Aftonbladet har med AI analyserat tusentals klipp på Riks, en Youtubekanal som ägs av Sverigedemokraterna. Aftonbladet beskriver resultatet av granskningen, där Riks sätter en hård och dystopisk bild av Sverige, med angrepp på politiska motståndare. Samtidigt är det svårt att förstå exakt vad granskningen vill visa. Det verkar snarare resultera i att bekräfta saker som inte direkt är förvånande.

Man beskriver samtalsklimatet i svensk politik som polariserat, politikerna skyller det höga tonläget på varandra. Riks är unikt genom sitt stora genomslag, menar man. Med hjälpt av ChatGPT-4 har man analyserat klippen på kanalen och samtalsämnena.

Analysen har använt sig av 10 000 samtalsämnen och 82 000 beskrivningar. 1 100 var positivt laddade, 22 000 negativt. Dock var närmare 60 000 i kategorin neutrala.

Granskningen konstaterar också att Riks haft både dagsaktuella ämnen om politik, kriget i Ukraina och påskupploppen. Och en del kultur, med vänstervridningen i Hollywood till exempel. Besöksstatistik på kanalen visar att tittandet gick upp inför valet 2022 och när Ryssland startade kriget mot Ukraina.

Antalet unika tittare uppges vara 1,2 miljoner, enligt Riks ansvarige utgivare Dick Erixon. 100 000 prenumeranter har man, vilket Aftonbladet jämför med SVT:s 97 000. Jämförelsen känns inte jätterelevant, även om man förstår varför man valde just SVT. Det hade varit mer intressant att jämföra med Youtube-kanaler som behandlar nyheter och kultur. SVT:s kanal är ju främst till för att göra reklam för SVT:s egna streamingsajter, som SVT Play, och tv-kanalerna.

De största ämnena på kanalen är Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, immigration, regeringen och Miljöpartiet. Kanske inte helt oväntat, då Sverigedemokraternas främsta motståndare varit just dessa två partier. Och att man haft invandringen som specialfråga under decennier.

Det som gnager i en när man läser granskningen är om det faktiskt är nödvändig. Den verkar inte kommit fram till någonting som man inte hade kunnat lista ut själv. Är man någorlunda insatt i den svenska politiska debatten vet man redan vilka frågor Sverigedemokraterna driver. Att Riks på något sätt skulle skilja ut sig hade varit underligt.

Det hade nog räckt med att själv sitta och scrolla i Riks videoflöde i någon timme och ta anteckningar, för att kunna dra snarlika slutsatser som Aftonbladet fått fram via AI. Inte med samma exakthet, såklart, då AI:n har gett en betydligt mer detaljerad information.

Men, åter igen, på vilket sätt är det då en granskning? Snarare så verkar det som att man velat lägga resurser på något som kommer fortsätta bygga bilden av att det är Sverigedemokraternas mediekanaler som späder på en hotbild mot politiker. Vissa på sociala medier menar att man också bordet granskat Aftonbladets egen ledarsida, som är obundet socialdemokratisk. Det hade onekligen gjort granskningen betydligt mer intressant.

Markus Allard

Lokalpolitikern från Örebro har gjort sig ett namn på Youtube, där han håller låda i kommunfullmäktige och skäller ur andra politiker efter noter. Kritiken mot Allard har till stor del kommit att handla om just tonläget, och inte om sakpolitiska frågor.

I Aftonbladets granskning finns det ett par citat med från Allard, som ibland har egna inslag på Riks. Precis som i talarstolen hemma i Örebro håller Allard inte igen på vad han tycker.

Han har till exempel sagt: ”Hata dem som de ska hatas. De förtjänar inget annat. De är förrädare, termiter, parasiter, de hatar allt som är gott och bekämpar allt som är rätt och riktigt. De är kaoset. Eländet. Förfallet. De bryr sig bara om sitt egenintresse, och de offrar allt för det. Allt.”

Efter granskningen har Allard blivit intervjuad av Aftonbladet, men han passade samtidigt på att ställa motfrågor. Allt finns givetvis i en video på Riks. Allard frågar sig vad nyhetsvärdet är, men får inget riktigt bra svar. Nyhetsvärdet är granskningen i sig.

Fortfarande handlar debatten om själva sättet debatten förs på, snarare än den faktiska verkligheten som gör att människor reagerar. Man kan också misstänka att det finns både politiker och folk inom media som ogärna ser en riktigt rannsakning av hur man hanterat och beskrivit utvecklingen i Sverige.

https://www.youtube.com/watch?v=po8h4WNRWfE

Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg ska göra dokumentärfilm om Carl XVI Gustaf. Det är inte alls så märkligt som det först kan låta. Åsa regerade som en drottning på AB:s kulturredaktion, och höll sig med ett hov av insmickrande beundrare och en lång rad älskare - precis som många andra kungligheter genom historien. Åsa känner antagligen därför en själsfrändskap med kungen, och tror sig kunna göra ett inkännande porträtt.

På Aftonbladets ekonomiavdelning skämtas det än i dag om att hon var en väldigt bra chef eftersom hon höll arvodena nere genom sitt flirtande med skribenterna. Förhoppningsfulla unga män från landsorten som kommit till storstaden för att söka sin lycka som kulturjournalister accepterade villigt snuspengar för sina texter eftersom de delades ut av en förförisk kulturchef; hon är en av de få som behärskar behärskar konsten att le förälskat med nedslagna ögon.

Många har gissat att Åsa har för avsikt att göra en avslöjande och nedsättande dokumentär om kungen – men det tror jag inte alls. Förvisso är hon en salongsbolsjevik – vem minns inte när krampaktigt kramade sin handväska från Fendi medan hon berättade hur hon grät av sorg när Berlinmuren föll.

Det är ett tag sedan, men Åsa har faktiskt inte förflyttat sig från vänstern, utan positionerat sig så att hon blir gångbar även i högern som skribent. En del har fått för sig att hon lämnade posten som kulturchef för att hon skämdes för att hon anförde det drev mot Stadsteaterns chef Benny Fredriksson – en förföljelse som ledde till att han begick självmord. Den verkliga orsaken är snarare att hon är medveten om att Aftonbladets dagar i dess nuvarande form är räknade, och då gäller det att kunna sälja sina tjänster till andra sidan också, och lite försynt kritisera vänstern, eller fenomen som #metoo. Det senare kan bero på att hon kanske är oroad för att drabbas själv om alla de där frilansande manliga skribenterna gaddar sig samman.

Åsas lust att göra en dokumentär om kungen tror jag beror på att hon känner en djup själslig frändskap med honom, det är därför hon lockas av ämnet. Men hon är antagligen inte medveten om detta, för till Aftonbladet säger hon:

– Jag tycker att medierna har varit väldigt följsamma mot kungahuset, för att uttrycka det milt. Han har landets högsta ämbete, varför bryr vi oss inte om det?

Hon förklarar också:

– Vi försöker kartlägga hur det gick till när kungen fick stämpeln som dum i huvudet. Hur gick det till? Och stämmer det?

Den stämpeln har till stor del kommit sig av att kungen ibland inte riktigt verkar veta vad han ska säga, och när han sagt det verkar han inte medveten om att det är fel, och möjligen kommer det senare en rättelse.

Ungefär som fallet är med Åsa, som med åren fått samma stämpel av såväl gamla merarbete som fiender. Det går några år, och sedan uttrycker hon ångest över det hon skrivit; till exempel genombrottsromanen ”Mig äger ingen” eller drev-serien mot Benny Fredriksson. Vad Åsa dock inte förstår är skillnaden mellan hennes och kungens personligheter. Åsa gör avbön genom att berätta om hur synd det är om henne eftersom hon gjort fel, kungen ber oss aldrig tycka synd om honom när han gjort fel utan ber oss ”vända blad”. Han fattar vad vi tycker om affären som gör att det där bladet ska vändas, men tänker inte be om vår förlåtelse. Det håller han i familjen. Åsa berättar precis allt om sig själv för alla som vill läsa; till exempel som vad som rinner nerför hennes ben efter genomfört samlag.

En annan skillnad är att kungen inte driver någon till självmord, när Noppe Lewenhaupt beslöt sig för att ta sig av daga på Hundudden berodde det inte på att kungen hetsat mot honom under en middag på klubben ”Noppes”.

Men jag har förstås en alldeles egen teori om det tyngst vägande skälet till att Åsa vill göra en dokumentär om kungen. Det går skvallras om att kungen har ett gott öga till hovets informationschef Margareta  Thorgren, och att inte bara hennes imponerande CV utan också hennes enligt kungens bedömning ”vackra ben” fällde avgörandet när hon fick tjänsten. Thorgren har bland annat varit kommunikationsdirektör på Scandic och Scan (där hon fick hantera en stor griskris; det hade blåst upp en kritikstorm om hur det stod till i stior och på slakterier).

Thorgren utbildade sig ursprungligen till journalist, och det är väl det som fått Åsa att tänka att kanske ska hon söka tjänsten som hovets informationschef den dag den blir ledig. Får hon jobbet får hon röra sig i kretsar där det inte anmärks på dyra skor och accessoarer. Det blir ju inte som att ha ett eget hov – som på kulturredaktionen – men det smäller väl nästan lika högt att vara en del av kungens hov.

Verkar min teori märklig? Den kan verka mindre trolig om man inte vet hur många vänsterradikala kulturkvinnor tänker. För några år sedan var jag på en middag tillsammans med ett antal sådana. Efter ett tag kom det senaste skvallret om kungen upp – det påstods att kungen i sällskap med vänner och livvakter intagit middag på en av stadens minst sagt bättre restauranger. Vid ett av de andra borden satt ett annat sällskap, där en känd, ung kvinnlig kulturperson ingick. Efter en stund infinner sig en av kungens livvakter vid sällskapets bord och frågar diskret om damen ifråga kan tänka sig att göra kungen sällskap. Vilket hon kan. Efterhand troppade kungens vänner av från middagsbordet. Kvar blev kungen och kulturpersonen. Och efter hand troppade de två också av. Tillsammans.

Alla på vår middag var rörande överens om att ryktet knappast var sant. Men då säger en av dem runt bordet (hon är för övrigt också dokumentärfilmare, precis som Åsa ska bli):

– Men hörni, vad skulle ni säga om det hände er? Att kungen skickade sin livvakt för att ragga upp er. Hur många skulle tacka ja? Upp med en hand.

Alla runt bordet räckte upp en hand utom en person, som förskräckt kved:

– Va, är ni inte riktigt kloka? Skämtar ni?

Då tittar den som ställt frågan strängt på henne och svarar:

– Men du fattar ju ingenting! Det är ju för fan kungen vi pratar om. Kungen! Då tackar man inte nej.

https://twitter.com/CoutureRoyals/status/1605234416485535744

Action Man – du känner väl till leksaksoldaten? Om du inte gör det behöver du inte skämmas. Det finns inte ens en svensk Wikipediasida om den brittiska leksaken.

När reportern Kerstin Nilsson på Aftonbladet den 27 mars skulle beskriva bröderna Klitjko och hur de deltar i den ukrainska kampen mot den ryska invasionen liknade hon dem vid Action Man.

Ja, inte bara med honom, utan bröderna var som en kombination av Action Man, David Beckham, David Attenborough och Winston Churchill. En intressant kombination som kanske inte ligger närmast till hands i en svensk kontext.

Tio dagar innan Nilssons artikel publicerades släppte The Telegraph en artikel om bröderna Klitjko, skriven av Gareth A Davies och Guy Kelly. Med sina brittiska referenspunkter liknade de också bröderna vid Action Man, David Beckham, David Attenborough och Winston Churchill. En slump? De båda passagerna:

Aftonbladet:

"De är som David Beckham, Sir David Attenborough, Action Man och lite Churchill - i en och samma person. Eller i två personer, för att vara korrekt."

The Telegraph:

"To understand what the Klitschkos mean to Ukraine, imagine if somebody with the fame and sporting legacy of David Beckham had the respect and gravitas of Sir David Attenborough, the physical bearing of a lifesize Action Man, and then double it, sprinkling some Churchillian resolve in for good measure."

Nilsson skrev också att bröderna förekommit på frimärke, att de har svårt att röra sig ute ostörda och att de fått en asteroid uppkallad efter sig. Jämför med vad som står i The Telegraph:

Aftonbladet:

"De två bröderna, som i ett decennium regerade inom tungviktsboxningen i världen, har blivit frimärke, de stoppas av beundrare vart de går - och har till och med fått en asteroid uppkallad efter sig, med namnet 212723 Klitschko."

The Telegraph:

"Thanks to their boxing exploits alone, they have appeared on postage stamps, are mobbed by fans wherever they go, have had an asteroid (212723 Klitschko) named after them, and (...)"

Det skiljer fem år mellan bröderna. Nilsson beskriver dem ändå som tvillinglika, och att de är beskyddande mot varandra. Hon berättar att de inte ville boxas mot varandra, att det ställde till problem för tungviktsklassen, att de lovat sin mamma att aldrig göra det, inte ens för en miljard. För det går inte att sätta ett pris på mammas hjärta. Jämför:

Aftonbladet:

"Det skiljer fem år mellan bröderna, men de har alltid varit som tvillingar. Alltid vid varandras sida, alltid redo att försvara den andre. Talande är kanske att de under åren i boxningsringen vägrade att möta varandra i en match, vilket ställde till lite problem i tungsviktsboxningen när de två bröderna en tid innehade alla de stora VM-bältena. Men det hade de lovat sin mamma.

– Jag skulle aldrig göra det, inte ens för en miljard dollar, har Wladimir Klitschko sagt en gång.

– Du kan inte sätta ett pris på din mammas hjärta."

The Telegraph:

"Yet despite some differences, the Klitschkos come as a pair. 'I always say they’re very "twinny". They’re not twins, but behave like it. It’s an incredibly strong bond, so I’m not surprised they’re both there together,' Dehnhardt says. 'They’re both overly protective of the other, in a way.'

As champion boxers, they always refused to fight one another, a decision that put the heavyweight division in an awkward, rictus state for several years when they held all four major titles, but they had promised their mother they would never entertain Klitschko vs Klitschko. 'I wouldn’t do it, even for $1 billion,' Wladimir once said. 'You can’t put a price on your mother’s heart.'"

Ett sista exempel. Här kommer faktauppgifterna i lite olika ordning, men Nilsson pratar om sovjetiska träningsakademier, sovjetisk militäranda, idrottare och militära officerare. Och att de var produkter av den sovjetiska armén. Återigen – jämför:

Aftonbladet:

"De indoktrinerades med sovjetisk militäranda, disciplin och träning, från det att de var små och hela uppväxten. De deltog i tuffa sovjetiska träningsakademier, de gick på internatskolor utformade för att producera framgångsrika idrottare och militära officerare. De blev produkter av den sovjetiska armén."

The Telegraph:

"The boys attended tough Soviet training academies, essentially boarding schools designed to produce all-round excellent athletes and military officers. 'They were weaned on Soviet military spirit. The discipline, the competition. Their playgrounds were military training camps – they are really products of the Soviet army.'"

Artiklarna ligger båda bakom betalvägg, men för den som har tillgång till dem så heter de "Boxningsbröderna går sitt livs match – mot Vladimir Putin" respektive "The Klitschkos v the Kremlin: how the boxing brothers signed up for the fight of their lives".

Om man läser Aftonbladetartikeln får man intrycket att Kerstin Nilsson är en mycket kunnig boxningsreporter. Lika kunnig som en av Storbritanniens främsta på området, Gareth A Davies.

Morgonposten försökte få svar av Nilsson varför artiklarna var så lika varandra.

Du skrev om figuren Action Man, och gjorde liknelser att Klitjkos skulle vara som Action Man och Churchill och Beckham och Attenborough. Det är precis det som Gareth A. Davies och Guy Kelly har skrivit i sin Telegraph-artikel. Det är väldigt brittiska referenser.

Ja, precis, men jag är ledig hör du. Du får gärna maila till mig med eventuella åsikter. Jag börjar jobba på onsdag igen.

Det är ganska mycket i den där artikeln som påminner om deras artikel.

Ja, ja, har jag inte länkat till dem? Jag har för mig att jag gjorde det.

En liten länk finns det där, det har hon rätt i. Den finns dock inte i anslutning till några av de citat vi har presenterat. Aftonbladet kan ha kommit på ett sätt att utöka citaträtten till att gälla hela artiklar. En liten länk bara är allt som krävs.

Morgonposten har kontaktat The Telegraph och kan få anledning att återkomma i ärendet.

”Så vitt mig anbelangar, är det för jävligt att journalistiken – ett område som skulle kunna vara dynamiskt och vitalt, är så överbefolkat av träbockar, dagdrivare, och usla skribenter, plågat av kortsynthet, apati och självbelåtenhet och ett träsk av ruttnande slätstrukenhet.”

När jag betraktar dagens svenska medielandskap tänker jag: ”Det var tider det. Det har gått utför med svenska tidningar. Ett träsk av ruttnande slätstrukenhet skulle ändå vara bättre än det vi har nu.”

Tanken känns självklar eftersom jag läser en text av Martin Schori – son till Pierre, socialdemokratins ständiga sändebud till diktatorer de andra pamparna inte alltid riktigt vill synas på bild med – men Pierre hade under sin storhetstid inga hämningar på det området. Sonen Martin bestämde sig dock för att göra karriär i journalistiken, och har tjänat hos både Bonnier och Schibsted – och precis som pappa Schori en gång förklarade att Robert Mugabe och Fidel Castro egentligen var goda socialdemokrater, så tar Schori junior varje chans att berätta för oss att Schibsted, Bonnier eller staten är de mest lämpliga i landet att driva tidningar och tv-kanaler.

Nu senast fick han sin chans i fredags när Bulletin försattes i konkurs.

Skadeglädjen stor i medströmsmedia – det sågs som det slutgiltiga beviset för att de tidningar som finns är de som ska finnas kvar. Ska några läggas ner så är det Bonnier som ska stå för det beslutet. Och då framställs det i deras tidningar – och i andra media som höjden av vishet – både journalistisk och ekonomisk.

I Aftonbladet förklarar Martin Schori, numera vice redaktionschef på den tidningen att:

”De flesta stora medier rekryterar erfarna reportrar och plöjer ner massa resurser i nyhetsarbete igen. För egna nyheter, gräv och starka historier har visat sig vara motorn i den affärsidé som nästan alla stora tidningar satsar hårdast på just nu: att skaffa nya prenumeranter.”

Schori menar att de gamla tidningarna överlever för att de satsar på ”verkliga avslöjanden”, och att Bulletin gick under för att deras material bestod av lika delar åsiktsjournalistik och TT-material.

Men är man betald av Bonnier eller Schibsted så kan man inte göra verkliga avslöjanden. Det är helt omöjligt.

Verkar mitt påstående förryckt?

Betänk då följande. I dag har Expressen, AB, DN och SvD med jämna mellanrum en längre artikel om hur gängmedlemmar metodiskt och kontinuerligt avlivar varandra – och ibland någon som råkar ”var på fel plats vid fel tidpunkt”, som polisen brukar uttrycka det. (Att det uttrycket faller sig naturligt för en polis är förståeligt – de är själva alltid på fel plats vid fel tidpunkt; alltså långt från de riskområden där skjutningarna oftast utförs).

Gängen växer

I femton år har gängen fritt fått expandera i förorterna. Under tretton av de åren bekämpade DN:s och Schibsteds mediakanaler, liksom stats-tv uppfattningen att det det fanns något som ”utsatta områden”. Det fanns inga egentliga problem med knark, våld och kriminell kontroll av områdena. 

Själv skrev jag för 20 år sedan kolumner om att utvecklingen var i stort sett oundviklig om inget gjordes. Så svårt var det ju inte att se.

Men medströmsmedia ville inte se. Först för två, tre år sedan började det dyka upp artiklar som skildrade problemen.

I dag är det en självklarhet för tidningar som DN, AB och Expressen att intervjua gängledare och skriva snyftreportage om hur våldet tagit över hela områden i Sverige.

I stort sett samma bemanning och samma tidningsledningar och ägare har gjort helomvändningen. Utan att granska sig själva, utan att inse att de inte är lämpade för sina jobb (och därför slå igen sin laptop och lämna redaktionen).

De låtsas som ingenting.

Men … det här är inte riktigt en korrekt beskrivning. För helomvändningen är bara synbar.

Grundinställningen är densamma – de vägrar inte bara att se det verkliga problemet – de döljer det också.

Låt oss se på Uppdrag granskning, den grävande journalistikens hangarfartyg i Sverige. Alla grävredaktioner på de stora tidningarna har dem som måttstock, och de anses vara bäst.

Tjärna Ängar

För några veckor sedan gjorde Uppdrag granskning ett uppmärksamhet reportage från Borlänge. De besökte riskområdet Tjärna Ängar och skulle förklara för oss varför våldet, arbetslösheten dominerade det bostadsområde – och varför det aldrig blev bättre.

Vad fick vi veta i programmet?

1. Problemet var att kommunledningen inte hade någon ”plan för integration”.
2. De presenterade siffror om det sociala läget – öppen knarkförsäljning, 40 procents arbetslöshet, total ovilja hos många av invånarna att ens lära sig svenska.
3. Reportrarna hade arbetat i månader med reportaget.

Slutsatsen var uppenbar; politikerna gör för lite, bryr sig för lite. Det ”saknas en plan för integration”:

Men det här reportaget gav en helt felaktig bild av problemen i Tjärna Ängar.

Som vi på Morgonposten visat i tre reportage från Borlänge (1, 2, 3) kännetecknas situationen av att:

Det finns visst ”en plan för integration”. Den har funnits på plats i tio år. Den innebär att man ser somalier som en stor tillgång på arbetsmarknaden, allt som behövs är att stora resurser satsas på dem och att man bekämpar den svenska strukturella rasismen. Tiotals miljoner har satsats i arbetsmarknadsprojekt, tiotals miljoner har satsats av kommunen och staten på somaliskt föreningsliv. Inget har blivit bättre.

Det innebär att den som tittar på Uppdrag gransknings reportage får en helt felaktig bild av problemen; man förleds att tro att politikerna gjort för lite – när de istället gjort väldigt mycket – men helt fel saker.

Och de socialdemokratiska politikerna har gjort dessa saker därför att de vill ha somaliska röster.

Storsatsning på somalier

Och det är därför kommunens starke man Jan Bohman när han intervjuas ursäktande säger att man ska satsa mer. Då kan han fortsätta köpa invandrares röster. Det rimliga borde ju varit att han fått ett utbrott och skrikit: ”Men vi har ju för h-e satsat miljoner på dem – de blir inte integrerade i alla fall!"

Uppdrag granskning bidrar bara till att eländet kan fortsätta – man upprätthåller bilden av att det satsas för lite i Sverige på områden som Tjärna Ängar. 

Man befäster bilden av att vi måste vänta i 30 år innan allt blir bra, och att vi måste vara beredda att fortsätta pumpa in miljoner i olika föreningar – och i arbetsmarknadsåtgärder.

Det mest befängda är att Uppdrag gransknings reportrar säger att deras research och reportage tog några månader att göra.

Våra tre reportage gjordes på fyra dagar och de ger en mycket bättre bild av problemen i Borlänge.

Att göra bra reportage är inte i huvudsak en fråga om tid – det är en fråga om inställning, att våga skildra verkligheten som den ser ut – även om det leder till att läsaren eller tittaren kommer att ifrågasätta hela den rådande politiska ordningen.

Så visst har medströmsmedia de senaste åren satsat mer på att anställa ”grävande reportrar” – men det är bara för att de behövs fler spadar som skyfflar upp en jordhög över sanningen.

Men det här med Bulletin då? Varför gick de under?

Grundorsaken är att de egentligen inte skiljde sig från medströmsmedia när det gällde beskrivningen av Sverige. Den tidningens politiska linje var att vi måste satsa miljardbelopp och vänta några decennier på att samhället ska fungera igen. Det var i sak inget som skiljde dem från huvudfåran i svensk samhällsjournalistik i dag. Skillnaden var att de drev den linjen genom att skriva enorma mängder ledare i stället för att skicka ut reportrar på fältet. Och vem läser väl ledare i dag som går ut på att ge goda råd till partiledarna: Gör si och gör så. Ni måste, vi borde … och så vidare. 

En del tror att de kan prata med hästar.

Bulletins skribenter tror att de kan prata med partiledare.

Det båtar dock föga att försöka prata med en död häst.

Lika fruktlöst är det att försöka prata med partiledare – även om de verkar vara vid liv.