Tipsaren var trovärdig, men vi insåg att det skulle bli svårt att bevisa det.

Jag gick till redaktionschefen och förklarade att jag ville skifta arbetsuppgifter. Då var jag nattchef på kvällsskiftet, och arbetspassen började 16.00 och slutade 01.00 (med att jag bjöd på bourbon om alla skött sig). Det skulle innebära att det var lite svårt att köra ett tung eget grävjobb samtidigt.

Redaktionschefen svarade bara torrt: ”Men du har ju dagarna lediga”.

Och så fick det bli.

Jag och kollegan granskade tusentals sidor med dokument och kvitton. Ägnade oss åt att idka utpressning mot potentiella vittnen (typ: berätta, så skriver vi ingenting om just vad du ägnat dig åt, det är andra vi vill nita), och om så behövdes låtsades vi vara anställda på landstinget för att komma in på tjänsterum och rota i skrivbordslådor (preskriberat).

Till slut var vi klara, och polisen behövde i princip inte göra någon förundersökning – allt fanns i artiklarna,, och mutkolvarna hamnade i fängelse.

Om vi fick övertid? Vi jobbade ju ändå sisådär en 16 timmar om dygnet.

Inte en krona.

Däremot fick vi varsitt häfte med taxikuponger under arbetets gång eftersom redaktionschefen tyckte vi såg alltför utsläpade ut och antagligen var rädd för att vi skulle kollapsa i infarkt innan vi gick i mål.

Och det är så det ska vara.

Att vara journalist ska vara ett kall. Något man gör för att man inte tror på att vi lever i den bästa av världar, och man vill avslöja dem som är ansvariga för att så är fallet – även om det måste ske på obetald övertid.

I dag ses en sådan inställning som obotligt romantisk, ett slags självskadebeteende som dessutom kan vara skadligt för omgivningen – ja, till och med för hela samhället.

Och visst är det nog på det viset.

Men när det gäller samhället – varför ska en journalist inte vilja skada samhället, alltså i meningen hänga ut dem som styr?

Och när det gäller vad omgivningen tycker – varför ska en journalist bry sig om vad omgivningen tycker? Sedan årtionden formas nu människor på dagis, förskolor och i utbildningssystemet för att bli anpassade, och underdåniga, flockvarelser som aldrig vågar hävda en egen ståndpunkt. De programmeras att kräva andras godkännande för att de ska ”må bra”.

Ur denna massa utan självkänsla rekryteras dagens journalistkår, och de blir journalister inte för att de vill syna makten i sömmarna, utan för att de själva vill synas.

Och visst, en journalist måste dessutom vara beredd till ett slags självskadebeteende och bränna broar, och sitt eget ljus i bägge ändar. Ha en offervilja.

Men, tänker nu någon förskräckt, då kan inte vem som helst bli journalist.

Nej, så är det. Och?

Morgonposten skulle bli något annat än de anpassade, lydiga och ofta statligt understödda tidningarna och medierna.

En tidning som inte strävade efter att bli godkänd och rumsren.

En tidning som ständigt ifrågasatte, och om kejsaren inte framträdde naken, så skulle vi klä av honom.

Om vi lyckades?

Ja.

Men varför lägger vi då ner Morgonposten?

Därför att prenumeranterna inte blev tillräckligt många.

Men är det då ändå inte ett misslyckande?

Nej. Tidningen blev bra jämfört med vad som finns på marknaden – men visst finns där ett misslyckande – men det ligger mer på det personliga planet. Jag lyckades inte som chefredaktör göra Morgonposten tillräckligt bra, inte riktigt hitta de rätta knapparna att trycka på för att tidningen skulle få det genomslag den förtjänade.

Nu kanske någon invänder att de där ”knapparna” man ska trycka på kanske inte alls finns.

Kanske är det på det viset.

Men som den obotliga romantiker jag är väljer jag ändå att vara fast förvissad om att knapparna de finns där.

Någon dag ska jag hitta dem.

Om jag är nedslagen i dag på Morgonpostens sista dag?

Nej.

Möjligen lite melankolisk. Men det är ett utmärkt tillstånd som gör att dina tankar blir klarare – och som inte har något gemensamt med uppgiven dysterhet eller depression. Och min melankoli balanseras av min genetiskt kodade munterhet. Jag funderar förstås trots allt på hur man kan fortsätta jävlas med överheten. Var finns nästa bro som väntar på att brännas?

Men mest känner jag nog en stolthet över det redaktionen åstadkom, och att medarbetarna – liksom alla andra som på olika sätt stöttade tidningen – visade att jag inte är den siste obotlige romantikern.

Science fiction

Science fiction-litteraturen har en inte så värst lång historia. Vissa vill förvisso låta scifi-traditionen gå tillbaka ända till den äldsta nedtecknade litteraturen – Gilgamesh-eposet, som skapades i Mesopotamien för mer än 4000 år sedan. Där finns nämligen resor till riken bortom vår värld, apokalypsberättelser och strävan efter odödlighet. De ingredienserna finns dock i många myter och sagor sedan tusentals år, och det finns ingen teknologi i eposet som förlänar det någon typisk scifi-känsla. Eposet är härligt att läsa men inte som science fiction.

På den långa, slingrande vägen till vår tid finns det många hållplatser att stanna till vid om man vill finna science fiction-reminiscenser. Flera klassiska indiska hymner och epos innehåller vaga scifi-element. Grekisk-romerska berättelser där till exempel den mytiske uppfinnaren Daidalos förekommer gör det också. En japansk medeltida berättelse handlar om en månflicka som hamnar på jorden. Några scener i Tusen och en natt berättar om resor till andra världar. Filosofen Thomas Mores bok Utopia lägger i en vision fram en perfekt värld. Cyrano de Bergerac återger en resa till månen i sin bok med just titeln Resa till månen och en resa till solen i en annan. Jonathan Swifts Gullivers resor berättar i en del av boken om vetenskapsmännens värld uppe i molnen. I Mary Shelleys brevroman Frankenstein skapas en konstgjord varelse med hjälp av den senaste tekniken.

Många sådana exempel finns, men det är väl först med Jules Verne och HG Wells böcker under andra hälften av 1800-talet som man på allvar kan tala om science fiction, d.v.s. spännande fiktionsberättelser med (trovärdig) vetenskap och teknologi på gränsen till framtiden. Äldre författare än Wells och Verne får väl då kallas föregångare till genren. Men allt det där är en smaksak och hur man vill tänja på begreppen.

Lägger man till fantasygenren till science fiction-genren – de går ibland in i varandra – blir det ännu besvärligare att reda ut genrernas historia. Böcker som Bergeracs Resa till månen brukar tillges genren ”fantastiska berättelser”. Fantasy arbetar gärna med magi, äldre vapen, fantasifulla världar (utan modern teknologi) och ganska mycket melodram i handlingen. Fantastiska berättelser har över huvud fantastiska, overkliga ingredienser som en del av handlingen. Det kan vara Bergeracs bok eller Kafkas novell Förvandlingen där lilla Greger Samsa råkar bli en skalbagge.

Lukianos syriern

Den viktigaste föregångaren till senare tids europeisk science fiction är en man som var på gränsen till europé. Lukianos var troligen av syrisk börd, men han skrev sina verk på grekiska. Han föddes i staden Samosata, som under hans livstid ca 120-180 e.Kr. tillhörde Romarriket. Det låg i dagens Turkiet ungefär på gränsen till norra Levanten, en liten bit från Medelhavets nordöstra hörn.

Långt före Lukianos tid hörde området till det assyriska riket och sedan Perserriket. Efter Alexander den stores erövring av Mellanöstern helleniserades området varmed grekiska blev huvudspråk. Vem vet, kanske hade Lukianos ett stänk grekiskt blod. Ett par århundraden kring Jesu födelse utgjorde området en egen stat, Kommagene, men år 72 e.Kr. blev det slutligen en del av Romarriket.

Oavsett alla härskare menade Lukianos själv att han var syrier, han poängterade själv det, och hans modersmål var en variant av arameiska. Men grekiska var som sagt dåtidens lingua franca, och Lukianos lärde sig det till perfektion. Hans grekiska ordförråd ska ha varit stort som Platons (ca 10000 ord står det i en handbok), en filosofisk storsvamlare av rang. Och hans kunskap om grekisk skönlitteratur, filosofi etc är enastående. Man får väl nästan säga att han var grek.

Lukianos skrev underhållande och lärda berättelser, essäer och dialoger. De flesta har en komisk, satirisk, parodisk udd. Karlen var uppenbarligen humorisk till lynnet med gott humör och kvick tunga. Han driver med hög och låg till höger och vänster. Hans esprit har inspirerat i synnerhet mången fransos på 1600- och 1700-talet, t.ex. Voltaire som älskade att visa det dråpliga hos människor – genom att visa upp henne i dråpliga situationer.

En sann historia

Inte minst är det Lukianos novell En sann historia som har inspirerat många – den första verkliga science fiction-berättelsen, om man nu ska använda den genren på Lukianos novell. Redan titeln får en ju att misstänka att det inte kanske är helt sant och trovärdigt det som står där. Att det hela mest är ett skämt snarare än en hänryckande, spännande berättelse. Att resan i rymden bara är ett sätt att driva med någon!

Grekerna och romarna excellerade i satir, parodi och humoristiska elakheter. Allt med djup och dräpande skarpsinnighet. Mästaren var den athenska komediförfattaren Aristofanes, en stor inspiration för Lukianos, vars elakhet mot härskare, diktare, filosof och vanlig snubbe var lika gemen som lustig. Man parodierade allt, inget slapp undan. Till och med Iliaden, det diktverk som ansågs stå över allt annat, fick sin dos av humoristerna. Korteposet Striden mellan grodor och möss skämtar rejält med den upphöjda stämningen i Iliaden, varmed den krigiska äran dras ned på musnivå. Till och med undertecknad har blivit utskrattad genom Lukianos lilla bok Den narraktige boksamlaren.

Lukianos berättelse En sann historia parodierar framför allt äventyrs- och reseromaner. Men även etnografiska studier, upphöjda epos som Odysséen och Argonautica, filosofiska utläggningar med mera får sin dos av Lukianos slev. Äventyrliga berättelser där huvudpersonerna råkar flaxa runt i hela den kända världen och lite bortom var väldigt populära. De mest fantastiska saker kunde hända och de mest fantastiska varelser förekomma. Känns det igen? Just det, i vår tids science fiction och fantasy. Något av det roligaste när man läser Lukianos novell är att han så att säga i förväg parodierar all senare science fiction. Ta alla bisarra händelser och varelser i Star wars. På sätt och vis finns de alla med redan i Lukianos bok, bara det att han gör sig lustig över knaseriet, alltmedan det är seriöst i Star wars som vill berätta en spännande och seriös historia.

(Avslutande delen om Lukianos publiceras 7 september.)

När jag första morgonen kommer ut från lägenheten vi hyr i Neapel vandrar jag ut i den slags miljö som gör att turistande kulturarbetare och andra utsocknes förälskar sig i staden.

Mitt hjärta är svårare att vinna, det sätts inte i brand av sopor och förfall, hur många små barer, restauranger, – eller butiker med märkligt sortiment – som än erbjuds. I de små butikernas utbud återfinns ibland skelettdelar. Ett kranium kostar omkring 1000 kronor, olika benknotor några hundralappar, komplett uppsättning revben, alltså en intakt bröstkorg, kostar som två eller tre kranier. En del kommer från skelett som forslas från överfyllda kyrkogårdar i andra delar av Italien till något grustag utanför Neapel, där man hämtat kalksten och lera till något av de stora fuskbyggen som alltid pågår i stadens utkanter. Grustagen fylls med skeletten som man alltså måste dumpa på en nya plats (de som tar hand om det hela får betalt av dem som vill bli av med skeletten). Det hela täcks med jord – och den uppgrävda kalkstenen och leran blir cement och betong. Skelettdelarna grävs upp och säljs. Här kan vi tala om cirkulär ekonomi.

Och så säljs förstås förfalskade märkesvaror som kläder och väskor, parfymer och tvålar.

Och maten som serveras är halvfabrikatsmat, ganska slarvigt tillredd dessutom … med stillsam förundran äter jag bake-off-sfogliatti. I Neapel?

Ändå rör vi oss mest i de urgamla stadsdelarna där innerstadens minst bemedlade bor – alla dessa kvarter och gränder som ska vara det genuina Neapel.

Och det är det på sätt och vis också. För Neapel är inte företagandets och det idoga arbetets stad, den traditionen och kulturen finns inte. Här fuskar man sig fram, och kan man förtrycker man andra för att samla på sig pengar. Finns alltid någon på pinnen under en själv på stegen som man kan pressa på några euro. Och har de ramlat ner från även den nedersta pinnen kan man nog alltid ändå klämma några eurocent ur dem.

Ursprungligen grundades staden som en handelsplats av grekerna. Hantverk, handel, och jordbrukande gjorde den rik och mäktig, och här blomstrade grekisk konst, kultur, vetenskap och filosofi – även efter det att Neapel införlivades i det växande romerska riket.

Men de familjer som styrde staden satsade två gånger på fel och förlorande sida i de romerska inbördeskrigen – och båda gångerna straffades familjerna hårt. I två omgångar utplånades bärarna av Neapels entreprenörsanda.

Neapel har aldrig riktigt lyckats återhämta sig – fast staden haft två årtusenden på sig att göra det.

Eller kanske har den egentligen aldrig fått möjligheten att läkas och åter bli en stad där man arbetar och handlar och bygger verkligt välstånd.

Under 1000 år kommer tre större kungahus att kämpa om vem som ska kontrollera staden; det spanska, det franska och de österrikiska habsburgarna.

Och andra krafter vill också delta i det spelet – det osmanska väldet, britterna, påvestaten och ett halvdussin aktörer till; inte minst Napoleon.

Alla vill kontrollera Neapel med omnejd.

När väl Italien enas under andra halvan av 1800-talet blir Neapel medvetet satt på undantag – Rom blir i sinom tid platsen där centralmakten tar sitt säte, och ekonomiskt kommer de norditalienska städerna att dominera landets ekonomi.

Under de olika kungahusens kamp om makten i Neapel fungerade staden och dess omgivningar som en koloni från vilken man pumpade ut pengar till förmån för kolonialmaktens kassakistor, det var många krig som skulle betalas – inte minst de som fördes om kontrollen över just Neapel.

Den som blev utsedd av Spanien, Frankrike eller Österrike att vara guvernör eller vicekung i Neapel måste alltid hålla moderlandets härskare på gott humör genom att sända den egna förläningens rikedomar vidare hem.

Samtidigt måste den personen hålla den lokala aristokratin på någorlunda gott humör – moderlandet ville inte se några lokala uppror.

Den aristokrati som fanns i kungadömet koncentrerade sig på att utsuga bönderna för att kunna leva ett liv i någorlunda överflöd. Att bygga handelshus eller utveckla stadens en gång framstående textilindustri sågs inte som rationellt – överskottet skulle bara gå till Madrid, Paris eller Wien.

De utländska makterna ville förstås också ha en del av kakan som kom från utsugningen av bönderna – och den lokala aristokratin kom att stödja den utländskt tillsatte kung som tillät dem att behålla mest av det som pressades ut ur bönderna.

Och stadens fattiga stödde den kung som var mest frikostig med att se till att allmosor delades ut, och om så behövdes grep de fattiga till vapen för att försvara en härskare som ansågs som speciellt givmild.

När delar av den lokala aristokratin inspirerades av den franska revolutionen och avsatte kungen reste sig stadens trasproletariat – lazzaronerna – till försvar för den som störtats. De var mer intresserade av att priset på mjöl garanterades och av att kungen fick sitta kvar så han kunde ordna den årliga stora festen för invånarna. Då stektes oxar och får framför alla stadens många kyrkor och serverades gratis till invånarna, och alkoholen flödade, likaledes gratis.

På sätt och vis är det därför något som starkt påminner Sverige som jag befinner mig i.

Neapel har varit som Sverige sedan de romerska inbördeskrigen. En styrande grupp som vill hålla sig väl med mäktigare utländska makter och som ser det som att de svarar mer inför dessa än inför dem de själva är satta att styra. Kungen av Neapel svarade inför Frankrike, Spanien eller Österrike. En svensk regering svarar inför EU, FN, Nato och USA:

Och de styrande i Neapel, liksom de i Sverige i dag håller befolkningen lugn med nådegåvor – subventionerat mjöl och en stor gratis fest om året i Neapel, ränteavdrag och bidrag i Sverige.

I båda fallen beskattas de som arbetar hårt. Mycket hårt. Pengarna ska räcka både till de internationella åtagandena och till att hålla dem som inte arbetar på gott humör.

Och i båda fallen låter de styrande maffian breda ut sig och kontrollera de fattigaste områden, och suga ut det som kan finnas kvar att suga ut.

En del hävdar att Neapel hamnat efter alla andra i västerlandets utveckling

Jag tror det är tvärtom.

Neapel har alltid gått i spetsen för den västerländska ”utvecklingen”, visat vad som väntar och vad som komma skall.

Vi är på väg dit nu.

Den där första morgonen i Neapel förundras jag över skönheten i en byggnad som ligger tvärsöver gatan. Den står där som en monolit bland mer eller mindre förfallna hus från de senaste 300 åren. En massiv halvcirkel, sex våningar hög. Byggd av marmor, stål och glas. Som något som konstruerats av en främmande utomjordisk kultur, som uppförde en basstation här och sedan återvände till sin egen planet.

En inskription – som märkligt nog finns kvar på fasaden – berättar att det jag ser är stadens post- och telegrafkontor, uppfört 1936 ”14 år efter fascismens seger”.

Mussolini försökte bygga bort vad han såg som stadens förfall och efterblivenhet genom att uppföra futuristiska byggnader som den jag beundrande står framför.

En ny form för de offentliga byggnaderna skulle påverka människornas sinnen och själar.

Gick sådär, tänker jag, där jag vandrar runt byggnaden. Små marknadsstånd där man säljer krams. Några tiggare, mycket sopor, och mängder av krockskadade och repade bilar parkerade på torget, som inte är en parkeringsplats – men som ändå blivit det.

Tanken på framsteg genom ordning segrade inte över människors vana att inte tänka alls utan enbart leva för dagen.

Och ändå.

Post- och telegrafkontoret står trots allt ändå kvar, tänker jag.

Svenska skribenter och kulturarbetare som vistas ett tag i Neapel levererar alltid förälskade reseberättelser. De har förflyttat sig själv till ett annat land, byt kafébordet på Skånegatan mot ett i Quartieri Spagnoli. Deras kroppar har fått en annan GPS-position, men deras mentalitet är inte förändrad, och den mentaliteten tar sig uttryck i en romantisering av våld, fattigdom och misär, och av de människor som lever i miljöer präglade av detta

När de svenska skribenterna sitter på Skånegatan är det Tensta, Rinkeby och söderförorterna de fantiserar om som platser fyllda av energi och kreativitet – förmågor som dock inte får ett verkligt uttryck på grund av förtryck av varjehanda slag.

När det svenska kulturfolket sitter i Quartieri Spagnoli befinner de sig just i en sådan verklighet.

Och hade de suttit där för 100 år sedan, eller för 200 år sedan, hade situationen varit densamma.

Oavsett var du gör ett nedslag i historien så är Neapel berättelsen om förfall, enfaldigt självvald misär och efterblivenhet.

Men ”självvald” är väl ändå väl drastiskt? Någon annan är väl alltid ansvarig för att människor lever i misär än just de människor som lever i misär?

Nåja. Kanske inte.

När du rör dig i Neapel hänger överallt (precis överallt) fanor och banderoller i fotbollsklubben SSC Napolis färger. Väldigt ofta är de försedda med Diego Maradonas bild. Det var argentinaren som förde klubben till italiensk serieseger förra gången – och det var för 33 år sedan.

Jag förstår att napoliborna en gång i tiden tog Maradona till sitt hjärta – och att han fortfarande har en plats där. Trots att han kom från Argentina förkroppsligade han på något sätt sin nya hemstad. Han var oberäknelig, lat och lynnig, benägen till missbruk av alkohol och droger, hade lätt för att få vredesutbrott, åt alldeles för mycket, och drog sig inte för att fuska för att vinna – en typisk napolitanare med andra ord.

Och så här har det alltid varit.

Stadens eviga trasproletariatet har till och med fått namnge ett socialt skikt som numera återfinns i de flesta städer i Europa. I text om revolutionsåren 1848-1850 i Frankrike talar Karl Marx om hur de styrande agerade:

”För detta ändamål bildade den provisoriska regeringen ett mobilgarde på 24 bataljoner, var och en på 1 000 man, av ungdomar i 15-20-årsåldern. De tillhörde mestadels trasproletariatet, som i alla storstäder bildar en från industriproletariatet tydligt avgränsad massa – en rekryteringsbas för tjuvar och förbrytare av alla slag, som lever på samhällets avskräde, människor utan bestämt yrke, lösdrivare, folk utan hem och härd. Denna kategori människor varierar hos olika folk, beroende på den allmänna kulturnivån hos den nation de tillhör, men typen har alltid lazzaronkaraktär.”

”Lazzaronkaraktär”?

Vad är en lazzaron?

Lazzaron blev under 1700-talet en allmän beteckning på de fattigaste skikten i Neapel; de utan arbete, de som i bästa fall försörjde sig som daglönare, annars som tjuvar, tiggare eller horor. Vid den tiden var Neapel Europas tredje största stad, som horstad betraktat intog den dock en överlägsen förstaplats – här kunde du köpa kroppar och sex oavsett vilka behov eller böjelser du hade. Vilket antagligen bidrog till stadens popularitet bland dåtidens resenärer, vare sig de var förmögna eller konstnärer och författare. Till Neapel skulle man för att få alla sina behov tillfredsställda, vare sig det gällde vackra byggnadsverk eller de egna mer fysiska behoven.

Även ett kallt, kliniskt intellekt som Goethes förfördes av Neapel, som i sin Italienska resa skriver:

”Neapel är ett paradis; alla lever i ett tillstånd av berusad glömska, och det gäller också mig själv. Jag verkar ha blivit en helt annorlunda person, som jag knappt känner igen. I går tänkte jag för mig själv: Antingen var du galen tidigare, eller så är du det nu.”

Goethe noterar i resedagboken sin uppskattning av stadens fattiga eftersom de trots sin misär visar upp en ”förmåga att njuta av det världen ändå erbjuder”.

Och så är det med napolitanarna i dag. De vänder blicken uppåt, mot banderollerna i fotbollsklubbens färger, mot tygsjoken som överallt är spända över gator och gränder och tänker lyckligt: ”Vi vann i alla fall ligan!”

Med blicken vänd mot skyn slipper de se efterblivenheten på gatorna, de överfulla soptunnorna, och det faktum att om man plockar bort de överallt knattrande vesporna i gränderna ser stora delar av staden likadan ut som på 1500-talet.

Och mentaliteten är densamma som på medeltiden (och dessförinnan) – det är just det som i dag gör att klenare förstånd än Goethes fortsätter att låta sig förföras av en stad där människor lever för dagen.

Nästa avsnitt: Hur skapades skiktet av lazzaroner och den napolitanska mentaliteten?

För drygt två tusen år sedan, närmare bestämt den 9 juni år 53 f.Kr. mötte den romerska konsuln Marcus Licinius Crassus sitt öde. Ett digert öde. Crassus tillhörde det berömda första triumviratet mellan honom, Julius Caesar och Gnaeus Pompejus under de romerska inbördeskrigen. Crassus var ofattbart rik, men han kände nog en gnutta mindervärdeskomplex gentemot sina förbundsbröder Caesar och Pompejus, två av tidernas mest framgångsrika fältherrar.

Crassus hade Syrien som provins, varmed han nog blev än rikare. I öster låg de stora rikedomarna. Men där låg också den stora fienden i form av Partherriket – där det fanns än mer rikedomar och ära att vinna. År 53 beslöt Crassus att anfalla partherna. Fälttåget präglades av en rejäl dos övermod. Och så gick det som det gick. Crassus förlorade – fältslag och liv – i slaget vid Carrhae.

Högmod måste stävjas

Partherna lät halshugga den fräcke romaren. Huvudet kom sedan till användning på det mest makabra sätt. Och kanske mest lämpliga sätt! Givetvis som en nesa för arvfienden Rom men också som en läxa för all form av övermod. Till orden

Från jaktens lyckliga fejder

en ranka, som skurits nyss,

från berget jag med mig bringar.

i Euripides tragedi Backanterna bars Crassus huvud spetsat på en thyrsosstav, en pinjestav (rankan i citatet), under en föreställning av det berömda dramat, med den parthiske kungen Orodes II som åskådare. Crassus blev precis som pjäsens huvudperson Theseus fälld av sitt övermod. I Euripides drama blir Theseus, kung i Thebe, av med huvudet på det mest gruvliga sätt eftersom han har hånat dionysoskulten och därmed vinguden själv. Sådant fräckt högmod måste stävjas. Precis som Crassus. Att grekiska tragedier hade diverse skräckinslag, både i texten och uppförandet, var inget ovanligt. Det hörde till. Det sägs att kvinnor från och till svimmade av skräck när de åsåg de värsta tragedierna.

Låt oss backa bandet.

Långt före Crassus tid på jorden skapade athenaren Euripides tragedin Backanterna. Han skrev det omkring år 408 f.Kr. Men Euripides hann gå ur tiden innan dramat framfördes. Hans brorson, som också hette Euripides, fick äran att sätta upp mästarens magnum opus ett par år senare. Succén var självklar, och Euripides pjäs vann den berömda tävlingen i Athen där dramatiker tävlade om att gå till evigheten med sin konst.

Låt oss backa bandet ytterligare.

En snilleblixt skapade en helt ny diktart - dramatiken

På 530-talet f.Kr. fick skalden Thespis en snilleblixt. I Athen firades ett par gånger om året högtider till Dionysos ära. Dionysos var vinets gud som bekant, men också dansens, rusets och extasens gud. Ett inslag i athenarnas Dionysoskult var tävlingar i dithyramber, hymner till Dionysos ära, framförda av kör till flöjtspel och dans. Thespis provade en gång ett nytt grepp. Han uppträdde i kören som sjöng hymnen (en dikt om en myt), men plötsligt bröt han sig ur kören och agerade som en egen roll – en dramatisk karaktär – bredvid kören. Den litterära genren dramatik hade hux flux uppfunnits.

Dithyrambtävlingen kallades tragodia, vilket betyder bocksång. Bocken förknippas med Dionysos, och kanske var priset i tävlingen en bock. Snart blev tragodia – tragedi som vi säger – namnet på den nya genren med skådespelare som spelar upp ett drama. Dithyrambkören hängde kvar och kommenterade och berättade om händelserna på scenen.

Det är lite spekulation att det gick till på just det sättet. Det exakta ursprunget glömdes bort redan av antikens greker, och många teorier har lagts fram från och med 300-talet f.Kr. ända in i våra dagar. Men vi vet att tävlingar i tragedier infördes år 534 f.Kr. under Dionysosfesten ”den stora Dionysia” som firades i mars-april. Thespis var den första segraren. Ett par decennier senare blev det standard att tre författare skrev varsin trilogi, tre tragedier som spelades från morgon till kväll. Komedier tillkom också snart, uppsluppna skådespel med dagsaktuella ämnen.

En europeisk framgångssaga

Det rörde sig således om en nästan 500-årig tradition från tragedins uppkomst fram tills Crassus ofrivilligt spelade med i uppsättningen av Backanterna med sitt spetsade huvud. Och så har det fortsatt genom århundradena. Dramat har blivit en framgångssaga nästan utan dess like med namn som Shakespeare, Molière, Ibsen, Strindberg och många flera. Efter år 1900 även transformering till vita duken. Film är ju också ett drama – om än inte live.

Fascinerande är att det genom historien nästan helt har förblivit ett europeiskt fenomen. Det finns indiska dramer av hög kvalitet från seklen efter Kristi födelse, men det är inte omöjligt att de är sprungna ur grekisk påverkan. Japaner skapade no-spel många århundraden senare, fast den konstnärliga kvaliteten, poetiskt sett, är en skugga av grekernas dramer. Samma sak gäller andra tendenser till dramatik utanför Europa. Först i modern tid har andra folk lärt sig av européerna hur god dramatik skapas.

Crassus borde kanske vara lite stolt i sin himmel som fick ta del av en så storartad tradition. Och hans huvud fick äran att delta i en av de absolut bästa tragedierna som skapats genom årtusendena. Speciellt är det också, ty Backanterna är det enda bevarade antika dramat där Dionysos är med – själva grunden för tragedin och hela dramatiken.

Dionysos och hans backanter

Dionysos är inte huvudperson i Backanterna, men väl en av de viktigaste figurerna. Han står onekligen i dramats – och tragikens – centrum. Handlingen utspelar sig i Thebe, Dionysos födelseort, dit han har återvänt efter vandringar i Asien. Han är son till Zeus och Semele, och Semele är dotter till Thebes grundare Kadmos. När Semele var gravid påstod hennes systrar Agaue, Ino och Autonoe att fadern nog var en luffare, men att Semele gett Zeus skulden p.g.a. skammen att vara havande med okänd man. Semele önskade då att Zeus skulle visa sig för henne som bevis att han var fadern, varmed hon blev bränd till aska vid åsynen av guden. Zeus sydde då in Dionysosfostret i sitt lår och ”födde” det vid ett senare tillfälle.

Vid dramats början är Kadmos dotterson Pentheus härskare i Thebe. Pentheus är son till Agaue. Han är en ny sorts härskare, som tror mer på förnuftet än traditionerna. Pentheus vill således inte veta av Dionysos galna kult med extatisk utlevelse. Kulten har gjort stadens kvinnor förryckta. De har blivit gripna av backantisk yra och dragit upp i bergen för att dyrka guden medelst hemliga ritualer. Få hemligheter kan hållas i evighet, så vi vet en del av kultens inslag. Höjdpunkten var sönderslitande av ett levande djur, förtäring av rått kött och headbanging.

Jo, du läste rätt, en av riterna var att svinga håret hit och dit i vild extas. Om hårdrocksmusik ingick förtäljer inte källorna. Riterna praktiserades hur som helst på flera håll i den tidens Grekland. Kvinnorna blev då menader eller backanter, följare av Bacchos, ett av Dionysos namn. Dionysos har sett till att Agaue, Ino och Autonoe är bland menaderna som hämnd för deras förnekelse av att Zeus låg med Semele.

Dionysos, som vistas i staden som en präst eller trollkarl, tänker inte godta Pentheus respektlöshet. Han ska se till att stadens män tillber honom som sig bör. Dem med förståelse för traditionen, däribland Kadmos och den gamla siaren Teiresias, täljer sig pinjestavar (Dionysos särskilda attribut) för att vandra i bergen. Pentheus är dock hårdnackad förnekare och låter fängsla prästen/Dionysos.

Ärans väg är egentligen en golgatavandring

Därmed börjar Pentheus golgatavandring. Pentheus tror att det blir en ärans väg, men ack vad blind han är. Ironierna i dramat är brutala. Under förhöret med prästen säger prästen/Dionysos att guden ser vad som händer. Vadå, vardå, undrar Pentheus. Pentheus, som tror har är så klyftig, ser inte det mest uppenbara, att en gud står där framför honom. Egentligen är han blind av dårskap. Dessutom är Dionysos såsom extasens gud mästare på att förvränga synen på folk. Han har inte alls blivit fängslad och övertalar snart Petheus att dra upp i bergen för att se på kvinnornas ritualer – liderliga orgier hoppas väl Pentheus – fastän det är förbjudet eftersom ritualerna bara är för de invigda. Dionysos kryddar det hela med dubbeltydiga och ödesdigra ord:

Du döljas skall i doldhet, som den döljas bör,

som kommit dolskt att spana på menaderna.

Dionysos spökar ut stackars Pentheus i kvinnokläder som en annan transa, och får Pentheus att tro att han ska undgå att bli upptäckt, att hans identitet ska döljas. Dionysos säger också att Pentheus ska bli buren hem i triumf i sin moders händer. Det hela är förstås dubbeltydigt menat. Pentheus tror att han dold ska kunna spana in menaderna och att han ska komma hem med värdig lön med sin mor. Men egentligen betyder det att han ska bli dold i jord, att han ska bli fångad, att modern ska bära hans spetsade huvud och att döden är hans lön. Häri består tragiken, det som de grekiska tragöderna ville fånga: som människa – och människan är i grund och botten en tragisk figur – med allehanda begränsningar ser inte Pentheus de rätta perspektiven. I stället känner han sig full av värdighet just i det som ska bli hans hemska död.

Dionysos: Men följ blott. Jag dig leder tryggt till festen och

en annan för dig därifrån.

Pentheus: Min moder, ja.

D: Och allas blick du fängslar.

P: Vilken ljuvlig dag!

D: Ja, vilken vällust!

P: Nu får jag värdig lön.

Dionysos hämnd är gruvlig. Givetvis avslöjas Pentheus för backanterna, med hans mor Agaue som första backantinna. Hans bön om nåd hör ingen, ty kvinnorna är i total extas. Det slutar med att de sliter den stackars härskaren i stycken. Pentheus makt och klyftighet står sig slätt mot naturens krafter.

Alla syndare måste lära sig en läxa

Men även Agaue har felat en gång och måste lära sig en läxa. Hon förnekade ju när det begav sig att Semele hade blivit befruktad av Zeus och således fött en gud. De extatiska kvinnorna spetsar Pentheus huvud på en tyrsos – pinjestaven – och marscherar i triumf mot staden för att visa vilket odjur de har nedlagt. Agaue ropar rent av efter Pentheus så att han full av stolthet ska se vad hon har åstadkommit. Kadmos, hennes egen far, får henne till slut att nyktra till och inse vad hon har gjort.

Alltför sent förstår vi människor vad det är vi gör och tycker och vill. Vidderna av alla önskningar och handlingar. Vi ser en sak men förstår inte att det finns flera synvinklar av en händelse eller tanke eller önskan. Som kung Kroisos som hört oraklet i Delfi sia om hur ett stort rike ska falla om Kroisos korsar floden till ett fiendeland. Det stora riket som föll var förstås Kroisos eget. Lottovinnaren drömmer om jackpot och slutar kanske som heroinist. Det är tydligen inte helt ovanligt. Crassus ville bli uppburen såsom sina triumviratkompisar och fick sitt huvud som dekor i en pjäs. Vi förblindas av vår önskan, vårt hopp, vår kunskap. – Nä, tänkte inte på det…

De grekiska tragedierna gestaltar människans gränser. Att gå utöver dem innebär hybris, högmod, övertro på sin egen förmåga, förträfflighet och makt. I det ögonblicket drabbas människan av blindhet och dårskap, varmed hon inte längre gör det rätta, hur bra människa hon än är. Pentheus högmod består i att han tror sig kunna bedöma guden och kultens oriktighet och därmed kunna förneka traditionen.

Skön körsång mitt i alla hemskheter

För det straffas han på det mest horribla sätt. Grekiska tragedier var många gånger precis så hemska. Det beror på att de gestaltade myter som faktiskt var fruktansvärda ibland. Men också på att människor måste lära sig en läxa, lära sig förstå. Fast – man ska inte glömma att tragedierna även innehöll den mest sublima och vackra poesi, mitt i allt det hemska. Tragedins bakgrund låg ju i dithyrambhymner sjungna av en kör. Det momentet behöll tragöderna. Utöver skådespelare finns således en kör som emellanåt sjunger en dikt som kommenterar handlingen. Vid ett tillfälle sjunger kören (evoi ropade backanterna till sin gud):

Från kväll till morgon i backisk dans

min vita fot skall hasta.

Under evoirop i daggfrisk glans

skall trotsigt med nacken jag kasta,

lik hinden, som leker på ängen förnöjd

och har åt dess rikliga grönska sin fröjd,

när hon undflytt jägarens snara

och känner sig tryggad vara

Genom språng över flätade maskors nät –

och jägarn sitt koppel manar

att spänna sin kraft till väldiga fjät;

men stormsnabb hinden sig banar

sin mödas ilande väg över land,

som bredes till slätt längs flodens strand,

och åt öde bygder hon glädes,

där jägarns pil hon ej rädes.

I Euripides tragedi Backanterna samsas den största skönhet och det grymmaste innehåll. Den visar upp hur statens mäktigaste råkar ut för det yttersta fallet. Och den ger lärdomar för alla tider. – Och den som glömmer lärdomen riskerar att lära sig den hårda vägen. Som Crassus.

Finpapperstillverkningen vid Gransholms pappersbruk i Gemla, utanför Växjö, stängde ner 1978. Här arbetade för övrigt en av Sveriges första tågrånare, men nu har paret Shahram Soltani och Rabea Holzfurtner startat Drood Winery, en kommersiell tillverkning av vin på druvor från de karga bergssluttningarna i Zagros, sydvästra Iran.

Soltani är uppväxt med familjens gamla vinodlingar, säger han i en intervju med Sveriges Radio. Han har länge drömt om att kunna tillverka äkta persiskt vin, för att låta världen smaka. Vingårdarna är flera hundra år gamla, och släktingar beskär sedan lång tid tillbaka de knotiga vinrankorna som växer 2 000 meter över havet, i ett torrt och svalt klimat.

”Det här var mänsklighetens första vinkultur”, säger Michel Jamais, en välkänd vinskribent och utbildare inom vin. ”Det var ett högtstående folk, vin var lyx och man drack vin vid kungafamiljer och i de nobla familjerna. Vinet hade ett starkt kulturellt fäste i det gamla Persien.”

Med hjälp av vänner och expertis har Soltani hittat en metod där man fryser ner druvorna direkt när de har skördats. Druvsorterna är okända också för en vinkännare som Jamais. ”De finns bara [i Iran], och man odlar dem inte i någon kommersiell skala någon annanstans.” I USA finns vinodlare med iransk bakgrund som gör persiskt vin på de druvor de odlar där, men vinkännare har aldrig tidigare hört talas om någon som tar druvorna direkt från Iran för kommersiell vintillverkning. ”Jag vågar nog påstå att detta är unikt. Jag tycker att det är kul, jag gillar människor som gör det ingen annan gör. Det är bara då världen tar sig vidare,” avslutar Jamais.

Ashk Dahlén, docent i iranska språk vid Uppsala universitet, har forskat i iransk kultur och berättar om vinkännarna som fanns vid hoven i det gamla persiska riket. Vinet besjöngs, och var centralt i nationalskalden Hafez poesi som ofta innehåller kärlek, vin och tavernor. Men 1979, efter den islamiska revolutionen, tystades vinkulturen. ”Man kan säga att den lever kvar i människors hem, och i människors hjärtan”, säger Dahlén. ”Ute på landsbygden är det kanske vanligare att folk tillverkar vin för eget bruk. Mycket tyder på att iranierna verkligen kämpar för att bevara och återuppliva de gamla vintraditionerna.”

”Allt stoppades under den islamiska revolutionen, vi har inte haft chansen att dricka vårt vin under de senaste 44 åren”, säger Soltani till SVT Nyheter. ”Vi skördar druvorna, och för dem hit till Småland från Zagrosbergen i Shiraz-regionen. Vi gör hela tillverkningen här, lagringen också. Processen är dock inte helt lätt, med exporten från Iran. Däremot utsätter jag mig inte för några allvarliga risker, eftersom det jag producerar i Sverige är helt lagligt.”

Soltani säger vidare att mycket handlar om nostalgi. ”Många har försökt introducera persiskt vin till sina vänner i många år, men det har inte funnits något äkta persiskt vin utanför Iran.” Tills nu.

Systembolaget har sedan juni ett rött (The Merchant Irdabama) och ett vitt vin (The Warrior Ariobarzanes) i sortimentet, och i augusti kan du testa ytterligare ett rött vin (The Poet Hafez), samt en brandgul variant (The Unique Youtab). Vinerna har fått namn från en synnerligen driven affärskvinna, en framgångsrik prins som bland annat slogs mot Alexander den store, poeten Hafez samt en kvinnlig krigare som tog stora marknadsandelar i regionen.

Och enligt sägen är staden Shiraz, som grundades under den förislamiska epoken, ursprunget till den medeltida Syrah-druvan som förknippas med det franska distriktet Rhône. Det skriver Dahlén i Dragomanen, en årsskrift utgiven av Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul och Svenska Istanbulinstitutets Vänner, 2014. Enligt en omtalad anekdot fördes en vinranka från Shiraz till Avignon på 1200-talet av den svårt skadade korstågsriddaren Gaspard de Stérimberg, som planterade vin på en kulle vid floden Rhône. (Mer troligt är att fenicier eller etrusker introducerade vinrankan på 600-talet innan vår tideräkning, i samband med att de idkade handel längs norra Medelhavskusten.)

Den persiska vintillverkningen går dock tillbaka till den yngre stenåldern; under 70-talet hittades flera lerkärl som använts till jäsning och förvaring av retsinavin. De 7 400 år gamla lerkrukorna rymde nio liter, och är de äldsta bevisen på att människor lyckats framställa och sedan roa sig med vin.

Rusdrycker var också ett centralt inslag i den iranska religionen zoroastrism – att dricka vin uppfattades av zoroastrier som en religiös handling. (Nu är vi inne på 1 500 år innan vår tideräknings början.) Eftersom det var en källa till njutning ansågs vinet motverka Ahrimans mörka krafter; en elak version av ondskan. För övrigt den världskraft som i människan skapar ångest, depression, cynism och uppgivenhet. Obra. Botas bäst med vin, särskilt om du identifierar dig som zoroastrier.

Tusen år senare lyxkrökade den persiska överklassen med goda viner, och var antagligen världens första riktiga vinkännare. Den samtida grekiske historikern Herodotos berättar att kungarna söp sig redlösa med sina ministrar dagen innan de skulle fatta kritiska beslut. Det är nämligen så att människor bara säger sanningen när de är onyktra. Sant!

Kilskriftstavlor som hittats i Persepolis skattkammare visar också att vintillverkningen blev en ekonomisk faktor att räkna med. Det finns till och med prislistor som vittnar om att man redan då skilde på vardagsviner, finviner och ”du har inte råd om du måste fråga om priset”-viner.

När sedan romarna gjorde entré och träffade på den iranska stormakten på östfronten blev man mäkta imponerad av både de persiska vintraditionerna och folkets dryckesseder. De följde sedan med tillbaka hem – vindistrikt som Bordeaux, Bourgogne och Rhône anlades för att föra traditionen vidare.

I något mer modern tid, med början av 900-talet, hittar vi otaliga poeter som besjunger vinets egenskaper. I diktningen liknas vinbägaren vid solen som stiger upp i själens mörka natt, och skänker inre upplysning och värme. Nationalskalden Hafez är en av de största diktarna, och föredrog att njuta av vinet tillsammans med sin älskade i någon av Shiraz trädgårdar:

Nu blåser brisen från paradisets ljuva lundar!
Här vilar jag, vinet och den mörkögda vännen!

Hafez (som fått ge namn till ett av Soltanis viner) sägs för övrigt ha vakat utan mat i 40 dagar för att uppnå klarhet i tankarna, och fick då en mugg vin. Det var där och då han uppnådde ”kosmiskt vetande”. Det kanske är överkurs att vaka i 40 dagar, men gläd dig istället åt den persiske diktarens släktskap med Bellmans dryckessånger, och Atterboms förandligade stämningslyrik.

Läs gärna hans bok Dikter. (Ashk Dahlén står för övrigt för översättningen till svenska.) Dikterna var också en av Goethes favoriter, bara en sån sak. Komplettera poesin med vin från Persien, så kan det kosmiska vetandet också bli ditt.

Du som läst George Orwells 1984 (originalspråket är som alltid bäst) känner kanske igen följande stycke:

”Every record has been destroyed or falsified, every book has been re-written, every picture has been repainted, every statue and street and building has been re-named, every date has been altered. And that process is continuing day by day and minute by minute. History has stopped. Nothing exists except an endless present in which the Party is always right.”

Och där är vi i dag, när det är dags för Hemingways roman Den gamle och havet att ges ut på nytt, meddelar Mail Online. Den åldrande fiskaren Santiago får en enorm spjutfisk på kroken, och kampen dem emellan är hård, men den gamle känner beundran för och medkänsla med sin motståndare, som till slut får ge upp livet. Ja, kampen är våldsam, men det är så är det ställt med världen.

Ett år senare fick Hemingway Pulitzerpriset för just den boken, och 1954 landade han Nobelpriset i litteratur. När nu Penguin Random House återutger Den gamle och havet (1952), samt Och solen har sin gång (1926), finner man det lämpligt att varna känsliga läsare. ”Förlagets beslut att presentera det som ursprungligen publicerades är inte tänkt som ett stöd för kulturella representationer eller språket häri.”

Det är viktigt med tydliga avståndstaganden i klassiska verk, för annars kan ju läsarna tro att förlaget står bakom nästan 100 år gamla tankar om livet. Hur skulle det se ut? Men det gäller även universitetsstudenter i Skottland som läser historia och litteratur. Just Skottland har en omfattande fiskeindustri, men även där varnas spröda lärjungar för Den gamle och havet, då den innehåller ”uttrycksfulla fiskescener”.

Mary Dearborn, författaren till boken Ernest Hemingway, A Biography, säger till Mail Online att: ”Detta är nonsens. Det får mig att tänka på att eleverna kan uppmuntras att undvika boken. Världen är en våldsam plats, och det är kontraproduktivt att låtsas något annat. Mycket av våldet i berättelsen har sina rötter i den naturliga världen. Det är naturens lag.”

Jeremy Black, professor emeritus i historia vid University of Exeter, tillägger: ”Detta är särskilt dumt med tanke på att högländernas och öarnas ekonomi är beroende av industrier som fiske och jordbruk. Många stora litterära verk har inkluderat referenser till jordbruk, fiske, valfångst eller jakt. Tycker universiteten på allvar att all denna litteratur borde förses med varningar?”

Men skotska University of Highlands and Islands, 13 forskningsinstitutioner och högskolor, har också utfärdat innehållsvarningar för andra klassiker. Studenter som studerar Homeros Iliaden (skriven på 800-talet innan vår tideräknings början), och Beowulf (ett epos skriven på fornengelska för 1 000 år sedan), varnas för att de innehåller ”scener av våldsam närkamp”.

Andra böcker som kan väcka anstöt är Mary Shelleys Frankenstein (1818) som flaggas för att den innehåller ett ”våldsamt mord och grymhet”, och elever som studerar Shakespeares Hamlet (1603) samt tragedin Romeo och Julia (1597) varnas för att pjäserna innehåller scener med ”knivhugg, gift och självmord”.

En talesman för universitetet sa att ”Innehållsvarningar gör det möjligt för studenter att göra medvetna val.”

Tidigare har allt stötande tagits bort från bland annat Ian Flemings James Bond-böcker, liksom Roald Dahls verk (Kalle och chokladfabriken är ett exempel) och Enid Blyton (Fem-böckerna, Äventyrs-böckerna, Mysterie-böckerna). Förlagen anlitade underbetalda sensitivitetsläsare, som raderade känsliga passager med PK-suddgummit, och anpassade resten av texten till den rådande tidsandan för att undvika att väcka anstöt.

Du som funderar på om det finns ett liv bortom generiska, massproducerade tv-serier rekommenderas att börja med Och solen har sin gång (1926) (gärna Bertel Gripenbergs översättning, för en tidsnära känsla på mer än ett sätt). Farväl till vapnen (1929) är ett självklart val, liksom Att ha och inte ha (1937) samt Klockan klämtar för dig (1940). Komplettera med George Orwells 1984. Det är läsning som stärker själen, och ger dig motståndskraft i vårt upplysta samhälle.

Om du föredrar rörliga bilder, så letar du reda på filmen The Old Man and the Sea (1958), med bland annat Spencer Tracy. Komplettera med The Sun Also Rises (1957), där en grupp desillusionerade amerikanska författare tillbringar dagarna med ett utsvävande, hedonistiskt liv i 1920-talets Frankrike och Spanien. Ja, tjurfäktningar förekommer. Grunda med näsdukar.

Slutet gott, allting gott, men först en rejäl innehållsvarning. Vårt moderna sköna samhälle kan innehålla spår av både dysterhet och våld. ”Deal with it”, skulle Ernest säga.

Den sortens spår för oss norrut till Öland, Kalmar och Stockholm där Sveriges främsta poet framlevde sina dagar i största obemärkthet. Hittills har ingen forskare ifrågasatt att Erik Johan Stagnelius skulle vara författaren till dikterna i samlingen Liljor i Saron – även om det kunde vara frestande för en inbiten konspirationsteoretiker. Däremot finns det mycket konspiratoriskt i själva dikterna.

Det är populärt att skrika ordet ”konspirationsteori” nu för tiden. I synnerhet verkar mången svensk journalist älska konspirationsteorier. De strör ju gärna ordet omkring sig. Givetvis gör de det bara när de anklagar motståndare på högerkanten. Men alla känner vi ju den mänskliga psykologin. I dess enklaste form: den som sa’et han va’et! Alltså, de gillar konspirationsteorier och är fullt dugliga konspiratörer.

Medborgare?

Snart är det väl konspiratoriskt att säga att det finns svenskar i Sverige. Medborgare, inte svenskar, ska det väl heta. Blir det då också konspiratoriskt att säga att Stagnelius var svensk? Var han i så fall bara medborgare, inte svensk? Trots att han hatade franska revolutionen och Napoleon, som spred medborgaridén i Europa? Stagnelius bör man kanske akta sig för i våra tider? Använd pincett och plasthandskar, annars kanske sanningsministeriet bankar på dörren. Stagnelius skrev trots allt ett hyllningsepos om den forna ryssen Vladimir, och han fantiserade i diktens form om hur den ryska tsaren skulle återupprätta och garantera en ny andlig tid i Europa. Vad är det för konservativa, ja reaktionära fasoner? Förbud, ropar sanningsministeriet rätt vad det är.

Nåväl, etablissemangets kärlek till konspirationer inspirerar till att kasta nytt ljus över Stagnelius poesi. I hans poesi är nämligen konspirationen en grundläggande tendens. Alla dofter, all ögonfägnad, alla toner, all längtan och all åtrå skvallrar inte om skönhet, njutning och behag. Tvärtom vittnar de egentligen om förtvivlan, blint begär, öknar, intighet. Vad vi ser och upplever är blott villor. Varken vi eller djuren inser att mitt i all skönhet, allt liv, all mångfald av former och färger och dofter finns bedrövelse, fångenskap och död. De första stroferna i dikten ”Livets villkor” väcker en aning om att det är så.

Se ekens strid mot stormarne på fjällen,
hör suckarne av lundens näktergal,
då mossan växer lugn och kall på hällen
och musslan sover i sitt gyllne skal.
Ju högre liv, ju större kval du röner -
ett kors är denna värld för ljusets alla söner.

Milt ängens ros på grästapeten blänker,
av västan kysst ur vintersömnen opp.
Sitt fromma huvud rodnande hon sänker,
och blygt ur tårar ler dess rädda hopp.
O arma blomma! Om dig själv du kände,
ej flammande din kind - en glödhet tår den brände.

Se turturduvan! Mellan skogens tallar
i klyftans djup hon valt sitt trygga bo.
Med rädda ljud hon på sin älskling kallar
och vingen flaxar utan rast och ro.
Ack, sorgsna fågel, kände du min trånad,
en brudgums kyssar då ej svalkade din brånad.

Redan Stagnelius liv och öde väcker konspirationsteoretikerns (den vanliga svenska forskaren) lusta: hur var det med fyllan och opierusen, vem var Amanda i hans dikter egentligen, vad tyckte han om Atterbom och Tegnér, när skrev han alla dikter? Man förstår konspirationslustan. Stagnelius och hans diktning var mer eller mindre obesedd av den intellektuella och poetiska gräddan i början av 1800-talet. Samtidigt är han dem överlägsen. Han var ful och sjuklig. Kvinnor fick han sjunga om i dikt snarare än avnjuta livet med. Han levde i rätt stor misär, med alkohol- och opiummissbruk. Han dog blott 29 år gammal. Han är väldigt produktiv, ytterst beläst och har en poetisk ådra som ingen annan svensk. Ändå är han knappt läst medan han lever. Det känns som något fuffens är i görningen. Så avig kan väl inte världen vara?

Visst, hans far var bildad präst, han låg vid lärosätena i Lund och Uppsala, han tillägnade sig mycket lärdom och litteratur på egen hand. Men storheter som Tegnér, Geijer och Atterbom var alla i centrum av det intellektuella och poetiska livet i Sverige. De jobbade vid universiteten och ingick i kotterier där de dagligen samtalade om konst, politik och filosofi. Stagnelius däremot gjorde tankemördande skitjobb på något statligt verk. Stackarn var kanslist och kopist, ett oavlönat jobb – och pappa fick skjuta till pengar åt sonen.

Stagnelius levde långt från de litterära salongerna, samlingsplatser där konstnärer, intellektuella, läsare med flera träffades för att högläsa, diskutera samtidens idéer och få inspiration. Vid enstaka tillfällen närvarade Stagnelius, men det föll sällan väl ut. Han var nämligen brådmogen och överentusiastisk som ung samt lite sluskig och för klyftig som vuxen.

Vad hette han förresten, Erik eller Johan eller Erik Johan? Man söker desperat efter svaret i handböcker om vår största svenska poet. Erik Johan står det alltid. Det är som om den mest självklara frågan går handboksförfattarna förbi. Men i ett brev säger fadern vid ett tillfälle ”min son Eric” när han talar om gossen. Erik får det således bli, men det är ett riktigt detektivarbete för en amatör att hitta den mest basala uppgift om Stagnelius.

Vem är bäst?

Är han för övrigt bäst? Det är förstås en smaksak. Men ser man det lite krasst från ovan så är det väl bara Fröding som kan mäta sig med Stagnelius på lyrikens marker. Det är i vart fall svårt att inte placera Stagnelius långt över sina samtida diktarbröder. Och då får man inte förglömma att han dog mycket ung och således bestals möjligheten att skriva ytterligare hundratals vackra poem i världsklass.

Hur kunde den unge mannen ge ljud åt sin tids komplicerade idéer i den mest underbara svenska språkdräkt – likt ingen annan i sin samtids Sverige? Alla andra låter ganska träiga och simpla när deras poem konfronteras med Stagnelius smekande och rika poesi. Vi kan exemplifiera med de inledande stroferna i dikten ”Ifrån den tid, då dagens stjärna brinner”.

Ifrån den tid, då dagens stjärna brinner

vid söderns pol, till dess hon åter hinner

den milda Vädurns blåa himmelstrakt,

behärskar köldens kopparspira Norden.

De gyllne kornen slumra under jorden

och drömma tyst om nya Vårars prakt.

Palats av drivor Vinterguden höjer,

med bördors tyngd han fjällens granar böjer

och slukar dalens låga kojor opp.

Ej bäcken mer igenom ängen seglar,

ej morgonen den friska kinden speglar,

ej fästets stjärnor, i hans stilla lopp.

Ej Näcken mer i flodens vågor kväder

och ingen havsfru blekar sina kläder

på böljans rygg i milda Solars glans.

Ej älvorna i daggbestänkta gräset

vid månbeglänsta dammars rand, på näset,

man sväva ser i nattlig sommardans.

Se vintrens likdräkt vilar över ängen

där förr i buskars skjul på blomstersängen

ett hänryckt par mot aftonsolen log.

Se öde ligger, under drivans täcken

den nejd, där förr vid kaprifoliehäcken

med elfenhand Lucinda cittran slog.

Ej lärkan mer på lätta vingar buren

sin morgonglädje tonar i azuren,

ej syrsan kvida hörs i daggig ljung.

Ej svalans stim ur sömnen odlarn väcker,

ej lövets skugga lyssnande betäcker

i ambranatten lundens sångarkung.

Ej turturns slag ur almens kronor ljuda,

blott gråa sparvar än varannan bjuda

till nöjets fest i nakna toppars höjd.

Var gång då Solens guld ur molnet bryter,

ur deras bröst ett tonrikt kväde flyter,

likt återljud av flydda dagars fröjd.

Avlövade stå popplarne i lunden,

en vitklädd vålnad lik i midnattsstunden

sig eken höjer med ett dystert sus.

I andefärgen var gestalt sig målar.

i brokigt skimmer tallen återstrålar

från rimbeklädda grenar Månans ljus.

Vintern beskrivs mest genom frånvaron av den skönhet och det behag som sommarhalvåret bjuder på. Och vilka bilder – knivskarpt och glasklart återgivna! Bäcken återspeglar inte längre stjärnor och ansikten. Sagofigurerna syns och hörs ej med sin trolska aura. Par ligger inte på ängen och ser på kvällssolen. Lärkan, syrsan, svalan, duvan är frånvarande. Den berusande sinnligheten, den angenäma känslan, de små händelserna (odlarn som väcks) visar indirekt på vinterns karghet. Själva orden, så typiska i Stagnelius dikter, berusar ytterligare: böljans rygg, daggbestänkta gräset, månbeglänsta, ambranatten, tonrikt kväde. Stagnelius behärskar svenska språket perfekt; annars skulle det hela låta fånigt. Han behärskar också det verstekniska hantverket perfekt; han excellerar i avancerade versmått och får det att låta som en porlande bäck. Därtill finns filosofi, religion och mytologi insvept i många av dikterna.

Svaret hur Stagnelius kan åstadkomma allt det här är enkelt. Han var förstås högbegåvad, brådmogen och genial samt hade en poetisk känsla som är få förunnad och bar det svenska språket i sig på ett förunderligt sätt. Det är inte mer konspiratoriskt än att klimatalarmismen kan vila på forskarbluffar eller att det kan ha förekommit mycket fuffens i det amerikanska presidentvalet – hur mycket våra journalister än ylar om konspirationsteorier när man påpekar saken.

Men de utlovade konspirationerna då? Jodå, de finns i själva dikterna. Det här är egentligen inget nytt. Man har från första början känt till innebörden i Stagnelius dikter. Det är snarast själva inställningen som är aktuell, att se det som konspirationstankar. Stagnelius använder idéer från gnosticismen, kristen och platonsk tradition, filosofen Schelling, den romantiska skolans poetiska idéer med mera i ett härligt hopkok.

Själens fångvaktare

Själen, som kallas Anima, är fångad i världen. Ursprungligen var själen i enhet med Gud, men den blev lockad av Demiurgen, härskaren i sinnevärlden som också är son till Achamot, själva materien. Demiurgen är också fångvaktare som håller själen fängslad i sinnevärlden och materien. Världen är således egentligen ett fängelse och livet är en öken även om vi ser helt andra saker, berusade av sinnlighet och begär. Världen är fångad i materien och människosjälen i kroppen. Termerna är från den gnostiska traditionen.

I de ”teosofiska” dikterna i Liljor i Saron är denna gnostiska världsbild uttalad, och målet är att bringa själen till ro och enhet med Gud genom korset, genom försakelse av den sinnliga världen. Men i hans övriga dikter – de allra flesta publicerade först efter hans död – finns de idéerna mer under ytan. Där blir spänningen mycket större. Det blir lite som en konspiratorisk värld där man känner den underbara känslan av översköljande sinnlighet och kärlekens kraft men samtidigt en fruktansvärd förtvivlan, tomhet och desperation – både livets puls och dess fångenskap.

I dikterna ”Näcken” och ”Endymion” ändas en sinnlig och trolsk öppning med sådan tomhet. I ”Näcken” spelar vattengubben på sin fiol i den trolska skymningen tills han påminns att han aldrig kommer till himlen.

Tårar gubbens anlet skölja,
ned han dyker i sin bölja,
gigan tystnar. Aldrig Necken
spelar mer i silverbäcken.

Och Endymion – den grekiska herden som i myten tänder mångudinnans åtrå varpå hon kysser den sovande ynglingen – vaknar upp och vet inte vad som har hänt.

När han vaknar en gång, vad ryslig tomhet
skall hans lågande själ ej kring sig finna!
Blott i drömmar Olympen
stiger till dödliga ned.

När man drabbas av sådan tomhet och besvikelse, trots allt vackert runt en, börjar man söka efter svar. Ligger det en konspiration bakom de hemska känslorna? Vad är det för mörka krafter som styr egentligen? Långt ifrån alla Stagnelius dikter drar fram de svåra känslorna. Men i åtskilliga finns kedjor, bränder, dimma, illusion, bedrövelse, natten, vintern, suckar, skuggor, öknen, furier.

Den förtvivlan Stagnelius diktar om gör sig påmind i vår tid. Många känner sig snuvade på ett sunt och gott liv i Sverige. För många svenskar känns det som om mörka krafter styr, som om några konspirerar för att förvandla deras gamla vanliga sköna liv till något fruktansvärt – en öken.

Trots vilsenheten och hopplösheten i Stagnelius dikter finns ett överflöd av sinnlig skönhet, känslointensitet och trolsk aura som skapar ett underbart behag. Men behöver givetvis inte läsa in de filosofiska och religiösa idéerna. Dikterna går utmärkt att avnjuta utan sådant. Det räcker med att känna av problemen mitt i all sinnlig yra samt få en aning om vad som inte står rätt till. Ofta finns något hos diktjaget som minns ett spår av det förgångna trots vilsenheten. Ett spår av den ursprungliga enheten med Gud.

En romantisk idé är att poeten kan ge just den aningen, nosa upp det där spåret, som ingen annan kan. Det görs med fantasins kraft och konstens förmåga att väcka oss. Stagnelius excellerar i just det. Det finns ingen svensk poet som diktar om begär och längtan, om kärlekens kraft, som Stagnelius – utan att få det önskade förstås, så att känslan blir extra intensiv. Stagnelius är också den mest lysande konspirationsteoretikern. Han får oss att känna att något är fel, han ger ett vagt spår som vi kan snöa in oss på, och han förstärker våra känslor maximalt.

Begär och berusning

Begäret och sinnlig berusning, som ju förvillar oss, är rent av ett sådant spår. Begäret är tecknet på själens längtan tillbaka till enheten med Gud. I naturens begär kan vi sedan finna nycklarna till bedrägeriet. Den lärodikt som avslutar samlingen Liljor i Saron visar upp begärets spel skönare och mer ödesmättat än någon av hans övriga dikter. ”Suckarnas mystèr” får avsluta vår konspiratoriska sejour i Stagnelius poesi.

Suckar, suckar äro elementet
i vars sköte Demiurgen andas.
Se dig om! Vad glädde dina sinnen,
kom ditt hjärta fortare att klappa
och med fröjdens milda rosenskimmer
flyktigt stänkte dina bleka kinder?
Säg vad var det? Blott en suck av vemod,
som, ur andelivets källa fluten,
vilsefor i tidens labyrinter.

Tvenne lagar styra mänskolivet.
Tvenne krafter välva allt, som födes
under månens vanskeliga skiva.
Hör, o mänska! Makten att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Skilda åt i himlen,
en och samma äro dessa lagar
i de land där Achamot befaller,
och som evig dubbelhet och enhet
fram i suckarnas mystär de träda.
Mellan livets sorgesuck och dödens
mänskohjärtat vacklar här på jorden,
och vartenda andedrag förkunnar
dess bestämmelse i sinnevärlden.

Ser du havet? Ilande det kommer,
vill med blåa längtansfulla armar
under fästets bröllopsfacklor sluta
till sitt bröst den liljekrönta jorden.
Se, det kommer. Hur dess hjärta svallar
högt av längtan! Hur dess armar sträva!
Men förgäves. Ingen önskan fylles
under månen. Själva månens fullhet
är minutlig. Med bedragen väntan
dignar havet och dess stolta böljor
fly tillbaka suckande från stranden.

Hör du vinden? Susande han svävar
mellan lundens höga poppelkronor.
Hör du? Växande hans suckar tala,
liksom trånsjukt han en kropp begärde
att med sommarns Flora sig förmäla.
Dock, ren tyna rösterna. På lövens
Eolsharpa klingar svanesången
ständigt mattare och dör omsider.

Vad är våren? Suckar blott från jordens
dunkla barm, som himlens konung fråga
om ej Edens maj en gång begynner.
Vad är lärkan, morgonstrålens älskling?
Näktergalen, skuggornas förtrogna?
Suckar blott i växlande gestalter.

Mänska, vill du livets vishet lära,
o, så hör mig! Tvenne lagar styra
detta liv. Förmågan att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Adla du till frihet
detta tvång, och helgad och försonad,
över stoftets kretsande planeter,
skall du ingå genom ärans portar.

Generation efter generation utvinner och handlar med salt vid ett samhälle i öknen, men kämpar för att överleva på grund av väpnade konflikter och varierande inkomster, berättar AFP. Vid kanten av en oas i Niger, som nästan uppslukats av sanddyner, finns ett ökenlandskap fyllt med hål. Det är här saltarbetarna försörjer sina familjer med det saltet ger.

Under århundraden har hundratals gropar grävts för hand, och sedan fyllts med vatten för att laka ut salt från den hårda berggrunden. Saltpannorna i den isolerade ökenregionen Kalala, nära Bilma i nordöstra Niger, var en gång ett viktigt stopp för handlare som färdades i månadslånga kamelkaravaner. Nu kämpar den senaste generationen saltgrävare för att överleva.

Ibrahim Tagaji och en kollega står i groparnas saltlake, där de med hjälp av en kofot skördar saltet, en utvinningsmetod som i princip förblivit oförändrad över tiden. Det är 45° varmt i skuggan när de gräver ut klimparna med salt, som de sedan slår sönder till korn. Kanske att vinden svalkar något, när de sedan häller saltet i formar gjorda av dadelpalmblad, och får torka. De färdiga saltankarna säljs senare – inkomsten varierar beroende på vilka köpare som råkar passera genom samhället.

”När det kommer någon med pengar tjänar man mycket”, säger Tagaji mellan tagen med spaden. ”Annars är det mycket jobb, och litet pengar.” Men den lokala ekonomin erbjuder få alternativ, och hälften av Bilmas befolkning arbetar fortfarande i saltgroparna, enligt lokala tjänstemän.

1 av 9

”Så fort du är klar med skolan måste du jobba här”, säger Omar Kosso, som arbetat länge med saltutvinningen. ”Varje familj har sin egen saltpanna. Du är där med din fru och dina barn, alla arbetar.” De allra flesta invånarna bor i traditionella hus med väggar av salt och lera hämtade från närliggande stenbrott.

En person som kallas ”mai” är den traditionella auktoriteten här, som avgör vem som får vilket område att gräva i, och som också bestämmer försäljningspriset. Kiari Abari Chegou kommer från en lång rad hövdingar, som var och en överlämnat ämbetet och dess attribut till sin efterträdare: ett rituellt svärd och en krigstrumma av garvat läder.

Men tiderna utanför Bilma har förändrats. En gång var det här ett viktigt stopp för kamelkaravaner, men det händer ibland att de köper salt från Tagaji och de andra. Det vanligaste är att kamelerna bytts ut mot lastbilar, en gång finansierade av EU. Men öknen är fortfarande lika farlig, då kriminella gäng utnyttjar regionens porösa gränser till Tchad och Libyen. Därför reser man alltid beväpnad, och när det är möjligt i konvojer med militär eskort.

”Banditerna stoppar våra lastbilar, de tar våra telefoner och pengar och sedan släpper de igenom oss”, sa en chaufför som skulle ge sig av med sin last med salt. Enligt saltarbetaren Omar Kosso är förhandlingarna med kunderna svåra. ”Vi har inga bra kunder.”

Abari Chegou avslutar med att drömma om ett ”väl sammansatt” kooperativ som kunde köpa fordon, och ha ett ställe att lagra produktionen för att stabilisera priserna. Under tiden väntar han och de andra på karavanerna som kryssar mellan sanddynerna.

Du som blir sugen på litet salt från Sahara hittar gourmetförpackningar för några hundralappar i lyxaffärer på nätet, men det är tveksamt om det är Tagajis familj som vaskat fram saltet åt dig. Annars finns det 25-kilospåsar med vägsalt för 79 kronor på byggvaruhusen – ett svenskt företag löser produktionen med egna saltgruvor vid en av Saharas orörda oaser. Täckta lastbilar transporterar varje dag 700 ton till närmaste hamn, där de lagras. Priserna ut till kund är stabila.

Men nu finns det förslag på att Marabouparken ska byta namn.

Varför?

Det är inte en följd av klara, logiska tankar utan en följd av just det där hysteriska babblet.

Förslaget kommer från Johan Storåkers (L), som vill att kommunen ska markera sitt stöd för Ukraina i det pågående kriget. Och eftersom Marabou numera ägs av ett företag som har produktion i Ryssland så ska inte längre Marabouparken få heta just Marabouparken.

Personligen tror jag att Storåkers förslag mest utgår från att han och andra liberaler egentligen avskyr Marabouparken i sig, och att de gör det av samma orsaker som jag ser den som en plats där man kan hämta styrka och vederkvickelse.

Parken började byggas i direkt anslutning Maraboufabrikens anläggningar under 1930-talet. Direktören Henning Throne-Holst ville se en park där chokladfabrikens arbetare och tjänstemän kunde vila sig, samla kraft och inspireras. Vackra promenadvägar mellan välskötta gräsmattor, träd och buskar. Givetvis en bassäng. Pelare, portaler och stenlagda terasser. Vi förflyttas tillbaka till en trädgård från romartiden. Throne-Hols kunde uppenbarligen sin Cato den äldre.

I Marabouparken finns – precis som i en forntida romersk aristokrats trädgård – statyer och konstverk som ska påminna betraktaren om den styrka och skönhet människan är förmögen till som individ. Om viljan finns. Statyerna började resas redan när parken anlades och har med tiden växt i antal.

Här finns bland annat Nils Möllerbergs Boxaren, Bror Hjorts Margit, Ivar Johnsons Kvinna vid havet samt hans verk Kungen rider Eriksgatan, här finns Vigelands och  Knöppels djurstatyer (vem blir inte lite lycklig av att betrakta Vigelands lekande björnar?).

Bland statyerna finns också verk som ger styrka för den som ska bearbeta sorg och saknad.

Marabouparken skapades av en kapitalist och företagsledare som månade om alla sina anställda, som ville göra dem till starka och kultiverade individer, förena dem med arvet från antiken.

Jo, jag vet att det är svårt att föreställa sig sådana företagsledare om man ser sig om i dagens Sverige. I bästa – eller värsta fall kanske man ska säga – erbjuds istället för en romersk park kuddrum och fruktkorgar.

Men den där andra sortens företagsledare fanns en gång i tiden.

Just därför ska vi bevara namnet Marabouparken. Det minner oss om den där andra tiden, om ett annat Sverige, och ett annat kulturarv.

Att liberalen Storåkers vill klippa det bandet beror paradoxalt nog på att han inte ser det bandet. Visst, han ser träden, dammen, portalerna, pelarna, statyerna. Men han förstår dem inte.

Jag är rätt säker på att han när han betraktar parken tänker: varför finns det inte en hoppborg?. Och skulle man inte kunna ha några tombolastånd därborta (fast Marabouchoklad får förstås inte finnas bland de möjliga vinsterna), och skulle man inte kunna hyra små golfbilar så man slipper gå runt i parken?

Parken ritades av Sven Hermelin

Throne-Holst och Sven Hermelin förenades av sin vilja att med  med naturens, arkitekturens och konstens hjälp bekämpa alla de negativa följderna av urbanisering och industrialisering.

Vid sin sida hade Hermelin den begåvade landskapsarkitekten Inger Wedborn, vars förmåga under årtionden skapade många vackra platser runt om i Sverige.

Under en period på 1930-talet arbetade Wedborn som landskapsarkitekt i Tyskland. Hennes uppdrag var att se till forma naturen kring det gigantiska projektet Reichsautobahn på ett sådant sätt att motorvägarna smälte in i en naturskön omgivning.

Låt oss hoppas att Johan Storåkers inte får reda på detta. Tänk själv vad liberalerna skulle kunna göra av att en av de två arkitekter som skapade Marabouparken var verksam i Tyskland på 1930-talet.

Antagligen skulle liberalerna kräva att Marabouparken stängdes.

Kan barn, som fortfarande tror på tomten och spöken under sängen, helt på eget bevåg bestämma sig för att byta ”könsidentitet”? Det råder det minst sagt delade meningar om.

Kritik mot transrörelsen och transhumanism kommer från olika håll. Det finns religiösa, liberala och feministiska grupper som motsätter sig den allt mer eskalerande politiska agendan. Nyligen flaggade Vita Huset med prideflaggan, och president Joe Biden har gett sitt villkorslösa stöd till så kallade transbarn.

Mycket av kritiken har, trots att den kommit från olika politiska läger, ändå inte lett till särskilt stora skärmytslingar mellan ”allierade”. Men, för någon vecka sedan bröts borgfreden.

Matt Walsh är en känd podcast-profil och bloggar, som är anställd av konservativa mediebolaget The Daily Wire. 2022 kom hans dokumentär What is a Woman? (Vad är en kvinna?) ut, och fick omgående stor uppmärksamhet.

Filmen visar när Walsh intervjuar läkare, professorer och transsexuella om frågor som rör kön och identitet. Finns det fler än två kön, och i så fall vad säger forskningen? Läsaren anar nog vad svaret är. Flera av intervjupersonerna var, som man säger, rätt omständliga i sina svar. Eller blev närmast fientliga mot Walsh, när intervjun tog en viss vändning.

Filmen låg bakom betalvägg men flera klipp från intervjuerna spreds och användes i kulturkriget. Men, den fick en nytändning i början av juni när den lades ut i sin helhet på Twitter. Vi återkommer till det.

En annan, mindre känd skribent på ämnet är Genevieve Gluck. Hon är feminist och skriver främst på nätmagasinet Reduxx och sin egen Substack. Hennes granskningar går ofta på djupet och tar upp obehagliga aspekter av transrörelsen. Till exempel sambandet mellan parafili och så kallade cross dressers, män som klär ut sig till kvinnor. Ett fenomen som började bli vanligare på 1950-talet, men har växt som en subkultur.

Bilden av transrörelsen som intimt kopplad till manliga sexuella fetischer görs tydlig. Här handlar det inte bara om könsbyte och könsdysfori, utan om stora nätforum där män med dessa böjelser delar med sig av sexuella fantasier. Där ryms också extremt mörka saker som berör sexuella fantasier om barn. Hon har också skrivit om den helt absurda rörelsen av män som vill bli eunucker, och kastrerar sig.

Sex work is work (sexarbete är arbete), är en slogan som är vanlig bland transaktivster i USA. Av den enkla anledningen att porr- och sexindustrin för dessa är en vital del av subkulturen, och ett sätt att försörja sig på. Det och annat kan man läsa om ifall man vill fördjupa sig i ämnet, och bättre förstå drivkrafterna bakom transrörelsen. Till exempel om Monica Helms som designade den ljusblå-rosa transflagga.

Åter till juni 2023. What is a Woman? är initialt ”skuggbannad” på Twitter, försedd med varningstext. Tanken är att filmen ska ligga ute i ett dygn. Men Twitter lyfter på restriktionerna och filmen kan nu delas och spridas fritt.

I skrivande stund har inlägget 184,6 miljoner visningar. 139 900 personer har lagt den som bokmärke. Hur många som har sett den från början till slut vet jag inte. Men det är troligen den mest sedda dokumentären i sitt slag, och budskapen i filmen har nått åtskilliga miljoner människor. En PR-succé inte bara för Walsh och The Daily Wire, men också för alla som vill se en faktabaserad och sansad kritik mot transrörelsen, speciellt gällande frågor som rör barn.

Men Gluck var inte riktigt med på den linjen. I stället gick hon till hårt angrepp mot Walsh, och menade att feminister minsann kritiserat transrörelsen i decennier. Men att högerfolk nu bara stjäl deras material som tagit lång tid att forska fram.

Hon riktar också en mer allmän kritik, som går ut på att kvinnor berövats sin identitet genom hela historien. ”Som barn, tar vi våra fäders efternamn; som vuxna, förväntas vi ta en annan mans namn. Vi är den enda större gruppen pressad att underkasta våran identitet till en annan grupp på det sättet.”

Women are half of humanity, but lack our own names. As children, we take our fathers’ surnames; as adults, we are expected to take another man's name. We are the only major group pressured to sublimate our identity to another group in this way.

— Genevieve Gluck (@WomenReadWomen) June 5, 2023

Man behöver inte dela hennes åsikt, eller gå in i en diskussion om kvinnor saknat identitet på grund av patriarkala strukturer. Men det säger ändå något om olika debattörers bevekelsegrund, som kan vara fundamentalt olika. Walsh är kristen, gift och har sex barn. Han är öppet konservativ, och delar troligen inte jättemånga åsikter med Gluck.

Samtidigt har debatten om transaktivsm aktiverat personer från vitt skilda läger, och många har trots sina olikheter bidragit med information som hjälper läsaren att förstå helheten i sammanhanget.

https://youtu.be/RJHctyXPmkg

”Han heter Gold. Han är kall. Han äter möss”, säger han till sin terapeut Andrea Ribeiro, som använder ormar för att behandla personer med funktionsnedsättningar, som autism. Kanske är det ormarnas fullständiga likgiltighet för människor som väcker nyfikenheten.

Ribeiro, logoped och specialist på terapi med djur, behandlar personer i São Paulo med funktionsnedsättning, autism eller ångest med en ovanlig metod: reptilterapi. Hon säger till AFP att det hjälper patienterna att slappna av, och förbättra sin kommunikation, motorik och andra förmågor.

”Han jobbar på tal och minnesbildning”, säger Ribeiro om Gomes. Hon sitter vid ett bord med honom och den stora ormen. ”Det har bevisats medicinskt att när människor kommer i kontakt med djur frigörs signalsubstanser som serotonin och betaendorfiner, vilket ger en känsla av njutning och välbefinnande.”

Ribeiro har under det senaste decenniet banat väg för metoden på behandlingscentret, där patienter interagerar med ödlor, sköldpaddor och en jacaré; en mindre alligator som främst intresserar sig för frukt och grönsaker. Behandlingen är inte vetenskapligt bevisad, men reptilerna ”gör det möjligt för oss att uppnå bättre, snabbare resultat”, enligt Ribeiro.

Hon brukade använda hundar vid sina behandlingstillfällen, men upptäckte att deras ständiga försök att leka och interagera med andra gjorde vissa patienter oroliga, särskilt de med autism. Hon började istället arbeta med bland annat ormar. Det vanliga är att det är människorna som slingrar sig; rädsla för ormar är en av de vanligaste fobierna. Men personer med autism tenderar att närma sig dem ”utan fördomar”, säger hon. De väcker deras nyfikenhet, utan att göra dem obekväma. Reptilerna å sin sida är som sagt mer eller mindre likgiltiga. ”De söker inte uppmärksamhet som vissa däggdjur gör.”

En annan som uppskattar reptilerna är tioårige Gabriel Pinheiro, som klappar en liten alligator och försöker imitera Ribeiros stavelser genom att öppna munnen på vid gavel tre gånger: ”Ja-ca-ré”. ”Den är blöt”, säger han med ögonen fixerade vid varelsen. Alligatorns fjäll är ”hårda", magen ”mjuk”, säger han, medan terapeuten hjälper honom att arbeta med motsatser. Han och Ribeiro sjunger sedan en sång om jacarén för att träna det auditiva minnet.

En tredje patient, 34-årige Paulo Palacio Santos, fick allvarliga hjärnskador i en olycka som gjorde honom förlamad, och han tappade förmågan att tala. Ribeiro låter kungsboan röra sig över hans ansikte; ormens vikt och låga temperatur hjälper till att återaktivera Santos sväljreflex. Hon använder sedan en mindre orm för att träna upp musklerna runt hans mun.

Hanteringen av dessa arter regleras av Brasiliens miljömyndighet, IBAMA. Ribeiro arbetar också sida vid sida med biologen Beatriz Araujo, som övervakar djurens stressnivåer, och ser till att patienterna förblir säkra. Under tio år med behandlingarna har det aldrig inträffat en olycka, enligt behandlingscentret. Reptilerna, som föds upp på plats, är vana vid mänsklig kontakt. Inga giftiga ormar används. ”Jag är alltid här, ifall [ett djur] reagerar oväntat”, avslutar Araujo. ”Farorna är desamma som vid nära kontakt med vilket djur som helst.”

För dig som tycker att det är väl långt till São Paulo för att klappa ormar kan med fördel hälsa på i Skansen-Akvariets klapp- och kramhörna. (Då slipper du också den semesternedsättande flygskammen.) En stabil djurvårdare hjälper dig att komma över din eventuella rädsla för dessa mytologiska väsen. Kostar en slant, men vem vill inte klappa ormar? De är ju så gulliga, som den drygt nio meter långa extra kramvänliga pytonormen Kaa.

Annars kan du alltid gå i lära hos någon indisk flöjtspelare med en kobra i sin korg. Nej, de finns inte bara i sagoböckerna; ormtjusarkonsten var ett erkänt yrke i Indien så tidigt som på 200-talet innan vår tideräknings början. Och då ormar inte har några ytteröron är det inte själva musiken som är det viktiga. Du som ser ormtjusare som ett framtidsyrke får istället lära dig kommunicera med kobran genom kroppsrörelser. Som gjort för alla tondöva i samhället.

Det är däremot tveksamt om rekorderliga svenska huggormar tycker om indisk flöjtmusik, där är det nog klassisk sälgpipa som gäller. (Till hösten kan du alltid uppgradera till en kvällskurs i blockflöjt, och glädja hela familjen!) Och du som är osäker på om det är en huggorm eller en snok du just trampat på kan alltid studera den arga ormens ögon. Huggormens pupill är svart och vertikal, likt kattens, till skillnad från snokens runda pupill. Tips från huggormscoachen: akta näsan.

För övrigt bör du definitivt låta bli att klappa Midgårdsormen Jörmungandr, om du skulle råka stöta på den (han är ganska stor). Ja, ja, ja, det sägs att Tor slog ihjäl honom med sin hammare Mjölner under Ragnarök, men man vet aldrig. Tor hann för övrigt bara gå nio steg efter dådet innan han också gick vidare till nästa nivå, förgiftad av ormens etter. (Det är ännu oklart varför det fortfarande åskar.) Men med den ormen svept runt halsen behöver du inte tänka mer på medelklassterapi för din begynnande klimatångest, eller för att en yster AI snart nafsar efter ditt jobb.

När Cormac McCartys roman Vägen blev en stor framgång (även som film) berodde det på att läsare och kritiker såg verket som en gestaltning av Greta Thunbergs katastrofprofetior. Berättelsen om en man och hans son som rör sig genom ett landskap utan nåd från vare sig natur eller människor antogs handla om Amerika efter katastrofen. Typ, så går det om vi inte alla börjar följa Kyoto-protokollet.

Men McCarthys berättelser handlade ju alltid om människor som rör sig i en värld där ingen nåd gives, men där fanns alltid en envis vilja hos kritikerna att behandla McCarthy som om hans budskap var ett annat.

I Blodets Meridian ställer oss McCarthy inför USA:s verkliga skapelseberättelse, ett land som föds genom död, våld, och övergrepp – ett land som uppstår genom att ingen förskoning visas, ingen försoning är möjlig. I romanen möter vi ett gäng som anförda av en muskulös albino vid namn Holden får i uppdrag att skydda den mexikanska civilbefolkningen från indianer. Det gör de genom att döda indianerna, men också allt annat som kommer i deras väg, fredliga indianer, mexikaner (som de skulle beskydda), djur.

Många läste romanen som en symbolisk skildring av USA:s förhållande till världen, det var väl lättare än att utgå från att McCarty egentligen inte ville ge en bild av USA, han gav oss sin bild av människans förhållande till världen – vi är dess förgörare, vi lägger allt öde.

Andra försökte läsa Blodets Meridian som en kritik av olika filosofiska och religiösa uppfattningar. Var den ett angrepp på nihilism? Gnosticism? Manikeism? Kristendomen?

Även det var lättare att utgå från än McCarthys verkliga hållning. Han vände sig mot alla försök att försöka förstå världen, att filosofera över dess mening, att beräkna den, skapa matematiska formler, att formulera naturlagar i syfte att kontrollera allt som omgav människan.

För McCarthy var naturen något som bara fanns där, något som skulle accepteras i all sin skönhet och vildhet. Något att försöka leva i, inte att försöka kuva och behärska. Den som försöker det kommer att bli tvungen att också kuva, och behärska människor, och om så behövs, döda dem. Människor är lika nyckfulla och oberäkneliga som väder, djur och natur. Det är därför Judge Holden som anför mördarbandet i Blodets Meridian avlivar allt i sin väg. Det som finns utanför honom måste kontrolleras, och rör det på sig av egen fri vilja eller av en för Holden okänd orsak måste det förintas, förstöras, förgöras.

Försöken att kontrollera naturen kommer alltid att skapa system och teknologier som förhärjar allt – det är McCarthys budskap.

Alla kritiker och läsare som fördjupat sig i Blodets Meridian och andra verk av McCarthy har använt dem som engångspunkt för att diskutera vad som är den riktiga, eller den för människor bästa filosofin, ideologin eller politiken.

De är så förstörda att de inte förstår det McCarty säger, och det är: tänk inte så förbannat mycket. Försök inte förstå naturen och andra människor.

Det är som det är.

Därför är McCarthy också en djupt amoralisk författare i den meningen att han avvisar moraliska system och etiska regelverk. Att sådana upprättas är ett tecken på att människan redan anträtt vandringen på en felaktig väg, och nu försöker upprätta regler för att inte trampa ner i diket – och inte har insikten om att i slutet av vägen väntar ett enda stort dike. Ett dike utan botten.

När kritiker och läsare fördjupar sig i debatter om hur den onda sidan hos människan ska kontrolleras undviker de det uppenbara i McCarthys texter. För honom är själva försöket att förstå det som leder till ondska.

Egentligen är vi därmed tillbaka tillbaka till Bibelns berättelse om Edens lustgård, kunskapens träd och det där förbannade äpplet som Adam och Eva stoppar i sig.

Och det är där vi också hamnar om vi läser Theodore Kaczynskis texter, manifest och verk – han inte bara fördömer den teknik och teknologi som utmärker det moderna samhället – han fördömer all den tankemöda och de teknologier som fört oss fram till det moderna samhället.

Att unika tänkare som Theodore Kaczynski och Cormac McCarthy dör inom loppet av 48 timmar förebådar säkert något.

Vad?

Båtar kanske föga att människor tänker på det eftersom de ändå inte verkar förmå förstå alla andra tecken.

Berlusconi föddes i Milano 1936, pappa Luigi var anställd på bank och mamma Rosa var hemmafru. Han tog juristexamen från universitetet i Milano 1961, med en uppsats om juridik inom reklambranschen. Han hade ett stort intresse för musik, spelade kontrabas och kom senare att skriva musik, bland annat AC Milans hymn och en låt åt partiet Forza Italia.

Han var gift två gånger och har fem barn. Han har också haft flera flickvänner och varit indragen i misstänkta sexskandaler. Hans sista flickvän var Marta Fascina, politiker i Forza Italia som Berlusconi grundade 2013. Hon var 54 år yngre än honom.

Hans yrkeskarriär började inom byggindustrin, med uppförandet av bostadsområdet Milano Due på sent 1960-tal. Han gick sedan in i mediabranschen när han startade kabel-tv-bolaget TeleMilano 1973. Det omvandlades 1980 till Canale 5, den första rikstäckande privata tv-kanalen i Italien.

Att täcka in hela Italiens moderna historia i en kolumn är omöjligt, men det finns ett par saker man måste ta i beaktande. Italien var ett utvandrarland ända in på 1980-talet, och stora delar av landet, speciellt i syd, levde knapert. En stor migration skedde också inom landet, från södern upp till fabrikerna i det rika norr.

Landet hade visserligen ett gemensamt språk, grundat i ambitionen efter enandet på 1800-talet att skapa en gemensam nation. Men det var knappast något som alla talade, ens när Berlusconi växte upp. Med ny media och tv i varje hem kom dock det gemensamma språket att få en betydligt starkare betydelse, speciellt för den yngre generationen italienare.

De regionala skillnaderna är stora. Inte som i Spanien, som haft både inbördeskrig och inhemsk terrorism. Men tillräckligt för att det ska finnas utbrytartankar, speciellt i landets norra, rikare delar. Man har också haft både en stark katolsk påverkan från Vatikanen, samtidigt som vänstern periodvis varit stor. Ingendera av dessa har dock tillåtits få ta över helt, speciellt då USA inte velat se ett västland få en kommunistisk regering.

Hans politiska karriär kan sägas ha börjat när han gick med i frimurarlogen Propaganda Due, som officiellt upphörde 1976 men som fortsatte som ett nätverk för högersinnade Sovjet-kritiker. Samtidigt byggde han ut sitt medieimperium genom holdingbolaget Fininvest.

1984 legaliserades nationella sändningar för alla Berlusconis tv-kanaler, ett banbrytande genombrott. Mycket tack vare socialistpartiets premiärminister Bettino Craxi, som Berlusconi var förtrogen med. På sedvanligt italienskt manér tog det dock flera år innan alla legala tvister var lösta.

Tre månader innan valet 1994 lanserades Forza Italia, och framgångarna kom omgående då man blev största parti på 21,01 procent. Berlusconis koalition kunde sedan bilda regering, och han blev landets premiärminister. Partiets grund var en blandning av kristdemokrati, liberal ekonomisk politik och populism. Man vann mycket popularitet som motståndare till politisk korruption, landet hade åren innan skakats av Tangentopoli-skandalen. Där had 5 000 politiker och offentliganställda misstänkts för korruption och över hälften av parlamentets ledamöter stod åtalade.

Forza Italia fick dessutom 30 procent av rösterna i EU-valet samma år. Regeringen fick dock inte sitta längre än till slutet på 1994, då koalitionspartnerns Lega Nord lämnade. I stället var man i opposition till 2001, då Berlusconi åter igen blev premiärminister. Nu satt han i fem år, till 2006. Partiet i sin dåvarande form lades ned 2009, men återuppstod igen 2013.

Väljarbasen var alltid mycket heterogen, och väljarbasen i Lombardiet, Veneto, Sicilien och Apulien hade olika inriktningar i vilka frågor som prioriterades i partiet. Man sade sig till exempel vara en bro mellan katoliker och icke-katoliker.

Inför valet 2001 lanserade han ”kontraktet med italienarna”, inspirerat av ”kontrakt med Amerika” som Newt Gingrich lanserade inför valet i USA 1994. Fem reformer, bland annat inom skatt, arbetslöshet och offentlig sektor, ingick. Om inte fyra av dessa fem uppfylldes lovade han att avgå inför valet 2006.

Det blev en tredje vända som premiärminister, 2008 till 2011. Trots framgångarna, eller kanske just på grund av dem, var han också en mycket illa omtyckt politiker. Försöken att balansera koalitionerna med bland andra Lega Nord som drev på för större decentralisering var inte alltid lätta.

Han är och förblir dock den som bäst använt sig av media och tv för att slå på sin egen trumma. Ett exempel är ”Meno male che Silvio c’é” (gudskelov är Silvio här), en kampanjsång från 2008 avsedd för partilistan Frihetens Folk.

https://www.youtube.com/watch?v=WXf-YbsSh0Y

Under 2011 var han föremål för en större utredning om prostitution och utnyttjande av minderåriga. Begreppet ”bunga bunga” blev ett populärt namn för de misstänkta sexorgier och liknande där män med makt deltog. Berslusconi misstänktes ha köpt sex av 17-åriga marockanskan Karima El Mahroug.

Upprinnelsen var att hon greps misstänkt för stöld. Berlusconi ringde då och satte press på Milanos borgmästare att släppa henne, med förevändningen att hon skulle ha varit Egyptens presidents systerdotter. Han dömdes först till sju års fängelse, men överklagade och friades helt.

Man ska inte underskatta vikten av Berlusconis framgångar som president i AC Milan parallellt med sin politiska karriär. Han basade över klubben åren 1986 till 2004, en tid som var mycket framgångsrik och där även Serie A var världens bästa liga.

Under åren vann man bland annat sju ligatitlar och fyra titlar i Champions League. De sistnämnda är viktiga, då han kunde vara med och fronta laget i världens mest statusfyllda fotbollsturnering. Väl värt att ha i medvetande i dag, när prominenta klubbägare från både Kina och Gulfstaterna är mer regel än undantag i den moderna fotbollen. Silvio Berlusconi var dock en pionjär på området, och han utvecklade både media, politik och fotboll parallellt med att Italien utvecklades på precis samma områden.

Hata och älskad är han nog den mest inflytelserika italienaren i modern tid.

Pictures that defined an era ?
History was made ?

Le foto che hanno fatto la Storia pic.twitter.com/Anyko5AXh8

— AC Milan (@acmilan) June 12, 2023

Finns det någon mer bekant person i västerländsk litteratur än Hamlet? Jag har svårt att tro det. Det skulle möjligtvis vara Don Quijote som kan tävla med Hamlet om den paradrollen. Fascinerande nog var de samtida. Deras författare, William Shakespeare och Miguel de Cervantes, har rent av samma dödsdag, den 23 april 1616.

Vad gör Hamlet till ett så känt – och erkänt – skådespel? Frågan innebär inte att Hamlet är det bästa litterära verk som har skapats. Flera andra pjäser av Shakespeare, liksom många andra verk i historien, tävlar med Hamlet om titeln som det absoluta mästerverket. Hur ska man för övrigt rangordna de främsta prestationerna? Det går ju inte!

Dramat om den danske prinsen har många saker som gör det till ett mästerverk: Handlingen är riktigt fräsig med starka scener och märkvärdiga skeenden. Det finns en stor portion svart och intelligent humor av bästa sort. Karaktärerna är underhållande med sina egenarter: den narraktiga rådgivaren, den klyftiga och melankoliska ynglingen, den av älskare och fader svikna tjejen, den oroliga brodermördaren och så vidare. Där finns mycket att bita i för skådespelare. Handlingen förs snyggt framåt hela tiden. Dramat består av lysande poesi. Över huvud taget är språkbehandlingen suverän med spirituella monologer och bitska repliker, ömsom sublim poesi, ömsom fränt vardagsspråk. Man har inte tråkigt när man läser Hamlet.

Ska man förresten läsa eller se dramatik? Givetvis är det i grund och botten skapat för att beskåda. Men redan på Shakespeares tid trycktes hans verk för intresserade läsare. Man vill ju kunna läsa om en sida när språket är poetiskt bländande. Film eller teater är en smaksak. Vissa älskar filmens möjligheter att filma från olika vinklar, göra inzoomningar samt återge hela landskap och slott. Andra föredrar den starka närvarokänslan i teatersalen med skådespelare i nuet på scenen. Själv läser jag helst för att tillgodogöra mig poesin på bästa sätt.

Handlingen

För den som inte har läst eller sett Hamlet handlar dramat alltså om en dansk prins. Hans fader, kungen, har nyligen dött. Nu härskar i stället prinsens farbror Claudius, som har äktat Hamlets mor Gertrud. Vår prins är oerhört besviken på sin mor som så syndigt snart hoppat i ny säng – ”svaghet, ditt namn är kvinna”, säger han. Hamlet såg nämligen upp till fadern som den bästa av människor. Han vandrar runt i slottet med självmordstankar.

O kunde detta skammens fasta kött

få töa, smälta, lösas upp i dagg!

O, att den Evige ej hade stadgat

sin lag mot självmord! Gud! O Gud!

Vad allt är platt och trist och meningslöst

i denna värld med all dess usla strävan.

Tvi dig, du värld! Du är en vanskött trädgård

som går i frö – där frodas bara ogräs

som kväver allt. Att det har gått därhän!

(översättning Britt G Hallqvist)

I en skrämmande scen meddelar den gamla kungens vålnad att han har mördats av Claudius och att Hamlet måste hämnas. Där har vi sålunda dramats gordiska knut. Hamlet får livskänslan tillbaka, ett uppdrag i livet. Han borde därför storma in i slottet och hugga ner Claudius. Men det sker inte. I stället uppskjuts hela tiden dådet. Hamlet äger inte den rätta handlingskraften.

Men jag,

en trög, eländig krake går och drömmer

och struntar i min uppgift, går och tiger,

fastän det rör min fader konungen

som så gement berövats liv och väsen!

Är jag så feg? Ja, kalla mig för skurk,

slå in min skalle och slit av mig skägget,

blås det i synen på mig och vrid om

min näsa, och kör ner min lögn i halsen,

ja, ner i lungorna! Vem ställer upp?

Vid Kristi kors,

jag skulle tåla det, för jag har nog

en duvas lynne, och jag saknar galla

till att förbittras över smälek. Annars

hade jag redan matat rymdens korpar

med innanmätet från det jävla aset.

Gemena, grymma, liderliga fähund!

Åh, vilket nöt jag är, och tänk så modig!

En älskad, mördad faders enda son,

manad till hämnd av helvete och himmel,

står som ett luder här och lättar hjärtat

med prat, och skäller, svär som en ragata,

en köksa. Åh, fy fan, fy fan!

(översättning Britt G Hallqvist)

Vålnaden kan ju ha ljugit (det gjorde vålnader, trodde man), resonerar Hamlet, så han tänker spela galen och utröna om spökets ord stämmer. Ett teatersällskap spelar på Hamlets uppmaning en pjäs om ett kungamord varmed Hamlet på kungens reaktioner förstår att denne är mördaren. Efteråt ombeds Hamlet att gå till sin mors rum för ett samtal, och på vägen ser han Claudius sitta och be. Tillfället är perfekt för att hämnas, men han tänker att kungen i så fall oförtjänt kommer till himlen om han dör mitt i en bön. Han ilar därför vidare till sin mor. Gertrud säger nu sitt om den skandalösa pjäsen. När Hamlet vred över hennes snabbt bortglömda trohet till sin gamla make hör något bakom en gobeläng drar han värjan och hugger. Han hoppas att det är Claudius, men det visar sig vara kungens rådgivare Polonius. Han är far till Hamlets flamma Ofelia och har tjuvlyssnat på Hamlet vid ett par tillfällen för att undersöka Hamlets galenskap.

Claudius inser att Hamlet är honom på spåren och skickar honom till en släkting i England med ett hemligt brev som beordrar den unge mannens avrättning. Men Hamlet anar oråd och läser brevet varefter han lyckas ta sig tillbaka till Själland. Där strålar han samman med sin vän Horatio. På vägen till slottet går de förbi en kyrkogård där dödgrävare gräver en grav samtidigt som de för ett tokigt samtal med den svartaste humor. Den som ska begravas är Ofelia som har blivit galen efter att ha svikits av både Hamlet och sin far. Nu har hon begått självmord, och därför begravs hon lite i smyg eftersom självdådet är okristligt.

I begravningståget finns Laertius, Ofelias bror. När Hamlet visar sig uppstår det en scen mellan de två. De skiljs åt, fast det bestäms att de ska duellera på slottet. Laertius och Claudius gör upp en plan om att doppa Laertius värja i gift. För säkerhets skull förgiftar Claudius också Hamlets vin under duellen. I villervallan blir dock alla inblandade skadade av giftet på svärd och i vin. Gertrud, Claudius, Hamlet och Laertes faller alla offer för svekets makt och dör. På slutet intar den norska prinsen Fortinbras Helsingör. Norrmännen har tidigare förlorat i krig mot Danmark, men Fortinbras tar nu sin chans. Han har under dramats gång krigat i Polen för en meningslös sak, han kan agera utan tvekan eller rädsla för döden. Han är den handlingens man som Hamlet aldrig var.

Hamlet gjorde succé redan 1602

Det är onekligen en rafflande historia: vålnader, brodermord, sviken kvinna, lismande rådgivare, snarstuckna ynglingar, duell, massdöd – och i mitten av allt en labil och hyperintelligent ung man som inte vet hur man kommer till skott! Det är inte svårt att leva sig in i Hamlet och hans tvekan under krav och press. Alla har vi varit där någon gång i livet, eller flera. Såväl vi som Shakespeares publik.

Hamlet skapades alldeles i början av århundradet 1600. Dramat finns tryckt 1603 och framfördes något år före det. I London var teatrarna ett stort folknöje. Globe Theatre, som Shakespeare var delägare i, stod färdig ca 1598. Det var en utomhusteater som kunde ta upp emot 3000 besökare. De flesta åskådare var vanliga människor, det vill säga inte belästa adelsmän. Hamlet var ett av tidens mest populära skådespel. Publiken fängslades uppenbarligen av Hamlets tvekan, vålnadens krav, Claudius rädsla, Gertruds svek och Shakespeares poesi.

Vad är det då som är så tilltalande? Vad har gjort att dramat gått till historien som det mest spelade skådespelet och har placerat sig i vår kanons centrum? Handlingen i sig är förstås spännande, en riktig kanonkula. Berättelsen som sådan är uråldrig och arketypisk. En härskare har mördat sin bror för att få tronen, och den mördades son vill hämnas. Namnet på dramat vittnar om att det går tillbaka på en berättelse i den danske krönikören Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum från 1200-talet. Amleth, som han heter där, är huvudperson i en vikingaberättelse om just sådan hämnd. Den finns nyligen filmatiserad under titeln The Northman med Alexander Skarsgård i huvudrollen.

Fast Shakespeare läste aldrig Saxo. Hans källa är i stället fransmannen François de Belleforest som skrev en mängd tragiska historier på 1500-talet, bland annat om Hamlet, som han norpat från den gode Saxo. Sedan lade Shakespeare till diverse saker för att få det som han ville.

Hamlets vankelmod

Det som har diskuterats mest genom seklen är Hamlets vankelmod. Han beklagar sin egen feghet och tröghet vid flera tillfällen. Vid ett tillfälle kommer Hamlet i slang med en norsk kapten när den norska armén under Fortinbras är på väg mot Polen där tusentals ska kriga och dö om ”en jordlapp utan annat värde än namnet” – eller med Hamlets ord: ”för ett äggskal”. Det ställs förstås i kontrast till Hamlets ”tröga hämnd”, hans mänskliga förmåga att tänka för mycket på konsekvenserna.

Sålunda våndas han över sin obeslutsamhet och oförmåga. Självklart har Hamlets problem ältats genom tiderna eftersom vi alla lider av det. Hur underbart klart är inte livet när man är in the flow, som jänkarna säger, när man står i handlingens tecken, när man agerar utan att riktigt tänka efter. Då är man direkt delaktig i verkligheten. Och hur hemskt är det inte när man inte klarar av att agera, inte vet vad man ska göra, inte vågar försöka ens – som i mardrömmen då vi står handlingsförlamade. Då blir allt fort nattsvart. Där har vi vår unge prins.

Redan vid pjäsens början är Hamlet melankolisk och självmordsbenägen av äckel för modern, som vi såg ovan. Genom pjäsen framstår han också som något psykotisk med plötsliga, hetsiga utbrott. Äckelkänslorna och melankolin kopplas samman med vankelmodet, vilket ekar i dramats mest kända monolog, strax innan kungamordspjäsen spelas.

Att vara eller icke vara – frågan

betyder: är det modigast att tåla

ett vidrigt ödes hugg och pilar, eller

att ta till vapen mot ett hav av plågor

och dräpa dem beslutsamt? Att få dö –

att sova, inte mer, och tro att sömnen

gör slut på hjärtats värk, de slag och stötar

som köttet fått till arvedel – det vore

ett slut, en nåd att stilla bedja om.

Att dö, att sova, sova, kanske drömma

– ja, det är stötestenen! Vilka drömmar

ger dödens sömn, när vi har kastat av oss

allt jäkt, och kapat livets ankartross?

Den tanken hejdar oss, och det är den

som gör eländighetens liv så långt.

Vem skulle tåla världens gisselslag,

tyrannens övergrepp, den stoltes fräckhet,

föraktad kärleks pina, lagens tröghet,

ett hutlöst ämbetsvälde och de sparkar

odågan ger den tåliga förtjänsten?

– Vem tålde livet om han kunde göra

sig kvitt allt detta bara med en dolk?

Vem skulle dra på bördorna och stöna

och svettas under livets ok, om inte

vi fruktade för något efter döden,

det oupptäckta landet från vars gräns

ingen har återvänt? Det lamslår viljan

och hellre bär vi våra vanda plågor

än flyr till andra som vi inte känner.

Den inre rösten gör oss alla fega.

Så går beslutsamhetens friska hy

i eftertankens kranka blekhet över,

och företag av högsta vikt och flykt

kan falla platt och mista namnet handling.

(översättning Britt G Hallqvist)

Även självmord är en handling. Men inte heller den vågar sig Hamlet – av naturliga skäl – på. Fast vad återstår när handlingskraften inte är en förunnat? Jo ”eftertankens kranka blekhet”! Det gör ont, fruktansvärt ont. Det känner vi alla alltför väl. Se där ett skäl till att Hamlet har gått upp på teatrarna om och om igen, särskilt när problemet gestaltas med Shakespeares underbara ordkraft. Människans största dilemma kläs i ytterst drabbande ordformationer.

Människor som är känsliga för poesi bländas och får svårt att andas när de läser eller hör sådana passager, ungefär som dem som börjar böla när de ser på triviala kärleksfilmer. Det är en oerhörd kraft som slår emot en. Shakespeares poesi överträffar rent av den starka handlingen.

Svart humor

I dramat varvas eftertankens ångest med en svart humor utan dess like. Hamlet är kvick i tanken (till skillnad från i handling), lärd och har språkets gåva, precis som sin skapare. Han kastar ur sig vassa kommentarer till höger och vänster. Till exempel i början när han och Horatio pratar om hur moderns bröllop med Claudius snabbt följde på faderns begravning:

Förbannat praktiskt – man fick pajer över

ifrån begravningen så att det räckte

till kall buffé på bröllopsdan! Nej hellre

få se sin värsta fiende i himlen

än uppleva en sådan dag, Horatio!

(översättning Sture Pyk)

Eller när Claudius undrar var Polonius lik är:

Claudius: Nu Hamlet, är det du som talar om: var är Polonius?

Hamlet: Vid supébordet.

Claudius: Vilket supébord? Var?

Hamlet: Inte där han äter, där han äts. En samling politiska asätare kalasar just på honom. Masken är vår enda överman. Vi göder alla sorters kräk som göder oss, och vi göder oss själva för maskarna. Fet kung och mager tiggare fås både à la carte, men kommer från samma kök. Där vi slutligen hamnar.

Claudius: Ack ja.

Hamlet: En människa kan meta mask som ätit på en kung, och äta en fisk som ätit en sån mask.

Claudius: Vad vill du ha sagt med det?

Hamlet: Jag vill bara peka på att en kung kan tåga genom en tiggares tarmar.

Claudius: Var är Polonius?

Hamlet: I himlen. Skicka upp nån att se efter. Finns han inte där kan du själv se efter på det andra stället. Men hittar du honom inte inom en månads tid bör du kunna lukta dig fram till förmaket en trappa upp.

Claudius: Se efter, fort!

Hamlet: Han springer inte bort.

(översättning Sture Pyk)

Hamlet kan vara så fräck eftersom han spelar galen, som en narr. Narrar hade ju den äran att få säga sanningar, och när Hamlet spelar tokig sprutar det sanningar ur öronen på honom – på ett helt annat sätt än det skulle göra om han var allvarlig och ärlig. Polonius – medan han lever – ger den träffande kommentaren att ”fast det är galenskap är det system i det”. Hamlet har en like i dramat, en av dödgrävarna, som kommer med underbara hårklyverier. Scenen när dödgrävarna gräver Ofelias grav och Hamlet råkar komma förbi är inte bara helknäpp och full med bisarr humor, genom dess dödstema ger den en kulmen på allt som sagts om döden i dramat. Typiskt nog talar de i scenen om dödskallen till Yorrick, den gamle kungens narr, mästaren i att tala sanning och få folk att skratta. Ironierna slår alla rekord i dödgrävarscenen. Brutal humor blandas med insikter om vårt ömkliga öde – att bli maskföda, att all strävan är förgäves. Till och med Alexander den store förmultnar och blir till lera, kanske en kork till ett ölfat, konstaterar Hamlet:

Den store kejsarn dog och blev till lera,

ett mänskoöde värt att kontemplera.

Han styrde allt, han blev till maktsymbol

och täpper nu, för rimmets skull, ett hål.

(översättning Sture Pyk)

Som sagt, man har inte tråkigt när man läser Hamlet.

Allt är skådespel

Ur led är tiden, säger Hamlet i dramats början. Något är ruttet i den danska staten, säger en väktare strax före. Och ännu lite tidigare anklagar Hamlet sin mor för låtsad sorg för Hamlets döde far, konvenans i stället för uppriktighet:

För mig, Madame, är sorg någonting mer

än val av rätt grimas till rätt kostym

/…/

Det där, madame, kan vem som helst ta efter,

det är ju bara bländverk, sorgens yta

(översättning Sture Pyk).

Allt är på sätt och vis spel i skådespelet. Claudius ljuger ständigt eftersom han har mördat sin bror. Polonius spionerar på Hamlet och är lismande och preciös. Hamlet spelar galen och tvekar att göra det rätta. En vålnad uppträder. Ofelia förnekas att följa sitt hjärta. Ingenting är vad det borde vara. I centrum av allt detta spel står Hamlets tvekan och vankelmod. Spel och låtsadhet tar ju ofta plats när människor inte förmår agera som de borde.

Händelserna blir som ett skådespel i stället för sanning och verklighet. Men så är ju Hamlet ett skådespel. Och i skådespelet så är det ett skådespel som avslöjar sanningen, när Hamlets pjäs avslöjar Claudius. Det är som om allting i dramat biter sig i svansen. Vad är vad? Vad är verklighet, vad är sanning, och vad är förbannad dikt? Med en så sofistikerad struktur förstår man att Hamlet har blivit mångas favorit att tolka till höger och vänster.

Konspirationer

Till och med den långa tolkningstraditionen är full av bisarra spel. I en bok frågar sig författaren om det rent av är Hamlet som är mördaren. Mest bisarr är förstås idén att det inte är William Shakespeare, handskmakarsonen från Stratford upon Avon, som skrev Hamlet och de andra dramerna. Det är en frodig ”konspirationsteori” med många kandidater till författaren. Vanligast är en adelsman vid namn Edward de Vere. På svenska finns rent av en volym med Shakespeares sonetter där översättningen utgår från att det egentligen är de Vere som är författaren till dikterna.

Eftersom källorna om William Shakespeares liv är så knappa är det många som har nappat på idén. Och en handskmakarson kan väl för guds skull inte ha varit så lärd som skådespelen tycks skvallra om. Dessutom frossar teorin i smaskiga detaljer som att de Vere ska ha varit älskare till självaste drottning Elisabeth, och att de hade en hemlig son tillsammans. Några glada konspiratörer anser till och med att dramat om Hamlet handlar om de Vere själv, som alltså skulle ha skrivit av sig om egna problem. Så sköljer konspirationerna över oss på det mest underhållande sätt till döddagar. Roligt och kreativt är det, men själv är jag nöjd med gamle William som vår ädle Shakespeare.

En rutten värld

Nu är det häxeriets tid på natten,

när gravarna på kyrkogården gapar

och underjorden andas ut sitt gift.

(översättning Sture Pyk)

Är världen som i pjäsen? Är den så rutten? Eller är den bara ur led vid vissa tider? Ungefär som när en människa är nere. Det varar några dagar eller månader, men oftast går det över, och då lever man normalt igen. Men ovissheten och obeslutsamheten ligger alltid där och lurar med sin ruttenhet. Hamlet gestaltar ett av människans mest besvärliga tillstånd – hennes problematik att komma till rätta i världen, att hantera svåra krav och inte bara undvika dem med en massa snack. Hur smart och fräckt det där snacket än är krävs ändå handling.

Sättet som William Shakespeare har gestaltat temat och handlingen i en fantastisk konstnärlig språkdräkt gör dramat om Hamlet till ett av mänsklighetens största mästerverk. Vem annars än han kan klämma ur sig hårda sanningar som: ”hellre bär vi vanda plågor än flyr till andra som vi inte känner … Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över”?

Man har inte tråkigt när man läser Hamlet.

Nu hämnas tyskarna efter några sekler med att låta sitt trosskompani Lidl kampanja för att 6:e juni i Sverige ska bli Nacho-naldagen, och de erbjuder extrapriser på texmex-mat som är svenskars favoritmat enligt Lidl. Och visst har tacos blivit obehagligt vanlig mat i de svenska hushållen.

Men på sätt och vis har Lidl rätt när de påpekar att Sverige inte har någon speciell och officiell maträtt som är kopplad till firandet av nationaldagen.

Obegripligt nog finns det säkert några miljoner invånare i landet som faktiskt stoppade i sig tacos på nationaldagen, eller en pizza eller kebab eller sushi.

Men finns det då någon maträtt som skulle kunna sägas symbolisera Sverige, svensk kultur och den svenska folksjälen?

Självklart finns det en sådan.

Blodpudding.

Nu rynkar du möjligen på näsan. Är blodpudding verkligen fint nog som nationalrätt? Ska det inte vara en dyr köttbit eller en fisk som gös? Eller åtminstone köttbullar, eller sill?

Visst skulle man kunna tänka sig smörgåsbordet som en svensk nationaldagsrätt, men blodpuddingen speglar och symboliserar bättre de bästa dragen i den svenska folksjälen.

Fordomdags ansågs att ätande av blod gav livskraft – blodets magiska förmåga fick inte brytas, och när man slaktade grisen fick ordet blod inte uttalas – man sade istället svetten eller röen.

När man samlade upp blodet skulle det vispas för att inte koagulera – men vispandet måste utföras av kvinnor som inte var gravida eftersom hanteringen ansågs kunna skada fostret.

I skapandet och ätandet av blodpudding ser vi spåren av en uråldrig sparsamhet. Allt ska tas till vara – och den inställningen bidrar till den där envisa folkliga uthålligheten. Man drar sig fram. Uthärdar. Även i moderna tider när det är en bit kvar till löning. Då går man ner till närköpet och köper blodpudding.

Samtidigt finns blodpuddingen i många lokala variationer över hela landet, vilket speglar mångfalden i den svenska kulturen, och kynnet hos dem som bor i de olika landskapen.

Alltså en utmärkt nationaldagsrätt. Den äts över hela landet, men på olika sätt beroende på vad traditionen bjuder där man bor när det gäller tillredning och tillbehör.

Grunderna i recepten är desamma över hela landet; blod och rågmjöl. Kryddorna kan variera: nejlika, ingefära, mejram, ju mer söderöver man befinner sig desto vanligare blir det med sötma i recepten vilket ordnas med socker eller sirap. Fettet som användes kunde vara njurtalg, ister eller det flott som nu fanns att tillgå. Över hela landet verkar det vara vanligt att man på sina håll också blandade svagdricka i smeten. Ibland verkar lite rivna äpplen också ha slunkit ner i smeten.

Blodpuddingen åts varm efter att den tillagats i vattenbad. Dagarna efter kunde skivor av den ätas efter att ha stekts i smör. I burgnare hem i Småland stekte man i ankfett och serverade blodpuddingen som tillbehör till korvkaka.

I vissa delar av landet stekte man inte den gamla blodpuddingen utan klickade smör i mjölk, kokade upp och sedan i med skivor av blodpudding som fick sjuda en stund.

Vanligast var att man använde svinblod vid tillagningen av puddingen, men även blod från kalv, ko och ren förekommer – som vanligt beror det på var i landet man befinner sig.

Under nationaldagen bör alltså blodpuddingen inta hedersplatsen på middagsbordet, och där ska också finnas stekt fläsk, lingon, äpplen, rödlök, rivna morötter – och vad nu än den lokala traditionen erbjuder.

I Skåne kan blodpuddingen få ersättas av blodkorv, och de med samiska rötter kan få avnjuta renblodspannkaka.

Blodmaten kan också ses som ett integrationstest, kommer man från en kultur som insett blodpuddingen, blodkorvens och blodpannkakans fördelar och att det är en delikatess kommer man att känna sig som hemma när man bänkar sig vid middagsbordet på nationaldagen.

Andra kan få problem. Koranen förbjuder uttryckligen intagande av föda gjord av blod.

PS. Givetvis bör du tillaga din egen blodpudding, och inte nöja dig med köpt sådan. I helgen berättar jag hur du ska bära dig åt.

Kathleen var bara 20 år gammal när hon gifte sig med Craig Folbigg, som hon träffat i sin hemstad Newcastle, i delstaten New South Wales. Sonen Caleb föddes i februari 1989, men levde bara 19 dagar. Året därpå fick familjen ytterligare en son, Patrick, som dog när han var åtta månader gammal. Två år senare dog dottern Sarah, tio månader. 1999 dog parets fjärde barn Laura, 18 månader.

Samma dag som Laura dog påbörjade polisen sin utredning om alla fyra barnens död, men det tog två år innan Folbigg greps och åtalades. Då hade parets äktenskap redan fallit isär, och maken Craig samarbetade med polisen för att bygga upp ett fall mot henne, meddelar den australiska nyhetsbyrån ABC. Han överlämnade hennes dagböcker till polisen, som åklagaren senare hävdade innehöll de djupaste tankarna hos en mamma som torterats av skuld för sin roll i barnens död.

Under ett nio timmar långt förhör frågade polisen henne om innehållet i dagböckerna. Hon förnekade upprepade gånger att hon skadat sina barn, och hävdade att de plötsligt dog i sina sängar av naturliga orsaker.

Samtidigt kunde undersökningen av barnens kvarlevor inte hitta några fysiska bevis för att de kvävts till döds. Men utan en annan rimlig förklaring fokuserades misstankarna på Kathleen. Graham Barr, domaren som 2003 dömde Folbigg till 40 års fängelse, tog upp hennes oroliga förflutna. Folbiggs pappa dödade hennes mamma när hon bara var 18 månader gammal, och hon hade tillbringat många av sina uppväxtår i fosterhem. Enligt domstolsdokument sa domaren att Folbiggs utsikter till rehabilitering var försumbara. ”Hon kommer alltid att vara en fara om hon får ansvaret att ta hand om ett barn. Det får aldrig hända.” Media kallade henne då för ”Australiens värsta kvinnliga seriemördare”.

2017 frågade advokaten Robert Cavanagh juridikstudenten Rhanee Rego om hon ville studera fallet. ”Kathleen är en anmärkningsvärd kvinna”, säger hon till ABC. ”Inte bara för att hon har utstått vad jag skulle betrakta som Australiens värsta rättegångsfel. Men för att hon har hållit sig stark, trots oddsen för att säkerställa att systemet förstår vad som verkligen hände med hennes barn.”

2021 undertecknade mer än 150 forskare en petition som krävde att Folbigg omedelbart skulle släppas, efter att nya medicinska bevis tydde på att hennes barn kunde ha dött av naturliga orsaker. De två döttrarna hade en sällsynt genmutation, sonen Patrick diagnostiserades med epilepsi när han var fyra månader gammal och Caleb led av andningsbesvär.

Rhanee Rego sa vidare att åklagarsidan valde ut delar ur dagböckerna för att stärka tesen om mord. ”Jag tror att Kathleen har blivit föremål för en analys av många människor i systemet, som vill luta sig mot en standard av moderskap som inte existerar.”

Efter att nya vetenskapliga bevis väckte tvivel om den skyldiga domen meddelade delstatens justitieminister Michael Daley i måndags morse att Folbigg benådats, och omedelbart skulle släppas. Några timmar landade hon i famnen hos sin livslånga vän Tracy Chapman på en gård i norra New South Wales, meddelar tv-kanalen 9News. ”Jag är så lycklig så du kan inte ana”. På frågan vad som ske härnäst svarar den upprymda Folbigg ”Jag vet inte. Jag behöver ett glas vatten. Jag vet inte om något annat just nu.”

Vännen, som i alla år stöttat Kathleen, har sedan tidigare skapat en ”fristad” på gården om Folbigg skulle bli benådad. I framtiden väntar kanske kanske en skadeståndsprocess i mångmiljonklassen, eller en förlikning med delstaten. Det får anstå ett tag, just nu är hon på bästevännens gård, någonstans ”fridfullt, tyst, hon är omgiven av djur.” Fri från fängelset, fri från reportrar, fri från skuld.

Ja, grafologi är fortfarande ett kontroversiellt ämne även i Frankrike, som användes flitigt på 1900-talet för att få psykologiska insikter om människor, särskilt i samband med jobbansökningar. Men det hindrar inte Caroline de la Tournelle, vars förmåga att dechiffrera handstilar påverkat möjligheterna för hundratals arbetssökande att få drömjobbet eller inte. Hon har också hjälpt polisen att spåra personer bakom dödshot, och till och med räddat ett barn som utsattes för övergrepp.

”När jag tittar på en text måste jag gå in i den, det tar tid. Vissa är varma, välkomnande; andra är hårdare, mer reserverade”, säger Paris-baserade de la Tournelle, som har mer än ett decennium i yrket, till AFP. ”Pennans tryck är alltid det första jag tittar på”, sa hon och förde mjukt med fingrarna över ett exempel under intervjun. ”Hur hårt de pressade, hur skriften rör sig, hur den är organiserad … allt har betydelse.”

Men i rätt händer säger grafologer och deras klienter att det kan vara ett användbart verktyg. När det gäller jobbansökningar har utvärderingar av handstilen till stor del ersatts av personlighetstester (som också ofta kritiseras), men en del företag börjar återvända till grafologi. ”Jag försökte med andra saker, men de var inte bra”, säger Marc Foujols, chef för ett företag i Paris som förmedlar prestigefastigheter. ”Grafologi hittar de viktigaste egenskaperna hos en person – inte allt, men mycket.”

Ett annat exempel är Christophe Dherbecourt, som i 25 år arbetat på personalavdelningen på ett kommunikationsföretag i den franska huvudstaden. Han säger att grafologi tillåter honom att ställa ”rätt frågor” till kandidaterna. Två gånger avvisade hans företag en sökande när handskriftsanalys av de la Tournelle stödde misstankar om att personerna skulle vara besvärliga som anställda. ”Självklart kan du ha grafologer som säger vilket gammalt skräp som helst, men hon fångar människor bra. Det är imponerande vad du får fram. Jag testades på samma sätt när jag anställdes. De visade mig resultaten, och jag kände att det var 80 procent rätt.”

Studier har flera gånger avfärdat påståenden från ledande experter inom grafologi, och många är de bedragare och charlataner som genom åren sagt sig kunna få fram egenskaper hos personer genom handstilen. Men Tracey Trussell, från British Institute of Graphologists, sa till AFP man ”inte ska racka ner på det förrän du testat.”

Trussell jämför grafologer med exempelvis rörmokare: ”Det blir bara så bra som personen som gör det. Folk säger att det inte är en vetenskap, men det första året av vår utbildning handlar om att mäta och bedöma på vetenskaplig grund.”

Åter till de la Tournelle: ”Vårt skrivande kommer från hjärtats rörelser, genom nervsystemet till våra fingrar och genom pennan. Vi är fulla av nyanser, men tre saker förändras aldrig. Hur känslomässiga och energiska vi är, samt i vilken grad vi är beroende av stimuli utifrån för att agera.”

När hon började sin karriär arbetade de la Tournelle med lokala poliser för att matcha handskriftsprover. Hon hjälpte till att hitta de skyldiga bakom dödshot, meddelanden skrivna med läppstift på speglar, tuschpennor på kontorsväggar och till och med på en bildörr som någon ristat in ett budskap på. ”Galna historier om girighet, hämnd, hat. Livet kan vara så i en liten by.”

Hon tolkar också teckningar, bland annat för barn, och det gav upphov till hennes mest chockerande fall, då en kvinna tog med sitt treåriga barnbarn. ”Allt dåligt fanns där inne – väldigt vinklat, allt lila, allt hopknuffat till höger …” de la Tournelle konfererade med sin grafologilärare, och de tog in en domstolsutsedd psykolog som fann att barnet misshandlades av sin mamma. Psykologen kommer nu till henne för andra familjeärenden.

Du som vill fördjupa dig i detta fascinerade ämne kan med fördel leta reda på Hans Scheikes bok ”Grafologi” (1973). Ja, det är den Hans Scheike. Andra verk att studera är förstås Hermann Seichters eftertraktade verk ”Praktisk grafologi” (1965); komplettera gärna med hans bok ”Handstilstolkning" (1957). Även Gustaf Lundgrens ”Grafologi – vad handstilen berättar om människan” är värd att ta till sig (det är femte upplagan från 1975 som ska upp i litteraturlistan).

Förtvivla inte, du som inte alls har något som liknar en handstil. Du kanske är ett offer för Skolöverstyrelsens skrivstilsreform 1975, som suddade ut all tidigare kunskap om hur man formar vackra ord, och införde den lättlästa SÖ-stilen? Bort med alla utsmyckningar, långa bindningar och öglor som fanns förr. Hellre tråkigt lättläst än vackert. Tio år senare avskaffades obligatoriet med skrivstil. I dag är det troligen endast på Franska skolan i Stockholm där det är skrivstil som gäller rakt igenom, såväl för lärare som elever.

Du som står kvar på perrongen och spanar efter det som fyller din personlighet med något vackert får allt lov att ta pennan i vacker hand. Titta gärna litet närmare på Michael Sulls bok ”The Art of Cursive Penmanship”; praktiska självstudier för vuxna. Komplettera med hans ”American Cursive Handwriting”. Snart skriver du kärleksbrev på rosendoftande papper, snygga luddlappar i tvättstugan och inköpslistor värda att ramas in.

Det blir också allt ovanligare att ungdomar har vad som kan liknas vid en namnteckning. ”Generellt vet de inte vad en namnteckning är, framför allt inte i sjuan och åttan”, sa språkläraren Cecilia Hultberg Thorell till SVT Nyheter i en intervju förra året. Kristofer Axelsson Spjut, kriminal­tekniker på Nationellt forensiskt centrum och specialist inom handstilsjämförelse, säger vidare att ”De senaste 30–40 åren har skrivskickligheten generellt sett gått ner bland allmänheten.”

Och i en intervju med tidningen Grundskolläraren berättar biologiläraren Anna Jacquet om sitt dyslektiska barn. Han fick en dator som hjälp både för att skriva och läsa. ”Pedagogerna, vi föräldrar och han själv ansåg att detta var en nödvändig hjälp för honom.” Men det blev aldrig riktigt bra, och det var först när familjen flyttade till Frankrike som något hände. Ingen dator. Bara skriva för hand. ”Hans läsförmåga har utvecklats enormt. I skrivandet har han lärt sig att läsa bättre, hans förståelse för språkets uppbyggnad har breddats.”

Om du är begåvad med barn, så kan det vara läge att titta närmare på Päivi Miettinens böcker ”Du kan! Handstil A” och ”Du kan! Handstil B”, som gjorda för ätteläggen att arbeta självständigt. Komplettera med snygga blyertspennor, och godisdoftande radergummin.

Då har vi kvar dig, kära läsare, som vill skriva vackert. Boktips har du redan fått, men det finns annat som skänker glädje när du sätter dig vid skrivbordet. Vad ska du skriva med? Kulspets? Rollerball? Varför inte en elegant reservoarpenna med en spets som gör din skrivupplevelse till något alldeles extra? För priset av en Cold Foam Iced Cappuccino + Salted Petit Pecan på ett fint fik får du till exempel tyska Lamys Safari Reservoar Terra, utmärkt att börja med. Lamy har också reservoarpennor lämpliga för barn: ”ABC”. Titta i pennbutiken som finns på Götgatan i Stockholm, eller handla från någon butik på nätet.

Entusiaster ska naturligtvis fylla på sin älskade reservoarpenna med noga utvalt bläck. Nix, det är inte ett bläckhorn du behöver; dagens reservoarpennor har utbytbara bläckpatroner i olika färger. Alltid bra att ha några extra, nära till hands. Med en converter kan du också fylla på med bläck från en glasflaska, och du har då hundratals färger att välja bland. Ja, du kan äntligen skriva kärleksbrev med bläck som doftar rosor, om du känner för det. Använd gärna läskpapper för att torka av spetsen efter påfyllning från en bläckflaska.

Blyertspennor? Då är det Caran d’Ache som gäller, som har ruskigt trevliga limiterade utgåvor, olika från år till år. Kanske ett trepack med pennor av schweiziskt trä, varav en är gjord av tall? Sedan har vi årets Nespresso-kollektion, den fjärde hittills, som synkar med kaffekapslarnas färger. Och den tionde utgåvan av Les Crayons Caran d’Ache Scented Edition bjuder samlarna på pennor gjorda av poppel, och som skänker dig bouqueter från det Genève-baserade företaget Mizensir, kända för sina kostsamma parfymer. Aldrig har dina skrivverktyg doftat så hänförande.

Men när du väl lärt dig imponera på alla grafologer i din bekantskapskrets, vad hade du tänkt skriva på? Skrivarpapper du lånat hem från jobbet? Nej. Nej, nej. Då blir det kvarsittning, kanske också några rapp med linjalen och en lapp till målsman. Sök dig istället fram genom Gamla stans grandiosa gränder, där finns en liten butik för dig som vill fylla på med papper gjorda för skönskrift. Komplettera med fodrade kuvert för en gyllene imponatorfaktor.

Så, gör nu som fransmännen; lär dig skriva vackert – imponera på vänner, bekanta och grafologer. Vänta gärna litet med frakturstilen, den ses fortfarande som överkurs.

Det finns gäss, och det finns gäss. Om vi bortser från den starkt hotade fjällgåsen (130 stycken som återvände till häckningsplatsen i svenska fjällen 2022, enligt Nordens Ark), så är problemen med gässen i övriga Sverige desto större. Dessutom blir de allt fler, enligt Niklas Liljebäck, som forskar om de olika arterna vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet.

”Det är två faktorer som samverkar. Det är en omläggning av jordbrukslandskapet, och så är det klimatförändringarna. När vi skapar större och större fält med mer och mer energirika grödor är det färre gäss som dör under vintern, de svälter helt enkelt inte ihjäl”, säger Liljebäck i en intervju med SVT Nyheter.

”Med klimatförändringarna behöver de inte heller flytta lika långt. När de kommer tillbaka till häckningsområdena är de i riktigt bra kondition, och får fler ägg och fler ungar. Gässen gör bara det gäss gör. Det är vi som skapat förutsättningarna för gåstillväxt. De stora vinnarna är grågås och vitkindad gås, de ökar fort”, enligt Liljebäck.

Han arbetar också åt Svenska Jägareförbundet som expert på gåsen, och säger att de flesta är överens om att gässen behöver bli färre – de orsakar stora skador på lantbrukarnas grödor. Enligt en tidigare undersökning av Länsstyrelsen Örebro sätter främst grå- och sädgås gärna i sig nysådd spannmål, morötter, ärter och vall för ensilage.

”Många är förtvivlade. Det lilla vi kan hjälpa till med är ersättningar, och skrämsel. Men tyvärr skyfflar man bara problemet till grannen,” säger Anders Hallengren, naturvårdsförvaltare på Länsstyrelsen Skåne, till SVT Nyheter. Ersättningarna till drabbade bönder låg förra året på 3,5 miljoner kronor. Det kan jämföras med de omkring 41 000 kronor som betalades ut till djurhållare under 2021 som fått skador på sina tamdjur orsakade av varg och lodjur.

Visst går det att skrämma bort gässen och andra skadefåglar med knallskott, fågelskrämmor med eller utan oljud, laserpekare eller högtalare med fågelskrik. Men dels blir grannarna inte särskilt glada, dels har fåglarna snart genomskådat allt, och mumsar vidare. Och gässen flyttar kanske tillfälligt på sig en bit, till en annan bondes mark där de får äta ifred ett tag. Det finns det bara en sak att göra: skjuta av beståndet.

Grundprincipen i Sverige är att skador orsakade av vilda djur i huvudsak ska lösas genom jakt. Men det är rätt svårt att skjuta gäss, och därför ska jägare utbildas i pilotprojekt i Sörmland och Örebro till hösten. ”Det finns några gåsentusiaster där ute som är jätteduktiga, men de flesta jägare är inte vana vid den här typen av jakt”, säger projektledaren Hanna Kekkonen till SVT Nyheter.

En av trösklarna är att det krävs viss speciell utrustning för gåsjakten i form av gömslen och ”bulvaner”; naturtrogna gåsattrapper. Som en del av projektet, och komplettering till utbildningen, köps utrustningen in och görs tillgänglig för de som vill jaga gås. ”De kommer att placeras ut på lämpliga platser i länen”, säger Kekkonen. 2024 ska utbildningen finnas tillgänglig i fler län.

Du som är villig att göra en insats för svenska havregryn kontaktar Svenska Jägareförbundet; de har en särskild gåsjaktsutbildning för redan utbildade jägare. Och du som börjar tröttna på falukorv kan med fördel ta jägarexamen; lyssna med det studieförbund du håller kärt. Dessutom får du träffa nya kamrater.

Du kanske ska vänta litet med en hagelbrakare som Sauer & Sohn Meisterwerk (gör ett hål stort som 600 000 kronor i plånboken). Annars kommer du undan med fem, sex tusenlappar – kanske en halvautomat som Hatsan Escort PS eller en Ruger 10/22. Säg adjö till Netflix, Disney+ eller Viaplay, så är du snart hemma (de kommer ändå snart att höja priserna, och du har redan sett allt).

Men sen då? Du står där med en nyskjuten gås i näven, eller har hittat fram till viltdisken när du storhandlar inför veckan. Du behöver inte vänta till Mårtensafton; det här är bra vardagsmat hela året för hela familjen. Låt bli uppfödda gäss, dels har de inte haft ett bra liv, dels är smaken … blyg. Det är så klart vildgås du ska bjuda på, med ett magert, mörkt och smakrikt kött. Det här behöver du:

En stadig gås, några gröna äpplen, ett par gula lökar och en handfull katrinplommon. Glöm inte steksnöre. Till såsen till gåsen är det skrov, puts och fyllning från den stekta gåsen som gäller, och en bit rotselleri, en liten palsternacka, en till gul lök, kanske någon kycklingfond och något som ger litet färg, som några droppar soja eller collorit. Salt och vitpeppar har du redan hemma. Du behöver också litet vetemjöl och gärna balsamvinäger.

Skölj och hacka upp ett äpple, en lök och katrinplommonen, sedan rostar du allt i en torr stekpanna tills det fått en fin brynt färg. Gnid in gåsen med salt (gärna himalayasalt) och vitpeppar (ta något billigt), och fyll den sedan med de brynta grönsakerna.

Ta fram steksnöret du kom ihåg att köpa, och bind upp gåsen så att bröstet sträcks ut, och benen ligger fint mot sidan. Tjoff in i ugnen med ryggen ner (175°, 30 minuter). Under tiden behöver du en kall öl, kanske en österrikisk Ottakringer Helles (33 cl, 14:90, 1018). Sänk sedan värmen till 150° och stek ytterligare en trekvart, en timme. Håll koll på innertemperaturen; 68–75 grader beroende på hur välstekt du vill ha den. Var inte snål med tillagningstiden, den tenderar att bli för seg om du fuskar med det.

Ta ut den när den är färdigstekt, låt svalna en halvtimme och skär sedan bort benen och bakdelen. Bena ur lårköttet, skär det i fina skivor. Snitta bakom vingarna till undersidan på bröstbenet för att skära loss bröstet. Lossa bröstfiléerna, skiva dem och lägg tillbaka det på benet.

Nu delar du skrovet i bitar, och lägger det tillsammans med fyllningen, lårbenen och annat som putsats bort i en kastrull. Fyll upp med vatten, låt koka häftigt i en halvtimme och skumma av fettet som flyter upp. Sila skyn, red av med litet vetemjöl utrört i vatten och låt allt sjuda ytterligare några minuter. Sedan smakar du av med fond, salt, peppar och kanske en skvätt balsamvinäger. Fixa till den rätta färgen på såsen med sojan eller collorit.

Så där! Parkera härligheten i kylen, eller servera middagen när gästerna börjar studera pizzamenyerna på kylskåpet. När det är dags värmer du upp gåsen i ugnen, runt tio minuter på 150°, öka tiden om den stått parkerad i kylen. Servera med sås och tillbehör (rödkål, stekta äpplen, äppelmos, brynt potatis).

Men vad ska man dricka till?! Fortsätt gärna med några kalla Ottakringer, eller varför inte go helt wild and crazy med ett flamländskt rödöl som Cuvée des Jacobins Brouwerij Bockor (33 cl, 34:90, 10686) eller litet flådigare med Rodenbach Vintage (75 cl, 117:80, 11381). Den som önskar vin till maten blir säkert glad av en butelj Couvent des Jacobins Bourgogne Rouge, 2021 (75 cl, 219;00, 5283), eller varför inte överraska med en österrikare som The Butcher Pinot Noir, 2021 (75 cl, 169:00, 70521) – etiketten kan vara olämplig för veganer, men de äter ändå inte gås. Alkoholfritt? Då är den självklara favoriten Jus de Pommes Artisanal Pétillant (75 cl, 45:00, 1990).

Efter maten, när det är dags att prata om bristen på havregryn i samhället, jaktlicens och val av hagelbrakare, kan de i sällskapet som går igång på likör smaka på Prinz Rum Coconut (50 cl, 376:00, 86138), eller en stadig GT med Wien Gin Vienna Dry (70 cl, 709:00, 87125), båda från Österrike. (Låt vara att Vienna Dry är en beställningsvara, men flaskan, innehållet och etiketten är väl värd att vänta på.) Komplettera med någon tonic när du ändå helghandlar, till exempel Ekobryggeriets Tonic Granskott eller Tonic Bitter.

Sedan, när sällskapet puttrar på som bäst, startar du tv:n och drar igång Hitchcock-rullen Fåglarna (1963). Alla vapentvekare kommer snart att kontakta närmaste studiecirkel om jägarutbildning, och ägna en stund på jobbet åt att se över vilket gevär plånboken tål. Nästa gång ni träffas vid middagsbordet är val av ammunition ett givet samtalsämne. Bly går förstås bort, men är det hagel i stål, vismut eller tungsten som gäller? Intressant materialsport, klart värd att fördjupa sig i över en bit mat nästa gång det ges tillfälle, kanske älgentrecote med svamp och päron? Något ska man ha bössan till, i brist på gäss.

1983 vann fotbollsklubben AS Roma Serie A, drygt 40 år efter den senaste serievinsten 1942, och Rom präglades i flera veckor av en uppsluppen feststämning. På en av de sista bilderna på den 15-åriga Emanuela Orlandi bär hon ett pannband i gult och rött, fotbollslagets färger, som hennes mamma gjort åt henne. Emanuela försvann spårlöst den 22 juni, och just den bilden definierar hennes äldre bror Pietro Orlandis obönhörliga sökande efter sanningen.

”Emanuela var alltid här med vänner”, sa brodern i en intervju med The Observer på Piazza del Catalone. ”De firade fortfarande; det var den sista bilden som togs där hon ler.” Fyra decennier efter försvinnandet fortsätter fallet att plåga Italien, och konspirationsteorierna är många. The Guardian uppmärksammar nu fallet, efter att en åklagare i Rom nyligen börjat samarbeta med Vatikanen om utredningen.

”I 40 år har det aldrig funnits ett samarbete mellan de två”, sa Orlandi, som nyligen orsakade kontroverser efter att ha insinuerat att den vördade påven Johannes Paulus II kan ha varit inblandad i försvinnandet. ”Tills för några år sedan sa Vatikanen att de inte visste någonting, att hon försvann i Italien och att det behövde undersökas där. Samtidigt har jag fått höra att Rom har massor av dokument. Under alla dessa år har Vatikanen varit tyst, kanske betyder det att någon där har bevis för vad som hände.”

Vatikanens interna utredning började några månader efter att Netflix-serien Vatican Girl (2022) uppmärksammade Emanuelas fall. Serien utforskar teorier som dykt upp under åren, den första var att hon kidnappades av ett gäng för att utpressa Vatikanen till att släppa Mehmet Ali Ağca, som fängslades 1981 efter att ha försökt mörda Johannes Paulus II. Hennes försvinnande har också kopplats till en våg av finansiella skandaler vid den privata Vatikanbanken, samt en påstådd traffickinggrupp som drevs av Vatikanstatens gendarmeri och den italienska maffian.

En annan teori var att Emanuela fördes till London, där hon bodde i flera år på ett vandrarhem som ägdes av en katolsk församling, finansierad av Vatikanen. Enligt denna hypotes dog hon där, och hennes kropp fördes tillbaka till Rom och begravdes i Vatikanen. Två gravar i Vatikanen återöppnades 2019 efter ett tips om att Emanuela fanns begraven där. Inga mänskliga kvarlevor hittades.

Men det senaste och mest uppseendeväckande påståendet i Netflix-serien kom från en barndomsvän till Emanuela. Hon sa att tonåringen berättat för henne om att hon blivit ofredad av ”någon nära” Johannes Paulus II. ”Hon sa att samtalet ägde rum några dagar innan Emanuela försvann, och att [den påstådda händelsen] ägde rum i Vatikanens trädgårdar”, enligt Orlandi. Att hon kan ha varit ett offer för pedofili är förmodligen den mest rimliga teorin, tillade han. ”När du vet att de gör vissa saker i den miljön, kanske att hon försattes i den situationen?”

Orlandis beslutsamhet att finna sanningen fortsätter irritera Vatikanen. I april, under ett förhör med Vatikanens åklagare, delade han ett ljudband som innehöll en påstådd konversation mellan en journalist och chefen för en kriminell organisation i Rom, som misstänks vara inblandad i Emanuelas försvinnande. I inspelningen insinuerade maffiabossen att den bortgångne Johannes Paulus II, vars ursprungliga namn var Karol Józef Wojtyła, ibland gick ut på natten med äldre präster på jakt efter tonårsflickor.

En del av inspelningen sändes sedan i ett italienskt tv-program där Orlandi intervjuades, och han sa ”De berättar att Wojtyła ibland gick ut på kvällen med två polska monsignorer [honorärtitel som tilldelas särskilt förtjänta präster], och det var verkligen inte för att välsigna någon.”

Påven Franciskus fördömde de ”offensiva och ogrundade anklagelserna” under en offentlig Angelusbön, där han mediterar över dagens evangelium, välsignar sina åhörare, hälsar pilgrimer, samt uttalar sig i aktuella frågor. Vatikanens dagstidning, L’Osservatore Romano, sa vidare att de ”anonyma, skamliga anklagelserna” var ”galenskap”.

Kort efter att påven Franciskus valts till sitt ämbete fick Orlandi möjlighet att fråga honom om han visste något om systerns öde. Enligt Orlandi berättade påven för honom att Emanuela var i himlen. ”Han sa de orden till mig, jag vet inte varför”, säger Orlandi. ”För Ratzinger [den tidigare påven Benedictus XVI], var Emanuela tabu. Så det faktum att Franciskus använde hennes namn fick mig att tro att han ville samarbeta med mig, men sedan dess har han aldrig velat träffas igen.”

Någon vet vad som hände, ingen säger något. Tiden får utvisa om utredningen ger Orlandi de svar han behöver. ”Jag kommer att fortsätta min kamp till slutet.”

”Vad ska du bli när du blir stor? Projektledare, chef eller kommunikatör?” Mats Alvesson, professor och forskare inom organisation och ledarskap vid Lunds universitet, har ägnat de senaste åren till att studera fenomenet med att sätta dumheten i system och sedan ta betalt för det, något han kallar funktionell dumhet.

I ett blogginlägg från IHM Business School sägs funktionell dumhet vara särskilt tydlig inom offentlig sektor, enligt Alvesson. Utgångspunkten för ledarskapet i kommuner och regioner vilar på fyra värderingar som är utmärkande för oss i Sverige: 1) försiktighet, 2) följsamhet, 3) feghet och 4) förljugenhet. Resultatet är ett inkompetent ledarskap som tycks vara oförmöget att använda sina resurser på ett vettigt vis. Det är därför samhällsfunktioner som vård, skola och polis slukar alltmer tid och pengar, men inte längre klarar av att leverera vare sig kvalitet eller resultat.

Oj, en ny skandal: ”Vi har gjort allt rätt formellt sett, vi ser över våra rutiner och vi arbetar med vår värdegrund” – ändå går det åt helvete. Perspektivet blir allt kortare, reflektion och kritiskt tänkande finns inte längre på cv:t och ingen tar ansvar. Men man kommer trots allt inte så långt med en verksamhet baserad på floskler och blomsterspråk. Det är här som Alvesson kommer in och stökar till allt.

I en intervju med Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse tar han upp högskolan som ett varnande exempel. ”Den har blivit ett fält där alla har rätt till allt, och där man främst belönar kvantitet. Då hamnar fokus på rättigheter och studentnöjdhet, istället för på om det sker ett ordentligt lärande.” Han menar att högskolevärlden blivit överstyrd genom policyarbete och byråkrati. ”En bra utbildning är krävande”, påpekar han, ”och då kommer en del studenter att misslyckas.”

Alvesson vill även värna det kritiska tänkandet i företag och organisationer, som annars riskerar att fastna i likformighet. Ett av hans förslag är arbetsgrupper där någon har till uppgift att agera djävulens advokat; att se allt från en annan sida, ifrågasätta och kritisera. Uppdraget skulle rotera mellan medarbetare, så att det blev tydligt att det handlade om en funktion snarare än en enskild person som alltid är så himla besvärlig. ”Då skulle man ha ett friutrymme för att säga saker som andra blir sura över.”

Också Proletären uppmärksammar fenomenet med att det offentliga lägger ner allt större resurser på att kommunicera utåt, samtidigt som personalen i samhällsbärande verksamheter vittnar om nedskärningar, stress och underbemanning. Alvesson menar att det finns en bredare samhällsskiftning bort från substans för ett större fokus på yta.

”Ibland är det också självförstärkande mekanismer som ligger bakom allt. Fler kommunikatörer ger ofta fler kommunikatörer. Och ju fler som kommunicerar, desto mer får man ösa på för att inte drunkna i mängden”, säger han. ”Sen vill politikerna också synas, märkas och höras. Då blir det viktigare att sprida grandiosa och positiva bilder av kommunen, istället för att fokusera på själva kärnverksamheten.”

I sina böcker kritiserar Alvesson samhällets tro på att högre utbildning frambringar dugliga, intelligenta och kritiskt tänkande människor. Istället skapar ett uppsvällt utbildningssystem ännu fler manschettarbetare som får försöka tränga sig in bland de som redan är etablerade på arbetsmarknaden. Samhället behöver kanske inte särskilt många fler som arbetar med projekt, ledarskap och kommunikation.

”Vi har en slags uppfattning om att alla med ett arbetaryrke ska göra en klassresa uppåt … Jag förespråkar snarare en klassresa nedåt för stora delar av medelklassen. Istället för att ha flera tusen individer som utbildar sig till yrken vi redan har ett överskott av behöver vi människor som arbetar med något nyttigt och vettigt.”

När arbetarbarnen tar plats på universitet och högskolor blir det viktigare för medelklassen att särskilja sig, och utbilda sig ännu mer. Statusen för utbildningar inom beteende- och samhällsvetenskap, kommunikation eller ekonomi höjs. ”Jag tror tyvärr inte att personer med tjusiga utbildningar som blir strateger, verksamhetsutvecklare och konsulter alla gånger är kapabla att förbättra verksamheter. De är ofta bättre på möten, dokumentation och att formulera procedurer”, säger Alvesson. ”Det gynnar egentligen bara folk som tycker om att babbla.”

Lösningen är inte att kvotera in arbetarbarn till medie-, beteende- och andra samhällsvetenskapliga utbildningar. ”Jag skulle snarare förespråka att barn med en studievan familjebakgrund rekryteras till hantverkar-, undersköterske- eller bilmekanikerutbildningar”, fortsätter Alvesson. ”Men den halvfrustrerade medelklassen vill istället hålla på med ledarskap, strategiska frågor och ’förbättra’ andra personer genom olika policys och utbildningar. Ofta stjäl detta resurser och uppmärksamhet från det viktiga arbetet i sjukvård, skola, socialtjänst och olika företag.”

Du som vill något mer än att sucka över situationen kan med fördel läsa Alvessons böcker Tomhetens triumf, Dumhetsparadoxen och Extra allt! Ge sedan bort böckerna till någon du tycker om, och som funderar på att plugga till projektledare, kommunikatör eller boss i största allmänhet. Med litet vax i öronen flyr man sirenernas sång, och studieskulderna kan användas till något som ger bättre avkastning.

Ofta blir skandaler bara ”skandaler”; det krävs däremot något extra för att bli förklarad persona non grata. Det lyckades den ibland icke politiskt korrekte Lars von Trier med 2011, när hans film Melancholia hade premiär på 64:e Cannes-festivalen (Kirsten Dunst fick pris som bästa skådespelerska). Vid en presskonferens sa von Trier ”Men så fick jag reda på att jag faktiskt var nazist”. ”Min familj var tysk. Jag förstår Hitler … han är inte vad du skulle kalla en bra kille, men jag förstår mycket om honom, och jag sympatiserar med honom en aning.”

Själva filmen fick stående ovationer, men kvällens stora fest ställdes in då sponsorerna dragit sig ur på grund av von Triers uttalanden. Dessutom förklarade ledningen för filmfestivalen honom för persona non grata. ”Nu är jag den första personen som blir persona non grata på festivalen, jag är väldigt stolt över det”, sa regissören till pressen dagen efter. Han släpptes in i värmen igen sju år senare med The House That Jack Built (2018), men då utom tävlan.

Och du som sett Sharon Stone i Basic Instinct (1992) känner kanske till att hon råkar glömma ta på sig underbyxorna vid ett tillfälle, när hon sitter ner och korsar benen vid ett polisförhör (kan vara en av filmhistoriens mest pausade scener). Samma år som von Trier blev persona non grata var Uma Thurman på plats i Cannes, och under en presskonferens luftade hon underredet på samma sätt som Stone, vilket sensationspressen snabbt uppmärksammade.

Fyra år senare, 2015, var det filmfestivalens ledning som kom i fokus, när flera kvinnor som inte bar högklackade skor helt enkelt inte släpptes in när de kom gående på röda mattan. Det gällde även filmproducenten Valeria Richter, vars ena fot delvis amputerats. Festivalchefen Thierry Frémaux förnekade senare att det fanns en klädkod som förbjöd skor utan klackar. Det hindrade inte stjärnor som Julia Roberts och Kristen Stewart att ta av sig skorna, och sedan gå barfota förbi de blixtrande pressfotograferna.

Och den som får äran att sälla sig till de som får beträda den berömda, rätt stora röda mattan i Cannes får bannor av Frémaux om man dristar sig till att ta en selfie. Det förbjöds helt 2018, och i en intervju med filmmagasinet Le Film Français sa festivalbossen ”Den oordning som dessa selfies skapar förminskar upplevelsen [på röda mattan] och för festivalen som helhet.” Men smakpolisen stöter på patrull när filmstjärna efter filmstjärna fortfarande drar upp mobilen och tar några snabba bilder.

Samma år drabbades Netflix av Frankrikes stränga kulturlagar, och fick inte ställa upp i tävlingen om Guldpalmen, det mest åtråvärda priset som delas ut på filmfestivalen. Ingen av Netflix två anmälda filmer var välkomna, då en fransk lag kräver att en film får strömmas först efter att den haft premiär på en hederlig, gammaldags biograf. ”När vi valde ut dessa två filmer tänkte jag att vi kunde övertyga Netflix om att släppa dem på biograferna”, sa Fremaux till Le Film Français. ”De vägrade.” Christophe Tardieu, chef för den statliga myndigheten La Cinémathèque française, sa till New York Times att Netflix är ”den perfekta representationen av amerikansk kulturimperialism.” Strömmade filmer får numera visas i Cannes, men inte vara med att tävla om de inte först visats på bio.

Och visst blev det rabalder också i årets filmfestival, fattas bara. Variety berättar att Jeanne du Barry (2023) blev den första filmen som visades i år, dock utom tävlan. I huvudrollen ser vi den omtalade Johnny Depp axla rollen som den rätt festglade Ludvig XV av Frankrike. Det här är sjörövarkaptenen Jack Sparrows första film efter att han vann ärekränkningsrättegången mot förra frun Amber Heard. Efter filmen höll Depp tillbaka tårarna under publikens applåder, som aldrig ville ta slut.

Filmens regissör Maïwenn, som även spelar rollen som oäkta dotter till en fattig sömmerska och blir den franske konungens sista officiella älskarinna, hamnade i blåsväder redan i mars. Hon råkade spotta på Edwy Plenel, chefredaktör för den franska undersökande tidningen Mediapart, som i godan ro satt och åt middag på en restaurang. Maïwenn passade också på att dra honom i håret, enligt The Telegraph. Mediapart publicerade tidigare en sensationsartikel om Maïwenns exmake Luc Besson, som hon har en dotter med. Tidningen anklagade Besson för sexuella övergrepp, men det höll inte för åtal. Mediapart gick för övrigt tidigt i spetsen för den franska #MeToo-rörelsen, samtidigt som Maïwenn i tidigare intervjuer sagt att hon inte alls omfamnade den tidsidén.

Du som kanske har annat för dig än att gå på röda mattan i Cannes i år, och hellre sjunker ner i tv-soffan, kan ändå njuta av flera festivalrelaterade filmer. Morgonpostens utsända Cannes-redaktion rekommenderar Bessons film Léon (1994), och det är förstås ”International Cut”-versionen som gäller, 26 minuter längre än originalet. Du ser Maïwenn i den rullen, liksom i Bessons episka Det femte elementet (1997). Trängtar du efter både Uma Thurman och Lars von Trier ska du se von Triers film The House That Jack Built (2018), där Thurman råkar rätt illa ut. Det är inte riktigt en familjefilm eller en romantisk komedi, mer en våldsam seriemördarfilm där man följer Jacks färd genom livet och andras död. Däremot är blodet lika rött som mattan i Cannes.

Men så kom de upprörda inslagen och artiklarna om hur hundratusentals barn går hungriga i landet – och de följdes av debattinlägg som krävde att skolfrukost skulle serveras.

Frågan har funnits där ett tag, men fått riktig fart i och med inflationen.

Matpriserna har ju faktiskt stigit.

Och just som man i landets kommuner börjar förbereda sig för att servera skolfrukost, och extra mellanmål, och till och med sommarlovsluncher för att inte rektorer ska anklagas för att vara orsaken till att eleverna kollapsar av hunger – då skriver Lena Andersson en krönika i SvD.

Där vänder hon sig mot tanken på att barn i Sverige ”hungrar” – för Andersson är det ”amsagor”, och är barn hungriga beror det inte på att föräldrarna saknar pengar utan på att de saknar förmåga att hushålla.

Väldigt många i sociala media stämplar nu Andersson som en högerhäxa.

Men om man nu måste sätta politiska etiketter på folk är det nog rimligare att efter hennes krönika kalla henne en vänstertrollpacka – för det är den tidiga arbetarrörelsens krav på den egna klassen hon formulerar;  i början på förra seklet sade ledarna till den klass den ville skulle få mer makt: ”Skärp er, studera, organisera er, sluta supa och för helvete, hushåll med pengarna”. De visste att inget är gratis, och det man slitit sig till måste man vara sparsam med.

https://twitter.com/SvDledare/status/1659820599504502788

De trodde sina egna om att vanliga arbetande människor skulle kunna använda sitt förnuft, och inse att de måste börja med att hjälpa sig själva och få ordning på sina liv.

Det är ungefär Lena Andersson inställning. Inget konstigt med den. Den bidrog till att bygga upp välfärden i landet.

Men det fanns andra inställningar vid tiden för arbetarrörelsens framväxt – det var sysslolösa överklasstanter som trodde arbetarklassen var ohjälpligt fast i smuts och armod eftersom dess medlemmar var så korkade. Men överklasstanterna tyckte synd om de fattiga stackarna och gjorde små utflykter i arbetarkvarteren där de överlämnade smörgåspaket som nådegåvor.

Den inställningen finns i dag intressant nog hos vänstern och i medierna.

I SvD hävdar Ann Heberlein att Andersson kommer farligt nära ”avhumanisering”. Hur förstår jag inte riktigt. Genom att hävda att ingen unge behöver gå hungrig till skolan eftersom havregryn är billigt?

https://twitter.com/SvDKultur/status/1660258341535318017

Alexandra Pascalidous kommentar drar mot det hysteriska. Hon gräver upp och släpar in sin mormor i debatten: ”Min mormor reser sig från graven. Inte var det hennes fel att hennes två barn svalt ihjäl.”

Vi får väl anta att detta hände i Grekland, eller Rumänien, för nästan hundra år sedan. Vad det har för bäring på debatten om hungriga barn i Sverige får jag inget grepp om. Vi måste också komma ihåg att det nu inte är givet att två av mormoderns barn svalt ihjäl – det är trots allt ett Pascalidou-påstående vi har att göra med.

https://twitter.com/pascalidou/status/1659958321133105153

När Lena Andersson möter Daniel Suhonen i en debatt på måndagsmorgonen i P1, säger Suhonen 14 gånger att han ”tror” att barn i Sverige går hungriga. Hans förklaring till att han ”tror” det är att han sett inslag i Svt där mattanter i skolan säger att barnen äter mer inför helgerna.

Även om Lena Andersson har mycket mer rätt än gråterskorna så har hon inte helt rätt. Det märks mycket väl att hon är en typisk nutida svensk intellektuell , och en person som aldrig haft ansvaret för en familj, och att hon dessutom är avskild från svensk kultur, tradition och historia.

Hon rekommenderar ris, linser och kikärtor. Men det går att äta gott och billigt utan att man börjar tillaga samma livsmedel som en sydostasiatisk daglönare.

Efter att ha tagit del av söndagens stora debatt kollade jag in priserna på pizzerian i närheten.

En pizza 110 kronor, kebab med pommes 120 kronor, falafel med ris 120 kronor och en burgare med pommes 130 kronor.

Kollar därefter vad ett kilo märgpipa med ben kostar. 139 kronor. Ugnsstekt tillsammans med rotfrukter landar väl priset på 160 kronor – och du har en festmåltid, även om den äts på en tisdagskväll.

Är man en familj på fyra personer blir portionspriset 40 kronor. En tredjedel av kostnaden för den sämre smakande och mindre näringsfattiga snabb- och skräpmaten.

Den traditionella svenska husmanskosten är fortfarande billig att tillaga och man får faktiskt kött på bordet för en billig penning; rotmos med fläsklägg, oxbringa, köttsoppa, ärtsoppa med fläsk, blodpudding – och så fisken, fortfarande är strömmingen fånigt billig.

Studerar jag vad folk har i sina varukorgar och varuvagnar när de handlar mat kan jag inte ge Lena Andersson annat än rätt.

Betraktar jag alla pizzerior, kebab- och thaihak, sushi- och kinarestauranger, och det ständigt växande antalet ställen som serverar hamburgare – då inser jag att folk låter sina pengar rinna iväg till näringsidkare som serverar usel mat. Återigen, Lena Andersson har rätt.

Och kom inte dragande med att folk i dag inte har tid.

Man väljer hur man använder sin tid.

När jag skrivit klart det här funderar jag på om jag själv inte kunde använda min tid bättre än att diskutera en mediedebatt om ”hungern” i Sverige.

Debatten förs uppenbarligen mellan människor som å ena sidan inte har någon praktisk erfarenhet av att föda en familj (alltså Lena Andersson, som teoretiskt sett har rätt, men saknar förmåga att formulera det på ett annat sätt än genom referenser till vad ris kostar), och å andra sidan en hop förvirrade människor som Pascalidou, Heberlein och Suhonen.

Den som är svältfödd på intellektuellt stimulerande debatter får inte sin hunger stillad av den här.

När partier i Sveriges riksdag närmar sig spärren på fyra procent börjar de alltid desperat se sig om efter väljargrupper som kan hjälpa dem att behålla de platser som garanterar partitopparnas löner, arvoden samt statligt stöd till organisationen.

För Kristdemokraterna börjar det bli lite svårt. Förorterna är kapade av socialdemokraterna och vänsterpartiet. Och ett parti som har ”krist” i namnet lär i vilket fall inte kunna räkna med speciellt många röster i Rinkeby eller Rosengård.

Inte heller i resten av landet, fungerar det där med ”krist” över sig bra. Svenska kyrkan har monopol på att definiera vad som är kristet och numera är Svenska kyrkans kärnbudskap att det gäller att inkludera islam i verksamheten samt försvara transpersoner. För ägnade sig kyrkan åt att predika hjälp till offer för krig, svält och naturkatastrofer.

I dag riktar man in sig på att försvara att män som ser ut som bordellmadamer ska läsa sagor för barn. Men vad vet jag, världen kanske inte längre plågas av strid, hungersnöd och översvämningar?

KD Stockholm inser dock att det inte är någon större idé att följa Svenska kyrkan i spåren, för de rösterna är också intecknade av oppositionens partier. Dragqueens har ersatt kurder som s, v, och mp:s kramdjur. Det finns de som anser att förändringen varit på gång ett tag, och att Kakabaveh möjligen var en övergångsperson mellan faserna – en manlig peshmerga som poserade som kvinna.

”Vad ska vi göra”, tänkte KD i Stockholm, ”finns det någon grupp som man kan misstänka är ointresserad av politik, och som inte de andra partierna slagit sina klor i?

På väg hem sent efter ett möte såg de oroliga kristdemokraterna svaret när de vandrade längs med Birger Jarls-gatan.

Festfolket! Alla de som hänger runt Stureplan och de andra krogstråken på Östermalm och i Vasastan. De som inte vill gå hem 01.00 på natten. De är inte intresserade av partier, de är intresserade av party.

Därför har nu KD Stocholm lanserat programmet ”Stockholm hela dygnet”. De kristna demokraterna kräver att restauranger ska få vara öppna hur länge som helst. Krögaren bestämmer.

KD vill och också ha bort alkoholförbudet i stadens parker. Här talar vi om att kd:arna kör sina stadsjeepar genom en öppen garagedörr – har någon någonsin brytt sig om alkoholförbudet i stadens parker? Varifrån tror KD att alla tomflaskor och burkar i parkerna kommer från? Har Gud slut på manna där i sin himmel – och låter han i sin outgrundliga nåd istället vinpavor regna ner?

Men viktigt i det här sammanhanget är att det egentligen inte råder något riktigt alkoholförbud i stadens parker.

I en park råder alkoholförbud dygnet om – det är vid Brunnsvikens strandbad.

I ett antal andra större parker råder ett begränsat alkoholförbud mellan midnatt och klockan sju på morgonen: Rålambshovsparken, Galärparken på Djurgården, Åsöberget på Södermalm, och Vita bergen.

I Tantolunden på Södermalm förväntas de törstiga korka igen vid midnatt och får inte korka upp igen förrän klockan två på eftermiddagen dagen efter.

När andra stockholmare oroar sig för gängens växande makt i staden, oroar sig KD mest för att staden ska framstå som tråkig. Nike Örbrink, partiets gruppledare i stadshuset förklarar i DN:

– Vi vill ha en roligare sommarstad, på bilfria gator – till exempel Rörstrandsgatan – ska man kunna ta med sig sin öl och sitta med sina vänner på en bänk i stället för att trängas på överfulla uteserveringar.

I dagarna stormade ett gäng en pizzeria i Rågsved, och började skjuta vilt. En person dödades, två skadade. Polisen i Stockholmsregionen har några dussin olösta mord, skjutningar och sprängningar.

Kanske tycker KD att oroliga Rågsvedsbor ska söka sig till Rörstrandsgatan när de går ut på kvällen? För Nike tänker göra den och andra vattenhål för festsugna till säkra platser:

– Där man ska kunna dömas till att inte få vistas om man har begått sexual- eller våldsbrott.

Alltså: om du då är dömd för sex- eller våldsbrott får du inte röra dig i den fredade zonen nattetid.

Vad Nike inte verkar ha funderat på är att mängder av sex- och våldsbrott, inklusive mord är olösta. Det går minst några tiotal mördare fria i Stockholm, och vi ska bara inte tala om antalet våldtäktsmän. Med KD:s förslag är det inget som hindrar dem från att vandra runt i de ”fredade nattlivszonerna” – eftersom de inte dömda.

Desperata människor slutar ofta att tänka logiskt och förnuftigt.

KD Stockholm är uppenbarligen riktigt, riktigt desperata i sin jakt på väljare. Deras stora frihetsfråga är att vi ska kunna kröka utomhus klockan tre på natten.

Kanske skulle Nike och hennes kollegor köra lite bibelstudier, och diskutera passager som:

”Ve dem som stå bittida upp för att hasta till starka drycker, och som sitta intill sena natten för att upphetta sig med vin!” (Jesaja 5:11).

Det som finns kvar när polisen tar bort avspärrningarna vid en brottsplats där någon gått bort är inte bara en notis i nyheterna, eller sorg, vrede, uppgivenhet och saknad hos de som finns kvar. Sanering efter olyckor och illdåd, ibland veckor och månader efter händelsen, behöver också göras. Lukten från en ruttnande kropp kanske blandas med stanken av sopor och matrester som står framme. Intorkat blod ska bort från golven, liksom hjärnsubstans på väggarna, avföring, decennier med tjocka nikotinlager från cigarettrök på alla ytor, likmaskar och mängder med flugor. Kanske att också grannen under behöver hjälp med en mörk fläck i taket, som börjat mögla.

Det är då proffsen kommer till undsättning, som de amerikanska brottsplatsstädarna Tom DeSena och Junior Lallbachan. Tidigare fick familjen eller andra anhöriga städa bort hemskheterna, men i takt med den spektakulärt ökande mordfrekvensen i USA har behovet av saneringsfirmor ökat dramatiskt. Under åren har branschen blivit så populär att den följts av filmer (som Cleaner, 2007, med Samuel L. Jackson), tv-serier (The Cleaner, 2021), dokumentärer och flera miljoner kultföljare på TikTok och YouTube.

Duon har blivit viral på TikTok, där de beskriver några av de märkliga brottsplatser de stött på. Inför uppdraget får de basfakta som adress, kontaktperson, en kort beskrivning av vad som ska göras och när de ska påbörja saneringen, men inga bilder. Ett av de värsta uppdragen var på ett sjukhus i New York under pandemin, när fyra traktorsläp som transporterat döda människor skulle desinficeras från fotknölsdjupa kroppsvätskor. ”Lång historia kort, Junior använde en av våra sprejmaskiner, tittade inte ner och desinficerade till slut alla släpvagnar” säger DeSena till Daily Mail. En annan gång fick de ta hand om en lastbil fylld med döda kroppar.

”Det är nästan bättre att gå in i de här jobben utan att veta för mycket, eftersom det håller oss alerta – det håller oss på tårna, proaktiva och redo för vad som helst”, fortsätter DeSena. Han och kollegan Lallbachan, med över 250 000 följare på TikTok, delar med sig av sin ovanliga vardag. ”Jag har aldrig varit särskilt intresserad av blod och grymhet, men har heller aldrig varit klenmagad. Det här jobbet lät helt enkelt coolt och annorlunda.”

Men de två får också hantera sörjande familjer eller vänner till de som gått bort. ”Att behöva hantera en sörjande, trasig, förlorad, förvirrad person är väldigt svårt”, avslutar DeSena. ”Även om jag behandlar varje enskild person och situation lika, så är det inget som skadar min själ hårdare än att se en förvirrad mamma eller pappa som just förlorat sitt barn, eller ett trasigt barn som förlorat sina föräldrar.”

Samtidigt är det allt fler som reagerar på att privata tragedier läggs upp på sociala medier. I höstas kunde nyhetskanalen Insider berätta om en kvinna i USA som stämde ett städbolag, mångmiljonföretaget Spaulding Decon, efter att de lagt upp brutala bilder och videor på hennes mans självmord på företagets sociala medier, för att, som kvinnan påstår, tjäna pengar på andras tragedier. Kvinnan och hennes barn traumatiserades när de såg deras hem rengöras på företagets TikTok-sida, som även lägger upp filmer på YouTube. Spaulding Decon har mer än 4,3 miljoner följare som är intresserade av brottsplatser, söndersökta droglabb och flera dagars sanering hemma hos hoarders.

https://youtu.be/oDvgSFKaPb8

Spaulding Decons ägare och vd, Laura Spaulding, sa till Insider att deras videor är pedagogiska. ”Vi berättar för [besökarna] vad vi gör, vi berättar för dem varför vi gör det, och vilken utrustning vi använder för att rensa upp. Den största anledningen till att vi startade vår kanal var för att majoriteten av befolkningen inte hade en aning om att den här tjänsten ens existerar, de tror att polisen gör det. Det finns också ett stort intresse från personer inom kriminalteknik som verkligen vill se vad vi gör, och hur vi gör det”.

Videor på Spaulding Decons YouTube-kanal, som marknadsförs och läggs upp på deras TikTok-konto, har titlar som ”Pop Goes the Body”, ”Melted to the Bed”, ”Tub With Chunks of Flesh”, ”Left Alone to Die” och ”19 Days of Rotting”. TikToks riktlinjer tillåter inte att våldsamma dödsfall visas upp, men man säger vidare att de gör undantag för bland annat pedagogiskt, dokumentärt eller vetenskapligt innehåll.

2020 dog över 45 000 amerikaner på grund av att vapen var inblandade, genom dråp, mord eller självmord, enligt Svenska Yle. Det är 25 procent fler än fem år tidigare, och en ökning med 43 procent från 2010. Tom DeSena, Junior Lallbachan och deras branschkollegor riskerar inte att bli arbetslösa.

Den lille senige mannen brukar hävda att världsfred kan uppnås bara alla i världen får tillgång till en egen liten båt. Då skulle de med automatik bli fredliga till sinne och kynne, liksom vaggade till saktmod av vågorna. Jag brukade påpeka att somaliska pirater hade tillgång till egna båtar, men att det inte verkade ha gjort dem mer fredliga – men det rubbade inte hans tilltro till båtars, havs och sjöars lugnande inverkan.

I vilket fall, ambulans tillkallades, och personalen återupplivade den lille senige mannen.

När han kvicknade till förklarade sjukvårdarna att den lille senige mannen måste följa med i ambulansen – han skulle till sjukhus för en undersökning.

Den lille senige mannen protesterade. Han var vare sig klar med sitt bastubad, eller sitt simmande. Några längder till återstod i bassängen. När det var klart skulle han mer än gärna följa med till sjukhuset.

Han fick inte riktigt sin vilja igenom. Numera är han tillbaka, återställd men dock inte botad från att sprida sitt båtevangelium.

Händelsen fick mig att börja fundera på det svenska förhållandet till badhus.

Många har länge förfasat sig över, och förbannat svenska kommunalpolitikers maniska lust att bygga nya badhus.

Alla de som är kritiska menar att det är ett tecken på kommunalpolitikernas vilja att resa äreminnen över sig själva. Byggnader som står där, inte i all evighet, men åtminstone i några årtionden – och de vattenfyllda monumenten ska påminna stadens och bygdens invånare om dem som beslutat om bygget. Det är i alla fall vad politikerna själva antas hoppas på när de ger klartecken för uppförandet.

Men en fråga förblir obesvarad med det svaret.

Varför är det just badhus som i så fall så ofta ska fungera som monument över några politiker?

Varför bygger inte kommunernas starke män, och kvinnor andra former av minnesmärken över sig själva? Gigantiska broar, parker eller muséer?

Eller använder pengarna till att lösa lokala problem med brottslighet, och social misär – på ett eller annat sätt?

För att få svar på den frågan måste vi röra oss bakåt i historien. Förflytta oss åtminstone till antiken, och börja där – för att förstå vilken roll badandet spelar för människor.

Att härskare låter uppföra badhus när det omkringliggande samhället håller på att rasa ihop är inget nytt fenomen. De största och mest påkostade romerska baden – termerna – byggdes när det romerska riket befann sig i utförslöpan.

”Vad var uslare än Nero, och vad var skönare än hans termer?”, frågade Martialis.

De första romerska termerna byggdes för att efterlikna – och överträffa – de grekiska baden. De senare var platser inte bara för avkopplande och stimulerande bad i vatten eller ånga; där diskuterades filosofi och politk, där föreläste tänkare om allt från matematik till stridskonst, där ägnade man sig åt sång, dikt och teater.

Så var det inledningsvis även i de romerska termerna. Men parallellt med att de kejsare som styrde förlorade förmågan att styra riket, och kontrollera sina egna allt mer perversa drifter, blev termerna istället säten för orgier. Man åt, söp och kopulerade, i bästa fall med någon av motsatt kön, i värsta fall med djur. Nu var skörlevnaden inte längre bara förbehållen kejsare som Caracalla, transkejsaren Heliogabalus och Commodus.

Utbyggnaden av termerna fortsatte till och med alla de gånger barbarerna stod utanför Rom och var beredda att storma staden.

Massbad och Messalina

Antalet arbetslösa, fattiga och frivilligt sysslolösa växte snabbt, och de styrande insåg att ett sätt att hålla massorna förnöjda var att se till att de fick tillgång till baden, och där bjöds de ibland på mat och dryck, och kunde känna sig som medborgare eftersom de badade i samma vatten som kejsare och andra dignitärer, även om de inte hade råd att betala för samma samlagspartners som de rika. Om de inte stötte på kejsarhustrun Messalina, som brukade maskera sig, klä ut sig till hora, och ge mängdrabatt till alla som var intresserade.

Badhusen var en del av del av brödet och skådespelen som erbjöds dem som bodde i Rom, möjligen var termerna den viktigaste delen.

Nu skulle man kunna göra det lätt för sig och säga att det är därför svenska kommunalpolitiker bygger badhus i dag.

Samhället är i förfall – då bygger makthavare bassänger.

När de ska försöka få slut på gängkrigen i Järva bygger de ett utomhusbad på Järvafältet i Stockholm.

I Uppsala funderar de på att bygga fyra nya badhus. Där får de understöd av invandrarkvinnor i en av förorterna. De har startat en namninsamling för att ett badhus ska byggas just i deras förort, eftersom de påstår att ”det är bästa sättet att åstadkomma integration”.

Men frågan kvarstår. Om makthavare bygger badhus i samhällen i förfall – i antikens Rom och dagens Sverige – varför är det just badhus de bygger?

Vad är det för speciellt med bad och vatten?

Kristendomens seger i Rom och Europa innebar en förändrad inställning till badandet.

I Rom stängdes termerna, likaså de badanläggningar som hade uppförts i andra delar av det romerska imperiet. Badhusen ansågs vara platser för synd och avgudadyrkan, och det låg väl en del i det. Men påvar och prelater drev det hela ett steg till. De förkunnade att bad, och därmed renlighet var en synd i sig.

Alltså blev det ett tecken på kristen fromhet att avhålla sig från tvagning.

Män och kvinnor som under sitt liv inte tvättat sig blev helgonförklarade. Man brukade då tala om ”oder sanctorum”, de heligas lukt – fast de heligas stank hade varit en lämpligare benämning.

Svenskt undantag

Men det fanns en del av Europa där man lyckades undvika den katolska kyrkans påbjudna lortaktighet – och det var Sverige. Vikingarna hade kommit i kontakt med de slaviska folkens bastubadande, och vid sin återkomst till hemlandet började de uppföra bastubad i de egna hemmen och byarna. Det var en självklarhet för många att man skulle bada åtminstone en gång i veckan. Det hedniska sveariket var befolkat av människor som oftast höll sig mer renliga än de som levde i de katolska delarna av Europa.

När kristendomen väl nådde Sverige, hade den religionens inställning till vatten och badande mjukats upp. Klostren i Europa tillätt till och med munkar och nunnor att bada en gång – eller till och med två gånger – om året.

Alltså fick de som bodde i Sverige ha sin bybastu i fred, och ingen rörde de rum för badande som herremännen byggt i sina hus. Det var rum som ofta intog en central plats i hemmet, det var där man umgicks i familjen, och med vänner och grannar. De romerska termerna hade återuppstått i de svenska granskogarna.

Men säger detta oss något om varför det byggs så mycket badhus i Sverige i dag?

Ja, och nej.

Vi måste dyka djupare i svenskars förhållande till vatten och bad för att verkligen förstå.

Nästa avsnitt: Hedendom och helande källor – i Sverige … på 1800-talet!

På senare år har en våg av högprofilerade skandaler drabbat Frankrikes influencersektor, meddelar den amerikanska tidskriften Time. Ett exempel är den fransk-schweiziska fotomodellen tillika dokusåpa-personligheten Nabilla Benattia-Vergara. Hon fick böter på 200 000 kronor för att ha marknadsfört bitcoin till miljontals Snapchat-följare, utan att avslöja att hon fick betalt för att göra det.

Och tidigare i år gjorde över 100 påstådda offer en grupptalan, där de anklagade franska influencers för att medvetet ha lurat dem till att satsa och sedan förlora pengar på bland annat NFT-plattformar. Stéphane Vojetta, parlamentsledamot i Frankrikes nationalförsamling, såg konsekvenserna på egen hand. ”Vi hade möten med offer för bedrägerier – allt från medicinsk felbehandling till drop-shipping och kryptovalutabaserade Ponzibedrägerier”, säger han till Time.

Men snart kan Frankrike bli det första landet i världen som med lagens hjälp definierar vad en influencer är och får göra, enligt ett förslag från Vojetta och Arthur Delaporte, medlem i Frankrikes konstituerande församling. Lagförslaget, som regeringen säger är det första som tillhandahåller ett regelverk kring påverkan i Europa, antogs av parlamentets andra kammare i mars. Det kommer sannolikt att godkännas i Frankrikes senat, parlamentets första kammare.

I sin nuvarande form ska den nya lagen förbjuda influencers från att marknadsföra kosmetisk kirurgi, finansiella produkter, tjänster som kryptovalutor samt förfalskade varor. Lagen kommer också att tvinga folk att tala om när de använder filter på foton, samt videoinslag som egentligen är annonser. Kampanjer som involverar spel om pengar eller betting måste förses med varningstext.

Internet ”är inte vilda västern”, sa Frankrikes finansminister Bruno Le Maire till lokala medier, när han i januari upprättade ett offentligt samråd för att skapa ett ramverk kring regleringen. ”Detta är första gången i Europa som ett omfattande regelverk för influencers kommer att införas.” Bland annat ska innehållsskapare väldigt tydligt meddela om ett inlägg är sponsrat, och inte som nu med en kort blänkare i texten eller en blyg hashtag.

”Vi kommer inte att reglera influencers yttrandefrihet på sociala medie-kanaler”, avslutar Vojetta. ”Vad vi kommer att reglera är den påverkan sociala medier har när de används som reklamkanal.” Den som bryter mot den kommande lagen riskerar sex månaders fängelse, och böter på upp till tre miljoner kronor. Olagliga inlägg ska plockas bort, men den verkliga avskräckningseffekten ligger i att den som inte sköter sig helt sonika tas bort från de sociala plattformarna. Då blir livet innehållslöst på riktigt, i alla fall för den influencer som syndar.

Men Frankrike är inte ensamma om att vilja tämja vilda västerns frispringande influencers. Norge antog 2021 en lag som gjorde det obligatoriskt för influencers att avslöja om de lade upp retuscherade bilder som en del av betalda kampanjer. Och en brittisk utredning om influencerkultur 2022 krävde bland annat skapandet av en uppförandekod för influencer marketing.

”Teorier! Vi gick nästan vilse i teorier, det fanns så många av dem”, sa poliskommissarien Frederick Abberline angående vem Jack Uppskäraren kunde vara, till veckotidningen Cassell’s Saturday Journal, 1892. Den spanske författaren José Luis Abad hävdade 2011 att det var Abberline själv som var seriemördaren, men nu säger den brittiske privatspanaren, tillika historikern, Rod Beattie att det var en reservpolis som var ansvarig för de ökända morden. Ny teori, ny bok.

Beattie har de senaste 20 åren trålat igenom mängder med arkiv för att söka bevis på att Jack Uppskäraren var en förolämpad poliskonstapel; Bowden Endacott. Han hävdar att konstapelns mörka historia med prostituerade fick honom att bryta ut i en ”hetsig iver av mordisk hämnd”. 1887, ett år innan de vederstyggliga morden började, råkade han anklaga en kvinna för att vara prostituerad; Elizabeth Cass. Det skulle han inte ha gjort.

Cass klagade till Scotland Yard, som förvisso friade Endacott så småningom men omplacerade reservpolisen till museivakt vid British Museum. Författaren Beattie tror att Endacott då bestämde sig för att hämnas på de prostituerade i London.

”Jag läste en artikel om Endacott-fallet, och jag fick plötsligt en aha-upplevelse”, säger Beattie till Daily Mail. ”Vilken starkare motivation kan det finnas än att få din karriär förstörd av någon du trodde var prostituerad?” I sin bok säger han att mordvågen började efter debaclet med anklagelserna mot Cass. ”Jag tror att han till slut tappade besinningen när han fick gå runt, runt på British Museum.”

Du som är intresserad av konspirationsteorier och privatspaning kan nu läsa allt om Endacott i Beatties bok. Ett av offren, Eddowes, visste tydligen att Endacott var Jack Uppskäraren, och stämde träff med honom i en mörk gränd, halv två på natten, när ingen fanns i närheten, för att pressa styckmördaren på pengar. Så måste det vara. Nu finns inget mer att undra över.

För undrat har man gjort ända sedan augusti 1888, när det första av fem bestialiska mord skedde, och sedan fortsatte fram till och med november. Morden utfördes i och runt de fattigare delarna av East End, en plats för både medellösa och prostituerade i det överbefolkade London. Området byggdes också om för att ge plats för torrdockor, och tusentals invånare förlorade sina hem utan någon som helst ersättning. East End blev synonymt med fattigdom, överbefolkning, sjukdomar och kriminalitet.

Polly Nichols, tidvis hemlös, kastades den 31 augusti, strax efter ett på natten, ut från ett härbärge då hon inte hade pengar nog för att betala för en sängplats. En dryg timme senare mötte ett vittne henne, höggradigt berusad; då hade hon tjänat ihop pengar till åtminstone tre nätters sängplats. Men då pengarna gått till sprit skulle hon fortsätta jobba ett tag till för att få sova i en säng en liten stund. Strax före fyra på natten hittades hon, svårt knivskuren – ett sår längs högra käken, ett märke på ansiktet, ett knivhugg i nacken under örat, halsen avskuren, buken djupt och kraftigt uppskuren.

Liknande öden väntade Annie Charman, Liz Stride (född Elisabet Gustavsdotter, utanför Göteborg), Kate Eddowes och Marie Jeannette Kelly. Jack Uppskäraren tog deras liv på ett synnerligen brutalt sätt, men än i dag vet man inte vem det var. Kanske en slaktare, som visste hur man styckade kroppar? Eller den kungliga läkaren Sir William Gull? Drottning Victorias kirurg? Eller drottningens barnbarn, prins Albert Victor? Visste polisen vem det var, men valde att mörklägga sanningen för att det var en av de egna som var mördaren?

Det kanske rent av var en kvinna som slaktade offren? Jill Uppskäraren kan ha varit en barnmorska, med uppenbar kunskap om människans anatomi, fri att röra sig blodig på nattens gator utan att bli uppmärksammad av polisen.

Så många teorier, så litet fakta. Under blitzen i London, när miljoner tyska brandbomber föll över staden på nätterna 1940, förstördes 90 procent av bevisen som sparats. I och med det kan teorierna om vem mördaren är fortsätta publiceras i bok efter bok, tv-serier och filmer. Bra bränsle för privatspanare som vill ge ut en egen bok om det som hände, men ofta tämligen torra upplevelser.

Du som vill få dig litet fakta till livs, och samtidigt bli fylld av rädsla, letar med fördel upp det inbundna seriealbumet From Hell (2020). Författaren Alan Moores och tecknaren Eddie Campbells skapelse intresserar sig för mördarens person och bakomliggande motiv. Serien bygger på ett omfattande källmaterial bestående av många standardverk inom ”Ripperologi”, samt historiska källor och utredningsmaterial från det sena 1800-talet som Moore delar med sig av.

Släng in den digitala versionen av From Hell i din iPad, så kan du följa en av de personer som misstänks vara Jack Uppskäraren när han slipar sin kniv, och sedan tar Polly Nichols, Annie Charmans, Liz Strides, Kate Eddowes och Marie Jeannette Kelly liv. Du får också veta vad som händer sedan …

Marelle som var huvudlärare på Sandwood Primary School, hittades avliden i sitt hem i Glasgow på tisdagen. Fostret var precis som sin mor utom räddning när polisen fann dem.

Polisen startade omedelbart en utredning om mord efter att ha funnit Marelles döda kropp i lägenheten. Samtidigt som polisen gick ut med att man eftersökte Marelles pojkvän David Yates som misstänkt, halade Sandwood Primary School sin ukrainska flagga på halv stång, för att hedra Marelle.

https://twitter.com/WorldWikis/status/1651998060871036929

Polisen har varit mycket förtegna om hur Marelle Sturrock togs av daga och om man har några kunskaper om varför. Vad som kan ha föregått mordet. Flera medieaktörer i Skottland har meddelat att pojkvännen David Yates var en Sagan om ringen-nörd men har haft besvärande svårt att knyta det till någonting som har med den faktiska händelsen att göra.

När polisen fann Yates övergivna Seat Ateca i Mugdock Country Park koncentrerades sökandet i området i och runt parkområdet. Senare kunde polisens dykare plocka upp Yates döda kropp ur en damm i parken.

Man kan misstänka att polisen har hittat information om händelseförloppet i anslutning till att man fann den övergivna bilen. Polisen gick nämligen ut med information om att man avsåg att hålla sökningarna helt och hållet fokuserade på parken och dess omgivningar efter fyndet av den vita bilen.

https://twitter.com/mbezitznews/status/1652396584628355076

Ett annat lands kung

Att Skottland helt har gett upp forna storslagna drömmar om att bli och vara ett självständigt rike blir tydligt när samtlig dagspress i landet ägnar helgen åt att vädja till de skotska medborgarna att svära trohet för Charles III inför kröningen. Konungens personal på de olika godsen och gårdarna i Skottland betonar dessutom alltid i intervjuer att Charles III nästan är som en man av folket. En bonde med fast handslag och djupt intresse för jordbruk som går utanför hans egenintresse för förvaltandet av arv.

I genpoolen finns arvet efter Robert the Bruce, skottarnas kung under det tidiga 1300-talet, och naturligtvis en skotsk nationalhjälte. Att späda ut krigarblod i generation efter generation har nu alltså gett Storbritannien en brittisk motsvarighet till Torbjörn Fälldin som ledare.

Charles III går gärna klädd i kilt med en tartan som härstammar från Huset Stewart men med tanke på de skodon han väljer att bära till den traditionella klädseln får en betraktare att betvivla jordbruksintresset. Ullstrumporna man bär till kilt passar bäst i högre skodon men Charles III väljer konsekvent lågskor. En något udda kombination.

Skottarna bryr sig dock inte nämnvärt om uppmaningarna att stödja kungen. Det spelar inte så stor roll för dem. Skottland är på många sätt för Storbritannien vad Malmö kommun är för Sverige. Ett progressivt experiment som inte klarar att finansiera sin egen existens och därför helt beroende av andras pengar.

Så kung eller inte. De måste ha England i ryggen för att överleva.

Den stolta sjönationen

Skottland verkar onekligen trivas trivas i sin roll som den omyndige lite korkade kusinen från landet som behöver hjälp. Medborgarna jublar över alla bidragsregn som landet kan inhämta från sin kolonisatör eller från EU. Skottland älskar bidrag och de behöver mycket av dem för att kunna fortsätta spendera pengar på korruption och usla offentliga projekt. Om dess överhuvud är en brittisk Torbjörn Fälldin så påminner den ekonomiska politiken mer om en Linda Snecker på crack.

Skottlands ministrar har i år röstat igenom en bonus till ledningen för Ferguson Marine. Drygt sexhundratusen kronor för ledningen att dela på. Totalt får de en bonus på över en miljon kronor fördelat på två år. Detta har de gjort sig förtjänta av genom att under flera år misslyckats med att leverera två färjor beställda av en annan offentlig aktör, nämligen CalMac (Caledonian MacBrayne) som skulle ha fått de två beställda färjorna levererade 2019 respektive 2020.

https://twitter.com/AgentP22/status/1639936155268382720

Det räcker naturligtvis inte med att arbetet drar ut på tiden. Det blir dyrare också. Mycket dyrare. Den initiala prislappen för de två färjorna var 1,2 miljarder kronor. Ännu inte levererade kommer de när de väl levereras ha kostat minst det fyrdubbla.

Det statsägda CalMac har i väntan på sina färjor sett till att rekrytera personal till en av färjorna. I sin iver att få sina nybyggda färjor i trafik tänkte ledningen för CalMac att man kunde ju lika gärna sätta igång att rekrytera personal till båtarna.

Någon gång dyker de ju upp.

Sagt och gjort. En statstjänsteman vill ju inte framstå som overksam, så i februari rekryterades full personalstyrka till en färja.

CalMac lutade sig nu tillbaka nöjda och imponerade över sin egen insats.

De var redo.

Dock verkar de märkligt nog inte ha varit redo för frågorna som nu blossat upp över lönekostnader för över ett år till anställd personal som efter drygt fjorton månaders anställning ännu inte utfört ett minuts arbete.

CalMac hävdar att de trodde att någon annan skulle betala lönerna. Kanske hamnbolagen tänkte man. Sedan backade man och sade att naturligtvis så skall skattebetalarna betala kostnaden. Allt annat vore ju galet.

Min prognos är att Caledonian MacBrayne och framför allt dess ledning får en rejäl bonus till nästa år.

”Det kommer att göra din fru glad”, säger gatuförsäljaren Yasir Ali till AFP:s reporter. Platsen är den decibelstarka Raja Bazaar i staden Rawalpindi, Punjab. Här kryssar kärlekskranka pakistanska män bland trottoarförsäljarnas utbud av begagnade böcker, hinkar, rep, tvålfodral, hårband, armringar, väskor och annat som behövs för livets nödtorft. De är på jakt efter sanda tael, charlatanernas alternativ till Viagra.

”Du applicerar bara fem droppar på det drabbade området, och masserar”, fortsätter Ali. ”Det blir magiskt”, lovar han reportern med en glimt i ögat. Ali berättar vidare att oljan innehåller bland annat skorpionolja och saffran, men med ett pris på 20 kronor per burk verkar det osannolikt. Ali hävdar också att mirakeloljan lindrar ledvärk, ryggsmärtor, ischias och håravfall.

En av kunderna som använt dropparna i tre decennier beskriver medlet som ett mirakel, och bjuder på en levande beskrivning av sina sexuella kraftprov. En annan som testat är inte övertygad. ”Det är inget annat än en bedräglig aktivitet. Jag använde den här medicinen, men den var värdelös. Full av bakterier.”

Under tiden ligger några Saara hardwickii-ödlor (tillhör familjen agamer) utspridda på Alis presenning. De rör sig inte särskilt mycket, då tjuvjägaren som fångat dem börjar med att bryta av ryggraden på ödlorna. ”Så att de inte springer iväg”, säger Muhammad Nasir, fjärde generationens tjuvjägare.

Ödlorna fångas i snaror av fiskelinor, och säljs senare till basarens trottoarnasare. ”Ibland är det smärtsamt att jaga ödlorna och beröva dem deras rätt att leva i en naturlig livsmiljö, men det är så här vi försörjer oss”, säger Nasir till reportern.

Läkaren Ahmad Shahab, från huvudstaden Islamabad, säger att gatuhandeln bara utnyttjar den enfald som kommer från tabut kring sexualitet i det djupt konservativa Pakistan. ”Det är absolut skräp, det finns ingen sanning i påståenden om att oljan hjälper”, säger Shahab. ”Sex är ett ämne som folk är nyfikna på, och kvackarna svindlar dem.”

Annat roligt man kan stoppa i sig för ett högre oktantal är spansk fluga, som inte alls är en fluga utan en skalbagge som skimrar metalliskt gul- eller blågrön. Tidigare torkades och maldes skalbaggarna, och användes sedan som droppar, liniment, plåster och salvor. Effekten blev inte bara den förväntade, men orsakade också svåra njurskador. Låt bli.

Råa ostron väcker också det sinnliga begäret, och välbärgade kineser betalar stora pengar för noshörningshorn för att få fart på apparaten, eller bara ha som medicin i största allmänhet. Det dröjde för övrigt ända till 1993 innan de kinesiska myndigheterna officiellt tog avstånd från idén att noshörningarnas horn är att betrakta som medicin.

Veganer kan med fördel intressera sig för maca, en söt rotfrukt från Peru. Kosttillskottet tiggarnöt (Tribulus terrestris), som bland annat Carl von Linné gärna intresserade sig för, finns litet varstans. Vidare har vi ginkgo biloba, röd ginseng och varför inte odla litet bockhornsklöver i köksfönstret? Går även att använda i matlagning, och ha på frukostmackan.

Och du som vågar, eller har försämrat förstånd i största allmänhet i samband med konsumtion av alkohol, testar så klart bävergäll. Doften är oftast inte så farlig, och det används ibland av parfymindustrin tillsammans med ambra, mysk och sibetolja. Den något påträngande smaken kan möjligen bero på att det är ett sekret som utvinns ur analkörtlarna på bävrar. Ett måste på alla julbord, eller i samband med vistelse i skog och mark tillsammans med någon man tycker om, vid en trivsam kvällsbrasa och en slurk hojtarolja. Sedan blir allt bra.