(Del 1 finner du här.)

Boken berättar om en av Karl den stores krigskampanjer i norra Spanien, som då huvudsakligen låg under morisk kontroll. Araberna (de på iberiska halvön kallades morer) hade på 710-talet erövrat större delen av den iberiska halvön och gick snart över Pyrenéerna.

På 730-talet segrade Karl den stores farfar Karl Martell över morerna i några slag, och hans son motade dem senare tillbaka över bergen. Karl ärvde dispyterna med morerna (men också den vanliga diplomatin, han hedrades av kalifen i Bagdad med en elefant som fanns att beskåda i Aachen).

Karls fälttåg år 778 gick sisådär. Man härjade men lyckades inte inta Saragossa. Hemfärden slutade i viss katastrof – men också i ett av Europas stora diktverk. Eftertruppen som skyddade övergången över Pyrenéerna hamnade i bakhåll i Roncesvalles och höggs ned till siste man. Bland de döda fanns Roland, markgreve och en av Karls pärer, paladinerna. Redan på den tiden visste man att det var basker som anordnade bakhållet. Karls hävdatecknare Einhart skriver om episoden och hur frankerna fick ”erfara baskernas förrädiska sinnelag”. Men i diktens sköna värld har baskerna omvandlats till saracener, muslimer som ju var frankernas huvudsakliga fiende på Iberiska halvön.

”Franker”? Jo, något Frankrike fanns ännu inte. Franker var den germanska folkgrupp som slutligen erövrade galliskt område av romarna. Karl var således härskare över vad vi numera kallar Frankerriket. Men frankerna ärvde så småningom språket i Gallien, ett vulgärlatin som formats där, vilket tillsammans med rester från frankiskan med tiden blev till franska. Rolandsången är således skriven på sådant vulgärlatin, eller fornfranska om man så vill.

Ingen seger mot franker utan förräderi! Ingen spännande bok heller! Intrigen i Rolandsången sätts i gång genom ett förrräderi, vilket binder samman hela boken. Rolands svärfar Ganelon blir i bokens början under ett råd uppmanad att föra budskap till Saragossas kung Marsile. På Rolands inrådan. Ganelon ser det som oerhört fräckt av sin svärson, ja förödmjukande. Uppdraget är mycket farligt, och Ganelon ser det hela som en skymf. Väl i Saragossa förråder han därför Roland genom att tipsa Marsile hur och var han ska anfalla Rolands trupper.

Efter en förtvivlad och ärofull kamp mot den mångdubbelt stora fienden, en av den europeiska litteraturens största krigsscener, dör slutligen Roland som siste man på slagfältet. När budet om händelsen når Karl skyndar han dit för att vårda frankernas lik. Sedan intar han Saragossa – ännu ett sagans påhitt – och kristnar stadens muslimer. Till sist återstår uppgörelsen med förrädaren Ganelon, som begär duell som rätt men vars kämpe förlorar. Straffet blir kvartering, det vill säga att slitas i stycken av fyra hästar. Den ohyggliga åtgärden beskrivs så här för den som törs läsa:

De fyra hästarna

är både eldiga och snabba,

och fyra knektar

driver dem i våldsamt sken.

Invid ett vattendrag

mitt på en vidsträckt äng

går Ganelon

sin undergång till mötes:

var sena i hans kropp

tänjs ut allt mer och mer,

varenda lem

bryts sönder och slits av

och blodet rinner

rött på ängens gröna gräs.

Så dog grev Ganelon

som en eländig brottsling:

ja, den må ej få yvas

som är trolös mot en ann!

(Övers Duprez/Carlstedt)

Förräderi var den tidens värsta brott. Att som vasall bryta svuren trohet mot sin länsherre och kung var förstås det värsta man kunde göra. Lägg där till att det var mot Europas mäktigaste man av Europas hårdaste folk. Då förstår vi varför hävdatecknaren skriver som han gör. Det är för övrigt ganska typiskt för Rolandsången, en rätt saklig beskrivning av händelserna med en lätt poetisk touch.

Diktens starkaste avsnitt är huvudscenen, striden mellan Roland med mannar och saracenerna som legat i bakhåll. Man märker klart och tydligt hur författaren tänder till, en sorts glöd som är perfekt för en jongleur att slå sina åhörare med. Här finns allt. Inför slaget beskrivs saracenernas furstar i en sedvanlig ”katalog”. I litteraturhandböckerna, ibland skrivna av personer med behov av bättre glasögon, står det ofta att muslimerna genomgående beskrivs som uslingar, lömska, fula och djävulska. Visst får endera saracen finna sig i att framstå så, men flera beskrivs som nog så ädel som vilken frank som helst.

Där var en amurafle,

som härskade i Balaguez,

en välväxt man

med skarpa, rena anletsdrag.

Så snart han är

i sadeln på sin goda häst

med svärd och lans,

så blir han fruktansvärd,

och han är frejdad

för sin stora tapperhet –

ja, vilken riddare,

om blott han vore kristen.

Faktum är att redan på bokens 25 rad sägs en muslim vara en modig och duglig riddersman. Föreställningen att saracenerna beskrivs som enbart kräk får nog tillfalla den fruktansvärda europeiska sjukdom som kallas oikofobi.

När frankerna väl märker att de är förrådda viftar Roland bort Ganelons förräderi. Det är inte honom värdigt att påpeka sånt. Vidare anser han det ovärdigt att blåsa i hornet Olifant så att Karls trupper kan komma till undsättning. Den tappraste riddaren räds väl inte ett gäng araber – även om de råkar vara hundra tusen, vilket de i sagans värld sägs vara. Det är en av eposets höjdpunkter. Tre gånger ber Rolands bäste vän Olivier att Roland ska blåsa, tre gånger säger denne nej tack. När Roland senare säger att det nog kan var värt att blåsa säger Olivier uppgivet att det är för sent. Marken är redan våt av döda frankers blod; det är vad Rolands övermod har lett till. Ingen är fläckfri på jorden.

Frodigast är själva stridsscenerna. Bäst i strid är förstås Roland som slaktar hundratals fiender. Så här hurtigt har Frans G Bengtsson översatt ett avsnitt:

Då drar han Durendal, sin goda klinga.

Chernuble mot med sporrad häst han far,

Slår tu hans hjälm, av ädelstenar klar,

Och genom huva, hår och ögonpar

Och anlete och kropp det hugget tar:

Den vita brynjans ringar sönderspringa.

Allt ned till skrevet klyves hedningen;

Och sadeln, guldinlagd, klyvs även den,

Samt hästen ock. Till mark bland döda män

Förmår det hugget man och stridshäst bringa.

Rolandsången rimmar inte i vanlig mening, så som Bengtsson så snyggt gör, utan sista betonade ordet i en rad har ett inrim, en vokal som är samma genom en mängd rader.

Bredvid den tappre Roland och den kloke Olivier finns också krigarprästen Turpin, var och en med sin roll. Men inte ens Turpins bergfasta tro och förmåga att ingjuta mod och gudstro i frankerna kan rädda dem mot en övermäktig fiende. Till slut är Roland ensam kvar. Araberna har dragit sig tillbaka livrädda för den dundrande Roland, som dock är döende. Effekten är mycket stark när stridens vimmel och larm dör bort. Snart hämtar änglar den döde Rolands själ.

När man tror att boken sålunda ska gå mot sitt slut blir den faktiskt ännu bättre. Karls här tar sig till slagfältet med Guds hjälp när denne låter solen lysa kvar trots att natten faller. Snart anländer också emiren från Egypten varmed slutstriden sker. I bokens kanske mäktigaste scen dundrar Karl och emiren samman i envig. Efter lite munhuggande heter det snyggt:

Därefter teg de

och lät ånyo svärden tala.

Karls svärd Joyuese talar förstås bäst, varmed emiren mister liv, rike och själarna när fienden kristnas. Till sist följer uppgörelsen med förrädaren Ganelon.

2009 och 2010 var ett par konstiga år i svensk klassikerhistoria. Med några månaders mellanrum kom Rolandsången ut i två nya översättningar, hela verket för första gången. Först Jens Nordenhöks översättning, sedan Leif Duprez och Gunnar Carlstedts. De kan knappast ha känt till varandras ambitioner. Rolandsången är ett smalt verk som inte säljer stort, även om det var sin tids mest beundrade diktverk. Förlagen kan inte ha tjänat mycket på böckerna, särskilt inte när en konkurrent stjäl hälften. Men glädjande var det för klassikerälskarna som dubbelt upp fick tillfälle att djupdyka i riddarnas ädla värld.

En värld som vi väl alla önskar oss.

Rolandssången berättar om riddar Roland, ledare för en eftertrupp till Karl den stores här, under ett fälttåg på spansk mark mot morerna år 778. Förräderi, tapperhet, kamp till sista man, övermod, sorg och kvartering är några av diktens frodiga ingredienser. Vad är det då för ett gåtfullt diktverk, det som kallas Frankrikes nationalepos? Och har det kanske en svenskättling till upphovsman?

Den tappre riddaren, den fagra damen, den ståtliga springaren, det skarpa svärdet, det klingande hornet, den smäktande trubadursången… Sådant sätter fantasin i rörelse hos mången svensk i vår tid.

Vad är det egentligen som lockar så med medeltiden och dess riddarvärld? Eller snarare allt det vi förknippar med medeltiden? Är det simpel barnslighet hos oss? Nostalgi? Påverkan av populär kultur ända sedan Walter Scott skrev spännande medeltidsromaner (vem har inte sett Ivanhoefilmatiseringen på nyårsdagen)? Äckel och trötthet av en modern värld? Arketyper? Livspuls? Beundran av tapperhet och dödsförakt?

Oavsett svar har riddarvärlden med alla dess inslag fortsatt att locka. Hur många miljoner människor satt inte klistrade framför Game of thrones med dess krigare, drakar, fagra (om än otäcka) kvinnor, dvärgar, värdshus och dueller? Hur många har inte slukat Sagan om ringen till boks eller films? Människor lajvar, går på medeltidsfestivaler, har medeltidsbröllop. Saknas bara att folk plötsligt gör en Don Quijote och ger sig ut på tur med en skraltig pålle. Kanske skulle behövas i vår tid!

Mycket av ingredienserna i modern fantasylitteratur och Walter Scotts böcker fanns redan när det begav sig, på medeltiden. I första hand i den genre som kallas romans bretons, det vill säga britanniska (keltiska) berättelser skrivna på romanskt (franskt) språk och vanligt vis på vers. Vi har Parcifal som bredvid sina riddaräventyr upplever gralens hemligheter. Vi har Tristan och Isolde som dricker en magisk kärleksdryck. Lancelot förälskar sig i sin konungs sköna brud. Just Arthurlegenderna används flitigt. Drakar bekämpas, fagra mör räddas, magiska föremål hittas, dueller utkämpas, trohet äras och bryts.

De berättelserna skapades på 1100- och 1200-talet och var omåttligt populära. Kärlek till en skön dam samt förpliktelser mot Gud och länsherre stod i centrum. Övernaturliga saker finns ofta i händelsernas centrum. I Norden heter motsvarigheten fornaldersagor. Den mer bekanta isländska släktsagan är mer nykter och realistisk.

Romans bretons hade en föregångare i det forskarna kallar chanson de geste, ungefär sånger om bravader och hjältedåd. De började komma till i slutet av 1000-talet och berättade legender från Karl den stores tid runt år 800 i stället för Arthurlegender. Dikterna passar den som helst avstår från magi och drakar och hellre vill ha ren riddarkamp. Just där kring år 1100 händer något oerhört i den europeiska kulturen. Verksamheten inom konst, litteratur, arkitektur med mera exploderar. För litteraturens del har det med säkerhet att göra med att man skrev berättelser och lyrik på folkspråk – provensalska, franska, isländska, tyska m.m. – i stället för kyrkans latin.

Fascinerande för många medeltidsepos är att författarna/berättarna spelade an på berättelsernas ålder och sagokänsla. Det är exakt vad vår tids fantasy gör, och det är en sak som lockar så starkt – och uppenbarligen lockade redan på medeltiden bland ädla riddare och sköna damer. ”Lyster det er att höra en sång om tapper bragd?” – så börjar en chanson de geste från 1100-talet med antydan att det hänt för länge sedan. Mer tydligt är det i Nibelungensången:

Oss är i gamla sägner förtalt från gången tid

om vittberömda hjältar, om möda och om strid,

om fröjder, festligheter, om mycken gråt och klagan.

Om tappra kämpars fejder hören nu den underbara sagan!

Den äldsta av chanson de geste-dikterna som finns bevarad är också den mäktigaste och bästa av dem alla. Rolandsången skapades under andra hälften av 1000-talet och handlar som titeln säger om riddaren Roland och hans ödesdigra strider på spansk mark. Om legenden om jongleuren – de medeltida underhållare som bland annat framförde den här sortens berättelser – Taillefer stämmer måste diktverket ha tillkommit senast år 1066. Taillefer ska enligt sägen ha sjungit delar ur Rolandsången för att inspirera normandernas krigare inför slaget vid Hastings. Så stor kraft äger de gamla sångerna. Normanderna segrade följdriktigt och gjorde sig till herrar över England.

Även om det kanske bara är en legend så äger den nog ett korn av sanning. Rolandsången anser man skapades av normander, det vill säga ättlingar till de nordbor som erövrade Normandie på 800- och 900-talet. För att få bukt med de besvärliga vikingarna gav den franske kungen dem området som förläning. Dessa vikingaättlingar var dock inte nöjda utan ville alltså även bli herrar över England.

Här slutar hävden

som Toruldus gjort till vers.

Så slutar Rolandsången. Forskarna har bråkat huruvida denne Toruldus bara är nedtecknaren av dikten eller dess skapare. Inga svar finnes, historien är hemlighetsfull som graven. I början av 1800-talet trodde man att Rolandsången var en folkets skapelse, en dikt som skapats under lång tid, bit för bit, allteftersom den framfördes av jongleurerna. Den romantiska tolkningen skrotades senare, och nu heter det att dikten har skapats av kyrkans män, eller snarare en kyrklig man eftersom det finns mycket i sången som visar på ett enhetligt diktverk med planenlig struktur.

Nästa gåta har förstås varit att finna ut vem den här Toruldus är. Avlatiniserat blir det Toruld, vilket klingar nog så nordiskt. Han var ju också normand, troligen av norskt eller danskt ursprung. Men varför inte svenskt – en hallänning, skåning, smålänning eller kanske en från svearnas folk som hängt med daner och norer på deras vikingatåg på fransk mark. Hette författaren ”egentligen” Torold, Torulf eller Torvald? Normanderna var förvisso fullt frankiserade i det att de på 1000-talet enbart talade franska, men namnbruk har en benägenhet att hänga kvar trots språkbyten. Vi får väl se vad forskarna kan luska ut med tiden.

Det finns en mängd Turoldar i Vilhelm erövrarens (den normandiske segraren i Hastings) närhet att välja på från den tiden. På Bayeuxtapeten finns det en namngiven Turold. Biskop Odo av Bayeux, som var Vilhelms halvbror, hade en Turold till son, en riddare som deltog vid Hastings. En annan Turold fick bli abbot i England av Vilhelm. Och så finns det ytterligare ett par Turoldädlingar från trakten. Men kanske var det bara en stilla och för oss helt okänd munk som skrev ned det mäktiga verket. De flesta chanson de geste har anonyma författare.

Men även om författaren var en liten mus i ett kloster så har han åstadkommit ett lejon till bok. Rolandsången var ett av kontinentens mest välkända berättelser och återberättades i flera århundraden framåt. Det överfördes på sin tid till alla möjliga europeiska språk, bland annat till norrönskt tungomål med titeln Karlamagnús saga. Det föll i glömska på 1600- och 1700-talet, men efter pergamentfynd fick man på nytt upp ögonen för verkets storhet på 1800-talet och har sedan dess kallat det Frankrikes nationalepos.

Karl, kejsaren, vår väldige monark,

har sju års tid fört krig på Spaniens mark

och intill havet underlagt sig landet.

Borg står ej, när med makt han rycker an;

ej mur, ej fäste honom trotsa kan;

blott Saragossa, högt på berget, kan det.

Där styr en som ej älskar Gud, Marsile;

Muhammed och Apollyon hör han till.

Snart också han av ofärd snärjts i bandet.

(Övers Frans G Bengtsson)