Det finns en felaktig bild av Erika Bjerström. Hon beskrivs ofta som en reporter med en agenda hon medvetet driver, och att den agendan har satts med utgångspunkt från hennes uppfattning om hur världen fungerar.

Men så är inte fallet. Den som studerar de många uttalanden, analyser och rapporter i tidningar, radio och teve, som Erika gjort under sin långa karriär kommer att upptäcka att Erika bara säger det som behöver sägas i varje ögonblick för att främja den egna positionen.

Problemet för Erika är att hon kanske inte är den mest belästa och logiskt tänkande reporter som står att finna. Den som försöker förstå vad som händer i världen med hjälp av Erika riskerar därför att drabbas av mental kortslutning – så motsägelsefulla är hennes beskrivningar av skeenden och förlopp när det gäller politik, ekonomi och klimat.

Problemet med Erika är inte att det Erika säger är fel, utan att det är obegripligt.

Det är som om du frågade en person vad två plus två är, och denne svarade på ett sedan länge utdött språk.

Ändå är hennes ställning som klimatorakel i Svt ohotad.

Vi tänkte egentligen göra en lista med hennes tio mest tokiga uttalanden, men det visade sig svårt att upprätta en sådan liten katalog, eftersom själva åtgärden att göra ett urval riskerar att skymma det som är viktigt; att hennes rapportering är helt förvirrad, och präglas av att hon ofta också säger mot sig själv.

Fem av hennes tokigheter behandlade vi redan i den första artikeln.

Här kommer ytterligare fem.

Bara omsorg om vårt eget förstånd har hindrat oss från att upprätta en 100-i-topp-lista.

6. Vatten över huvudet, och huvudstaden

Platser med långa sandstränder och många soltimmar ligger alltid Erika varmt om hjärtat, hon reser gärna dit. Maldiverna är en av de platserna.

Men Erika är orolig för ögruppens framtid, och i ett inslag för en månad sedan berättade hon att:

”Maldiverna är världens lägst liggande land och deras dagar är räknade. Isarna vid nord- och sydpolen smälter allt snabbare och enligt klimatprognoserna kommer havet att sluka det lilla öriket innan seklet är slut.”

Erika gillar antagligen inte tanken på att behöva lära sig dyka för att få besöka sina paradisöar, hon verkar vara mer typen som vill ligga i solstol på stranden.

Erika säger i inslaget att:

”I morgon kommer FN:s klimatpanel IPCC med sin senaste sammanfattande rapport om hur det står till med klimatkrisen och den gröna omställningen. Det var nästan tio år sedan sist och den kommer bland annat ge svar på hur världen klarar målet att begränsa den globala uppvärmningen under 1,5 grad. Hur det går innebär skillnad på liv och död för världens lägst liggande länder.”

Erikas flygtur till Maldiverna möttes med mängder av kritik i sociala media – varför fick hon flyga runt i världen och bidra till ökande utsläpp, samtidigt som hon själv predikade avhållsamhet för alla andra när det gällde att ta flyget? Erikas chefer tvingades skrida till hennes försvar på Svt:s hemsida, där de förklarade att:

”Det är relevant för en svensk publik att veta att ett av de länder som drabbats hårdast på jorden, där läget är akut, är Maldiverna. Ögruppen är världens lägst liggande land och huvudstaden Malé håller på att dränkas av de stigande havsnivåerna. Därför bygger man nu en ny stad på en konstgjord ö där hälften av befolkningen ska bo när huvudstaden blir obeboelig, evakueringen har redan börjat. Maldivernas miljöminister, Aminath Shauna, berättar att landet lägger 30 procent av sin budget på att förebygga skador av klimatförändringarna.

Detta är relevant och angelägen journalistik. Maldiverna har blivit sinnebilden för klimatkrisen.

En reportageresa till Maldiverna är ingen lust-tripp. Det är några dagars intensivt arbete för att samla in det material som krävs för att berätta historierna om hur klimatförändringarna påverkar människorna som hotas på öarna.”

Men Erika förbereder sig inte så bra. I inslaget intervjuas alltså Aminath Shauna som säger att hennes land lägger 30 procent på sin budget på att förebygga skador av klimatförändringarna.

Men 2021 rapporterade Svt:s Mathilda Nyberg att Aminath Shauna deklarerade att 40 procent av budgeten användes för samma ändamål.

Och dessförinnan hade Aminath Shauna till amerikanska ABC sagt att 50 procent av budgeten gick till samma ändamål.

En rimlig fråga från Erika borde varit:

”Du Aminath, nu pratar du om 30 procent av budgeten, för några år sedan var det 40, året dessförinnan 50 procent. Om er situation hela tiden blir allt värre, varför sjunker hela tiden er egen satsning på åtgärder?”

En annan relevant från Erika borde ha varit:

”Du Aminath kritiserar ju västvärldens utsläpp, och flygtrafiken i världen bidrar definitivt till utsläppen. Varför bygger ni nu då en ny stor flygplats med kapacitet att ta emot 1,5 miljoner turister per år?”

Men Erika ställer inga kritiska frågor till representanter för Maldivernas regering, hon accepterar fullt ut deras beskrivning av situationen. Sedan finns det en fråga man bör ställa till Erika – varför beskriva det som sker på Maldiverna som om det som händer sker i ett tillstånd av akut panik?

Den nya huvudstaden Hulhumale sägs byggas ”nu” på en konstgjord ö. Men bygget påbörjades 1997 för att få en ny och modernare huvudstad som kunde rymma fler invånare – då projekterades den för att rymma hälften av landets befolkning, och det gjordes som en del i en utveckling som sågs som naturlig. Med tanke på klimatmärkta biståndsmiljarder är det däremot nu listigt att framställa det som en nödåtgärd.

Och är det överhuvudtaget rimligt att använda Maldiverna som exempel för att kräva drastiska åtgärder i hela världen? Det bor mindre än en halv miljon människor på öarna?

Ögruppen består av 1924 öar. 199 av dem är bebodda.

När man säger att en stor del av Maldiverna kommer att ligga under vatten vid nästa sekelskifte är det aldrig definierat vilka öar det kommer att röra sig om. En mycket, mycket stor del av Maldiverna kan hamna under vatten utan att någon människa berörs.

Av de 199 bebodda öarna fanns enligt en FN-rapport 2013 turistanläggningar på 88. I rapporten konstaterades berömmande att det pågick satsningar på att bygga turistanläggningar på ytterligare 20 öar, sedan dess har turistanläggningar tillkommit på 40 öar – en utveckling som fortsatt drivs på av regeringen; samma regering som i andra sammanhang säger att öarna snart slukas av havet.

Vad vi står inför här är enkel teve-dramaturgi. Paradisiska öar hotas av västvärldens utsläpp (som leder till höjning av havsnivån). Vi serveras en enkel och okomplicerad bild, som ska försätta tittaren i ett tillstånd av ånger och ångest, och få denne att sopsortera än mer maniskt och flyga mindre – och förberedda människor på regleringar och åtstramningar: ”Tänk på Maldiverna!”.

Men parallellt med detta satsar Maldivernas egen regering på en drastisk ökning av turistindustrin – vilket innebär långa och många flygturer.

Det gör förstås att Erika inte kan skildra hela bilden. Hon väljer som vanligt det som för stunden passar henne, och hennes syften.

7. Erika och tre olika Afrika

2017 tog sig närmare 100 000 personer över Medelhavet från Afrika till Europa. Nästan 2000 av dem drunknade under överfärden.

Vilka var de som gav sig ut på den farliga resan?

Det diskuterades i Svt:s Aktuellt i 22 juni 2017. Erika var inkallad som expert på Afrika – för det var därifrån flyktingarna kom.

Hennes svar då var:

– Migrantströmmarna kommer från Västafrika. De här unga männen, för det är nästan bara män, kommer från länder som Senegal, Nigeria, Elfenbenskusten och Gambia. Det är demokratier med en god ekonomisk tillväxt. Men de här unga männen har hört om Europa i rosenrött skimmer, och vill dit för att söka lyckan och ett bättre liv.

– Det stora problemet är att de här unga männen är felinformerade. De ser på Europa som en enda stor bankomat.

Erika utvecklar sedan ett resonemang som slutar i att det egentligen är EU:s fel, som inte sett till att informationsflödet till Afrika är korrekt.

Migrantströmmarna från Afrika har inte minskat sedan dess, inte heller platserna de kommer ifrån. Men Erikas beskrivning av orsakerna till dessa strömmar har förändrats sedan hon blev Svt:s klimatkorrespondent. Nu är det klimatförändringarna som driver människor över Medelhavet, inte lusten att göra ett uttag från ”bankomaten Europa”.

Sommaren 2022 förklarar Erika i Svt:

– I dag är det är fler människor i världen som flyr på grund av klimatrelaterade händelser än krig och konflikter.

Man kan tycka att det de här åren borde det kört ihop sig ordentligt i huvudet på Erika. Dels säger hennes arbetsbeskrivning att hon måste börja förklara allt elände i världen med hjälp av klimatförändringar, och samtidigt måste hon börja tona ner den bild hon själv tidigare gett i böcker och reportage av Afrika som en kontinent som ständigt utvecklas och blir rikare.

Dessutom måste hon utgå från den konstant rådande politiskt korrekta uppfattningen att EU måste öppna sina gränser.

Men Erika klarar det. Hon minns aldrig vad hon sagt tidigare, och går in i varje sändning med en ny uppsättning påståenden som passar för tillfället.

8. Erika analyserar ett val

Allteftersom Erika märkte att hon kunde säga vad som helst utan att det blev några större invändningar från cheferna började hon hitta på fakta.

Att vara Svt:s klimatkorrespondent innebär tydligen att man får uttala sig om det mesta.

I mars 2018 levererar Erika en analys av det ekonomiska läget i världen. Hon avhandlar tvärsäkert följderna av Trumps införande av högre tullar på vissa områden. Erika förklarar vad det kommer att innebära för exempelvis Kina, EU och Sydostasien. Men också inrikespolitiskt i USA, där hon menar att de kommer att hota Trumps stöd bland väljare:
”Men framförallt är det konsumenter som drabbas när ett handelskrig bryter ut. Trumps egna väljare är låginkomsttagare. De har vant sig vid att kunna köpa billiga produkter från Kina som dammsugare, kylskåp och bilar. Det är varor som nu blir dyrare.”

Ett tvärsäkert levererat påstående. Erika utgår från att Trump är lika korkad som hans väljare är fattiga.

Men Trumps väljarbas ser annorlunda ut än vad Erika tror.

Väljarundersökningarna efter valet 2016 ger en tydlig bild av det faktiska förhållandet.

I de två lägsta inkomstskikten i USA fick Hillary Clinton 53 och 51 procent av rösterna. Trump fick där 41 och 42 av rösterna. I de fyra högra inkomstskikten låg Clinton och Trump närmare varandra, men Trump hade alltid högre röstetal.

Alltså: Ju högre inkomster en amerikan hade, desto troligare var det att han röstade på Trump. Ju fattigare en amerikan var, desto troligare var det att han röstade på Hillary Clinton.

Erika bygger sin analys på ett konstaterande som inte har någon faktamässig grund.

Varifrån Erika hämtar siffrorna för sina analyser är som så ofta oklart, men de passar in i den bild Svt vill skapa; Trumps väljare är obildade, fattiga och inavlade människor som dväljs i träskmarkerna, i Appalacherna och på platser på prärien där inte ens Greyhoundbussarna stannar.

9. Erika på väg bli förintelseförnekare

I rättvisans namn ska väl påpekas att Erika inte menar att Trump enbart stöds av fattiga och obildade personer. Han har också rika och mäktiga vänner han måste förhålla sig till, krafter som till exempel ”judelobbyn”; för att använda Erikas egna ord.

Det var det uttryck Erika brukade när hon i december 2018 skulle förklara att Trump tänkte flytta USA:s ambassad i Israel till Jerusalem:

”Den judiska lobbyn i USA är oerhört stark och har drivit frågan länge.”

Den gången fick Erika smäll på fingrarna av cheferna, och i senare textversioner på Svt:s hemsida fick den där ”oerhört starka” lobbyn beteckningen ”pro-israelisk”.

Erika är alltså inte en förslagen individ, utan mer en glad och naiv person som är övertygad om sin egen förträfflighet, och hon förmår inte riktigt skilja på vad man får och inte får säga öppet.

Där sitter hon vid fikaborden på Svt och pratar med alla palestinakativister som är anställda om hur ”judarna” härjar på Västbanken och på Gaza, och hur de kontrollerar amerikansk politik. Och så kliver hon in i studion och fortsätter prata på det sättet.

Vilket förstås innebär att hennes chefer måste justera det hon sagt – eftersom varje uttalande som förknippar ordet ”judisk” med dolda mäktiga påtryckningsgrupper riskerar att stämplas som antisemitiskt och ett uttryck för latent nazism.

10. Greta Marx?

Ett annat exempel på när Erika kliver in i studion utan att förstå att hon inte sitter kvar vid fikabordet i tevehuset är när hon stämplar Greta Thunberg som ”vänsterpopulist”.

Erika konstaterade i ett inslag 2019 att Gretas retorik alltmer rörde sig mot en beskrivning av världen i termer som vänstern använder. Med ”vänsterpopulism” menade Erika Gretas kritik mot stora bolag och de politiker som Greta ansåg tjänade bolagens intressen – och att de alla var mer intresserade av profit och makt än av klimatet.

Med ETC i spetsen påbörjades ett drev i media och sociala media mot Erika. Greta fick inte stämplas som ”vänster”. Att koppla en ståndpunkt när det gäller klimat till en politisk hållning riskerade att spräcka den totala enighet i ord som sedan många år etablerats över hela det politiska fältet. Om höger, vänster och allt däremellan skulle börja bråka i klimatfrågan skulle klimatkonferenser, överenskomna internationella klimatprotokoll och FN-rapporter plötsligt kunna börja diskuteras av alla, det skulle bli en fråga bland alla andra.

Sådant kan inte tillåtas i en västvärld där varje för medborgarna besvärlig åtgärd numera kan förklaras och försvaras med att klimatnödläge råder.

Det är inte tillåtet att diskutera klimatpolitik i termer av höger och vänster, alla förväntas tycka likadant. Det är bara tillåtet att debattera klimatpolitik i form av diskussioner om hur de på olika konferenser uppsatta målen ska uppnås genom gemensamma ansträngningar.

Erikas beskrivning av Greta var ett uttryck för Erikas oro för att den påbjudna totala enigheten skulle sprängas. Erikas tillvaro som klimatkorrespondent bygger ju på att hon ska kunna tala om för oss att vi alla och envar gör för lite. Det är det som ska göra att vi alla går med på att få det sämre – även vi som bor i ett av världens mest miljövänliga länder.

Det pågår ett kulturkrig i Sverige – på många fronter. Tidigare har skattefinansierade Svt och SR stått enade i striderna. Men nu har några av de två skattefinansierade mediakolossernas musik- och kulturjournalister börjat bekämpa varandra – och de gör det på det sätt som är vanligt i journalist- och kulturkretsar. Man säger att motståndaren tycker som han tycker därför att han är köpt på något sätt – eller har ett förhållande med den hon eller han höjer till skyarna.

Så nu går ryktena om vilka kvinnlig muskkritiker som ligger med vilka gangsterrappare. Rykten av det slaget har yrt runt länge. Men det som har varit meriterande förut, kan nu bli ett problem – eftersom man inte kan ligga runt hur som helst med gangsterrappare eftersom de tenderar att mörda varandra då och då. Och vem ska man då som musikjournalist ta ställning för?

De senaste dagarna har sprickorna blivit tydligare – backar man gängen från Norr- och Västerort eller är man för gängen från Söderort? Gamla vänskapsband bland musikjournalister har spruckit, och ett och annat förhållande.

Det hela började i förra veckan när rapparen Yasin släppte sin nya skiva ”Pistoler, poesi och sex”.

2021 verkade Yasin stå på topp. Han fick pris som ”årets artist” och ”årets hiphop/R’n’B” under galan P3 Guld. På Grammisgalan vann han dessutom klassen ”årets hiphop”.

Att Yasin 2018 dömdes till två och tre månaders fängelse utgjorde inget problem, det sågs snarast som en merit av dem som var verksamma på kultur- och musikredaktioner på Svt och P3. 2021 kunde Yasin inte kliva fram och hämta sin priser eftersom han satt häktad som misstänkt för människorov. Yasin tillhörde den inre kärnan i det mordiska Shottaz-gänget i Rinkeby – som befann sig krig med gänget Dödspatrullen.

Att Yasin sedan dömdes till tio månaders fängelse för att ha planerat att kidnappa Einár minskade inte hans uppburna ställning hos en del musikkritiker.

För Da Silva är Yasin guld

En som alltid stått bakom Yasin, och enligt vad som sägs, också varit beredd att inta andra positioner i hans närhet, är Tali Da Silva som fredagen 3 mars recenserade Yasins nya skiva Pistoler, poesi och sex” i Svt:s Kulturnyheterna. Vi fick veta att Yasin förändrats. Tali förklarar att:

”Han kommer ut lite som en pappafeminist, han fick ju en dotter för inte så länge sedan.”, Vi får också veta att Yasin:
”… vill göra sig till en megafon för samhällets svaga.”

Tali målar upp bilden av en mjuk kille som numera bara tänker på sin familj och släkt.

Men så är det då det här med texterna på den nya skivan.

Jag har också lyssnat, på rader som till exempel:

”Pussy boy, jag ser i dina ögon att du är skraj”.

Eller:

”Om vi kommer då, vi kommer

för att skada han till livet”

Samma gamla grötrimmade blodtörst, det är typ Hannibal Lecter som språksvag fyraåring som försöker skriva poesi.

Intressant om man ska doktorera på personlighetsstörningar – och förstås bra musik om man är kulturjournalist på Svt.

Tali får jobba hårt för att få ihop texterna med den bild hon vill skapa av en velourpojke. Hon hävdar att Yasin numera rappar ”om” en person som är ”gängkriminell”, inte längre ”som” om han själv var den gängkriminelle – han ska alltså ha ”skiftat perspektiv”.

Hon lyckas inte särskilt bra – för det hon säger har i ett årtionde varit gangsterrappares ursäkt, typ: ”Men mannen, jag beskriver bara hur det är i orten. Jag håller inte på med sådant själv.”

Men samtidigt har de som sagt så i efterhand kommit att dömas för sådant som rån, förnedringsrån, kidnappning, vapenbrott och mord.

Varför ska vi tro på Yasin i dag?

För att Tali gör det? Tali tror alltid på Yasin och har varit en av dem som hårdast i åratal lanserat honom i media som sanningssägare om hur det ser ut i Sverige.

De förlåter inte Yasin

Om Svt fortfarande älskar Yasin, har dock känslorna svalnat på SR.

Där är man Team Einár – och har inte förlåtit Yasin att han deltog i planerandet av en kidnappning av Einár. Den genomfördes inte – men Einar blev ändå kidnappad och förnedrad - och senare mördad. Yasin har också varit misstänkt för mord i andra sammanhang – vilket är fullt naturligt om man tillhör Shottaz inre kärna. På SR och P3 finns det många som menar att Yasin inte var oskyldig till det som hände Einár efter det att Yasin – enligt vad han själv påstår – drog sig ur planerna på att kidnappa Einár.

I P3 har man i princip sedan två år slutat spela Yasins skivor.

Tali Da Silva och gruppen kring henne förklarar för den som vill höra att det beror på påtryckningar från kvinnliga musikkritiker som inte fått ligga med Yasin. Hur de på P3 förklarar Talis hyllningar till Yasin kan ni förstås själva räkna ut.

Yasin är därför sur på P3, lika sur är han på polisen som han nyligen påstod påverkat arrangörer att ställa in konserter med honom. Polisen gick i dagarna ut och förnekade att de skulle ha ägnat sig åt något sådant.

Alltså: Kulturredaktionen på Svt är Team Yasin, musikredaktionerna på SR är Team Einár.

Frågan är: Var finns de kulturjournalister som är ”Team Brottsoffer”?

Fast det är klart, de offren kan vara svåra att upptäcka för sådana som Tali, Hon bor själv på Södermalm.

https://twitter.com/LycanNorth/status/1631914758172442624

Varningen formuleras i en hemställan till kulturdepartementet där man skriver:

”SVT har aviserat att företaget ’behöver spara brett’, bland annat på grund av inflationen. Enligt Journalistförbundet finns det med hänsyn till det extraordinära läget i ekonomin anledning att öka anslagen till public service-bolagen”

Journalistförbundet vill inte se några besparingar – istället kräver man att extra medel skjuts till och att public service-avgiften räknas upp.

Public service-verksamhetens medel får en uppräkning med två procent årligen. Public service-avgiften som tas ut via skatten höjs däremot i takt med inflationen och inkomstbasbeloppet. Det gör att det uppstår ett överskott på kontot hos Riksgälden eftersom inflationen i dag är mycket högre än två procent.

Det är det överskottet som Journalistförbundet vill se överflyttat till Sveriges Radio och Sveriges Television.

Först ut är vinter-OS 2026 i Cortina, följt av sommar-OS 2028 i Los Angeles, vinter-OS 2030 (värdland ej klart) och sommar-OS 2032 i Brisbane.

Senast OS sändes i SVT var från London 2012.

Första gången den svenska tv-publiken kunde följa OS var 1960, och om tre år är alltså spelen tillbaka i SVT.

För er som tillhör den lyckliga minoritet som inte gjort det får jag väl förklara själva programidéen.

Man anmäler sitt intresse för att bli gift med en främling. Man får inte träffa personen i fråga innan bröllopet, däremot får man under sex månader prata med ett gäng psykologer som ska matcha ihop en med rätt person.

Sedan gifter man sig med den personen framför tv-kamerorna, och under en månad får tittaren följa hur äktenskapet utvecklar sig. Sedan får deltagarna i säsongens sista avsnitt berätta om de vill fortsätta vara gifta.

Den här säsongen gick det inte så bra. Tre av fyra par svarade ”nej” (två av dem bröt unikt nog upp från varandra redan innan det sista avsnittet). Det par som svarade ”ja”, skilde sig några månader senare.

Jag har följt den här säsongen, och också studerat reaktionerna i media och sociala media.

Märkligt nog har ingen reagerat på samma sak som jag.

Ingen verkar ha noterat att deltagarna är lite korkade.

Jag vet vad du nu invänder – måste man inte vara korkad för att ställa upp i ett sådant tv-program?

Inte alls, även intelligenta och bildade människor kan vara exhibitionister, narcissister och lite så där allmänt hungrande efter uppmärksamhet. Även en framstående kärnfysiker eller professor i paleontologi kan vilja bli igenkänd i snabbköpet eller av en lapplisa.

Men förekomsten av kärnfysiker eller paleontologer var tämligen begränsad i det här programmet.

Dock var det inte det som gjorde att jag kom fram till att deltagarna var ganska korkade – utan det var att de inte hade något att säga varandra.

Visst pratade de med varandra, oupphörligt – men ibland var det bara läten som avgavs för att det inte skulle vara tyst, och när det var uppenbart att den som talade tyckte att han eller hon sa något som var viktigt kom repliker som:

”Du får inte ställa dina schampoflaskor på duschgolvet.”

”Nu måste du bestämma dig, för om vi ska besöka dina kompisar eller dina föräldrar i helgen.”

De här människorna verkade inte ha några som helst åsikter om något – såvida det inte rörde de mest triviala detaljerna i deras vardag.

Nu hör jag en invändning till från dig – du säger: ”Boris, men det här är ju tv. Det fattar du väl att producenten klipper bort allt som drar ner tempot, som diskussioner om politik, ekonomi och kultur”.

Det innebär alltså att jag ska betrakta vardagsträtor om schampoflaskors placering som något tempohöjande, något som skapar dramatik?

Men uppenbarligen är det så att människor i allmänhet finner just det spännande.

Nu tror jag inte det innebär att tittarna är lika trista som deltagarna i programmet. Det vi har att göra med är en annan mekanism. Man tittar för att få det bekräftat att man trots allt är intressantare än figurerna i rutan. En liknande mekanism som den som gör att många människor tittar på Paradise Hotel – då får de möjligheten att tänka: ”OK, jag gjorde bort mig svinmycket på förra personalfesten, men här ligger jag i lä, så där lågt har jag inte sjunkit”.

Det fascinerande med deltagarna i Gifta vid första ögonkastet är just att de är så tråkiga. De flesta människor har intressanta sidor och egenskaper (även om de ibland kan vara direkt motbjudande) – men de här fyra paren bestod av människor som skulle få en nyligen död och balsamerad person att framstå som nyfiken och törstande efter nya upplevelser.

Vad får vi veta om dem? ”Jag tycker om hundar och hästar”, ”Jag gillar att hålla mig i form”, ”Jag gillar skaldjur”, ”Jag gillar att se På spåret”.

Den enda som fällde ett uttalande som drog åt det politiska var 33-åriga Märtha, civilekonom med skinn på näsan, och ring i näsan. Hon hade förklarat för uttagningskommitténs psykologer att hon absolut inte vill ha en man präglad av ”toxisk maskulinitet”.

Och likt anden i flaskan beviljade psykologerna hennes önskan, och på bröllopsdagen får hon för första gången möta Axel, i princip något tiotal meter från altaret.

Vi tittare ser en man som är mjuk, rund och go; en vandrande soffkudde som säkerligen aldrig varit arg, höjt rösten, eller slagit näven i bordet. Det förstår man direkt. Han är så långt bort från toxisk maskulinitet man kan tänka sig, någonstans bortom Andres Lokko, han är så långt bortom begreppet att man nog uppfattar de flesta kvinnor som mer toxiskt maskulina än Axel.

Vad händer?

Vid åsynen av Axel rynkar Märtha på näsan så att skinnet nästan spricker, och vi är nog många som oroar oss för att ringen ska lossna.

Landets alla feminister satte sig säkert upp i tv-sofforna och skrek: ”Svikare!”.

Det blir inte bättre av att Märtha senare ensam inför kamerorna förklarar att hon inte känner sig ”attraherad” av Axel.

Det här utlöste de enda mer politiska kommentarerna i media. Feministiska skribenter var oroade över att Märtha skulle få människor att tro att feminister inte menar allvar när de säger sig hata ”toxisk maskulinitet”.

Jag tror att de är lite orättvisa mot Märtha. Vad hon inte ville ha var en man som var ohyfsad, rå, kvinnoföraktande och självupptagen – hon ville alltså inte ha en gangsterrappare från orten. Men hon kände sig väl lite för nervös för att våga säga det rent ut, så hon använde ett alltför allmänt brukat uttryck i hopp om att producenten och psykologerna skulle förstå.

Men se, det gjorde de inte.

Varje avsnitt har avslutats med att psykologerna får förklara vad vi sett. De dyker också ofta upp mitt i programmet för att vägleda deltagarna.

Men det enda de har att säga är: ni måste lyssna mer på varandra, du måste visa att du ser honom eller henne.

Men vad finns det att lyssna på? ”Ställ inte schampoflaskan på duschgolvet”?

Ofta uppmanar psykologerna deltagarna att öppna sig mer för varandra. Med det menar de inte att de ska berätta för varandra om egna drömmar och förhoppningar, om hur de ser på vad som händer i Sverige och världen, om någon bok de läst, film de sett.

Det psykologerna vill är att man ska lägga stor vikt på är att för sin partner tala om att man är trött och vill vila, eller att man helst vill sitta hemma och se på fotboll istället för att träffa partnerns kompisar och titta på samma match. Man ska också tala om när man är hungrig, och vad man tycker om eller inte tycker om att äta.

Att göra så anses fint och vuxet, man anpassar sig.

Men det ligger inget vuxet över detta i det här sammanhanget. Det vi ser är barn i vuxna människors kroppar, och psykologerna ska försöka få dem att acceptera och leka med varandra.

Vad vi tittar på är av statstelevisionen arrangerade barnäktenskap.

Människor som är påverkade av nutidens flykt från frihet ska gifta sig med varandra.

De är mentalt förgiftade innan första ögonkastet.