Den svenska riksdagens partier påminner allt mer om en mandelamassa. En kladdig materia, med övermäktigt söt smak. Man kan inte äta speciellt mycket av den utan att få kväljningar.

Mandelamassa?

Ja, ni läste rätt. Det är ingen felstavning. Det handlar inte om geggan av mandel hoprörd med socker och glukossirap.

Vi ska prata om mandelamassan i svensk politik och det faktum att svenska partier identifierar sig med Nelson Mandela.

När Svt inför förra valet gjorde en undersökning om de politiska förebilderna inom varje riksdagsparti hamnade Nelson Mandela på tio-i-topp-listan hos sju av de åtta partierna.

Det är lite oklart varför. Men han hör till de där personerna som svenska politiker ska nämna som sina föredömen, typ Dalai Lama, Jesus, Barack Obama. Moder Teresa har kommit lite ur mode, men kan fortfarande dyka upp. (Ni ska inte bli förundrade över att det ibland i uppräkningarna dyker upp serie- eller sagofigurer – politiker har lite svårt att skilja på vad som är ihopdiktat och vad som är sant).

När det gäller idoliserandet av Nelson Mandela över hela skalan från höger till vänster framstår det på sätt och vis som logiskt.

Efter det att Nelson Mandela blev president ökade arbetslöshet, fattigdom, brottslighet, korruption och sjukdomar i Sydafrika – de svarta som skulle befrias när Mandela fick makten fick det sämre. Mycket sämre. I början på 2000-talet sjönk till och med medellivslängden drastiskt under några år.

Så visst verkar det som om svenska politiker har Mandela som föredöme, och vill gå hans väg – vi upplever samma sak, men förstås i mycket mildare form.

Det yttersta tecknet är väl att Sverige nu står inför planerade elavbrott. Strömmen räcker inte. Samma sak sker sedan länge i Sydafrika.

Det kan verka svårbegripligt att svenska politiker har en idol vars makttillträde också innebar att befolkningen i hans land sjönk ner i kaos och fattigdom. Men Afrikas roll i svensk politik är i sig lite svårbegriplig – kontinenten finns alltid närvarande som ett slags pass eller ID-kort för svenska politiker. Genom att tala om hur alla dagens problem i Afrika är de vitas fel visar man som politiker att man är en person med samvete och medmänsklighet, och är beredd att bära den vite mannens skuldbörda. Om politikerna går ner på knä inför Mandelas minne, så går fotbollspelare ner på knä inför minnet av George Floyd.

Medias valkompasser ger ingen vägledning i en fråga som denna eftersom alla partier svarar likadant, det allmänna elände vi ser i Afrika anses vara kolonialismens fel. Partierna ägnar sig därför åt att skicka bistånd samt åt att så fort tillfälle ges be om ursäkt för kolonialtiden.

Är detta då ett förnuftigt förhållningssätt?

Bättre förr?

Som tidigare i valguiden söker vi oss några årtionden tillbaka i tiden, för att se om det finns andra möjliga förhållningssätt. Det är nödvändigt för att förstå att det funnits alternativ till det politiker säger i dag.

Under 1960-talet börjar de afrikanska staterna frigöra sig. Land efter land blir självständigt. Det gamla franska imperiet börjar spricka. Ställd inför detta konstaterar president de Gaulle 1962:

”Jag vet att avkoloniseringen är förödande. De flesta afrikaner befinner sig på en medeltida nivå. De dras till de stora städerna som moskiter till ljuset medan landsbygden återvänder till ett vilt tillstånd. De kommer att få uppleva stamkrig, trolldom och häxkonster, kannibalism. Ytterligare 15 år under vår kontroll skulle ge dem möjlighet att få ett moderniserat jordbruk, få bättre infrastrukturer, spetälska skulle utrotas … men vad kan jag göra åt det? Amerikanerna och ryssarna tror att det är deras mission att befria de koloniserade folken och tävlar med varandra om att göra det. Det är det enda de har gemensamt och de två stater som hävdar att de är anti-imperialister är istället de två sista imperialiststaterna.”

Det har gått 60 år sedan de Gaulle gjorde sin profetia.

Och han fick rätt – om man ser till fakta, och inte hänfaller åt allmänt tyckande och påbjuden känslosamhet.

Vi ser stamkrig. Kannibalism. Våldtäkter som botemedel anvisade av häxdoktorer, kroppsdelar som amulett. Spetälskan inte utrotad utan istället har nya sjukdomar spritt sig – dödliga sjukdomar. Och de stora städerna med slum som ständigt breder ut sig; Lagos och Kinshasa 15 miljoner, Dar es Salaam och Khartoum sju miljoner, i kombination med landsbygd där bönder behöver bistånd.

Samtidigt finns det i dag 29 amerikanska militärbaser i Afrika.

De Gaulle fick rätt där också. Avkoloniseringen ökade eländet – och den amerikanska närvaron.

Men hade då de Gaulle något alternativ att erbjuda?

Under några år i skiftet mellan 1950- och 1960-talet diskuterar de Gaulle och den tyske förbundskanslern Konrad Adenauer ett återupptagande av de planer som formulerats av franska ämbetsmän som befann sig i exil under andra världskriget, och arbetade för det fria Frankrike. De planerade för ”Eurafrica”.

Franska ämbetsmän är alltid långsiktiga, och de lade upp planer för vad som skulle hända efter andra världskriget. De såg framför sig en tungt industrialiserad Rhenregion som administrerades gemensamt av Frankrike och Tyskland och där de franska kolonierna utgjorde områdets kornbod. På så sätt skulle Europas ekonomi stärkas, parallellt med att Afrika utvecklades genom ordnad avsättning för jordbruksprodukter.

Konstruktiv kolonialism

Detta var själva förutsättningen för Romfördraget 1957 (och EU, vilket man inte låtsas om i dag), samt för Élyssée-fördraget som Adenauer och de Gaulle undertecknade 1963 – dess grundtanke var ett stärkt samarbete mellan Tyskland och Frankrike, de två nationernas samarbete skulle vara garanten för att Europa som stod fritt från amerikansk eller sovjetisk kontroll – och man skulle gemensamt utveckla Afrika.

Av detta blev intet. USA och president Kennedy började genast protestera mot fördraget som Adenauer och de Gaulle arbetat fram och undertecknat. Den tyska förbudsdagen godkände fördraget först efter en mängd tillägg som gjorde att Västtyskland bands till USA.

De Gaulles trötta kommentar var:

”Tyskarna beter sig som grisar. De underkastar sig totalt Amerika. De förråder andan i det fransk-tyska fördraget. Och de förråder Europa.”

För 60 år sedan fanns det alltså ett rationellt europeiskt förhållningssätt till Afrika.

Det saboterades av USA, och det rationella europeiska förhållningssättet har ersatts med känslor, symbolhandlingar och allmosor i form av bistånd. En politisk kultur skapad i USA. Och det sättet att tänka har infekterat de flesta länder i Europa – och kanske Sverige mest av allt.

Istället för att som de Gaulle och Adenauer resonera om som kan göras för att gynna båda kontinenterna har man övertagit den amerikanska modellen, tala om vit skuld, göra bot genom bidrag och genom att ständigt be om ursäkt. Det spelar ingen roll att Afrika trots detta sjunker allt djupare ner i misär.

Inrikespolitiskt spelar det förstås också roll i Sverige. Här behandlas svarta invandrare på samma sätt som politikerna behandlar Afrika.

Så om du av någon anledning känner för att rösta i årets val, kan en utgångspunkt vara att kontrollera hur politikerna ser på Afrika.

Tidigare valguider läser du här och här.

Männen gick från hus till hus. De knackade på och begärde att få se id-handlingar eller att få pengar. De letade efter utländska gästarbetare som vistades illegalt i Sydafrika. Nästan alla som öppnade för dem visade skrämda upp sina pass eller betalade vad som begärdes.

Men Elvis Nyathi, gästarbetare från Zimbabwe, vägrade, och försökte springa ifrån gruppen med män – men de hann ifatt Elvis, slog honom blodig, hällde tändvätska på honom och satte eld på honom.

Mordet på fyrabarnsfadern Elvis Nyathi väckte viss uppmärksamhet i Sydafrika i förra veckan, men verkar nu nästan glömt.

Mord hör till vardagen i landet. Sista kvartalet 2021 mördades 6859 människor – en ökning med tio procent i landet som ligger på tionde plats i världen när det gäller mord per 100 000 invånare. Men de länder som ligger före har – förutom Venezuela – invånarantal på några få miljoner, några mindre än miljonen. Och Venezuela har bara hälften så många invånare som Sydafrika.

Ett mord bland alla de andra, hur brutalt det än är, försvinner snabbt i landets nyhetsflöde. Dessutom har folk i Sydafrika annat att tänka på eftersom påsken närmar sig. I många länder är det en stillsam tid, i Sydafrika är det tvärtom. Enligt försäkringsbolagens statistik ökar inbrotten med cirka 90 procent under påsken i Sydafrika. Och då ligger landet i topp i statistiken om man studerar Afrika, Asien och Latinamerika.

Våldet och kriminaliteten brukar förklaras med arvet från apartheid, och den massfattigdom som finns i Sydafrika i dag. Landet sägs brottas med de problem som uppstod under den tid vita ensamma styrde landet, något som upphörde 1994.

Arbetslösheten i Sydafrika ligger i dag omkring 35 procent – vilket innebär att närmare åtta miljoner människor saknar arbete. Men dessa siffror gäller dem som är anmälda som arbetslösa. Räknar man också in dem som saknar arbete, men gett upp hoppet om ett jobb och därför inte syns i statistiken, så beräknas arbetslösheten vara 46,2 procent.

Enligt Världsbankens statistik var arbetslösheten under apartheid 1980 9,2 procent. 1990 var den 18,7 procent, och 2000 – nio år efter att apartheid-lagstiftningen avskaffats och sex år efter de första valen – var arbetslösheten 23 procent.

Problemen de första åren efter apartheids avskaffande brukade förklaras med att de var en följd av just apartheid. 1996 sägs det i en ledare i Dagens Nyheter att:

”SYDAFRIKA har gjort anmärkningsvärda framsteg. En omfattande försoningsprocess pågår. Antagandet av landets nya konstitution var en mäktig händelse. Men sydafrikanerna lär tvingas leva med arvet från apartheid ännu en tid."

22 år senare är tongångarna dystrare på DN:s ledarsida. Då har det ju definitivt gått ”ännu en tid”. Man gör en lång uppräkning över alla problem som plågar landet och konstaterar sedan:

”Många anser att Mandelas efterträdare försnillat hans arv. Thabo Mbeki, som tog över som president 1999, förnekade att hiv orsakar aids, vilket innebar att över 300 000 personer avled i stället för att få vård. Jacob Zuma, som tog över efter Mbeki, har anklagats för omfattande korruption och för att försöka underminera rättsväsendet.”

Men Thabo Mbeki och Jacob Zuma dyker inte upp vid makten efter det att Mandela dött.

Mbeki och Zuma leder den förhandlingsdelegation för ANC som redan i början på 1980-talet träffar representanter för apartheidregimen för hemliga förhandlingar. De spelade alltså en större roll i praktiken än Mandela gjorde när det gällde avskaffandet av apartheid – de hörde till den lilla grupp som hade kontroll över hela partiapparaten och ANC:s väpnade gren – medan Mandela satt i fängelse sedan 1964.

Det är alltså inte så att nya ledare uppenbarar sig i ANC några år efter det att apartheid avskaffats – de har funnits där hela tiden.

När det diskuteras hur det styrande ANC ska få bukt med morden, våldtäkterna och rånen i Sydafrika måste man komma ihåg att våld är, och har varit, en självklar del i ANC:s politiska kultur – även när det gäller att lösa interna problem i partiet.

I en artikel i New York Times 2018 konstateras det apropå en mordvåg som drabbat medlemmar i ANC:

”I de flesta fall är det ANC-tjänstemän som mördar varandra, de hyr professionella lönnmördare för att bli av med partikamrater i en kamp om allt eller inget när det gäller pengar, territorium och makt.”

2017 konstaterar The Guardian i en artikel om de hundratals politiska morden som följt på interna strider i en provins i Sydafrika:

”Bara en handfull av polisutredningar av de flera hundra politiska morden i KwaZulu-Natal under de senaste åren har slutat med en arrestering, än mindre med en dom”.

Förra årets upplopp i juli där militär fick sättas in för att få stopp på mordbränder och plundring var en följd av att Jacob Zumas anhängare i ANC protesterade mot att andra ledare i ANC ställt honom inför rätta.

Att man tar kål på sina egna i kampen för att själv bli större är en självklarhet i ANC – och en tradition.

Nelson Mandelas första fru Winnie höll kåkstaden Soweto i skräck under 1980-talet. Hennes privata livvaktsstyrka Mandela United Football Club mördade dem som vågade protestera, och ibland dödades människor under förevändning att de var spioner för den vita regimen. Winnie Mandela uppmuntrade sina livvakter att använda ”halsbandsmetoden” som avrättningsmetod – man trär ett gummidäck fullt med bensin över armar och bröst på offret och tänder sedan på.

I tal förklarade Winnie Mandela att: "med våra tändsticksaskar och våra halsband ska vi befria det här landet".

1988 mördar Winnie Mandelas livvakter den 14-årige Stompie Seipei.

1991 döms Mandela för sin delaktighet i mordet.

Straffet?

Böter och två år villkorligt.

1994 blev hon vice kulturminister i den första ANC-regeringen.

Då och då sedan apartheids avskaffande dyker det upp artiklar i tidningar som ställer frågan om halsbandsmetoden ska återuppstå i Sydafrika. BBC ställde till exempel frågan 2011.

Men om vi tittar på filmen som visar Elvis Nyathis sista stund i livet är frågan om halsbandsmetoden någonsin försvunnit. Det är bara det att mördarna inte längre får tag på bildäck i det fattiga Sydafrika.

Och frågan är om allt våld är ett arv efter apartheids död – eller om det är en levande del av ANC:s kultur.