Deras stympade kroppar hittades på olika platser på torsdagsmorgonen, med sina näsor, läppar och könsorgan avskurna. Morden har väckt oro för att en seriemördare finns i området, då det blivit mindre vanligt att hitta försvunna barn vid liv.

Nqobile Ndlovu, Tshiamos mormor, kunde inte hålla tillbaka tårarna när hon pratade om sin förlust. Hon sa att hennes son nyligen avlidit, och lämnat sitt barnbarn i hennes vård.

”Vilken tragisk förlust! Jag har förlorat mitt barnbarn. Han är son till min förstfödde, som dog 2020. Jag kände igen honom på hans kläder. Min syster berättade att hans hals var avskuren och att hans penis saknas”, sa Ndlovu till IOL News.

En tredje pojke rapporteras också ha stympats, och har förts till sjukhus. Om inte polisen löser fallen snabbt, så finns risken att man tar lagen i egna händer. ”Polisen hjälper inte mycket. Vi som kvinnor kommer att hantera det här själva”, sa en kvinna till nyhetskanalen.

”För att vara ärlig var det som om min hjärna först inte registrerade vad som hände”, sa piloten till BBC News. ”Det var ett ögonblick av [...] fruktan”, tillade han. Erasmus trodde först att den kalla känslan på ryggen var hans vattenflaska som på något sätt börjat läcka.

”När jag vände mig åt vänster och tittade ner såg jag kobran [...] dra tillbaka huvudet bakåt, och försvinna under sätet.” Erasmus tvekade först om han skulle informera passagerarna ombord på planet; det skulle kunna orsaka panik. Men med lugn pilotröst berättade han sakligt att det fanns en orm i cockpit ”så låt oss försöka komma ner till marken så snart vi kan”. Passagerarna var väldigt tysta. ”Du kunde höra en nål falla.”

Den oväntade landningen gick bra, men trots att mekaniker inspekterade planet ordentligt kunde de inte hitta den synnerligen giftiga ormen. Erasmus hyllas nu som hjälte, men säger att han bara gjorde det som förväntas av en pilot.

Murrays uppdrag som domstolsutnämnd företagslikvidator var att granska konton för företag som tillskansat sig ekonomiska medel, och sedan rapportera all brottslighet. Bosasa var ett av dessa företag, en statlig entreprenör specialiserad på kriminalvård.

En tidigare utredning om korruption kom fram till att företaget i stor utsträckning mutade politiker och regeringstjänstemän för att få regeringskontrakt under Jacob Zumas tid som president, 2009–2018. Zuma vägrade samarbeta med utredningen, och förnekade anklagelser om korruption.

Ett annat företag Murray undersökte ägs av tre bröder som även de försökte påverka politiska och ekonomiska beslut under Zumas presidentskap. De flyttade från Indien till Sydafrika 1993, och hade lukrativa affärer med flera statligt ägda företag. De förnekar alla anklagelser om att de mutat till sig kontrakten.

De beväpnade männen sköt ”slumpmässigt mot gästerna”, sa polisen och tillade att ”åtta personer dog, medan tre andra fortfarande kämpar för sina liv på sjukhus. Husets ägare är bland de avlidna.” Motivet till attacken är ännu okänt, och polisen söker efter gärningsmännen.

https://twitter.com/newslivesa/status/1619791492104724481

Det här är den senaste incidenten efter flera masskjutningar förra året, som chockade nationen. I juli dödade beväpnade män 19 personer i slumpmässiga skottlossningar, inom några timmar från varandra.

Skjutningar är vanliga i landet, som har en av världens högsta antal mord, ofta i samband med gängvåld och alkohol. Av landets 60 miljoner invånare dödas 20 000 människor varje år.

De så kallade fredsbevarande trupperna som FN fortsätter att stationera i Demokratiska republiken Kongo lämnar efter sig övergivna barn i stor omfattning. De unga tonårsflickorna, ofta i åldern 14 till 15 år, som byter sex mot pengar eller gåvor från de kåta killarna i blåa hjälmar lämnas sedan att själva ta hand om frukterna av dessa utbyten.

Ett annat vanligt förekommande scenario är att FN-soldater inleder förhållanden med de lokala kvinnor som värvas för arbete på förläggningarna, exempelvis som städerskor. När FN-soldatens tjänstgöringsperiod når sitt slut lämnar han förhållandet, ofta utan att över huvud taget informera sin förmodade partner om detta. Resultatet är att en stor del av barnen i de områden de kåta blå är stationerade i lever med ensamstående unga mödrar som har svårt att få livet att gå ihop ekonomiskt.

FN-insatsen Monusco har naturligtvis regler som förbjuder sexuella relationer med minderåriga och förbud mot att betala för sexuella tjänster. Samtidigt har problemet växt till en nivå där Monusco betalar skolavgiften för de barn dess soldater lämnar efter sig. Man känner alltså väl till hur deras soldater roar sig på lokalsamhällets bekostnad.

Då soldaterna sällan delar sin rätta identitet med de kvinnor de inleder sexuella relationer med blir det svårt för kvinnorna att få den utlovade skolpengen betald av Monusco.

FN har lovat att lämna Demokratiska republiken Kongo i förtid, före den planerade reträtten 2024. Detta har vi avhandlat i artikeln Sexturister i blåa hjälmar.

Sydafrika och Moçambique

I Sydafrika har president Cyril Ramaphosa utlovat en utredning efter en film som visar hur soldater slänger en man i en brinnande hög av skräp. På filmen kan man se en soldat med den sydafrikanska flaggan på uniformen. Sydafrika har soldater på plats i Moçambique för att bistå landet i kampen mot islamistiskt våld.

De sydafrikanska soldaterna i Moçambique ingår i Southern African Development Community Mission in Mozambique (SAMIM) som placerats ut i vissa distrikt i Cabo Delgado-provinsen. Orsaken var den ökande islamistiska terrorismen som i stor utsträckning drabbar kvinnor och barn i området.

Soldater från åtta olika stater i södra Afrika ingår i insatsen som sjösattes i juli 2021. Soldaterna kommer från Angola, Botswana, Demokratiska republiken Congo, Leshoto, Malawi, Tanzania, Zambia och ovan nämnda Sydafrika. All denna trupp samarbetar med försvarsmakten i Moçambique. Hittills har insatsen verkat ge en hel del positiva resultat då man har lyckats återta kontrollen över flera byar och beslagtagit vapen och annan krigsmaterial.

Att trupper har lyckats återta byar och områden omkring dessa har också resulterat i att människor som flytt islamisternas våld har vågat återvända till sina hem och att transportvägar mellan byarna nu är betydligt säkrare att vistas på.

I sin framfart att skydda civilbefolkningen har nu alltså soldater fångats på video hivandes kroppar på brinnande sophögar kommit till kännedom för omvärlden. Amnesty International har naturligtvis uttalat sig och säger att säkerhetsarbetet i området inte ”måste komma till kostnaden av mänskliga rättigheter”.

I den på sociala medier spridda filmen kan man identifiera den sydafrikanska flaggan på en soldat som inte är handgripligen inblandad i själva händelsen utan står bredvid och filmar det hela med sin mobiltelefon. Vilket också naturligtvis är på vilket vis filmen har kommit till. Men nu vill alltså Sydafrikas president Ramaphosa stämma i bäcken och utreda vad hans lands soldater egentligen sysslar med i vad som kan vara Afrikas just nu mest anonyma krig.

Kenya

I Kenya har ett av alla dessa ständiga mord lyckats få media att skriva spaltkilometrar och att gå vilse i logiken under tiden de skriver tills tangentborden glöder. Hbtq-aktivisten Edwin Chilobas kropp hittades uppstyckad i en låda bredvid en väg och genast var media igång med spekulationerna. Redan samma dag som lådan med kroppen påträffades kunde tidningarna berätta om hur utsatta hbtq-människor var och hur detta hat mot allt hbtq nu hade resulterat i mordet på Edwin Chiloba.

Upprördheten och indignationen i pressen var i topp under några dagar när man beskrev hur Chilobas kropp blivit behandlad och misshandlad. USA skickade tekniskt stöd för att hjälpa till att söka spår via Chilobas mobiltelefon. Men plötsligt dog det massmediala intresset lokalt här i Kenya.

https://twitter.com/graceamondi7/status/1611116542783094787

Den huvudmisstänkte för mordet på Edwin Chiloba är hans egen partner. Ett våldsdåd begånget inom hbtq-sfären. Media kunde inte fortsätta att pumpa ut artiklar om utsatthet och hat längre och nu rapporteras fallet ur samma vinkel som alla andra mord. Om den huvudmisstänkte Jacktone Odhiambo är skyldig till att ha strypt, plockat ut ögonen och sedan styckat Edwin Chiloba blir polisen och domstolens sak att reda ut men lokalpressen är inte lika upphetsad längre.

Nyhetsmedia i väst passar dock på att pumpa ut artiklar om hbtq-gemenskapens utsatthet med anledning av mordet på Chiloba. Det senaste jag läste var en artikel från Reuters som hävdade att mordet på Chiloba är ett bakslag för transpersoner i Nairobi. De hänvisar till den kenyanska lag som kan ge utövandet av homosexuellt samlag 14 år i fängelse. Naturligtvis betonar Reuters att det är en lag som lever kvar från kolonialtiden. Att Kenya har haft ett drygt halvsekel på sig att ta bort den lagen men inte är intresserade av att så göra, det nämns naturligtvis inte alls.

Reuters hoppas nog att ingen i väst orkar sätta sig in i fallet och att läsaren av artikeln skall tänka att det är synd om hbtq-rörelsen som utsätts för hat utifrån. Att det mesta hatet rörande hbtq-gemenskapen kommer inifrån är en insikt som inte lär bli comme-il-faut än på länge.

Zimbabwe

Det dysfunktionella Zimbabwe fortsätter att excellera i misskötsel och misär. Inför det kommande valet ökar märkligt nog som tidigare våldet mot oppositionella. Det ledande oppositionspartiet Citizens Coalition for Change (CCC) som har ett starkt stöd i mer urbana områden får allt som oftast se sina anhängare på landsbygden drabbas av politiskt motiverat våld.

Det ledande, och sedan det socialistiska upproret enda styrande, partiet Zanu-PF gör vad de kan för att inte deras utlovade demokratiförsök skall utmynna i något som kan liknas med demokrati. Därför har man fiffigt nog infört regler för hur politiska partier får hålla möten. Ett parti som vill hålla offentliga politiska sammankomster måste anmäla detta till de av Zanu-PF styrda myndigheterna två veckor innan evenemanget skall gå av stapeln.

Som av en slump brukar detta innebära att flera politiskt aktiva ledare och funktionärer i oppositionspartierna råkar ut för våld, inte sällan dödligt sådant, och andra lika märkliga och olyckliga sammanträffanden som försvårar dessa politiska sammankomster.

I lördags sköt polis in tårgas i en lokal där CCC höll ett möte och passade också på att arrestera 25 partimedlemmar, inklusive två parlamentsledamöter. Man hann också med att spöa upp några deltagare rejält innan de packades in i polisbussarna. CCC hävdar att det var ett internt valstrategiskt möte medan polisen å sin sida hävdar att det var ett lagvidrigt, "icke sanktionerat" politiskt möte. Polisens talesman Paul Nyathi säger också att han nåtts av uppgifter att flera människor hade utsatts för våld på platsen vilket ger polisen större anledning att hålla de gripna i säkert förvar under utredningen.

Att det var de gripna som utsattes för våld stör inte utredningen.

Polisen skall nu hålla de gripna i förvar tills utredningen av fallet är klart.

Då inget datum för presidentvalet är bestämt får nog oppositionen räkna med att den här utredningen kan dra ut på tiden.

Ögonvittnen säger att hon lyckades släcka branden på sin kropp, och sprang till bosättningen för att söka hjälp, rapporterar SABC News. ”Vi har ingen el, vi har inte alls mycket här men för oss kvinnor är det väldigt tråkigt. Det är jobbigt att tänka på att det kan hända min dotter”, säger en boende.

Byborna har vädjat till de lokala politikerna om att få el, vatten och avlopp till kåkstaden, nu efterlyser de också polisnärvaro i området. När händelsen inträffade tog det tre timmar innan en polispatrull kom till undsättning, då det bara finns en polisbil tillgänglig.

Faran från våldtäkt förvärras på grund av förekomsten av hiv och aids i sydafrikanska kåkstäder; en av fyra våldtäktsmän är hiv-positiv. Landet har också en av världens högsta förekomster av våldtäkter mot barn och spädbarn.

Den etiopiska regeringen hävdar att dess flyg endast attackerar militära mål men på Ayder Referral Hospital fylldes åteigen patientbritsarna av blodiga offer från en attack mot en förskola och lekplats.

FN uppskattar att nittio procent av befolkningen i Tigray är i akut fara för svält och regionen håller mer eller mindre på att falla samman efter att den etiopiska regeringen har strypt tillgången på kommunikation och bankverksamheter samt tillåter endast begränsade mängder bränsle att nå regionen.

Båda sidor har sedan TPLF startade inbördeskriget 2020 utfört avrättningar och massvåldtäkter i kölvattnet av sina framryckningar mot fienden och då konflikten har sin grund i etniska motsättningar kommer det att bli svårt att få till en varaktig fred utan att Tigray blir ett självstyrande territorium. Premiäminister Abiy Ahmed hann knappt få Nobels fredspris 2019 för sina framgångar i att nå en fredsuppgörelse med Eritrea innan inbördeskriget tog fart. Punkten för konflikten med Eritrea, som krigade sig till självständighet 1991 efter en trettio år lång väpnad kamp, var antagligen den politiska framgång som Abiy Ahmed hade tänkt skulle grundmura hans position. En utdragen konflikt med Tigray är det sista som Abiy Ahmed behöver och det är mycket svårt att se att Abiy Ahmed kan göra annat än att försöka tvinga TPLF till underkastelse.

Samtidigt som situationen i Tigray fortsätter att ge premiärminister Abiy Ahmed huvudbry har Oromo Liberation Army (OLA) återigen startat attacker mot civila i den oroliga regionen Oromia. Området har återkommande oroligheter mellan de två etniska grupperna Oromo och Amhara.

OLA attackerade byn Agamsa i Oromia utan förvarning. De dödade ett hundratal bybor och plundrade hem och butiker och stal boskap innan de satte flera byggnader i brand.

Attacken inträffade i ett läge då de vanligtvis roterande militära trupper som håller ordning i området plötsligt lämnade byn under söndagen utan att ha blivit avlösta av ny trupp.

OLA har pekats ut som skyldiga till flera etniska massakrer men har själva förnekat någon som helst inblandning.

Sydafrika

Den officiella undersökningen av 21 ungdomars plötsliga dödsfall på en krog i East London, Sydafrika i juni har fastslagit att ungdomarna har kvävts till döds.

Det var en kväll i juni som de 21 ungdomarna föll döda ner på golvet på krogen Enyobeni vilket skapade panik och tumult bland de många och mestadels unga gästerna. Vad som egentligen orsakade dödsfallen kommer att hemlighållas av myndigheterna och hälsodepartementet har inte låtit någon utomstående ta del av utredningen. Föräldrar till de döda barnen, den yngsta så ung som 13 år, har endast muntligen blivit informerade om att deras barn har dött av kvävning.

https://youtu.be/9FtvrN2QDEo

Lokala nyhetsmedia spekulerar i att det var mängden besökare och trängseln på Enyobeni som var orsaken till kvävningarna samtidigt som det tidigt i utredningen under sommaren sipprade ut uppgifter om att det förelåg en gasläcka som kan ha varit källan till katastrofen.

Även matförgiftning nämndes tidigt i flera lokala media som orsak till dödsfallen.

Nu när utredningen och dess resultat hålls hemlig kommer ryktesspridningen och spekulationerna att fortsätta. Uppenbarligen har utredningen inte kommit fram till att något brottsligt uppsåt låg bakom katastrofen men har åtalat krogägaren för att ha serverat alkohol till minderåriga.

Kenya/Saudiarabien

Många antog att Diana Chepkemoi skulle bli den moderna slavhandelns nästa dödsoffer. Diana från Bomet, Kenya befann sig inlåst i en bostad i Riyadh i Saudiarabien och inväntade den bestraffning som hennes så kallade arbetsgivare hade utlovat henne.

Men efter en storm i sociala media, och efter påtryckningar från kenyanska politiker släpptes hon och fick återvända hem. I tisdags klev hon av planet på Jomo Kenyatta International Airport i Nairobi.

Hennes historia är långt ifrån unik och att arbetskraft från Kenya, Uganda och Tanzania dör anonyma i Saudiarabien i hundratal varje år är det vanliga i den moderna slavhandeln. Kenyaner som dör i Saudiarabien får alla samma dödsorsak dokumenterad, plötsligt hjärtstopp.

Diana som många andra unga kvinnor i Kenya söker arbete i Saudiarabien via annonser som utlovar välbetalda jobb som husor och städhjälp i saudiska hem. De anländer med ett hopp om att kunna skicka hem pengar till sina syskons skolgång men inser snart att den anställning de tror sig har fått av deras uppdragsgivare uppfattas som en äganderätt.

En uppdragsgivare i Saudiarabien betalar upp emot trettio- till trettiofemtusen kronor för en afrikan.

Det som händer Diana Chepkemoi har hänt gång efter annan tidigare och fortsätter att hända. Diana blev precis som Lydia Ayila Amakobe, vid sin ankomst till Riyadh fråntagen sin telefon och sitt pass och satt i arbete utan att få den lön som utlovats. Ganska snart börjar den arabiske arbetsgivaren att klaga på det utförda arbetet och slutar att ge sin slav mat mer än tillräckligt för att hålla dem vid liv. Om uppdragsgivaren känner sig missnöjd med sin slav kan den inom tre månader klaga hos agenturen som förmedlar slaven och få denne utbytt eller få en återbetalning.

Precis som för Lydia Ayila Amakobe som hade klagat på förhållanden hos sin arbetsgivare till agenturen så har Diana Chepkemoi försökt att komma ur sin arbetsgivares klor. Lydia dog plötsligt hos sin andra arbetsgivare och Diana förvägrades att lämna bostaden hon hålls fången i då hennes arbetsgivare ansåg sig äga henne.

Olika typer av tortyr är långt ifrån ovanligt och Lydia var bara en i ett pärlband av unga kvinnor som dött av plötsligt hjärtstopp i vad många kenyaner kallar slaveriets huvudstad Riyadh. De arbetsgivare som inte vill ha ihjäl sina slavar kan anmäla dem till myndigheterna som "oregerliga". Då låses de in i deporteringsläger i väntan på att få komma hem. Om deras anhöriga kan betala biljetten vill säga. Inte sällan krävs anhöriga på pengar från de arabiska arbetsgivarna. Lydia Ayila Amakobes föräldrar krävs på motsvarande 120 000 kronor för att kunna få hem sina döda dotters kropp.

Dorris Njeri Njagi lyckades bli utvisade efter att ha flytt från sin arbetsgivare. Redan 2015 flydde hon från sin första arbetsgivare men 2018 hade hennes nya arbetsgivare ökat hennes arbetspass från 18 till 20 timmar per dygn och Dorris såg ingen annan väg än att fly. Två månader tillbringade hon på Tarhil-fängelset innan hon en dag sattes på flyget hem. Åtta år av slaveri i Saudiarabien var nu bakom henne.

”I dag börjar Zulu-nationen ett nytt kapitel. Jag lovar att jag kommer att arbeta för att ena Zulu-nationen”, sa den nya suveränen från tronen till de som välönskade honom, iklädd ett traditionellt leopardskinn och ett halsband av rovdjursklor, skriver France 24.

Mitt i festligheterna rasade dock en hård familjetvist om tronen. Drottning Sibongile Dlamini, den bortgångne kungens första fru, ville se sin son Simakade Zulu på tronen, och gick till domstol. Men Sydafrikas president Cyril Ramaphosa ska formellt godkänna kröningen vid en ceremoni under de kommande månaderna.

Zulu är Sydafrikas största etniska grupp; mer än elva ​​miljoner zulus utgör nästan en femtedel av Sydafrikas befolkning. De förvaltar ett område lika stort som Belgien, och den nye kungen kan räkna med 40 miljoner kronor i apanage.

Va? En stad i Sydafrika där alla är vita?

Men apartheid avskaffades ju i Sydafrika 1994. Det har gått 28 år.

Sydafrika kallar sig numera ”regnbågsnationen”, ett land för alla raser, färger och etniciteter.

Men det finns ett undantag. Den lilla staden Orania. Där promenerar inte människor med olika hudfärg på gatorna. Här är alla vita.

Den sista utposten för apartheid?

Inte riktigt.

I resten av Sydafrika är det ungefär som det var under apartheid. Svarta utför alla låglönejobb. Städar, skördar, snickrar, går ner i gruvorna, monterar och bygger.

Alla svarta arbetar inte, en märkligt stor andel sysselsätter sig med mord, men mördar mestadels andra svarta.

Och därtill kommer de arbetslösa svarta. Fler nu än under apartheid.

Så ser det inte ut i Orania.

Boerbarn

Oranias historia började 1991, många insåg då att apartheid snart skulle falla.

Några ättlingar till boerna, de holländare som koloniserade delar av nuvarande Sydafrika på 1600-talet, köpte 8 000 hektar vid stranden av Orangefloden på den glest befolkade Karoo-steppen. De utnyttjade möjligheten till ett stort mått av självstyre som gavs i det nya Sydafrikas konstitution efter apartheid. De som i dag vill flytta till staden kontrolleras noga av stadens valda styresmän, och de som vill bo där får inte ha ett kriminellt förflutet. Man måste också dela samhällets värderingar och ställa upp på stadens målsättningar.

I dag bor det alltså bara vita personer i Orania.

Staden har växt från 250 invånare till 2500.

– När människor tittar på Orania och ser att det inte finns några svarta människor här är deras första tanke, ”oj, de här typerna måste vara rasister”, men så är det definitivt inte säger 52-årige Wynand Boshoff till AFP. Han är en av dem som bott i staden längst.

Boshoff pekar på att i Orania har man brutit helt med de strukturer som rådde under apartheid. I resten av landet är det fortfarande på det viset att de enklaste, och sämst betalda jobben utförs av svarta.

– Vi gör allt arbete som behövs själva, förklarar Joost Strydom, en av stadens styresmän. Från trädgårdsarbete, städning, och tvätt till byggprojekt.

Staden har sin egen valuta – ora – som är bunden till den sydafrikanska randen.

De ständiga elavbrotten som märks överallt i övriga delar av landet påverkar inte Orania.

Man satsar på att vara självförsörjande när det gäller energi, och har egna anläggningar för kolkraft och alstrande av solenergi. För övrigt är Orania en miljöväns dröm; hård satsning på återvinning, energibesparingar, gratis cyklar – dessutom har man den enda soptippen i landsdelen som uppfyller lagens krav.

Orania är välmående, antalet nystartade företag ökade med 25 procent förra året, och turism är en viktig inkomstkälla. Varje år kommer 10 000 besökare.

Boshoff är barnbarn till Hendrik Verwoerd, apartheidsystemets arkitekt, och menar att skapandet av Orania var helt naturligt:

– Varje afrikansk stam eller klan har en plats de kan kalla sin egen.

Underförstått är: varför skulle inte ättlingar till holländare som kom till landet och odlade upp det för 500 år sedan ha det?

Efter det att den vite sydafrikanen Peter Mansfield i juli på twitter hävdat att Orania var en plats där inga brott begicks inleddes ett kulturkrig i sociala media. Antagligen är det vad som nu lockat nyhetsbyrån AFP att besöka staden.

Politiker från det styrande ANC gick till motattack mot Mansfield liksom medias enheter för upptäckande av ”falska fakta”. De hävdade att så inte var fallet, det hade visst begåtts brott i den lilla staden – och de fall som räknades upp var:

• Stadens president fick avgå efter att ha köpt en bil åt sig själv med stadens pengar. Värde? 70 000 kronor.

• En lärare har anklagats för våldtäkt (2019).

• Ett par dömdes till livstid för mord på sitt treåriga barn (2017 – det ska noteras att stadens myndigheter var på väg att ingripa mot vad som betraktades som olidliga förhållanden för barnen – då flydde mördarparet med sina barn till en annan stad där treåringen mördades).

• Det har dessutom förekommit boskapsstölder, men där har det antagits att det rör sig om utsocknes. Det kan vara lite svårt att dölja för sin granne att man har tagit hans kor.

Orania kan jämföras med den mångkulturella grannstaden Hopetown, som har 10 000 invånare. Där sker årligen fem till tio mord och cirka 20 våldtäkter.

Ett livsfarligt land

Hur ser det då ut i hela Sydafrika?

36,4 personer per 100 000 invånare mördas årligen. 500 000 sedan 1994. Landet ligger på åttonde plats när det gäller mord i världen (de länder som ligger före är i nästan samtliga fall små västindiska eller centralamerikanska stater).

Våldtäkter? Där ligger Sydafrika trea i världen. 42 200 våldtäkter förra året.

Landet ligger också i topp i världen när det gäller rån, inbrott, misshandel och bilstölder.

Men då har vi då förstås det där med korruptionen; staden Oranias president köpte en bil för 70 000 kronor.

Just nu pågår en rättsprocess mot landets tidigare president Jacob Zuma. Han är åtalad för att tillsammans med kumpaner ha bestulit statskassan på 340 miljarder kronor under sin tid vid makten.

Åtta av de tio kvinnorna som skulle delta i videon, 19 till 35 år, våldtogs av flera män bland buskage i närheten. Det hela tog fyra timmar. Polisen säger att angriparna, som de tror är illegala guldgruvearbetare, tog plånböcker, mobiltelefoner och smycken när de flydde från platsen.

Ett av offren berättade för sydafrikanska Sunday Times att männen tvingade yngre pojkar att delta. ”De unga pojkarna skulle sedan ta oss, en efter en, till buskarna”, sa hon och tillade att ett av offren, en 19-årig kvinna, blev överfallen av tio män.

Polisen använde sig av drönare och spårhundar, arresterade 84 personer under tre dagar. Två förövare dog när de inte gav sig frivilligt.

De tre första månaderna i år rapporterades 10 818 våldtäkter i en befolkning på 60 miljoner. Allt fler väcker tanken om kemisk kastrering som en del av våldtäktsmännens straff.

Natten mot söndagen tömde han flaskan med den 35-procentiga örtlikören på två korta minuter, och kollapsade direkt efteråt. Han fördes till lasarettet, där han dödförklarades.

Jägermeister var länge en dryck för seniora män och kvinnor med intresse av viltvård, men bolaget bakom drycken med 56 hemliga örter nådde en betydligt yngre publik i bland annat USA. Importören anställde unga, attraktiva, lättklädda kvinnor som kallades ”Jägerettes”.

De unga kvinnorna gick till populära studentbarer med vattenpistoler laddade med Jägermeister, och bad de glada studenterna att öppna munnen. Drycken fick snabbt kultstatus, och på barerna runt om i USA blev Jägerbomber (särskilda shotglas med plats för Red Bull) synnerligen populära.

Nu försöker bolaget bakom Jägermeister styra om imagen till Bauhaus-eran i Berlin, i hopp om att lyfta fram Jägermeisters europeiska rötter.

Några timmar senare anlände en grupp män i en minibuss strax efter midnatt natten mot söndag till en krog i Soweto, en förstad till Johannesburg. De öppnade eld med både pistoler och gevär mot gästerna i baren, där 15 av dem dog. ”Området där skottlossningen ägde rum var mycket mörkt, vilket gjorde det svårt att hitta personer som kunde identifiera de misstänkta”, sa polisen Elias Mawela till AP.

Polisen i Sydafrika undersöker nu om lördagens båda masskjutningar i Sydafrika kan ha ett samband med varandra, men anser att det är inte troligt.

Sydafrika, hem för 60 miljoner människor, är ett av världens mest våldsamma länder. Enligt Världsbanken mördas 20 000 människor varje år; 33 personer per 100 000 invånare 2020, vilket är bland de högsta mordfrekvenserna i världen.

Närvaron av späckhuggarna gör att vithajarna i området undviker kusten där späckhuggarna har sitt nya revir. När de känner av närvaron av sina fiender överger hajarna sina vatten i upp till ett år. Det möjliggör ett inflöde av nya rovdjur, som utarmar andra arter.

”Forskningen är särskilt viktig, eftersom vi genom att se hur stora marina rovdjur reagerar på risker kan förstå dynamiken i deras samexistens med andra rovdjurssamhällen”, skriver hajforskaren Alison Towner i en studie som publicerats i African Journal of Marine Science. ”Ju oftare späckhuggarna besöker dessa platser, desto längre stannar vithajarna borta.”

Det farligaste rovdjuret är fortsatt människan. I den sydafrikanska kustprovinsen KwaZulu-Natal installeras nedsänkta nät för att försöka utrota vithajen, för då får turisterna med pengar en falsk känsla av säkerhet. I näten dör också tusentals sköldpaddor, rockor och delfiner.

Enligt de första rapporterna har 22 personer omkommit, främst unga vuxna i åldern 18 till 20 år. ”Kropparna låg som om de plötsligt föll till golvet medan de dansade, eller mitt i en konversation. Andra människor ligger hopsjunkna över stolar, eller utsträckta på borden”, twittrar ögonvittnet Sisonke Mlamla.

Kropparna har inte några synliga skador, och det finns inga tecken på att panik ska ha brutit ut. Nu kommer spekulationer om att det kan röra sig om en plötslig gasläcka. Detaljerna kring händelsen är fortfarande få, men polisen undersöker platsen och samlar i skrivande stund in utlåtanden från ögonvittnen.

Utanför nattklubben bönfaller desperata föräldrar och familjemedlemmar polisen om att få komma in i lokalerna, medan de ropar namnen på sina saknade nära och kära. Ingen svarar.

Männen gick från hus till hus. De knackade på och begärde att få se id-handlingar eller att få pengar. De letade efter utländska gästarbetare som vistades illegalt i Sydafrika. Nästan alla som öppnade för dem visade skrämda upp sina pass eller betalade vad som begärdes.

Men Elvis Nyathi, gästarbetare från Zimbabwe, vägrade, och försökte springa ifrån gruppen med män – men de hann ifatt Elvis, slog honom blodig, hällde tändvätska på honom och satte eld på honom.

Mordet på fyrabarnsfadern Elvis Nyathi väckte viss uppmärksamhet i Sydafrika i förra veckan, men verkar nu nästan glömt.

Mord hör till vardagen i landet. Sista kvartalet 2021 mördades 6859 människor – en ökning med tio procent i landet som ligger på tionde plats i världen när det gäller mord per 100 000 invånare. Men de länder som ligger före har – förutom Venezuela – invånarantal på några få miljoner, några mindre än miljonen. Och Venezuela har bara hälften så många invånare som Sydafrika.

Ett mord bland alla de andra, hur brutalt det än är, försvinner snabbt i landets nyhetsflöde. Dessutom har folk i Sydafrika annat att tänka på eftersom påsken närmar sig. I många länder är det en stillsam tid, i Sydafrika är det tvärtom. Enligt försäkringsbolagens statistik ökar inbrotten med cirka 90 procent under påsken i Sydafrika. Och då ligger landet i topp i statistiken om man studerar Afrika, Asien och Latinamerika.

Våldet och kriminaliteten brukar förklaras med arvet från apartheid, och den massfattigdom som finns i Sydafrika i dag. Landet sägs brottas med de problem som uppstod under den tid vita ensamma styrde landet, något som upphörde 1994.

Arbetslösheten i Sydafrika ligger i dag omkring 35 procent – vilket innebär att närmare åtta miljoner människor saknar arbete. Men dessa siffror gäller dem som är anmälda som arbetslösa. Räknar man också in dem som saknar arbete, men gett upp hoppet om ett jobb och därför inte syns i statistiken, så beräknas arbetslösheten vara 46,2 procent.

Enligt Världsbankens statistik var arbetslösheten under apartheid 1980 9,2 procent. 1990 var den 18,7 procent, och 2000 – nio år efter att apartheid-lagstiftningen avskaffats och sex år efter de första valen – var arbetslösheten 23 procent.

Problemen de första åren efter apartheids avskaffande brukade förklaras med att de var en följd av just apartheid. 1996 sägs det i en ledare i Dagens Nyheter att:

”SYDAFRIKA har gjort anmärkningsvärda framsteg. En omfattande försoningsprocess pågår. Antagandet av landets nya konstitution var en mäktig händelse. Men sydafrikanerna lär tvingas leva med arvet från apartheid ännu en tid."

22 år senare är tongångarna dystrare på DN:s ledarsida. Då har det ju definitivt gått ”ännu en tid”. Man gör en lång uppräkning över alla problem som plågar landet och konstaterar sedan:

”Många anser att Mandelas efterträdare försnillat hans arv. Thabo Mbeki, som tog över som president 1999, förnekade att hiv orsakar aids, vilket innebar att över 300 000 personer avled i stället för att få vård. Jacob Zuma, som tog över efter Mbeki, har anklagats för omfattande korruption och för att försöka underminera rättsväsendet.”

Men Thabo Mbeki och Jacob Zuma dyker inte upp vid makten efter det att Mandela dött.

Mbeki och Zuma leder den förhandlingsdelegation för ANC som redan i början på 1980-talet träffar representanter för apartheidregimen för hemliga förhandlingar. De spelade alltså en större roll i praktiken än Mandela gjorde när det gällde avskaffandet av apartheid – de hörde till den lilla grupp som hade kontroll över hela partiapparaten och ANC:s väpnade gren – medan Mandela satt i fängelse sedan 1964.

Det är alltså inte så att nya ledare uppenbarar sig i ANC några år efter det att apartheid avskaffats – de har funnits där hela tiden.

När det diskuteras hur det styrande ANC ska få bukt med morden, våldtäkterna och rånen i Sydafrika måste man komma ihåg att våld är, och har varit, en självklar del i ANC:s politiska kultur – även när det gäller att lösa interna problem i partiet.

I en artikel i New York Times 2018 konstateras det apropå en mordvåg som drabbat medlemmar i ANC:

”I de flesta fall är det ANC-tjänstemän som mördar varandra, de hyr professionella lönnmördare för att bli av med partikamrater i en kamp om allt eller inget när det gäller pengar, territorium och makt.”

2017 konstaterar The Guardian i en artikel om de hundratals politiska morden som följt på interna strider i en provins i Sydafrika:

”Bara en handfull av polisutredningar av de flera hundra politiska morden i KwaZulu-Natal under de senaste åren har slutat med en arrestering, än mindre med en dom”.

Förra årets upplopp i juli där militär fick sättas in för att få stopp på mordbränder och plundring var en följd av att Jacob Zumas anhängare i ANC protesterade mot att andra ledare i ANC ställt honom inför rätta.

Att man tar kål på sina egna i kampen för att själv bli större är en självklarhet i ANC – och en tradition.

Nelson Mandelas första fru Winnie höll kåkstaden Soweto i skräck under 1980-talet. Hennes privata livvaktsstyrka Mandela United Football Club mördade dem som vågade protestera, och ibland dödades människor under förevändning att de var spioner för den vita regimen. Winnie Mandela uppmuntrade sina livvakter att använda ”halsbandsmetoden” som avrättningsmetod – man trär ett gummidäck fullt med bensin över armar och bröst på offret och tänder sedan på.

I tal förklarade Winnie Mandela att: "med våra tändsticksaskar och våra halsband ska vi befria det här landet".

1988 mördar Winnie Mandelas livvakter den 14-årige Stompie Seipei.

1991 döms Mandela för sin delaktighet i mordet.

Straffet?

Böter och två år villkorligt.

1994 blev hon vice kulturminister i den första ANC-regeringen.

Då och då sedan apartheids avskaffande dyker det upp artiklar i tidningar som ställer frågan om halsbandsmetoden ska återuppstå i Sydafrika. BBC ställde till exempel frågan 2011.

Men om vi tittar på filmen som visar Elvis Nyathis sista stund i livet är frågan om halsbandsmetoden någonsin försvunnit. Det är bara det att mördarna inte längre får tag på bildäck i det fattiga Sydafrika.

Och frågan är om allt våld är ett arv efter apartheids död – eller om det är en levande del av ANC:s kultur.