När jag första morgonen kommer ut från lägenheten vi hyr i Neapel vandrar jag ut i den slags miljö som gör att turistande kulturarbetare och andra utsocknes förälskar sig i staden.

Mitt hjärta är svårare att vinna, det sätts inte i brand av sopor och förfall, hur många små barer, restauranger, – eller butiker med märkligt sortiment – som än erbjuds. I de små butikernas utbud återfinns ibland skelettdelar. Ett kranium kostar omkring 1000 kronor, olika benknotor några hundralappar, komplett uppsättning revben, alltså en intakt bröstkorg, kostar som två eller tre kranier. En del kommer från skelett som forslas från överfyllda kyrkogårdar i andra delar av Italien till något grustag utanför Neapel, där man hämtat kalksten och lera till något av de stora fuskbyggen som alltid pågår i stadens utkanter. Grustagen fylls med skeletten som man alltså måste dumpa på en nya plats (de som tar hand om det hela får betalt av dem som vill bli av med skeletten). Det hela täcks med jord – och den uppgrävda kalkstenen och leran blir cement och betong. Skelettdelarna grävs upp och säljs. Här kan vi tala om cirkulär ekonomi.

Och så säljs förstås förfalskade märkesvaror som kläder och väskor, parfymer och tvålar.

Och maten som serveras är halvfabrikatsmat, ganska slarvigt tillredd dessutom … med stillsam förundran äter jag bake-off-sfogliatti. I Neapel?

Ändå rör vi oss mest i de urgamla stadsdelarna där innerstadens minst bemedlade bor – alla dessa kvarter och gränder som ska vara det genuina Neapel.

Och det är det på sätt och vis också. För Neapel är inte företagandets och det idoga arbetets stad, den traditionen och kulturen finns inte. Här fuskar man sig fram, och kan man förtrycker man andra för att samla på sig pengar. Finns alltid någon på pinnen under en själv på stegen som man kan pressa på några euro. Och har de ramlat ner från även den nedersta pinnen kan man nog alltid ändå klämma några eurocent ur dem.

Ursprungligen grundades staden som en handelsplats av grekerna. Hantverk, handel, och jordbrukande gjorde den rik och mäktig, och här blomstrade grekisk konst, kultur, vetenskap och filosofi – även efter det att Neapel införlivades i det växande romerska riket.

Men de familjer som styrde staden satsade två gånger på fel och förlorande sida i de romerska inbördeskrigen – och båda gångerna straffades familjerna hårt. I två omgångar utplånades bärarna av Neapels entreprenörsanda.

Neapel har aldrig riktigt lyckats återhämta sig – fast staden haft två årtusenden på sig att göra det.

Eller kanske har den egentligen aldrig fått möjligheten att läkas och åter bli en stad där man arbetar och handlar och bygger verkligt välstånd.

Under 1000 år kommer tre större kungahus att kämpa om vem som ska kontrollera staden; det spanska, det franska och de österrikiska habsburgarna.

Och andra krafter vill också delta i det spelet – det osmanska väldet, britterna, påvestaten och ett halvdussin aktörer till; inte minst Napoleon.

Alla vill kontrollera Neapel med omnejd.

När väl Italien enas under andra halvan av 1800-talet blir Neapel medvetet satt på undantag – Rom blir i sinom tid platsen där centralmakten tar sitt säte, och ekonomiskt kommer de norditalienska städerna att dominera landets ekonomi.

Under de olika kungahusens kamp om makten i Neapel fungerade staden och dess omgivningar som en koloni från vilken man pumpade ut pengar till förmån för kolonialmaktens kassakistor, det var många krig som skulle betalas – inte minst de som fördes om kontrollen över just Neapel.

Den som blev utsedd av Spanien, Frankrike eller Österrike att vara guvernör eller vicekung i Neapel måste alltid hålla moderlandets härskare på gott humör genom att sända den egna förläningens rikedomar vidare hem.

Samtidigt måste den personen hålla den lokala aristokratin på någorlunda gott humör – moderlandet ville inte se några lokala uppror.

Den aristokrati som fanns i kungadömet koncentrerade sig på att utsuga bönderna för att kunna leva ett liv i någorlunda överflöd. Att bygga handelshus eller utveckla stadens en gång framstående textilindustri sågs inte som rationellt – överskottet skulle bara gå till Madrid, Paris eller Wien.

De utländska makterna ville förstås också ha en del av kakan som kom från utsugningen av bönderna – och den lokala aristokratin kom att stödja den utländskt tillsatte kung som tillät dem att behålla mest av det som pressades ut ur bönderna.

Och stadens fattiga stödde den kung som var mest frikostig med att se till att allmosor delades ut, och om så behövdes grep de fattiga till vapen för att försvara en härskare som ansågs som speciellt givmild.

När delar av den lokala aristokratin inspirerades av den franska revolutionen och avsatte kungen reste sig stadens trasproletariat – lazzaronerna – till försvar för den som störtats. De var mer intresserade av att priset på mjöl garanterades och av att kungen fick sitta kvar så han kunde ordna den årliga stora festen för invånarna. Då stektes oxar och får framför alla stadens många kyrkor och serverades gratis till invånarna, och alkoholen flödade, likaledes gratis.

På sätt och vis är det därför något som starkt påminner Sverige som jag befinner mig i.

Neapel har varit som Sverige sedan de romerska inbördeskrigen. En styrande grupp som vill hålla sig väl med mäktigare utländska makter och som ser det som att de svarar mer inför dessa än inför dem de själva är satta att styra. Kungen av Neapel svarade inför Frankrike, Spanien eller Österrike. En svensk regering svarar inför EU, FN, Nato och USA:

Och de styrande i Neapel, liksom de i Sverige i dag håller befolkningen lugn med nådegåvor – subventionerat mjöl och en stor gratis fest om året i Neapel, ränteavdrag och bidrag i Sverige.

I båda fallen beskattas de som arbetar hårt. Mycket hårt. Pengarna ska räcka både till de internationella åtagandena och till att hålla dem som inte arbetar på gott humör.

Och i båda fallen låter de styrande maffian breda ut sig och kontrollera de fattigaste områden, och suga ut det som kan finnas kvar att suga ut.

En del hävdar att Neapel hamnat efter alla andra i västerlandets utveckling

Jag tror det är tvärtom.

Neapel har alltid gått i spetsen för den västerländska ”utvecklingen”, visat vad som väntar och vad som komma skall.

Vi är på väg dit nu.

Den där första morgonen i Neapel förundras jag över skönheten i en byggnad som ligger tvärsöver gatan. Den står där som en monolit bland mer eller mindre förfallna hus från de senaste 300 åren. En massiv halvcirkel, sex våningar hög. Byggd av marmor, stål och glas. Som något som konstruerats av en främmande utomjordisk kultur, som uppförde en basstation här och sedan återvände till sin egen planet.

En inskription – som märkligt nog finns kvar på fasaden – berättar att det jag ser är stadens post- och telegrafkontor, uppfört 1936 ”14 år efter fascismens seger”.

Mussolini försökte bygga bort vad han såg som stadens förfall och efterblivenhet genom att uppföra futuristiska byggnader som den jag beundrande står framför.

En ny form för de offentliga byggnaderna skulle påverka människornas sinnen och själar.

Gick sådär, tänker jag, där jag vandrar runt byggnaden. Små marknadsstånd där man säljer krams. Några tiggare, mycket sopor, och mängder av krockskadade och repade bilar parkerade på torget, som inte är en parkeringsplats – men som ändå blivit det.

Tanken på framsteg genom ordning segrade inte över människors vana att inte tänka alls utan enbart leva för dagen.

Och ändå.

Post- och telegrafkontoret står trots allt ändå kvar, tänker jag.

Svenska skribenter och kulturarbetare som vistas ett tag i Neapel levererar alltid förälskade reseberättelser. De har förflyttat sig själv till ett annat land, byt kafébordet på Skånegatan mot ett i Quartieri Spagnoli. Deras kroppar har fått en annan GPS-position, men deras mentalitet är inte förändrad, och den mentaliteten tar sig uttryck i en romantisering av våld, fattigdom och misär, och av de människor som lever i miljöer präglade av detta

När de svenska skribenterna sitter på Skånegatan är det Tensta, Rinkeby och söderförorterna de fantiserar om som platser fyllda av energi och kreativitet – förmågor som dock inte får ett verkligt uttryck på grund av förtryck av varjehanda slag.

När det svenska kulturfolket sitter i Quartieri Spagnoli befinner de sig just i en sådan verklighet.

Och hade de suttit där för 100 år sedan, eller för 200 år sedan, hade situationen varit densamma.

Oavsett var du gör ett nedslag i historien så är Neapel berättelsen om förfall, enfaldigt självvald misär och efterblivenhet.

Men ”självvald” är väl ändå väl drastiskt? Någon annan är väl alltid ansvarig för att människor lever i misär än just de människor som lever i misär?

Nåja. Kanske inte.

När du rör dig i Neapel hänger överallt (precis överallt) fanor och banderoller i fotbollsklubben SSC Napolis färger. Väldigt ofta är de försedda med Diego Maradonas bild. Det var argentinaren som förde klubben till italiensk serieseger förra gången – och det var för 33 år sedan.

Jag förstår att napoliborna en gång i tiden tog Maradona till sitt hjärta – och att han fortfarande har en plats där. Trots att han kom från Argentina förkroppsligade han på något sätt sin nya hemstad. Han var oberäknelig, lat och lynnig, benägen till missbruk av alkohol och droger, hade lätt för att få vredesutbrott, åt alldeles för mycket, och drog sig inte för att fuska för att vinna – en typisk napolitanare med andra ord.

Och så här har det alltid varit.

Stadens eviga trasproletariatet har till och med fått namnge ett socialt skikt som numera återfinns i de flesta städer i Europa. I text om revolutionsåren 1848-1850 i Frankrike talar Karl Marx om hur de styrande agerade:

”För detta ändamål bildade den provisoriska regeringen ett mobilgarde på 24 bataljoner, var och en på 1 000 man, av ungdomar i 15-20-årsåldern. De tillhörde mestadels trasproletariatet, som i alla storstäder bildar en från industriproletariatet tydligt avgränsad massa – en rekryteringsbas för tjuvar och förbrytare av alla slag, som lever på samhällets avskräde, människor utan bestämt yrke, lösdrivare, folk utan hem och härd. Denna kategori människor varierar hos olika folk, beroende på den allmänna kulturnivån hos den nation de tillhör, men typen har alltid lazzaronkaraktär.”

”Lazzaronkaraktär”?

Vad är en lazzaron?

Lazzaron blev under 1700-talet en allmän beteckning på de fattigaste skikten i Neapel; de utan arbete, de som i bästa fall försörjde sig som daglönare, annars som tjuvar, tiggare eller horor. Vid den tiden var Neapel Europas tredje största stad, som horstad betraktat intog den dock en överlägsen förstaplats – här kunde du köpa kroppar och sex oavsett vilka behov eller böjelser du hade. Vilket antagligen bidrog till stadens popularitet bland dåtidens resenärer, vare sig de var förmögna eller konstnärer och författare. Till Neapel skulle man för att få alla sina behov tillfredsställda, vare sig det gällde vackra byggnadsverk eller de egna mer fysiska behoven.

Även ett kallt, kliniskt intellekt som Goethes förfördes av Neapel, som i sin Italienska resa skriver:

”Neapel är ett paradis; alla lever i ett tillstånd av berusad glömska, och det gäller också mig själv. Jag verkar ha blivit en helt annorlunda person, som jag knappt känner igen. I går tänkte jag för mig själv: Antingen var du galen tidigare, eller så är du det nu.”

Goethe noterar i resedagboken sin uppskattning av stadens fattiga eftersom de trots sin misär visar upp en ”förmåga att njuta av det världen ändå erbjuder”.

Och så är det med napolitanarna i dag. De vänder blicken uppåt, mot banderollerna i fotbollsklubbens färger, mot tygsjoken som överallt är spända över gator och gränder och tänker lyckligt: ”Vi vann i alla fall ligan!”

Med blicken vänd mot skyn slipper de se efterblivenheten på gatorna, de överfulla soptunnorna, och det faktum att om man plockar bort de överallt knattrande vesporna i gränderna ser stora delar av staden likadan ut som på 1500-talet.

Och mentaliteten är densamma som på medeltiden (och dessförinnan) – det är just det som i dag gör att klenare förstånd än Goethes fortsätter att låta sig förföras av en stad där människor lever för dagen.

Nästa avsnitt: Hur skapades skiktet av lazzaroner och den napolitanska mentaliteten?

Efter 33 års väntan är SSC Napoli italienska mästare. Man har varit överlägsna under säsongen och periodvis lett serien med över 15 poäng ner till tvåan. Detta är blott den tredje ligatiteln i klubbens historia, de två första kom under storhetstiden där Maradona var fixstjärnan i laget. Samtidigt är dessa tre titlar också de enda vunna av lag i syd, och har en direkt politisk kraft.

Guldet kom efter 1–1 borta mot Udinese i Italiens nordöstra del. Man hade chansen att säkra guldet hemma på Stadio Diego Armando Maradona omgången innan men efter ett sent insläppt mål fick man vänta några dagar till. Napoli hamnade först i underläge när Udineses Sandi Lovric gjorde 1–0 i minut 13. Men Napolis nigerian Victor Osimhen kvitterade i andra halvlek, hans mål nummer 22 för säsongen.

https://www.youtube.com/watch?v=5hvaNmUlUdQ

(Om videorna inte kan visas, testa utan VPN)

Stadio Friuli var fyllt av tusentals tillresta napolitanare som firade vilt när Osimhen sköt in kvitteringen.

Vid slutsignalen stormade Napolifans ned från läktarna och in på planen för att fira med laget. Ett speciellt stort ögonblick för tränaren Luciano Spaletti, som vann ligan för första gången i sin karriär.

https://youtu.be/QiEOYmp6cpM

Senast Napoli vann ligan var säsongen 1989/90. Det var det andra efter segern 1986/87 under ledning av Diego Maradona. Italiensk fotboll har dominerats av de norra delarna av landet på ett sätt som gör Napolis framgångar väldigt viktiga för staden även sociokulturellt. Klubbarna i Rom har vunnit fem titlar tillsammans, men räknas av olika skäl inte till syditalien.

Många förknippar Neapel med pizza margarita och en trevlig båtutflykt till Capri. Men främst har staden blivit känd för sin camorra, den lokala maffian, och storskalig smuggling.

Mycket av problemen i staden och regionen som helhet har blivit populärkultur genom journalisten Roberto Savianos böcker. Korruptionen är stark inom både privat och offentlig sektor, speciellt känt är fusket inom byggindustrin.

Farligt avfall dumpades rakt ur i naturen med deformerade växter och cancer hos människor som tragiskt resultat. Det är heller inte ovanligt att folk i landets norra delar ser ned på syditalienarna av dessa skäl. Kulturskillnaderna inom landet är markanta.

När Mario Puzo skrev Gudfadern, boken som är förlagan till den kända Hollywoodfilmen, gav han huvudkaraktärerna ett sicilianskt ursprung. Men han själv var bördig från Avellino, en stad i närheten av Neapel, och hämtade inspirationen till maffiakulturen där ifrån.

Det sägs också att Diego Maradona hade en del kontakt med camorran och blev bjuden på lyxiga fester i bossarnas palats.

Napoli ägs av Aurelio De Laurentiis, känd filmmogul och släkt med den legendariske filmproducenten Dino De Laurentiis. Han köpte klubben 2004 efter att den gått bankrutt och behövde starta om i lägre divisioner. Han förde klubben upp till Serie A och sedermera till en stabil toppklubb som tävlat kontinuerligt i Champions League.

Tre titlar i Copa Italia kom innan den efterlängtade tredje ligatiteln säkrades. En lika ovanlig som historisk händelse i italiensk fotboll. Räkna med att det kommer firas rejält i Neapel kommande tid.

https://twitter.com/SerieA/status/1654229200641970177

https://twitter.com/EdLlewellynFCDO/status/1654232228526784513

När jag vandrar genom den oändliga raden av rum funderar jag på om det inte är så att de som ägnar sig åt konst och kultur oftast uppvisar samma karaktärsdrag – oavsett vilken historisk epok man studerar, och oavsett vilket land det gäller.

De är underdåniga, lömska och svekfulla, självupptagna – och tämligen obegåvade.

Visst … inte alla.

Men de flesta.

Rummen jag vandrar genom finns i Museo di Capodimonte i Neapel. En gång i tiden ett av de två sommarslott där stadens härskare höll till. Basutställningen och samlingarna är gedigna, ett rum för ungefär vart 25:e år i stadens historia. Jag har väl aldrig sett så många scener ur Bibeln gestaltade som här. Men det mesta är vi mindre intresserade av. De första sexhundra åren händer det inte speciellt mycket i målarkonsten i Neapel. Men sedan anländer Caravaggio till staden, han har tvingats fly från Rom efter att ha dräpt en vän under ett fyllebråk.

Under några månaders skapande förändrade han målandet i Neapel. Hans modeller var hämtade ur verkligheten, han förde in realismen och vardagen i stadens gränder i de bibliska berättelsen och de kristna motiven; och han arbetade mer med kontrasten mellan ljus och mörker än med perspektivet. Det var ljusspelet som skapade djupet i bilden, och också dramatiken.

Det knappa år han befinner sig i staden (innan han fortsätter flykten, nu till Malta) bildar han skola. Hans främste lärjunge blir Battistello Caracciolo som också blir den som får de stora beställningarna från kyrkan och adelsmän när Caravaggio försvunnit – och den positionen skyddar Caracciolo genom att att slå sig samman med några få andra ledande lokala konstnärer – de enas om att med alla medel hålla konstnärer från andra städer borta. Möjligen mördar de också en eller två av de målare som ändå vågar sig till staden efter att ha fått uppdrag.

När vi går genom de rum där verk av Caraciollo – och andra lokala målare som påverkats av Caravaggio – hänger är det uppenbart att de är just efterföljare. Visst finns det de som rör sig åt sitt eget håll, som spanjoren Giuseppe de Ribera, framförallt med några stilleben som är helt i avsaknad av religiös symbolik (även han kom likt Caravaggio till staden som flykting från Rom, men i hans fall var det spelskulder han var tvungen att smita ifrån). Och så förstås den kvinnliga målarinnan Artemisia Gentileschi, våldtagen som ung, sviken av sin far, ursinnigt skapande verk där kvinnan var hotad av slemma gubbar – men också skapare av verk där kvinnan tog blodig hämnd.

De som sticker ut, och som man minns är alltså de ursinniga, och nästan självdestruktiva målarna; Caravaggio och Gentileschi, och i viss mån de Ribera.

Jag kommer inte undan tanken att de ständigt skadade sig själva genom sitt privata leverne därför att de inte kunde uthärda den mentala fångenskap det innebar att måla på beställning av biskopar och adelsmän – som beställde verk till kyrkor för att få syndernas förlåtelse (och deras synder var många och omfattande).

Och de som till slut segrade i kampen om beställningar var efteraparna – som till och med var beredda att döda för att säkra sitt eget levebröd i konkurrensen med mer begåvade målare.

Och ungefär så ser det ut i dag i det svenska kulturlivet.

Och så har också i stort sett varit fallet – när man än gör nedslag i den svenska kulturhistorien.

En del hävdar att Neapel som stad är en efterbliven plats, fast i ett förmodernt tillstånd.

Men det är tvärtom.

Neapel var den första senmoderna staden. Där kunde man redan under antiken se vår egen samtid förebådad – inte bara på kulturens område.