande kommunalskatt) till samhället Tumu men att man inte längre ser någon som helst anledning till att bekosta andras utveckling. Atiah berättar för Ghana News Agency att den enda möjligheten för handel i området är att göra affärer över gränsen till Burkina Faso. Detta har dock försvårats av att burkinierna inte accepterar den ghanesiska cedin som valuta.

De lokala myndigheterna är inte glada över Wuru-medborgarnas skattevägran. Myndigheten tycker tvärtom att för att lösa det uppkomna problemet skall inte enbart skatt betalas utan man kommer att införa nya avgifter för de som vill idka någon som helst handel i området samt att man kommer att försöka beskatta de burkinier som tar sig in i Ghana för att bedriva handel.

I praktiken är medborgarna i Wuru med andra ord endast att betrakta som gisslan i sitt eget land.

Knorras och bubblar

Det är inte bara i Ghana som medborgare börjar höja röster om hur skattemedel försvinner iväg ur medborgarnas synfält. Den senaste tiden har röster höjts såväl i Malawi som i Kenya över vad man ser som missbruk av skattemedel.

President Rutos luxuösa installationsceremoni har varit den tändande gnistan för de aktuella debatterna för vad skattemedlen används till här i Kenya. För tillfället är det studenterna som protesterar mest högljutt över hur skattemedel används.

I Malawi har det börjat bubbla av ilska bland skattebetalarna sedan landets andra dam, Mary Chilima, fru till vicepresident Saulos Chilima, har blivit garanterad sina sjukhusräkningar på drygt tre och en halv miljoner kronor betalda av skattemedel.

Sjukhusräkningen från vård i Sydafrika har läckt ut till media och plötsligt blev det allt för tydligt att den statliga vården som erbjuds medborgarna i Malawi kunde vara av betydligt högre kvalitet om inte landets elit fick sin utlandsvård betald ur skattekistan.

Skattebetalare i Malawi knorrar nu över att deras ledare inte tar medborgarna på allvar. Mycket i Afrika fungerar med andra ord precis som i väst. Samtidigt som media fokuserar på vad studenter och ungdomar anser om hur skattemedlen skall användas ligger hoppet för lokala fria ekonomier, som fungerar optimalt för dem som deltar i dem, hos det hårt arbetande folket själva.

I Afrika är entreprenörskap en del av en normal livsstil. Det finns inte en arbetsmarknad som kan täcka in ens en majoritet av befolkningen och för de som inga officiella jobb finns att finna eller för all del, för de som har ett "vanligt" jobb, drygar man ut kassan med någon egen verksamhet.

Det kan vara änkan med fyra barn som går de två och en halv milen ner till marknaden i Kisumu för att köpa grönsaker och ägg, för att sedan gå hela vägen tillbaka och sälja sina varor vid ett enkelt ihopsatt stånd av grenar och pinnar för att tjäna ihop tillräckligt för att föda sina barn. Det kan också vara min svärmor som driver en lågstadieskola i byn. Svärmor Jane tar in skolavgift och säljer skoluniformer inför varje termin mot att hon undervisar barnen.

Vad som är gemensamt för såväl Jane som änkan med fyra barn är att de inte betalar skatt. Endast 10 procent av de registrerade företagen i Kenya betalar företagsskatten som lagen anger och bland de små icke registrerade småföretagandet betalar naturligtvis ingen den skatt de skall betala enligt lag. Resultatet är att de flesta faktiskt har råd att ställa mat på bordet åt familjen och att sätta barnen i skolan utan att staten behöver kompensera de av skatt fördyrade varorna och tjänsterna med olika bidrag i form av bostads- och socialbidrag. Under tiden som de korrumperade regeringarna ödslar pengar över märkliga infrastrukturprojekt som inte klarar att dra in sina egna kostnader fortsätter vardagsekonomin att lösa vanliga strävsamma människors problem.

Barnadödligheten i regionen ökar på grund av utbrott av bland annat mässling, kikhosta och stelkramp. Rutinvaccinationer av barn mot dessa sjukdomar har sjunkit från 90 procent till under 10 procent sedan inbördeskriget bröt ut för två år sedan.

Under förra året drog Eritrea tillbaka sina trupper efter att ha deltagit på regeringstruppernas sida för att visa sitt stöd för premiärminister Abiy Ahmed Ali. En premiärminister som nu använder sitt fredsmäklande med Eritrea, som förlänade honom Nobels fredspris 2019, och dess framgång till att utnyttja Eritrea som en gemensam kraft för att hantera sina interna problem.

Prognosen för situationen i Etiopien måste sägas vara dyster. Man får utgå ifrån att premiärminister Ali gärna ser att TPLF försvinner från jordens yta då de hade makten i landet från 1991 till 2018 och fortfarande utgör ett politiskt hot. För att vara helt säker på att ha oskadliggjort TPLF så måste tigreanerna i regionen decimeras. Att Eritrea nu startat vad som rapporterats vara en fullskalig attack med såväl artilleri som trupp över gränsen kan tolkas som att premiärminister Ali slutit än tätare band till regimen i Eritrea.

Begränsningen av transporter av mediciner och mat till Tigray är ytterligare ett tecken på allvaret i situationen som nu återigen blossar upp i militära aktioner.

Somalia

President Hassan Sheikh Mohamud som valdes in på posten i maj i år har utlovat ett "totalt krig" mot al-Shabab. Den senaste veckans utveckling tyder på att det är mer än tomma ord och enligt flera medier här i Afrika har både militären och lokala klaner i regionen Hiiraan skördat framgångar i direkta strider mot den islamistiska terroristgruppen.

Hiiraan har Mogadishu i söder och gränsar mot Etiopien i norr. Enligt chefer i somaliska armén uppger att man under lördagen lyckats döda mer än 100 terrorister från al-Shabab och enligt Citizen Digital så uppger vittnen att somaliska trupper också har lyckats återerövra byarna Aborey och Yasooman med benägen hjälp av de lokala klanerna som tröttnat på att hunsas runt av al-Shabab, som har kontrollerat byarna under mer än ett decennium.

Den tidigare guvernören i Hiiraan, Abdifatah Hassan Afrah, säger att den första större offensiven på lördagen har gett armén och lokala klanmiliser, kallade Macawisley, energi och att segrar leder till segrar. Under offensiven säger guvernören att man totalt under veckan har dödat över 200 terrorister och befriat 30-talet byar.

al-Shabab har fortfarande kraft att fortsätta sina terrordåd inte bara i Somalia utan gör räder och utför bombdåd även i Etiopien och Kenya. Efter valet i Kenya har al-Shabab nu varnat att om man fortsätter agera på "muslimsk mark", det vill säga slå tillbaka mot al-Shabab inne i Somalia, kommer man att fortsätta att utföra bombdåd mot och i Kenya.

Syftet är att skrämma det nya styret i Kenya till att dra tillbaka de militära styrkor som finns på plats i Somalia. De kenyanska trupperna i Somalia är en del av den 22 000 man starka militära insats som Afrikanska unionen gett mandat att stödja Somalia i kampen mot terroristerna.

Kenya

I de bördiga delarna av Kenya, mellan Nakuru och Mount Kenya, ligger Aberdare nationalpark. Det var här som prinsessan Elizabeth klättrade upp i ett fikonträd 5 februari 1952 och dagen efter klättrade ner igen, nu som drottning av England. Hennes far George VI – vi svenskar borde väl kalla honom Göran VI – hade avlidit i Sandringham-residentet i Norfolk endast 56 år gammal.

Elizabeth hade med sin make påbörjat en resa runt det Brittiska imperiet med start i kolonin Kenya och det var först senare på dagen som hon nåddes av nyheten om sin faders frånfälle.

Naturmannen och jägaren Jim Corbett hade tagit ut det kungliga paret till hotellet Treetops – ett stort trähus uppfört i ett enormt fikonträd. Hotellet hade byggts redan 1932 av Eric Sherbrooke Walker och var ett spännande och äventyrligt alternativ till hans första hotell, Outspan Hotel i Nyeri. Chansen att få se allehanda exotiska djur vid vattenhålet strax nedanför trädet lockade äventyrslystna och välbeställda resenärer och på morgonen 5 februari hade Elizabeth väckts av två oxar som stred och stångades.

Natten till den 6 februari och dagen då hon blev drottning av England satt hon och hertigen och studerade elefanter, giraffer och noshörningar som drack vatten och betade alldeles under deras bäddar.

Samtidigt var nu Mau Mau-upproret i rullning och endast två år senare brände rebeller ner trädhotellet. Senare uppfördes ett nytt och mycket större hotell på styltor vid vattenhålet och gästerna strömmade återigen till, inte minst tack vare sägnen om drottningens besök.

Intresset runt drottningens död är betydligt större i Europa än här i Kenya. Visserligen skriver tidningarna om begravningen och presidenten har i ett kortare uttalande berömt att drottningen förvandlat det forna imperiet till ett ”forum för multilateralt fokus”, men intresset för ledaren av den forna kolonialmakten är svalt.

Här säger man att den riktiga drottningmodern är Ngina "Mama Ngina" Kenyatta.

Mama Ngina var bara 18 år när den drygt 50-åriga Jomo Kenyatta tog henne till sin fjärde hustru. Under Jomos presidentskap skapade hon sig insyn i familjens affärer och var en inte obetydlig kraft bakom sonen Uhuru Kenyattas möjlighet till att kunna gå i sin faders fotspår.

Hon har endast vid ett par tillfällen yttrat några politiska åsikter men anses vara den som efter Jomo Kenyattas död säkrade familjens tillgångar och därmed den politiska dynastin.

Hon stödde också Ngengi Muigai, Jomos brorson, i hans politiska ambitioner. Uhuru och lillebror Muhoho stod fortfarande på tillväxt och Mama Ngina ville ha familjen i maktposition. Men när Muigai började visa för mycket intresse i familjens ekonomiska tillgångar tog hon sin beskyddande hand från honom och stödde istället öppet den då sittande presidenten Daniel arap Moi. Detta visade Moi att familjen Kenyatta ännu inte hotade hans position och som tack hjälpte han att säkra pappersarbetet för allt land som Jomo tillskansat sig från staten.

Av president Moi fick hon lära sig att inte blanda in släkten i sin privata ekonomi och kunde på så sätt hålla andra arvingar efter Jomo Kenyatta stången och bygga en stark politisk och ekonomisk dynasti. När Pandorapapperena  hamnade överst på medias dagordning visade det sig att hon och sonen Uhuru hade tillgångar på konton i länder som Panama, Schweiz, Bermuda, Jersey och Malta. Uhuru Kenyatta, som ville ge kenyanerna bilden av att vara en kraft mot korruption och mygel, sade att han välkomnade uppgifterna och att han skulle presentera en omfattande förklaring så snart han var tillbaka från sin pågående utlandsresa. Han nämnde sedan aldrig skandalen igen.

Dynastin Kenyatta har för tillfället inga synliga politiska intressen och efter att ha brutit med den nyutnämnde presidenten William Ruto så kommer de säkerligen att fokusera på att säkra tillgångar och odla familjens affärsintressen i första hand. Men namnet Kenyatta kommer alltid ha politisk tyngd i Kenya.

Den etiopiska regeringen hävdar att dess flyg endast attackerar militära mål men på Ayder Referral Hospital fylldes åteigen patientbritsarna av blodiga offer från en attack mot en förskola och lekplats.

FN uppskattar att nittio procent av befolkningen i Tigray är i akut fara för svält och regionen håller mer eller mindre på att falla samman efter att den etiopiska regeringen har strypt tillgången på kommunikation och bankverksamheter samt tillåter endast begränsade mängder bränsle att nå regionen.

Båda sidor har sedan TPLF startade inbördeskriget 2020 utfört avrättningar och massvåldtäkter i kölvattnet av sina framryckningar mot fienden och då konflikten har sin grund i etniska motsättningar kommer det att bli svårt att få till en varaktig fred utan att Tigray blir ett självstyrande territorium. Premiäminister Abiy Ahmed hann knappt få Nobels fredspris 2019 för sina framgångar i att nå en fredsuppgörelse med Eritrea innan inbördeskriget tog fart. Punkten för konflikten med Eritrea, som krigade sig till självständighet 1991 efter en trettio år lång väpnad kamp, var antagligen den politiska framgång som Abiy Ahmed hade tänkt skulle grundmura hans position. En utdragen konflikt med Tigray är det sista som Abiy Ahmed behöver och det är mycket svårt att se att Abiy Ahmed kan göra annat än att försöka tvinga TPLF till underkastelse.

Samtidigt som situationen i Tigray fortsätter att ge premiärminister Abiy Ahmed huvudbry har Oromo Liberation Army (OLA) återigen startat attacker mot civila i den oroliga regionen Oromia. Området har återkommande oroligheter mellan de två etniska grupperna Oromo och Amhara.

OLA attackerade byn Agamsa i Oromia utan förvarning. De dödade ett hundratal bybor och plundrade hem och butiker och stal boskap innan de satte flera byggnader i brand.

Attacken inträffade i ett läge då de vanligtvis roterande militära trupper som håller ordning i området plötsligt lämnade byn under söndagen utan att ha blivit avlösta av ny trupp.

OLA har pekats ut som skyldiga till flera etniska massakrer men har själva förnekat någon som helst inblandning.

Sydafrika

Den officiella undersökningen av 21 ungdomars plötsliga dödsfall på en krog i East London, Sydafrika i juni har fastslagit att ungdomarna har kvävts till döds.

Det var en kväll i juni som de 21 ungdomarna föll döda ner på golvet på krogen Enyobeni vilket skapade panik och tumult bland de många och mestadels unga gästerna. Vad som egentligen orsakade dödsfallen kommer att hemlighållas av myndigheterna och hälsodepartementet har inte låtit någon utomstående ta del av utredningen. Föräldrar till de döda barnen, den yngsta så ung som 13 år, har endast muntligen blivit informerade om att deras barn har dött av kvävning.

https://youtu.be/9FtvrN2QDEo

Lokala nyhetsmedia spekulerar i att det var mängden besökare och trängseln på Enyobeni som var orsaken till kvävningarna samtidigt som det tidigt i utredningen under sommaren sipprade ut uppgifter om att det förelåg en gasläcka som kan ha varit källan till katastrofen.

Även matförgiftning nämndes tidigt i flera lokala media som orsak till dödsfallen.

Nu när utredningen och dess resultat hålls hemlig kommer ryktesspridningen och spekulationerna att fortsätta. Uppenbarligen har utredningen inte kommit fram till att något brottsligt uppsåt låg bakom katastrofen men har åtalat krogägaren för att ha serverat alkohol till minderåriga.

Kenya/Saudiarabien

Många antog att Diana Chepkemoi skulle bli den moderna slavhandelns nästa dödsoffer. Diana från Bomet, Kenya befann sig inlåst i en bostad i Riyadh i Saudiarabien och inväntade den bestraffning som hennes så kallade arbetsgivare hade utlovat henne.

Men efter en storm i sociala media, och efter påtryckningar från kenyanska politiker släpptes hon och fick återvända hem. I tisdags klev hon av planet på Jomo Kenyatta International Airport i Nairobi.

Hennes historia är långt ifrån unik och att arbetskraft från Kenya, Uganda och Tanzania dör anonyma i Saudiarabien i hundratal varje år är det vanliga i den moderna slavhandeln. Kenyaner som dör i Saudiarabien får alla samma dödsorsak dokumenterad, plötsligt hjärtstopp.

Diana som många andra unga kvinnor i Kenya söker arbete i Saudiarabien via annonser som utlovar välbetalda jobb som husor och städhjälp i saudiska hem. De anländer med ett hopp om att kunna skicka hem pengar till sina syskons skolgång men inser snart att den anställning de tror sig har fått av deras uppdragsgivare uppfattas som en äganderätt.

En uppdragsgivare i Saudiarabien betalar upp emot trettio- till trettiofemtusen kronor för en afrikan.

Det som händer Diana Chepkemoi har hänt gång efter annan tidigare och fortsätter att hända. Diana blev precis som Lydia Ayila Amakobe, vid sin ankomst till Riyadh fråntagen sin telefon och sitt pass och satt i arbete utan att få den lön som utlovats. Ganska snart börjar den arabiske arbetsgivaren att klaga på det utförda arbetet och slutar att ge sin slav mat mer än tillräckligt för att hålla dem vid liv. Om uppdragsgivaren känner sig missnöjd med sin slav kan den inom tre månader klaga hos agenturen som förmedlar slaven och få denne utbytt eller få en återbetalning.

Precis som för Lydia Ayila Amakobe som hade klagat på förhållanden hos sin arbetsgivare till agenturen så har Diana Chepkemoi försökt att komma ur sin arbetsgivares klor. Lydia dog plötsligt hos sin andra arbetsgivare och Diana förvägrades att lämna bostaden hon hålls fången i då hennes arbetsgivare ansåg sig äga henne.

Olika typer av tortyr är långt ifrån ovanligt och Lydia var bara en i ett pärlband av unga kvinnor som dött av plötsligt hjärtstopp i vad många kenyaner kallar slaveriets huvudstad Riyadh. De arbetsgivare som inte vill ha ihjäl sina slavar kan anmäla dem till myndigheterna som "oregerliga". Då låses de in i deporteringsläger i väntan på att få komma hem. Om deras anhöriga kan betala biljetten vill säga. Inte sällan krävs anhöriga på pengar från de arabiska arbetsgivarna. Lydia Ayila Amakobes föräldrar krävs på motsvarande 120 000 kronor för att kunna få hem sina döda dotters kropp.

Dorris Njeri Njagi lyckades bli utvisade efter att ha flytt från sin arbetsgivare. Redan 2015 flydde hon från sin första arbetsgivare men 2018 hade hennes nya arbetsgivare ökat hennes arbetspass från 18 till 20 timmar per dygn och Dorris såg ingen annan väg än att fly. Två månader tillbringade hon på Tarhil-fängelset innan hon en dag sattes på flyget hem. Åtta år av slaveri i Saudiarabien var nu bakom henne.

Det tog bara några minuter efter att valmyndigheten IEBC förklarade William Ruto till Kenyas femte president tills den första rökpelaren steg mot himlen här i Kisumu.

När valresultatet presenterades var inte ens representanterna för valmyndigheten The Independent Electoral and Boundaries Commission (IEBC) eniga. Tumult utbröt i Bomas of Kenya, lokalen som annars används för att visa upp de olika etniska gruppernas kultur och danser, där den politiska eliten hade samlats för att höra tillkännagivandet av valutgången. Stolar flög i luften och militärpolisens batonger försökte med kraft att pacificera de upprörda partirepresentanterna. Fullt slagsmål i publiken som bestod av det högsta skiktet av landets potentater och dess anhöriga.

När rösträkningen i det kenyanska presidentvalet tog paus i fredags eftermiddag hade båda huvudkandidaterna drygt 49% av rösterna och ingen vinnare stod klar att finna. På måndagsmorgonen när valmyndigheten IEBC deklarerade att det slutgiltiga valresultatet skulle meddelas klockan 14.00 svensk tid så presenterades preliminära siffror som visade att William Ruto fått drygt 51% av rösterna.

Förutom att den plötsliga förändringen i fördelningen av röster kommer att leda till massivt missnöje i delar av befolkningen riskerar detta plötsliga skutt i rösträkningen att rendera i direkta våldsamma protester. Dagens resultat att ge återverkningar på flera plan i det politiska livet i Kenya. Ruto som alla andra politiker i Kenya är officiellt alltid emot korruption men i ett samhälle som hålls igång med hjälp av ekonomiska smörjmedel är det omöjligt att nå framgång utan vad vi i dagligt tal kallar mutor.

Fyra av sju IEBC-kommissionärer motsätter sig valresultatet och beskyller dess ordförande för att ha genomfört den slutliga delen av rösträkningen dolt. Flera av valmyndigheten IEBC:s agenter vägrar att underteckna IEBC:s valresultat och först hamnade hela processen i ett dödläge innan ordförande Wafula Chebukati officiellt förklarade William Samoei Arap Ruto president och ”the fifth Baba”.

Myndighetens ordförande omgärdas av ryktesspridning och anklagas för att ha tagit mutor från William Ruto. Rykten om säckar med dollarsedlar som transporterats hem till Wafula Chebukati har florerat. Ett rykte som dessutom verkar härstamma från Chebukatis egen fru.

Men det är med rykten som med valresultat i demokratier över hela världen numera. Ingen vet vad som är sant eller inte. Så vad det kenyanska folket i dag fick istället för ett valresultat var ännu en korrumperad myndighetsteater där delar av myndigheten själv nu vill frånsäga sig ansvaret för valutgången och rösträkningen.

”Jag vill gratulera IEBC för att de höjt ribban och jag vill utan någon rädsla för motsägelse säga att Wafula Chebukati är vår hjälte”, säger William Ruto.

William Ruto har varit hänsynslöst framgångsrik just på grund av korruption och maktmissbruk och han kommer nu att gå hårt fram i de politiska systemet för att rensa ut opposition och de som skulle kunna sätta käppar i hjulet för hans makt.

I William Rutos första tal som president gav han sitt ord på att inte söka hämnd på sina politiska motståndare. Samtidigt började polisen i Kisumu att skjuta tårgas mot demonstranterna som samlats för att protestera mot valutgången och sakernas tillstånd. Hämnd är nästan garanterad att utmätas.

William Ruto och hans koalition UDA har gått till val under sin slogan ”Kenya Kwanza” (Kenya först), en valplattform som fokuserar hårt på utvecklingen av jordbruk och tillgång till moderna boendeformer. UDA:s manifest till skillnad från Azimios dito är klart mer inriktat på direkta åtgärder och inte lika mycket på fluffiga mål. I UDA:s manifest så fokuserar man på handfasta åtgärder och lösningar om hur man skall nå sina mål exempelvis med bättre och mer näringsrikt foder för mjölkkor och mer gödsel för bönderna.

William Ruto och hans UDA brukar ses som ett mitten–höger-parti men politiken innehåller många typiska kännetecken för klassisk vänsterpolitik. UDA vill styra in de ungdomar som slutar skolan direkt till byggsektorn för att på så sätt garantera en hög byggtakt av bostäder. Ett sätt att styra arbetskraft som inte sällan slutar med att man har en överproduktion av yrkeskunskap inom områden som snart är en överetablerad sektor med hög arbetslöshet som följd.

En utbyggd allmän sjukvård som står högt upp på UDA:s lista över åtgärder kan i ett relativt fattigt land som Kenya också riskera hela landets ekonomi. Det finns inte som i väst en enorm kassa av skattemedel att ösa ur på vinst och förlust. I Kenya måste varje ekonomisk reform ge omedelbart positivt resultat annars står man inför en kris.

Kenya Kwanza innebär också att man kommer att satsa på att köpa upp land från den del av befolkningen som är herdar. Med tanke på hur William Ruto gick fram under sin tid som jordbruksminister så är det inte utan att man väntar på denna process med andan i halsen. Rutos politiska position har mycket av sitt fundament i de personliga rikedomar som kom ur statens exproprieringar av land under Ruto.

Mängden blod som flöt under landexproprieringarna under William Ruto har också skapat ett rykte om Ruto som hänsynslös. Att expropriering av land från stammar som lever huvudsakligen lantligt riskerar också att bli startskottet för nya etniska konflikter och att folkgrupper som exempelvis massajer riskerar att förlora sin nuvarande traditionella livsstil och kultur. Detta har också avspeglats i hur rösterna har fördelats under valet. I de regioner både i väst som öst där många stammar fortfarande lever på att driva boskap över enorma ytor av land så har William Ruto inte lyckats få många röster.

Ruto har samlat sina röster i de folktäta regionerna som exempelvis huvudstaden Nairobi. I ett land där rösterna till största del fördelas efter stamtillhörighet är oron för sammandrabbningar och plundringar nu särskilt stor på mångetniska platser och redan på måndagsmorgonen rapporterades det om hur människor fyllde alla tillgängliga färdmedel för att lämna Nairobi.

Risken för blodspillan är hög. När Raila Odinga förlorade valet 2007 så dödades omkring 1 000 kenyaner i de etniska striderna och runt 600 000 människor fördrevs från sina hem. I Kisumu, där Raila Odinga vann 99% av rösterna, och andra starka Odinga-fästen riskerar missnöjet att koka över.

https://www.youtube.com/watch?v=GhmyYlGSTfU

I tisdags kallade Kenya till val för att utse sin femte president, "the fifth Baba, sedan självständigheten 1963 och utslaget kommer officiellt att presenteras först efter helgen. Under den pågående rösträkningen kan man dock konstatera att det är en hård och jämn kamp mellan de två huvudkandidaterna Raila Odinga och William Ruto. Odinga har en minimal  ledning över Ruto på torsdagens eftermiddag. Ingen av kandidaterna har de femtio procent plus en röst som krävs för att vinna valet.

Det som nu tyder på en seger för Ruto är att kikuyu-folket verkar ha svikit sitt stöd till Odinga. Sittande president Uhuru Kenyatta har gett Raila Odinga sitt stöd sedan hans brytning med vicepresident William Ruto förra året. Sedan dess har det uppstått en oväntad allians mellan luo och kikuyu. Denna allians hann aldrig bli särskilt stark mellan de gamla fiendestammarrna och kikuyu-folkets röster verkar ha hamnat på båda sidor.

I kikuyu-regioner som Kiambu, Kirinyaga, Murang’a, Nyeri och Nyandarua har William Ruto kammat hem mellan 70-85% av rösterna.

Det som tyder starkast på att siffrorna är till Odingas – och hans Azimio la Umoja–One Kenya Coalition Party (Azimio)– fördel är att han har vunnit såväl rösterna från diasporan som i valkretsar som räknats som starka Ruto-fästen. Även fängelserösterna gick till Raila Odingas fördel. I samband med att de valkretsarna rapporterade in sina resultat deklarerade andra förmodat Ruto-starka valkretsar att de stött på tekniska problem med sitt rösträknande och kommer att behöva mer tid. Ett tydligt tecken på att William Ruto och hans United Democratic Alliance (UDA) kommer att försöka putsa siffrorna i dessa valkretsar med olika - låt oss kalla det alternativa – metoder.

George Wajackoyah från Root Party och prästen David Waihiga har inte samlat mer än en liten fraktion av befolkningen. De har stadigt legat på drygt 0,4 respektive 0,2 procent av rösterna under nattens och dagens rösträkning.

Stora bidrag utlovas

Vad är det då för politik som väntar Kenya under Raila Odingas styre? Azimio är en koalition bestående av en mängd politiska rörelser och partier, bland annat sittande presidenten Uhuru Kenyattas Jubilee Party. Ett parti som William Ruto, som sittande vice president, lämnade så sent som 2021. Azimio kallas för ett synkretiskt parti men om man ser till de partier som ingår i koalitionen och till Azimios valmanifest är det snarare mer korrekt att kalla det för ett rent vänsterparti. De delar i manifestet som skvallrar om att det handlar om vänsterpolitik är bland annat löftet om att de två miljoner fattigaste hushållen i Kenya skall få motsvarande 500 kronor i månaden, det vill säga en halv månadslön i bidrag. De flesta Raila-anhängare vi har pratat med har dock tolkat bidragslöftet som att alla skall få 500 kronor i månaden av staten. Bidraget är menat att öka konsumtionen och därmed skapa nya affärsidkare i de fattigaste områdena. Alla skall bli välmående medelklass med hjälp av detta bidrag. Åtminstone enligt manifestet.

Det vore inte heller traditionell afrikansk vänsterpolitik om man inte också kryddat det 84-sidor och hundratals punkter långa manifestet med jordreformer. Dessa jordreformer som tidigare alltid slutat med blodspillan, etniska konflikter och mångåriga juridiska strider om rättigheterna till marken. Men tidigare försök kanske helt enkelt inte har varit riktiga jordreformer.

Azimios valmanifest är inte bara det man går till val på utan den politik och de åtgärder man skall ha satt i rullning inom etthundra dagar. Det påminner en del om hur Miljöpartiet och Gustav Fridolin räddade skolan på hundra dagar 2014 i Sverige. Under sport- och idrottsfrågor finns hela 23 punkter i manifestet samtidigt som rubriken ”monetär politik” endast bjuder på tre punkter. Punkten ”främja räntenivåer som uppmuntrar till sparande och stimulerar efterfrågan på kredit i den privata sektorn” är tillräckligt ospecifikt formulerade för att kunna undvika ansvar i ett senare skede.

Man undrar vad som händer om de som får en halv månadslön i bidrag känner sig uppmuntrade till sparande istället för att konsumera och skapa välmående medelklass?

En annan del av manifestet är ”One county, one product”. Vilket är, precis som det låter, en plan för att olika regioner skall fokusera på produktion av vissa specifika jordbruksprodukter för att undvika konkurrens inom landet.

I Kenya har tidigare vissa marknader, till exempel te-produktion, varit monopoliserade av staten. Numera får marknaden sköta te-produktionen – och det går bättre än någonsin. Att statlig reglering av jordbruket därför skulle kunna få anhängare kan verka märkligt. Men det är inte sakpolitiken i första hand som bestämmer vad medborgarna röstar på.

Redan under våren spelades på nattklubbarna i och runt Kisumu artisten BAHATIs hyllningslåt Fire flera gånger per kväll. Ingenting kunde fylla dansgolven som denna hyllningslåt till Raila Odinga. På dansgolvet sjöng alla med i texten och ropade Fire som om de sammankallade trupperna till strid. Folk i Luoland var eniga. Det är vår tur nu. I Kisumu har Raila Odinga drygt nittiosex procent av rösterna.

Affärer bommar igen

Tio dagar innan valet startade alla indiska affärsinnehavare, och de är många och nödvändiga för den lokala ekonomin, utförsäljning av sina varor. Upp till 70% rabatt på varorna till dess att lagren var tillräcklig tömda för att man skulle kunna dra ner ståljalusierna för butiksfönstren. De har försökt säkra tillräckligt med kapital och minimerat lager som skulle kunna brinna upp i händelse av att upplopp och kaos startar i kölvattnet på valresultatet.

Det mest slående med årets val i Kenya är att ingen av de två huvudrollsinnehavarna är från kikuyo-stammen. Raila Odinga är luo och William Ruto är kalenjin. Anledningen till att just dessa två kandidater tagit sig hela vägen fram till att göra upp inför väljarna är att de båda har ett helt liv av politiskt rävspel bakom sig. Intriger, mutor och våld är delar av deras politiska maktkamp. En typ av maktkamp som dessa två maktspelare har gjort till sin livsstil. Det fanns denna gång inga andra kandidater med lika mycket nätverk och gentjänster att räkna hem.

Luo-folket anser sig ha sin tid nu och en Ruto-vinst skulle skapa stora spänningar i de västra delarna av landet. Efter valet 2007 ansåg sig luo-folket bestulna på sin rättmätiga presidentpost efter ett val som av utomstående observatörer ansågs vara en process helt utan verklighetsförankring i vad folk kryssade i sina valsedlar.

När Mwai Kibaki utropades som president (under vilken William Ruto sedermera blev jordbruksminister) så kokade spänningarna över till regelrätta etniska strider. Det många, inte bara luo-klanerna, som väntar på om Raila Odinga skall få sin revansch och vad Rutos nästa drag då blir.

Bilden av Afrika har i väst förändrats efter hur våra politiskt styrande partier har förändrats. Det är först en bit in på hälften av det svenska socialdemokratiska partiets existens som man började tillskriva svagbegåvade och handikappade ett jämlikt mänskligt värde och sedan dess har innehållslösa slag ord som "allas lika värde" använts för vad som passar partiets glidande världsbild och dagspolitik.

I skuggan av denna utveckling kan man studera synen på Afrika och på afrikanen från ett västperspektiv och framförall ett svenskt perspektiv, särskilt eftersom den socialdemokratiska synen har kommit att bli den enda syn man kan och får ha i offentligheten.

Från att styvmoderligt vilja bilda den exotiske vilden till att fylla "allas lika värde" med fantasier om att alla är lika kan man inte längre berätta om Afrika utan att det läcker ut ett annat ljus genom filtret som är satt framför våra ögon. Det är därför ytterst lite skrivs och rapporteras om i framför allt svenska medier. Detta i kombination med att flera afrikanska länder har används som socialistiska experiment som kostat, och fortsättar att kosta, betydligt fler människorliv än vad kolonialtidens politik gjorde så vill ingen att Afrika hamnar under lupp.

Vi är inte alla lika, och alla afrikaner är inte lika. Det kan låta självklart men strider helt emot dagens användning av begreppet "allas lika värde". Med ett par nyhetsberättelser i lokala medier i Afrika kan vi belysa hur verklighten ter sig utan det svenska filtret.

Jacqueline Msongozi, parlamentsledamot i Tanzania rapporterade i ett tal i juni hur företeelsen att män suger mjölken ur sina ammande fruars bröst nu har spridit sig in i södra Kenya, från att tidigare varit en företeelse känt i delar av Tanzania och Uganda. Männen kommer ibland hem på sin lunchrast för att dia sin hustru. Sedan när han kommer hem och vill varva ner efter jobbet så vill mannen dia igen då det får honom att känna sig fylld av energi och ger honom känslan av att bli omhändertagen av sin hustru.

Kvinnorna går med på att amma sina makar eftersom de är rädda att de antigen skall bli lämnade eller att de skall bli slagna. Resultatet är naturligtvis att undernäringen av barn med alla dess inte bara direkta faror utan även kommande skadeverkningar ökar.

Om du nu instinktivt kände att du vill att någon gör något åt detta i form av något slags informationskampanj eller liknande så är du en sådan där bakåtsträvare som vill bilda den exotiske vilden. Rätt svar är naturigtvis att skicka mer biståndspengar så att representanter i byarna kan informera istället.

Det har dock funnits TV, radio och tidningar i dessa länder i ett sekel så det kanske inte spelar så stor roll med informationskampanjer om vi skall vara realistiska.

Under försommarn så attackerade ett får den 45-åriga kvinnan Adhieu Chaping i Sydsudan genom att stånga sitt huvud mot fru Chapings bröst och revben. Chaping avled omedelbart av skadorna och polisen startade en mordutredning efter att ha omhändertagit det misstänkta fåret ifråga.

Polisutredningen har kommit fram till att fårets ägare är helt oskyldig till händelsen och att fåret ensamt har utfört attacken och därmed gjort sig skyldig till mord. Straffet för fåret blir tre års fängelse som skall tjänas av på ett militärläger någonstans i Sydsudan. Ägaren döms dock till att betala för skadan i form av fem kor till offrets familj.

Nu kan det säkert kännas frestande att vilja lägga sig i inte bara sydsudanesisk rättsskipning utan hela samhällsuppbyggnaden och kanske med pengar och varför inte våld hjälpa dem att införa demokrati efter västerländska mått. Då tänker du precis som du förväntas göra. Svensk inblandning i Afrika går nämligen ut just på att genom att ösa biståndspengar över projekt som skall få afrikaner att bli lika lika som oss.

Det är biståndsprojekt utformade inte efter vad befolkningen själva anser sig behöva utan utifrån vad svenska UD och politiker anser vad de behöver.

Nästa gång tittar vi på hur svenska politiska drömmar har bidragit till folkmord, korruption och fattigdom som din skola aldrig berättade om.

Professor George Wajackoyah ser inte bara ut som en afrikansk hippie, han talar som en också. Root Party är inte bara cannabis-vänliga, de är visionära i hur cannabis, eller Bangi och Bhang som vi säger här, skall kunna öka landets välstånd.

"Om vi bara odlade Bangi endast i Nyere så skulle varje kenyan kunna få en check på 20 000 kronor varje år från försäljningen" sade professor Wajackoyah när han presenterade partiets kampanj.

"Om vi bara odlade Bangi endast i Nyere så skulle vi kunna bygga två motorvägar i varje county i Kenya".

Men professor Wajackoyah låter sig inte begränsas av något svärmeri för specifika örter, utan har fler idéer för att utveckla Kenyas exportmarknad. I ett land med giftiga ormar så behöver man antidot mot ormgift, och detta skall man enligt professor Wajackoyah producera själva i landet.

"Om vi startade ormuppfödning i Kenya skulle varje uppfödare av giftiga ormar tjäna ett genomsnitt av 60 000 kronor per år på att buteljera giftet från ormarna." En kobra-uppfödare skulle tjäna mer än en uppfödare av Svart mamba, men jag är säker på att uppfödare skulle diversifiera sin uppfödning för maximal riskspridning.

Root party har fler idéer på sin agenda som antagligen kan locka såväl traditionell vänster som traditionell höger.

Exempelvis offentlig avrättning av korrupta offentliganställda kan jag se dra röster från både vänster och höger. Däremot så tror jag mest att vänsteranhängare lockas av att sluta använda standardiserad spårvidd på järnvägen, vänstern brukar attraheras av att förstöra sådant som redan fungerar. Dock vill professor Wajakoyah gå ifrån standardiserad spårvidd eftersom han ser den som en symbol för kinesisk kolonialism. Vänstern gillar ju kinesisk kolonialism så kanske några nationalistiskt anstrukna kan fångas upp på den här frågan.

Att deportera sysslolösa utlänningar från Kenya kommer att dra anhängare från båda sidor, alla sidor, eftersom alla här är mer eller mindre nationalistiska. I ett relativt fattigt land så blir en oönskad oproduktiv mun en dyr mun att mätta. Den känns. Så man är nationalistisk åtminstone ner på stamnivå.

Att introducera fyradagars arbetsvecka, att flytta huvudstaden från Nairobi till Isiolo och att starta åtta nya "stater" (läs landsting/regioner) med egna federala myndigheter är väl samtliga idéer som bara kan få intresse från vänster. Det brukar vara sådana här projekt som får vänstermänniskor att drägla av vällust. Sänka produktionen, dyra onödiga och ogenomförbara projekt och mer offentlig förvaltning.

Att ta bort delar av konstitutionen som "inte fungerar" är ett mer lurigt förslag. Eftersom det lämnas öppet vad som "inte fungerar". Jag antar att professor Wajakoyah kommer att hävda tolkningsföreträde på den här punkten. Men det är ju en fråga med möjlighet att locka väljare från hela vänster-högerskalan.

Den punkt på Root Partys tiopunktersagenda som hittills har väckt mest uppmärksamhet är dock den om export av hundkött. Här har det kenyanska veterinärförbundet gått i taket med höga protester. Professor Wajakoyahs förslag att exportera hundkött, och dessutom testiklar från hyena, har fått de kenyanska veterinärerna att varna för lokal utrotning av de två djurarterna.

Dessutom så varnar veterinärerna för att professor Wajakoyahs förslag på att handla med ormar och hyenatestiklar riskerar att sprida pandemier av virus, bakterier och parasiter från dessa till människan. Man gör ingen hemlighet av att man fortfarande agerar efter narrativet om att Covid-19 spreds från djurmarknader i Kina.

Nåväl. Det är ändå Bangi-frågorna som ligger Professor George Wajackoyah närmast om hjärtat.

Så pass att kvinnan han har utsett till sin vicepresident-kandidat, Justina Wangui, som enligt egen uppgift aldrig har provat på Bangi nu lovat att röka på den dag hon svärs in på sitt nya ämbete. Hon låter meddela att hon till och med har utverkat sin makes tillåtelse för denna handling.

Bangi-frågan är nästan lika svårmanövrerad i Kenya som i Sverige. Cannabis, hasch et cetera är förbjudet att hantera i alla dess former. Khat, eller Miraa, är av naturen givet till Kenya men Cannabis sativa är en främmande växt och därför så är motståndet inbyggt i politiken. Den taktik som professor Wajakoyah har valt för att få till stånd en förändring i synen på Bangi är att få polisen välvilligt inställd. Han säger att när Root Party kommer till makten så skall man föra kampanjer riktade till landets poliser, där polisen skall få lära sig att inte bara vara snälla mot, utan även välvilligt inställda till, Bangi-brukare.

Root Party lovar också samtliga fångar på kenyanska fängelser att den dagen de kommit till makten så skall alla fångar som sitter bakom lås och bom på grund av förseelser och brott begångna relaterade till Bangi inte bara släpps fria, utan även föras till parlamentet för en offentlig ursäkt.

Även om jag inte tror att professor George Wajakoyah och Justina Wangui har minsta lilla antydan till chans att komma till någon maktposition i Kenya så är jag glad att de finns. Det är alltid lite roligt och inspirerande med en smula hippie-propaganda och Root Party är till skillnad från civilisationsmotståndarna i svenska Miljöpartiet inte kapabla att ställa till med lika mycket skada, då Kenya redan är fattigt på den nivån Miljöpartiet vill ta Sverige till.

Root Party är också det enda partiet som inte går på val med orimliga löften. Deras tio-punkters manifest är betydligt mer genomförbart än motståndarnas luftslott.

The Allied Democratic Forces (ADF) har opererat i North Kivu i Kongo sedan slutet av 1990-talet i gränslandet till Uganda. ADF är en islamistisk rebellgrupp som alltid besvarar regeringsstyrkornas attacker mot dem med att döda civila. Förra året dödade de drygt 1200 civila som svar på insatser mot gruppen. På senare år har ADF splittrats i två delar. En del som fortfarande är lojala med Jamil Mukulu som greps och fängslades 2015 och en gren som förenat sig med Central Africa Province som är en afrikansk administrativ del av Islamiska staten.

Sedan i maj i år så pågår en gemensam militär operation mellan trupper från Kongo och Uganda mot ADF som grundades i Uganda och senare har spritt sitt operativa område in i Kongo.

En annan grupp som har opererat länge i landet är March 23 Movement (M23) och ett planerat möte mellan Kongos president Félix Tshisekedi och representanter från M23 var planerat att hållas i Nairobi, Kenya i mitten av juni. Mötet blev dock aldrig av och ingen information om varför eller vilken sida som ställde in har läckt ut till media. Orsaken till mötet var med stor sannolikhet med anledning av den flera dagar långa strid som bröt ut mellan M23 och regeringsstyrkor i maj.

Samtidigt pågår nu samträning av trupper från EAC-medlemmar i Jinja, Uganda under namnet Ushirikiano Imara 2022. Översatt från swahili betyder Ushirikiano Imara ”Solitt samarbete”.

Efter samträningen är det meningen att trupperna skall kunna sättas in mot "komplexa säkerhetsutmaningar" i regionen.

Kanske är det därför Uhuru Kenyatta nu trycker på för att öka tempot mot de mer än 120 olika rebellgrupperna i Kongo och vill ha gemensam östafrikansk trupp i regionerna Ituri, North Kivu och South Kivu i samarbete med FN:s fredsbevarande styrkor. Vill Kenyatta smida medan järnet är varmt och trupperna samtränade?

Samtidigt kan man notera att Kongo ännu inte har kommenterat Kenyattas vilja att hjälpa på plats snarast.

Något som komplicerar frågan om militär hjälp till Kongo är att två av medlemsländerna, Rwanda och Uganda är två av problemen i den kongolesiska regeringens ögon. Även FN har anklagat de båda länderna för att aktivt stötta olika rebellgruppers operationer i Kongo vilket båda länderna hårdnackat förnekar.

Kanske är den kongolesiska försiktigheten och paranoian befogad? Både Uganda och Rwanda har invaderat Kongo med militär sedan 1990-talet. Inte bara en utan två gånger och fortfarande anklagar Kongo Rwanda för att till och med stötta M23 med egna regeringstrupper.

De områden i Kongo som resten av Östafrika är ivriga att hjälpa till att rensa från rebeller och terrorister är områden rika på naturresurser. Kanske är det så enkelt att alla vill vara med att dela på rikedomarna. En sak är dock säker. FN:s fredsbevarande styrkor i landet har kostat tiotals miljarder kronor och ännu har ingen fred kunnat bevaras. Är Kenyattas till synes goda vilja ett uttryck för chansen att vara på plats när delar av Kongo åter skall fördelas?

Ibland är det de mest oväntade händelser som ger en tillbakablickar i ens eget liv. Nu senast var det protester i en skola i Kaiti, Makueni County, beläget mellan Nairobi och Mombasa i Kenya, som gav mig förnimmelser om min egen skolgång. Föräldrar som har upprörts av att antalet graviditeter ökar snabbt bland flickorna i Muiu Secondary School (14–18 år) och att rektorn öppet berusar sig på khat och cannabis under skoltid.

Flickornas mödrar och även en del fäder samlades till en protest på skolgården där de ville visa sitt missnöje och uttrycka sina krav på att utbildningsdepartementet skall entlediga rektorn från sin tjänst på skolan. Oron att allt barnafödande och ammande skall störa flickornas skolgång måste tas på allvar enligt mödrarna.

Dock tog protesten en oväntad vändning när eleverna började kasta sten på sina föräldrar för att jaga dem från skolområdet. Jag vet inte om det är sexet eller drogerna, eller kanske båda, som eleverna vill säkra tillgången av men förutom stenkastningen så är det inte mycket som skiljer från det högstadium i norra Botkyrka jag själv var tvungen att tillbringa tre år i under det tidiga 1980-talet.

I Champagne framställer man ett bubblande vin som inte bara får bära namnet Champagne för att det kommer från regionen i fråga, utan också för att man använder druvsorterna chardonnay, pinot noir och pinot meunier och använder vissa specifika jäsningsprocesser et cetera. Bubblande viner från andra områden får hitta på egna produktnamn på sitt mousserande njutande. Lika komplex är inte riktigt striden om miraa men den ser ut att kunna bli seg och långdragen, allt på grund av statens pillande i fungerande marknader.

Khat är den centralstimulerande drog som nyttjas i delar av östra Afrika och de södra delarna av arabiska halvön. Det är bladen från växten Catha edulis som tuggas och saften från tuggandet av växten som sväljs. Khat anses ha stora likheter med amfetamin och växtens ursprung tros vara Etiopien. I Kenya så kallas produkten för miraa och är en bland alla andra jordbruksprodukter. En stor del av all miraa som produceras i landet exporteras till i första hand Somalia men sedan några år råder en diplomatisk kris mellan Somalia och Kenya vilket har lett bland annat till ett importstopp av Kenyas miraa till Somalia.

Jordbrukare i Kenya har samma sorts problem som jordbrukare i Sverige. Staten beskattar och tar ut avgifter för allt och sedan när det på grund av statens rovdrift av jordbruket leder till att det inte längre går att odla med vinst så kommer staten med olika bidrag. Det är en av de brännande punkterna i khat-frågan. Khat som odlas i Meru är den som kenyanerna kallar miraa och khat som odlas i Embu kallas muguka. Att det skulle vara någon reell skillnad mellan bladen från Embu eller Meru verkar otroligt. Det finns nämligen bara en art av släkten Catha och det är Catha edulis. Vad det handlar om är istället om möjligheten till olika bidrag. Särskilt med tanke på att den stora exportmarknaden Somalia varit mer eller mindre stängd och skadat exportvinsterna och nu försöker odlarna i Embu få jordbruksmyndigheten och odlarnas egna intresseorganisation Nyamit (Nyambene Miraa Traders Association) att klassa all khat som miraa medan odlarna från Meru å sin sida försöker hävda att det är två olika grödor som inte kan omfattas av samma bidragspott.

Nyamits styrelseledamot Kimathi Munjuri hävdar med bestämdhet att muguka har egenskaper som inte finns i miraa och därför utgör en produkt som breddar produktutbudet både i Kenya och som exportprodukt. Lokala politiker i Meru har lovat att kämpa emot att odlare från distrikten Embu och Tharaka-Nithi får ta det av jordbruksbidragen på 906 miljoner shilling för miraa-odlare. Så debatten som nu rasat sedan 2018 kommer behöva komma till en slutsats. Dock finns det bara en lösning som kommer att lugna båda sidor av odlare, att det blir bidragspotter för samtliga regioner som odlar khat. Oavsett vad de lokalt kallar produkten för. Och denna bidragspott behöver bli lika stor för samtliga distrikt, annars kommer den här diskussionen aldrig stanna. Staten kommer naturligtvis i så fall att svara med att ta med den vänstra handen vad den högra handen nyss har gett genom att höja alla avgifter som är förbundna med jordbruk här i Kenya, som man nu senast gjorde i januari med höjda lossningsavgifter på grönsaksmarknaderna.

Afrika blandar och ger på ett sätt som närmast försätter en i trans. Ibland vet man inte om man råkat svälja någon psilocybin-haltig svamp eller om all denna galenskap i en färgstark röra verkligen är på riktigt. Det förundrar, det förvånar. Ibland tar nyfikenheten över men lika ofta vill man försöka glömma vad man sett och duscha sig ren från vansinnet.

För två månader sedan kunde man läsa i New York Post om kongolesen Luwizo som gifter sig med trillingsystrarna Natalie, Nadege och Natasha och nu är det kenyanen "Big Man" Stevo som skall gifta sig med trillingarna Evelyn, Mary och Catherine, om man nu inte bara misstänker att "Big Man" Stevo bara är en plagiatör för att få flera följare till sin Youtube-kanal. Själv får jag enligt min hustrus stams traditioner ta mig tre hustrur och om jag skulle så kanske identiska trillingar inte vore mitt förstaval. Tre hustrur helt utan variation verkar vara ytterligare en av alla dessa obegripliga men färgglada ytterligheter som håller livet i full spinn i Afrika.

För att inte tala om de dödliga dragspelskrigen i Lesotho. Dragspelsgängen dödar varandra över sin musik och allt är som vanligt men psykedeliskt och magiskt och underligt. Det är val i Kenya om drygt tre månader. Sedan Kenya fick sin första svarta president i Jomo Kenyatta 1964 så har landet endast haft fyra presidenter och tre av dem har haft sitt ursprung i kikuyu-stammen. Endast Jomo Kenyattas efterträdare Daniel arap Moi som var kalenjin har lyckats bryta det ensidiga kikuyu-styret. Inte utan en hel del våld och tvång och införandet av en enpartistat.

Samtidigt som valet tar upp medias uppmärksamhet har tre leoparder attackerat människor bara den senaste veckan i Kenya. En med dödlig utgång. En tjänsteman på miljöministeriet, Samuel Njoroge Kariuki, har gripits och häktats misstänkt för att ha stulit 6,8 miljoner kronor från myndigheten. Precis som här så tycker inte det ledande skiktet om när någon i leden under dem stjäl pengar som skall i elitens fickor. Så man tar i med hårdhandskarna och statuerar exempel.

Jomo Kenyatta var mannen bakom nationens färger. Grönt för den bördiga marken, svart för hudfärgen på befolkningen och rött för blodet som betalat friheten. På 1950-talet rörde Jomo Kenyatta, nom de guerre för Johnstone Kamau wa Ngengi, upp så mycket politisk oro att den vita befolkningen i Kenya ville få honom landsförvisad men myndigheterna ville inte riskera att göra honom till martyr så man sökte orsaker att fängsla honom istället. Till sist dömdes och fängslades Jomo Kenyatta som en av männen bakom Mau Mau-rörelsen, som till största delen var en kikuyu-rörelse, som i första hand dödade andra svarta i landet. Som Sovjets man i Kenya så såg han till att bli landets största jordägare när han kom till makten och hans styre präglades av korruption och nepotism (inga andra stammar göra sig besvär).

Daniel arap Moi var fullständigt medveten om att han som kalenjin alltid skulle vara ifrågasatt som rättmätig ledare. Kanske var det därför han arbetade hårt för att radera etniskt ursprung och få alla stammar att i första hand erkänna sig till nationen?

Till exempel så lät han genom ett dekret förbjuda alla idrottsklubbar i landet att bära namn som avspeglade deras etniska ursprung. Fotbollsklubben Gor Mahia FC struntade blankt i detta och heter än i dag Gor Mahia FC och är med största sannolikhet det fotbollslag i Kenya som har störst supporterskara.

Daniel arap Moi vågade inte bestraffa klubben. Gor Mahia var en legendarisk magiker och medicinman i luo-stammen som bland annat förutspådde den vite mannens intåg med eldvapen i hand. Inte ens en diktator går emot en magiker.

Färgstarkt, kalejdoskopiskt korrupt och vid valurnan är det stamtillhörighet som bestämmer vad du röstar på.

Mwai Kibaki, Kenyas tredje president kom till makten 2002 och avled 21 april i år. Han läggs i jord samtidigt som jag skriver dessa rader och var anledningen till de blodiga sammandrabbningar mellan luo och kalenjin å ena sidan och kikuyu å andra som jag berättade om i min första kolumn om Kenya. Det var efter att han valfuskade sig till en andra presidentperiod och utropade sig till president samtidigt som inga utländska valobservatörer fick se några som helst valsedlar eller hanteringen av desamma. Blodbadet var ett faktum.

Dagens president Uhuru Kenyatta, son till den förste Kenyatta, är naturligtvis lika korrupt som sina föregångare och det är något slags absurd humor i att hans förnamn Uhuru betyder frihet samtidigt som han står åtalad inför Internationella brottmålsdomstolen i Haag för brott mot mänskligheten efter våldsutbrotten när Mwai Kibaki tog sin andra presidentperiod, och oroligheterna finansierades och orkestrerades av Uhuru. Man kommer ingenstans utan blod på sina händer. Pappa Jomos val av den röda färgen på flaggan symboliseras tydligt nog av hans efterföljare. Inte minst hans son.

Men nu kan det hända något nytt. Visserligen inte med mindre korruption och nepotism men Uhuru som inte kan kandidera till en tredje period har beslutat att stödja den tidigare premiärministern Raila Odinga. Odinga är luo. Traditionellt fiende till kikuyu men med så lång tid i toppolitiken så kan din vetskap om andras brott tillfälligt göra dig immun.

Det är flera politiska klaner med blod och korruption på sina händer. Precis som en familjen Biden eller en familjen Clinton i USA så har korruption cementerat deras positioner och i Afrika är kliandet av varandras ryggar den enda säkerhet mot att hittas naken och torterad i ett dike.

Raila Odingas stöd är dock brett. Luo och kikuyu som sagt men även en stor del av indierna i Kenya, som är nog så viktiga som företagare i landet, verkar stå på Odingas sida. Mot sig har han Uhurus vicepresident William Ruto som sedan 2020 av oklar anledning har kommit på kant med Uhuru.

William Ruto, en kalenjin, är det korrupta Afrikas kalla ansikte. Som jordbruksminister under Mwai Kibaki så stal hans myndighet land av privata jordägare, inte sällan utan blodspillan. Han misstänks ligga bakom mordet på affärsmannen och antikorruptionskämpen Jacob Juma i december 2015. Han har stått åtalad för illegala och bedrägliga landaffärer med det statliga bolaget Kenya Pipeline Company.

Så nu står valet mellan två korrupta ledare och det som talar för att blodbadet från 2007–2008 inte skall upprepas är att kalenjin skulle stå mot en övermäktig koalition mellan luo och kikuyu om Raila Odinga vinner valet. Dock finns det en risk att William Ruto då känner sig så hotad av vad som kan hända honom att han på ett eller annat sätt skapar kaos ändå. Vinner Ruto, vilket verkar långsökt, så tror jag inte att våld kommer att gå att stoppa. En hel luo-stam har väntat på sin tur och de kommer inte att tolerera en annan utgång. Kanske är Raila Odinga den ledare de väntat på – son till Jaramogi Oginga Odinga, självständighetskämpe som var utnämnd som luo-kung, ker, men som avsade sig kungatiteln då luo-traditionerna inte tillåter en ker att vara politiker – och därför den ende utan politiskt blod i sitt arv.

https://youtu.be/95H0y1Wi8kI

En man som kommenderar ut polis för att fördriva 10 000-tals människor från deras hem, en man som låter polisen misshandla kvinnor och skövla och bränna hem, åkrar och kyrkor på grund av att han säger sig älska naturen.

Möt Annika Strandhälls nya partner i kampen för klimatet.

Sveriges lantbrukare och åkare har sedan förra året känt av de stigande bränslepriserna. Konkurserna har blivit allt fler. Även hushåll utanför storstäderna som är helt beroende av bil för att kunna klara arbete och vardagsliv har känt av att Sverige ligger i världstoppen när det gäller höga bränslepriser.

Annika Strandhäll är energi- och miljöminister och borde rimligen bekymra sig för att höga energipriser slår ut näringar och begränsar livet för dem som bor utanför Stockholm.

Men hon har egentligen bara synts i debatten om bensin– och dieselpriser ordentligt en gång den senaste tiden, det var när hon 18 mars angrep oppositionens förslag på att sänka bränslepriserna. ”Det är hål i huvudet om man ska vara helt ärlig”, var hennes kommentar.

Uttalandet väckte vrede hos många, men de kanske inte tänkte på att Strandhäll ser det som sitt uppdrag att rädda hela jorden, inte de som brukar jorden i Sverige.

Regeringen och miljödepartementet har gjort stor sak av att Strandhäll 28–31 mars ledde en FN-konferens i New York. Vi har granskat vad hon gjorde den veckan, vad hon sade och framförallt vem hon träffade.

Syftet med konferensen var att förbereda en större konferens som kommer att hållas i Stockholm i 2–3 juni i år. Den hålls för att fira minnet av att det är 50 år sedan FN:s första miljökonferens som genomfördes i Stockholm 1972. 114 länder deltog.

Inledningstalet hölls av Olof Palme som förklarade att:

”Det är verkligen mycket, mycket bråttom.”

Där och då lades grunden för alla dessa miljökonferenser som genomförts de senaste fem årtiondena, alla egentligen med samma motto som Olof Palmes inledningsord: ”Det är verkligen mycket, mycket bråttom”.

Miljöproblemen har inte blivit färre, men konferenserna många, många fler.

Konkreta resultat av den första konferensen? Organisationen FN:s miljökonferens (UNEP) bildades, och så beslutades det att 5 juni ska vara Världsmiljödagen.

Strandhäll rapporterade flitigt på Twitter från konferensen i New York. Ofta ser man henne tillsammans med Keriako Tobiko, Kenyas minister för miljö och skogsbruk. Det är de två som tillsammans ska leda den stora konferensen i Stockholm.

Man kan tycka att posten som minister för skogsbruk i Kenya inte borde vara en merit i sammanhanget. I det årliga globala indexet över hur länder hushåller med sina skogars resurser hamnar Kenya på 133 plats av 172 länder.

Men det är möjligt att Tobiko ska vara med och leda konferensen i Stockholm därför att han visat sig vara en handlingskraftig man.

Vad som menas med det? Att han gett order om att det ska planteras 10 000-tals träd i Kenya?

Nej, hans brutala handlingskraft har snarare visat sig i hans befallning om att mer än sammanlagt 100 000 människor ska vräkas från de hem de ofta haft i mer än 20 år. Och vad händer om de inte flyttar frivilligt? Då skickar Tobiko in polisen, sedan kommer schaktmaskiner, och sedan de som har till uppgift att sätta eld på de rivna husen och byggnaderna. Även kyrkor och sjukhus har skövlats, liksom butiker, jordbruk och små verkstäder. Human Rights Watch har rapporterat om misshandel och dödsfall i samband med fördrivningarna.

Allt för att skogsbruksministern ska få plantera träd. Träd är bra för miljön, säger han.

De som drivs från sina hem får heller ingen ersättning, har minister Tobiko förklarat. De kan få lån.

I sig är det inget nytt att stammar och grupper som bor i Kenyas skogar drivs från sin jord.

I Mauskogen finns 50 000 medlemmar som lever på vad skogen ger. Ända sedan kolonialtiden har de utsatts för jordstölder – politiskt eller ekonomiskt motiverade.

För tre år sedan förklarade Afrikanska unionens domstol för mänskliga rättigheter att Ogiekfolket hade rätt till sin mark.

Ett domslut som den kenyanska regeringen och minister Tobiko struntat i.

Dessutom har Tobiko struntat i vad kenyanska domstolar beslutar.

I juli 2020 beslutade Miljö- och markdomstolen i Nakuru att fördrivningen av 40 000 personer från Mauskogen skulle stoppas.

Fördrivningen fortsatte.

Träden måste ju planteras. De där träden som Tobiko får så mycket beröm för internationellt.

Senast i januari i år uttalade Tobiko sig med stolthet över fördrivningen av 40 000 människor för två år sedan och förklarade att Mauskogen tillhörde världen, den var så att säga en global tillgång.

Det är väl därför han nu har fått förtroendet att leda konferensen i juni tillsammans med Annika Strandhäll. Det globala perspektivet är viktigt.

Och i Kenya fortsätter fördrivningarna.

Benjamin Ipara är en 58-årig man som när han grips har varit på rymmen ett dygn efter att ha slagit ihjäl två av sina 13 barn. Efter att Benjamin skilde sig från sin hustru så har de 13 barnen lämnats själva med sin försörjning och överlevnad och på grund av matbristen så begav sig två av sönerna, Vincent, 21 och Nicholas, 16 ut för att söka mat. En kilometer från hemmet så togs Vincent och Nicholas på bar gärning när de stal mat inne på en annan bybos hemman. När Benjamin fick reda på detta så begav han sig hem för att straffa pojkarna.

Misshandeln som skedde i köket var så högljudd att folk som befann sig i närområdet rusade in i huset för att avbryta våldet. Väl inne i köket låg redan Nicholas död av de inre blödningarna hans fader tillfogat honom och trots grannarnas undsättning för att stoppa misshandeln så hanns inte heller Vincents liv räddas. Han förklarades död innan han anlände till sjukhuset.

I restaurangen på Balmoral Beach Hotel störs jag åter igen av att det på alla kenyanska restauranger jag har besökt alltid finns fler rätter på menyn än de faktiskt kan servera.

"Tyvärr, vi har precis bytt kock" eller "Jag tror att det precis tog slut, ett ögonblick så skall jag kolla med kockan" är återkommande svar på mina beställningar. Jag biter ihop och ber om en till kall Tusker Lager medan jag funderar vidare på mitt menyval.

I Nairobi tänds olympiska drömmar till liv igen när ishallen öppnar efter två års nedstängning.

Kenyas enda ishockeylag Ice Lions är Kenyas hopp om en biljett in i vinter-OS 2026. Om Ice Lions faktiskt skulle vara Kenyas biljett in i den internationella vintersportens katedral så lovar jag att börja förbereda mig för en comeback som ishockeyspelare. Det skulle smaka fågel att bli landslagsspelare i ishockey i en ålder då till och med dart börjar bli en farlig belastning för kroppen.

Idrottsmyndigheterna här i Kenya säger rakt ut att man är ute efter en liknande effekt som blev följden av Jamaicas boblag som tog sig in i den olympiska vintervärmen 1988.

De blev idoler för många, Cool Runnings blev ett begrepp och de är väl närmast att anses som legendariska i idrottsvärlden.

Något som för mig varit en fullständig icke-nyhet har varit den märkligt uppmärksammade örfilen utdelad av Will Smith mot Chris Rock under den där märkligt obsoleta filmgalan som allt färre bryr sig om. I veckans nummer av The Nairobian – Morgonpostens afrikanska själsfrände – beskriver dock signaturen Uncle Gil hur det hela hade utspelat sig om det var en händelse med kenyaner inblandade. Tänkvärt då det verkligen beskriver skillnader.

Den inledande örfilen hade naturligtvis besvarats av en betydligt hårdare, om inte annat så för att mottagarens flickvän hade förväntat sig det som minsta acceptabla manliga handling. Ganska omgående så hade de två kombattanterna övergått till ett rejält rallarslagsmål med knutna nävar regnande ner över motståndaren. Stegvis hade sedan först de närmaste vännerna och sedan övriga deltagande på galan valt sida och deltagit i slagsmålet. Härnäst hade ölflaskor och glas flugit genom luften och folk hade slagit i blindo som fladdermöss efter vad som helst att träffa med sina nävar.

Efter en halvtimmes tumultartat gruppslagsmål så hade den lokala polisstyrkan tillkallats till platsen med tjutande sirener. Efter att ha utdelat en del korrigerande våld – för att dirigera situationen – så hade man rett ut vad som utlöst slagsmålet. Man hade handfängslat och släpat med sig de två ursprungliga kämparna ner till polisstationen. Naturligtvis hade en försvarlig andel av de närmaste vännerna följt efter för att skrika och skräna utanför polisstationen. Vilket också effektivt hade avslutat det ursprungliga gängslagsmålet.

Väl på polisstationen hade några telefonsamtal ringts och ganska snart hade någon av de med guvernörsambitioner eller med fingrarna långt in i lagstiftningsburken ha dykt upp på polisstationen. Områdespolisen hade då med allvar i rösterna förklarat för de gripna att man inte väcker upp serikali (myndigheten, fritt översatt) för småsaker.

Efter ett utbyte av skrynkliga sedlar så hade det hela klarats upp och ansetts avklarat. Följande morgon hade kenyaner vaknat upp och gått till jobbet som vanligt. Som om inget hade hänt.

Väst har sitt sätt att hantera dispyter. Kenyaner har sitt.

https://www.youtube.com/watch?v=a9tP-oiA3H4

Inte som nu.

Nåväl, avsaknaden av elektricitet och vatten klarar vi ett tag här men att leva med att min svåger George har blivit attackerad och knivskuren å mina vägnar känns värre. Ni som följer min kolumn kommer ihåg Catfight i Kisumu, om min hustrus konflikt med vår grannfru. Sedan dess har vår hyresvärd sagt upp vår grannfru och två hustrumisshandlare i huset. Detta utspelades på ett av hyresvärden påkallat möte där han pedagogiskt förklarade för fridstörarna att det är en ekonomiskt orimlig situation att skötsamma och omtyckta hyresgäster riskerar att söka sig till andra boenden. Tack vare frånvaron av destruktiva organisationer som hyresrättsföreningar så respekteras äganderätten bättre här.

Hyresgästföreningar destruktiva?

Nu kanske någon hickade till, men vad skall man etikettera något som i praktiken är: om inte Bosse kan respektera andra genom att låta bli att supa, skrika, bete sig hotfullt och urinera i trappuppgången – ja, då får Bosses omgivning respektera att han super, skriker, beter sig hotfullt och urinerar i fru Holmbergs perennodling?

En av hustrumisshandlarna här på samma våningsplan fick lämna huset efter att ha slagit sin nyarchira, andra hustru, så hårt över ryggen med en käpp att hennes bröst hoppade ur klänningen. De övriga kvinnorna i huset reagerade direkt på den förnedringen. Att behöva blotta sina bröst för alla och envar ansågs ytterst förnedrande och hyresvärden mottog omedelbart klagomål.

De båda hustrumisshandlarna har redan lämnat huset men Moreen är kvar. Hon har månaden ut på sig att flytta. Moreen försöker hålla låg profil och lämnar lägenheten innan någon annan har vaknat på morgonen och kommer inte hem innan mörkret ligger svart över området. Hon tar till och med av sig sandalerna och tassar försiktigt fram över loftgången.

Om det inte vore för min knivskurna svåger hade jag nog tyckt lite synd om Moreen men attacken mot George hade aldrig skett utan Moreens uppviglande. De som anföll George gjorde det för att hans syster tror att hon är något för att hon är gift med vitingen. Det hela skedde väldigt snabbt på en uteservering här i Kisumu. Två män trängde sig fram i trängseln i riktning mot George. Som tur var så observerade han dem ganska omgående då de hade en, låt oss kalla det, yvig attityd. Så han höll ett getöga på dem och när de nådde fram till honom såg han kniven i den ena mannens hand, så han hann göra sig så beredd man nu kan. George lyckades parera hugget men i trängseln och tumultet så hann angriparen skära George i vänster underarm och meddela varför.

Jag kommer inte att sakna Moreen och jag ber en stilla bön att hennes bitterhet minskar en smula framöver.

Om inte annat så har attacken fört med sig det positiva att George och jag nu är bröder. Vi har haft en ansträngd relation men efter den här händelsen är vi på samma sida och vi har till och med tagit oss en rejäl utekväll tillsammans. På uteserveringen stod en handfull fullvuxna män som höll full uppsikt över omgivningen. Till och med chauffören som tog oss dit och hem i gryningen var handplockad för uppdraget.

I går när jag och Hellen hade bestämt oss för en romantisk middag for oss själva så lyckades George få nys om var vi befann oss och dök upp för att stolt presentera sin nya flickvän och deras lilla tremånaders pojke. Vi är nu så pass bundis att jag funderade på att ge oss ett coolt smeknamn men tydligen var Salt 'N' Pepa redan taget.

Armenierna håller Noak för en lokal legend. Arken stötte på grund på berget Ararat, och så är det med det. På sina guld- och silvermynt låter armenierna avbilda arken med duvan med olivkvisten i näbben i förgrunden och Ararat i bakgrunden. Ararat kan ju officiellt tillhöra Turkiet på en karta men i varje armeniers hjärta och själ är Ararat ett berg i Armenien. Jag är böjd att hålla med armenierna. I det första riket som tog kristendomen till nationell religion är berättelsen om Noak viktig.

Men kan hela historien om Noak ha sitt ursprung från en helt annan plats?

Utspelade sig detta arkbygge på den plats där den bibliska figuren Enok profeterade, och förklarade varför Gud var tvungen att låta världen översvämmas? Enok var Noaks farfars far, och Enoks skrifter har alltid varit en del av vad vi kan kalla den afrikanska bibeln.

Enoks bok var länge ansedd som en myt i den kristna världen utanför Afrika och de flesta trodde att det hela var en gammal legend utan reell förankring. Trots detta har Enoks bok alltid varit en del av den etiopiska ortodoxa kyrkans bibel. Ingen hade bara intresset att fråga dem. Kanske för att de inte kunde språket så utgick de från att den etiopiska bibeln var densamma som de motsvarande i väst.

Den etiopiska ortodoxa kyrkans skrifter är skrivna i ge'ez, ett språk som är föregångaren till dagens amhariska och som i dag endast används i kyrkans värld. Språket lärs ut till de som studerar till präster i Etiopien. I det andra riket som tog kristendomen till nationell religion är Noak viktig. Så varför skulle inte Noak, i rakt nedstigande led från Enok, ha byggt sin ark där dagens alarmister tror att världen skall översvämmas igen?

Rift Valley är platsen där evolutionen valde att skapa människan i Afrika. Här har människor och djur utvecklats och stridigt sins emellan för att överleva under extrema förhållanden. Klimatet är allt annat än förlåtande. Här översvämmas sjöarna ibland till den grad att hundratusentals människor blir hemlösa och måste förflytta sig till andra områden. Men är det en naturkatastrof?

Nej.

Det är naturens cirkel av liv. När klimatalarmister försöker att göra detta till en modern företeelse som drabbar såväl djurlivet som människan så utgår de felaktigt från att världen är konstant. De säger att det är viktigt att djurlivet alltid är detsamma som det är igår. Djuren förflyttar sig och har inget som helst intresse att stanna på en plats om förhållandena på platsen ändras till deras nackdel.

Men är det inte en katastrof för människorna då? Jo, på väldigt kort sikt. Men vad har människor själva för ansvar för sina beslut? Det finns de som väljer att bosätta sig i områden i Kalifornien som brinner varje år och som har gjort så sedan innan klimatalarmism blev chic. Det finns ännu en sort som väljer att bosätta sig i San Francisco trots att det kan bli deras död nästa dag. Det finns till och med de som bygger sina hus på lerbäddar som kan ge vika när som helst i Sverige. Så finns det sådana som jag som bosätter sig trettio meter från Viktoriasjön av ren fåfänga.

När sjöarna i och omkring Rift Valley började fyllas av de ovanligt, men inte nya, stora regnmängderna 2020 så ökade vattenmassorna i volym och människor fick flytta.

Hellen skrek i telefonen att jag måste ta henne ifrån Kenya omedelbart när vattnet täckte hela golvytan i vår lägenhet. Med vattnet kom flodhästarna men också grodorna och de lockade fram de obehagligt giftiga ormarna. Det var en av dessa ormar som fick Hellens tålamod att tryta och nu har vi så att säga tagit höjd för problemet.

Turkanasjön är inte större nu än i början av förra seklet eller på 1970-talet så alarmisternas rop är tomma på innehåll. Även om den är fyra gånger sin storlek för tre år sedan så är den inte på något sätt större än vad den varit flera gånger tidigare. Tankefelet som klimatalarmisterna ständigt gör är att nu, just nu, är ett normalläge och alla avvikelser är en katastrof. Det tyder på en begränsad förmåga till förståelse för sammanhang. Så vad betyder det när översvämningarna här i Kenya når media i väst? Ja, inte är det en omsorg om människorna här för då skulle man också skriva om det oroliga läget inför det kommande valet. Hur det dödliga våldet ökar i efterdyningarna av den förstörda ekonomin efter de oansvariga nedstängningarna och restriktionerna i spåren av covid-19-politiken. De skulle kanske skriva om hur etnicitet avgör valets utgång och om hur de nya etniska koalitionerna avgör hur blodigt det kommer att bli efter valet. De skulle inte låta klimatalarmister vika ut sig om hur människors kortsiktiga val påverkas av naturens cykler som om det vore naturkatastrofer. Behovet av en ny Noak låter vänta på sig.

Eftersom tomten var övervuxen förstod jag att den stått övergiven ett bra tag. Så jag frågade min flickvän vad som hade hänt med huset ifråga. Hennes svar var ointresserat och avmätt: ”Bara några kikoyos som vi jagade bort efter ett val!”

Nu har vi letat lämplig mark att bygga på ett tag och eftersom vi fick överge vår första gemensamma lägenhet, efter det att Victoriasjön svämmade över ifjol, så har jag fått tänka om en aning när det gäller läget.

Under vår semester i Mombasa ville flickvännen flytta just dit. Hon har bott här tidigare och har bekanta som nyligen har byggt hus, så vi passade på att förhöra oss om mark- och byggpriser. De vackra stränderna och turismen öppnar dörrarna för affärer och det lockar att bygga sig en egen paradisplats.

Men det är snart val.

Vad än politikerna säger finns det inga garantier för att det inte skall utbryta oroligheter igen. 2008 jagade stammarna ut varandra från sina respektive traditionella geografiska områden. Hemma i Kisumu jagade luo och kalenjin ut bantufolk från i huvudsak Kikuyu-stammen. I Nairobi jagade kikoyos alla niloter, inte bara luo och kalenjin, ur stan. Visserligen jobbar staten och deras underhuggare i media med att försöka intala medborgarna att de skall bortse från sina stammar och bli kenyaner oavsett etniskt ursprung. En skribent på Business Daily vägrade till och med att prata med mig efter att jag hävdade att det var ett misstag att försöka ta ifrån människor deras naturliga identiteter. Medborgarna skulle bli lättare att styra om man tog ifrån dem deras identitet och deras traditioner och kultur. Det vore ett försök att lura dem att glömma sina familjer och sina av hävd vunna marker till förmån för möjligheten att vara ett skatteobjekt, som när som helst kan tvingas bort från sina naturliga hemman.

I Kisumu har min flickvän sina rötter. Här bor hennes folk.

Skulle valet ännu en gång väcka misstankar om fusk kan brännandet av hus och machetesvingandet snart vara i full gång igen. När gatustrider med pilbåge mot skarpskjutande polis och militär rasar vill man vara bland sitt folk. Kvinnor och barn har inget gentlemannaskydd utan de dödas och misshandlas som om de vore män. Tillhör du en stam som trängt dig in på en annan stams hävdvunna mark är du en inkräktare och fiende när oroligheterna startar.

I Kisumu är min flickvän säker och bland de sina. Här i luoland stannar vi nog. Vid Victoriasjöns stränder bor hennes folk och jag får väl skydda mig bäst jag kan med macheten i hand.