(Del 1 här, del 2 här)

Tanken på ett bortrövat barn skrämmer inte bara den som är förälder. Kanske är det därför litteraturen om en flicka i 1800-talets USA upptar mer än en hyllmeter. Och så har vi alla artiklarna. Och filmerna.

Den nioåriga Cynthia Ann Parker rövades bort av comancheindianer 1836 utanför Waco i Texas. Platsen ligger bara knappt tre mil från den plats där FBI 1993 genomförde en belägring av davidianernas ranch, efter det att den religiösa sektens beväpnade medlemmar vägrat släppa in federala agenter som ville genomföra en husrannsakan.

Belägringen slutade efter 50 dagar med att hela ranchen brann ner under FBI:s inlett sitt andra stormningsförsök av anläggningen. Totalt 76 davidianer dog i branden – 20 av dem var barn.

Kan verka som ett märkligt sammanträffande, men det går inte att röra sig i Texas utan att stöta på ett minnesmärke över någon mindre eller större massaker som genomförts vid någon tidpunkt i historien.

Det finns vissa likheter mellan det som hände 1836 och det som hände 1993. Inte så att comancheindianerna betedde sig som FBI-agenter, men Cynthia Ann Parker tillhörde faktiskt också en religiös sekt där männen var beväpnade. Men hon överlevde massakern.

Klanen Parker kom till Texas 1835. De sex familjerna hade lockats dit genom att den mexikanska regeringen lovat dem 2500 hektar om de besatte sig i området. Mexikanerna ville ha amerikanska nybyggare som befolkade det område som kontrollerades av comancherna, för att få en buffert mot stammen, som på sikt skulle drivas tillbaka.

Klanen Parker skrämdes inte av comancheindianernas rykte. Familjerna hade slagits mot indianer i Georgia, Tennessee och Illinois – och de ansåg att de därmed utförde en Gudi behaglig gärning. Som den baptistiska klanens ålderman förklarade:

”De utvalda är ett vredgat folk eftersom de är de icke-utvaldas naturliga fiende”. Parkers ansåg vara sända av Gud för att odla jorden och få den att bära frukt och grödor.

Comancherna var lika vreda de, inte för att de ansåg sig vara utvalda, utan för att de hade lite svårt för att andra skänkte bort land som de ansåg som sitt. Att klanen Parker byggde sig ett stadigt fort i comancherian mildrade inte indianernas inställning. Utvalda eller inte utvalda – comanchernas vrede visade sig vara större. I anfallet mot Parkers dödas fem personer, och fem person kidnappas av angriparna. Det var Rachel Parker och hennes son James, Elisabeth Kellog och barnen John och Cynthia Ann.

Kwahadi

Cynthia Ann kom med tiden kom att bli hövdingen Peta Noconas hustru. En av parets söner fick namnet Quanah, och redan som ung lämnar han föräldrarnas comanchestam för att ansluta sig till kwahadicomancherna, den allra mest krigiska gruppen som kontrollerade Llano Estacado, en kalk- och sanstensplatå som utgör den stora högslätten mellan New Mexiko och Texas. När USA alltmer tränger undan indianerna i sydöstra USA och börjar rensa Texas på indianer efter det amerikanska inbördeskriget är kwahadis de sista som håller ut. I fem år utkämpar de ständiga slag mot blårockarna. Indianerna befinner sig ständigt på flykt men låter sig inte fördrivas. Vid tiden för dessa strider har Quanah blivit kwahadis hövding, och under kampens gång kommer han att erkännas som alla comanchers hövding – han var den förste som uppnått den positionen under comanchernas historia. Visar på en vis vidsynthet hos comancherna, en kidnappad vit kvinnas barn med en indian kan komma att leda hela indianfolket. Eller så rör det sig bara om meritokrati, bäst lämpad att leda får leda, sedan spelar det mindre roll om han är halvblod.

Det komplexa i den amerikanska historien visar sig genom att även om Texasborna fruktade comancherna, gladde sig många att åt armén inte kunde få bukt med kwahadis. Förvisso var det USA:s armé, men för många texaner var det nordstaternas armé som jagade indianerna, och Texas hade lämnat unionen 1861 och ställt sig på sina ”broderstaters” sida i inbördeskriget. När kwahadis ställdes mot nodstatsstyrkor var det lätt för texaner att hoppas på att de som besegrat dem själva skulle lida nederlag – men nu mot indianer.

Den känslan hos de sydstatsvänliga texanerna förstärktes av att de infanteri- och kavelleriregementen som sattes in mot indianerna oftast bestod av svarta soldater – som av indianerna kom att kallas ”Buffalo Soldiers” (de tyckte de svartas krulliga hår påminde om buffelhår).

Det kan tyckas som om man åter står inför en av den amerikanska historiens absurditeter; svarta som fått sin frihet under inbördeskriget enrollerar sig i USA:s armé och fördriver och massakrerar de fria indianerna. Men det är inte en fråga om absurditet, det är det vanliga mönstret i USA – centralmakten och staten använder en minoritet för att bekämpa en annan, och om så behövs delta i folkmord. Svarta regementen deltog i USA:s krig på Kuba och Filippinerna, men i den officiella historien när det gäller Kuba påminns vi bara om hur Theodore Roosevelt leder sina ”Rough Riders” uppför en kulle. De svarta soldaternas roll i krig mot indianer, kubaner och andra folk faller ur bilden, och historiker och intresserade jämrar sig mer över att befälen i de svarta regementena var vita. Det viktiga blir att svarta är jämställda med vita – inte vad de svarta gör; problemet med indiankrigen blir enligt det sättet att se på historien att det fanns synnerligen, synnerligen få svarta befäl. Indianerna hade nog en annan uppfattning om vad som var problemet. Men ser man saken på det sättet som man förväntas göra var det fantastiskt att Colin Powell blev fyrstjärnig general, överbefälhavare, och därefter utrikesminister – spelar ingen roll att han ljög och bidrog till att göra Irak till ett helvete.

Buffeldödare

”Buffalo soldiers” kunde förstås också gjort sig förtjänta av sitt namn därför de deltog i den masslakt av bufflar som arméledningen beordrat. Kunde man inte besegra comancherna (och andra stammar som allierade sig med dem) militärt kunde man förstöra deras möjligheter att överleva.

Och utan buffeln kunde inte comancherna klara sig.

1875 ledder Quanah sin stam till Fort Sill i Oklahoma och kapitulerar. Inga försök görs att ställa honom inför rätta eftersom han aldrig böjt sin nacke och undertecknat några avtal med den vite mannen. Kan därför inte åtalas för avtalsbrott. Det höjs röster för att han ska ställas inför domstol som ansvarig för comanchernas mord och våldtäkter på vita nybyggare – men myndigheterna har insett att Quanah inte gör någon nytta för dem dinglande från änden av ett rep – däremot kan han göra nytta som ledare för sitt folk och andra stammar genom att få dem att dra sig tillbaka till de anvisade reservaten. Segrarna tror sig kunna utnyttja Quanah eftersom han är till hälften vit och till hälften indian, han ska bli deras handgångne man bland indianerna.

Men frågan är vem som kommer att utnyttja vem.

När Quanah dör 1911 är han högt respekterad bland alla indianer – inte bara som en krigare som höll ut länge mot den amerikanska krigsmaskinen – utan också som en ledare som förmådde göra det bästa av nederlaget för indianerna.

Quanah gick inte lottlös ur det hela. När han dör anses han vara USA:s rikaste indian – och det har han inte blivit genom ersättningar från de vita utan genom att bli USA:s första drogbaron, och dessutom investera sina vinster vist.

Dessutom instiftar han vad som i princip är en ny religion.

Den historien börjar med vad som till formen mest påminner om hjortskit – alltså peyotekaktusen som växer i norra Mexiko och sydvästra USA. Peyote innehåller det hallucinogena ämnet meskalin. Arkeologiska fynd visar att indianerna använt peyote i tusentals år innan de vita kom till kontinenten. Spanjorerna blev förskräckta, och förbjöd bruket 1620, deras prästerskap hade kommit fram till att peyote var en växt skapad av Djävulen, vem kunde annars ligga bekom de färger och former man upplevde när man fick meskalin i sig? Vem om inte Djävulen låg bakom visionerna, rösterna och hallucinationerna? I en katekes som användes vid den tiden av spanjorerna i försöken att kristna indianerna, fanns bland annat frågor kring det som ansågs vara totalt syndfullt: ”Har du ätit människokött? Har du ätit peyote? Har du druckit människoblod?”

Indianerna brydde sig inte nämnvärt om förbudet. Peyote hade en självklar ställning i olika stammars riter, bruket ansågs kunna föra deltagarna i kontakt med en högre verklighet, och även hjälpa till att förutsäga framtiden.

Comancheindianerna hade under sin storhetstid bedrivit handel med peyote. De kontrollera ju handelsvägarna, liksom de platser där peyotekaktusen växte och frodades.

Ta en tripp

När de förlorade kontrollen över handelsvägarna till de vita, och placerades ut i reservat tillsammans med andra stammar fick de bara när till sin basmarknad – allt blev också enklare genom att kundernas rörlighet var begränsad, nu visste man var de alltid fanns.

Samtidigt behövdes något som kunde få de olika stammarna att uthärda nederlaget – och vad kunde vara bättre än en tripp med hjälp av peyote, en upplevelse som gav en känsla av att det fanns en annan värld, en vackrare värld, och en värld som på något sätt var mer verklig än reservatets misär?

Quanah sammanfogade alla de olika riter som de olika stammarna hade utvecklat kring bruket av peyote, och skapade en helt ny religion, och på de möten han ordnade mellan olika stammars hövdingar var bruket av peyote en självklar del. Alla stammar förenades av att de lidit nederlag, inte bara comanches utan också folk som cheyenne, arapaho, pawnee, osage och apache, och många, många andra. Nu kunde de också förenas i bruket av gemensamma riter och ett allmänt bruk av peyote.

Man kan säga att Quanah stärkte sitt grepp över marknaden genom att bli instiftare av en gemensam indianreligion där peyote blev en form av nattvard, fast nattvardsvin ger ganska bleka upplevelser jämfört med peyote. Som Quanah en gång förklarade: ”Ni vita går till kyrkan för att tala om Jesus, vi går till våra mässor för att tala med Jesus”.

Quanah gjorde frenetiska försök att också få vita att börja använda peyote – de första årtiondena i slutet på 1800-talet och i början på 1900-talet var intresset begränsat till konstnärer och intellektuella i Europa; men bland dem ansågs det vara viktigt att ha provat peyotens meskalin för att vidga sitt sinne, upptäcka nya världar, se större sammanhang. Resultaten visade sig väl inte i form av mängder av storslagna verk; även om mystiker som påverkades av Aleister Crowley var flitiga brukare. Walter Benjamin blev lite småkorkad av meskalin, och Antonin Artaud fick den sista puff som behövdes för att han skulle hamna i dårkistan.

Men man bör inte mäta meskalinets effekter direkt i hur många viktiga verk brukare skapat, det går inte att mäta på det sättet. Däremot finns det givande böcker som handlar om själva användandet av droger och hallucinogener, en slags filosofiska reflektioner över ruset – som Ernst Jüngers ”Psykonauterna”.

Jean-Paul Sartre som gärna använde amfetamin när han skrev, testade meskalin med stora förhoppningar, men kunde bara bedrövat rapportera att det enda som hänt var att han hallucinerade om att han jagats av mängder av stora krabbor.

Det mest utbredda bruket bland icke-indianer förekom nog bland mormonerna vars ledare Frederick M. Smith var en varm förespråkare för användande av peyote.

Men en möjlig tanke är att meskalinet ger den som använder det en upplevelse som gör att de finner konstnärlig verksamhet fåfäng. Quanah förstod aldrig de vitas böjelse för en individuell upplevelse av meskalinets rus, för honom och hans följare var ruset något som skulle upplevas i kollektiva riter, i samband med sång, dans och musik – ur detta växte sedan varje individs alldeles egna upplevelse.

När väl meskalinet – liksom psilocybin –  fick ett bredare genomslag i västvärlden var det på 1950- och 1960-talet med först beatnik- och sedan hippierörelsen. Ungdomar vände sig bort från alla etablerade sammanhang och samhället, sökte sig utanför det moderna västerländska samhället.

Många hamnade i föreställningar om att Nordamerikas indianer var visare och förstod mer om livet – och döden, och att stod i när förbund med både naturen och en högre verklighet.

Egen kyrka

Och deras letande efter vishet började där den här artikelserien började, hos kannibalerna i anasazistammen (som självklart använde meskalin).

Quanah hade nog det hela var ganska roligt. Än en gång hade indianer lyckats röva bort ungdomar och barn från de vita. Den här gången med hjälp av en kaktus. Och den kyrka han lade grunden till lever kvar som Native American Church. I USA är peyote sedan länge narkotikaklassat och förbjudet, men Native American Church hänvisade till religionsfriheten och drev sin sak ända till högsta domstolen – och segrade till slut.

Medlemmar av kyrkans församlingar får därför använda peyote.

Av någon anledning har jag känslan av att medlemmarna av kyrkan bara bidar sin tid. De genomför sina riter under högtiderna, försäkrar varandra att det här har alltid varit indianernas och meskalinets land – från Peru upp till redwoodskogarna. Det är bara att vänta på att den vite mannen förgör sig själv. I väntan på det kan man alltid söka sig till en annan värld.

Lärdomar man kan dra om man inte är indian och begiven på meskalin? Kanske att man ska kämpa till det bittra nederlaget, och aldrig skriva under avtal med fienden förrän man verkligen är slagen. Ett folk överlever om det har hjältar som kämpar till slutet.

När Sitting Bull ställde frågan: ”Var finns mina krigare?”, var det en påminnelse och en åkallan.

Folk som inte har sådana hjältar minns ingen annan.

Inte ens de som tillhör det folk det gäller.

Hur det gick för Cynthia Ann Parker?

Hon rövades bort från sin stam, make och barn av Texas Rangers. De trodde att de befriade henne ur fångenskap.

Hon var av en annan åsikt.

Försökte hela tiden rymma tillbaka till sin stam.

Lyckades aldrig.

(Första delen i serien finns här.)

Jo, jag vet. Du har minst en gång mött en person som sagt att hon eller han tror på själavandring, och personen i fråga har påstått att han i ett tidigare liv var prärieindian, och (givetvis) var hövding eller gift med en hövding. Han eller hon hette i sitt forna liv något i stil med ”Kungsvråken–som seglar-med-molnen-och-ser-allt”.

De flesta som hamnar i ett sådant samtal säger väl ”mhm”, och kommer på att de egentligen måste vara någon annanstans, typ: ”Just det, det är jag som hämtar på dagis i dag”.

Själv brukar jag – oväntat glatt för att vara just jag – med soligt sinnelag engagera mig i sådana samtal, och fråga om det där föregående livet som prärieindian; vilken del av USA, vilken stam, vad brukade de äta, hur bodde de? Och oftast kan jag efter varje del av utläggningen komma med ett: ”Men du, jag har läst att … ” eller ”Vad märkligt, jag har fått för mig att det var så här…”.

Det är märkligt att medlemmar av träskstammar som Houma eller Seminole aldrig verkar återfödas – fast de ofta kom att få ett bättre liv än stammarna på prärien. Men de återfödda indianerna som pratar om sina tidigare liv på hästryggen gör det utifrån märkligt romantiska föreställningar om nordamerikanska indianer. De projicerar bara sina egna vanföreställningar om sig själva på olika folkslag ur historien – och de stackars folkslagen får därmed sin egen historia deformerad. En del av de här personerna tillhör också en annan grupp - de som tror att de nordamerikanska indianerna besatt en högre visdom när det gällde människans förhållande till naturen, att indianerna var ungefär som Märta Stenevi (vilket –inser jag – då kan tänkas förklara den märkliga grymhet indianer ibland kunde utveckla). De här personerna må till vardags vara fanatiska sopsorterare, men de tenderar att skräpa ner i sociala media med att sända ut citat om naturen som påstås ha uttalats av någon känd hövding, eller så rör det sig om ett påstått indianskt ordspråk om att man måste vårda och vörda naturen, en mer kryptisk och högtravande variant av Skogs-Mulles budskap om att man ”ska aldrig, aldrig, aldrig kasta papper / alltid, alltid alltid plocka upp”.

Utsugning av jordens resurser

Då är det alltid kul om att börja berätta om olika exempel på indianstammar som definitivt inte hushöll med vare sig viltbestånd eller brydde sig om ifall odlingsmetoderna förödde jorden. Tog viltet slut på en plats var det bara att dra vidare. Om det var något man vördade var det högre makter som gjorde att allt fanns i överflöd. De indianstammar som fanns i norr betedde sig under årtusendena innan Kristi födelse precis som de som befann sig i Centralamerika och nuvarande Mexiko och Texas. Kulturantropologen Marvin Harris beskrev hur indianerna i Teotihuacán snabbt utrotade hjortar och annat större vilt, och därefter gick över till hare och jättesköldpadda som middagsmat – vilket ledde till de arternas försvinnande. Även om man satsade hårt på jordbruk för att få mat på bordet var vare sig metoderna för odling eller bevattning effektiva, utan planteringarna gav allt sämre avkastning. Att röra på sig var inte en förstahandslösning, man hade byggt en monumental stenstad som det nog var lite svårt att överge i första taget. Så folkets härskare och deras präster såg sig om, och någon kom på idéen att eftersom man ständigt befann sig i krig kunde man väl käka upp de fångar man tog. Vilket man gjorde.

Mitt eget intresse för syd- och framförallt nordamerikas indianer beror på just det där med kannibalismen. Nej, det är inte så perverst som det låter. Ska man försöka förstå vad en människa är ska man söka sig mot just de punkter i historien då människor gör sådana saker med och mot varandra som vi i dag anser att man inte bör göra.

1999 publiceras en studie som visar att Anasazistammen i New Mexico ägnade sig åt kannibalism under sin kulturella blomstringsperiod år 1000 till 1200 e.Kr. Stammen levde i städer, byggde ibland fyravåningshus. Det största av dem hade 650 rum och var uppfört med hjälp av 30 000 stora stenblock. Christy Turner och Jacqueline Turner redovisade i sin avhandling: ”Man Corn: Cannibalism and Violence in the Prehistoric American South-West” hur deras undersökningar av skelettdelar visade omisskännliga spår av hur Anazasistammen styckat människor som om de vore djur, skrapat kött från benen, knäckt dem för att komma åt märgen. Man hade uppenbarligen många sätt att tillaga sina artfränder; från stek eller soppa till vad vi väl kan kalla människoskav.

Det blev ett oherrans liv om Turners upptäckt. Anasazistammen var central i mytologin om indianer som bärare av högre kunskap om tillvaron. Stammens gamla bosättningar var kultplatser för vår tids New Age-människor. Hit kom de för massmöten, för att begrava kristaller eller för att sprida en anhörigs aska. New Age-människorna gillade inte en vetenskaplig studie som hävdade att Anasazis var sin tids motsvarighet till Jeffrey Dahmer.

Att Anazasis hade sådan dragningskraft på New Age-människor berodde också på mystiken kring dem. Stammen försvann nämligen från sina städer, och försvann också ur historien. Byggde inga nya städer någon annanstans. Arkeologiska fynd av andra, senare uppförda och tillfälliga Anasazibosättningar visar dock att man fortsatte äta människor (man har nämligen undersökt rester av mänsklig avföring på de tillfälliga boplatserna).

Kulturkrig

Kring millenieskiftet uppstår det alltså ett kulturkrig om den här stammen – som sedan länge inte existerade (men möjligen hade sentida ättlingar i Pueblo- och Hopifolket). På ena sidan i kriget fanns de som ansåg indianer vara människor som förstod mer än vad vi moderna varelser gör. På den andra sidan fanns de som anser att indianer är barbarer, livsfarliga barbarer (de var ju kannibaler!), och måste därför pacificeras, assimileras eller om så behövs utrotas. Den senare uppfattningen var den som dominerade i populärkulturen; en riktig westernfilm skulle gärna handla om rödskinn som hotade det lilla huset på prärien eller en vagnskaravan med nybyggare – men så kom kavalleriet ridande, eller John Wayne och tog kål på indianerna.

Nu var det inte bara New Age-människor som trodde att indianer vari besittning av en speciell visdom – många i den västerländska vänstern hade också fått för sig att indianer var speciellt intelligenta; de hade ju nämligen organiserat sina samhällen i linje med vad Marx såg som slutmålet; eller som Pete Seeger uttryckte det:

”Nordamerikas indianer var kommunister. Det kan varenda antropolog berätta för er. Det fanns inga rika, och det fanns inga fattiga. Om någon behövde något hjälpte alla de andra till” – (ni kan lugnt utgå från att Seeger inte läst så där särskilt många antropologiska verk).

Men från mitten av 1960-talet och framåt kom bilden av indianen mer att handla om indianer som offer för den vite mannen. Den mordiske indianske våldtäktsmannen som gärna inredde sin tipi med fiendeskalper blev mindre vanlig på film, men visst kunde han då och då komma inridande i handlingen – dock alltid ställd i kontrast till en indian som förstod sitt eget bästa och stred tillsammans med de vita.

Vita västerlänningar har alltså sett nordamerikas indianer som föregångare till antingen Dalai Lama, Che Guevara eller Hannibal Lecter. Bilden av vad en indian är har bestämts av vad vita personer vill att de ska vara – brutala bestar som måste elimineras eller paradexempel på hur man bör leva. Den första bilden var skapad av den starka statens behov av fylla landet med personer som koloniserade de stora territorierna och utvidgade, befäste och fördjupade statens makt och kontroll – från Stilla Havet till Atlanten.

Den andra bilden skapades under andra halvan av 1900-talet av vilsen medelklass och deras barn – de sökte en andlig eller politisk dimension som gjorde att de kunde vända sig bort från samhället de levde i.

Det gör att den västerländska allmänheten aldrig ser indianerna på riktigt. Själva användandet av ordet ”indianer” visar detta; som om folk som apacher, comancher, cahuilla eller abénaki skulle kunna betraktas som så lika att ”indianer” kan fungera som samlande beteckning. Det är en beskrivning som är användbar bara om man utgår från det den amerikanska centralmaktens syn på de olika folken … som tämligen onödiga företeelser, alltså nödvändiga att fördriva, och om så är nödvändigt förinta.

Frihetens försvarare?

Och vill man förstå USA:s historia, och den stora federala statens metoder att utöva makt, då bör man studera de olika stammarnas historia.

Den bild som den amerikanska staten format av sig själv som frihetens försvarare över hela jorden har också gjort det svårt för människor att betrakta det som skedde på kontinenten som ett folkmord. Hur stark den formade bilden är visar sig också i att forskningen mycket länge varit oförmögen att ge oss en korrekt bild av olika indianstammar – och det gäller även de största indianstammarna. Det dröjde till 1999 innan vi fick en stor, användbar studie av comancherna i och med Thomas W Kavanaghs ”The Comanches: A History, 1706-1875”. Tio år senare kom ännu ett banbrytande verk om comancherna, det var Pekka Hämäläinens ”The Comanche Empire”.

Kavanaghs och Hämäläinens verk är en påminnelse om att vi aldrig obetingat ska lita på ”experter”, eller ”vetenskapsmän”. De flesta rör sig längs med vägar som redan är upptrampade, och nöjer sig med att utforska nya blomster längs med dikeskanterna, eller utforskar nya stigar, om någon betalar dem för det.

Både Kavanaghs och Hämäläinens verk möttes med knäfall även av etablerade historiker på området, det erkändes att de två hade gett en helt ny – och begriplig bild – av comancherna.

Men varför denna min fixering vid comancher? Kan bero på att jag tror att vi kan ha mycket att lära av dem – både när det gäller deras segrar och nederlag.

Därför att de var en indianstam som kontrollerade ett mycket stort imperium i vad som är dagens USA. Området – ”comancherian” – inkluderade stora delar av dagens Texas, New Mexiko, Colorado, Kansas, och Oklahoma. Området erövrades och kontrollerades av comancherna eftersom de hade kontinentens överlägset bästa kavalleri – de besegrade även de bästa enheter blårockarna kunde uppbåda. Men deras dominans över området berodde inte enbart på comanchernas militära förmåga, utan på deras ledares politiska intelligens och affärsmässighet. Man tog kontroll över handelsvägarna till sjöss och till land mellan de områden som kontrollerades av Spanien (senare Mexiko), USA och Frankrike. De som ville transportera sina varor genom imperiet fick betala för det – och stammen utvecklade själv en egen affärsverksamhet där man sålde hästar (till en början stulna), slavar (från stammar som besegrats) och buffelhudar. De besegrade stammarna fick dessutom betala tribut till comancherna. För de stora summor som anhopades i imperiet köpte comancherna vapen och ammunition, men även produkter för sin bekvämlighet; tyg, husgeråd och kastruller av metall, ljus, och olika former av matvaror.

Allt detta åstadkoms utan ett centraliserat styre över imperiet. Under 1900-talet framställdes comancherna som effektiva och brutala stråtrövare utan egentlig organisation, men Kavanagh och Hämäläinen blottlade imperiets strukturer. De föregående historikernas blindhet berodde på att de hade en norm för hur man bygger en stat, vad som kännetecknar den. Comancherna avvek från de flesta givna mallar – alltså förmådde historikerna inte skriva comancherians historia förrän 1999 .

Det fanns som sagt inte en ledare eller ett centraliserat styre för comancherna. Folket var uppdelat i olika självständiga stammar med sina egna ledare. Comancherna förenades av sina traditioner och sedvänjor, men den politiska organisationen var flytande. Tillfälliga överenskommelser mellan stamhövdingar styrde expansionen, och man var skickliga på att utnyttja varje resurs som kunde öka stammens, och folkets rikedomar. Det må sedan vara krigsfångar eller nedlagda bufflar. Stamhövdingen var inte samma person som den som ledde stammen i krig – det var ofta en relativt ung person som inte hade mycket att säga till om när det gällde stammens affärer. Med tiden kunde han dock komma att bli stammens hövding om han visade tillräcklig klokskap på andra områden än krigföring.

Hövdingens större beslut kunde när som helst ifrågasättas, han kunde inte fatta avgörande beslut utan att ha stammen med sig. Kvinnor deltog inte i rådslagen, men det var svårt för en hövding att genomdriva ett beslut om han hade stammens kvinnor mot sig. Comanchernas direkta, radikala demokrati kunde ställa till det ibland för USA, Frankrike och Spanien – de kunde plötsligt upptäcka att den hövding de undertecknat ett avtal med, hade avsatts av sin stam just för att han undertecknat avtalet.

Men i de dåtida franska kolonisatörernas rapporter om comancherna kan man märka et visst överseende vid sådana händelser – ”sådant händer”, verkade den franska inställningen vara.

Anglo-amerikanerna däremot blev helt vansinniga, de verkade reta sig mest på att de hade att göra med ett folk som plötsligt kunde få för sig att avsätta sin hövding, att avtalet inte längre ägde någon kraft verkade underordnat. Anglo-amerikanerna själva föredrog ju att bryta avtal samtidigt som den egna ledare som undertecknat det var just den som också bröt det.

Olikheten i inställning går på något sätt igen i fransmännens inställning till kannibalism bland indianer. Franska kolonisatörer och upptäcktsresande rapporterade om kannibalism bland indianer och andra ursprungsbefolkningar och nutida franska antropologer har forskat vidare i ämnet, och strävat efter att förklara hur sedvänjorna att äta fienden – eller sina egna släktingar – uppstått.

Anglo-amerikansk antropologer har däremot ägnat mycket stor möda åt att försöka förklara att kannibalism bara är sagor.

Nästa avsnitt: Därför led "comancherian" nederlag – och så byggde comancherna historiens första knarkkartell – och vi studerar frågan om vilka de immigranter var som fördrev indianerna. Var de som Karl Oskar och Kristina, eller var det oftare jordens avskum de första engelska kolonisatörerna, alltså puritanerna, började importera när de fått makten?