De flesta som fångats av klassisk musik brukar ganska noga kunna ange när, var, hur och varför.

Det kan Magnus Löwendahl också.

Det var när han lyssnade på en EP-skiva. Han var fem år. Skivan hade spelats in av hans morfar som var allroundmusiker. De klassiska musikstyckena framfördes udda nog på dragspel, ett knappdragspel.

Och sedan var det det där pianot som stod hemma hos mormor som lockade.

En dag låg det ett häfte på notstället. Martin Sundbergs pianoskola. Jag tittade, läste, och provade mig fram. Jag lärde mig nog ganska mycket själv, minns han. Det här var i sjuårsåldern, när han var nio började han ta riktiga pianolektioner.

Men du kunde läsa noter? Hur lärde du dig det?

Jag minns faktiskt inte riktigt. Jag lärde mig nog en hel del själv. Kanske också att mamma och mormor hjälpte till en del.

Sedan blev det musiklinjen på Södra Latin, och så upptäckte han biblioteket vid Medborgarplatsen som hade en enorm skivsamling. Där letade sig Magnus fram bland skivorna med klassisk musik, lyssnade, gjorde upptäckter. Där fanns också en avdelning med litteratur om musik, och ibland under samtalet får jag känslan av att Magnus nästan läst lika mycket om musik som han lyssnat på musik.

Det blev mycket ensemblespel för mig också. Det var helt nytt för mig, fantastiskt spännande. Jag blev ofta tillfrågad eftersom jag var bra på att läsa noter.

Magnus satsade på en pianolärarutbildning på Musikhögskolan. Det märks att han uppskattade utbildningen när han berättar om den tiden, men en sak saknade han.

Det var en brist att man inte lärde sig improvisera. Det är musikens själva grund. I intagningsprovet till Franz Liszt-akademin var improvisation en självklar del. Beethoven var en legendarisk improvisatör. I klassisk musik har den kunskapen till stor del försvunnit, men det lever kvar inom jazzen och i rockmusikens gitarrsolon.

Så jag gick en kurs hos jazzmusikern Jan Wallgren för att lära mig improvisera. Det var en sorts mellanting mellan jazz och klassisk musik han lärde ut.

När slutade man betona improvisation i musikutbildningen?

Lite svårt att säga. Jag ska försöka skriva mer om det i mina kolumner.

Vilar det inte något högtidligt över klassisk musik? Människor brukar ju lyssna på musik de tycker om när de diskar, städar eller tränar. Men så kan man väl inte använda klassisk musik?

Jodå, man kan lyssna när och hur som helst, om man så vill när man lagar mat. Det är upp till lyssnaren. Klassisk musik har alltid förekommit även som ren underhållning, eller som bakgrundsmusik när man pratade, skvallrade och grälade i logerna. Man ska inte ta det för allvarligt.

Magnus om …

… olika musikformer:

Jag har växlat mellan att lyssna på olika saker, aktuell pop, jazz, folkmusik, afrikansk ursprunglig folkmusik. Men jag har svårt för blues, och svårt för reggae.

… förhållandet publik och musiker:

När den atonala musiken kom hände något nytt, man fick inte applådera, musik fick en annan funktion. De kompositörernas musik skulle vara exklusiv, inte tala till den stora publiken.

Den tonala traditionen började avskaffa sig själv inom den klassiska musiken

… vad det blir av tonala musikbegåvningar i dag:

De som har en begåvning för tonal musik kanske skapar datorspelsmusik, eller blir rockmusiker.

.. om sina egna klassiska favoriter:

Beethoven, Bach och Mozart håller jag högt. De har fått konkurrenter. Mendelssohn gav jag en chans till, och upptäckte hans storhet. Wagner har jag också senare kommit att omvärdera och uppskatta.

… om vinyl, cd och Spotify

Mediet inte intressant för mig, det intressanta är inspelningen. Men en sak man inte tänker på är att LP-skivan gav mer utrymme för text. Cd-skivan hade bara små texthäften med liten stil. Strömningstjänster saknar helt vägledande text. Det är synd.

Vi ska ju inte glömma bort Youtube där man kan botanisera.

En aspekt av det här är att vi lever i en fantastisk tid. Väldigt mycket musik från den västerländska traditionen finns inspelad, även kompositörer som tidigare var okända eller bortglömda – till exempel på 1700- och 1800-talen – de finns numera inspelade.

Monteverdi var helt bortglömd, återupptäcktes i slutet av 1800-talet – och han komponerade på 1600-talet.

… om egna oväntade upptäcker:

När jag lyssnade på Hugo Alfvén och Wilhelm Peterson-Bergers orkesterverk insåg jag hur bra de var. Jag blev lite förvånad över att de inte spelas mer. Vi har lite svårt med våra egna begåvningar – som Berwald. Min senaste upptäckt är John Bulls cembalomusik.

… om hur man kan lära sig att uppskatta klassisk musik:

Jag föreslår att man utgår från något man hört och tyckt om. Prova sedan att lyssna på mer av den kompositören.

Och den som är nybörjare och vill upptäcka klassisk musik kommer garanterat att få tips och vägledning genom Magnus kolumner i Morgonposten; liksom den som redan lärt sig uppskatta den – och vill lära sig mer. I morgon kommer den första kolumnen.

Alla verkar numera vilja lägga beslag på Richard Wagner. Hans musik älskas av högernationalister i de östra delarna av Tyskland, liksom av vänsterinriktade miljöaktivister i Sverige.

Varför? Och kan någon politisk riktning eller ideologi göra anspråk på Wagner som den egna rörelsens kompositör?

1883 befinner sig den framstående teaterkritikern William Archer som så ofta förr på British Museum. Vi får anta att han blir lite förnöjd när han ser sin vän George Bernard Shaw sitta vid ett av borden i läsesalen. Shaws skägg vajar av den rörelse som uppstår när han rör huvudet fram och tillbaka mellan två stora uppslagna volymer. Han verkar läsa båda böckerna samtidigt. När Archer går närmare ser han att den ena volymen är den franska utgåvan av Karl Marx Kapitalet, den andra innehåller librettot och partituret till Wagners opera Tristan och Isolde.

https://www.youtube.com/watch?v=nZ_zNUmr8fM

Någon annan än Archer skulle kanske blivit förvånad över läsningen. Studera två böcker samtidigt? Dessutom ett verk av en romantisk kompositör fascinerad av mytologi och ett annat av den historiska materialismens skapare. Shaw verkar dock uppskatta båda böckerna. Huvudet avbryter ibland sin rörelse i sidled och Shaw börjar nicka instämmande och anteckna.

I sin text The Perfect Wagnerite kommer Shaw senare att förklara sin fascination inför Wagner; han skriver att när vi i Wagners Nibelungens ring stiger ned i Nibelheim – där de förslavade dvärgarna sliter – så ställs vi inför något som är ”fruktansvärt verkligt, fruktansvärt närvarande, fruktansvärt modernt”.

Att en vänsterintellektuell som Shaw dyrkade Wagner var inget unikt. Under slutet av 1800-talet var han vänsterns favoritkompositör, vare sig man var anarkist, bolsjevik eller socialdemokrat.

Nu var det inte så enkelt som att Wagner fick den positionen därför att han själv i ungdomen deltog i 1848 och 1849 års revolutioner. 1849 noterade han i sina dagböcker:

”En storslagen rörelse går genom världen: det är den europeiska revolutionens storm; alla deltar i den”. Det är ett eko av inledningsorden i Marx och Engels Kommunistiska manifestet.

De där revolutionsåren i ungdomen gjorde att Wagner hela livet kom att betraktas med en viss misstänksamhet av makthavare. Kunde man verkligen lita på honom? En man som även sent i livet beskrev framtiden med orden:

”Livets syfte ska vara att njuta av livet … varje mänsklig varelse kommer, i någon mening, verkligen att vara en konstnär”.

Påminde det här inte lite väl mycket av Marx vision om kommunismen, tänkte väl makthavarna.

Och visst finns det ett andligt släktskap mellan Wagner och Marx, på ett djupare plan bortom politik och paroller delade de syn på tillvaron. Båda talar de om ”entsagung” i samma sammanhang. ”Entsagung” kan översättas med avsvärjelse, avsägande; man går in i en askes. Det Wagner och Marx menade var att människan fördärvades när hon avsvor sig sin lust och lycka i jakten på rikedom. Det må sedan vara Rhenguld eller järnvägsaktier.

Men kring första världskriget börjar användandet av Wagner att förflytta sig högerut – framförallt i Tyskland. Vi kanske ska stanna till vid just ordet ”användande”. Ligger det inte något lågt, för att inte säga löjeväckande i tanken på att man skulle kunna lägga beslag på och använda en stor och mycket komplex konstnärs verk för ett politiskt syfte? Vare sig man kallar sig vänster eller höger?

Marscher från Rienzi och Lohengrin framfördes ofta kring förrförra sekelskiftet när arbetarrörelsen hade möten eller demonstrationer.

Andra stycken kom att framföras när nazisterna hade sina sammankomster 20 år senare. Den rörelsen såg Wagner som ”sin” eftersom han var tysk nationalist och dessutom uttalad antisemit. Mycket användbart. Och så förespråkade han den ariska rasens överlägsenhet.

Vill ha tillbaka Wagner

Nazisternas användning av Wagner kom länge att göra honom omöjlig för vänstern. Efter att Wagner i decennier varit en självklar del av arbetarrörelsens kultur blev han nu helt omöjlig. Det blev typ: 

”Va? Lyssnar du på Wagner? Har du inte hört talas om Förintelsen?”

Hållningen var tydlig: Lyssna på Wagner och du får omedelbart lust att börja bygga koncentrationsläger – för att därefter ansöka om att få jobba som vakt där.

Men sakta men säkert började vänstern försöka återerövra Wagner. Patrice Chéreau stora uppsättning i Bayreuth av Nibelungens ring under de sista åren på 1970-talet var en tydlig markering av att vänstern vill ha tillbaka Wagner.

Men finns det inte något djupt motbjudande i detta hundslagsmål mellan olika politiska riktningar om Wagners verk?

Richard Wagner var en ständigt sökande människa, en konstnär som försökte skapa totala konstverk där allt mänskligt – och omänskligt – förenades. Han försökte få oss att förstå hur storslaget livet kan vara – bara vi inte ger efter för våra lägre drifter.

Men är det inte just det människor gör när de försöker lägga beslag på Wagner för att använda honom som musikalisk introduktion till en uppläsning av ett eller annat partiprogram? Innebär inte det att ge efter sina lägre drifter, att använda stor konst för den egna makthungerns skull?

Visst nödvändiggör tillvaron kulturkrig – ibland också verkliga krig – men bör inte den riktigt storslagna konsten vara en plats dit man söker sig för att undkomma den enkelhet och trångsynthet det moderna samhället tvingar oss till? En plats dit man söker sig för att förstå hur man själv ska slippa framleva sitt liv som en av dvärgarna i Nibelheim.

Även en boulevardtidning som Morgonposten skriver om kultur. Men vi gör det inte på samma sätt som andra tidningar – vi politiserar inte materialet så att det blir politiskt korrekt och gångbart. I dag publicerar vi en längre recension av Göteborgsoperans uppsättning av Nibelungens ring. På avdelningen för kultur kommer det framöver på helgerna publiceras fler artiklar om Wagner – alltifrån introduktioner till hans musik för den helt oinsatte (vad skall man börja med att lyssna på?) – till texter om hans syn på nationen.

Och på det forum som finns för våra prenumeranter kan man givetvis diskutera sina egna upplevelser och tankar om Wagner.

Lördag:

Landade vi någonsin på månen – eller var allt en Stanley Kubrick-film?

"Någon gång mellan 1963 och 1964 fick därför Kubrick ett förslag som han inte kunde tacka nej till. Enligt Weidner slöt Kubrick här en pakt med djävulen och kom att gå i tjänst hos den ockulta elit som styr världen."

"Kubrick accepterade förslaget från Pentagon, men han hade nog egentligen inte kunnat tacka nej heller. An offer you can’t refuse. Hans karriär tog nu en ny bana. Förslaget innebar att han skulle spela in Apollo 11:s rymdresa och månlandning, eller som man säger nuförtiden: han skulle fejka den. I gentjänst fick han två saker. Dels en obegränsad budget för att göra 2001: A Space Odyssey. Och att för resten av livet få göra vilka filmer han ville utan översyn av någon."

Söndag:

Tema: WAGNER. Valkyrior och vänstern.

"Operan skulle kunna vara platsen att gå till för att för några timmar fly från den bisarra verkligheten och låta sig förföras av något tidlöst verk. Man vill ha en vacker och mäktig kulturell upplevelse och svepas med i magin. Men alltför ofta nu för tiden blir operakonsten till en megafon för samtidens politiskt korrekta dogmer. Så är fallet när Göteborgsoperan låter klimatångesten prägla Richard Wagners Nibelungens ring. I stället för en mäktig och vacker kulturupplevelse får vi en cirkusaktig fars med havererad estetik."