Det står nu klar att Svenska fotbollförbundets valberedning nominerar Fredrik Reinfeldt till ordförandeposten. Karl-Erik Nilsson har suttit på posten sedan 2012 och det senaste året har präglats av en ganska hackig process att ta fram en ersättare. Den här texten handlar främst om Reinfeldts tidigare karriär och hur det kan påverka fotbollen om han blir vald.

Det finns fortfarande flera utmanare kvar i leken. Men givetvis är det väldigt betydelsefullt att förbundet själva anser Reinfeldt vara den absolut bästa kandidaten för jobbet. Frågan är givetvis, är Fredrik Reinfeldt det svensk fotboll behöver? Kan man i hans tidigare karriär hitta positiva faktorer som visar att han är rätt man för positionen?

Det finns två större frågor som rör svensk fotbolls identitet som Reinfeldt kommer behöva hantera, om han blir vald. Den ena rör 51-procentsregeln, som dock främst är en fråga för Riksidrottsförbundet. Den andra handlar om VAR, videodomarsystemet. Det är en mycket aktuell fråga, inte minst då Reinfeldts egen favoritklubb Djurgårdens IF snart återupptar sitt spel i Europa Conference League.

Sverige är mig veterligen det enda landet som motsatt sig VAR. Eller, för att vara mer korrekt, alla större klubbar i Allsvenskan har gjort det. Vilket väger tungt, men inte är helt avgörande för att stoppa ett införande. Ordföranden i SvFF kommer vara en nyckelperson i hur frågan hanteras.

Är Fredrik Reinfeldt rätt man att stoppa VAR från att införas i svensk fotboll? Vad jag anser om frågan kan läsas här. Att någon som förespråkar öppenhet och annan gränsöverskridande verksamhet skulle vilja hålla vår fotboll utanför detta tycks inte så troligt. Men först, en titt på hans tid som politiker.

Politikern Fredrik Reinfeldt

De flesta minns nog Reinfeldt som partiledare för Moderaterna och Alliansens två mandatperioder 2006 till 2010. Den inledande känslan var att socialdemokratin nu fått en motkraft som skulle göra nödvändiga förändringar och skattesänkningar.

Nu blev det visserligen ett par skattesänkningar. Men på det stora hela var det inte stärkt äganderätt och satsningar på riktigt företagande som blev slutresultatet av Reinfeldts år som statsminister. Snarare fick vi se en eskalering av svågerkapitalism, new public management och massinvandring.

Ett exempel är att man sålde ut stora delar av allmännyttan i Stockholm. I stället för att fixa systemet på riktigt, det vill säga avskaffa hyresregleringen, gjorde man i stället en klassisk manöver och ”mutade” väljare. Dessa kunde köpa ut sina hyresrätter till ett pris rejält under marknadsvärdet.

När det gäller invandring blev Reinfeldt något av en galjonsfigur för öppna gränser. Hans genuina hat mot SD efter valet 2010 och talet om ”öppna era hjärtan” 2014 är numera en del av modern svensk historia.

Effekterna av Alliansens invandringspolitik ser vi idag, det finns knappt en sektor av samhället som inte är under hårt tryck. Ingen kan ha missat gängkriminalitet, bidragsfusk, islamisering, våldtäkter och annat elände.

Vad Reinfeldt själv tycker om detta idag tycks vara grundat i samma övertygelse han hade då. Han har dessutom kunnat dra nytta av den politik han själv förespråkade, genom sin post som lobbyist för Centrum för AMP. Det står för Affärs- och medborgaplatser, där rena, roliga och trygga offentliga platser kan hjälpa till att minska brottsligheten. Han påstod i en intervju i Expressen (2019) att man skulle få en bättre ”genderbalans”.

Att Reinfeldt kunde sko sig på problemen han varit med och drivit fram var han inte ensam om. Under migrationsvågen som startade 2015 var det åtskilliga som gjorde stora pengar på att driva privata flyktingboenden, betalda av skattebetalarna. Många jurister har tjänat på att företräda asylsökanden i eviga överklaganden.

Kort sagt, den oheliga alliansen av privata och offentliga verksamheter har blivit en nisch där folk tjänat stora pengar. Problemet är att kostnaden måste bäras av någon, vilket blir vanligt folk. Det här är inte unikt för Sverige, USA är ett praktexempel på hur sådant går till.

Reinfeldt själv har för övrigt skrivit en bok inför valet 2020, där han är starkt kritisk till Donald Trump. Drivkraften att motverka ”auktoritära” krafter har dock inte förhindrat honom att arbeta mot både marknaden i Kina och Mellanöstern.

En genomgripande sak i hans retorik att han är en stark motståndare till ”vi och dem-tänk” och nationalism. Han förespråkar öppna gränser, öppet sinne och ”fri” marknad.

Detta kommer på bekostnad av vanligt folk som inte är speciellt intresserade att av att bli verktyg för politiska och ekonomiska särintressens vision av samhället. Folklig gemenskap och traditioner är bara i vägen.

Samma visa nu?

Här kan man återgå till frågan om ordförandeposten i SvFF. Vad är Reinfeldts vision för svensk fotboll, och kan man koppla samman den med hans syn på samhället i stort?

Föga förvånande kunde Reinfeldt knappt ge några svar alls på de frågor han fick av pressuppbådet i onsdags. Det finns ganska mycket som behöver hanteras i svensk fotboll, som att det finns för få träningsplaner och att både herr- och damallsvenskan sjunker på Uefa-rankingen. Strukturella utmaningar alla större rörelser av det slaget ständigt brottas med.

Det man fick i stället var storstilade visioner, prat om integration och ”sann meritokrati”. Här lyfter han i sitt tal igår fram hur den sanna meritokratin inom fotbollen är bra, och att om den applicerades på hela samhället skulle Sverige förändras. Han syftar här till att invandrare påstås stängas ute från arbetsmarknaden på grund av sin bakgrund, trots att de har rätt meriter.

Han ser också ett stort värde i att någon kan komma från ett helt annat land, dra på sig en klubbtröja och sedan bli accepterad på precis samma villkor som alla andra i laget. Han drar även paralleller till dagens politiska klimat med ”auktoritära vindar” och påstår att ”svenska värderingar” är att man får älska vem man vill. Dessa värderingar, och mänskliga rättigheter, är satta under hot.

Hans utgångspunkt är också att fotbollen är global. Alla ska få vara med. Det klingar ganska illa med den kritik som framförts av fotbollssupportrar i Sverige mot ”den moderna fotbollen”. Där man är kritiskt mot kommersialiseringen av fotbollen. Supportrar brukar utföra ett informellt tryck mot spelare och klubbledare som inte uppvisar tillräcklig lojalitet med arbetsgivaren.

Många föredrar såklart egenfostrade spelare i klubben, gärna från samma stad eller stadsdel. Det får man säga är rakt motsatt till Reinfeldt, som draget till sin spets förespråkar att kunna ha hela lag med bara utländska spelare. Så länge meritokrati råder är det okej.

Risken är att svenska klubbar blir del av större internationella konglomerat, som placerar spelare på precis rätt nivå i sitt ”stall”. Bra för spelarna säkert, men själsdödande för klubben.

På frågan om VAR är faktiskt Reinfeldt mer tydlig. Han säger sig ha respekt för motståndarna, men trycker på att ”Sverige ska vara med där ute och göra oss gällande i internationella sammanhang”.

Som jag nämner i min krönika om VAR är detta en svår och komplex fråga, där ett tydligt nej också riskerar få stora konsekvenser för svenska klubbars medverka i internationella cuper.

Om man som Reinfeldt har en ambition att svenska klubbar ska vara med internationellt, då lär man behöva införa VAR även i Allsvenskan. Det återstår givetvis att se om Uefa ställer ett sådant krav på Sverige, eller om vi kan hålla oss utanför utan repressalier.

Det kan också tilläggas att Reinfeldt aldrig suttit i styrelsen för en större svensk fotbollsförening. Hans försök att ta sig in i Djurgårdens IF:s styrelse stoppades av medlemmarna. Det fanns folk inom föreningen som anade oråd. Uppenbarligen har hans lena munläder fungerat mycket bättre på SvFF:s valberedning, som låtit sig charmas.

Av Reinfeldts politiska arv finns inte mycket kvar idag. Hans eget parti, Moderaterna, har vänt hans frenetiska idealism ryggen. Man har inte öppet tagit avstånd från sin tidigare ledare, men det är i praktiken det enda som återstår.

Trots det väger givetvis hans erfarenhet som statsminister tungt hans kandidatur till ordförandeposten i SvFF. Frågan är vad som händer med svensk fotboll om Reinfeldt får sin agenda igenom. Då blir det upp till hans efterträdare att plocka ihop spillrorna.

Men problemet med VAR är betydligt mer komplext. Att vilja ha ultimat rättvisa kan få negativa konsekvenser för sporten som helhet.

Fotboll präglas oftast av en lokal kultur, som är förankrad i den övergripande inhemska kulturen. Det innebär att spelare och domare kan ha ett annorlunda uppförande beroende på nationalitet. När man tittar på italiensk fotboll får man oftast en annan upplevelse än när man tittar på skotsk, till exempel. Inte för att sporten skiljer sig extremt mycket åt, men det finns ändå vissa tydliga skillnader. Anglofiler gillar oftast inte sydeuropeisk fotboll, och vice versa.

I och med VAR finns det en klar risk för ytterligare strömlinjeformning av fotbollen i Europa.

Italien är ett intressant exempel, där domaren traditionellt får ta mycket snack från spelarna i olika situationer. Furbo är ett begrepp som ungefär betyder att man gör ”det lilla extra” för att tillskansa sig fördelar. Det är en del av charmen med fotbollen i landet, vilket vissa uppskattar och andra inte. Men nu med VAR springer spelarna i stället direkt till domaren och tjatar om att titta på tv-skärm, och lyssna på domarna som sitter och tittar på reprisbilderna.

Det stora problemet med VAR är att man inte vet om man ska fira mål som man traditionellt bör: med starka känslor, vrål och skutt. Ibland firas ett mål för att en halv minut senare tas tillbaka, eftersom regelbrott upptäckts.

Domarnas roll riskerar också att bli en form av kommunikatör av beslut som fattas av videodomarna. Där är vi redan i viss mån, men det kan blir betydligt mer så när tekniken utvecklas och finslipas. Domarnas mänskliga faktor, som för med sig både positiva och negativa sidor, riskerar minskas till förmån för en mer kall, teknisk beslutsförmedlare.

Det finns även en aspekt för svensk fotboll i detta då våra domare håller en nivå som motsvarar ligan i stort. Det finns svenska domare som dömer i Europa, men nivån över lag är sämre än till exempel tyska Bundesliga. Med VAR kan man argumentera för att man höjer domarnivån generellt i sämre ligor. Det finns dock en risk att man byter ut det lokala mot något bättre, men mer strömlinjeformat och internationellt. Jag tror detta är som att sminka grisen. Man gillar ju svensk fotboll trots domarkvalitén.

Det finns också en viktig fråga som rör gränser. Var går gränsen för teknikens roll i fotbollen? Svaret är att det vet ingen. Ena dagen har man inte VAR, andra dagen är VAR en fundamental del av upplevelsen att gå på fotboll. Det följer ett mönster i samhället i stort, teknik säljs in för att lösa problem. Men nya problem kan skapas och konsekvenserna är oftast oöverskådliga.

Ny teknik kan först verka väldigt bra och löser en massa problem (som man kanske inte visste att man hade). Men efteråt inser man att man snärjts och nu är helt beroende av det nya.

Jag har också fått intrycket av att VAR-förespråkare till stor del kommer ur den del av fotbollsentusiaster som bara ser matcher på tv. Många har vants in i det via utländska ligor och Champions League. Många saknar den organiska kopplingen till fotbollen, som man inte kan få i en fåtölj eller på O'Learys.

Alla större svenska klubbar har årsmötesbeslut på att vara motståndare till VAR. Men kan man hålla emot? Om fler mindre ligor accepterar VAR kan det komma att bli ett krav för att få delta i europeiska cuper. Något som länge varit ett mål för svenska storklubbar, att kontinuerligt få mäta sig med lag från andra länder och utöka sin ekonomi.

Frågan blir då om det är värt det. Europafotbollen präglas alltmer av investeringar från Asien och USA, skillnaderna mellan toppen och botten ökar i snabb takt. Försök att dra i gång en superliga har gjorts, och lär återkomma. Är det värt att skrota europaspelet för att slippa VAR? Sannerligen ingen enkel fråga.

Men gemene man som går på svensk fotboll gör det ju inte för att en dag hoppas se sitt lag förlora mot Real Madrid med 12–0. Utan man gör det främst av kärleken till sitt eget lag, stämningen och rivaliteten mot andra svenska klubbar. Och den känslan riskerar försämras med VAR, samtidigt som en majoritet av klubbarna likväl ändå bara har Allsvenskan att se fram emot. Personligen lutar jag därför åt att man bör löpa linan ut och säga nej till VAR även om klubbarna stängs ute från Europatävlingarna.

Läs även min kolumn om konstgräs.