Främlingsfientlig eller en fyr för yttrandefrihetens varma ljus? Åsikterna går minst sagt i sär om Carola Häggkvists uttalanden i en intervju, där hon uttryckte förtvivlan över Sveriges utveckling.

Det hela började med att Carola Häggkvist gav en intervju till Kristina Lindh i SvD. Förutom tillbakablickar på hennes karriär och uppväxt diskuteras även politik och samhällets utveckling. Häggkvist stod 2015 på Medborgarplatsen i Stockholm och talade till stöd för migranter som anlänt till Sverige under det årets stora flyktingkris.

Men i nutid är hon mindre optimistisk till utvecklingen.

Jag tycker inte man kan säga ”kom och lev som ni vill i vårt land”. Det är inte fegt att värna Sveriges traditioner och sjunga ”Den blomstertid” på skolavslutningarna. Ibland blir jag helt förtvivlad över utvecklingen. Vi ser ju resultatet, säger hon.

På frågan ”i form av vadå” svarar hon:

I form av skjutningarna. I form av polisen som bara ropar på hjälp. Vi släpper in och ska vara snälla mot människor som har en helt annan ideologi, där det till och med står i deras skrifter att det är okej att ljuga för otrogna. Nu är vi inne på riktigt tuffa puckar men så är det. Det är därför Iran ser ut som det gör i dag. De säger ”vi dödar inga”. Det gör de visst. De har förvridit sanningen.

Lindh frågar då om inte resonemanget skulle kunna kallas främlingsfientligt. På det svarar Häggkvist nej, men påpekar att det finns en anledning till att det finns nationer och landsgränser. Världen är inte fullkomlig, säger hon, olika kulturer har olika sätt att se. ”Människan har det i sig att roffa åt sig”.

Hon säger också att ”är det någon som är öppen för främlingar så är det jag”. Men att man ”måste vara vis i det hela”.

Reaktionerna

Intervjun fick stor spridning och många gav sina kommentarer, både i tidningar och sociala medier.

Alex Schulman var kritisk till Häggkvist uttalanden. I en krönika i DN skrev han bland annat: ”Carola låter som Jimmie Åkesson”. Även om han kallade henne naiv tillade han: ”Men att det är ett främlingsfientligt uttalande kommer vi inte ifrån”.

Kollegan på DN, Kristina Lundquist, gick hårdare fram och skrev: ”Är inte jätteförvånad att en person med bakgrund i Livets ord kommer ut som muslimhatare, det är helt i linje faktiskt.”

Häggkvist fick dock stöd av Robert Hannah, Liberal riksdagsledamot och vice ordförande i Kulturutskottet. I ett inlägg på Twitter skriver han:

Det här att vänstern ska gå på personangrepp så fort en känd person eller politiker uttrycker något vettigt inom integrations- och migrationspolitik kommer inte tysta debatten längre. Kan tänka mig gå på en konsert med Carola bara för att stötta det fria ordet!

https://twitter.com/RobertHannah85/status/1645102213067407360

En annan som var mycket nöjd med Häggkvists uttalanden är Luai Ahmed, skribent på Bulletin. I en krönika skrev han: ”Må detta leda till att fler artister och konstnärer vågar släppa sargen och bryta sig loss från vänsterns förkvävande åsiktskonformitet.”

Ursäkten?

Häggkvist har nu skrivit och förklarat mer om uttalandena i intervjun. På Instagram skriver hon att hon är ”uppriktigt ledsen över att en del av mina ord i artikeln på något sätt sårat människor”. Hon skriver också att ”det verkar som att vi människor har svårt att se nyanserna i de olika frågor vi tror vi har svaren på”.

Hon påstår att intervjun skulle handla om hennes 40 år som artist, men i stället blev en utfrågning och personlig tro, religion och samhällsfrågor. Hon tar inte tillbaka något hon sagt.

Enligt Expressen hade dock reportern Kristina Lindh inte avtalat om att ha någon specifik vinkel på artikeln, med Häggkvist eller hennes PR-bolag. Hon fick läsa texten i sin helhet innan publicering och vissa korrigeringar och kompletteringar gjordes.

Robert Hannah är lika välvilligt inställd till Häggkvist även efter det nya inlägget. I ett inlägg på Twitter skriver han:

Det verkar som att vi människor har svårt att se nyanserna i de olika frågor som vi tror vi har svaren på

Så skriver Carola idag om rasismanklagelserna. Hon har rätt igen. Det går inte att få ordning på segregation och gängvåldet utan ett öppet och ärligt samtalsklimat!

https://twitter.com/RobertHannah85/status/1645740103241809920

Men Irena Pozar, chefredaktör på Veckorevyn, är mindre glad och skriver i en kolumn i Aftonbladet:

Det spelar ingen roll att Carola älskar att hänga i Husby, har huserat flyktingar och sjunger till stöd för Irans kvinnor. När hon pratar om svenskar med invandrarbakgrund som glupska främlingar som saknar både vett och etikett så är hennes fina engagemang en försvårande, inte förmildrande, omständighet. Det är inget carte blanche. Själv tror hon att det är precis tvärtom eftersom hon i ett Instagram-inlägg där hon ber om ”ursäkt” inleder med att tacka för stödet från de som verkligen känner henne. De som vet att hon ALDRIG skulle uttrycka sig på ett rasistiskt sätt.

https://twitter.com/irena_pozar/status/1645883290518278147

Pozar säger också att ”hastigheten med vilken normaliseringsprocessen kring vad som är rimligt och normalt att säga om sina medmänniskor gör att den godaste av själar kan tappa fotfästet”.

Trots hård kritik och bojkotter är Hogwarts Legacy en riktig succé. Inför lanseringen gick HBTQ-grupper, spelforum och recensenter samman och vägrade skriva om spelet. Det ansågs kopplat till J K Rowling, som varit starkt kritisk till den transsexuella rörelsen sedan 2019. Spelet slår nu försäljningsrekord och utvecklaren Warner Bros. Games aktier skjuter i höjden.

Spelet som blev mycket kritiserat innan det kom har gjort stor succé. Hogwarts Legacy slår rekord i försäljning och strömning, skriver SVT. Över tolv miljoner spel har sålts och tillverkaren Warner Bros. Games har tjänat 8,5 miljarder kronor på två veckor sedan släppet. Det är det bästa spelet i deras historia.

Dessutom har man slagit rekord i strömningar och är det största singel player-spelet på Twitch någonsin. 1 280 000 tittare hade man under lanseringen. 280 miljoner spelade timmar hittills är också det ett rekord.

https://twitter.com/rex_woodbury/status/1629199736443113473

Warner Bros. Games aktiekurs har också gått bra efter framgångarna med spelet. 64 procent uppgång under 2023 gör att man klår Amazon, Tesla och Meta på S&P 500. Detta efter att ha gått ned under de senaste tre åren.

Spelet var dessutom en storsäljare redan när man kunde förboka det. Man slog där spel som Call of Duty: Modern Warfare II och Destiny II. Detta trots den initiala kritiken mot spelet från HBTQ-grupper.

Kritik från transrörelsen

Spelets lansering har varit fylld av kontroverser, något vi rapporterat om. Spelet är baserat på böckerna om Harry Potter, skrivna av J K Rowling.

Rowling har under flera år varit kritiserad av transsexuella som påstår att hon är transfobisk. Innan spelet släppts har förutom bojkott även diskussionen om det förbjudits på stort spelforumet ResetEra. Enligt forumet har Rowling förespråkat ”transfobiska lagar”.

https://twitter.com/RippaGoalposts/status/1630355782154989568

Warner Bros. Games har försökt gjuta olja på vågorna och sagt att spelet faktiskt är inkluderande. Man kan spela trans-trollkarlar och transhäxor, om man vill. Men kritiken var fortsatt hård, trots att Rowling själv inte varit inblandad i utvecklingen av spelet.

Schismen mellan Rowling och transrörelsen går tillbaka till 2019, vi har hela historien i den här artikeln. Då tog hon öppet ställning för affärskvinnan Maya Forstater. Forstater hade varit aktiv på Twitter och uttryckt sina åsikter om olika frågor om kön och sexualitet.

Detta ledde till att kollegor anklagade henne för transfobi och arbetsgivaren ville säga upp henne. Efter flera turer fick Forstater rätt, enligt lagen får man skriva som hon gjorde.

https://twitter.com/jk_rowling/status/1207646162813100033

Hon har fortsatt engagera sig i frågor om kvinnors rättigheter. Speciellt när trans-kvinnor krävt tillgång till platser som enbart är avsedda för biologiska kvinnor.

Ett exempel från den senaste tiden är Isla Bryson, en våldtäktsman som antog kvinnlig identitet och under ett par dygn satt på ett kvinnofängelse. Efter enorm mediauppmärksamhet blev han flyttat till ett fängelse för män.

Samtidigt har SNP, det regerande partiet i Rowlings hemland Skottland drivit på för en ny lag där personer från 16 och uppåt själva ska kunna välja sin könsidentitet på myndighetshandlingar. Lagen har dock hittills spärrats av parlamentet i London.

https://twitter.com/authorbellajay/status/1629510418510012417

https://twitter.com/valky_w/status/1629101139684737026

Vid sidan av dramatiken rörande Joe Bidens klumpiga hantering av hemliga dokument kom amerikanska nyheter den gångna veckan att handla mycket om kulturfrågor. Det är förstås det så kallade kulturkriget som rasar vidare.

En nyhet blev att företag som anpassat sig till WOKE-rörelsens krav börjat backa då miljontals amerikaner, som motsätter sig dess idéer, slutat köpa deras produkter. På senare tid har också parollen ”Go WOKE, Go Broke!” typiskt nog blivit poppis. Och i veckan kom en undersökning som visade att hela 87 procent av amerikanerna anser att det är kvalitén på varor och tjänster, inte ett företags politiska idéer, som skall avgöra om man köper deras produkter eller inte.

En annan nyhet i samma härad är att Hollywood, efter decenniers politiskt, sexuellt och andra korrekta storys, insett att vad folk faktiskt vill ha traditionell action och gammaldags hjältar. Förra årets filmsuccé Top Gun: Maverick med Tom Cruise visade vägen och liknande historier dominerar nu Tv-tablåerna. Den största succén är Yellowstone med Kevin Costner, som rullat sedan 2018, och en ny spinn-off serie till denna kallad 1923 med Harrison Ford och Helen Mirren. Andra fullträffar är Tulsa King med Sylvester Stallone som gangster och The Old Man där Jeff Bridges spelar en före detta CIA-agent som måste leva ”off the grid” för att inte bli mördad av sina fiender. TV har alltså känt sig kallad att kalla in ärrade skådespelare på 70+ för att motsvara ett behov som moderna, mer fjolliga filmstjärnor uppenbart inte kan fylla.

En tredje kulturnyhet är att Florida beslutat stryka en kurs i afroamerikansk historia på högstadie- och gymnasienivå. Denna anses bryta mot en lag som sedan häromåret förbjuder skolor att lära ut att vita människor är kollektivt ansvariga för slaveriet i Södern och den ”strukturella rasism” vissa hävdar fortfarande dominerar det amerikanska samhället, alltså nära 160 år efter slaveriet avskaffades.

Nyheter som dessa ger kanske intrycket av det är traditionalister snarare än kulturradikaler som nu firar flest segrar. Kulturkriget är dock långt ifrån över. I veckan avslöjade två journalister att multimiljardären George Soros genom åren givit över 32 miljarder dollar till olika vänsterkandidater och idag bland annat stöttar över femtio av USA:s viktigaste medier, inklusive ABC, CBS, CNN, New York Times och PolitiFact, vars agendor sammanfaller med hans egna åsikter. Och även på andra fronter pressar radikaler på, bland annat genom att i Los Angeles, San Francisco, Seattle och New York vilja bekämpa växthuseffekten medelst förbud mot gasspisar. Just denna idé har dock mött så mycket motstånd även från matlagningsglada liberaler att den i längden troligen diskret kommer att förpassas till runda arkivet.

En annan sorts kulturnyhet är att det i veckan blev känt att representanthusets förra talman Nancy Pelosi, efter att hennes make förra året attackerats av en våldsverkare, blev så chockad att hon i november lät en katolsk präst genomföra en exorcism för att driva ut eventuellt kvarvarande demoner från deras hem. Detta scoop låter förvisso som något en tokig pratradioshow på högerkanten kunnat hitta på, men uppgiften kommer från Pelosis egen dotter i en intervju med New York Times.

Vidare kan noteras att månfärder verkar vara ett bra sätt att behålla både hälsa och libido. Så kan man i alla fall tolka faktumet att andre mannen att gå på månen, Buzz Aldrin (som för övrigt på fädernet är svenskättad med rötter i Värmland), på sin 93-årsdag knöt äktenskapsband med sin flickvän Anca Faur. Hon är nästan 30 år yngre än månfararen och blev hans fjärde fru.

En ovanligare form av jaktolycka inträffade förra lördagen i Wellington, Kansas, när en man vid halvtiotiden på morgonen plötsligt sköts till döds när han kom körande längs en landväg i sin pickup. När polisen kom till platsen kunde de dock genast gripa förövaren, som visade sig vara mannens hund. Denne hade suttit baktill och där råkat trampa på avtryckaren till ett laddat gevär som låg på falkbotten. Givet detta lär någon vidare utredning inte genomföras och den skyldige kommer troligen formellt att frikännas från brottsmisstanke.

Till sist kan meddelas att en flicka i Cumberland, Rhode Island, snart kan gå till historien. Hon har nämligen kommit på ett sätt att besvara den största frågan av alla för världens barn – om jultomten verkligen existerar! På julafton satte hon ut fat med kakor till tomten och morötter till hans renar och sände sedan en halväten kaka och dito morot till stadens polis för DNA-analys. Polischefen Matthew Benson låter meddela att proverna nu analyseras och att brottsmisstanken är underlåtenhet att äta upp serverad föda. Den som är mest nervös för svaret är nog dock inte den riktige tomten utan flickans far.

Men i våras väckte läroböckerna uppmärksamhet när en lärare på sociala media publicerade illustrationer ur böckerna. Det fick utbildningsministeriet att inleda en utredning. Tjänstemännen där förskräcktes över att bilderna visade människor som gjorde grimaser. Och vad var det för märkliga bulor man såg i pojkarnas byxor, och varför ryckte de i flickors kjolar? Verkade det dessutom inte också så att en av pojkarna hade en tatuering?

De kritiska kommentatorerna i sociala media hävdade bland annat att det var en fråga om ”utplåning av kinesisk kultur”, och att det var följden av att västerländska agenter infiltrerat det undervisningsväsendet.

Nu är myndigheternas utredning klar. 27 personer straffas. Förlagets chef får en formell varning, chefen för förlagets matematikavdelning och huvudredaktören där får sparken. I ett uttalande förklaras att också tecknare och formgivare straffats, men inget sägs om hur.

I uttalandet fördöms illustrationerna för att de inte återspeglar ”det soliga sinnelaget hos kinesiska barn”.

Samtidigt som man nu i USA inleder kongressförhör om vad som hände på Kapitolium 6 januari 2021, inleder vi vår serie om USA:s historia. Vår USA-korrespondent Anders W Edwardsson kommer i en serie artiklar att skildra ett USA som befinner sig i inbördeskrig, och förklara hur denna situation uppstått.

När jag kom till USA första gången 2003 fick jag en snabbkurs i politisk korrekthet. När jag en dag på kontoret råkade nämna att det i en tv-debatt kvällen innan bara varit färgade som tyckt att folks hudfärg var viktig blev det tyst som i graven. Detta var bara en harmlös observation, men uppenbarligen något som inte fick påpekas av blekansikten som jag. Som då fortfarande relativt ung och naiv kunde jag inte förstå varför amerikaner inte ville diskutera frågan. Med åren har jag dock lyckats reda ut orsaken.

Amerikansk politik har alltid varit livlig och högljudd. Ideologiskt förblev dock skillnaderna länge liten. Under 1800-talet orsakade bara enstaka sakfrågor som slaveri och importtullar hårdare debatter. Detta skapade en kultur av att inte käbbla för mycket. En annan orsak till den relativa borgfreden var att alla fortfarande tävlade i att uttrycka stöd för grundlagsfädernas vision om USA som en union där politikerna i Washington DC bara tog hand om saker som försvar och utrikespolitik medan delstater, counties (kommuner), och folk själva skötte resten. Det fanns alltså inte så mycket att vara oense om.

Lyndon B. Johnson och polarisering

De två partierna förblev också länge relativt eniga och, med europeiska mått mätt, center-höger. När jag växte upp på 1980-talet kunde man i svensk media fortfarande höra att valet mellan en demokratisk och en republikansk president var som att välja mellan en folkpartist och en moderat. Och det låg då ännu en viss sanning i detta. Polariseringen mellan vänster och höger hade dock börjat öka. Och den har sedan dess blivit lika hård som den var i många europeiska länder i början på 1900-talet.

Bakgrunden till detta var att demokraterna sedan 1930-talet rört sig vänsterut och att radikaler efter Lyndon B. Johnsons införande av en nationell (federal) välfärdsstat på 1960-talet nästan helt tagit över partiet. Det var dock inte i första hand krav på högre skatter, en undfallande linje mot Sovjetunionen i kalla kriget och andra “hårda” frågor som orsakade debatt. Det var krav på saker som fria aborter, förbud mot morgonbön i skolorna och vård istället för fängelse för brottslingar.

Amerikanerna är nämligen ett kulturkonservativt och religiöst folk som inte uppskattar sådana “mjuka” liberala ställningstaganden. Detta i motsats till svenskar, som efter andra världskriget nästan mangrant accepterade en modernistisk, sekulär och allmänt mjäkig samhällssyn. Medan svenska borgare därför fick lov att anpassa sig till sossarnas politik kunde republikaner som Richard Nixon och Ronald Reagan hålla fast vid saker som låga skatter, hårda fängelsestraff och ett stort, starkt försvar.

Från sjuttiotalet vann också nya grupperingar som den ”religiösa högern”, som bland annat var helt emot aborter, och ”nykonservativa”, som krävde stora, ofinansierade skattesänkningar, inflytande. Och då dessa grupper likt vänsterradikalerna var så övertygade om sina idéers riktighet att de krävde att de skulle införas uppifrån i alla femtio delstater inträffade – i takt med att delstaternas makt att säga nej till olika förslag minskades – en långtgående nationalisering av politiken.

Detta historiska brott med grundlagsfädernas vision om hur USA skulle fungera förändrade även det politiska språkbruket. I takt med att Demokraterna blev alltmer lika den europeiska vänstern fjärmade de sig inte bara i sak från vad de tidigare ansett borde vara typiskt amerikanskt. De började också, genom prata om mer rättvisa, större offentliga sektor och fler bidrag, att låta alltmer som Olof Palme. Och då Republikanerna fortfarande krävde låga skatter, få regleringar och personlig frihet, samt beskrev USA som frihetens hemort på jorden, den amerikanska konstitutionen som ett nytt kapitel i mänsklighetens historia och annat så blev den retoriska skillnaden mellan partierna tydligare.

Retoriskt övertag

Då politik mycket handlar om makt över språket för att avgöra vad folk uppfattar som rätt och fel, ont och gott, med mera kan betydelsen av detta inte överskattas.

Demokraterna behövde neutralisera republikanernas retoriska övertag. Och metoden blev politisk korrekthet. Denna tog form på 1970-talet som en språkkod, först ämnad att bara undvika vissa uttryck som på grund av ras, kön och annat kunde uppfattas som stötande. Det dröjde dock inte länge innan Demokraterna insåg potentialen. Redan 1976 förklarade före detta vicepresidenten Hubert Humphrey att all kritik av välfärdssystem skulle betraktas som rasism.

Och på den vägen blev det. På gatan där jag bor har vi ett par av dessa moderna demokrater och att prata politik med dem är som att debattera med svenska vänster- och miljöpartister. Och när jag härom året tog ner en ek som förpestade mitt liv med sitt lövfällande ringde en av dom till polisen och anmälde mig för miljöbrott. Då ekar är skyddade i Florida kom polisen till platsen. Som god svensk hade jag dock anskaffat behövligt tillstånd och såg i ögonvrån en av grannkärringarna (troligen den som ringt snuten) som kommit ut för att se dramat lomma in i sitt hus, antagligen gråtandes på mördade ekars vägnar.

Det skall påpekas att Demokraterna inte själva införde denna politiska korrekthetskultur. De gjorde det i samverkan med akademier och medier. Dessa sfärer är avgörande för vad allmänheten tycker, tänker och låter och hade i USA liksom Sverige efter andra världskriget lutat allt mer vänster. Dynamiken blev därför ganska enkel: att när många politiker, professorer och nyhetsuppläsare på tv började låta likadant och säga samma saker började vanligt folk att tro, ja, så måste det väl vara då.

Under 1990-talet blev sedan ”multikulturalism” en favoritterm för politiker, journalister och andra. Termen började användas framförallt av folk som gillade fri invandring men slungades snart likt en besvärjelse mot alla som uttryckte sig gillade om traditionell amerikansk kultur. Med tiden gick det så långt att det inte längre räckte med att respektera andra kulturer. För att undvika titlar som rasist och mörkerman blev man, likt Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, tvungen att säga att vita kulturer var skit i största allmänhet. Eller åtminstone att hålla tyst.

Det var också någonstans här som saker började gå helt överstyr.

På 2000-talet började inte längre bara i sanning svåra ord som ”neger” utan helt oskyldiga begrepp som ”svarta tavlan” att betraktas som rasistiska. Den politiska korrektheten sjönk då också in på djupet inom universiteten. Detta skedde i takt med att lärda hästhandlare som Martin Bernal, som hävdade att antikens Grekland varit en ”svart” kultur med rötter i Afrika, och Leonard Jeffries, som hävdade att vitas låga melaninnivåer (det pigment som gör skinn mörkt) gör dem onda, vann alltmer inflytande.

Vedertagna sanningar

Inom universitet och media började även vissa rena fakta stämplas som olämpliga. Att påtala att jordens klimat ständigt förändras av naturliga orsaker blev exempelvis brännmärkt som suspekt samtidigt som rena forskningsfalsarier som Michael Manns ”hockeyklubba” (en graf som falskeligen gav intrycket att jordens medeltemperatur stigit rekordartat på 1900-talet) presenterades som vedertagna sanningar. Många som brydde sig mer om att låta bra än att ha rätt i sak stretade också i det längsta emot att erkänna genetiska skillnader mellan kvinnor och män existerade och förnekade att många mänskliga beteenden, från sexuell läggning via drogmissbruk till brottslighet, har genetiska rötter.

Och de som protesterade hade det inte lätt. Jag själv har mer än en gång i både USA och Sverige, efter att ha skrivit om geners betydelser och klimatet, fått veta vilken hemsk människa jag är. För att prata om gener och politik i samma mening är ju att vara nazist, typ. Och jag minns speciellt en gång, på den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala av alla ställen, när en nymoderat utan att blinka sa att vi ”för allmänheten bästa” bör hålla käft om alla de skatter, statliga subventioner till vindkraftsverk och annat som införs mot koldioxidutsläpp även om växthusteorin skulle råka vara falsk.

Universitetsvärlden är tillsammans med media den sfär vid sidan av politiken där politisk korrekthet kommit att tränga in som djupast. Och här i USA är debattklimatet numera extremt. Krav på att universitet skall vara trygga utrymmen där studenter inte behöver konfronteras med otrevliga ämnen som slaveri och ojämlikhet är legio. Ett annat utfall av denna noja har blivit en utfrysningskultur som driver på för gruppmobbning av studenter och avsked av professorer som inte delar politiskt korrekta åsikter.

Ett exempel inträffade under en av mina doktorandkurser i Washington DC när vi diskuterade betydelsen av kultur för politisk, ekonomisk och annan utveckling. Jag sa att det räcker att besöka en gränsstat som Arizona för att se skillnaden mellan nord- och sydeuropeisk kultur. På den amerikanska, brittiskinspirerade sidan av gränsen gränsen rikedom, rena gator och lag och ordning, på den mexikanska, spansk-indianska sidan fattigdom, smuts och brottslighet. Varpå en av mina medstudenter nästan föll av stolen och kippande sa något om att anmäla mig. Jag hörde dock aldrig något mer om det.

Identitetspolitik

Åsiktkorridoren har vidare också blivit allt smalare. Man kan numera bli uthängd av både universitet och i media om att man inte aktivt tror på kritisk rasteori, som påstår att USA förblivit ett rasistiskt land trots att statens alla rasistiska program avskaffats. Och om att man kritiserar identitetspolitik, vilket är politiska program byggda på gruppers hudfärg och kulturspecifika drag och behov, så förgås världens skönhet, som romarna sa!

Det är också typiskt nog universitetsvärlden och media som drivit fram dagens woke-kultur. Formellt är detta bara en attityd som innebär att folk förväntas protestera mot uttryck för rasistiska, misogyna och andra otrevliga åsikter. Alla dessa uppfattningar anses dock av teoretiker hållas vid liv av vita eller manliga ”strukturer”. Så även om intentionen med woke är vällovlig har den likt den politiska korrektheten gått överstyr och när numera bigott manshat, rasistiskt förakt av vita, et cetera.

Ett exempel på detta är Black Lives Matter som startade som en protest mot polisiärt övervåld mot svarta men snabbt blev indraget i ofta våldsamma protester också för och mot annat. Som Defund the Police-rörelsen, som på ett par år skapade en historisk brottsvåg. Och borttagandet av statyer på historiska figurer med förment dåliga åsikter. Det senare har inte bara drabbat amerikanska hjältar som landets grundare George Washington, som likt tusentals andra på den tiden var slavägare. Det har också höjts röster för att ta ner statyer av slaveriets avskaffare Abraham Lincoln.

Att reda ut logiken bakom sådana mer vildsinta som det sista krav måste få anstå. Vi får nöja oss med att konstatera att politisk korrekthet, multikulturalism, woke och annat inte bara gjort en gång seriösa begrepp som ”rasist” och ”fascist” till meningslösa floskler som numera slungas mot alla som inte håller med om allt politiker som Bernie Sanders tycker. Det kulturkrig detta beteende göder bidrar också till att förgifta amerikansk politik så pass att landets politiska sammanhållning numera knakar i fogarna.

Det är Franska akademien, förebild till Svenska Akademien, som har till uppgift att främja och vårda den franska litteraturen och språket. Franska tjänstemän fortsätter träget sin kamp för att upprätthålla sin 100 år långa kamp för att bevara språkets renhet, och har nu gått igenom reglerna för vilka termer som ska användas i onlinespel.

Molnspel ska nu heta ”jeu video en nuage”, e-sport blir ”jeu video de competition” och strömmande media ”joueur-animateur en direct”.

Måndagens ändringar, som publicerades i akademiens officiella tidning, är inte ett allmänt språkråd. Det är nu obligatoriskt för statliga tjänstemän att uttrycka sig så som Franska akademien vill.

Däremot misslyckades Franska akademien tidigare med att ersätta ”wifi” med ”l’access sans fil à internet”.

Inför de stora Diwali-festligheterna i Indien lanserade några av de mest kända indiska modeföretagen kampanjer för att sälja nya kollektioner i den köpyra som alltid föregår Diwali. Fabindia som tillverkar kläder och möbler, använde i en annons urdu-termen "Jash-e- Rivaaz”, som betyder ”Ett firande av traditioner” i sin kampanj för att marknadsföra en kollektion speciellt skapad för festligheterna.

Urdu är ett av Indiens 22 officiella språk, men använder persisk-arabiskt skriftspråk och betraktas som ett muslimskt språk. Urdu är dessutom officiellt språk i det muslimska Pakistan som i årtionden haft ett spänt förhållande till Indien.

Många religiösa hinduer anser därför att urdu inte får användas i samband med hinduiska festligheter och ritualer. Men kritikstormen var också en följd av att de kvinnor som förevisades i annonserna inte hade en ”bindi”, den religiösa traditionellt färglada prick indiska kvinnor ibland har i pannan. Hashtagen #NoBindiNoBusiness trendade på twitter. En parlamentsledamot från det styrande indiska BJP-partiet tweetade att Fabindia måste tvingas betala för sitt beteende.

FabIndia försvarade sig – efter att man stoppat kampanjen – med att kollektionen och kampanjen inte hade något med Diwali att göra och att det var i linje med deras multikulturella hållning där man ”… alltid stått för hyllandet av Indien med dess mångfald av traditioner i alla former”.

Dabur är ett av Indiens största företag på sitt område, som tillverkare av ayurvedisk medicin och produkter för skönhet och hälsa. I sina annonser visade de upp två lesbiska partners som firade ”Karwa Chauth”. Det är en högtid under vilken hinduiska kvinnor fastar och ber för att deras äkta män ska få ett långt liv. Även Dabur drog tillbaka sina annonser.

Modedesignern Sabyasachi Mukherjees kläder och smycken är mycket populära bland Indiens mer rika samhällskikt och bland kändisar. Hans kampanj visade närbilder på män och kvinnor som bar en traditionell ”mangalsutra”. Det är en form av halsband som annars bara får bäras av gifta kvinnor.

Inrikesministern i delstaten Madhya Pradesh, kallade annonsen ”obscen” och hotade med att se till att Mukherjee blev arresterad. Hotet gjorde att annonserna drogs tillbaka och designern förklarade att han var ”djupt sorgsen över att jag förolämpat en del av samhället”. Men han kunde inte låta bli att tillägga:

Eftersom vi vill göra vårt kulturarv till något dynamiskt var kampanjens syfte att förespråka inkludering och egenmakt.

Klädmärket Manyavar fick backa på en kampanj med Bollywood-stjärnan Alia Bhatt eftersom den kunde tolkas som ett ifrågasättande av traditionella bröllopsceremonier.

Det är inte förstå gången hinduiska nationalister angriper företags marknadsföring. Förra året fick Tanishq, som säljer smycken, dra tillbaka en annons som visade ett par där mannen var muslim och kvinnan hindu.

Tanishq, som ingår I Indiens mäktigaste koncern, Tata-imperiet, anklagades för att förespråka ”love jihad”. Termen används för att beskriva oron för att muslimska män ska förföra hinduiska kvinnor och få dem att konvertera till islam.