Science fiction

Science fiction-litteraturen har en inte så värst lång historia. Vissa vill förvisso låta scifi-traditionen gå tillbaka ända till den äldsta nedtecknade litteraturen – Gilgamesh-eposet, som skapades i Mesopotamien för mer än 4000 år sedan. Där finns nämligen resor till riken bortom vår värld, apokalypsberättelser och strävan efter odödlighet. De ingredienserna finns dock i många myter och sagor sedan tusentals år, och det finns ingen teknologi i eposet som förlänar det någon typisk scifi-känsla. Eposet är härligt att läsa men inte som science fiction.

På den långa, slingrande vägen till vår tid finns det många hållplatser att stanna till vid om man vill finna science fiction-reminiscenser. Flera klassiska indiska hymner och epos innehåller vaga scifi-element. Grekisk-romerska berättelser där till exempel den mytiske uppfinnaren Daidalos förekommer gör det också. En japansk medeltida berättelse handlar om en månflicka som hamnar på jorden. Några scener i Tusen och en natt berättar om resor till andra världar. Filosofen Thomas Mores bok Utopia lägger i en vision fram en perfekt värld. Cyrano de Bergerac återger en resa till månen i sin bok med just titeln Resa till månen och en resa till solen i en annan. Jonathan Swifts Gullivers resor berättar i en del av boken om vetenskapsmännens värld uppe i molnen. I Mary Shelleys brevroman Frankenstein skapas en konstgjord varelse med hjälp av den senaste tekniken.

Många sådana exempel finns, men det är väl först med Jules Verne och HG Wells böcker under andra hälften av 1800-talet som man på allvar kan tala om science fiction, d.v.s. spännande fiktionsberättelser med (trovärdig) vetenskap och teknologi på gränsen till framtiden. Äldre författare än Wells och Verne får väl då kallas föregångare till genren. Men allt det där är en smaksak och hur man vill tänja på begreppen.

Lägger man till fantasygenren till science fiction-genren – de går ibland in i varandra – blir det ännu besvärligare att reda ut genrernas historia. Böcker som Bergeracs Resa till månen brukar tillges genren ”fantastiska berättelser”. Fantasy arbetar gärna med magi, äldre vapen, fantasifulla världar (utan modern teknologi) och ganska mycket melodram i handlingen. Fantastiska berättelser har över huvud fantastiska, overkliga ingredienser som en del av handlingen. Det kan vara Bergeracs bok eller Kafkas novell Förvandlingen där lilla Greger Samsa råkar bli en skalbagge.

Lukianos syriern

Den viktigaste föregångaren till senare tids europeisk science fiction är en man som var på gränsen till europé. Lukianos var troligen av syrisk börd, men han skrev sina verk på grekiska. Han föddes i staden Samosata, som under hans livstid ca 120-180 e.Kr. tillhörde Romarriket. Det låg i dagens Turkiet ungefär på gränsen till norra Levanten, en liten bit från Medelhavets nordöstra hörn.

Långt före Lukianos tid hörde området till det assyriska riket och sedan Perserriket. Efter Alexander den stores erövring av Mellanöstern helleniserades området varmed grekiska blev huvudspråk. Vem vet, kanske hade Lukianos ett stänk grekiskt blod. Ett par århundraden kring Jesu födelse utgjorde området en egen stat, Kommagene, men år 72 e.Kr. blev det slutligen en del av Romarriket.

Oavsett alla härskare menade Lukianos själv att han var syrier, han poängterade själv det, och hans modersmål var en variant av arameiska. Men grekiska var som sagt dåtidens lingua franca, och Lukianos lärde sig det till perfektion. Hans grekiska ordförråd ska ha varit stort som Platons (ca 10000 ord står det i en handbok), en filosofisk storsvamlare av rang. Och hans kunskap om grekisk skönlitteratur, filosofi etc är enastående. Man får väl nästan säga att han var grek.

Lukianos skrev underhållande och lärda berättelser, essäer och dialoger. De flesta har en komisk, satirisk, parodisk udd. Karlen var uppenbarligen humorisk till lynnet med gott humör och kvick tunga. Han driver med hög och låg till höger och vänster. Hans esprit har inspirerat i synnerhet mången fransos på 1600- och 1700-talet, t.ex. Voltaire som älskade att visa det dråpliga hos människor – genom att visa upp henne i dråpliga situationer.

En sann historia

Inte minst är det Lukianos novell En sann historia som har inspirerat många – den första verkliga science fiction-berättelsen, om man nu ska använda den genren på Lukianos novell. Redan titeln får en ju att misstänka att det inte kanske är helt sant och trovärdigt det som står där. Att det hela mest är ett skämt snarare än en hänryckande, spännande berättelse. Att resan i rymden bara är ett sätt att driva med någon!

Grekerna och romarna excellerade i satir, parodi och humoristiska elakheter. Allt med djup och dräpande skarpsinnighet. Mästaren var den athenska komediförfattaren Aristofanes, en stor inspiration för Lukianos, vars elakhet mot härskare, diktare, filosof och vanlig snubbe var lika gemen som lustig. Man parodierade allt, inget slapp undan. Till och med Iliaden, det diktverk som ansågs stå över allt annat, fick sin dos av humoristerna. Korteposet Striden mellan grodor och möss skämtar rejält med den upphöjda stämningen i Iliaden, varmed den krigiska äran dras ned på musnivå. Till och med undertecknad har blivit utskrattad genom Lukianos lilla bok Den narraktige boksamlaren.

Lukianos berättelse En sann historia parodierar framför allt äventyrs- och reseromaner. Men även etnografiska studier, upphöjda epos som Odysséen och Argonautica, filosofiska utläggningar med mera får sin dos av Lukianos slev. Äventyrliga berättelser där huvudpersonerna råkar flaxa runt i hela den kända världen och lite bortom var väldigt populära. De mest fantastiska saker kunde hända och de mest fantastiska varelser förekomma. Känns det igen? Just det, i vår tids science fiction och fantasy. Något av det roligaste när man läser Lukianos novell är att han så att säga i förväg parodierar all senare science fiction. Ta alla bisarra händelser och varelser i Star wars. På sätt och vis finns de alla med redan i Lukianos bok, bara det att han gör sig lustig över knaseriet, alltmedan det är seriöst i Star wars som vill berätta en spännande och seriös historia.

(Avslutande delen om Lukianos publiceras 7 september.)

Ut i världsrymden

En vacker dag gick jag till sjöss ifrån Herakles’ stoder och styrde mitt fartyg för förlig vind rakt västerut i oceanen. Anledningen till denna färd var mitt rastlösa lynne och min längtan efter att få uppleva något nytt: jag ville se, var oceanen slutar och vad det är för slags människor, som där borta på andra sidan. (Översättning Hugo Bergstedt, även nedan, hans titel heter ”En sannfärdig historia”)

I En sann historia seglar Lukianos, som berättar händelserna i jagform, och hans skeppskamrater ut i Atlanten. Efter en incident på en magisk ö råkar de ut för en orkan som för deras skepp flera tusen meter upp i luften. Där seglar de fram genom rymden i flera dagar tills de kommer till en ö varifrån de skådar ner på sitt klot. De inser efter ett tag att det måsta vara månen de är på. Där träffar de månkungen Endymion, människa även han, som i sömnen blivit bortförd till månens värld. Endymion är i krig med solkungen Phaëton och dennes solinvånare.

Endymions trupper består av fantastiska varelser, här några: Gamvingarna är riddare som rider på trehövdade, gigantiska gamar. Grönvingarna är också jättelika fast de har salladsblad i stället för fjädrar. Från Stora Björn anländer loppskyttar och vindlöpare, vilka rider på loppor stora som elefanter alternativt seglar fram medelst stora rockar. Alla bär de hjälmar av bönskal eftersom bönorna är stenhårda på månen.

Solens kämpar är inte sämre de. Myrriddare och myggriddare rider på gigantiska myror och myggor. Luftskuttare slungar rättikor som får fienden att närmast ruttna sönder. Ollonhundarna från Sirius är hundhuvade varelser på ollon med vingar. Och så vidare, den ena varelsen löjligare än den andra!

Efter slaget beskrivs varelserna i yttre rymden, främst månborna, återigen med Lukianos smil på läpparna. Ett exempel: ”Ur näsan snyta de ett slags honung med skarp smak; när de ansträngt sig kroppsligen, svettas hela kroppen mjölk, vilken ystar sig, när de drypa lite honung däri.” Man undrar lite – har Lukianos smakat deras snor, hmm? De har också lösa ögon och platanbladsöron får vi minsann veta.

När de sedan reser vidare hamnar Lukianos och hans kamrater i Lampstaden där i rymden. Varelserna är lampor, som vid dödsstraff bestraffas med utblåsning. På något sätt verkar de sedan hamna på havet i vad som verkar vara Jorden. Men ”ofta är en lycklig vändning endast liksom en inledning till värre olyckor än någonsin”. Och mycket riktigt – de slukas nu av en jättelik valfisk. Även här finns konstiga varelser: kabeljofolket med ålögon och kräftansikten, tritonomsedeterna som är inverterade V-snubbar, ödlor nedtill och människor upptill, tonfiskskallar, flundrefötter och allt vad fantasin har att bjuda på.

De saligas ö

Efter att ha kämpat sig ut ur valfisken kommer de efter diverse upplevelser till De saligas ö, som beskrivs paradisiskt med ljuvlig natur och städer i guld, elfenben, beryll, smaragd och med badhus där bassängerna är fyllda med uppvärmd dagg. Så underbart är det. Här vistas mytens heroer och verklighetens frejdade män – Ajas, Theseus, Alexander, Hannibal med flera. Men också de stora diktarna och tänkarna lever (eller vad de gör i efterlivet) här: Homeros, Arion, Sokrates, Aisopos, Diogenes och andra.

Stoikerna, en av antikens stora filosofiskolor, har dock inte lyckats ta sig till ön eftersom de fortfarande håller på med filosofiska övningar. Även filosoferna i Platons akademi är fast där hemma i filosofiska dispyter om det över huvud taget kan finnas en sådan här ö. För alla oss boknarrar är det underbart när Lukianos berättare kommer till De saligas ö. Äntligen får man frukt för all möda med att läsa flera tusen år gamla epos, dikter och filosofiska böcker. Lärd humor framkallar nog så mycket skratt, och Lukianos excellerar i det genom sin parodi av filosofer och forskare.

Homeros berättar till exempel om ordet vrede, som är första ordet i Iliaden. Det har skrivits hela bibliotek om det där lilla ordet (i Iliaden blir Akilles vred och krigsstrejkar varmed grekernas krig med trojanerna går dåligt), fast Homeros säger att han inte alls menade något särskilt med ordet. All forskning i onödan, haha! Homeros är inte heller blind som legenderna säger. Homeros har för övrigt blivit stämd av en av personerna i Iliaden, Thersites, som är ytterst lågt skildrad.

Filosofen Pythagoras (jodå, han med Pythagoras sats) ankomst till ön beskrivs sålunda: ”Vid denna tid anlände Pythagoras från Samos till ön, efter att hava undergått sju förvandlingar och levat i sju olika djurkroppar och sålunda fullbordat sin själavandring”. Själavandring var en av Pythagoras många idéer. Platon, får vi veta, dväljes inte på ön eftersom han lever i sin idealstat som han tänkt ut.

Efter ytterligare några eskapader – bland annat de gudlösas ö vilken beskrivs vederstyggligt – med möten och strider med diverse konstiga varelser kommer Lukianos och hans manskap slutligen till fast land. Men de bedömer att det är kontinenten mitt emot deras egen världsdel, oklart exakt vilken han syftar på. Och så kan han tvärt sluta berättelsen: ”Vad som hände oss där, skall jag förtälja i de följande delarna.”

Satir och parodi på flera plan

Den huvudsakliga underhållningen ligger förstås i den parodi Lukianos gör av den äventyrliga reseberättelsen, av filosofer, av myter och liknande. Varelserna är för ett nyktert sinne idiotiska, och överdrifterna är så vidlyftiga att det är omöjligt att inte skratta och skaka på huvudet åt dumheterna. I rymdslaget består månrikets trupper av sextio miljoner soldater. Så många människor fanns ju inte i hela medelhavsområdet. Trupperna har ställt upp på ett fält av spindelnät vävt av spindlar som är större än öarna i Egeiska havet. Jojo! Valfisken som slukar dem är 1500 stadier långt, d.v.s. drygt 300 km. Det är sträckan från Stockholm upp till Hudiksvall för guds skull.

Sådant köper vi när vi tittar på eller läser underhållning à la Star Wars, Harry Potter eller Jurassic Park. Och det gjorde dem som lyssnade på de gamla myterna eller läste äventyrsromaner på Lukianos tid. Den läsaren driver Lukianos med, satiriker som han är. Men han förlöjligar även alla som skriver på det sättet. Flera gånger ger han typiska blinkningar till läsaren.

”Deras antal vill jag icke uppgiva för att icke bli ansedd för lögnare, så många voro de”, säger han om några av trupperna i rymden. När Lukianos beskriver Lampstaden heter det: ”Jag kom att tänka på poeten Aristophanes, en lärd och sanningskär man, och hur orätt det är att icke sätta tilltro till vad han berättar.” Givetvis är han ironisk. Aristofanes var mästare i att fantisera fram tokigheter.

På de gudlösas ö får han höra vilka straff nidingsmännen har fått. Här är Lukianos finurligt nog både uppriktig och ironisk får vi gissa. ”Värst av alla straffades de, som gjort sig skyldiga till osanning i livstiden eller utgivit lögnaktiga böcker, såsom Ktesias från Knidos och Herodotos och många andra. När jag såg dessa, kunde jag hysa de gladaste förhoppningar med avseende på min egen kommande lott, eftersom jag visste med mig, att jag aldrig har farit med osanning.”

I ett förord till berättelsen beklagar sig Lukianos över nämnde Ktesias och andra som skriver sina berättelser eller lärda verk utan att ha bäring för det de påstår. Att de tror sig kunna undgå att bli upptäckta om alla osanningar. Ktesias skrev historiska verk om Persien och Indien, utan större insikter om ämnet eller vettiga källor, enligt Lukianos. Sådana lärda verk var fulla av underverk och därmed att betrakta som lögnaktiga skrönor. Själv framhåller Lukianos med glimten i ögat att det enda sanna påståendet han tänker ge är att han minsann är en första rangens lögnare. Och så drar han igång med att berätta en sann historia. Det är en snygg variant av kretensaren Epimenides paradox som påstod att alla kretensare är lögnare. Talade han sanning eller lögn?

Den snillrike satirikern Lukianos är idag lite av en minor classic. Han har översatts väldigt lite till svenska det senaste halvseklet och är ovanlig i litteraturantologierna. Men på 1500-1700-talet var han mycket populär och inspirerade många. Han inspirerade till exempel Swift till Gullivers resor, vår egen nordbo Ludvig Holberg till Niels Klims underjordiska resa och Voltaires filosofiska rymdäventyr Micromegas. I de böckerna råkar läsaren ut för konstiga varelser och spetsfundiga händelser som får oss att tänka till. Precis som Lukianos ville med sin novell.

Även om Lukianos bok har lagt grunden för all senare spännande science fiction var ändå hans tanke att få oss att tänka och skratta, i mångt och mycket åt oss själva. Som han sade vid ett annat tillfälle:

Skratta åt det mesta och tag ingenting för mycket på allvar.