Tidigt i morse landade svenskarna på Djiboutis flygplats. Evakueringen ”genomfördes under mycket svåra förhållanden och under stor tidspress”, skriver UD i ett pressmeddelande.

Svensk militär personal och svenska flygplan ingår i insatsen. ”Det finns stor erfarenhet inom Försvarsmakten för att kunna genomföra det här”, säger den tidigare stridspiloten Robert Karjel till SVT Nyheter. ”Det är någonting rent historiskt som sker. Man har rätt att göra gisslanfritagningar och undsättningsoperationer – att på alla sätt få ut det hundratalet svenskar som finns inne i Sudan.”

Det var under söndagen som riksdagen blixtinkallades för att godkänna förslaget att skicka en väpnad svensk styrka till landet för att bistå i evakueringen, skriver Expressen.

https://twitter.com/SwedishPM/status/1650340679128678400

Strider har urbrutit i Sudan efter flera veckor av maktkamp mellan två generaler som tog makten i en statskupp 2021. Det handlar om arméchefen Abel Fattah al-Burhan och hans vicechef, Mohamed Hamdan Dagalo som styr över paramilitära gruppen Rapid Support Forces, RSF, skriver AFP. Det ser inte ut att bli något eldupphör eller fredsförhandlingar mellan parterna.

Striderna har intensifierats och pansarvagnar har rullat på gatorna i huvudstaden Khartoum. Från internationellt håll har man krävt ett omedelbart eldupphör och stopp på striderna. Hittills har 97 civila dött sedan striderna bröt ut för drygt en vecka sedan. Ännu fler tros vara skadade och döda, då många inte kunnat ta sig till sjukhus. Andra uppger att 942 personer har skadats.

Enligt WHO har flera sjukhus i Khartoum nu slut på blodreserver och material, intravenösa vätskor och andra viktiga hjälpmedel. Många civila gömmer sig sina hem och risken är att konflikten blir långvarig och drar landet ned i kaos. Förhoppningarna om ett demokratiskt styre igen har grusats.

https://twitter.com/RSFSudan/status/1647650980417228800

https://twitter.com/RenaissanceDam/status/1647760920251191296

https://twitter.com/BNONews/status/1647185120313372673

RSF grundades under förre presidenten Omar al-Bashir 2013, från det som först var Janjaweed-milisen. Den användes av regeringen mot icke-arabiska minoriteter i Darfur, där man anklagades för krigsbrott. Konflikten 2021 startade med att RSF skulle införlivas i armén, vilket skulle avsluta problemen efter att Burhan och Dagalo orkestrerat en statskupp gemensamt.

Statskuppen kom efter att al-Bashir störtats från presidentposten 2019. Burhan gjorde karriär under de tre decennier som al-Bashri styrde landet. Han motiverade statskuppen med att det var nödvändigt att inkludera fler fraktioner i politiken.

Båda sidor beskyller nu varandra för att ha startat konflikten. Och båda säger sig ha övertaget, genom att kontrollera viktiga platser som presidentpalatset och flygplatsen. Tre hjälparbetare från FN:s matprogram har dödats i Darfur, i landets västra regioner. FN har nu tillfälligt pausat verksamheten där. Ungefär hälften av Sudans befolkning är beroende av FN för mat.

https://twitter.com/AFP/status/1647882589708103680

Både Burhan och Dagalo vägrar fredssamtal och kallar varandra för kriminella. Man gick visserligen med på att öppna säkerhetskorridorer för ambulanser och ett eldupphör under söndagen, men striderna fortsatte likväl. Att ramadan pågår skulle kunna inverka på att striderna tar slut, även om det inte ser ut så nu. Snart avslutas fastan med eid.

Den tidigare presidenten al-Bashir hade band till Ryssland, och det finns långt gångna planer på att bygga en rysk flottbas vid Sudans Röda havskust. Efter att han fallit har EU och USA ökat sitt inflytande i landet, som är rikt på naturtillgångar som guld. Egypten har starka band till Sudans militär, man genomför ofta gemensamma övningar. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har starka band till både Burhan och Dagalo, RSF har deltagit på saudiernas sida i kriget i Jemen.

Domen avkunnades för två veckor sedan, men har först nu blivit uppmärksammad av media, rapporterar The Guardian. Fallet oroar många som fruktar att Sudan är på väg tillbaka till statlig fundamentalism, 15 månader efter militärkuppen som destabiliserade landet och stoppade dess övergång till demokrati.

Samir Makeen, männens advokat, sa: ”Tyvärr, trots den politiska förändringen i landet har ingenting förändrats när det gäller människors rättigheter, det var bara en förändring på ytan.”

Sudan undertecknade FN:s konvention om att stoppa tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande bestraffning 2021, ”men det hände aldrig något eftersom det inte finns någon verklig vilja att göra det av människorna som har makten. Det är därför vi fortsätter att se sådana fall då och då”, avslutar Makeen. Sudan har styrts av islamiska lagar sedan 1983.

Precis som vi prognostiserade i vår senaste Afrika-kolumn blev de 49 till döden och fängelse dömda FN-soldaterna från Elfenbenskusten benådade av juntan i Mali. Ett spel där fyrtionio människor utsattes för skräcken att behöva fortleva, om möjligt, ett par decennier av sina bästa år oskyldiga i fängelse. För att två staters ledare skulle få framstå som goda.

Nu kan såväl Malis president Assimi Goïta som som den ivorianska delegationen som var i Mali för att förhandla om de gripna soldaterna i december ta åt sig äran för frisläppandet och benådandet av dessa. Elfenbenskustens president Alassane Ouattara välkomnade soldaterna hem på söndagsmorgonen och poserade glatt för pressen tillsammans med de frigivna. Dessutom fick Assimi Goïta visa styrka mot Västafrikas ledare och Economic Community of West African States (ECOWAS) genom att ignorera deras slutdatum för frisläppandet med en vecka.

Ett politiskt skådespel som resulterar i mer makt åt ledarna och innehållslösa förhoppningar om diplomatins möjligheter till folket.

Sydsudan

En annan nyhet som vi rapporterat om här på Morgonposten och nu får anledning att återkomma till är den om när Sydsudans president Salva Kiir kissade ner sig till tonerna av nationalsången vid invigningen av en ny väg i landet.

Nu är efterspelet av läckaget igång. Sex journalister från den statsägda tv-bolaget South Sudan Broadcasting Corporation gripna och häktade, ”misstänkta för att ha kunskap om hur videomaterial på hur presidenten urinerade på sig själv har läckt ut”, enligt Patrick Oyet som är president för journalisternas fackförening i Sydsudan.

Det videomaterial som visade presidentens blöta olycka sändes aldrig i landets TV-sändningar – av uppenbara skäl – men att materialet senare rann ut i sociala medier har nu satt de sex journalisterna i en pöl av problem.

Förutom president Salva Kiir forsar även Vita Nilen genom det bördiga Sydsudan. Trots naturens förutsättningar har krigen i landet slagit ut dessa förutsättningar för vanligt strävsamt folk och i grannländerna befinner sig 1,8 miljoner sydsudaneser som flyktingar för tillfället. Det är som alltid på de här breddgraderna etniska konflikter som förhindrar landets utveckling. Sydsudans inkomster kan sägas vara två. Det ena är den flödande oljan och den andra är det lika flödande biståndet. Svält och andra katastrofer, som presidentens privata problem, i det här landet beror inte på torka utan på att alla pengar stannar i huvudstaden Juba.

Som i de flesta andra afrikanska länder med flera etniska grupper, i Sydsudan cirka 200 stycken, handlar landets ekonomi i stort sett om vem som har makten för tillfället. Här är de stora maktspelarna folkslagen Dinka och Nuer och en vanlig lösning i afrikanska stater i centrala och östra Afrika är att dela makten mellan de dominerande etniska intressena. President Kiir är Dinka och vice-president Riek Machar är Nuer. 2013, bara två år efter att Sydsudan hade blivit ett självständigt land efter inbördeskriget i Sudan sparkade Kiir sin vice-president. Med den vanliga historien om att hans vice-president planerade en statskupp. Sedan 2016 är dock Machar tillbaka på sin post och det är nog av nödvändighet om man skall ha någon framgång i att ena landet.

Dock kräver ett enande att några av landets resurser kommer dess medborgare till del och det kommer inte att hända i närtid.

Sudan

Som minnesgoda läsare säkert kommer kommer ihåg, skrev jag för en knapp månad sedan om hur Nigeras president Mohamed Bazoum vädjade till Europa att sätta stopp på mottagandet av afrikanska immigranter. Det tänker jag på de följande raderna knyta ihop med det faktum att man i Sudan förra veckan grep Kidane Zekarias Habtemariam som ibland har kallats världens mest eftersökta människosmugglare.

Kidane är eritrean och lider av den i Afrika utbredda bristen på medkänsla för andra levande ting, även människor. Människosmuggling över Medelhavet är ett problem som Europa inte bara har varit med att skapa utan även fortfarande underhåller. FN är en av de största organisationerna som fortfarande motarbetar de afrikanska ländernas önskan om att Europa skall upphöra med att locka framför allt unga arbetsdugliga män från sina hemorter i det sub-sahariska Afrika för att söka lyckan i Europa.

https://twitter.com/rgowans/status/1611259934745972736

Kidane Zekarias Habtemariam har drivit mycket av sin handel med människor i Libyen. Libyen är det nordafrikanska land som erbjuder flest smuggelvägar. Anledningen till detta är att Europa och USA bestämde sig för att bomba landet tillbaka till klankrig och obefintliga framtidsutsikter. Jag har personligen träffat ett av Kidanes tortyroffer, en landsman till Kidane som ansågs för liten och vek för att kunna säljas som slav och därför blev måltavla för den eritreanske människohandlarens besvikelse.

Nu är en samvetslös handlare i människokroppar gripen. Det står dock fler i kö för att ta över och fylla den plats som Kidane nu lämnar. Därför vore det på sin plats att vi nu hörsammar Mohamed Bazoums vädjan och slutar locka unga kapabla afrikaner över till Europa.

De flesta flyr inte från något. De flyr till något.

Zimbabwe

Zimbabwe har förbjudit all export av oförädlad litium då man anser att landet förlorar stora möjligheter till ekonomiska vinster genom att inte förädla mineralen själva. Regeringen i Harare hoppas att man genom att ta större del av utvecklings- och förädlingsprocessen av litium nå 20 procent av den totala globala efterfrågan av mineralen.

Mineralexport står för 60 procent av Zimbabwes totala exportinkomster. Med siktet inställt på att öka inkomsterna för landet, som sedan det blev socialistiskt gång på gång överlevt som nation enkom på grund av att tillräckligt många av medborgarna kan idka byteshandel, inför man nu exportförbud för oförädlat litium.

Ingen litiumhaltig malm, eller obearbetat litium över huvud taget, får exporteras från Zimbabwe till ett annat land utom under skriftligt tillstånd från ministern, sade landets gruvminister Winston Chitando i en kommentar till den nya lagen.

Dock kommer man att exkludera gruvbolag som bygger egna bearbetningsanläggningar. Det innebär att utländska gruvbolag kan fortsätta att ta hand om vinsten länge de förädlar litiumet på plats i Zimbabwe.

Det omättliga globala behovet av elektronisk rörlighet gör litium till en av de viktigaste mineralerna då batteritillverkare förväntar sig att litium-ion-batterier kommer att fortsätta vara en av mobilitetens viktigaste komponenter.

En annan produkt som som försvinner över gränsen från Zimbabwe är utbildad sjukvårdspersonal. Fler än fyratusen läkare och sjuksköterskor har lämnat Zimbabwe sedan 2021 på grund av de låga lönerna i landet. Sjukvården är en statlig affär och en sämre stat än Zimbabwe att driva affärer är svårt att finna. En sjuksköterska tjänar motsvarande tusen svenska kronor i månaden och i fjol gick många läkare och sjuksköterskor ut i strejk med krav på inte bara högre lön, utan också på krav att lönerna skall betalas ut i amerikanska dollar.

Med Zimbabwes konstanta problem med en devalverad valuta och höga inflation gör att allt färre vill hantera den lokala valutan som återinfördes 2019 efter en tids frånvaro. Nu hanterar Zimbabwe sjukvårdspersonalens krav på det sätt de brukar hantera problem, på fel sätt.

Sedan 10 januari har man förbjudit organiserade protester för sjukvårdspersonal med fängelse upp till sex månader som strängaste straff.

Därför bjuder jag på en prognos igen.

Prognosen är att fler sjuksköterskor och läkare lämnar Zimbabwe för att söka lyckan i något grannland. Som resultat av detta kommer Zimbabwe hamna i akut brist på sjukvårdspersonal vilket i sin tur kommer att leda till nya kontraproduktiva lagar.

Domstolen inledde rättegången utan att ha fått en formell anklagelse från polisen, och Tiyrab nekades även juridiskt ombud. Åtalet och påföljden förklarades inte för henne, och myndigheterna har heller inte hänskjutit ärendet till Högsta domstolen för godkännande. Hon fick inte heller veta att polisens inledande förhör skulle användas som bevis mot henne under rättegången.

Den islamska sharialagen, där brott som olagligt sexuellt umgänge, konsumtion av alkohol, rån och vissa former av stöld, kan utdöma straff som offentlig stening till döds, amputation av händer och korsfästelse. Det är en del av rättssystemen också i Brunei, Iran, Nigeria, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Jemen.

ACJPS uppmanar nu myndigheterna i Sudan att upphäva dödsdomen, Tiyrabs omedelbara och ovillkorliga frigivning och rätt till en objektiv rättegång.

Nordafrikanska Sudan, som även anses vara en del av Mellanöstern, har en historia av långa inre konflikter. Det första inbördeskriget (1955–1972) följdes av etniska, religiösa och ekonomiska slitningar. Detta ledde 1983 till det andra inbördeskriget. Efter en statskupp 1989 upphörde oroligheterna, men det finns nära två miljoner internflyktingar i landet att läggas till de mer än en miljon flyktingar från andra länder som flytt till Sudan.

Konflikten i Darfur började så tidigt som 2003, när territoriets etniska centrala och afrikanska samhällen söder om Sahara klagade över förtryck från den arabiskdominerade regeringen. De svarade med flygbombningar och räder av beväpnade folkuppbåd. Milisen har anklagats för massmord och våldtäkter. Under åren har 300 000 människor dödats, och 2,7 miljoner har fördrivits från sina hem i Darfur.

2021 tog militären åter makten i landet. De nya sammandrabbningarna i Darfur väcker nu frågor om de militära ledarna alls är kapabla att skapa säkerhet.