Knappt har man hunnit blåsa faran över efter det senaste Ebola-utbrottet i Uganda innan det plötsligt börjat dö människor i Ekvatorial Guinea av en ännu ej identifierad viral hemorragisk feber (VHF). VHF innebär en sjukdomsbild med hög feber och blödningar från olika kroppsöppningar.

Ännu vet man inte vad som har orsakat utbrottet men hittills har det krävt åtta dödsoffer och tvåhundra människor i de två byar som är drabbade är satta i karantän. Prover har skickats till Gabon och Senegal för analys och hälsomyndigheterna i Ekvatorial Guinea arbetar nu febrilt med isolationsåtgärder för att försöka hindra en spridning av smittan i landet.

Samtidigt fortsätter kolera-utbrottet i Malawi att skörda offer. Sedan vi rapporterade om utbrottet för två veckor sedan (läs mer här) har antalet rapporterade fall ökat från trettio- till trettiosjutusen fall och antalet döda i kolera har passerad 1 300.

Världshälsoorganisationen, WHO, bedömer nu risken för fortsatt spridning inte bara i Malawi utan till grannländerna som "Mycket hög".

Redan nu finns det bekräftade kolera-fall i grannländerna Mozambique och Zambia och i själva Malawi är smittan aktiv i 27 av landets 29 regioner. Landet har rullat igång två stora vaccinationskampanjer men då tillgången till vaccin är begränsad har man endast erbjudit den första dosen av vaccinet som kräver två doser för önskad effekt.

Huruvida detta kan leda till ytterligare komplikationer för att få stopp på den pågående epidemin är oklart.

2022 rapporterades cirka åttiotusen kolera-fall i hela Afrika och nya fall är i år rapporterade i länder som Burundi, Kamerun, Demokratiska republiken Kongo, Etiopien, Kenya, Nigeria och Somalia. Det finns en stor risk enligt WHO att Afrika kommer att drabbas av rekordår för kolera-smitta.

Kenya

Ett gruvras i en guldgruva i Kakamega har kostat minst tre gruvarbetare livet. Olyckan får extra uppmärksamhet efter att den lokala guvernören Fernandes Barasa tidigare beslutat att all gruvdrift i distriktet skall granskas. I Kakamega county är hantverksmässig gruvdrift den enskilt största inkomstkällan för distriktet där cirka åttatusen människor beräknas vara gruvarbetare.

https://twitter.com/CisNyakundy/status/1623593254603132930

Tanken är att granskningen skall leda till att det lokala länsstyret - Kenyas gruvmyndigheter - skall kunna utfärda licenser för den hantverksmässiga gruvdriften i regionen. Idag är de åttatusen gruvarbetarnas verksamhet i strikt mening olaglig, samtidigt som alla inblandade är fullt medvetna om att den ekonomiska situationen i distriktet skulle vara än mer utsatt om inte guldgruvorna försörjde totalt runt femtontusen människor.

Licenserna hoppas man skall leda till bättre säkerhet och kunskap runt gruvdriften.

Räddningsarbetet för att försöka gräva fram de tolv gruvarbetare som stängdes in i gruvan i Sigalagala i Kakamega sattes igång omedelbart efter att raset hade inträffat. Som svar på guvernörens krav på licenser för att öka säkerheten har de gruvarbetare i den raserade gruvan krävt att få ingå i räddnings- och katastrofförvaltningen som visat sig vara såväl illa förberedda och uselt utrustade när de nu väl fanns ett behov av dem.

Patrick Mukhule, ordföranden för Kakamega Mining Resilient Team sade att trots att brytandet gynnar distriktet när det gäller intäkter som genereras genom avgifter, har gruvarbetarna fått en dålig överenskommelse med myndigheterna och att katastrofförvaltningen borde anställa de unga män som under räddningsarbetet i gruvschakten visat på att de kan hantera extrema och farliga situationer.

Puntland/Somaliland

Förra måndagen bröt det ut strider i staden Las Anod efter att lokala klanledare gjort ett uttalande om att man vill återföra Sool-regionen till Somaliskt styre. Situationen eskalerade omgående då Sool regionen ligger i både det självutropade Somalilands som i det självstyrande Puntlands intressesfär. Uttalandet om ett återgående till Somaliskt styre backades upp av muslimska ledare samt flera organisationer från civilsamhället.

Sool-regionen har tillhört Somaliland sedan 2007 då styrkor från Somaliland med hjälp av med etiopiska styrkor återtog Sool till Somaliland efter att det under nio år varit en del av Puntland.

Även staten Khatumo har intresse av regionen och anser sig ha rätt till regionerna Sool, Sanaag och Cayn och dess inblandning i konflikten är ännu oklar. Eldupphör efter förhandlingar inleddes inför den gånga helgen. Dock rapporterades om artillerield över Las Anod under lördagen och rapporter om ytterligare dödade och skadade civila i staden. Regeringen i Somaliland säger att man endast agerar i självförsvar och i övrigt har hållit överenskommelsen om eld upphör.

Somaliland lämnade Somalia och utropade sig själva som självständig stat efter Somalias fullständiga sammanbrott 1991. Innan dess hade invånarna i området varit svårt förföljda och trakasserade av myndigheterna i det Somalia som då styrdes av den marxistiske diktatorn Mohammad Siyad Barre. Området befolkas i huvudsak av Isaaq-klanen, vilken Siyad Barre och hans ministrar försökte rensa ut och eliminera.

Konflikterna i de områden som Somaliland och Puntland idag båda anser sig ha rätten till grundar sig fortsatt på klankonflikter.

Det återstår att se vilken stats fana som vajar över Sool-regionen när året är till ända.

Botswana

Botswanas gruv- och energiminister Lefoko Moagi uppmanar afrikanska ledare till eftertanke under den mineralrush som nu har uppstått på kontinenten efter västvärldens beslut om grön samhällsomstörtning.

Flera afrikanska stater ser möjligheten att snabbt tjäna pengar på utländska gruvbolags mineralutvinning och risken är överhängande att länderna sedan kommer att lämnas med stora övergivna gruvområden, en miljöpåverkan som kan ta årtionden att återställa till enorma kostnader, varnar Lefoko Moagi.

När det är en rush kommer folk hit, tar vad de vill ha och försvinner sedan lämnande efter sig gapande hål i Afrika, sa Moagi under konferensen Investing in African Mining Indaba i Sydafrika i början av februari.

Botswana är kanske det land i Afrika som har hanterat sin gruvdrift bäst om man ser till att behålla vinster i landet och livslängd på gruvprojekt (du kan läsa mer om detta här). Botswana är kanske också därför de som kan se på det uppkomna nyintresset för gruvindustrin med nyktrast ögon. Moagi konstaterar att västvärldens energirevolution har lett till liknande energibrist som den i stora delar av Afrika och säger att fler länder än Botswana nu borde utnyttja situationen.

Medan vi nu har ett fönster för kol kan vi trycka ut kol i regionen för att stoppa vår lokala energikris, sa Moagi.

Samtidigt skriker inte minst Europa efter fossila bränslen efter att genom sin gröna revolution beordrat halt för modern energiutveckling för en lång tid framöver.

Afrika kan nu utnyttja väst behov av att köpa kol för att finansiera sitt eget energibehov genom att sälja dyrt till utländska köpare.

Denna gången blir vårt svep över de senaste händelserna i Afrika en blandning av ekonomi och hälsa. Det är onekligen två ständigt aktuella ämnen oavsett var i Afrika man riktar blicken.

Vill man rikta in sig på det sämsta av det sämsta i ekonomiklassen gör man det enkelt för sig att titta på Zimbabwe. Men vi startar i Uganda där ett stort oljeprojekt nu har fått klimataktivister i både när och fjärran att protestera.

Under Albertsjön i Uganda hittade man 2006 en oljereserv som skulle kunna ge landet fantastiska inkomster. Sedan oljan upptäcktes har dock en mängd storbanker runt om i världen vägrat att låna ut pengar till den mest avgörande delen av projektet. Nämligen den pipeline som skall byggas från Albertsjön i Uganda till hamnstaden Tanga i Tanzania.

Anledningen till bankernas motstånd är att man anser att Uganda inte skall borra efter olja i ett område som man ser som skyddsvärt. EU och andra klimataktivistiska föreningar har protesterat högljutt mot hela projektet. Även inom landet hörs protester från den politiska oppositionen.  Oppositionsledaren Kizza Besigye har exempelvis sagt att ingen i hela världen vet vad som händer i naturen när man borrar efter olja. Ett något magstarkt påstående.

Den pipeline som man skall dra från Lake Albert trodde de flesta bedömare skulle passera genom Kenya fram till hamnen i Lamu. Detta hade varit det självklara valet om man bara såg projektet som en pipline som skall dras över ett geografiskt område kortast möjliga sträcka. Fördelen hade dessutom varit att olja som tas upp av Africa Oil i norra Kenya också hade kunnat transporterats via samma pipeline.

Lamu ligger dock i ett område där somaliska terrorister försämrar säkerheten och Lamu ligger så pass geografiskt nära den somaliska gränsen att man ser det som en säkerhetsrisk.

The Kingfisher field där borrningarna snart skall påbörjas av China National Offshore Oil Corporation (CNOOC) förväntas ge 40 000 fat råolja per dag som bäst. Man har beräknat källan att innehålla cirka sex och en halv miljarder fat råolja men att man kan komma åt ungefär 1,4 miljarder av dessa fat med den teknik som står till buds idag. Kina investerar där väst inte vill vara med.

Hela oljeutvinningsprojektet är ett samarbete mellan CNOOC, franska TotalEnergies och det statsägda Uganda National Oil Company.

Licencen för bygget av den pipeline som nu skall bli världens längsta i sitt slag är tilldelat East African Crude Oil Pipeline Company Ltd som ägs till sextiotvå procent av TotalEnergies och femton procent vardera av de statliga oljebolagen i Uganda och Tanzania. De resterande åtta procenten ägs av CNOOC.

Att EU har beklagat sig, med undantag för Frankrike, är på många sätt underligt. Gång på gång protesterar man mot de energiprojekt i Afrika som kan ge länderna på kontinenten möjlighet till ekonomisk utveckling på samma sätt som vi har haft i Europa.

Varje gång EU protesterar mot, och vill stoppa, liknande projekt i Afrika tar Afrika steg närmare och närmare Ryssland och Kina. Snart är det bara Frankrike av de europeiska länderna som gör större affärer i Afrika och det är en förlust för Europa i slutändan.

2025 beräknas den första oljan pumpa fram ur den ugandiska marken.

Zimbabwe

I Zimbabwe är det snart sagt inte någon som litar på landets ekonomiska system. Man undviker sin egen riksbanks valuta som pesten då man dras med en inflation på ett par hundra procent, en bra dag.

I kölvattnet på de problem som uppstår när man måste göra affärer i andra länders valutor dyker det upp praktiska tillkortakommanden som måste lösas. Ett av dessa praktiska dilemman är bristen på sedlar i den valuta man använder.

De flesta som köper och säljer varor i Zimbabwe föredrar amerikanska dollar framför landets egen variant av dollar. Som i de flesta sub-sahariska länderna är amerikanska dollar alltid eftertraktade. Dock uppstår problem om man har problem med inflödet av de sedlar som skall cirkulera i det ekonomiska systemet.

Sedlar slits. Någon sade en gång att amerikanska dollar är världens mest populära sedlar därför att de är som gjorda för att förfalska. Jag vet inte om denna gamla sanning fortfarande har fog för sig men i Zimbabwe är problemet att sedlarna går sönder. Utslitna och tunna som kolibrivingar faller de mer och mer isär av cirkulationen från hand till hand.

Dessutom litar man inte i Zimbabwe på sina egna banker. Bankerna i Zimbabwe är skyldiga att byta in gamla slitna sedlar, även ”greenbacks” mot nya krispiga sedlar. Det lockar dock inte de flesta mindre handlare och privatpersoner som inte vill behöva passera sina sedlar genom det system som hyperinflaterar allt den lägger sina korrupta labbar över.

Så även om det går att gå till en bank och växla in sin gamla slitna sedel mot nya vill inte ens större handlare som stora köpcentra och liknande ta emot slitna sedlar. De litar helt enkelt inte på att banken tar emot dem. Därför finns det en andrahandsmarknad för sedlar.

Så länge serienumret på sedlarna är läsbart på båda sidan av sedeln finns det ”sedelreparatörer” som gärna köper dina dollarsedlar till ett pris.

Med egna klisterblandningar lagar man sedan revor på sedlarna för att få dem att överleva ett tag till. Sedlar som inte duger för de stora butikskedjorna, och som bankerna erbjuder inflaterade zimbabwiska dollar i utbyte emot, har en självklar plats i de lägsta skikten av det ekonomiska systemet. Dessa sedlar roterar på de lokala frukt- och grönsaksmarknaderna tills de helt enkelt inte går att rädda längre.

Malawi

Kolera härjar i Malawi. Hälsominister Khumbize Chiponda säger att de hittills 30 621 rapporterade fallen är de hösta noterade antal fallen för landet någonsin.

Kolera är en bakteriell sjukdom som sprids via förorenat dricksvatten.  I Sverige har fem fall rapporterats den senaste tioårsperioden. Bakterien, Vibrio cholerae, finns inte i Sverige utan personer som upptäcks med sjukdomen här har fått den med sig från en utlandsvistelse.

Det som gör sjukdomen dödlig, upp till femtio procent av de smittade kan avlida, är att bakterien framkallar en riklig vattnig avföring som kan uppgå till mer än tjugo liter på ett dygn.

Detta leder till att den smittade förlorar stora mängder vätska och salter snabbt nog för att nästan omgående utsätta dem för livsfara.

Utbrottet av kolera i städerna Lilongwe och Blantyre har redan krävt drygt tusen personers liv.

Khumbize Chiponda ser att en orsak till den snabba spridningen nu är att de som avlider i sjukdomen tas hand om och tvättas av sina familjemedlemmar. Samma familjemedlemmar som sedan förbereder maten till begravningsfesten.

Som alltid. Håll era händer rena.

Kenya/Somalia

En undersökning i Nairobi visar att de flesta kvinnliga somaliska flyktingar tar preventivmedel utan sina mäns vetskap eller tillåtelse. Då det är männen som fattar dessa beslut för sina fruar måste kvinnorna ta dessa preventivmedel i hemlighet.

Undersökningen är utförd av Dr Eliphas Gitonga, genom intervjuer av 605 gifta somaliska flyktingkvinnor i åldrarna 15-39 i Nairobi County. Att kvinnorna döljer sitt användande av preventivmedel är inte enbart för att det är mannen som skall fatta beslut i äktenskapliga frågor utan också för att om de äkta männen skulle få nys om sina kvinnors preventivmedel är risken för att drabbas av mannens fysiska vrede överhängande.

Om man ser till samma grupp i Sverige skulle det vara ytterst upplysande om man kunde se en liknande undersökning här. Det skulle kunna ge svar på frågan om kvinnors vilja att tillgodogöra sig olika former av familjeplanering är avhängigt av hur stort eget ekonomiskt ansvar familjen själva måste ta för sina barn.

Precis som vi prognostiserade i vår senaste Afrika-kolumn blev de 49 till döden och fängelse dömda FN-soldaterna från Elfenbenskusten benådade av juntan i Mali. Ett spel där fyrtionio människor utsattes för skräcken att behöva fortleva, om möjligt, ett par decennier av sina bästa år oskyldiga i fängelse. För att två staters ledare skulle få framstå som goda.

Nu kan såväl Malis president Assimi Goïta som som den ivorianska delegationen som var i Mali för att förhandla om de gripna soldaterna i december ta åt sig äran för frisläppandet och benådandet av dessa. Elfenbenskustens president Alassane Ouattara välkomnade soldaterna hem på söndagsmorgonen och poserade glatt för pressen tillsammans med de frigivna. Dessutom fick Assimi Goïta visa styrka mot Västafrikas ledare och Economic Community of West African States (ECOWAS) genom att ignorera deras slutdatum för frisläppandet med en vecka.

Ett politiskt skådespel som resulterar i mer makt åt ledarna och innehållslösa förhoppningar om diplomatins möjligheter till folket.

Sydsudan

En annan nyhet som vi rapporterat om här på Morgonposten och nu får anledning att återkomma till är den om när Sydsudans president Salva Kiir kissade ner sig till tonerna av nationalsången vid invigningen av en ny väg i landet.

Nu är efterspelet av läckaget igång. Sex journalister från den statsägda tv-bolaget South Sudan Broadcasting Corporation gripna och häktade, ”misstänkta för att ha kunskap om hur videomaterial på hur presidenten urinerade på sig själv har läckt ut”, enligt Patrick Oyet som är president för journalisternas fackförening i Sydsudan.

Det videomaterial som visade presidentens blöta olycka sändes aldrig i landets TV-sändningar – av uppenbara skäl – men att materialet senare rann ut i sociala medier har nu satt de sex journalisterna i en pöl av problem.

Förutom president Salva Kiir forsar även Vita Nilen genom det bördiga Sydsudan. Trots naturens förutsättningar har krigen i landet slagit ut dessa förutsättningar för vanligt strävsamt folk och i grannländerna befinner sig 1,8 miljoner sydsudaneser som flyktingar för tillfället. Det är som alltid på de här breddgraderna etniska konflikter som förhindrar landets utveckling. Sydsudans inkomster kan sägas vara två. Det ena är den flödande oljan och den andra är det lika flödande biståndet. Svält och andra katastrofer, som presidentens privata problem, i det här landet beror inte på torka utan på att alla pengar stannar i huvudstaden Juba.

Som i de flesta andra afrikanska länder med flera etniska grupper, i Sydsudan cirka 200 stycken, handlar landets ekonomi i stort sett om vem som har makten för tillfället. Här är de stora maktspelarna folkslagen Dinka och Nuer och en vanlig lösning i afrikanska stater i centrala och östra Afrika är att dela makten mellan de dominerande etniska intressena. President Kiir är Dinka och vice-president Riek Machar är Nuer. 2013, bara två år efter att Sydsudan hade blivit ett självständigt land efter inbördeskriget i Sudan sparkade Kiir sin vice-president. Med den vanliga historien om att hans vice-president planerade en statskupp. Sedan 2016 är dock Machar tillbaka på sin post och det är nog av nödvändighet om man skall ha någon framgång i att ena landet.

Dock kräver ett enande att några av landets resurser kommer dess medborgare till del och det kommer inte att hända i närtid.

Sudan

Som minnesgoda läsare säkert kommer kommer ihåg, skrev jag för en knapp månad sedan om hur Nigeras president Mohamed Bazoum vädjade till Europa att sätta stopp på mottagandet av afrikanska immigranter. Det tänker jag på de följande raderna knyta ihop med det faktum att man i Sudan förra veckan grep Kidane Zekarias Habtemariam som ibland har kallats världens mest eftersökta människosmugglare.

Kidane är eritrean och lider av den i Afrika utbredda bristen på medkänsla för andra levande ting, även människor. Människosmuggling över Medelhavet är ett problem som Europa inte bara har varit med att skapa utan även fortfarande underhåller. FN är en av de största organisationerna som fortfarande motarbetar de afrikanska ländernas önskan om att Europa skall upphöra med att locka framför allt unga arbetsdugliga män från sina hemorter i det sub-sahariska Afrika för att söka lyckan i Europa.

https://twitter.com/rgowans/status/1611259934745972736

Kidane Zekarias Habtemariam har drivit mycket av sin handel med människor i Libyen. Libyen är det nordafrikanska land som erbjuder flest smuggelvägar. Anledningen till detta är att Europa och USA bestämde sig för att bomba landet tillbaka till klankrig och obefintliga framtidsutsikter. Jag har personligen träffat ett av Kidanes tortyroffer, en landsman till Kidane som ansågs för liten och vek för att kunna säljas som slav och därför blev måltavla för den eritreanske människohandlarens besvikelse.

Nu är en samvetslös handlare i människokroppar gripen. Det står dock fler i kö för att ta över och fylla den plats som Kidane nu lämnar. Därför vore det på sin plats att vi nu hörsammar Mohamed Bazoums vädjan och slutar locka unga kapabla afrikaner över till Europa.

De flesta flyr inte från något. De flyr till något.

Zimbabwe

Zimbabwe har förbjudit all export av oförädlad litium då man anser att landet förlorar stora möjligheter till ekonomiska vinster genom att inte förädla mineralen själva. Regeringen i Harare hoppas att man genom att ta större del av utvecklings- och förädlingsprocessen av litium nå 20 procent av den totala globala efterfrågan av mineralen.

Mineralexport står för 60 procent av Zimbabwes totala exportinkomster. Med siktet inställt på att öka inkomsterna för landet, som sedan det blev socialistiskt gång på gång överlevt som nation enkom på grund av att tillräckligt många av medborgarna kan idka byteshandel, inför man nu exportförbud för oförädlat litium.

Ingen litiumhaltig malm, eller obearbetat litium över huvud taget, får exporteras från Zimbabwe till ett annat land utom under skriftligt tillstånd från ministern, sade landets gruvminister Winston Chitando i en kommentar till den nya lagen.

Dock kommer man att exkludera gruvbolag som bygger egna bearbetningsanläggningar. Det innebär att utländska gruvbolag kan fortsätta att ta hand om vinsten länge de förädlar litiumet på plats i Zimbabwe.

Det omättliga globala behovet av elektronisk rörlighet gör litium till en av de viktigaste mineralerna då batteritillverkare förväntar sig att litium-ion-batterier kommer att fortsätta vara en av mobilitetens viktigaste komponenter.

En annan produkt som som försvinner över gränsen från Zimbabwe är utbildad sjukvårdspersonal. Fler än fyratusen läkare och sjuksköterskor har lämnat Zimbabwe sedan 2021 på grund av de låga lönerna i landet. Sjukvården är en statlig affär och en sämre stat än Zimbabwe att driva affärer är svårt att finna. En sjuksköterska tjänar motsvarande tusen svenska kronor i månaden och i fjol gick många läkare och sjuksköterskor ut i strejk med krav på inte bara högre lön, utan också på krav att lönerna skall betalas ut i amerikanska dollar.

Med Zimbabwes konstanta problem med en devalverad valuta och höga inflation gör att allt färre vill hantera den lokala valutan som återinfördes 2019 efter en tids frånvaro. Nu hanterar Zimbabwe sjukvårdspersonalens krav på det sätt de brukar hantera problem, på fel sätt.

Sedan 10 januari har man förbjudit organiserade protester för sjukvårdspersonal med fängelse upp till sex månader som strängaste straff.

Därför bjuder jag på en prognos igen.

Prognosen är att fler sjuksköterskor och läkare lämnar Zimbabwe för att söka lyckan i något grannland. Som resultat av detta kommer Zimbabwe hamna i akut brist på sjukvårdspersonal vilket i sin tur kommer att leda till nya kontraproduktiva lagar.

Anledningen till folkmordet var lika delar etnisk rensning som ett politiskt strategiskt beslut direkt från premiärminister Robert Mugabe. Mugabe, ledare för partiet Zanu ville efter vinsten i valet 1980 försvaga sina politiska motståndare i Zapu för att till valet 1985 ha tillräckligt med stöd från folket för att snabbt införa en enpartistat efter valet.

Som ofta i det subsahariska Afrika är ens politiska hemvist ofta starkt förknippat med ens etniska tillhörighet. Så också i Zimbabwe. Zanu har alltid haft sin maktbas hos shonafolket och Zapu sitt hos ndebelefolket i Matabeleland. Till detta hade de två olika kommunistiska organisationerna stöd från olika kommunistiska stormakter. Zanu från Kina och Zapu från Sovjet.

Det kan vara värt att fundera över vad som kallas frihetskampen i de olika tidigare kolonierna. Hur mycket var det en av folket önskad kamp och hur mycket var det olika socialistiska staters önskan om att få ta över de naturtillgångar som de västliga kolonialmakterna hade kontrollen över? Under tiden hårt arbetande bosättare från Europa skapade civilisation och arbetsmöjligheter med en möjlighet till helt nya levnadsstandarder för den svarta befolkningen, skickade de kommunistiska staterna vapen för att använda de svarta som ombud för att få kontrollen över de tillgångar som fanns och finns i Afrika.

Gurkahundi är också namnet på Femte brigaden, den militärenhet bestående av 3 500 erfarna militärer som stod direkt under partiledningens befäl. Enheten hade fått militär träning av Nordkorea.

Det var Femte brigaden som stod för den mångåriga utrotningskampanjen i Matabeleland. Den hade startat 1982 och när Ingvar Carlsson, då svensk statsminister, på statsbesök i Zimbabwe vandrade hand i hand med Robert Mugabe var den etniska utrensningen känd sedan länge i omvärlden. Naturligtvis ville den svenska socialdemokratiska regeringen hålla sig långt framme i kön av socialistiska vänner till Zanu. Efter att ha varit den absolut största bidragsgivaren till såväl Zanu som till Zapu hade man helgarderat sig i kampen om vilket socialistiskt styre som skulle komma att ta makten i Zimbabwe, och som man skulle få ta åt sig den moraliska äran av att ha stöttat.

Statsminister Carlsson har efteråt låtit påskina att han svävade inte visste om Mugabes etniska rensningar och från SIDA formulerade man sig som att befolkningen i Matabeleland hade "kommit i kläm". SIDA ville inte att man använde det generösa biståndet som påtryckningsmedel för att få Mugabe att sluta med etnisk rensning.

Nu när 40 år av förtryck har skickat ner Zimbabwe i en aldrig sinande ström av misär för befolkningen kan SIDA "hjälpa till" med bistånd för att föda den befolkning som är dömd till svält på grund av den sociala experimentlustan. Eller för att citera SIDA: "Sida arbetar med demokrati, mänskliga rättigheter, miljö och klimat och människors möjligheter att försörja sig."

Angolas armod

José Eduardo dos Santos var president i Angola från 1979 till 2017 och under tiden hans enpartistyre hölls upptaget med det långdragna inbördeskriget efter sin vunna frihet från Portugal 1975 såg han till att plundra landets tillgångar för egen räkning. När dos Santos avled i juli i år efterlämnade han sin dotter Isabel dos Santos, som blev Afrikas rikaste kvinna.

Givetvis konfiskerade pappa dos Santos privata tillgångar som oljeföretag och gjorde dem till statsägda verksamheter.

Om man mer eller mindre är staten och har Sovjet och Kuba som sina närmaste vänner kan man sedan skänka dessa värdefulla statliga tillgångar till sina nära och kära under tiden som den lidande befolkningen betalar priset.

Värt att notera när det gäller de olika självständighetskamperna i Afrika är att ingen som kämpat för att slänga ut de europeiska kolonisatörerna har kämpat för att återgå till de etniska stamindelningar av geografin som rådde innan kolonisationen. Tvärtom har de som tagit makten slagits hårt för att behålla den koloniala kartan. Man behöver inte vara paranoid eller konspirationsteoretiskt lagd för att misstänka att vad det handlat om inte är befolkningens intresse utan vilja att kontrollera naturtillgångar.

Den europeiska kolonialtiden ersattes med ombudskolonialism som till skillnad från den tidigare inte erbjuder något i form av civilisation och ökad levnadsstandard utan enbart skuldsättning, utarmning och extrem rikedom för de få som styr över de militära maktmedlen.

I Angola ville Kabinaenklaven ha sin egen frihet och självständighet från Angola men angolanska och kubanska trupper invaderade området för att förhindra självständighetssträvanden. I Zimbabwe råder fortfarande ofrihet för minoritetsbefolkningarna.

Angolas styrande parti MPLA är också goda vänner med de svenska socialdemokraterna och ingår i samma internationella socialistinternational. När socialdemokraternas kanske starkaste röst för feminism och antirasism, Veronica Palm, besökte det marxist-leninistiska MPLAs kongress 2016 blev hon så entusiasmerad av partiet att hon helt enkelt iklädde sig partiets officiella kläder för att visa sin solidaritet med diktaturen.

Ingenting tyder på några förändringar i det svenska politiska förhållningssättet gentemot dessa stater och dess styren. I Zimbabwe har Robert Mugabes efterträdare, president Emmerson Mnangagwa under sommaren deklarerat att Zanu PF aldrig kommer att ge upp makten.

Mnangagwa sade bland annat att "Zanu PF är det enda partiet som har legitimitet och arv att leda landet". Uttalandet kom efter en period av politiskt motiverat våld mot representanter från oppositionspartiet CCC. Mnangagwa försöker inte dölja att det är mord utförda på order av Zanu PF och uppmanar befolkningen att "bibehålla sin respekt och värdighet som afrikaner" genom att rösta på Zanu PF i kommande val, för att slippa "den tortyrfyllda resan mot döden" genom att rösta på fel parti.

Mynten säljs av det statligt ägda guldraffinaderiet Fidelity Gold Refinery, med en egen anläggning för myntprägling. En juvelerarkedja och lokala banker säljer mynten som går under namnet Mosi-oa-tunya, uppkallat efter Victoriafallen. Myntet, värt 15 500 kronor, innehåller ett troy uns guld, drygt 31 gram.

Zimbabwe övergav sin egen inflationshärjade dollar 2009, och valde istället att använda utländska valutor, mest den amerikanska dollarn. Regeringen återinförde den lokala valutan 2019, men den har snabbt tappat i värde igen. Regeringen har planer på att åter göra amerikanska dollar till ett lagligt betalningsmedel. Det kan dock, enligt finansminister Mthuli Ncube, leda till negativa saldon i banksektorn, skriver The Guardian.

Den årliga inflationen nådde 192 procent i juni, styrräntan ligger på 200 procent.