Ingvar Björkeson, som bland annat översatte Homeros, Vergilius, Ovidius, Dante och Baudelaire, har lämnat oss. Men genom sin oerhörda kulturgärning kommer han att leva för evigt. Här berättas lite om den gärningen.

Jag har de senaste åren haft för vana att regelbundet gå in på Wikipedia för att undersöka livsstatusen på några av våra översättare av gammal härlig litteratur. Wikipediafolket brukar vara ganska snabba med att fiska upp enkla uppgifter som födelse- och dödsdata. Oftast är det Ingvar Björkesons namn jag har slagit upp eftersom han är den främste översättaren av klassiker till svenska i vår tid, ja kanske någonsin. Och varje gång har jag pustat ut. ”Underbart, karlen lever! Kanske blir det ännu en översatt bok.”

Plötsligt var han borta

Till saken hör att Ingvar Björkeson föddes 1927, och livet tillåter ju inte hur många år på jorden som helst. Den här gången var jag tydligen inte alert nog med kikandet. Eller om det är Wikipedia som har varit sega med uppdateringen. Jag fick nyheten om mästarens död av något så träigt som DN Kultur. Träig eller inte, lite spännande läsning bjöd tidningen på. Tydligen är alla lite tagna på sängen – om ens medvetna – om Björkesons bortgång, ty nästan ingen förutom DN har tagit upp händelsen. Hyllningarna lär dock rasa in i bladen den närmaste tiden.

Det är inte alls så att Ingvar Björkeson gick bort plötsligt nu under hösten, utan han gjorde sin sorti redan för ett halvår sedan, i april. Hans förläggare på Natur och kultur har den senaste tiden ringt runt bland personer och undrat om de har hört något om Ingvar, som inte hört av sig på ett tag – sisådär ett halvår. Han var visst inte lätt att få tag på utan skötte all korrespondens brevledes. Själv har jag några brev i någon byrålåda angående användning av lite översättningar för mina läroböcker. Men jag har också haft ett par samtal med honom i telefon, så omöjlig var han inte att få ett snack med.

Jag har till och med träffat Björkeson, vilket av DN-artiklarna i fråga verkar vara något ytterst sällsynt. Han undvek konsekvent kontakt med andra, åtminstone dem inom branschen. Var det av högfärd, månntro? Nej verkligen inte. Jag var hemma hos honom den gången, en liten trea i Blackeberg. Han tog emot i enklast tänkbara utstyrsel, och lägenheten var nog så spartanskt ombonad. Skrivandet gjordes medelst en gammal skrivmaskin som sett bättre dagar. All högfärd var honom helt främmande.

Det blev ett härligt samtal om litteratur och översättningar. Inte minst om Dante och dennes gudomliga komedi där författarjaget vandrar genom helvete, skärseld och paradis. Vi var rörande överens om att alltför få nämner storheten i bokens paradisdel. Alla tjatar om den fantasifulla helvetesdelen, som givetvis är fantastisk men absolut inte ska låta paradiset stå i skymundan. Dels är det verkets huvudsyfte att leda oss till himlen och Gud, dels består paradiset av en gnistrande poesi. Alla som menar att den delen av Dantes komedi är blek har uppenbarligen inte läst boken i sin helhet – men ändå vågat skriva om det hela i litteraturhistorieböcker. Vi förfasade oss över sådan fräckhet.

Han kom från ingenstans

Det var väl kort och gott så att Björkeson helst var i döda poeters sällskap, att han umgicks med skalderna uppe på Parnassos och Helikons berg. Och vilka skalder sen! Björkeson översatte Homeros, Pindaros, Vergilius, Ovidius, Tasso, Milton, Baudelaire för att nämna några av dem. Det alla har undrat är var karlen hämtade kunskaperna från. Det är något av en gåta. De flesta som har översatt verk från döda språk som klassisk grekiska och latin har jobbat med språken i akademierna eller gymnasium. Men Ingvar Björkeson översatte Homeros och gänget från ”ingenstans”, så vitt man kände till. Hade han lärt sig allt på egen hand?

Han jobbade inom resebranschen tills han i början av 80-talet gick till ett förlag med en översättning av Den gudomliga komedin av Dante Alighieri. Han var nästan helt okänd, varken poet, kulturskribent eller akademiker, och hade typ översatt boken på fritiden. Saken är den att det råkar vara historiens främsta diktverk (bredvid några andra). Till boken hör också en gedigen notapparat på hundra sidor som hjälper läsaren med svåra namn, begrepp och händelser. Boken är ju skriven av en oerhört kunnig man på 1300-talet.

Förläggaren måste ha blivit helt förstummad. ”Men vem är du liksom?” Även kritikerna var hänförda, det var ett lysande hantverk. Björkesons stora förtjänst, tycker jag, är att han har en poets handlag med texten. Han följer grundtexten ordagrant men formar den på en underbar svenska, med meningar som kan vara långa, innehållsrika och avancerade men samtidigt har en smidig språkmelodi. Det känns som om det kunde ha varit skrivet på svenska från början. Som i slutet av skärselden:

Ur helig bölja steg jag upp på stranden,
pånyttfödd så som unga träd om våren
med nyutsprunget lövverk sig förnyar,
ren och beredd att gå mot himlens stjärnor.

Björkeson har avstått rimmen i sin översättning, något han inte är ensam om. Italienskan är rimvänlig på ett helt annat sätt än svenskan. Kritikerna har inte bekymrat sig för det. Jag däremot saknar rimmen. Dante har använt rimmen – tre ord rimmar med nya ”trerim” intvinnade i de föregående rimmen på ett intrikat sätt, ababcbcdcdedefe o.s.v. – för att fånga den kristna treenigheten och för att låta texten få ständig skjuts framåt. Men det är uppenbarligen ett val Björkeson gjorde för att få bättre språkligt flyt i översättningen.

Klassiker på löpande band

Insatsen följdes sedan upp av den ena klassikern efter den andra. Men ett par år tidigare, 1981, hade Björkeson faktiskt översatt den stora italienske poeten Giacomo Leopardi från början av 1800-talet, dock i samarbete med en annan översättare. Fast då hade han redan hållit på med översättningar i flera decennier. För sitt eget nöjes skull, för att komma författarna och verken närmare! Alla vet vi ju att när man arbetar med något kommer man det närmare än att bara läsa om det.

Men översättningarna var ämnade för byrålådan. Där fanns allehanda italienare och spansktalande skalder – som ingen har fått ta del av. Björkeson menade att det redan fanns goda översättare av det han gjort. Inte skulle väl hans arbeten se ljuset då. Han var visst lika ödmjuk som han var skygg. Svenskare kan ingen vara.

Utöver några italienare från 1800- och 1900-talen kom så under slutet av 80-talet slag i slag Det ondas blommor av Baudelaire, Aeneiden av Vergilius och Kärleksdikter av Petrarca. Alla kliade sig i huvudet som hade de löss. Inte bara hade vi en översättare som dök upp som gubben i lådan, karlen kunde ju många språk och behärskade dem alla lika superbt: franska, latin och gammal toskanska. Och gav sig på Klassikerna med stort K!

Diktsamlingarna av Baudelaire och Petrarca utgör ett urval av dikterna. Många dikter men inte alla! Men vilken poesi, särskilt Baudelaireboken! Det är som om de stora poeterna har sporrat översättaren till bästa kvalitet. Petrarca och Baudelaire skrev Europas två kanske bästa diktsamlingar, och man undrar om Björkesons fantastiska översättningar beror på poeternas lysande lyrik eller på översättarens underbara handlag med det svenska språket. T.ex. den första strofen i Baudelaires dikt ”Smyckena”:

Min älskade var naken, hon förstod min smak
och bar blott sina smycken, vilkas rika prakt
åt henne gav den air av segerrusig makt
en lycklig slav kan ha i moriska gemak.

Aeneiden å sin sida kallas ju hela Europas klassiker av poeten TS Eliot. Vissa anade kanske lite högmod av den där Ingvar Björkeson. Vad ska han göra härnäst? Finns det ingen hejd på honom? Men som sagt, högfärd var inte Ingvars melodi, han gjorde bara vad han måste – för att få bättre insikt i sina älsklingsverk och för att ge svenskarna modern tillgång till de stora klassikerna.

Tillbaka till ursprunget: Homeros

Efter ett par moderna italienare och den frodige romaren Sextus Propertius (bland annat en av Ezra Pounds favoriter, och min) gav han sig under 90-talet på den förste och den störste av dem alla: Homeros. År 1995 kom Odysséen och 1999 Iliaden. Vid det här laget var Björkeson givetvis etablerad som översättare (om än skygg och i skuggorna), men nu var det bara att falla till föga. Amatören var den bästa av dem alla. Han var som en Heinrich Schliemann, amatörarkeologen som fann både Troja och Mykene. Ingvar Björkeson är den främsta av svenska översättare. Det är bara att konstatera. Han har gett de största klassikerna en ypperlig svensk språkdräkt.

Givetvis kom det mer kritik nu än i början. Klassicisterna kunde ju inte låta en amatör gå fläckfri genom proceduren. Klassisk grekiska räknas ändå som det svåraste och skönaste vi har i Västerlandet. En kollega till mig beklagade sig till exempel över Björkesons lite slapphänta användning av daktyler, spondéer och cesurer och vad det nu kan heta, det vill säga versens grundelement. Där var Erland Lagerlöf, som översatte Homeros hundra år tidigare, noggrannare, menade kollegan. Kanske det, men sätter man översättningarna bredvid varandra finner man dem väldigt lika i versen – fast Björkesons språk är betydligt smidigare (och förstås utan gamla verbböjningar). Och därmed behagligare för en svensk à la 2000.

Björkeson själv har förstås hela tiden vetat att han har haft en gigantisk fördel. Han har kunnat förbättra där tidigare översättare brister. Han har kunnat stå på deras axlar, som liknelsen lyder. I stort sett alla har dock varit eniga om att Björkesons insats är herkulisk. Han har gett Homeros en enastående svensk språkdräkt. Det nakna och råa våldet, löjligt käbbel hos både människor och gudar, de vidunderliga homeriska liknelserna, strävan efter ära, silkeslena kärleksstunder – allt det som Homeros berättar i sina verk har Björkeson fångat i en mycket ordrik samt både smidig och robust svenska.

Aldrig översatta verk

På drygt femton år hade sålunda Björkeson översatt de största klassikerna. Men hans insatser därefter är egentligen än viktigare. Homeros, Dante och Vergilius fanns redan på svenska i flera översättningar. Några klassiker väntade dock på sin svenska språkdräkt. De homeriska hymnerna, konstfulla berättelser om gudarna av anonyma författare, kom 2004. Apollonios Rhodios epos Argonautika om Jasonsagan och det gyllene skinnet kom året därpå. Pindaros samtliga oden över vinnare i de panhellenska spelen (de olympiska spelen var ett av fyra sådana) gavs ut 2008 och 2010. Ovidius lärodikt Fasti om romerska högtider publicerades 2017.

Björkeson provade nu också på det engelska språket, nämligen några epos av John Milton. Det förlorade paradiset, som kom ut 2012, fanns sedan tidigare i översättning av Frans G Bengtsson i en något förkortad version. Det återvunna paradiset samt Simson i Gaza (2013) fann dock först nu sin svenska språkdräkt. Det har varit underbart att som svensk för första gången läsa de verken på sitt modersmål.

14 översättningar på 17 år

Samtidigt som Björkeson således provade nya stigar närmast spottade han ur sig översättningar av andra klassiker. Från år 2002 till 2019, då hans sista översättning utkom (såvida det inte finns lite efterlämnat material där på Björnsonvägen), publicerades 14 översatta klassiker av hans hand. Det är ett ofattbart arbete, inte bara för att vissa av oss älskar de gamla böckerna och därmed beundrar översättarjobbet utan för att det kräver sitt arbete.

För det första är det poetiska verk, alla på vers, vilket kräver ett noggrant arbete. För det andra rör det sig om språkvirtuoser. Pindaros var känd för sin mycket dunkla och svårtydda stil. Vergilius skrev inte mer än några rader per dag för att bevara den höga kvaliteten. Baudelaire använde mängder av ovanliga ord i sin poesi. För det tredje rör det sig om gamla verk på gamla språk. Dagens svenskar kan inte läsa vikingasvenska, språket är för annorlunda. Hur är det då inte med döda språk som latin eller klassisk grekiska? Det kräver både djupa förkunskaper och ett ständigt nytt kunskapssökande. Därtill är Grekland och Rom antika kulturer som måste förstås från en helt annan tidshorisont, vilket kräver än mer kunskap. Slutligen måste inte bara texten överföras till modern svenska, utan mycket måste förklaras för läsaren i notförklaringar. Annars går mycket förlorat vid läsning. Björkeson har därvid varit mycket noggrann.

Pedantiskt arbete

Man kunde tro att en annan blev lite slarvig när arbetstakten var så intensiv. Men så var det inte. Det har undertecknad sin goda erfarenhet av. När jag fick använda lite texter för mina läromedel krävde Björkeson att få kontrollera mina inskanningar och citat så att det verkligen stämde. Inget fick lämnas åt slumpen eller avvika från hans original. Med rätta hökade han på det sättet, ty jag fick lite smisk på fingrarna på grund av lite slarv. Det var bara för mig att ändra inför tryckning.

Björkeson var alltså närmast autistiskt minutiös i sitt arbete. Rätt ska det vara – till varje pris. I renässansdramat Aminta av Torquato Tasso finns en erratalista när man köper boken där det står att ett tryckfel har smugit sig in. På en rad på en sida råkar det stå ett ”är” för mycket, vilket påpekas för läsaren. Rätt ska det vara. Undrar om Björkeson övervägde att kräva ett omtryck? Annars finns det i just Tassos drama en av litteraturhistoriens mest underbara passager som Björkeson har återgivit sagolikt vackert på svenska. Några herdar har blivit störda av civilisationens konstigheter, bland annat fenomenet heder, och beklagar sig.

Skön var du, gyllne ålder,
ej för att mjölk har strömmat
i floderna och skogen dröp av honung,
ej för att jorden, orörd
av plogen skänkte frukter
och ormarna var utan gift och vrede
och inte för att stormmoln
ej bredde ut sitt täcke
när i en evig vårtid,
den som nu tänds men hastigt
släcks ut, vår himmel log av ljus och klarhet
och ingen främmad fura
bar varor eller krig till andras stränder,

nej, blott för att det tomma
innehållslösa namnet,
denna bedrägliga och falska avgud
som av den sjuka hopen
nämns heder nu och gjort sig
till människonaturens envåldsherre,
ej blandade sin oro
i en förälskad skaras
sorglösa, ljuva glädje.
För själarna, förtrogna
med frihet, var dess hårda lag helt okänd,
men känd naturens gyllne
lag: ”Tillåtet är allt som bringar lycka.”

Bland blommor och vid bäckar
har amoriner dansat
och inga bågar bar de eller facklor,
och herdar och herdinnor
blandade smek med orden
och viskningar, med viskningarna täta
och långa, ömma kyssar.
Blottade röjde jungfrun
de vårligt friska rosor
som slöjan nu betäcker
och bröstets späda, än ej mogna frukter,
och älskaren sågs ofta
vid sjö och källa gäckas med sin kära.

Först var du att beslöja
njutningens källsprång, Heder,
och neka kärlekstörstiga dess flöden.
Du lärde sköna ögon
att nedslås blygt och skamset
och gömma för de andra all sin fägring,
du samlade i hårnät
de lockar vinden upplöst,
åt vällustfyllda gester
gav du en avmätt skygghet,
åt talet tyglar, sirlighet åt stegen.
Ditt verk, o Heder, är det
att Amors gåvor nu har blivit stölder.

Vår gråt och våra plågor
är din beundransvärda
bedrift. O, Amors herre och Naturens,
du tämjare av kungar,
vad har du här att göra
på denna plats där ej din storhet rymmes?
Ge dig i väg, stör sömnen
hos ryktbara och mäktiga i stället
och tillåt oss, en ringa,
föraktad hop, att leva
som forna tiders mänskor, dig förutan.
Och låt oss älska; åren
ger ingen rast åt livet som förrinner.

Ja, låt oss älska! Solen dör och födes
på nytt, men vi skall fråntas
dess korta ljus; och dödens natt är evig.

Ingvar Björkeson var inte bara produktiv, pedantisk, skygg och ödmjuk. Han var mycket generös. Han gav mig utan att kräva ett öre rätten att använda en stor mängd dikter och utdrag till läroböcker. Det gick ju till återväxten, resonerade han. Bara han fick granska det hela. När jag hade honom på tråden en gång sade han faktiskt: ”Vet du, jag har just översatt Ovidius Metamorfoser, om du vill använda något där.” Han lät mig således använda ett utdrag ur boken innan den kommit ut i handeln.

Vilken översättning är bäst?

Metamorfoser, utgiven 2015, var en av Björkesons sista översättningar innan han träffade Dante i himlen och Vergilius på de elyseiska öarna. Var det kanske hans främsta insats? Eller var det Iliaden? Eller Dante? Aeneiden? Eller någon av dem man personligen är barnsligt förtjust i, såsom Propertius, Theokritos eller Baudelaire? Sådana löjliga frågor vill vi ju alltid ställa och få ett vettigt svar på. Vilken tjej i klassen är snyggast?

Gärningen i sin helhet är förstås utan motstycke och kulturellt sett ovärderlig för allmänheten. Inte minst har han sporrat andra att pröva sina vingar. Man talar ofta om att vår tid är lite på dekis, men när det gäller översättningar av klassiker är det bättre ställt än någonsin tidigare. Tack vare Björkeson och hans kollegor. Fast vilken bok skulle jag ta med mig till den där öde ön?

Personligen blev jag helt exalterad när jag läste Theokritos idyller. Theokritos var verksam på 200-talet f.Kr., en grek född på Sicilien (där det fanns grekiska städer) som skrev korta berättelser på hexameter i bukolisk stil, d.v.s. i lantlig miljö, ofta med herdar som huvudpersoner. Naturlivet i stället för staden! Han kallade berättelserna för idyller som då betydde ”liten bild” eller ”kort scen”. Ordet har på grund av innehållet med tiden skiftat betydelse till ungefär ”behaglig miljö orörd av makt och sånt”. Tassodikten ovan är en bukolisk dikt. I Theokritos idyll Skördefesten har slutligen ett par vänner kommit fram till sitt mål ute på landet.

Höga kronor av alm och poppel skälvde för vinden
över vårt huvud, och heligt vatten från nymfernas grotta
strömmade sakta sorlande ned helt nära intill oss.
Brynta av solen, högt bland skuggande grenar och ivrigt
pladdrande klängde cikadorna tätt, och ur taggiga törnsnår
längre bort steg lövgrodans rop, dess kväkande locksång.
Lärkor och steglitsor sjöng och turturduvorna sörjde
klagande; gyllne bin såg vi svärma kring källornas svalka.
Ymnig skördetid doftade allt och mognade frukter.
Framför fötterna på oss rullade päron, och äpplen
dråsade ner vid vår sida; tunga dignade slånen,
överfyllda av bär, och grenarna hängde mot marken.

Jag tar med mig Theokritos till ön. Fast till nästa ö väljer jag en annan bok. Åter till Björkeson! Han ägde onekligen en otrolig känsla för de gamla mästarna på alla möjliga språk och en makalös sensibilitet för det svenska språket. Hade han valt fantasins väg hade han säkert blivit en av Sveriges bästa poeter. Själv är jag tacksam att han valde översättarbanan sent i livet.

Tack Ingvar Björkeson för allt du har givit oss. Må du återfödas som poet.

Lust, skönhet och kval

Annars är det hyllningen till Lauras skönhet och Petrarcas svåra kval över sin lust som dominerar.

Hennes skönhet fördunklar andra kvinnors, solen mister rent av sin glans, ögon och mun är som pärlor och koraller, blommor ber om att trampas av hennes fötter, gången är en ängels, hårsvallet eteriskt. Pröva det när du skriver din sonett, det kan knappast gå fel. Ibland leker Petrarca med orden. Ordet lauro betyder lagerträd, det vill säga poesins heliga växt; det är hans Laura som så att säga skapar dikten. Ordet l’aura, vind, används åtskilliga gånger; när vinden träffar hans kind är det som om Laura smeker den. Välsignelsen att få tillbe henne uttrycks så här i dikt nummer 61.

Välsignad dagen, månaden och året,

årstiden, veckan timmen och minuten,

det sköna land, den plats där pilen, skjuten

från Amors båge, tillfogade såret

som jag i hjärtat bär – välsignad stunden

då han den ljuva plågan först mig gav

och gjorde mig till denna kvinnas slav,

av hennes sköna ögon evigt bunden.

Välsignade de gånger som jag ropat

min härskarinnas namn, av gråt förtärd,

och suckarna, begäret i var åder;

och mina blad välsignade som hopat

beröm åt henne, och min tankes värld

där hon allenast, ingen annan råder.

Skriv om den dikten lite grann så har du din tjej för evigt. Annars står kvalen i centrum av dikterna: suckar, förebråelser, blint begär, djurisk lust, vilsen längtan. Eftersom kärleken samtidigt är ljuv och Laura så änglalikt vacker uppstår det mest typiska draget i Petrarcas lyrik – antiteser och paradoxer. Poeten ”brinner om vintern, skälver under sommardagar”, som det heter i en av hans mest kända dikter, nummer 132 i Canzoniere, och som börjar:

Är det ej kärlek, vad är det jag känner?

Om det är kärlek, säg då vad den är!

Ett gott, som så torterar och förtär?

Ett ont som med så med så ljuvlig låga bränner?

Sonettens form

Alla sådana inslag – den ojämförbara skönheten, de paradoxala känslorna, den ljuva plågan och så vidare – har efterliknats och varierats i det oändliga av skalder runt hela Europa i flera hundra år efter Petrarcas död. Det har gett upphov till ordet petrarkism. Ordet har i längden blivit lite nedsättande på grund av att bildspråket till slut blev klichémässigt. Vissa lyckades förnya eller variera den petrarkiska kärleken på ett snyggt och originellt sätt, men många epigoner frossade så mycket att det blev uttjatat.

En del av patrarkismen var användandet av sonetter. Petrarca använder fem olika versmått i sin samling, men de flesta dikterna är just sonetter. Versmåttet exploderade i och med att Petrarca blev en så älskad och berömd poet. Alla skulle skriva sonetter. Diktformen är ju ganska tacksam eftersom det ger en rätt kort dikt som samtidigt kräver sin poet. Man måste få fram ett slutet ”budskap” på de fjorton raderna, man bör forma den så att de första åtta raderna skildrar problemet medan de sista sex ger lösningen. Vidare har den italienska sonetten fem betonade stavelser per rad samt från början rimschemat ABBA ABBA CDE CDE.

Alla språk är dock olika. Franskan justerade de fem betonade stavelserna till sex. Rimschemat har i sin tur justerats på alla möjliga sätt, särskilt vid översättningar. Annars skulle det bli stelt. Den engelska sonetten fick vanligtvis strukturen 4-4-4-2 rader i stället för 4-4-3-3. Man kan variera sonetten lite som man tycker blir passande. Det är ingen naturlag man har att följa. Gör lite som du vill när du plitar ner dina rader till din käresta.

Särskilt innehållet har varierats, som sagt med mer eller mindre originalitet. Eftersom kärleken till en änglalik kvinna som ljuv plåga med dess antitetiska bildspråk snart blev klyschigt gällde det att komma med originella vändningar. William Shakespeare skrev en berömd samlingen sonetter, och i till exempel följande gör han en snygg variation på temat över kvinnans upphöjda skönhet (i översättning av Martin Tegen).

Hon strålar ej som sol, min härskarinna,

och hennes mun är ej koralliskt röd,

och vita kan man knappast brösten finna,

och svart är färgen hennes hårsvall bjöd.

Damaskus-rosors färger, vita, röda,

på hennes kinder inte paraderar;

parfym ger ofta näsan bättre föda

än andedräkten som hon emanerar.

Jag älskar hennes tal, men vet också

att det är mer behag i ljuv musik;

och jag har aldrig sett gudinnor gå,

men härskarinnans gång är mer rustik.

Min kära håller jag ju högt ändå:

förvisso är hon jämförbar med få.

En svensk Petrarca

Att dra ner den älskade på jorden – gör inte det henne bara vackrare än Petrarcas idealgestalt? Det är inget dåligt trick Shakespeare kör. En perfekt sonett till din donna en fredagkväll! Jaså, du vill ha svensk inspiration. Pseudonymen Skogekär Bergbo på 1600-talet – vi är fortfarande inte helt säkra på vem det är – var inte den första som skrev sonetter på svenska, men han var den som satte petrarkismen på den svenska skaldekartan. I diktsamlingen Wenerid har han (eller hon?) samlat en stor mängd sonetter med typisk petrarkisk kärlek. Hans donna heter förstås Venerid. Sonett nummer 94 frossar i antiteser, kanske mer än självaste Petrarca.

Förrän jag skulle dig, min käreste, förgäta,

förr bleve himmel jord och jorden himmel ny,

förr flöge vattnet kring och summe moln och sky,

förr vändes alla berg i jämna falor släta

och all slätt mark i sten, all krokot trä i räta,

och alle gräs i trä, allt guld det vorde bly,

allt silver till vit kalk, hårt järn till blöta dy!

Förrän jag Venerid skull utur minnet läta,

förr fölle uppåt tungt och nederåt allt lätt,

förr bleve elden kall och isen bränd av heta,

om sommaren låge han på, om vintren smältes slätt!

Och brukades förr ved, man skulle stycken leta

ur sjön att göra eld därmed enär man fröse,

och sankades ihop där som de fluto löse.

Skriv din sonett som du finner lämpligt

Bergbo kör på med sex betonade stavelser per rad i fransk stil. Men om det är jobbigt att hitta på alla ord, om du har bråttom till efterrätten, varför inte dra ner det till tre eller fyra betoningar per rad – och strunt i rimschemat, forma ditt eget, det blir nog lika snyggt.

Jag glömmer aldrig gången,

den natt då jag blev fången

av ögon jadegröna,

de glänste, ack, så sköna…

Och så vidare! Ja, du hittar nog på något bättre själv. Hur som helst, vissa regler är ibland till för att brytas. Så kom på den sonettform som passar dig och din donna bäst. Fjorton rader fixar du nog, annars får du väl kalla dikten något annat än sonett. Och lite rim skadar inte. Grejar du det klassiska rimschemat blir nog damen förundrad och tagen.

En regel som aldrig verkar brytas är att första stavelsen i raden är obetonad och att sedan varannan stavelse är betonad (Det vár den dág då sólens várma gláns). Men du har all rätt i världen att vara originell nog och rucka på den regeln också. Du ska ju inte publicera dikten, ”bara” ge den till kärestan.

Bli inte övermodig

Men akta dig för att ta ut svängarna för långt. En av våra främsta 1900-talspoeter, Erik Lindegren skrev en samling ”sonetter” i diktsamlingen Mannen utan väg.  Han kallar dem söndersprängda sonetter, rimlösa, ordnade i verspar men med fjorton rader. Det är den enda regeln han följer för sonetten. Lindegren tillhör den högmodernistiska generationen bland svenska 1900-talspoeter då man experimenterade mycket med form och innehåll. Lindegren ville med sina ”sonetter” ge uttryck för en söndersprängd värld och världsbild i och med att den gavs ut 1942 under brinnande krig. Även innehållet är ”söndersprängt” utan någon klar mening och med konstiga metaforer. Här några rader ur dikt nummer 26.

i gryningens huva huttrar de älskandes avsked

deras förkolnade tro slår upp i blödande kärlek

och marken fattar eld och brinner av deras ögon

men skuggspelet på fängelsets mur släcker deras syn

och deras fingrar trevar på frontens dröm om rening

och ödets dystra flykt i saltomortalens fjäderskrud

Skriv en sådan sonett på egen risk, nämligen att bruden kanske sticker eller hånskrattar dig i ansiktet. Ett tips är att inte heller göra en Arthur Rimbaud, som skrev en ”Sonett till ett rövhål”. Men du känner nog din donna bäst och vet vad som passar sig. Själv skulle jag nog läsa några kärleksdikter av Francesco Petrarca – tidernas mest efterliknade poet – för att finna den rätta inspirationen.

Lycka till!

Kärleken kan få oss att göra lite vad som helst, till exempel att skriva dikter. Vissa anser det töntigt, andra lite pompöst, åter andra bara konstigt. Så tänker många om att skriva dikt – förutom kanske till julaftonens grötrim. Något liknande kan sägas om vanan att läsa poesi, särskilt efter modernismens härjningar de senaste hundra åren. Diktkonsten har fått sig en törn i vår era.

Bättre blir det inte när maktens män och kvinnor avslöjar vad de läser – och inte läser. De ska ju vara någon sorts förebilder. När Maggan, Ebba, Jimmie och company tvingas berätta om sina vittra äventyr för en elak reporter, då ryser vissa av oss. Och de själva kallsvettas något på grund av den grunda bildningsnivån. Egentligen är det en löjlig reaktion. Om nu diktkonst och bildning har fått sig den där törnen i vår tid, ja då spelar det ju ringa roll om de läser Kalle Anka eller Goethe. Varför svarar inte Uffe bara att han inte intresserar sig för läsning eller inte hinner med?

Diktsamlingen med stort D

Hur som helst, när vi blir kära kan vi få våra infall. Till exempel att skriva en söt dikt till vår nyblivna käresta. Och nu kommer dagens tips: varför inte göra det med finess? Varför inte skriva en sonett? Fördelen med en bestämd form är att du slipper vara så kreativ och nödgas tänka ut allt från intet. Nu har du i alla fall en form att pressa in orden i. Och inte vilken form som helst!

Sonetten får nog ses som Västerlandets slitstarkaste versmått. Den har använts av otaliga poeter i ungefär 800 år. Mest beror det digra nyttjandet på en man och hans diktsamling. Francesco Petrarcas diktsamling Canzoniere är troligen den mest lästa och efterbildade diktboken någonsin, åtminstone i vår del av världen. Hans stil efterapades, varierades och parodierades i all oändlighet i nästan 400 år. Det perfekta modet hade skapats. Efter 400 år användes sonetter mer sporadiskt och med mer varierat innehåll. Men den och Petrarca har alltid fortsatt hänga med, ända in i våra dagar. Ända fram till den sonett du kanske skriver till just din donna!

Petrarca föddes den 20 april 1304 i Florens, och han är därmed en av många som har satt den toskanska staden i historiens blickfång. Han blev så när som på en dag exakt 70 år, och hade då levt ett liv rikt på erfarenheter och upplevelser: landsflykt till Avignon som barn, prästvigd med sviket celibatlöfte, diplomatuppdrag som vuxen, fick kungars gunst, samlade antika skrifter och lade därmed grund för humanismen, lagerkröntes som poeta laureato i Rom.

Petrarca värdesatte sina skrifter på latin mest. Under medeltiden hade latinet, det lärda språket, förändrats som allt annat under himlen, och därmed förvanskats i Petrarcas ögon. Det är han som ligger bakom begrepp som ”mörka århundraden” och ”medeltiden”, en mörk mellanperiod mellan antiken och hans egen tid. Petrarca försökte återskapa det ”höga” latin som skrevs på Ciceros tid och skrev flera verk på det klassiska språket. Men Canzoniere, kärleksdikterna till Laura, skrev han på toskanskt folkspråk.

Kärleksdikter till Laura

Egentligen bär diktsamlingen namnet Rerum vulgarium fragmenta (fragment på folkspråk). Ibland kallas den också Rime Sparse, strödda dikter. Men oftast går den under det enkla namnet Il Canzoniere, boken med sånger/dikter. Petrarca skrev de 366 dikterna i samlingen vid skilda tider under sitt liv, men nästan alla handlar om kärleken till en kvinna han kallar Laura. De är ordnade kronologiskt, även om de knappast är tillkomna i den ordningen. I början blir han snärjd av kärleken, sedan skriver han om sin hetta och plåga, därefter om sin sorg när Laura dör och sist hur han ändå fortsätter att känna en betungande kärlek men försöker förlika sig med sitt öde. Här är samlingens tredje dikt i Ingvar Björkesons översättning.

Det var den dag då solens varma glans

i sorg över sin Skapare förfrös

som jag tillfångatogs och aningslös

av era sköna ögon, kvinna, bands.

Just då var inte stunden, tyckte jag

att frukta Amors nesliga och låga

försåt; jag gick där trygg. Så har min plåga

begynt, på en gemensam sorgedag.

Helt utan vapen såg han mig – och sårar

med pilen strax, tränger i hjärtat ner

igenom mina ögon, nu blott väg för tårar.

Men mig syns han föraktlig – ty vem prisar

den som beskjuter värnlösa, och er

som är beväpnad, ej ens bågen visar?

Dagen är en långfredag, Kristi dödsdag, en början för evig sorg för Petrarca liksom frälsarens död blev för mänskligheten. Men varför en plåga, är det inte ljuvt att vara kär? Nja – plågsamt ljuvt, för Petrarca! Ty han känner (i dikterna) en het, världslig kärlekslust när han egentligen borde vara from mot Gud. Likadant kände han för naturen för att inte tala om världslig framgång, vilket han fick mer av än de flesta i historien. Petrarca var oändligt ärelysten har han vittnat om, men egentligen borde han ha varit hängiven Kristus och försakat allt det där, han var ändå prästvigd.

En upphöjd donna

Det var konvention sedan ett par hundra år före Petrarcas tid att diktaren hade en ouppnåelig donna som man kanske bara sett vid ett tillfälle. Det var en tradition inom den höviska trubadurlyriken, riddarpoesin. Petrarcas Laura har vissa funnit i en viss Laura de Sade, gift och oåtkomlig för den hete Francesco. Men i grund och botten är hon den där upphöjda poetiska donnan, och redan under hans egen tid menade vissa att det nog inte fanns en verklig Laura.

Men lusten finns hos Petrarca och ansätter honom ytterst kraftigt, långt mer än bara en poetisk tradition. Därmed blir Laura en konkurrent till hennes skapare, till Gud, som borde ha Petrarcas fulla hängivenhet. Men icke! I stället skriver Petrarca dikt efter dikt om Lauras gudomliga skönhet, hans höga kärlek till henne och den plåga han därmed måste känna, de suckar han måste utgjuta – inte därför att han inte kan få henne utan för att hon skapar sådana starka djuriska lustar hos stackars Francesco: ”Så vilsegången är min galna lust”, börjar dikt nummer sex.

Därför blir kärleken i Petrarcas dikter en ljuv plåga – hela tiden sensuell, längtansfull, en gåva, och samtidigt något betungande och ytterst plågsamt. Inte ens när Laura väl är död efter 21 år kan han slappna av. De ”förbjudna” känslorna återkommer ständigt till honom, konflikten är evig i honom. Hundra av samlingens dikter handlar om de tio år då Laura varit död. De är förstås mer nedstämda, präglade av resignation, men likväl mycket vackra.

Det 2 publiceras 1 oktober