Politiker i San Francisco kommer träffas och diskutera skadeståndspaket om femtio miljoner kronor i en klumpsumma, åt svarta invånare som är berättigade. Planen är att personliga skulder och skatteskulder ska skrivas av och en årsinkomst om 970 000 kronor beräknad på 250 år, för ett okänt antal svarta invånare i staden, skriver NY Post. Hur detta ska finansieras är oklart.

Dessutom ska svarta kunna få köpa sina hem för bara drygt tio kronor (1 dollar) enligt planen. Det ska försöka gottgöra århundraden av förslavning och systematisk rasism som har gett svarta nackdelar inom skolväsendet, ekonomin och andra sektorer av samhället.

Enligt Shamann Walton, som sitter i stadens styre och själv är svart, handlar det inte om det ska betalas ut skadestånd eller inte. Utan om hur mycket, och på vilket sätt. Han understryker att man fortfarande måste påminna folk om hur viktigt detta är.

I planen finns 100 rekommendationer, där den kontroversiella 50 miljoner-per-person-utbetalningen inkluderas. Rapporten kommer publiceras i färdig form i juni. Då kommer stadsfullmäktige rösta om det, alla kan godkännas och alla kan avslås, i teorin.

Det finns dock ingen studie inkluderad som undersöker om staden faktiskt har råd med detta. Något som kritiker också uppmärksammat, att det finns problem med planen, på flera nivåer. Staden dras dessutom redan med ekonomiska underskott då tekniksektorn går dåligt.

Ordföranden för San Franciscos republikaner John Dennis anser att skadestånd är rimligt, men inte 50 miljoner per person. Han anser att debatten är oseriös och att det saknas analys. Han säger också att allting verkar löjligt och att det här är den staden där något sånt ändå skulle kunna klubbas igenom.

Enligt beräkningar skulle planen kosta staden 500 miljarder kronor, vilket kan jämföras med budgeten för 2022–2023 som är på 140 miljarder. Varje icke-svart familj i staden skulle behöva betala åtminstone sex miljoner kronor för att det ska gå ihop.

Det finns ett dolt motiv, anser Eric McDonnell som är medlem av San Franciscos African American Reparations Advisory Committe. Och det är att vissa tycker att svarta inte förtjänar skadestånd. Han anser att siffran 50 miljoner är låg, när all skada (som svarta utsatts för) vägs in i ekvationen.

Det är okänt hur många svarta i San Francisco som skulle kunna vara berättigade skadestånd. Ett krav är att vara 18 år fyllda och att ha identifierat sig som svart i myndighetsdokument minst i minst tio år.

Dessutom måste personen varit född i eller ha invandrat till staden mellan 1940 och 1996, ha bevis på att ha bott där i minst 13 år och vara personligen eller ättling till någon som fängslats i ”det misslyckade kriget mot droger”. Eller vara ättling till någon som varit slav innan 1865.

Kalifornien undersöker också möjligheten till att betala ut skadestånd till svara, på 3,6 miljoner per person som uppfyller kraven. Det projektet skulle kosta 6 400 miljarder kronor, men någon plan för finansiering har inte presenterats.

Tisdagen den 8 november går USA till val. I vågskålen ligger vilket parti som skall styra Kongressen och hur mycket makt president Joe Biden kommer att ha de kommande åren, plus vem som skall styra en hel rad delstater. Vår USA-korrespondent kommer i fyra artiklar därför att berätta allt du behöver veta, samt analysera slutresultatet. Denna tredje del handlar om viktiga förändringar i partisympatier.

Då det amerikanska samhället blev fritt från indelningar i adel, präster, borgare och bönder blev landets politiska partier inte klass- utan idébaserade; grupper som mest hade det gemensamt att de tyckte mindre olika än de som tillhörde det andra partiet. Den första partiuppdelningen i federalister och antifederalister handlade om hur mycket makt den federala regeringen skulle ha. Demokraterna bildades sedan 1828 av folk som bland annat stödde geografisk expansion, en agrar ekonomi och rätt för delstater att ha slaveri. Och Republikanerna bildades 1854 av grupper som bland annat var emot slaveri men för importtullar som stöd för inhemska industrier.

Partiernas sammansättning har också skiftat genom åren. Medan Demokraterna från början bestod av plantageägare, bönder och sydstatare blev Republikanerna en koalition av industrialister, arbetare, medelklass, jordbrukare och – efter inbördeskriget 1861–65 – före detta slavar. Under stora depressionen på 1930-talet blev Demokraterna sedan en komplex förening av bland annat liberal överklass, vita arbetare, judar, invandrare och sydstatsrasister. De sista förblev länge partiets största väljargrupp, men med medborgarrättsrörelsen på 60-talet ersattes de av svarta när dessa i utbyte mot löften om politisk makt och ekonomiska fördelar övergav ”Lincolns parti”.

Modern amerikansk politik har härför fokuserat på Demokraternas ”superkoalition”. Eller snarare på hur väl Republikanerna lyckats ta väljare från den. När de misslyckats med detta har demokrater styrt både Vita huset och Kongressen. Och bara riktigt populära republikanska presidentkandidater har lyckats bryta det maktmonopolet: Eisenhower på 1950-talet, Nixon på 1970-talet och Reagan på 1980-talet. Och då Demokraterna samtidigt efter 1932 (med två korta undantag) styrde minst en av Kongressens kamrar kom USA inte att styras helt av republikaner förrän 2001, när George W. Bush tillträdde med republikanska majoriteter i både representanthuset och senaten.

Efter att vita i södern började överge Demokraterna på 1960-talet har vidare deras position försvagats, framförallt när miljontals ”Reagandemokrater” och ”Trumpdemokrater”– i båda fallen mest fattiga och vita arbetare – röstat republikanskt. Tills nyligen har Demokraterna dock lyckats ersätta dessa förluster med nya väljargrupper som storstadsbor, kvinnor, akademiker och – framförallt – invandrare från Latinamerika. Och då invandringen från Mexiko och andra latinska länder länge varit rekordstor har statsvetare pratat om att Demokraterna håller på att knåpa ihop en ny supermajoritet, en ”majoritet av minoriteter”. Denna profetia ansågs också bevisad när republikanen Mitt Romney förlorade stort mot Barack Obama 2012 inte minst för att han fick rekordlågt med röster från svarta och latinos.

När Donald Trump i valrörelsen 2016 krävde en restriktivare invandringspolitik ansåg också ”alla” att Demokraterna nu skulle vinna och inneha makten i Washington DC för överskådlig framtid. Men, ingen teori är starkare än sin svagaste länk. Denna förmodan byggde på att svarta, latinos, homosexuella och andra minoritetsgrupper skulle fortsätta rösta överväldigande demokratiskt, men på senare år har detta antagande visat sig vara fel.

Folk med rötter i Latinamerika är numera USA:s största minoritet och i takt med att de börjat se sig som amerikaner och inte invandrare har de brytt sig mer om skatter, skolor, bidrag och andra, vanliga frågor. Många har som troende katoliker dessutom skrämts av Demokraternas radikala abortpolitik och idéer om transsexualitet, barns rätt att byta kön och liknande. Latinos har därför börjat sprida sig på vänster–höger-skalan mer som amerikanarna i gemen, det vill säga omkring 50/50.

Att fler latinos röster republikanskt är givetvis ett problem i sig för Demokraterna. Och än allvarligare är att de tenderar bo i delstater som måste vinnas för att ta Vita huset som New York, Illinois, Kalifornien, Arizona, Texas, och Florida. Och även om det fram tills nu inte skett någon större förändring i de tre första överger latinos i södern nu Demokraterna i rask takt. Tidigare i år vann Mayra Flores, en republikanska född i Mexiko, ett fyllnadsval till Kongressen i Texas i ett område som röstat demokratiskt i generationer. Och Florida räknas inte längre ens som en vågmästarstat för att så många latinos numera röstar republikanskt. Svängningen bland latinos minskar därför chanserna för Demokraterna inte bara att vinna Kongressen utan också framförallt Vita huset.

Liknande rörelser, om än så länge i mindre skala, märks också bland svarta och den mindre men ändå viktiga väljargruppen asiatiska invandrare. Och problemet för Demokraterna är här liknande, att många svarta bor i delstater som är viktiga för att vinna presidentposten. Republikanerna har på senare tid också lyckats föra fram en rad färgstarka minoritetskandidater, vilket i sin tur attraherar ännu fler väljare. Förutom redan nämnda Flores kan bland latinos nämnas senatorn Ted Cruz och före detta ordföranden för American Conservative Union Al Cárdenas. Och bland välkända svarta republikaner finns presidentkandidaten Ben Carson, senatorn Tim Scott och debattören Candace Owens.

Avslutningsvis skall sägas att de flesta latinos och svarta fortfarande röstar demokratiskt. I presidentvalet 2020 fick Trump bara 26 procent totalt av alla minoritetsröster. Detta var dock den högsta siffran för en republikansk president sedan 1960-talet och bland latinos var siffran mycket högre, närmare 40 procent. Mellanårsvalet på tisdag – och i förlängningen presidentvalet 2024 – kommer därför att visa om denna trend fortsätter. Om så sker kommer amerikansk politik att bli än mer spännande än den redan är. Och framtida val att bli om möjligt bli än jämnare.

Läs också del 1 och del 2 om mellanårsvalet.