Matteo Salvini fick se det parti han leder förlora nio procent i det italienska valet. Lega som tidvis haft upp emot 40 procent i opinionsmätningarna under de senaste åren fick nu bara nio procent. En halvering av röstetalet sedan valet 2018.

Direkt dagen efter valet höjdes röster i partiet för att Salvini ska avgå. Och även om Salvini länge framstått som partiets starke man – och ibland även som Italiens starke man under sin tid som inrikesminister – har han aldrig kunnat vara helt säker på att kunna kontrollera sitt parti.

Lega var ursprungligen en allians mellan olika lokalt starkt förankrade partier, som hade erövrat positioner i valda församlingar i kommuner och regioner i norra Italien. När de sluter sig samman och kliver in på den nationella arenan är det gemensamma kravet att den norra landsändan ska avskiljas och bli en självständig stat. Ledarna för Lega formulerade många norditalienares trötthet på korruptionen i Rom och vad de betraktade som efterblivenhet och lättja bland befolkningen i södra Italien.

Det ökade stödet i norra Italien för Legan innebar att de blev en kraft att räkna med nationellt – och de kunde bilda regering med Femstjärnerörelsen efter valet 2018.

Under den här perioden hade Salvini börjat försöka etablera Lega som ett nationellt parti – något som uppenbarligen inte lyckades eftersom resultatet istället blev att Giorgia Melonis parti Italiens bröder kunde växa i städer och regioner där tidigare Lega varit dominerande.

När Salvini omvandlat partiet till ett all-italienskt nationalkonservativt parti hade det inte längre samma unika dragningskraft på norditalienarna, och många tyckte att de därför lika gärna kunde rösta på ett annat nationalkonservativt parti – och det blev Italiens bröder.

Ett tecken på partiets tillbakagång är att Umberto Bossi – en av dess grundare – inte lyckades erövra en plats i parlamentet, utan för första gången på 35 år slogs ut i ett val i sin hemstad Varese. Han var arkitekten bakom strategin att Lega skulle sträva efter att avskilja norra Italien från resten av landet.

Det var en strategi som höll ihop de olika lokala partierna – partier som alltid hade egna starka lokala ledare, som långtifrån var överens i andra politiska frågor än just avskiljandet.

Lokalpatriotismen är stark i landsänden, och man ser just sin bygd som överlägsen alla andra – inte bara i södra Italien utan även i norra Italien.

De lokala skiljelinjerna visade sig under pandemin. En del lokala Lega-ledare var för nedstängningar och vaccinationer, andra mot – och Salvini vacklade fram och tillbaka.

Att Roberto Maroni nu kräver en ny ledare visar hur osäker Salvinis framtid är. Maroni väger tungt, han är är tidigare ledare för Legan, och har två gånger varit inrikesminister i Berlusconiregeringar.

En annan Legaveteran som vill att Salvini avgår är Roberto Castelli, som funnits i ledningen för partiet sedan mitten på 1980-talet. Även han har varit minister i en Berlusconiregering, då som justitieminister.

Både Maroni och Castelli är starkt förknippade med den traditionella, gamla Lega-linjen och tanken på ett fritt Norditalien.

Samtidigt har det redan börjat läcka att Giorgia Meloni inte tänker erbjuda Salvini en tung ministerpost i den kommande regeringen.

Salvini själv har dock meddelat att han inte har några som helst planer på att avgå.

Italien rör sig åt höger efter söndagens val. Under dagen kommer vi att uppdatera valresultaten kontinuerligt allt eftersom bilden blir tydligare. Det blir också djupdykningar i vad de olika partierna står för – och vilka motsättningar och problem de som ska styra landet står inför.

Vi kommer också att diskutera kvinnornas roll i italiensk politik. Är verkligen Giorgia Meloni unik?

Vi har också i bakgrundsartiklar till valet skildrat viktiga delar av det italienska samhället och kulturen: Mat, Fotboll, Kulturarbetarna.

10.15 En del är inte nöjda med valresultatet i Italien. Dit hör gymnasieelever i Milano, som i protest ockuperat sin skola. Lite som en Greta-protest, fast italienarna nöjer sig alltså inte med att skolstrejka en dag i veckan för att få som de vill utan tar över hela skolan. Oklart hur länge.

Matteo Salvini säger i sin tweet ungefär:

”Men hör ni ungdomar, demokrati betyder deltagande, röstning och val. Vill ni diskutera det med mig så säg bara till. Jag kommer!”

https://twitter.com/matteosalvinimi/status/1574422742350397441

26 september

18.05 Den kommande högerregeringen i Italien uppvaktas redan av både Ryssland och USA.

”Vi välkomnar alla politiska krafter som är beredda att lämna den politiska mittfåra som är fylld av hat mot vårt land”, förklarade Kremls talesman Dmitrij Pesjkov

USA:s utrikesminister Blinken kommenterade valresultatet med att Italien är en vital, stark demorati och en viktig partner för USA. Han såg tre viktiga områden för samarbete: stödet till ett fritt och oberoende Ukraina, respekt för mänskliga rättigheter, byggandet av en hållbar ekonomisk framtid.

Formuleringarna är ganska öppna för tolkning – och ger ett stort spelrum för framtida bråk mellan staterna.

https://twitter.com/SecBlinken/status/1574389016019050497

15.25 Det verkar finnas flera kända namn och politiska veteraner bland dem som inte klarade av att bärga en plats i parlamentet.

• Luigi di Maio, förgrundsfigur i Femstjärnerörelsen och tidigare utrikesminister förlorade i hemstaden Neapel.

• Emma Bonino, tidigare utrikesminister och EU-kommissionär fick inte tillräckligt många röster i Lazio.

• Carlo Calenda, tidigare minister för ekonomisk utveckling och ledare för det lilla liberala partiet Action slogs ut.

15.10 Salvini sitter inte still och väntar på att få ta del av makten – nu ställer han krav på den sittande regeringen att den omedelbart ska göra något åt de skenande energipriserna innan den lämnar in i oktober. Högerblocket kommer inte att tillträda förrän om några veckor, och Salvini förklarade på sin presskonferens att italienarna "inte kan vänta en månad" på att staten ingriper.

14.50 Nu är alla röster räknade och bilden som då framträder visar de stora regionala skillnaderna som finns bakom valresultatet.

Italiens bröder har gått starkt framåt i hela landet. I alla regioner har de erövrat mer än 20 procent, utom i några få områden i södra Italien och på delar av Sicilien – men där har de ändå fått mer än 15 procent.

Salvinis Lega existerar egentligen bara i norra Italien som en verklig politisk kraft – i regionerna som sträcker sig i ett bälte från Turin, över Milano till Verona har de fått mer än 20 procent av rösterna; i hela övriga delen av landet ligger partiet under tio procent, ofta en bra bit under tio procent. Detta trots Salvinis försök att förankra partiet söderöver i landet.

Demokratiska partiet har liksom Italiens bröder sina röster fördelade jämnt över hela landet, och har sina starkaste fästen kring Bologna, Genua, Florens och Rom.

Femstjärnerörelsen har sitt kärnområde söder om Rom, där ligger man på minst 20 procent av rösterna, och det samma gäller Sicilien och Sardinien, men ju mer norröver man rör sig desto mer försvinner partiet.

14.00 EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen varnade nu den kommande italienska regeringen för att ”avvika från demokratiska principer” – men hoppas samtidigt på ett ”konstruktivt samarbete”.

”Om det visar sig att det hela utvecklas i en besvärlig riktning, så finns Ungern och Polen som exempel på att vi har verktyg”, sade hon vidare med syftning på de EU-fondmedel som stoppats för utbetalning till dessa länder.

Antagligen får uttalandet Salvini att brisera, han har nyligen anklagat von der Leyen för ”skamlig arrogans” när hon kommenterat italiensk inrikespolitik innan valet.

12.45 I Italien trendar #saviano på Twitter, och den italienske författaren – känd för sin svit med böcker om maffian – kommenterar detta med ett eget inlägg på Twitter. Han menar att trendningen beror på att Melonis anhängare twittrar uppmaningar om att Saviano bör lämna landet. Det kan ses som en följd av att han talat om att en Meloni-seger kan innebära att landsflykt blir nödvändig för regimkritiker. Saviano har långa perioder levt med livvaktsskydd och på hemliga adress i Italien för att undkomma maffians hot. Saviano upprepar i sitt inlägg sina tidigare resonemang om att det farliga med Meloni inte är att hon för tankarna till Mussolinis våldsamma svartskjortor, utan att hon genom att ta avstånd från fascismen blir mer tilltalande för breda väljargrupper. Kritiker av Saviano har bemött detta med att det leder till att ju mer Meloni tar avstånd från Mussolini, desto farligare kommer hon enligt Saviano att bli.

https://twitter.com/robertosaviano/status/1574321464857214976

12.05 I den italienska valkampen gjorde vänstersidan stor sak av vad de menade var högerblockets starka band till Putin och Ryssland.

Demokratiska partiets ledare Enrico Letta tog alltid i sina tal upp att Meloni, Berlusconi och Salvini gratulerade Putin 2018 när denne för fjärde gången valdes till Rysslands president. Meloni uttryckte 2018 att valet visade att ”det ryska folkets vilja är entydig”.

Men ser man till de tre högerledarnas ståndpunkter i dag talar mer för risken för en splittring i högerblocket än ett närmande mellan Italien och Ryssland.

Meloni har konstant fördömt Putins agerande och till exempel angripit ”Rysslands oacceptabla storskaliga krigshandlingar”. Hennes kritik mot EU har tonats ned drastiskt och hon har i sina tal istället betonat ”Italiens starka band med EU och Nato”.

Berlusconi däremot står fast vid Rysslands sida och bara två dagar innan valet sade han att Nato och västmakterna bar ansvaret för krigsutbrottet.

Och Salvini? Salvini har fördömt Rysslands invasion, men också angripit sanktionerna mot Ryssland. Han har mycket hårt drivit linjen att sanktionerna inte skadar eller påverkar Ryssland, och att det enda som händer är att Italien och Europa drabbas. Meloni däremot har försvarat sanktionerna och anser att de visst kan leda till en ändring av den ryska politiken och göra att parterna sätter sig vid förhandlingsbordet.

Just frågan om sanktioner kan leda interna problem i den nya regeringen om EU kommer med flera sanktionspaket som medlemsländerna ska verkställa.

11.30 Även Spanien visar – liksom Frankrike – en negativ officiell hållning till Meloni. "Katastrof", säger Spaniens socialistiske utrikesminister Albares om valresultatet och förklarar sin oro med att: "Det är osäkra tider, och då växer alltid populistiska rörelser, men det slutar alltid på samma sätt – med katastrof – eftersom de bara kan erbjuda enkla svar på komplexa frågor". Albares regering har makten i ett Spanien där en färsk opinionsundersökning visar att 71 procent av invånarna anser att den ekonomiska situationen är "mycket dålig" eller "dålig".

11.10 Frankrikes premiärminister Elisabeth Borne säger i ett uttalande om utgången i det italienska valet att man nu måste vara vaksam på hur det blir med ”de mänskliga rättigheterna i Italien”. Hon preciserade det inte på annat sätt än att säga att ”i Europa har vi vissa värden”, och att ”det är en fråga om respekt för andra att garantera rätten till abort”.

I övrigt ville hon inte kommenera valutgången.

Polens premiärminister Mateusz Morawiecki var däremot snabb med att gratulera Meloni till framgångarna, och en medlem av hans stab förklarade: ”Det är ett stort nederlag för von der Leyen som leder de anti-demokratiska krafterna i EU”.

https://twitter.com/MorawieckiM/status/1574157783594946560

Även om Lag och ordning som styrande parti i Polen har en helt annan inställning till Ryssland och kriget i Ukraina än vad delar av det segrande högerblocket i Italien har så ser man ändå med glädje på att det installeras en regering i Rom med vilken man kan samverka med mot majoriteten i EU.

10.20 Orsaken till söndagens val var den regeringskris som utlöstes när Femstjärnerörelsen lämnade regeringen. Partiet bildade efter valet 2018 regering tillsammans med Salvinis Lega, och när Lega lämnade regeringen bildade Femstjärnerörelsen en ny med Demokratiska partiet.

Den stora förändringen i det här valet är Femstjärnerörelsens totala kollaps, då deras röstetal mer än halverats; från 32,7 procent till 15,3 procent. De har också inför detta val deklarerat att de inte är intresserade av allianser med andra partier eller rörelser.

Högerblockets totala röstetal är ungefär detsamma som i förra valet – den stora förändringen är att Melonis Italiens bröder växt mycket kraftigt på bekostnad av sina koalitionspartners. Lega backade nio procent och Forza Italia sex procent. Den övriga tillväxten för Melonis parti kommer med största säkerhet från Femstjärnerörelsens tidigare väljare.

Demokratiska partiet behåller i princip samma röstetal som 2018, alltså omkring 19 procent.

08.30 Som väntat gick högerkoalitionen segrande ur söndagens val i Italien.

Enligt vallokalsmätningarna som publicerades när vallokalerna stängde 23.00 fick högerblocket 41 till 45 procent, vänsterblocket 25,5 till 29,5 procent och Femstjärnerörelsen 13,5 till 17,5 procent av rösterna.

I högerblocket blev Italiens bröder största parti med 26 procent av rösterna. Det är en dramatisk uppgång sedan senaste valet då partiet fick fyra procent av rösterna – och partiets ledare Giorgia Meloni väntas bli landets nästa – och första kvinnliga – premiärminister.

Allianskollegan Mario Salvinis Lega gick däremot ordentligt tillbaka, och landade på åtta procent, jämfört med 17 procent för fyra år sedan.

Silvio Berlusconis Forza Italia fick åtta procent.

– Det är är bara början, kommenterade Giorgia Meloni sitt partis framgångar, och fortsatte – kanske lite oväntat för många – med att lova att ”ena alla italienare”.

Tongångarna från vänsteralliansens Demokratiska partiet var något bittrare:

– Det är en sorgens kväll för vårt land, sa Debora Serracchiani, och hävdade vidare att: Högern har majoriteten i parlamentet men inte i landet.

Pasta gör italienare slöa, svaga och tröga i tanke och handling! Bort med den saggiga kokta degen från våra bord så att Italien kan resa sig och marschera fram i täten för världens nationer!

Det kunde låta på det viset när Italiens internationellt mest uppmärksammade konstnärer för 100 år sedan inledde det totala kriget mot spagetti, makaroner, vermicelli, fettucine, linguine, farfalle, fusilli och alla de andra hundratals sorterna av pasta; vetedeg som formats, kokats och serverats i alla italienska hem.

Uppenbarligen var konstnärerna och författarna inte framgångsrika i sitt krig. I dag är pasta det vi förknippar med Italien. En mäktigare symbol än flaggan, fotbollen, Colosseum, Rom och maffian.

Varför är det så – och varför försökte mäktiga krafter utplåna pastan i Italien och ersätta den med … ris?

När de italienska futuristerna lanserade sitt manifest 1909 var budskapet enkelt, men möjligen svårt att genomföra. De författare, konstnärer, musiker, arkitekter och filmskapare som samlades i futurismen förklarade att egentligen var framtiden redan här – för den som förstod det, och som förmådde gripa tag i och använda alla de möjligheter den tekniska utvecklingen gav människan.

Futuristerna var konstnärssjälar av ett nytt slag. De dyrkade snabbheten; motorcykeln, flygplanet, bilen. De talade som förhäxat om byggnader som skulle nudda molnen, maskiner som skulle utföra alla de arbeten som människor då gjorde. Morgondagen var här – och italienarna måste gripa den – men först måste de ryckas upp ”ur det förgångna”, deras ”pessimism” måste botas, de måste lyftas upp ur sin ”tröga, dumma djuriskhet”. Orden är hämtade från ett tal som den futuristiske ledaren Filippo Tommaso Marinetti höll i november 1930 i Milano. Marinette lade ut texten om att allt var pastans fel – italienarna inbillade sig att det kokta vetet var näringsrikt, men pasta menade han var orsaken till att italienarna var så ”efterblivna”. Dålig mat skapade dåliga männikor. Alla former av pasta borde förbjudas och ersättas med ris. En kost där riset utgjorde grunden skulle göra de italienska männen till riktiga krigare, och kvinnorna fruktbara så att många små italienska barn skulle födas och göra nationen än mäktigare. Futurismen var ju också en nationalistisk rörelse – och gick periodvis hand i hand med den italienska fascismen – även om de båda rörelsernas ledare ofta befann sig i bråk med varandra. Men strömningarnas grundinställning var densamma – Italien var efterblivet och det gamla måste ryckas upp med rötterna för att inte landet skulle bli Europas fattiga bakgård.

Riskfyllt inte äta ris

I frågan om pastan var Mussolini helt överens med Marinetti. Spagettin och de andra veteformationerna måste bort – italienarna skulle börja äta ris, om så behövdes skulle Il Duce med våld och straff tvinga dem till detta.

På något sätt går det väl att förstå Marinettis och futuristernas motvilja inför makaronerna – men hade Mussolini samma dietistiska inställning? Egentligen inte, hans kamp mot pastan berodde på att han ville att Italien skulle bli självförsörjande. Pastan krävde en mycket stor import av vete, men om italienarna gick över till ris skulle man kunna klara sig utan minsta lilla import av vete. Landet skulle stå starkare ekonomiskt, och bli mer självförsörjande. Förhållandena i norra Italien lämpades sig utmärkt för risodling, det var bara att börja odla upp dalgångarna, och man inledde också stora utdikningsprojekt av träskmarker.

Den fascistiska regimen inrättade statliga myndigheter som skulle befrämja risodling, men också lära italienarna att äta ris. Det lanserades kokböcker, rispropagandabrigader upprättades som åkte runt i byarna, delade ut säckar med ris på torgen, besökte hemmen, spred pamfletter från dörr till dörr och till och med lärde husmödrarna det rätta sättet att tillaga risotto.

Men italienarnas kärlek till pastan var inte av det mer vardagliga slaget, pasta var passion, glödande åtrå, lidelse. Några av 1900-talets mest märkliga – och intressanta – politiska debatter och kulturkrig utvecklades i Italien kring frågan om pastans vara eller inte vara.

Husmödrar samlade sig till manifest för pastans bevarande – som skickades till tidningar och som läste upp på massmöten.

Borgmästaren i Neapel gick till rasande försvar för pastan, tog hjälp av Gud, Jesus samt den heliga jungfrun och förklarade att ”änglarna i paradiset äter inget annat än vermicelli med tomatsås”.

Marinetti gick till motangrepp: ”Om så är fallet visar det bara i vilken oaptitlig monotoni änglarna i paradiset tvingas framleva sin liv”.

Kampen mot pasta och för ris stod hårdast i södra Italien, och hårdast stod den på Sicilien. Där hade faktiskt Mussolini med hjälp av polischefen Cesare Mori – ”järnprefekten” lyckats krossa maffian, och driva ledarna för de viktigaste familjerna i landsflykt eller under jorden. Men pastans grepp om sicilianarnas hjärta och mage kunde inte brytas. Det mesta av det ris som delades ut till människorna på ön gav de till sina grisar – ris ansågs inte vara föda för människor.

I dag är det uppenbart vem som gick segrande ur det stora italienska pastakriget under fascismen. Eller är det?

Visst ser italienarna och omvärlden pasta som en symbol för allt italienskt.

Men den som som reser runt på Sicilien kommer att på restaurangerna att mötas av olika slags risotto som presenteras som traditionell siciliansk mat – längs med kustbyarna är det skaldjurs- och bläckfiskrisotto som gäller, i det inre av ön grönsaksrisotto, till exempel med aubergine.

I de norra delarna av Italien har risotton behållit den starka ställning den haft alltsedan åtminstone 1829 – då det första risottoreceptet publicerades. Varje stad, och mindre samhälle har något som utmärker den egna risotton. I Milano har man saffran i sin risotto, i Florens spenat, i Bologna köttfärs, i de norra delarna finns också alltid olika former av svamprisotto – och du kan alltid garanterat beställa en risotto där den lokala salamin ingår. Men trots alla dessa sorters risotto – det är pastarätterna som dominerar.

Så fascismen förlorade kriget mot pastan, men vann ändå en slags acceptans för riset över hela landet. I dag är dessutom Italien EU:s största exportör av ris, och förra hösten började man sälja ris till Kina.

Om Mussolini själv åt mycket ris? Nej, han uppvisade snarare någon form av ätstörning. Hans favoriträtt var synnerligen enkel att tillaga. Man hackar vitlök mycket grovt, dränker den sedan i olivolja och pressar därefter saften ur en citron över anrättningen. Färdigt.

I svenska media i dag presenteras ofta de italienska partiledarna Matteo Salvini och Giorgia Meloni som ”nyfascister”, ”post-fascister” eller som personer ”med rötter i den fascistiska rörelsen”.

Studerar man Salvinis omfattande och ständiga flöde i sociala media ser man dock inga mer omfattande fascistiska tendenser när det gäller mat. På twitter har vi lyckats hitta två inlägg från de senaste åren där han äter risotto. Ett där han avnjuter en risotto med panerad abborre som fångats i Comosjön, och ett där han talar sig varm för saffransrisotto med kalvlägg.

https://twitter.com/matteosalvinimi/status/665995904550350849

Salvini gör ett av sina få avsteg från pasta- och pizzadieten och äter panerad abborre med risotto.

Inläggen där Salvini äter pasta är däremot enormt många. Han verkar inte kunna röra sig genom landet utan att äta en rågad tallrik med pasta tillverkad enligt den lokala traditionen. I hans flöde i sociala media strävas det efter att skapa bilden av en man som njuter av livets goda, en man som ständigt äter. Och när han äter är det pasta han äter, och han dricker ansenliga mängder öl och vin därtill. Vi befinner oss mycket långt från den bild som på 1930-talet skapades av Mussolinis propagandister – en ständigt simmande, fäktande, och ridande man som då och då tog en kort paus och åt lite vitlök.

Även Silvio Berlusconi verkar vilja skapa bilden av sig själv som en älskare av pasta, men den som går längst är nog Giorgia Meloni som i valets slutspurt ställde sig och tillverkade pasta.

https://www.youtube.com/watch?v=vmjVWerpGPQ

Giorgia Meloni lanserar sig själv som pastabagare.

Den italienska reformistiska vänsterns ledare Enrico Letta är en tydlig pastaanhängare. Förstås. Hans twitterinlägg 22 augusti väckte stor debatt i Italien. Det visade klart att för honom var inte frågan om man är för eller mot pasta – det viktiga var vad man skulle blanda i pastan; bacon eller griskind.

https://twitter.com/EnricoLetta/status/1563055609867804673

Enrico Letta tvekar inför vilket valfläsk som är bäst.

Vem som vinner valet i Italien verkar helt avgjort och klart – och det kanske ändå till slut säger oss något om vem som vann den avgörande segern i det stora kriget om pastans roll i Italien.