I veckans Ukraina-svep berättar vi om toppmötet mellan Kinas president Xi och Rysslands president Putin. Vi tittar på vad Ryssland plockar från muséerna för att få fler pansarvagnar till slagfältet. Och vad Internationella olympiska kommittén säger om ryska och vitryska idrottare i Paris-OS 2024.

Xi träffar Putin i Moskva

Kinas president Xi Jinping besökte Vladimir Putin i Moskva i tre dagar. Där diskuterades bland annat Kinas plan för att få till en fred i Ukraina, som USA direkt avvisade. Resan är den första Xi företagit sig sedan han blev omvald till president. Xi sade att det finns nära band mellan Ryssland och Kina, ett omfattande strategiskt samarbete.

https://twitter.com/business/status/1638199905175863298

Innan han begav sig hemåt lovade Xi att förändringens är på gång, något som inte hänt på 100 år.

ABC-journalist går lös på Rysslands ambassadör till Australien

Sarah Ferguson är journalist på ABC och intervjuade nyligen Aleksej Pavlovskij, som är Rysslands ambassadör i Australien.

”Ambassadören, du är här i Australien och njuter av fördelarna med ett fritt och öppet samhälle. Hur kan du leva med dig själv när du representerar en repressiv, diktatorisk Putin-regim? Frågade hon ambassadören.”

https://twitter.com/Gerashchenko_en/status/1638114478104403970

Internationella olympiska kommittén och ryska idrottare

Internationella olympiska kommitténs ordförande Thomas Bach säger att man inte vill vara en ”politisk domare”. Man har fått skarp kritik för att man tillåter ryska och vitryska idrottare delta i OS i Paris nästa år.

Bach menar att man måste hålla sig utanför politiska konflikter, för att kunna bevara sin förmåga att vara en enande kraft på den internationella scenen.

”Om politik avgör vem som kan delta i en tävling, kommer sport och idrottare att bli politiska verktyg. Det är sedan omöjligt för sporten att förmedla sin enande kraft, säger Bach, rapporterar RT.”

Samtidigt kommer det ryska landslaget spela sin första landskamp utanför de tidigare sovjetiska gränserna. Laget ställs mot Iran i Tehran, sedan väntar Irak på hemmaplan i Sochi. Landslaget är avstängd från att kvala till EM 2024 i Tyskland, av Uefa.

Museum töms på pansarvagnar

Pansarvagnar som är 70 år gamla plockas nu ut från muséer runt om Ryssland för att skickas till kriget i Ukraina. Det handlar om T-54B och T-55A, som designades när Josef Stalin var diktator i Sovjet.

Tidigare har man finkammat landet på T-62or, som gick ur produktion något nyligare för 12 år sedan. Det ska finnas 2 500 sådana i landet, i förråd och på muséer. De har försetts med nya motorer och kommunikationssystem.

T 54 producerades ursprungligen 1946, men de som nu skickas till Ukraina är av en något nyare och uppdaterad version – från 1950-talet.

https://twitter.com/Political_Room/status/1638581203556081674

https://twitter.com/WinRussiawill/status/1638688576463331337

Tjeckiens president ser problem att skicka mer militär hjälp till Ukraina

Petr Pavel vann presidentvalet i Tjeckien tidigare i år. Han säger nu att man skickad vad man kan från sina egna vapenlager. Och att man köpt från utlandet och skickat till Ukraina. Samtidigt är det svårt att få upp produktionen, delvis på grund av arbetskraftsbrist, skriver Suddeutsche Zeitung.

Pavel öppnar för att ukrainare ska kunna komma till landet och arbeta. Han tror också att det här året blir helt avgörande för utvecklingen i kriget. Han pekar på valet i USA nästa år som en faktor också. Om stödet för Ukraina minskar i USA blir det problem för Europa. Europa kan inte själva bära upp stödet till Ukraina, menar han.

Hittills har man skickat vapen till Ukraina till ett värde av 23 miljarder kronor. Exakt vilken form av vapen är inte offentliggjort, av säkerhetsskäl och för taktiska avväganden.

Prins William besöker Polen

Prins William gjorde ett på förhand inte annonserat besök i Polen. Där träffade han brittiska och polska trupper som arbetar med att stötta Ukraina. Han träffade också flyktingar.

Mötet skedde i Rzeszow i sydöstra delen av Polen. Där deltog också Polens försvarsminister Mariusz Blaszczak. Mötet kom på begäran av prinsen själv, och skedde under strikt säkerhet.

Nato har stärkt sina positioner i Polen sedan kriget bröt ut, och brittiska styrkor är en del av det. Prinsen tackade styrkorna, som han menar ingår i ett tätt och viktigt partnerskap. Han tackade också det polska folket, som gjort mycket för att hjälpa flyktingar.

https://twitter.com/MON_GOV_PL/status/1638587357447299094

https://twitter.com/RoyalFamilyITNP/status/1638597663993069580

Filmen Winnie the Pooh: Blood and Honey (2023), som är stadigt parkerad i slashergenren, har fått något ogunstiga betyg av tittarna, men det är inte därför filmen inte visas i Hongkong. Enligt uppgifter till The Guardian beror det istället på ”tekniska problem”, eller snarare den kinesiska censuren.

En ny censurlag trädde i kraft i Hongkong 2021, och filmer som ”stödjer, främjar, glorifierar, uppmuntrar och sporrar till aktiviteter som kan äventyra den nationella säkerheten” förbjuds. Många oliktänkande använder just Nalle Puh som en symbol för protester, efter att Kinas högste ledare Xi Jinping besökte Barack Obama 2013. Många liknade dem vid Puh och Tiger.

Produktionen av filmen blev möjlig 2022, då upphovsrätten till A. A. Milnes roman om världens bästa björn upphörde.

Protester på Foxconns kronjuvel, iPhonefabriken i Zhengzhou skakar Kina. Xi snäser av Trudeau, men det gjorde han inte säger landets utrikesministerium. Och stora diplomatiska framsteg görs med önationerna i Stilla havet.

Uppror på iPhonefabriken i Zhengzhou

Våldsamma protester har brutit ut på Foxconns stora iPhone-fabrik i Zhengzhou i Kina. Anställda har drabbat samman med säkerhetspersonal, främst rörande lön och levnadsvillkor i fabriken, skriver AFP. Videor har läckt ut där hundratals arbetare ses attackera poliser, som i sin tur använder tårgas och rökgranater.

https://twitter.com/sentdefender/status/1595279159424876545

Poliserna har uppmanat arbetarna att inte befatta sig med den ”minoritet av upprorsmakare” som de påstår startat upploppen. I stället ska arbetarna återvända till sina logement.

Pandeminedstängningarna har även drabbat arbetare på fabriker i landet, som tvingats vara instängda i sina logement på fabrikerna. I veckor har de tvingats sitta där och vänta på att politikerna ska fatta nya beslut. Runt 200 000 arbetar på fabriken, som ibland kallas iPhone-staden.

https://twitter.com/WallStreetSilv/status/1595484847023308805

Foxconn heter officiellt Hon Hai Precision Industry, är från Taiwan men har också storfabriken i Zhenzhou. Där tillverkas elektronik åt många stora internationella varumärken. Totalt har man en miljon anställda i Kina i 30 fabriker.

Man har erbjudit stora bonusar till arbetare som valt att stanna i fabriken, då många försökt ta sig därifrån. Dessutom har lokala myndigheter bussat in ny arbetskraft. Kina har fortfarande en pandemistrategi som går ut på att göra totala nedstängningar. Detta har skapat ilska och sporadiska protester har uppstått runt om i landet.

Uppdatering 27/11-2022: Bilden av Foxconns arbetsvillkor som grundorsak till protesterna ligger i linje med kommunistpartiets agenda. En troligare orsak är att protesterna i grunden är mot regeringens covid-politik och nedstängningarna.

https://twitter.com/JamesMelville/status/1595694084374634501

Protester mot pandemilagarna

Det kom ett par nya lagar i början av november som tydde på att man skulle ta en mildare hållning till pandemin. Till exempel mindre strikta regler för karantän när man reser in i Kina, och enklare system för att kategorisera högriskområden.

Men nya fall, drivna av omikronvarianten av covid19, har gjort att lokala myndigheter likväl återgått till strikta restriktioner. Med hänvisning till att man finkallibrerar de pandemirestriktioner som Xi själv är en varm förespråkare av. Läget är således oförutsägbart, inte bara för invånarna utan även för företag, lokala såväl som utländska.

Spontana upplopp har skett runtom i landet senaste månaderna. Till exempel i Guangzhou i södra delen av Kina, där hundratals människor protesterade på gatorna.

Den ombytliga politiken är ogillad och de flesta lokala beslutsfattare förstår detta, menar Steve Tsang på SOAS China Institute i London. Att upprätthålla Xis målsättningar samtidigt som man ska hantera förvirrade medborgare lokalt blir ett problem.

I Chaoyang, en stadsdel i Peking, stängde man plötsligt sina teststationer i affärsdistrikten, med hänvisning till de nya lagarna. Dagen efter återgick man till tidigare regler, då kontorsanställda tvingats leta efter teststationer i vanliga bostadsområden.

Enligt Freedom Houses statistik skedde 668 fall av protester av olika slag, mellan juli och september. Av dem var 95 procent demonstrationer, strejker och husockupationer. Bara fem procent skedde på internet. 37 fall var protester mot pandemirestriktionerna, där ett var en internetkampanj med en hashtag med hundratusentals poster. Den inbegrep minst 14 provinser och större egenadministrerade städer.

Xi och Trudeau på G20

Kinas president Xi Jinping och Kanadas premiärminister Justin Trudeau hade ett uppmärksammat meningsutbyte under G20-mötet i Kambodja. Mötet fångades på film och ljud. Xi säger via sin tolk att uppgifter från deras samtals läckts till media.

https://twitter.com/JackPosobiec/status/1592900274447753216

Allt vi diskuterat har läckts till tidningarna. Det är inte lämpligt. Och det är inte på det sättet vår diskussion fördes, var det? Om det finns uppriktighet, kan vi ha konversationer baserade på en respektfull attityd. Annars kommer resultaten bli oförutsägbara, sade Xi.

Det ser sedan ut som att Xi går i väg, förbi Trudeau. Trudeau säger samtidigt att ”vi kommer fortsätta arbeta konstruktivt tillsammans, men det kommer finnas saker vi är oense om.”

Skapa förutsättningarna, skapa förutsättningarna, säger Xi och går i väg.

Spänningarna mellan länderna har ökat, mycket beroende på den försämrade relationen mellan Kina och USA. Kanada är en stark del av den anglo-saxiska sfären, med Storbritannien, Australien och USA som nära allierade. Vissa menar att Xis beteende mot Trudeau är som ett där en stormakt talar med ett mindre land.

Kinas utrikesministerium har efteråt sagt att det inte ska uppfattas som att Xi kritiserar Trudeau. Eller att han beskyller honom för något, säger talespersonen Mao Ning.

Träning av poliser på Solomonöarna

Som vi rapporterade om i april har Kina gjort stora insteg i lokalpolitikern på Solomonöarna. Man slöt ett kontroversiellt avtal, som gav rätt till militärt ingripande på önationen om oroligheter skulle uppstå. Australien har dragit öronen åt sig, då Solomonöarna räknas in i deras närområde. Kina förnekar att man skulle vilja bygga en militärbas på öarna.

I början av november mottog man gåvor från Australien i form av gevär. Nu har Kina också skickat bidrag, lastbilar bestyckade med vattenkanoner, trettio motorcyklar och 20 stadsjeepar.

Protester mot regeringen eskalerade under november och har resulterat i tre dödsfall. Solomonöarna får även hjälp av Nya Zeeland, Fiji och Papua Nya Guinea att träna sin poliskår. Utöver Australien och Kina som både bistår med träning och materiella resurser.

Kina har siktet ställt på alla mindre önationer i Stilla havet. Man vill sluta säkerhetspakter med tio av dem, vilket oroar USA och Australien mycket. Under ett videomöte deltog polischeferna för Fiji, Vanuatu, Kiribati, Tonga och Papua Nya Guinea.

Polisen på Tonga representerades dock inte av den ordinarie polischefen, då han är australisk medborgare.

Talesmannen för Kinas utrikesministerium, Zhao Lijian, sade att representanterna för de fem länderna uttryckte förhoppningar om ett fördjupat samarbete. Med målsättning om förbättrad säkerhet, utveckling och framsteg i regionen.

Kinas kommunistiska parti avslutade sin 20:e kongress i söndags. På förhand hade det spekulerats i om hur mycket makt generalsekreteraren Xi Jinping skulle konsolidera. Det blev en hel del, när Xi bröt mot reglerna och blev vald för en historisk tredjemandatperiod. Nu väntar stora utmaningar för landet med en stagnerad ekonomi och försämrade relationer med USA.

Xi Jinping blev historisk som den förste generalsekreteraren för partiet att säkra en tredje mandatperiod. Han har också fyllt den inre cirkeln i partiet med nära förtrogna. Xi är också omvald som chef för Kinas Centrala militärkommission, och fortsätter därmed ha makten över landets armé. Han väntas nu formellt bli återvald som president för Kina under valen i mars, rapporterar AFP. Han är nu den mäktigaste ledaren för Kina sedan folkrepublikens förste president, Mao Zedong.

”Världen behöver Kina” sade han under sitt långa tal till partiet efter att ha blivit omvald. Han säger att man genomfört två mirakler under hans regeringstid, ekonomisk utveckling och social stabilitet. Att Xi kan bli omvald beror på att han 2018 avskaffade regeln om maximalt två mandatperioder. Han kan nu i teorin vara president livet ut.

I Politbyråns Stående Kommitté fick Xis förre stabschef Li Qiang en plats. Li är partisekreterare i Shanghai, och var den som hade ansvar för den två månader långa, och totala, nedstigningen av staden tidigare i år. Han fick plats nummer två i den Stående kommittén, som består av sju personer från Politbyrån. Totalt elva allierade till Xi har fått platser där. Även Li Xi bör nämnas, han är partiets ordförande i Guangdong och en nära förtrogen till Xi.

Övriga i den stående kommittén är Zhao Leji, ordförande för Centralkommissionen för disciplinärenden, den högsta antikorruptionsmyndigheten i landet. Wang Huning, som anses vara chefsideologen i partiet och rådgivare till Xi. Cai Qi, partisekreterare i Beijing. Och Ding Xuexiang, chef för Centralkommitténs huvudkontor.

I centralkommittén sitter 205 ordinarie ledamöter och 175 suppleanter. Tjänstemän som sitter i Politbyrån måste även bli invalda i centralkommittén. Politiker förväntas dra sig tillbaka vid 68 års ålder, en regel som dock inte gäller Xi själv längre. I Politbyrån sitter 24 personer.

Svenska nyhetssidan Kinamedia rapporterar om att två personer tillhörandes partifraktionen "tuanpai" inte längre fått plats i Centralkommittén. Det handlar om premiärminister Li Keqian och frihandelsförespråkaren Wang Yang. Wang är känd för ”Guangdongmodellen” med fokus på privat entreprenörskap, ekonomiskt tillväxt och mer tillåtande åt civilsamhället. En reformist, jämfört med partiadeln som Xi tillhör. Deras icke-nomineringar är en del av Xis agenda att skapa maximalt utrymme åt sig själv i partitoppen.

En annan utmanare och reformist är Hu Chunhua, han blev inte invald i Politbyrån igen. Där han suttit i tio år, fram till nu.

En sak som trängde igenom mediebruset under kongressen var behandlingen av förre presidenten Hu Jintao. Hu var tidigare generalsekreterare 2002 till 2012 och president 2003 till 2013. Han är starkt kopplad till tuanpai-fraktionen i partiet.

Han hade som bruklig hedersplats bredvid Xi, men blev bryskt omhändertagen och bortförd, inför rullande kameror.

https://www.youtube.com/watch?v=miv_F4UhfQs

Kongresserna är oftast mycket formella tillställningar som följer fastlagda scheman. Hus bortförande är därför en mycket tydlig signal utåt, och förnedring av den reformistiska fraktionen av partiet. Varning till framtida rivaler får anses vara utfärdad.

Statlig media menar å sin sida att Hu blev bortförd för att han mådde dåligt, men att han nu tillfrisknat.

Xi har fört fram budskapet att han har löst problem som ska ha plågat Kina och partiet under Hus styre. Främst interna partisplittringar och en ojämlik fördelning av resurser.

Under den en vecka långa partikongressen deltog 2 300 handplockade partidelegater, som röstade för Xis agenda. Sedan valdes representanter till Centralkommittén och slutligen Politbyrån.

För första gången på 25 år kommer det inte finnas några kvinnor i Politbyrån, som nu både bildligt och bokstavligt blir 24 man stark. Politbyrån har haft sex kvinnliga medlemmar sedan 1948, men ingen har tagit plats i den Stående kommittén.

Sun Chunlan fanns inte med på den slutgiltiga listan. Hon har haft ansvar för sjukvårds- och hälsofrågor, men 72-åringen hade valt att inte kandidera igen. Hon var ansiktet utåt för nolltoleransen mot covid 19 och nedstängningarna, vilket gav henne smeknamnet Järndamen.

Fem procent av de 205 medlemmarna i Centralkommittén är kvinnor. Den Stående kommittén är också fortsatt sju man stark.

Profiler som Sun är ovanliga i kinesisk politik, som domineras av män med starka nätverk. Enligt Minglu Chen, verksam vid University of Sidney, handlar kommunistpartiets kvinnopolitik främst om arbetskraft. Kvinnors ekonomiska status höjs genom att få ut dem på arbetsmarknaden. Kommunistpartiet är till sin natur en maskulin, patriarkal institution, menar Minglu.

Xi har nu konsoliderat makten runt sig som ingen ledare i Kina på decennier gjort. Det finns redan nu en oro för vad som händer den dagen någon ska ta över efter Xi. En successionskris kan mycket väl bli utfallet.

Stora utmaningar väntar under Xis tredje mandatperiod

Xi har inte mycket tid att tänka på sina framgångar efter kongressen. Landet står inför stora utmaningar och problem de kommande åren. Den skuldtyngda ekonomin och rivaliteten med USA är svåra nötter att knäcka för Xi, som har stora ambitioner.

Strategin med hårda nedstängningar har haft märkbara effekter på ekonomin och skapat missnöjde bland folk. Enligt Dan Wang, chefsekonom på Hang Sang Bank i Kina, kommer konsumtionen inte kunna nå nivåerna före pandemin. Om den rådande strategin med masstestningar och nedstängningar fortsätter.

Strategin har bidragit till en än större oro inom fastighetssektorn, där en skuldkris redan skapat stora problem. Byggbolag har gått omkull och lokalregeringar står inför stålbad.

Rapporten för den ekonomiska tillväxten under tredje kvartalet skulle kommit i veckan men har skjutits upp. Förväntningarna är att det är de svagaste siffrorna sedan första veckorna under pandemin 2020. Under kvartal två hade man bara 0,4 procents tillväxt, årsmålet om 5,5 procent ser man ut att missa med bred marginal.

En annan stor fråga är den om Taiwan. Enligt Xi förändras den geopolitiska situationen på ett sätt som den inte gjort på ett århundrade. Han säger att Kina aldrig skulle avsäga sig möjligheten att ta Taiwan med militär makt. För att Kina ska kunna uppleva nationell framgång krävs att Taiwan åter införlivas med fastlandet.

Den ekonomiska situationen skulle kunna påskynda ett övertagande av Taiwan, säger Dan Macklin som är politisk riskanalytiker baserad i Shanghai. En långsam ekonomisk tillväxt under mitten av 2020-talet kan göra att Kommunistpartiet söker andra vägar för att säkra sin legitimitet. Och där finns Taiwan som ett starkt alternativ.

Soloviev, en djupt bildad själ, föraktade den västerländska besattheten med den egna personens små angelägenheter, föraktade egoismens väsen, men fruktade enbart ett: Den Gula Draken. Om Ryssland, menade han, skulle avvisas av västerlandet så skulle förr eller senare ett oemotståndligt erbjudande komma från Kina. Och då är den kristna tanken dödsdömd. Soloviev såg det ryska som en förutsättning för det kristna. Den ryska kulturens mission, menade han, var att åskådliggöra kristendomens väsen, inspirera till ett ärligt och innerligt medvetande om Kristus samt broderligt omfamna varje kultur som, behållande sin unika prägel, tillsammans med den ryska anden ville dyrka Gudsmodern och i hennes gestalt se den gudomliga Sofia.

Låter det svulstigt, sentimentalt och bombastiskt? Låter det som den där typen av fanatisk fromhet som vid minsta provokation kan slå om från innerlighet till helig vrede och våld, rullande huvuden, brinnande städer och ett ... tja, kanske ett i blod marinerat grannland som räckt lång näsa?

Soloviev skulle ha förståelse för en sådan farhåga. Men skulle även mena att det isåfall beror på att vi i väst har blivit så andligen utmärglade, så svältfödda och så innerligen deprimerade att vi inte längre förmår tillgodogöra oss den näring själen trängtar efter, ja, att vi finner den motbjudande. Han skulle rentav ha kunnat gå så långt som att tillstå, att dessa farliga böjelser för fanatism faktiskt existerar. Men att de existerar för att väst har vänt öst ryggen, i stället för att räcka ut handen och bibringa en äkta tankeklarhet, och inte den IQ-dyrkande förnuftskulturens falska upplysning, med sitt förakt för svaghet, för lidande, för äkta inre nöd och för hängiven tillbedjan.

Soloviev skulle utan vidare göra sig till språkrör för den ryska folksjälen och å dess vägnar skylla ifrån sig! Han skulle säga: ryssen har villigheten, tysken har viljekraften, därför åligger det tysken att vårda sin innerlighet på ett sätt som ryssen kan ta till sig, så att tyskens tankeklarhet, och inte fransosens sterila intellektualism och veka sentimentalitet, kan befrukta det ryska sinnelaget. I Ryssland vördas fortfarande den helige dåren. I väst har man visserligen övervunnit föraktet för intellektuell svaghet, men man har ersatt det med ömkan.

Vi vördar inte längre dåren som någon som står närmare de himmelska härskarorna; vi vill istället vårda dåren som någon som står närmare underjordens demoner, som vi dock inte kallar vid namn, utan vid en allt längre katalog av psykiatriska diagnoser. Det är vårt svek.

Den ryska själen hade, i all sin svulstiga stollighet, varit vår uppkoppling till det himmelska om vi bara hade varit dess jordkabel, dess sans och balans, men utan att förakta sinnet för det heliga, det innerliga och det himmelskt kvinnliga. Vad Soloviev våndas över är den därmed obönhörliga glidningen österut, som den ryska själen då måste göra. Och där, där längst borta i öster, på andra sidan stäppen, väntar sedan tusen år den stora, gula draken.

Idag är det europeiska hoppet grusat sedan snart tre generationer. Den tyska kulturens betydelse för världen har förintats, förgasats, förvandlats till å ena sidan en akademiserad finkultur för en internationell elit och å andra sidan en korporativ internationalism som har ett ansikte i figurer som World Economic Forums Klaus Schwab.

Den nyanserade, centraleuropeiska kultur Soloviev hoppades på, den försvann med världskrigen, något som i gripande detalj skildras av Stefan Zweig i hans sista, återblickande bok Världen av igår, som han skrev i brasiliansk landsflykt och efter vilken han sköt först sin unga hustru, därefter sig själv. Kommunistisk depression och amerikaniserad hybris (Wirtschaftswunder) klöv inte bara Tyskland, utan klöv själva den europeiska tanken, och lämnade Ryssland utan föredöme.

Den kinesiska överhögheten

Sakta men säkert flyttade Kina fram sina positioner. Lika smygande sakta och lika säkert knöt det postsovjetiska Ryssland sin framtid till Kinas. Tillsammans med Indien och Brasilien, som leds av varsin karismatisk antiglobalist, och nu senast, på ett hörn, även Afrikas ledande ekonomi Sydafrika (Sydkorea och Mexiko har ansökt, arabvärlden visar intresse), utgör BRICS ett substantiellt hopp för alla de folk och stater som av olika skäl misstror den västerländska välviljan och globalismens agenda. I stället för The Great Reset och Agenda 2030 talar man om en “multipolär världsordning”. Den snabbväxande titanen Kina intar en särställning. Ett misstänksamt Indien invänder. Men Ryssland accepterar Kinas överhöghet i BRIC.

En sista, kanske famlande, kanske desperat, kanske halvhjärtad gest att knyta an till den västerländska civilisationen kom faktiskt i elfte timman, men avslogs. Det var när Putin tog över efter Jeltsin. Då talade han både med NATO:s dåvarande ledare, skotten George Robertson och med Bill Clinton, när Clinton var i Moskva år 2000. Helt informellt. Och frågade när det var dags för Ryssland att erbjudas medlemskap i NATO. Robertson ryggade, förlorade sig i byråkratiska detaljer om att ansöka, stå i kö och så vidare, och missade ett världshistoriskt ögonblick. Undrar om han fattar det. Exakt vad Clinton svarade är okänt, men vi vet att det var avvisande och att USA gav stöd åt tjetjenerna strax därefter.

Och där knöts banden till den av Soloviev så fruktade makten i öster.

Just nu styrs västvärldens och hela världens största makt, USA, av en trio, där två av de styrande är över 80 år gamla och visar tecken på demens, samt en påfallande flamsig 57-åring. Den västerländska civilisationen har aldrig haft ett svagare styre, relativt sett. Vill dess rivaler skjuta fram sina positioner så är det nu som gäller. Och lärorika Kina har diskret tagit över rollen som kolonisatör, har intressen både i Afrika och Sydamerika, men är betydligt smidigare än sina europeiska föregångare, och har i all tysthet knutit ihop en global infrastruktur med sin makalösa förnyelse av de gamla sidenvägarna genom storsatsningen Belt and Road Initiative, som knyter samman 70 olika länder i ett nytt nät av järnvägar för godståg, pipelines för olja och för naturgas, hamnar och kraftverk.

Det är mot denna bakgrund vi har orsak att försöka förstå Xi Jinping, mannen som presiderar över det snabbväxande kinesiska imperiet.

Astrologi på allvar

Här möts vi av en speciell svårighet: Kineser tar, till skillnad från oss i väst, astrologi på allvar. Det är därför långt ifrån säkert att en kinesisk nyckelperson uppger korrekta födelsedata. Kunskap är makt, och maktmänniskor vill inte att andra skall ha inblick i deras psykiska mekanismer. Vi måste därför extra betona den reservation som alltid måste göras när man ställer ett horoskop. Födelsehoroskopet ger en exakt bild av själens strukturer men det förutsätter att tid och plats stämmer. I detta fall får vi utgå från att vi har rätt år och datum -- han är isåfall tvilling, född den 15 juni 1953 – men vilken tid på dygnet Xi föddes, det vet vi inte. En sak är säker. Om födelsedatumet är falskt så är det valt med omsorg. För att den som ställer horoskopet skall bäva.

Den bävan vi bör känna inför tanken på att nalkas en människas blottade själ, hennes inre himmel genom horoskopet, där vi bör känna samvetets vassa svärdspets mot vårt blottade bröst, i det vi följer dess lotsande röst in i det okända. Går vi för snabbt fram, ja, då blöder det. Men tvekar vi, då kan vi tappa kontakten och då står vi där, i ett rum som för oss ligger i mörker. I ett rum där enbart samvetet kan se. För det måste vi helt enkelt ta till oss: Enbart samvetet är seende i det rum vi nu beträder. Det är tassemarker. Låtas vi bara ha kontakt med det vassa samvetet så får vi gissa oss fram. Och det slutar alltid med pinsamheter eller värre. Den här gången är det ingen vanlig man och människa vi nalkas. Det är inte ens en vanlig statschef vi nalkas. Inte ens en kung. Egentligen inte ens en kejsare, alltså en kungarnas kung, med lydkungar under sig. Nej, det är en representant för en hel civilisation. Som lyder under en för oss helt väsensfrämmande civilisationsprincip.

Ty visst: Kinesen älskar, kinesen hatar, kinesen arbetar, vilar, lider och leker som vi. Det är inte det. Kinesen gör allt det där som även vi gör. Men med lite andra förtecken. Skrattar, men på lite andra ställen. Gråter som vi, men med andra förtecken. När vi nalkas den kinesiska kejsarens himmel -- och det gäller även om det skulle visa sig att den är fabricerad för att skrämma och imponera – så är det på ett sätt hela Kinas himmel vi nalkas; hela Kinas himmel som skräms och som imponerar.

Vad himlen visar

Kejsaren av Kina har en klassisk krigarsjäl. Hans jagkänsla är stark, och inställd på att relatera, men är en jagkänsla som har ingått en förening med konfrontationens och dominansens intelligens. Denna konfrontativa intelligens gäller dock inte relationerna som sådana, de gäller reviret. Livsrummet. Imperiet.

Hurså? Vi tar det en gång till, men nu med de himmelska intelligenserna: Hans jagkänsla representeras av solen, och den är stark eftersom den är gynnsamt länkad till strikta Saturnus och den känslomässiga vändbarhetens Neptunus, samt snabblänkad till dödens Pluto. Och denna jagkänsla är inställd på att relatera, eftersom solen står i Tvillingarna. Samtidigt har denna jagkänsla ingått en förening med konfrontationens och dominansens intelligens; den står i konjunktion med Mars. Denna konfrontativa intelligens, Mars, gäller dock inte relationerna som sådana, de gäller reviret. Livsrummet. Imperiet. Eftersom Mars inte liksom solen står i relationernas Tvillingarna, trots att de är förenade, utan står i revirets tecken, i Kräftan.

Skenbar dubbelnatur

Att kampen är en del av identiteten men gäller reviret och inte relationen, det är en ganska ovanlig inre situation. Inte unik, men ovanlig. Att kamp och jagkänsla å ena sidan är förenade, fast å andra sidan har olika klangbotten, relationernas Tvillingarna och revirets Kräftan, gör honom svår att slå. Resultatet är en gåtfull, svårläst person med både en blick för relationer, som handelsrutter och handelsavtal, och hårda nypor när det gäller det egna reviret.

Xi, som bokstavligen bodde i en grotta som ung, och idag i praktiken är kejsaren av Kina, kan nog, om än i grunden felaktigt, uppfattas som en sorts dubbelnatur.

Rätt att döda

Dessutom är jagkänslan, i det relationella, förstärkt av – och nu kommer det – förmågan att döda. Inte långsamt och utdraget, inte heller i lönndom, utan rakt upp och ner, storstilat, och så självsäkert att ingen kommer för sig att ifrågasätta det. Pluto står i Lejonet. Det måste inte vara ett fysiskt dödande, men kan absolut vara det. Det kan även vara ett dödande av en förhandling som håller på att spåra ur; en relation som håller på att surna eller en affär som plötsligt ser ofördelaktig ut. Lite som tvillingen Trumps “you’re fired”, kan tvillingen Xi meddela “no deal”. Då är det över. Det är inte förhandlingsbart. Och det kan gå så snabbt att ingen ser det komma. Eller han slår till och avtalet är beseglat och oåterkalleligt innan någon riktigt hinner fatta hur det gick till. Talande är att han inledde sin karriär med att göra en genomgripande utrensning av korrumperade tjänstemän i partiapparaten, ända upp i toppskiktet, en inte helt ofarlig aktion. Men han lyckades, och satte sig i respekt. Han har känsla för det storstilade, det storstilat absoluta, och hans folk, även de som är fullt kapabla till kritiskt tänkande i övrigt, ser i Xi inte en farlig psykopat, inte en nyckfull tyrann, än mindre en slug opportunist, utan snarare en allvetande övermänniska, ödesbestämd att leda sitt folk; kort sagt, en äkta, klassisk kinesisk kejsare.

Blick för det möjliga

Xis instinktiva blick för förhållanden – även mellan provinser och nationer, rentav mellan kulturer och civilisationer – förstärks av en skarp blick för potentialer och resurser. Det är Jupiter i Tvillingarna. Han vet var det finns olja. Han vet var det finns guld. Och han vet hur han kan utnyttja en situation som andra ser som hopplös, eller inte ser alls.

Den blicken är länkad till en instinktiv känsla för det storstilade. Det är därför inga små visioner Xi har, vilket visar sig i hans världsomspännande projekt och ambitioner, även om vi mest bara kan ana vad han har i kikaren. Transparens är inget ideal för honom, trots att han ofta antyder det i sin retorik. Det mest talande uttryck han brukar använda är dock inte transparens, utan “win-win” och “harmony”. Kina startar inga krig. Även om Taiwan har orsak att rusta upp nu när Ryssland, av skäl vi inte helt genomskådar, slår till hårt mot Ukraina.

Harmoni och ömsesidig vinst är klassiska, konfucianska ledstjärnor och om hans krigskonst sköts i enlighet med de principer som fastställdes av Sun Zi kan han erövra världen innan världen ens märker något av det. Hans karmiska kompassnål säger att hans hjärtefråga och hans ödesbestämmelse handlar om samhälle. Hans vision säger att ifrågavarande samhälle är själva världssamfundet. Vad han än styr över är det världssamfundet han har i åtanke. Månens norra nod i Vattumannen pekar på det.

Domartyp

Hans självförtroende är grundmurat. Det beror på att jagkänslan, solen, är förstärkt från två håll, och att den mer instinktiva förstärkningen ger honom en grundläggande känsla att han har både mandat och förmåga att döda. Den andra förstärkningen ger honom både moralisk flexibilitet och en naturlig självdisciplin. Han han vara både avspänd och sträng samtidigt, och han ger därför intrycket av att vara en auktoritet i rättsfrågor. Alla rättsfrågor. Det beror på att han har effektiva Saturnus i konjunktion med vändbara Neptunus i omdömets tecken, Vågen.

List och vishet

Xi är en ovanligt intelligent man. Och hans intelligens är inriktad på hur han bäst skall sköta och helst expandera sitt ansvarsområde, sitt revir. Inte för egen del, utan för sitt folks del. Självisk är han inte, inte heller fåfäng. Kinesisk kultur skulle för övrigt inte medge det. Men Xi har en intelligens som är extra rörlig. Det beror på att den är förstärkt med ett utpräglat sinne för det paradoxala, och det skenbart motsägelsefulla. Han kan hitta synteser där andra famlar efter kompromisser, och han kan hitta kompromisser där andra famlar efter sitt svärd. Han har nämligen multiperspektiviska Uranus på samma ställe, alltså samma vinkel från jorden, som den talföra och snabbtänkta Merkurius. Och det i livsrummets tecken, Kräftan. Han kan alltså se saker från många håll samtidigt, och han kan lägga orden så, att de landar rätt när det gäller att framstå som en administrativ auktoritet och en inkluderande ledare.

Smärta och upprättelse

Liksom hela sin generation har Xi lätt att vända och vrida på frågeställningar och finna okonventionella lösningar på gamla problem. Han hade nog framstått som mer radikal om han inte hade Venus i Oxen,

vilket ger honom en utstrålning av trygghet och stabilitet. Har han någon liten personlig hemlighet så är det att hans ambition är förknippad med smärta. Men det är ingen hemlighet att hans far en gång var en högt uppsatt politiker i den kommunistiska revolutionens första generation och att han råkade i onåd under Kulturrevolutionen. Det var därför familjen under en tid var tvungen att bo i en grotta. Xi Jinpings bana mot den absoluta maktens topp har därför en prägel av revansch och av att ge sin far upprättelse. Saturnus sextil med Pluto ger honom tåga och en förmåga att uthärda som gränsar till en oförmåga att ge upp. Hans kampanda håller honom i form.

Kinesisk magi

Den kärva kvadraturen mellan känsla och intimitet, mellan den lunära och den veneriska intelligensen, ger Xi en air av oåtkomlighet och distans, och med hans ledaregenskaper en upphöjd sådan. Xi uppfattas som vis. Det beror också på att jagets sol har en snabblänk till dödens Pluto. Han har ett sinne för hur det är på andra sidan. Traditionell kinesisk magi torde därför inte vara någonting som är främmande för honom. För oss är sånt så främmande att vi inte ens förstår att det finns något där att förstå. När vi mäter tiden i generationer så gör vi det för att vi räknar nu levande människor som aktiva faktorer i utvecklingen. När folk dör så försvinner de, i vår uppfattning. För den kinesiske traditionalisten inspirerar de vi kallar döda, och kan låna de levande sina perspektiv, och ge vägledning. Den kinesiske traditionalisten beaktar elementarvärlden vid byggnation och placerar hus och hela städer med största omsorg i landskapet.

Även vi har haft sådana kunskaper och föreställningar men de har sedan länge ersatts av ett mer mekanistiskt synsätt. Vår magi har vattnats ur till en vag men ändå för oss ofta rätt viktig mystik som tar sig uttryck i fenomen som blåbärsplockning och levande ljus på bordet. Kinesen må föredra lysrör och pulversoppa med crab sticks men kan sin feng shui.

Hur blir man om man ser sin mamma offentligt prygla sin pappa, och sedan själv får bo i en grotta i ett träskområde, allt medan ens deporterade syskon i andra delar av landet tar livet av sig?

Och som enda underhållning har man en av världens längsta och mest komplicerade böcker?

Vi kan varje dag se svaret på frågan. Men få verkar riktigt bry sig om det – vilket är konstigt.

Media ägnar mycket intresse åt det personliga när det gäller de flesta av världens makthavare. Har Putin cancer, MS, Parkinson, hallux valgus eller är han mentalsjuk? Hur var det med Trumps kvinnoaffärer, och hur står det till med Bidens demens?

Men märkligt nog sägs det inte mycket om Kinas ledare Xi Jinping. Kanske är det det som ska göra oss oroliga. Inte att han är okänd för oss, utan för att han är en person som inte är omgiven av skvaller.

Vi tar en titt på honom inför det kinesiska kommunistpartiets kongress som inleds söndagen 16 oktober.

Xi Jinping är son till Xi Zhongxun, som var chef för det kommunistiska partiets propagandadepartement, och vice premiärminister från och med 1959.

1962 anklagades han för högförräderi, eftersom han godkänt publiceringen av en biografi som chefen för den kinesiska säkerhetstjänsten valde att se som ett förtäckt angrepp på Mao Zedong (eftersom den person biografin handlade om – Liu Zhidan – hade kommit i konflikt med Mao på 1930-talet).

Just vid den här tiden försökte Mao återkomma till ställningen som enväldig härskare. Han hade tryckts åt sidan efter det att hans ”Stora språng” på 1950-talet kostat omkring 30 miljoner kineser livet. De dog av svält, sjukdomar och umbäranden när Kina skulle industrialiseras

Mao ville tillbaka som enväldig diktator och behövde någon att angripa, någon vars öde skulle skrämma de andra i Politbyrån – och det fick bli bland annat just Xi Jinpings far - som avsattes och fick bli vice vd för en traktorfabrik.

Den nioårige Xi Jinpings tillvaro förändras, pappan är förvisad, och han och hans tre syskon och modern Qi Xin får trängas i en etta; tidigare har de haft ett stort hus, trädgård, tjänstefolk – som det anstår en vice premiärministers familj i ett land som KIna.

Man kan tycka att nu kunde det väl inte bli värre, men det kan liksom alltid bli värre i Kina. Fyra år efter att Xis far avsatts och förvisats ger Mao signalen till den ”Stora proletära kulturrevolutionen”. I några år har han sakta slagit sig in mot maktens centrum igen. Klippt en motståndare här, och en där. Nu känner Mao sig stark nog att ge sig på större delen av det gamla ledargarnityret, och rensa ut dem i ett svep. Tiotusentals unga rödgardister inleder klappjakt på personer som haft en position i kommunistpartiet och som Mao pekar ut som partiets fiender.

Det är här det visar sig att det kan bli värre. Först har Xi:s far alltså råkat illa ut som ett varnande exempel för andra i partiledningen – nu ska dessutom också straffas för att han tillhört den partiledning som gick med på att han blev ett varnande exempel.

Rädda familjen

Som många andra tvingades han till Peking där han misshandlades offentligt på ett torg, och på vägen dit och därifrån misshandlades han ytterligare av folkmassorna. Och bredvid honom gick hans fru och deltog i misshandeln av sin make, och skrek om att han var en klassförrädare. Nu ska ni inte förledas att tro att frun var ett sällsynt elakt stycke – sådana scener utspelade sig i åratal i hela Kina. För att rädda det som gick att rädda av familjen och barnen tog fruar avstånd från makar – och makar vände sig mot fruar och fördömde och slog – om partiet så krävde.

Om Xi:s mammas mål var att rädda resten av familjen genom att delta i misshandel av pappan lyckades hon väl inte speciellt bra. En dotter skickades för att gräva diken i Inre Mongoliet. Hon hann säkert med rätt många spadtag för hon blev kvar där i sex år. En annan av Xi:s systrar begick självmord.

Och unge Xi själv?

Han skickades ut på landsbygden 1968 för att ”lära av folket” och hamnade i ett litet samhälle i nordöstra Kina. Där blev han kvar i sju år under primitiva förhållanden. Han och de andra 1300 unga som skickats dit för att hjärntvättas och tvångsarbeta levde ofta i grottor. Xi slet med att bygga reservoarer för sumpgas.

Men det var också här unge Xi fick låna ett exemplar av Goethes Faust. Han måste ha läst den om och om igen, för många, många år senare berättade han för Angela Merkel att han kunde delar av verket utantill och reciterade olika passager – vilket han också gjort vid andra tillfällen.

Goethes Faust är berättelsen om en man som säljer sin själ till Djävulen för att få framgång och makt. Berättelsen utgår från ett vanligt tema i tidigare legender och myter, men Goethe utvidgade det under årtionden av arbete till något helt eget – och nytt.

Alltså, någonstans i en avkrok i nordöstra Kina befinner sig den unge Xi i början på 1970-talet, och omgiven av puttrande sumpgas eller sittande i en kall grotta läser han Faust och det är inte svårt att föreställa sig att han formas, och kommer fram till att han måste sluta en pakt med Djävulen.

Och det närmaste man kom den potentaten i Kina var partiets ordförande Mao Zedong – som krossat Xis familj. Man får inte vara petig när man vill ha makt, och kanske tyckte Xi inte ens om sin familj och sina systrar.

Det vore i verklig mening faustiskt. Nära anhöriga går åt fort i första delen av Goethes Faust. Älskarinnan Gretchen råkar ta livet av sin mor med sömnmedel för att hon och Faust ska få vara ifred när de ska ha sex. Senare dränker hon sitt barn också.

Satan ställer upp

Djävulen med vilken Faust slutit en pakt ställer upp varje gång någon ska röjas ur vägen, och är allmänt behjälplig med vad Faust än önskar.

Nu finns det ett alldeles för enkelt sätt att tolka Xis egen uttalade totala fascination inför Faust. Och det är just som en person som säljer sin själ för att få personlig makt, att här har vi någon som sluter en pakt med Ondskan. Faust paktar med Djävulen, Xi med Mao och partiet.

Men gör man den tolkningen har man inte läst sin Faust ordentligt. Och det verkar ju Xi ha gjort.

Faust förlorar aldrig sin själ i Goethes drama, tvärtom går verket mot en upplösning där han faktiskt får behålla sin själ – inte därför att Djävulen löser honom från avtalet som signerats med blod utan därför att Faust arbetar hela tiden, han slår sig aldrig till ro (lite enkelt uttryckt). Gud låter honom få del av himmelriket på grund av detta.

Faust förklarar inledningsvis för Djävulen att han aldrig kommer att förfalla till slö självgodhet hur mycket makt, pengar eller sex han får genom Djävulens försorg – Faust vill förändra världen, det är det viktiga för honom. Makten är ett medel, inte ett mål.

Djävulen lever i föreställningen att till slut ska Faust bli mätt på framgångar och slå sig till ro, och då är hans själ Djävulens. Men Faust blir aldrig nöjd, vill alltid vidare.

Visst kan Xis metodiska klättring till makten genom att ständigt åberopa Mao som föredöme verka vara en pakt med Djävulen. Men hur mycket personlig makt han än tillvällt sig genom åren har han aldrig slagit sig till ro. Kina ska ständigt expandera, bli större, rikare och mäktigare. Hongkong, Taiwan, Sydkinesiska sjön, alla hamnar flygplatser och motorvägar som ligger längs med de nya Sidenvägarna.

Under Xis tid vid makten har några miljoner lokala makthavare rensats ut, liksom hundratals på de centrala nivåerna.

Nu är förstås utrensningar inget nytt i partiapparaten, det har varit åtminstone en varje årtionde sedan det kommunistiska maktövertagandet. Utrensningarna har varit följden av kampen om makt mellan olika personer och falanger. Men alla grupperingar har varit korrumperade, och deras ledare vana att köpa sig trohet och stöd genom vad som i praktiken var förläningar; ”… och du får makten i den staden. Berika dig och de dina bäst du vill”.

Partiets moralpolis

Xis utrensningar har varat sedan han fick makten 2012, pågår konstant och riktar sig mot korruptionen i sig. Hans verktyg för utrensningarna har varit Centrala kommissionen för kontroll av disciplin. Den står ovanför lagen och domstolarna och kan häkta och fängsla personer för så lång tid som anses nödvändigt. Den slår till inte bara mot korruption, mutor, maktmissbruk och utan även med anledning av sådant som inte är ett brott mot lagen som till exempel ”dekadent, utsvävande livsstil” eller att man håller sig med älskarinnor – eftersom det bryter mot partimoralen. Järnvägsminister Liu Zhijun hade 18 älskarinnor, toppnoteringen bland avsatta partipampar verkar än så länge ligga på 140. Under de mest hektiska åren av utrensningar var det ständiga avslöjanden i kinesiska media om gruppsexorgier, harem, lyxliv, droger och speciellt intresse verkar ägnats åt partipampar som betalade stora belopp för att få dricka bröstmjölk.

2018 bildades Nationella övervakningskommissionen, som fick till uppgift att övervaka den moraliska halten hos alla anställda i den offentliga byråkratin – inte bara i partiet. I upprensningen i armén riktade man in sig speciellt på höga befäl som sålde officersgrader.

De stora svepande kampanjerna mot korruption har också gjort det lätt för Xi att slå ut verkliga politiska motståndare – de har alltid kunnat anklagas för korruption och skörlevnad. Det har gett Xi en perfekt plattform, han är den som står för renlevnaden, det är från den positionen han angripit till exempel nymaoister eller oligarker i kolindustrin eller i finansvärlden. Man krånglar inte till det med politik, det blir en fråga om moral.

Den hisnande utvecklingen i Kina är också följden av att många i den kinesiska ledningen förtrollats av en faustisk ekonom – Edmund Phelps som 2006 fick ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Phelps hävdar att verklig ekonomisk utveckling och framgång inte i första hand är följden av vetenskapliga upptäckter eller spetskompetens inom olika sorters teknologi – utan är följden av att en nations alla sociala skikt omfamnar förändring, att de rör sig, ständigt befinner sig i arbete och antar nya utmaningar. Ett sådant folk kommer i sinom tid att frambringa personer som gör stora vetenskapliga upptäckter.

När Faust ska genomföra sitt stora projekt – att torrlägga och frilägga land förklarar han för Djävulen att denne måste stampa fram ”mängder av arbetare” på varje upptänkligt sätt; hot, belöningar, straff, lögner, tvång. Alla metoder är tillåtna.

Och Djävulen är hjälpsam, och om så behövs dödar han dem som står i vägen för projektet.

Men han vinner som sagt aldrig Fausts själ, denne låter sig aldrig förslöas av allt det den onde erbjuder. Och även om det i Fausts spår följer lidande, död och umbäranden har Faust en vision av att en dag ska fria, starka människor röra sig på den mark han torrlägger. Det är då han själv blir förlåten för det han gjort.

Och det är det som gör Xi så farlig för oss, han är en renlevnadsman, han tänker aldrig vila. Han tänker aldrig heller låta sitt folk vila. Och han kommer att rensa ut personer som inte rör sig framåt, och han kommer att göra det på alla nivåer i samhället.

Resten av världen kunde känna sig tryggare på den tid då de kinesiska partipamparna mest ägnade såg åt att erövra balettflickor och fotomodeller.

Xi tänker erövra världen.

Hans avskedande kommer efter att två andra tidigare viceministrar för allmän säkerhet fick sparken för korruption och förskingring 2021. Den tidigare biträdande ministern för allmän säkerhet, Sun Lijun, greps i april 2020. I ett tv-sänt erkännande sa Sun att han tagit emot mutor på 130 miljoner kronor, skriver Le Figaro.

Liu Yanping var medlem i Sun Lijuns politiska gäng, den före detta viceminister för allmän säkerhet som avskedades för bland annat politiska brott och korruption 2021. ”Han spelade golf och var värd för banketter”, säger det kinesiska kommunistpartiets interna disciplinära organ i ett uttalande.

Den kinesiske presidenten Xi Jinping har gjort kampen mot korruption till ett kännetecken för sin politik. Sedan han kom till makten 2012 har minst en och en halv miljon partimedlemmar straffats eller avrättats för bestickning.

Den ryske filosofen Vladimir Soloviev var en älskande man. Han älskade det judiska, älskade det grekiska, älskade det kristna; älskade sin gode vän Fjodor Dostojevskij och älskade över allt annat Sofia, den himmelska vishetens väsen, det kosmiskt feminina. Som han såg i Jungfrumodern och i varje kvinnas innersta.

Soloviev, en djupt bildad själ, föraktade den västerländska besattheten med den egna personens små angelägenheter, föraktade egoismens väsen, men fruktade enbart ett: Den Gula Draken. Om Ryssland, menade han, skulle avvisas av västerlandet så skulle förr eller senare ett oemotståndligt erbjudande komma från Kina. Och då är den kristna tanken dödsdömd. Soloviev såg det ryska som en förutsättning för det kristna. Den ryska kulturens mission, menade han, var att åskådliggöra kristendomens väsen, inspirera till ett ärligt och innerligt medvetande om Kristus samt broderligt omfamna varje kultur som, behållande sin unika prägel, tillsammans med den ryska anden ville dyrka Gudsmodern och i hennes gestalt se den gudomliga Sofia.

Låter det svulstigt, sentimentalt och bombastiskt? Låter det som den där typen av fanatisk fromhet som vid minsta provokation kan slå om från innerlighet till helig vrede och våld, rullande huvuden, brinnande städer och ett ... tja, kanske ett i blod marinerat grannland som räckt lång näsa?

Soloviev skulle ha förståelse för en sådan farhåga. Men skulle även mena att det isåfall beror på att vi i väst har blivit så andligen utmärglade, så svältfödda och så innerligen deprimerade att vi inte längre förmår tillgodogöra oss den näring själen trängtar efter, ja, att vi finner den motbjudande. Han skulle rentav ha kunnat gå så långt som att tillstå, att dessa farliga böjelser för fanatism faktiskt existerar. Men att de existerar för att väst har vänt öst ryggen, i stället för att räcka ut handen och bibringa en äkta tankeklarhet, och inte den IQ-dyrkande förnuftskulturens falska upplysning, med sitt förakt för svaghet, för lidande, för äkta inre nöd och för hängiven tillbedjan.

Soloviev skulle utan vidare göra sig till språkrör för den ryska folksjälen och å dess vägnar skylla ifrån sig! Han skulle säga: ryssen har villigheten, tysken har viljekraften, därför åligger det tysken att vårda sin innerlighet på ett sätt som ryssen kan ta till sig, så att tyskens tankeklarhet, och inte fransosens sterila intellektualism och veka sentimentalitet, kan befrukta det ryska sinnelaget. I Ryssland vördas fortfarande den helige dåren. I väst har man visserligen övervunnit föraktet för intellektuell svaghet, men man har ersatt det med ömkan.

Vi vördar inte längre dåren som någon som står närmare de himmelska härskarorna; vi vill istället vårda dåren som någon som står närmare underjordens demoner, som vi dock inte kallar vid namn, utan vid en allt längre katalog av psykiatriska diagnoser. Det är vårt svek.

Den ryska själen hade, i all sin svulstiga stollighet, varit vår uppkoppling till det himmelska om vi bara hade varit dess jordkabel, dess sans och balans, men utan att förakta sinnet för det heliga, det innerliga och det himmelskt kvinnliga. Vad Soloviev våndas över är den därmed obönhörliga glidningen österut, som den ryska själen då måste göra. Och där, där längst borta i öster, på andra sidan stäppen, väntar sedan tusen år den stora, gula draken.

Idag är det europeiska hoppet grusat sedan snart tre generationer. Den tyska kulturens betydelse för världen har förintats, förgasats, förvandlats till å ena sidan en akademiserad finkultur för en internationell elit och å andra sidan en korporativ internationalism som har ett ansikte i figurer som World Economic Forums Klaus Schwab.

Den nyanserade, centraleuropeiska kultur Soloviev hoppades på, den försvann med världskrigen, något som i gripande detalj skildras av Stefan Zweig i hans sista, återblickande bok Världen av igår, som han skrev i brasiliansk landsflykt och efter vilken han sköt först sin unga hustru, därefter sig själv. Kommunistisk depression och amerikaniserad hybris (Wirtschaftswunder) klöv inte bara Tyskland, utan klöv själva den europeiska tanken, och lämnade Ryssland utan föredöme.

Den kinesiska överhögheten

Sakta men säkert flyttade Kina fram sina positioner. Lika smygande sakta och lika säkert knöt det postsovjetiska Ryssland sin framtid till Kinas. Tillsammans med Indien och Brasilien, som leds av varsin karismatisk antiglobalist, och nu senast, på ett hörn, även Afrikas ledande ekonomi Sydafrika (Sydkorea och Mexiko har ansökt, arabvärlden visar intresse), utgör BRICS ett substantiellt hopp för alla de folk och stater som av olika skäl misstror den västerländska välviljan och globalismens agenda. I stället för The Great Reset och Agenda 2030 talar man om en “multipolär världsordning”. Den snabbväxande titanen Kina intar en särställning. Ett misstänksamt Indien invänder. Men Ryssland accepterar Kinas överhöghet i BRIC.

En sista, kanske famlande, kanske desperat, kanske halvhjärtad gest att knyta an till den västerländska civilisationen kom faktiskt i elfte timman, men avslogs. Det var när Putin tog över efter Jeltsin. Då talade han både med NATO:s dåvarande ledare, skotten George Robertson och med Bill Clinton, när Clinton var i Moskva år 2000. Helt informellt. Och frågade när det var dags för Ryssland att erbjudas medlemskap i NATO. Robertson ryggade, förlorade sig i byråkratiska detaljer om att ansöka, stå i kö och så vidare, och missade ett världshistoriskt ögonblick. Undrar om han fattar det. Exakt vad Clinton svarade är okänt, men vi vet att det var avvisande och att USA gav stöd åt tjetjenerna strax därefter.

Och där knöts banden till den av Soloviev så fruktade makten i öster.

Just nu styrs västvärldens och hela världens största makt, USA, av en trio, där två av de styrande är över 80 år gamla och visar tecken på demens, samt en påfallande flamsig 57-åring. Den västerländska civilisationen har aldrig haft ett svagare styre, relativt sett. Vill dess rivaler skjuta fram sina positioner så är det nu som gäller. Och lärorika Kina har diskret tagit över rollen som kolonisatör, har intressen både i Afrika och Sydamerika, men är betydligt smidigare än sina europeiska föregångare, och har i all tysthet knutit ihop en global infrastruktur med sin makalösa förnyelse av de gamla sidenvägarna genom storsatsningen Belt and Road Initiative, som knyter samman 70 olika länder i ett nytt nät av järnvägar för godståg, pipelines för olja och för naturgas, hamnar och kraftverk.

Det är mot denna bakgrund vi har orsak att försöka förstå Xi Jinping, mannen som presiderar över det snabbväxande kinesiska imperiet.

Astrologi på allvar

Här möts vi av en speciell svårighet: Kineser tar, till skillnad från oss i väst, astrologi på allvar. Det är därför långt ifrån säkert att en kinesisk nyckelperson uppger korrekta födelsedata. Kunskap är makt, och maktmänniskor vill inte att andra skall ha inblick i deras psykiska mekanismer. Vi måste därför extra betona den reservation som alltid måste göras när man ställer ett horoskop. Födelsehoroskopet ger en exakt bild av själens strukturer men det förutsätter att tid och plats stämmer. I detta fall får vi utgå från att vi har rätt år och datum -- han är isåfall tvilling, född den 15 juni 1953 – men vilken tid på dygnet Xi föddes, det vet vi inte. En sak är säker. Om födelsedatumet är falskt så är det valt med omsorg. För att den som ställer horoskopet skall bäva.

Den bävan vi bör känna inför tanken på att nalkas en människas blottade själ, hennes inre himmel genom horoskopet, där vi bör känna samvetets vassa svärdspets mot vårt blottade bröst, i det vi följer dess lotsande röst in i det okända. Går vi för snabbt fram, ja, då blöder det. Men tvekar vi, då kan vi tappa kontakten och då står vi där, i ett rum som för oss ligger i mörker. I ett rum där enbart samvetet kan se. För det måste vi helt enkelt ta till oss: Enbart samvetet är seende i det rum vi nu beträder. Det är tassemarker. Låtas vi bara ha kontakt med det vassa samvetet så får vi gissa oss fram. Och det slutar alltid med pinsamheter eller värre. Den här gången är det ingen vanlig man och människa vi nalkas. Det är inte ens en vanlig statschef vi nalkas. Inte ens en kung. Egentligen inte ens en kejsare, alltså en kungarnas kung, med lydkungar under sig. Nej, det är en representant för en hel civilisation. Som lyder under en för oss helt väsensfrämmande civilisationsprincip.

Ty visst: Kinesen älskar, kinesen hatar, kinesen arbetar, vilar, lider och leker som vi. Det är inte det. Kinesen gör allt det där som även vi gör. Men med lite andra förtecken. Skrattar, men på lite andra ställen. Gråter som vi, men med andra förtecken. När vi nalkas den kinesiska kejsarens himmel -- och det gäller även om det skulle visa sig att den är fabricerad för att skrämma och imponera – så är det på ett sätt hela Kinas himmel vi nalkas; hela Kinas himmel som skräms och som imponerar.

Vad himlen visar

Kejsaren av Kina har en klassisk krigarsjäl. Hans jagkänsla är stark, och inställd på att relatera, men är en jagkänsla som har ingått en förening med konfrontationens och dominansens intelligens. Denna konfrontativa intelligens gäller dock inte relationerna som sådana, de gäller reviret. Livsrummet. Imperiet.

Hurså? Vi tar det en gång till, men nu med de himmelska intelligenserna: Hans jagkänsla representeras av solen, och den är stark eftersom den är gynnsamt länkad till strikta Saturnus och den känslomässiga vändbarhetens Neptunus, samt snabblänkad till dödens Pluto. Och denna jagkänsla är inställd på att relatera, eftersom solen står i Tvillingarna. Samtidigt har denna jagkänsla ingått en förening med konfrontationens och dominansens intelligens; den står i konjunktion med Mars. Denna konfrontativa intelligens, Mars, gäller dock inte relationerna som sådana, de gäller reviret. Livsrummet. Imperiet. Eftersom Mars inte liksom solen står i relationernas Tvillingarna, trots att de är förenade, utan står i revirets tecken, i Kräftan.

Skenbar dubbelnatur

Att kampen är en del av identiteten men gäller reviret och inte relationen, det är en ganska ovanlig inre situation. Inte unik, men ovanlig. Att kamp och jagkänsla å ena sidan är förenade, fast å andra sidan har olika klangbotten, relationernas Tvillingarna och revirets Kräftan, gör honom svår att slå. Resultatet är en gåtfull, svårläst person med både en blick för relationer, som handelsrutter och handelsavtal, och hårda nypor när det gäller det egna reviret.

Xi, som bokstavligen bodde i en grotta som ung, och idag i praktiken är kejsaren av Kina, kan nog, om än i grunden felaktigt, uppfattas som en sorts dubbelnatur.

Rätt att döda

Dessutom är jagkänslan, i det relationella, förstärkt av – och nu kommer det – förmågan att döda. Inte långsamt och utdraget, inte heller i lönndom, utan rakt upp och ner, storstilat, och så självsäkert att ingen kommer för sig att ifrågasätta det. Pluto står i Lejonet. Det måste inte vara ett fysiskt dödande, men kan absolut vara det. Det kan även vara ett dödande av en förhandling som håller på att spåra ur; en relation som håller på att surna eller en affär som plötsligt ser ofördelaktig ut. Lite som tvillingen Trumps “you’re fired”, kan tvillingen Xi meddela “no deal”. Då är det över. Det är inte förhandlingsbart. Och det kan gå så snabbt att ingen ser det komma. Eller han slår till och avtalet är beseglat och oåterkalleligt innan någon riktigt hinner fatta hur det gick till. Talande är att han inledde sin karriär med att göra en genomgripande utrensning av korrumperade tjänstemän i partiapparaten, ända upp i toppskiktet, en inte helt ofarlig aktion. Men han lyckades, och satte sig i respekt. Han har känsla för det storstilade, det storstilat absoluta, och hans folk, även de som är fullt kapabla till kritiskt tänkande i övrigt, ser i Xi inte en farlig psykopat, inte en nyckfull tyrann, än mindre en slug opportunist, utan snarare en allvetande övermänniska, ödesbestämd att leda sitt folk; kort sagt, en äkta, klassisk kinesisk kejsare.

Blick för det möjliga

Xis instinktiva blick för förhållanden – även mellan provinser och nationer, rentav mellan kulturer och civilisationer – förstärks av en skarp blick för potentialer och resurser. Det är Jupiter i Tvillingarna. Han vet var det finns olja. Han vet var det finns guld. Och han vet hur han kan utnyttja en situation som andra ser som hopplös, eller inte ser alls.

Den blicken är länkad till en instinktiv känsla för det storstilade. Det är därför inga små visioner Xi har, vilket visar sig i hans världsomspännande projekt och ambitioner, även om vi mest bara kan ana vad han har i kikaren. Transparens är inget ideal för honom, trots att han ofta antyder det i sin retorik. Det mest talande uttryck han brukar använda är dock inte transparens, utan “win-win” och “harmony”. Kina startar inga krig. Även om Taiwan har orsak att rusta upp nu när Ryssland, av skäl vi inte helt genomskådar, slår till hårt mot Ukraina.

Harmoni och ömsesidig vinst är klassiska, konfucianska ledstjärnor och om hans krigskonst sköts i enlighet med de principer som fastställdes av Sun Zi kan han erövra världen innan världen ens märker något av det. Hans karmiska kompassnål säger att hans hjärtefråga och hans ödesbestämmelse handlar om samhälle. Hans vision säger att ifrågavarande samhälle är själva världssamfundet. Vad han än styr över är det världssamfundet han har i åtanke. Månens norra nod i Vattumannen pekar på det.

Domartyp

Hans självförtroende är grundmurat. Det beror på att jagkänslan, solen, är förstärkt från två håll, och att den mer instinktiva förstärkningen ger honom en grundläggande känsla att han har både mandat och förmåga att döda. Den andra förstärkningen ger honom både moralisk flexibilitet och en naturlig självdisciplin. Han han vara både avspänd och sträng samtidigt, och han ger därför intrycket av att vara en auktoritet i rättsfrågor. Alla rättsfrågor. Det beror på att han har effektiva Saturnus i konjunktion med vändbara Neptunus i omdömets tecken, Vågen.

List och vishet

Xi är en ovanligt intelligent man. Och hans intelligens är inriktad på hur han bäst skall sköta och helst expandera sitt ansvarsområde, sitt revir. Inte för egen del, utan för sitt folks del. Självisk är han inte, inte heller fåfäng. Kinesisk kultur skulle för övrigt inte medge det. Men Xi har en intelligens som är extra rörlig. Det beror på att den är förstärkt med ett utpräglat sinne för det paradoxala, och det skenbart motsägelsefulla. Han kan hitta synteser där andra famlar efter kompromisser, och han kan hitta kompromisser där andra famlar efter sitt svärd. Han har nämligen multiperspektiviska Uranus på samma ställe, alltså samma vinkel från jorden, som den talföra och snabbtänkta Merkurius. Och det i livsrummets tecken, Kräftan. Han kan alltså se saker från många håll samtidigt, och han kan lägga orden så, att de landar rätt när det gäller att framstå som en administrativ auktoritet och en inkluderande ledare.

Smärta och upprättelse

Liksom hela sin generation har Xi lätt att vända och vrida på frågeställningar och finna okonventionella lösningar på gamla problem. Han hade nog framstått som mer radikal om han inte hade Venus i Oxen,

vilket ger honom en utstrålning av trygghet och stabilitet. Har han någon liten personlig hemlighet så är det att hans ambition är förknippad med smärta. Men det är ingen hemlighet att hans far en gång var en högt uppsatt politiker i den kommunistiska revolutionens första generation och att han råkade i onåd under Kulturrevolutionen. Det var därför familjen under en tid var tvungen att bo i en grotta. Xi Jinpings bana mot den absoluta maktens topp har därför en prägel av revansch och av att ge sin far upprättelse. Saturnus sextil med Pluto ger honom tåga och en förmåga att uthärda som gränsar till en oförmåga att ge upp. Hans kampanda håller honom i form.

Kinesisk magi

Den kärva kvadraturen mellan känsla och intimitet, mellan den lunära och den veneriska intelligensen, ger Xi en air av oåtkomlighet och distans, och med hans ledaregenskaper en upphöjd sådan. Xi uppfattas som vis. Det beror också på att jagets sol har en snabblänk till dödens Pluto. Han har ett sinne för hur det är på andra sidan. Traditionell kinesisk magi torde därför inte vara någonting som är främmande för honom. För oss är sånt så främmande att vi inte ens förstår att det finns något där att förstå. När vi mäter tiden i generationer så gör vi det för att vi räknar nu levande människor som aktiva faktorer i utvecklingen. När folk dör så försvinner de, i vår uppfattning. För den kinesiske traditionalisten inspirerar de vi kallar döda, och kan låna de levande sina perspektiv, och ge vägledning. Den kinesiske traditionalisten beaktar elementarvärlden vid byggnation och placerar hus och hela städer med största omsorg i landskapet.

Även vi har haft sådana kunskaper och föreställningar men de har sedan länge ersatts av ett mer mekanistiskt synsätt. Vår magi har vattnats ur till en vag men ändå för oss ofta rätt viktig mystik som tar sig uttryck i fenomen som blåbärsplockning och levande ljus på bordet. Kinesen må föredra lysrör och pulversoppa med crab sticks men kan sin feng shui.